#UppdragPrinsesstårta - HJÄLP MIG HITTA RÄTTA UPPDRAGSGIVARNA!

Alltså det här med att erbjuda världens bästa tjänst utan att någon fattar det!

Att vara konsult med ett brett spektra av kommunikationsverktyg i huvudet och erfarenheter från mängder olika branscher - men inte kunna jobba heltid - är inte alltid så lätt. Jag tycker själv att det vore världsklass för diverse företag, start-ups, konsultbolag osv att kunna nyttja mina kunskaper "on a need to have basis". Men nästan alla som approachar mig (eftersom jag i min tur är för blyg att approacha någon) vill erbjuda anställning. Heltid. Långsikt. Nio till fem. Det går inte. Jag kan inte. Jag vill inte. Jag är 10 år gammal. Jag försöker förklara fördelarna med deltid, visstid, närdubehövertid, projekttid - ja helt enkelt konsulttid. Men det verkar inte fungera. Jag gör något fel, men vet inte vad jag gör fel.

Därför måste jag:
a) börja göra rätt
eller
b) gå ut och predika hur alla presumtiva kunder bör göra för att göra rätt

Det är ju helt uppenbart att det är mycket bättre att köpa in supereffektiva timmar av mig istället för att anställa mig för att sitta och se snygg ut mesta delen av tiden. (DAH!!!) Det är som att få en prinsesstårta levererad varje timme dygnet runt, trots att alla fattar att det är en omöjlighet att äta en hel prinsesstårta varje timme, dygnet runt, alla dagar på året, alla år ända in i oändligheten. Det förstår till och med en tio-åring.

Herregud, det låter så lätt - varför känns det så krångligt. Om någon kan hjälpa mig hitta en enkel lösning så lovar jag skicka en prinsesstårta som tack, varje timme, dygnet runt, alla dagar på året, alla år ända in i oändligheten.

#uppdragprinsesstårta 

PS. Själklart vet jag att bilden inte föreställer en äkta svensk prinsesstårta, men den var så fin - kanske deta är talande för mig; jag erbjuder helt enkelt inte det som svenska folket vill ha, utan det jag och alla 10-åringar gillar.

Jag skulle nästan ha fått tillträde!

Jag klarade mig i princip genom testet hela vägen fram till sista ordet! 

Jag som aldrig dryper....

Vattnar vi ur adjektiv, eller vad trumfar “magiskt”?

Jag är själv en mästare på att använda måleriska positiva adjektiv som är lätt over-kill, typ; fantastiskt, underbart, strålande och sedan de mera paradoxala; grymt, fruktansvärt och förskräckligt.
Hur kom jag för mig att säga grymt snällt till exempel? Det blir ju som elakt-vänligt.
Eller fruktansvärt trevligt? Det låter som supertråkigt-kul.

Men jag är inte ensam om detta och adjektiven får sina tillfälliga storhetstider i våra trendiga språk. För något år sedan hade alla mina vänner upplevt situationer som var ”glimrande”. Helt på riktigt. Även om varken solen skinit eller det funnits glansiga föremål eller vatten som kunnat ge upphov till en glimrande effekt, så hade alla varit med om något glimrande. 2013-års trendadjektiv var definitivt ”magiskt”. Mitt i allt är hela världen och speciellt FaceBook rena rama Harry Potter samhället – allting är magiskt!

- Vill du komma på drinx i kväll? – Ja tack. Magiskt
- Kul att du hann komma via på drinx! – Tack det var magiskt
- Hade du kul morgonen efter alla våra drinx? – Ja det var magiskt

Och så vidare, und so weiter. Allt som har att göra med mina drinx är tydligen bättre än smurfarnas magiska salsaparill trolldryck. Men även bilder av gulliga hundvalpar, YouTube filmer av dansande katter, nyhetsartiklar om räddare i nöden och förstås alla recept på hälsosam mat som egentligen inte alls är god för den är hälsosam, men måste promotas med att vara maaaaagisk. Kanske bra för magen, ja, men knappast MAGISK! Det finns ingen magisk mat, om man inte är Smurf eller Asterix.

Vad kommer efter MAGISKT? Kan vi hitta ett adjektiv som slår det? Känns som att det liksom ligger absolut högst i näringskedjan om vi verkligen vill drämma till med ett superlativt adjektiv som beskriver alla de häftigaste lyckokänslorna över att få en inbjudan till en drink.

Kanske vi börjar gå på min linje med paradoxerna och hitta ord längst ner i näringskedjan någonstans under fasansfullt? Eller så går vi utanför vår och sagovärlden till rymden? Kanske 2014-års trendadjektiv blir utomjordiskt?

Det var en utomjordisk drink i helgen!

Kom ihåg att ni hörde det först här... Utomjordiskt!


Bildtext: ungefär exakt så här ser mina magiska fruktansvärt ljuvliga utomjordiska drinx ut!

Inspirationstorka, skrivkramp eller höjda trösklar?

Jag har senaste månaderna lidit av någon oförklarlig åkomma som höjt min skrivtröskel. Tidigare var min skrivtröskel ungefär 2 millimeter hög. Jag fick en idé och jag skrev den, det fanns ingen annan tröskel än eventuellt att det ibland var svårt att skriva samtidigt som man körde bil. Men nu, nu är tröskeln två meter hög. Högre än att jag kan se över den. Alla skrivuppdrag känns svåra. Tills jag kommer igång med dem förstås, sen går det av bara farten och jag njuter av hur bokstäverna rumlar ut på pappret med en enorm hastighet, saktar inte ens in vid radbyte utan gasar än mera i kurvan för att nå till nästa punkt och stora bokstav!

Men att komma igång. Det är så svårt. Jag tror att det är för att jag inte skriver tillräckligt regelbundet, typ varje dag. Så nu skall jag börja träna på att skriva varje dag. Tänkte ta inspiration från Tidningen Idun 1904-års upplaga. Jag älskar reklamerna mest.

Eller vad sägs om

”Gala Peter” Alla andra märken äro efterapningar.

Reklamen återfinnes nedanför:

Mazetti’s Choklas ”de la Riviére” öfverdådigt, välsmakande, ren ätchoklad (utan mjölk). Kännare påstår att den öfverträffar finaste Schweizer- och Pariserchoklad. Den smälter i munnen! Den är ytterst omsorgsfullt tillverkad af de finaste och härligaste cacaobönor från jordens främsta plantager.

1904 förstod man sig på adjektiv minsann! Och på att slå sig för bröstet och inte sticka under stol med förträffligheten i sina produkter. I like. Nu skall jag äta lite choklad och få inspiration för att hyvla ner den där konstiga skrivtröskeln.

Pensionär är det nya svarta!

Sitter i en låg, lång, träbåt med konstig lång motor där bak som jag aldrig skulle klara av att styra. Jag sade väl att båten är låg? Så låg att om jag lutar mig lätt åt vänster så blir min vänstra PippiLottaFläta blöt av havsvatten (eller heter det havsvatten i en sjö?). Där sitter jag ändå. I en trästol som mest påminner om det där gamla kabunkliga möblemanget vi har i syrenbersån på landet, det där möblemanget från 1950-talet som skall släpas ut varje vår ur gamla växthuset och som väger ca ett fjärdedels ton total (4 stolar och ett bord) trots att det är ganska skraltigt och lite murket. Och inte alls lika fint målat som stolarna i den låga båten där man inte kan luta sig åt vänster. 

Och vem sitter egentligen någonsin längre i gammal syrenberså? Vilket jag tycker är grymt tråkigt för varför har man en syrenberså på landet om inte någon sitter där i lätt skraltiga och murkna möbler? Åtminstone borde man ha en gammal onkel som dricker punsch och somnar i bersån för att sedan inte hittas före dagen efter, lagom till lunch? Vad annat skall man göra av pensionärerna till natten?

Ungefär så såg stolen ut som jag satt i, som en syrenbersåbuskestol var man kan somna om man druckit kopiösa mängder punsch och missat hur kantiga och obekväma de är. Skillnaden är att jag varken druckit punsch eller såg några svenska syrener. Det enda jag kanske såg var sirener. För jag befann mig på en stor sjö mitt i up-land Burma. Vi kryssade mellan byar byggda på pålar med hela vardagen placerad på vatten, allt från postkontor till skolor till trädgårdar till mataffärer och elstolpar.

Helt fantastiskt tänker jag och känner mig lätt äventyrlig där jag puttrar fram i den låååga båten i den muuurkna syrenbersåstolen. Vid närmare eftertanke så är jag nog hemskt äventyrlig, jag befinner mig ju de facto på andra sidan jordklotet, på en sjö som inte var helt lätt att ta sig till what with all the local so called never reliable planes och förstås detta mitt enorma äventyrliga sinne. Jepp, jag är lite av en Indiana Jones vid närmare eftertanke, eller kanske James Bond. Håller på att slumra till av motorns monotona ljud och vågskvalpet och ”PrecisFöreManSomnar-bilder” formar sig på min näthinna.   

Jag ÄR en  actionhjältinna och strax kastar jag mig över den konstiga långa båtmotorn och sätter full fart med PipppiLottaflätorna flygande medan jag flyr med den burmesiska nationalskatten undangömd i båten, jag är jagad av trettiofyra eller kanske trettiosex (min Sherlock Holmes hjärna är lite marmelad-ig) ilskna skurkar i snabba Miami Vice raggarbåtar. De knappar in. Jag drar på allt jag kan, vattnet yr, båten forsar fram, under hus, över en brygga, skuttar genom ett tempel, skrämmer små barn till vettet på en flytande marknad, klyver tomatplantager på små guppande öar, skär genom en annan båt – tätt följd av alla bad-guys i raggarbåtar. 34 eller 36?

Men actionhjältinnan är smartare och hon vinner för hon åker in under ett hus på pålar och….

Ungefär där vaknar jag ur min angenäma syrenberså-vila till ett putt-putt-putt-ljud – inte från några KGB agenter eller burmesiska villains, men från en identisk båt till vår. I den sitter fyra amerikanska damer i all sköns ro med matchande lila hår och iPad skal i samma nyans och tar gladeligen fotografier av all skönhet och ful-vacker förfallen fattigdom (vilket tydligen inkluderar mig) medan de viftar med sina käppar och utropar ”Oh dear, look how quaint”.

Jag känner mig inte speciellt äventyrlig längre. Undrar om KGB lierat sig med amerikanska Golden Girls serien. 

Är. Purken. Är. Inte. Quaint.

Det här är vad jag vill ha sagt: Pensionär är det nya Svarta. Vi ungdomar, dvs alla under 62 år, kan bara hälsa hem. Pensionärerna har tagit över. De finns överallt! Till och med på Inle Lake i Burma!

Min favoritpensionär som passerade strecket för sisådär 35 år sedan och som idag oftast återfinnes på Restaurang Strandvägen 1 eller densammas bakficka Milles (trots att han påstår att han tagit taxi hem) är väl praktexemplet på att pensionär är det nya svarta! Och om det inte övertygar er – kolla då in min andra favoritpensionär som reser runt som en skållad råtta med någon kallad @weekendhoppers

Jessus Amalia, när skall de där pensionärerna tagga ner?

PS. Bilden visar helt tvätt-äkta ”oh my God look how quaint” amerikanska pensionärsjävlar på Inle Lake. Och de har ingen aning om att jag fotograferat dem. Rätt åt dem!

Mötet med en terrorist från höger i Pakistan

Min kära Mor brukar vara ytterst orolig då jag reser för jag lyckas som oftast pricka in intressanta händelser så där som naturkatastrofer, flygplats bombningar och annat som ger en extra liten krydda till resan. Denna gång var resans huvudpunkt mötet med en elak terrorist med en bomb.

 ”Bad terrorist from the right!” ropas det mitt i allt högt och ljudligt i en högtalare. Ingen ändrar en min, ingen reagerar – utom jag och mitt sällskap som börjar fnittra hysteriskt. Vi sitter på läktaren till en poloplan och in springer nämligen, mycket riktigt från höger, en man iklädd en orange/röd dräkt som definitivt såg distinkt lika ut som en dräkt compliments av Guantanamo. I ett väldigt irrationellt mönster zic zac’ar han in på poloplanen, bärandes på en Samsonite attchéväska modell 70-talet, allt medan speakern lyckligt refererar ”Bad terrorist now looking for place to hide bomb”. Observera att referatorn dessutom talar så där som brittiska komiker gör när de härmar indier i sketcher. Vi lyckas knappast hålla igen våra fnitter-attacker som nu bubblar upp i konvulsioner och riskerar att brisera som den påstådda bomben som ”the bad terrorist from the right wearing red” försöker gömma på den nästan 300 meter långa och 150 meter breda poloplanen.

Vet inte om det mest absurda är den sk terroristen som joggar runt på planen med en bomb, eller det faktum att en livvakt och tre säkerhetsvakter sitter runt oss och inte alls reagerar på vare sig terroristen eller bomben, trots att det är just det som är deras jobb – att reagera.

Vår bad terrorist hittar till slut ett ställe att gömma sin bomb på; mitt på plan, varmed han springer runt i cirklar igen och sedan undan ”back to the right” och gömmer sig själv bakom ett staket. Referatorn meddelar sedan att en av militärens tränade hundar nu skall hitta bomben. En goldenretriver (army dog number one) tjock som en svensk pensionerad jakthund kommer in på plan och springer lyckligt runt och doftar på polohästarnas avföring ca 50 meter i fel rikting från den suspekta Samsonite-väskan som ligger mitt på planen.

Referatorn ropar upphetsat i den sprakande mikrofonen: ”now trained army dog, number one, will find the bomb!” (kom ihåg att tänka er en brittisk komikers indiska uttal). Hunden hittar absolut inte bomben. En militär kom in och ställer sig vid attachéväskan och från min front seat ser jag något som disktint liknar hundgodis så som hundgodis ser ut i alla världens hörn. Pedigree Pals bästa hundgodis lockar därmed hunden till attachéväskan och då hunden ätit klart så skäller han två gånger. Referatorn brister ut i ett jublande och ropar ”the dog found the bomb, the army dog number one found the bomb”. Publiken ger stående ovationer, alla står och klappar, inklusive vår livvakt och våra tre säkerhetsvakter, alla jublar, ja alla utom tre svenskar som skrattar så dom kiknar. ”That would be the three bad swedes from the right” hade nog referatorn sagt om han inte hade haft så fullt upp med att berömma army dog number one som lyckligt väntade på nästa mums-bit av Pedigree Pal godis.

Efter detta följer fler roliga inslag i arméns hunduppvisning, bl.a. när army dog number two skall hitta the bad terrorist som gömt sig med en kladdkaka som lockbete för att inte hunden skall springa rakt förbi honom. Men även inslag av när 6 shäfrar (army dog number three, four, five, six, seven and eight) skall förevisa att dom kan sitta (fyra av sex poäng) gå bredvid sin husse utan koppel (fem av sex poäng – det fanns kladdkaka kvar i höger hörn av poloplanen) samt hoppa en hinderbana felfritt (ett av sex poäng).

Härefter får vi njuta av en ypperlig polomatch. Terroristerna lyser med sin orange/röda frånvaro och Pimms No 1 utan Pimms No 1 alkohol smakar riktigt gott. Man glömmer nästan att man inte är i England utan de facto i ett gammalt common wealth land där man alltjämt delar upp terrorister i ”bad terrorist” och högst troligen ”good terrorist”.

Fly me to the moon!

Ser man på! En bild av mig flygandes på min kvast, lite käckt viftande med fötterna över de rokoko-mjuka molnen. Åh vad jag älskar påsken, man får äta massor med choklad och slipper bry sig om att leta parkeringsplatser eftersom man kan transportera sig med det mycket lättare parkerade fortskaffningsmedlet - kvasten.

SVT gör reklam för digital identitet med jetlag – ”Du är Googlad”

Ja, jag vet att jag tjatar. Ja, jag kommer att fortsätta tjata! Jag vill verkligen att du som person eller företag skall fylla din digitala identitet med innehåll som speglar din personlighet. (Visst är jag familjär i mitt vokabulär som Du’ar företag – undrar vad min Far skulle säga?) Hur som helst, Du’ad eller inte, så är du googlad. Din digitala identitet är en högst aktuell fråga och den kommer inte bli mindre aktuell om du väljer att gömma dig i ett mörkt hörn av cyberspace och strunta i "allt det där med internet".

Som jag tidigare skrivit så sänder SVT’s Dokument Inifrån på torsdagen 22 mars klockan 20:00 dokumentären “Du är googlad”. Enligt deras sida så handlar det bl.a. om att: Johan Ripås gör ett test med sitt eget nätjag.

Eget nätjag?
Nätjag?
Seriously - Nätjag?
Är det det som händer om din digitala identitet har jetlag?

Oinbjudna årliga besökare!

Varje år får jag besök, varje år är jag lika överrumplad och perplex och fattar ingenting före det är för sent att agera. Jag talar inte om oinbjudna släktingar en masse som parkerar sin hippie Volkswagen buss på tomten och dansar nakna i trädgården med blommor i håret till tonerna av Hair musikalens låtar. Dom är så välkomna så!

Nej, jag talar om de förbaskade allergenerna som kommer oinbjudna varje år och hur jag varje år står totalt handfallen och slår i FASS och undrar vad jag kan lida av för konstig sjukdom som ger symptom som en begynnande förkylning, utmattning eller nåt konstigt virus från Långtbortistan. Och så är det bara den där förbaskade allergin. Igen. I. År.

Dessutom en månad för tidigt i år. 

(och visst är Volkswagen ett ruskigt krångligt ord att skriva?)

Vem är jag? Hjälp mig!

 

Har under natten fått en ny Twitter-följare. Någon som heter @sökmotorexpert. Hur cool är inte den titeln? Tittar närmare och ser att det är Googles Gudfar @nikkelin som blivit döpt till Sökmotorexpert av SVT när han medverkade i morgonsoffan och talade om Google och det som många ser som ett hot mot integriteten, dvs deras förmåga att fånga upp allt vi gör på nätet.

Nåja, det är en helt annan historia. Vad som slog mig var att jag också vill ha en titel! Utan en titel är jag en nobody – jag måste få en titel. Vet inte var jag får den eller vem som delar ut dem, förutom SVT’s morgonsoffa då förstås, men eftersom dom inte bjudit in mig så känns det som ett long shot. Långt skott. Så jag tänkte skjuta närmare, kanske ringa till Folkbokföringen eller PAR. Kanske Skatteverket delar ut titlar, på samma sätt som dom delar ut inbetalningskort hela tiden.

I brist på hjälp från myndigheterna så måste jag alltså be om hjälp av mina vänner. Jag måste ha en titel. Idag beskrivs jag på Twitter och Fading Beauties som ”Multitasking twittering word-loving sms wizard. Extremely social and out-going. Local Communications & Champagne Cork Collector Champion” men jag vill nog ha en lite kortare titel.

Så vad gör jag egentligen, förutom att vara en trollkarl på sms, en vissnande vackerskap och en champagnekork-samlare? Ja, jag skriver, jag hittar lösningar, jag entusiasmierar, jag ser helheter och slutresultat när andra tittar på detaljer, jag kan tugga tuggummi – köra bil – kolla mail – skicka pengar till Rådddjuret i New York – tala med dotter – twittra – Facebooka – Worfeuda och se SVT Play Rapport samtidigt under sträckan Djursholm-Stockholm, jag kan skriva ganska bra, jag är super bra på s ä r s k r i v n i n g a r, jag kan lura autocorrect och jag är en trogen vän, jag lagar världens godaste risotto och jag kan stavpromenera upp för Mördarbacken på landet utan att slinta på trädrötterna, jag är sjukt bra på att fickparkera min bil och jag kan backa med båten in i båthuset, jag kan sova tio timmar och fortfarande vara trött när jag vaknar och jag kan sova fyra timmar och vakna pigg, jag kan dansa på en bardisk i tiocentimeters klackar utan att ramla ner och jag är jätte bra på att föra samman folk och hjälpa vänner få jobb, jag är världsbäst på att starta upp projekt, jag är ännu bättre på att ge över projektet till nån annan efter uppstarten, jag är glad mest hela tiden och är jag sur så går det över på några minuter, jag är världens bästa mamma, en nöjaktig fru och en ypperlig svärdotter, jag är en pedant som hatar att städa och en stökig själ som gillar ordning och reda, jag är en grymt bra dels-bo och sär-bo – vilket säkert beror på att jag är så bra på s ä r s k r i v n i n g a r.

Men framförallt är jag jätte bra på kommunikation och att hitta lösningar.

Paradoxalt nog kommer jag just nu inte på en endaste en titel som jag kunde kommunicera. HJÄLP MIG! Kom med förslag!

Puss och Kram hela dan!

Varför skriver inte svenska medier mera om finska presidentvalet?

Många undrar varför inte svenska medier skriver mera om det finska presidentvalet och om den eminenta situationen som Finland har då de kan visa hela världen hur man röstar fram en person som står för liberal demokratiska värderingar. Jo så här är det – Sverige har sjunkit in i total förnekelse – detta kan bara inte hända! Finland håller på att köra om storebror Sverige på varenda en punkt som svenskarna trott sig haft världspatent på.

Jantelagen – Sveriges största stolthet. Lagen som är större än Murphy’s lag om man räknar antal Google hits. Skall finnarna nu komma och stjäla den lagen genom att rösta fram Haavisto till president? Här finns mittiallt en man som inte anser sig vara förmer eller mindre än någon annan. Som tycker att alla skall behandlas lika och ha samma värde. Vad händer? Hur skall svenska sossarna hantera detta? Den vandrande trafikolyckan Juholt och röran han lämnade efter sig finns färskt i minnet. Svenska sossarna påminner mera om penningstinna bidragsfuskare än någonsin tidigare.

Lagom – svenska språkets bidrag till världens ordförråd, förutom då smorgasbord och lax. Hur skall vi i Sverige nu kunna stå för ordet lagom när Haavisto nästintill kunde porträttera det i nordisk familjebok. Slå upp lagom och en bild av Haavisto skulle dyka upp. Lagom snäll, lagom ödmjuk, lagom intelligent och lagom mittimellan alla olika politiska block. Lagom fick sig en helt ny innebörd genom Haavisto. Gone are the days med lagom villa, vovve och volvo. Villorna är skuldsatta långt över lagom, vovvarna är inte mera lagom hippa och Volvo är bara lagom om man är en kinesisk nyrik risbonde.

Solidaritet – oj, vad hände här. Svenskarna som alltid varit så solidariska. Nu är de mera soldatiska. Eller påminner om Casper och Jesper och Jonathan i Folk och Rövare i Kamomillastad. ”Vi skall ut på rövarstråt, och vi skall ut och röva” trallar svenska näringslivets alla representanter från högsta styrelseordförande ända ner till lägsta mellanchefs assitents sekreterarens privatassistent. Solidaritet? Vad är det? Vi skall roffa och röva. Vi är värda vår bonus mer än grannen som sitter där i sin lagom skuldsatta villa! Enligt jantelagen är jag värd mera! Och så kommer det där usla grannlandets nya presidentkandidat Haavisto och predikar om solidaritet och berättar att man skall värdera varandra och dela med sig och hjälpa och stötta. Fan ta honom – vi är ju solidaritetens hemland – hit med solidaritetsbonusen! Den är vår!

Jämlikhet – här i Sverige är vi så himla jämlika så vi ber vår hemmafru kvotera in en manlig städare så att det skall bli jämlikt mot vår kvinnliga trädgårdsmästare. Vi förespråkar att införa republik för då kan vi kvotera in en manlig och en kvinlig president för vi måste vara jämlika. Men för jämlikhetens skull kanske vi borde behålla monarkin också och kvotera in en drottning att regera jämte kungen och vår manlinga och kvinliga president. Men först måste vi tillsätta en kommitté som utreder om det är tillräckligt jämlikt. Och då måste nog vi först ha ett utskott som gör en nulägesanalys över ifall det är jämlikt att ha en kommitté eller kanske vi borde ha två kommittéer. Men före vi alls börjar med det så skall vi nog ha en lag som påpekar åt vårt grannland att det inte alls är jämlikt att ha två män som presidentkandidater. Eller har dom tänkt att Haavisto skall kvoteras som kvinna eftersom han lever i ett parförhållande med en man? Detta är inte alls jämlikt! Nu ser ju Finland mycket jämlikare ut än Sverige.

Vi kräver att Finland ger tillbaka Haavisto till Sverige, för om vi tillsätter tillräckligt många kommittéer så hittar vi säkert ett gammalt släktband till Sverige som bevisar att han egentligen är svensk.

På detta sätt har Sverige löst frågan om hur man illa kvickt får tillbaka jantelagen, ägandet av ordet lagom samt jämlikheten! Finland måste helt enkelt vara solidariska mot oss och ge oss Haavisto och låta alla svenskar få rösta i finska presidentvalet och då jäklar ska vi styra upp processerna. Först skall vi bara göra en nulägesanalys….Och SEN börjar svenska medier skriva om det finska presidentvalet.

Rätt skall vara rätt. Just det sa Bill, Jazz bus sa Ball. (Bull fick bytas ut mot det femininare Ball för kvoteringens skull)


Fotnot: Fick genast en tweet av den eminenta Jack Werner (alias @kwasbeb på Twitter) som skrev:
@sonjacatani fast vi på @alltidnyheter har, med @YasmineAN i spetsen, varit duktiga på att rapportera om den


Sonja Catani ber om ursäkt att jag drog alla svenska medier under en och samma kam!

Jag har blivit färgglatt beige

Det finns ingen som klär så dåligt i rött som jag. Ingen. Jag älskar rött, men varje gång har på mig något rött så tittar människor medlidsamt på mig och undrar hur jag mår, om jag inte alls fått sova, om det var tre veckor sedan jag senast fått frisk luft, om jag tappat bort all smink, om jag har allergier, om någon närstående dött, om jag varit med om ett terrordåd, om jag sålt smöret och tappat pengarna! Jag fattade absolut ingenting tills jag såg sambandet: RÖTT! Jag såg formligen rött.

Jag klär alltså inte i rött, kan inte ens ha rött läppstift även om det är sådär Jessica Rabbit snyggt. Men nu finns det en bild av mig på Fading Beauties där jag har röda yllesockor, och konstigt nog lyckades det! Ingen har trott att jag haft insomnia i en vecka. Så jag bytte avatar-bilden och så bytte jag lite fler färger på bloggen och vipps, nu är jag beige, men med röda yllesockor!

Nu blev det joxigt värre

Min världsbild rasade precis!  Jag använder orden JOX och JOXIGT helt fel!


JOX i rikssvenskan:
skräp, bråte, smörja, strunt, blandning; bråk, besvär, krångel (vard.)
JOX i finlandssvenskan:
skämt, upptåg, skoj (inkluderar ofta champagne, en bästis och en galen resa)

JOXIGT i rikssvenskan:
besvärligt, jobbigt, krångligt, knepigt, arbetsamt (vard.)
JOXIGT i finlandssvenskan:
skojigt, finurligt, fnittrigt, roligt (användes så ofta man bara kan)

Nu förstår jag varför mina svenska vänner inte alls är lika pigga på att göra jox och vara joxiga, som mina finlandssvenska vänner är.

Jag säger: Skall vi göra något riktigt kul upptåg i helgen?
Dom hör: Skall vi göra något riktigt strunt bråte i helgen?


Jag säger: Jippii, det kommer bli jätte finurligt och skojigt!
Dom hör: Jippii, det kommer bli jätte besvärligt och krångligt!

Vet inte vad som är värst, att ingen tillrättalagt mig, eller att ingen hindrat mig från att göra joxiga jox!?

Nationalmuseums nya chef Berndt Arell polare, polär eller bara populär

Hade den synnerligen trevliga uppgiften att intervjua Nationalmuseums nya chef Berndt Arell under hösten och idag kom tidningen med artikeln hem i postlådan. De hade valt att lyfta fram texten:


"Han vägrar exkludera, ta avstånd eller utöka klyftor, han bygger broar och för samman motparter. Nytt och gammalt. Nutidskonst och klassisk konst. Konservativt och vågat. Konst och pengar." 

Så nu har jag väl skrämt upp svenskarna att det kommer en bipolär finlandssvensk och tar över alla nationalklenoder. Det är helt absurt. Nationalmuseum får en ypperlig chef, inklusive positiva ytterligheter som måhända till viss del låter enorma pga av skribentens språkbruk.


Artikeln finns i senaste numret av Bona Vita

Kodare är de nya hantverkarna

I dagens samhälle behövs handicraft och hantverk precis lika mycket som i forna tider. Då syftar jag inte bara på hanteverkare så som snickare och elektriker, dom behöver jag alltid. Det finns inga gränser för hur många snickerier och eljobb man kan utföra. Jag älskar snickare och elektriker. I den bästa av världar har man dessutom som jag, lyckats finna sin rätta! Eller i detta fall sina rätta. För jag har funnit rätt snickare och rätt elektriker och det känns nog ungefär lika stort som om någon av mina mera kärlekskranka vänner hade funnit Den Rätta, ja i deras fall alltså Den Rätta Kärleken.

Lyckliga jag har Den Rätta Snickaren och Den Rätta Elektrikern.

Så långt är alltså allting väl. Men nu kommer vi till moderntids snickerier och eldragning. Dvs, kodare för hemsidor, iPhone Appar och dylikt. Var finns dom? För ett år sedan fanns det tusen nördar som var glada att koda lite smått och gott när man ringde dem. Nu är dom uppslukade av jorden fram tills de dyker upp DI Weekends helgbilaga och har lanserat en egen App med Alfapets regler fast utan Svenska Akademins Ordlista. Det sista är oförlåtligt. Det är som att sätta in ett elsystem för spotlights och glömma lägga in strömbrytare. Dessutom är det oförlåtligt att alla kodare bara försvinner. Var är ni? Sluta göra egna Appar och bli miljonärer, kom tillbaka, vi älskar er som nördar. Vi vill prata open-api med er. Vi förstår att Unix är coolare än Mac och att Android ger er hundratals bättre möjligheter än iPhone. Vi vet att ni heldre kallar geopositioning för location based. Allt är förlåtet! Kom tillbaka. Jag lovar leka snällt med er! Snälla, ni kan till och med få alla mina backslash och double dot key board tangenter om ni är snälla och kommer tillbaka. Kom tillbaka era App-miljonärs lymlar!!!

Kodare är dagens hantverkare. Dom jobbar bara när det passar dom, konstiga tider, utan offerter och det blir alltid dubbelt så dyrt och krångligt och man förstår aldrig riktigt vad dom gör och varför dom dricker så mycket kaffe.

Det var dagens insikt. Ovan mitt QR-kort i ett försök att prata med kodare. Skall tälja en likadan i trä för att kommunicera med min snickare.

Korrigera din misstag i tid!

Alla som har en "smartphone" liksom en iPhone eller dylikt, vet att smart inte alltid är en helt korrekt beskrivning. Telefonerna är inte allt igenom smarta. Framförallt inte då det kommer till automatiska stavningsprogram. En happy väninna skulle texta och fråga om jag ville ha "macaroner", det blev "laxativer" (se här). En annan gång twittrade jag om damer som satt i en bil bakom mig och drack kaffe och åt "mazariner", det blev också "laxativer".  Själv "telegraferar" jag varje gång jag "twittrar".

Alla dessa automatiska korrigeringar av våra liv kan ju bara uppfattas på ett sätt. Apple anser att vi inte vet vårt eget bästa och korrigerar därför våra misstag. Automatiskt. Auto correct. Är det #beach2011 som hägrar så blir alla godsaker så som macaroner och mazariner till laxativer. Och skulle vi vilja berätta om detta fenomenet i snabba sociala medier, så uppmanas vi till att flytta till 1800-talets romantiska telegraf-ålder.

Ser framför mig vilda västern cowboys och rallare som ropar "yieppie ay hey comboy". Men iPhone korrigerar mig och skriver "Turligt Ay Het Korvar"

Följ på Twitter hashtaggen #magvärkträning så hittar ni de bästa skratten runt auto correct. Eller Googla "damn you autocorrect"

Och vem fan är X på bilden ovan? Det är en populär korrigering som tydligen inte hann korrigeras i tid.

Konst, Italien och konsten att älska på italienska!

Konst, inte konstigare än så men ändå så konstigt. Biennalen lockar mängder, massor med människor, allt från rika oligarker med 300 fots yachts och plastikopererade fruar som behöver tre body guards för att gå in på den ryska paviljongen, till oss mera mediokra personer som jag. Men det underbara är alla vänner man stöter på i misstag. Så där som bästis Livboj. Det är väl självklart att man stöter på varandra så där bara i misstag i Venedig. Jag menar, i vilken annan stad än den sjunkande staden behöver man en Livboj?

På tåget från Venedig mot nordväst väljer jag till slut att leka att jag är i filmen the Tourist och sätter mig framför snyggaste mannen. Bra val. Hamnar i Milano. Njuter nu av mera vänskap i form av den mest positiva livsbejakande väninnan som bara råkar bo här. Jag menar var annars skulle hon bo, precis då jag saknar henne som mest?

Men har jag hittat en bröllopsklänning? Nej. Har jag däremot hittat konsten att vara tacksam för vänskap? Ja. Är jag lycklig? Ja.

För att citera Buzz Lightyear i ToyStory "onwards and upwards - to infinity". Mot happily ever after!

Och konstverket ovan känns som ett bra köp. Det hade ju varit fasansfullt om den ryska oligarkens plastfru hade köpt honom framför näsan på mig, den mera mediokra personen. Må hennes plastskepp ändå segla fint ut ur den sjunkande staden.

Nu skall jag fundera på hur jag DHL'ar hem honom konstverket och vad mannen på tåget kommer tycka om att jag köpt ett konstverk där det står TOCCARE!



- Posted using BlogPress from my iPad

Lätt vunnet - lätt försvunnet - och nu överraskande återfunnet i multum

Förra veckan hittade Cirkusprinsessan en grön träpärla. Inte den största av skatter, kan man tyst tänka för sig själv. Men stort för henne. Denna förvaltades och beundrades väl. Tills en dag i bilen ett avgrundsskrik hördes i baksätet. Pärlan hade åkt in mellan sätena och var försvunnen. Nu råkar det vara så här att jag är ruskigt duktig på att plocka ut hela baksäten ur Mercedes A-klass. För några år sedan tvingades jag nämligen göra det med jämna mellanrum då småprylar så som nycklar, hörapparater och annat viktigt hade blivit inpetat där inunder. Nu har vi bytt bil och trots idoga försök med hjälp av den enorma tyska instruktionsboken så lyckades jag ändå inte få ut baksätena. Inte heller biltvättsgubbarna lyckades. Pärlan var alltså försvunnen, Cirkusprinsessan otröstlig och jag blev en och annan mutpresent fattigare.

Idag fick vi en postavi och när vi öppnar paketet från äldsta väninnan så har hon skickat, inte bara EN grön träpärla, utan en hel jätte stor BURK med gröna träpärlor.

Hon hade ingen aning om den försvunna träpärlan!

Är slumpen en tillfällighet? Eller kan vi alla vara överens om att trolleri fungerar!

Dessutom fick mamma Catani en ny Muminkopp i matchande färger och tema. Nu kan jag fortsätta med mina #muggshot tweets där jag väljer Muminmugg tema enligt humör varje dag! Denna bubblar av lycka.


---
Posted from my iPhone

Rapture Day - vad hände?

Jaha igår skulle jorden gå under och ett fåtal true believers skulle få resa upp till himlen.Själv hade jag förstås missat att packa min väska inför färden, jag hade liksom missat hela datumet. Jag borde kanske ha lyssnat på Andreas från Jehovas vittnen och varit förberedd. Fast nu blev det ju ingen undergång för världen (once again...) så det var inte hela världen att jag glömt att laga gurksmörgåsar och matsäck.

Vad jag däremot funderat en aning på, förutom då matsäcken, är hur Gud eller Jesus hade tänkt fixa färden upp till himlen. Jag tror faktiskt att jag vet! Igår cyklade vi till en lokal fest och jag tog ut nycklarna ur den begagnade cykeln inhandlad på Blocket för typ fem år sedan. Jag har aldrig reflekterat över nyckelknippan, men så såg jag att det hängde en korköppnare på den. Vid närmare titta så är det en reklam korköppnare. På ena sidan står det "Come as you are" och på andra sidan står det "Search and you will find" och med stora bokstäver "JESUS".

Jippii, nu vet jag! Alla Rapture personer skulle nog ha rest till himlen på min begagnade NK-jubileums cykel. Eftersom jag var ute och cyklade på den igår så tvingades Gud skjuta på Rapture Day i brist på transportmedel.

Förlåt alla Rapture People, och cheer up, it's not the end of the word!



---
Posted from my iPhone

De bortglömda pojkarna

Svenskan har idag förärat oss listan på "hetaste namnen" som de så svängigt uttrycker det. DI har tidigare år rapporterat om vårt arvenamns popularitet och själv är jag medveten om namnet Sonjas impopularitet. Även om jag som parentes måste tillstå att en förändring lär vara på gång här. Den extremt hippa och coola PR-tjejen som jag jobbade med för några år sedan, lät meddela att hennes dotter nyligen blev döpt till Sonja och att hennes hippa coola vänner nu också döpt sina barn till Sonja. Jag är helt förundrad. Skall namnet Sonja äntligen få en renässans?

Åter till SvD notisen om "hetaste namnen". På tjejtoppen leder Maja, Alice och Julia. Och på flicktoppen leder Oscar, William och Lucas. Vänta lite! Har svenskan blivit så kvoteringsivriga att de inte ens tillåter killar eller pojkar ha sin egen kategori mera? Borde jag nu börja kalla på alla Oscar, William och Lucas för mina flickvänner?

Blev Prins William då också en prinsessa? Stackars hans fru, pussa på en groda och få en prinsessa.