Hugos träningsblogg - återhämtning

Min matte och PT (Personliga Taxtränare) sitter och skriver en artikel så jag passar på och snor hennes iPad och skriver om helgens träning och känslan av att känna sig kränkt. Ja just det, jag är en svensk tax och jag känner mig kränkt. Förövrigt kommer jag efter den här blogg-posten att skriva ett officiellt brev till jämlikhetsombudsmannen och kräva att man döper om rasen dvärgtax till småväxt-tax eller nåt ännu coolare så som "lite mindre, men mycket sturskare tax".

Min svenska kränkthet handlar om att min PT inte förstår hur vältränad och energisk jag är. Bara för att hon har problem med sina höfter betyder inte att jag skall behöva lida för det. Men det fick jag lida för i helgen. Inga sköna långa springpass, utan nåt tråkigt som kallas "återhämtning". För oss  "lite mindre, men mycket sturskare taxar" betyder återhämtning att man springer efter en tennisboll och hämtar dem åter till kastmaskinen. Alltså åter hämtning (två ord, inte ett). Men PT-kastmaskinen kastade inte ens boll till mig i helgen. På lördag tog vi ut hennes andra elev, han som tränar inför Djurgården runt med töntiga stavar år 2020. Hur kan det vara viktigare än min maraton år 2020? Där gick vi i varje fall. Jag först med kopplet i munnen, sen min PT som tränade armmuskler genom att dra i kopplet, en ganska kul och effektiv övning tror jag, sist hennes andra elev med tönt-stavarna. Honom måste vi dra upp och ner i skogspartierna för lite back-träning, han bara tjafsade på om att åka spårvagn hem. Men vi vann för jag hade glömt mitt spårvagnskort och till skillnad från andra i familjen så får jag inte åka på pensionärsbiljett (borde jag känna mig kränkt för det?) så PT'n och pensionären tvingades promenera hem hela vägen med mig.

Inte världens bästa träningspass - men all träning är bättre än ingen träning!

Dagens tips från Matte: bli minst 97 år gammal och massera hjärtat och stärk ryggen genom att gå med töntstavar. Finns förstås att köpa på Sportamore (halllååå - hör ni mig?). Här är mina favoriter - de har bästa greppet ifall en hund skulle vilja trassla in sig i dem.

Bildtext: Detta är återhämtning - hämta åter bollen

Varning för obehagliga skrytmeningar!

Jag har haft ännu en härlig helg. Jag älskar helg så mycket att jag började den redan på torsdag med en middag hos fina släktingar. Eftersom jag ju har vitaveckor för att fira att snön är bortjagad för alltid, så hade jag med mig en egen plunta med av-alkoholiserat rödvin. Första två glasen smakar pyton, men sen inbillar man sig att det är rödvin och hinkar i sig det som vilken som helst ned-dekad hemmafru. Min kära bordsherre förkunnade efter åttonde artiga skålen att han nog kanske inte skulle skåla föööör mycket med mig. Vi har aldrig träffats tidigare. Jag kände att vi passerat gränsen då jag inte längre kunde avslöja innehållet i mitt rödvinsglas, så jag vände mig istället till den andre trevlige herren på min andra sida och skålade med honom tills även han trodde jag var värsta ned-dekade hemmafrun.

Fredag var jag dödstrött efter allt av-alkoholiserat rödvin, men satsade på produktiv dag med däckbyte, väninnelunch och maratonmatlagning. På kvällen var finaste när-familjen på middag och alla åt snällt av den maten jag ville bjuda på och några drack till och med av artighet av min av-alkoholiserade champagne. Eller ja, de kanske inte märkte att den var av-alkoholiserad, min finaste svärfar märkte inte heller att den fantastiska risotton egentligen var en blomkålspuré. Han hatar nämligen blomkålspuré, så jag gör som man gör med barn och låtsas bara att det är nåt annat. Funkar varje gång.

På lördagmorgon märkte jag skillnaden av allt av-alkoholserat drykesintag. Nämligen när jag släpade ut Hugo på morgonjoggning i solen så gick det av en jävla fart. Swosch, swishade vi fram längs Djurgårdskanalen, rekordtid och snabbt som attan (alltså snabbt på min fartskala, jag blev liksom bara omsprungen av cirka tjugotre testosteronstinna 35åriga karriärs-perfektions-män). Jag var Nike, gudinnan (inte skorna) jag svävade fram. Jag kollade tiden och öuh shit, insåg att jag bara hade en timme kvar till min date på Milles. Hade planerat promenera hem, men tvingades jogga hem för att hinna. Det var då jag förstod varför jag sprungit så snabbt åt andra hållet - det var VÄRLDENS motvind på väg hem. Jag sprang så där som Disney seriefigurer som springer men inte kommer framåt, eller som man springer i mardrömmar i kvicksand när luften runt en känns som en gelémassa och hur man än kämpar så kommer the bad guys ifatt en - i detta fall tjugotre testosteronstinna 35åriga karriärs-perfektions-män som var inne på andra varvet runt Djurgården. Ingen nytta alls av alla liter av-alkoholiserat rödvin och champagne.

Dagen var ändå räddad för vem kan vara dyster då den spenderas med bästa rynk-doktorn och killkompisen tillika. I samma person alltså. Han är inte två personer. Använde jag ordet "tillika" fel? Hur som helst är Christoph både världens bästa rynk-doktor OCH killkompis! You get it. På Moderna Museet var han iofs min bror... Men det vågar jag inte elaborera här. Men det har att göra med inträde. Och ja, nu trasslade jag in mig igen. Och nej, det var inte vi som rörde vid Gabriel Orozcos jätte stora val-skelett.

Så om dagen med soliga promenader, brunch, Bukowskis, Auktionsverket och Hugo-är-bästa-tjejmagneten-i-Christophs-famn var perfekt, så var kvällen lika bra! 4 timmar Amadeus på Dramaten. Ok, stolarna är vidriga och jag hade kramp i höger skinka hela första akten, men det var värt det. Johan Rabeus är ett geni. Helt klart värd en rump-kramp.

Söndag var tillägnad renoverings planering och diverse admin och obligatorisk njutning av vårsolen. Avslutades med en helgalen, charmig, bohemisk middag "en famille" på Djurgården, med en stor tjock släkt som vi inte är släkt med, men som vi ändå lyckades muta in oss till. Det var alla åldrar och hummer och vårkyckling och champagne och för mig, ja just det, av-alkoholiserat rödvin som även värden drack av i misstag, men han märkte ingen skillnad. Känner att jag är nåt stort på spåren här. Hugo var överlycklig för hundvärdinnan var ingen annan än den ståtliga vita kungspudeln som han är så kär i. Som vanligt struntade hon totalt i honom och tog långa drottningliknande steg rakt över honom där han låg på rygg och ylade för att tillkalla hennes uppmärksamhet. Alles in ordnung.

Måndag har jag sprungit med pigga klassmamman och utslitna, nedbrutna kärleksdeprimerade Hugo, skrivit klart artikel om St. Moritz och sedan lunchat med coolaste Reklambyrå VD'n och NU kommer höjdpunkten då jag får hämta mitt mest älskade barn på skolan!

Life is pretty great! Och jag älskar att skryta!

PS. Om nån vill ha smolk i bägaren så kan jag avslöja att jag fick också i morse nobben av en prospektkund som jag verkligen hade velat jobba med och jag tycker inte att Lund och Stockholm är såååååå jädrans långt borta från varandra. Men vill ni hånflina åt mig, så bjuder jag på den. 606 km är väl inget? BAH. BLÄH.

Bildtext: Stockholm som vackrast - undrar hurdant väder de haft i Lund.

Mellan pensionär och barn i St Moritz

Mellan envist barn och pensionär som inte tar instruktioner så blir det intressanta dagar i backen. Mest har jag möjlighet att sitta på rumpan vid kanten i långa backar medan jag kan studera olika skidare som inte tillhör min familj och själv riskerar jag urinvägsinfektion. Snowboarden är bara ett stoppverktyg för att förhindra mig från att glida ner nån kilometer på rumpan till närmaste champagne utskänkningsställe. Detta emedan pensionären envisas med att vi skall skida som om vi alla var det nya svarta (ja pensionär är det nya svarta) och barnet inte alls vill vara svart eller ens röd, vad gäller val av backar alltså. Själv är jag bara rosa i en chockrosa jacka som en stor stopprosa skylt mitt i backen med snowboarden som stopp.

Varannan dag bestämmer barn, varannan pensionär. Varannan sitter jag i barnbacken och studerar skidstilar. Roligast är två italienska barn i treårs åldern som vägrar ta order av snygga skidläraren. Dom störtar rakt förbi svansen av lydiga barn som plogar, italienska busungarna svischar förbi snygga skidläraren och sträcker armarna rakt upp, skidorna rakt ner och skriker rakt ut JIHUUUUUU hela backen spikrakt ner, förbi liftkön och rakt in i alla morföräldrar och en finlandssvensk mamma som sitter längst nere och beundrar ättelägg som kommer ner i en lite lugnare och lydigare takt och stil.

I morgon är det igen dags för pensionärsskidning och urinvägsinfektion och knäppta händer då jag ber sakta om att ingen bryter ett ben och att jag kanske får bestämma var vi skidar någon dag typ år 2024....

Snedvriden skofetischism eller bara helt galen samlarmani?

Som de flesta andra i iPhone-generationen så kollar jag mina mail ungefär det första jag gör på morgonen – ja alltså efter att jag och Vrålande Fritz joggat upp och ner i trappan tills jag fått tyst på honom (en annan historia som ni kan läsa här). När jag då i varje fall vaknat, med bultande hjärta och spagettiben så är det första jag gör, före jag ens kokar kaffe, att kolla mina mail.

Nästan varje morgon får jag mail från Sportamore. Jag vill avsluta prenumerationen, men Maja min personliga mailkompis på Sportamore, troligen en bot, kommer med så bra erbjudanden att jag kan inte bara dumpa henne i junk-mailboxen. Idag fick jag en kod med Run2014 som gav mig hela 100 (hundra!) kronor rabatt på nästa par joggingskor!!! Jag älskar joggingskor! Det finns inget som får mig att känna mig hurtigare än ett par joggingskor. Bara ett par till liksom. Snääällla. Snälla Maja!

Jag klickar mig vidare och vipps har en halv timme gått då jag jämför Mizuno Wave Riders med Nike Lunarglide. Jag tappar bort mig på internet och hamnar på mummies-who-jog-dot-com och Runners World test sites, jag tar en detour via maraton.se och sen min komedisida nummer ett: jogg.se med passande forum. Före klockan är 07:00 och mitt kokande kaffevatten evaporerat ut i köket så kan jag ALLT om joggingskorna, som Maja säljer med hela hundrakronors rabatt.

Jag behöver inga nya joggingskor. Jag skulle troligen klara mig på två par skor -ett par för Grands gym och ett par för Svalnäsviken, men sanningen är ju att jag behöver så många fler.

• Ett par inomhus i förorten (för jag kanske vill springa upp och ner i trappan andra tider än då Fritz vrålar, man vet aldrig…)
• Ett par ute i förorten i torrt väder (för det kommer säkert vara torrt runt min joggingrunda ungefär 18 timmar totalt under 2014)
• Ett par inomhus i stan (för jag kanske inte får sparken från gymmet det här året och vågar faktiskt lämna kvar ett par skor där)
• Ett par ute i förorten för blött väder (övriga 4302 timmar under joggingsäsongen)
• Ett par i förorten då det snöat eller är isigt (de berömda IceBugsen, kanske man behöver två par?)
• Ett par på landet (för att klara Mördarbacken)
• Ett par på landet (för att klara Mördarbacken uppåt, om man nu skulle vara så korkad att man sprang rundan åt fel håll och tvingades springa upp för Mördarbacken)
• Ett par för landerundan om det ösregnar (dvs troligen det enda paret som används i sommar)
• Ett par för stan utomhus (om man skulle våga sig ut bland snofsiga lattemammorna vid Djurgårdskanalen)
• Ett par för stan med extra reflexer (då man smyger sig ut lördag kväll vid 21:00 då alla lattemammor tittar på melodifestivalen eller vad nu det tittar på lördagskvällar)
• Ett par för stan söndagmorgnar (då man bara orkar promenera sakta sakta till Thielska Gellriet och samtidigt köra slalom mellan pigga lattemammorna som sovit en hel natt efter melodifestivalen och nu är ute och cruisar med barnvagnarna)
• Ett par på korta resor (gärna mörka som ser seriösa ut)
• Ett par för långa resor (gärna för stora så att de klarar 6 timmars tidsskillnad och insomnia)
• Ett par för… ja ett par i reserv
• Ett par för… ja reserv på landet
• Ett par för… ja reserv i förorten
• Ett par i Frankrike förstås!!! För att besegra det där förbannade berget

Och så behöver man ju alltid ett 21sta par joggingskor bara för att Maja ger 100 kronor rabatt.

Kan hända att jag i misstag beställde ett par joggingskor i morse 06:59. Det enda jag vet är att det vore mitt 21sta par FULA joggingskor. För finns det en endaste en regel som alltid stämmer så är det att ”snygga skor är extremt obekväma”, därför litar jag på Majas datagenererade förslag och köper alltid bara de fulaste joggingskorna som finns – då måste de ju vara bekväma!

Risken är att jag måste börja jogga nu. Bara 6,5 år kvar till maraton i Aten.... men om inte annat så kan jag ju byta skor efter varannan kilometer - då har jag nåt att skylla på om 42 kilometer tar väääldigt lång tid.

Bildtext: jag och ett par fula, för stora, joggingskor i Burma

När jag bytte ut min man mot en dvärgtax på Blocket

”Det är antingen jag eller en hund!” Famous last words som min man yttrade under våren. Två minuter senare hade jag hittat dvärgtaxen Hugo på Blocket och två dagar senare åt Hugo upp min pälsmössa i vår soffa.

Jag har alltid haft hund. Labradorer och Dalmatiner. Nu var det dags för en liten hund. I utbyte mot min man alltså. Vissa påstår att han min man har taxben – så det blev en dvärgtax av respekt för igenkänningsfaktorn, nu när det fortsättningsvis bara skulle finnas en man i huset; Hugo. Hugo är i och för sig inte man i huset, han är KUNG. Kung över hela Strandvägen och halva Djursholm.

Före jag hämtade Hugo, som tyvärr bytt hem några gånger i sitt 7-månader unga liv, så ringde jag uppfödaren för att ställa några kontrollfrågor. Ville ju liksom inte köpa grisen i säcken, eller taxen på Blocket, utan att ha koll. Hon bedyrade att han var fantastisk och hade finska morföräldrar. Trodde då att hon syftade på taxmorföräldrar, men är inte så säker nu längre.

Men jag fick tillfredställande svar på samtliga viktiga punkter på min lista:

1. Nej, han skäller absolut inte
2. Nej, han drar aldrig när han går i koppel
3. Javisst, han går jättefint utan koppel
4. Nej, han skulle aldrig rymma
5.  Ja, skulle han komma en bit ifrån dig så kommer han genast när du ropar
6. Ja, han klarar sig med hur korta promenader som helst
7. Ja, han är jätte duktig med andra hundar
8. Ja, han är hundra procent rumsren
9. Ja, han äter väldigt sansat, inte alls som Dalmatiners som är konstant hungriga och stjäl mat
10. Nej, han har aldrig tuggat sönder något och han lämnar skor i fred
11. Nej, han ligger varken i soffor , sängar eller stolar, han lyckas ju inte ens hoppa upp
12. Nej, för guds skull, han skäller inte alls, han är väldigt tyst
13. Nej, han har ingen jaktinstinkt - det är det bästa med honom som dvärgtax 

Ja det var alltså demo-versionen... 

Som sagt, två dagar efter att jag trade’at bort min man (han finns fortfarande till försäljning på Blocket om någon är intresserad) mot en tax inköpt på Blocket, så låg alltså taxen-Hugo i soffan och åt upp min pälsmössa (fail på punkterna 10 tuggar inte sönder något och 11 ligger aldrig i soffan), sen hoppade han ner och markerade revir på äkta mattan i hörnet (fail på punkt 8 rumsrena hannen). Men han var så söt så vi liksom störde oss inte på det. Men det där med att ligga i soffan var helt uteslutet, så jag och barnet flyttade ner på golvet och bäddade med duntäcken och monterade Netflix på en kartonglåda på passlig tax-höjd och åt chips, för att hålla honom sällskap nu när han skulle lära sig husets regler. Hugo som precis ätit en stor portion mumsig ekologisk svindyr hundmat stal alla chips rakt av (fail på punkt 9 kontrollerad aptit).

På kvällen gick vi en promenad och barnet som ville hålla i kopplet hamnade nästan på Astrid Lindgrens akutmottagning med axeln ur led, så hårt drog den lilla 4-kilos taxen (fail på punkt 2, går snygg i koppel). Men vi förlät honom snabbt för det var ganska gosigt när han smidig som en tax-version av Staffan Holm hoppade upp i sängen och borrade ner sig under täcket och låg och snusade i örat (fail på punkt 11, ligger ej i sängen – är för liten). Plus att han snarkar vilket jag hade glömt att kontrollfråga. Men vi sov sååå gott ända tills morgontidningen kom runt 04:38 och han flög upp ur sängen, reste en enorm ragg som hade fått ett piggsvin att gång igång på honom, rusade till dörren och skällde som en rottweiler. Ja, det kan ju i och för sig vara bra med ett skrämmande tjuvalarm typ rottweilerpiggsvin tänkte jag och förlät honom (fail på punkt 1, om skällandet), men började känna mig lite skeptisk mot den finsk-ättade uppfödaren och sanningshalten i det hon berättat för mig.

Hunden och jag körde barnet till skolan, Hugo hoppade runt i bilen som om han aldrig varit i en liknande eld-droska i sitt liv. Såg han en hund på gatan så tryckte han den lilla blöta nosen mot rutan och yyyyyyyyylade. Fick en lätt tveksam känsla i magen över hur det där med punkt 7 att träffa andra hundar skulle gå. Tänk om han hatade andra hundar. Vid skolan skulle vi ta en promenad och träffar hurtiga-väninnan med hunden Titte. Som parentes kan meddelas att Titte ligger nuförtiden på Mauritius på nervsemester bekostat av oss och Landstinget. Hugo visade nämligen att han är jätte duktig på att umgås med andra hundar (win på punkt 7) han formligen älskar andra hundar, alltså verkligen ÄLSKAR! Hans öron flög rakt upp och såg ut som om någon satt dem i hästsvans mitt på huvudet, svansen sköt rakt bakåt och han sköt rakt framåt med galoppsteg och ett stegrande yyyyyyyl av glädje (det vi hört i bilen var bara uppvärmning så där som operasångare värmer upp rösten med skalor). Stackars Titte som är en ungefär 12 gånger större och 8 gånger äldre retriver-dam backade rakt bakåt i förskräckelse. Hugo tog det som en invit och kastade sig formligen runt halsen på henne och började pussa på henne helt hysteriskt, inte så där smack-smack på kinden, utan rena rama slajmiga långtradarkyssen, han stack tungan rakt in i hennes mun och vispade runt så mycket han bara kunde, pausade bara för att yla och skälla lite mera. Titte var förstenad av chock där hon stod med dvärgtaxen hängandes runt halsen, samtidigt som han slickade i sig alla matrester som fastnat mellan hennes tänder (fail alltså på både punkt 7 andra hundar och punkt 9 matvrak).

Efter att Titte återhämtat sig och gett på käften åt sin nya beundrare, som inte alls fattade vinken, så drog jag mig försynt bakåt höger för att ge honom en av de där berömda korta promenaderna han så gillar (punkt 6). Med min arm i nittiograders vinkel rakt ut från kroppen drogs jag mot motionsspåret vid Djursholms golfbana. Han ylade lite på vägen, skrämde slag ur en labrador och en terrier som båda fick dagens tandborstning och jättekram av Hugo innan jag kände att nu skall vi testa på att gå lös. För var det något jag ville att en hund skulle kunna, så var det att gå lös. Sagt och gjort, jag kopplar bort Hugos koppel från det fina halsbandet med reflex-blommor (reklamavbrott för Fia Bonds fina Herald & Ic la Chich handgjorda halsband som du kan köpa här).

Ja det gick ju bra. Han sprang runt mig i cirklar med nosen fast i marken. Inga problem, han går ju hur fint som helst, inte direkt ”gå-fot” men han hålls ju nära mig, tänkte jag. ”Nära mig”, var den sista snälla tanken jag tänkte på sisådär en timme efter det. Förbi skuttade nämligen just då ett rådjur från Svalnäs-hållet på väg mot skogen ovanför nionde hålet på golfbanan och tjoffs där var det bruna strecket på nån decimeters höjd efter rådjuret. Jag kan säga att det är fan i mig inte alls så enkelt att följa ett jaktskall i en skog! En förbannad timme sprang jag runt och sökte dvärgtax-jäveln-som-absolut-inte-hade-nån-jaktinstinkt innan jag hittade honom i ett blåbärsris, på rygg, flämtande och med en puls närmare 200hps. (epic fail på punkt 1, 3, 4, 5 och 13 alltså).

Vid den här exakta tidpunkten hade jag alltså levt knappt ett halvt dygn med Hugo och han hade failat på v a r e n d a en punkt.

Men han är världens absolut underbaraste hund! Helt fantastisk. Jag älskar honom! Jag måste tillstå till hans försvar att på punkt 8 (rums-renheten) så är det tydligen beroende på hushåll, vissa hem är han torrare än Sahara i, andra hushåll som hemma hos C-Himmel så sätter han sig och markerar så fort han kommer in. Ja sätter sig, han kan nämligen inte lyfta på benet utan kissar som en taxtjej som gör en yoga-pose. På punkt 10 så vill jag också klargöra att han inte ätit upp något sedan pälsmössan (förutom några smurf-figurer, en låda giftiga kritor, en tandborste, en sten-jultomte stolt producerad på fritids och varenda en dörrstoppare i gummi som han lyckas lirka bort från under dörrarna på landet. Och ni kan inte gissa hur svårt det är att köpa dessa livsviktiga trekantiga gråa gummigrejer i dagens värld!). Han äter i princip bara sin mumsiga ekologiska svindyra hundmat, förutom när han då stjäl våra koreanska råbiffar, gravade lax, macarons, chokladpraliner och annat ovidkommande i det stora hela. Ja han bär runt på skor ibland, men det är p.g.a. punkt 6, han hatar nämligen korta promenader och kommer med joggingskorna när han tycker att det är dags att träna inför maraton 2020 i Aten. Han är världens bästa tränare på så sätt.

All in all är jag ganska nöjd med att byta ut min man mot en hund, det är inte så stor skillnad på dem – båda är översociala, drar åt fel håll, sover fast i mig, vill gå ut hela tiden, är inte alltid helt rumsrena, ligger i soffan, kommer in med smutsiga skor/tassar, stjäl mat i smyg, skäller på mig ibland, kan inte gå fot och rymmer om det gäller jakt.

Bildtext: Den oskyldiga minen var en del av införsäljningsmaterialet....

Jag skall springa maraton!

-->

Jag skall springa maraton! Det är en investeringsstrategi. Det hela började med att jag lyckades muta, ok jag medger det kan ha funnits något lätt hot också inblandat, så där typ att jag MMS'ade bilder på utbrända bilar efter bilbomber till några vänner som var motvilliga till min idé. Men låt oss hålla oss till att bara muta. Jag mutade alltså några mammor från skolan att börja springa ”från soffan till 5 kilometer” (read all about it here) och det gick ju hejdundrande bra! Tack vare den icke-vitamånaden så har det dessutom varit lätt att fortsätta hela vintern. För att vara helt ärlig så tog jag till äldsta tricket i boken för att klara av att fortsätta träningen under vinter: jag investerade en heljävlasjuk mängd pengar i attiraljer för vinterträning, inklusive IceBugs spikskor och förnyat medlemskap på Grands Gym (varifrån jag tidigare fått spraken - read all about it here). Kalkylen ser ut så här: Investerade Sekiner Dividerat med Kilometer bör inte överstiga nyckeltalet 100. Jag har sprungit närmare (eller närmare bestämt exakt) 198,7 km i vinter, kanske jag lite skarvade där hur lång vintern är och eventuellt har jag promenerat nån ynka enstaka (flytande begrepp) av dessa kilometer. MEN, vintern är inte över och jag har nu investeringsförbud för att nå upp (ner?) till mitt nyckeltal.  

Sen ger ju det ena det andra och så blev det en anmälning i grupp till Vårruset – man får en picnic i en Konsum kasse som belöning och VEM kan motstå det erbjudandet? Och eftersom det ena ger det andra så gav min väninna Miranda-från-Sex-And-The-City i julklapp till mig en anmälan till Tjurruset i oktober. Jag gav Helen Fieldings senaste bok till henne. Tjurruset är 10km i geggamojja och backar och dalar och vatten och geggamojja. Jag gav Helen Fieldings senaste Bridget Jones bok till henne. Tjurruset är i oktober! Det kan snöa i oktober! Man måste köpa ännu fler dyra träningskläder för att ersätta de som förstörs. Jag gav senaste Bridget Jones boken till henne i julklapp. Med vänner som detta behöver man inga advokater! Nej just det, hon är min advokat. Min advokat-käraste-väninna som helt uppenbarligen hatar Helen Fieldings senaste bok om Bridget Jones.

Men dessa två lopp (lopp låter så proffsigt, lika proffsigt som när jag skröt om mina IceBugs) är alltså 5 km och 10 km. Jag springer ungefär 4,8 km med glad min och lätt andfått leende. 4,9 km - då ser jag redan ut som en flåsande ättiksgurka. Så nu har jag börjat nästa steg. Från ”4,81 km ättiksgurka till 10 km strålande solsken i geggamojja – programmet”. Det går jätte bra! Jag sprang 4,8 km i morse. I min nya snygga merinoulls träningströja. Den behöver nämligen lite mileage för att nå nyckeltalet 100 i kalkylen Investerade Sekiner Dividerat med Kilometer. I helgen springer jag kanske 4,81 km. Kanske.

Men här kommer i varje fall maratondelen in! Kom på i morse att min pappa alltid skrutit över sin maratonprestation i Aten på klassiska rutten. Jag har iofs sett hela loppet för min mamma satt i en taxi och filmade med en 8mm kamera hela förloppet. Om hon försökte sig på att filma nåt landmärke typ Akropolis så hojtade pappa genast till att hon skulle fokusera på honom och inget annat onödigt. Så hur svårt kan det vara? Om man kan hojta åt sin fru i en taxi medan man springer så kan det knappast vara helt omöjligt med maraton. Alltså bestämde jag mig för att genast då jag kom hem smsa pappa och fråga hur gammal han var när han sprang maraton i Aten, för det skall minsann jag också göra! I exakt samma ålder som han var när det begav sig! Nu skall här sättas mål!

Svaret kom på studs: 3,5 timme 4minuter 59sekunder per kilometer. Ja det låter ju rimligt. Tre och en halv timme borde jag väl klara av att springa. Jag sprang ju faktiskt utklädd till ättiksgurka i en hel timme en gång. Sen slog nyckeltalsräknare in – FYRA MINUTER OCH FEMTIONIO SEKUNDER PER KILOMETER för nån som klassades som gammal gubbe! Höuli shit! Det klarar jag ju inte ens av på en kilometer. Totalt. Säkert inte ens på hundra meter.

Så nu skall jag köpa massor massor dyra träningskläder, kanske en pulsklocka och en hjärtslags-bältes-grej och det där fjantiga utanpå-bältet med små napp-flaskor som så många har, och investera massor pengar för det kommer behövas många många många många träningskilometer inför maraton i Aten år 2020.

Varför måste jag berätta om alla mina tankar för pappa?

Epilog:

On the bright side: man kan också springa 5 km eller 10 km lopp i samband med Aten maraton. Tänkte sikta på ett nu i november 2014 med Muminsystern. Hon uppdaterade redan på FaceBok att hon skall springa 5 km maratonlopp. Kom några spydiska kommentarer. Frågor på det!

Personligen kollar jag redan på hotell och flygbiljetter! Det bästa med att Grekland är i konkurs är att man kan bo på lyxigaste hotellen för en nästan genant spotstyver!!!!!! Jag älskar Grekland! Fetaost, oliver och skoskav - here I come!

Bildtext: det är inte min pappa på bilden, tyvärr fanns inga stillbilder från hans maraton - bara 3,5 timme 8-millimeter svartvit film. Killen på bilden heter Fauja Singh född 1911 och fortfarande aktiv maratonlöpare.... Hans diet-tips är förövrigt att dricka mycket te, äta ingefära och skratta! I can do that!

Pensionär är det nya svarta!

Sitter i en låg, lång, träbåt med konstig lång motor där bak som jag aldrig skulle klara av att styra. Jag sade väl att båten är låg? Så låg att om jag lutar mig lätt åt vänster så blir min vänstra PippiLottaFläta blöt av havsvatten (eller heter det havsvatten i en sjö?). Där sitter jag ändå. I en trästol som mest påminner om det där gamla kabunkliga möblemanget vi har i syrenbersån på landet, det där möblemanget från 1950-talet som skall släpas ut varje vår ur gamla växthuset och som väger ca ett fjärdedels ton total (4 stolar och ett bord) trots att det är ganska skraltigt och lite murket. Och inte alls lika fint målat som stolarna i den låga båten där man inte kan luta sig åt vänster. 

Och vem sitter egentligen någonsin längre i gammal syrenberså? Vilket jag tycker är grymt tråkigt för varför har man en syrenberså på landet om inte någon sitter där i lätt skraltiga och murkna möbler? Åtminstone borde man ha en gammal onkel som dricker punsch och somnar i bersån för att sedan inte hittas före dagen efter, lagom till lunch? Vad annat skall man göra av pensionärerna till natten?

Ungefär så såg stolen ut som jag satt i, som en syrenbersåbuskestol var man kan somna om man druckit kopiösa mängder punsch och missat hur kantiga och obekväma de är. Skillnaden är att jag varken druckit punsch eller såg några svenska syrener. Det enda jag kanske såg var sirener. För jag befann mig på en stor sjö mitt i up-land Burma. Vi kryssade mellan byar byggda på pålar med hela vardagen placerad på vatten, allt från postkontor till skolor till trädgårdar till mataffärer och elstolpar.

Helt fantastiskt tänker jag och känner mig lätt äventyrlig där jag puttrar fram i den låååga båten i den muuurkna syrenbersåstolen. Vid närmare eftertanke så är jag nog hemskt äventyrlig, jag befinner mig ju de facto på andra sidan jordklotet, på en sjö som inte var helt lätt att ta sig till what with all the local so called never reliable planes och förstås detta mitt enorma äventyrliga sinne. Jepp, jag är lite av en Indiana Jones vid närmare eftertanke, eller kanske James Bond. Håller på att slumra till av motorns monotona ljud och vågskvalpet och ”PrecisFöreManSomnar-bilder” formar sig på min näthinna.   

Jag ÄR en  actionhjältinna och strax kastar jag mig över den konstiga långa båtmotorn och sätter full fart med PipppiLottaflätorna flygande medan jag flyr med den burmesiska nationalskatten undangömd i båten, jag är jagad av trettiofyra eller kanske trettiosex (min Sherlock Holmes hjärna är lite marmelad-ig) ilskna skurkar i snabba Miami Vice raggarbåtar. De knappar in. Jag drar på allt jag kan, vattnet yr, båten forsar fram, under hus, över en brygga, skuttar genom ett tempel, skrämmer små barn till vettet på en flytande marknad, klyver tomatplantager på små guppande öar, skär genom en annan båt – tätt följd av alla bad-guys i raggarbåtar. 34 eller 36?

Men actionhjältinnan är smartare och hon vinner för hon åker in under ett hus på pålar och….

Ungefär där vaknar jag ur min angenäma syrenberså-vila till ett putt-putt-putt-ljud – inte från några KGB agenter eller burmesiska villains, men från en identisk båt till vår. I den sitter fyra amerikanska damer i all sköns ro med matchande lila hår och iPad skal i samma nyans och tar gladeligen fotografier av all skönhet och ful-vacker förfallen fattigdom (vilket tydligen inkluderar mig) medan de viftar med sina käppar och utropar ”Oh dear, look how quaint”.

Jag känner mig inte speciellt äventyrlig längre. Undrar om KGB lierat sig med amerikanska Golden Girls serien. 

Är. Purken. Är. Inte. Quaint.

Det här är vad jag vill ha sagt: Pensionär är det nya Svarta. Vi ungdomar, dvs alla under 62 år, kan bara hälsa hem. Pensionärerna har tagit över. De finns överallt! Till och med på Inle Lake i Burma!

Min favoritpensionär som passerade strecket för sisådär 35 år sedan och som idag oftast återfinnes på Restaurang Strandvägen 1 eller densammas bakficka Milles (trots att han påstår att han tagit taxi hem) är väl praktexemplet på att pensionär är det nya svarta! Och om det inte övertygar er – kolla då in min andra favoritpensionär som reser runt som en skållad råtta med någon kallad @weekendhoppers

Jessus Amalia, när skall de där pensionärerna tagga ner?

PS. Bilden visar helt tvätt-äkta ”oh my God look how quaint” amerikanska pensionärsjävlar på Inle Lake. Och de har ingen aning om att jag fotograferat dem. Rätt åt dem!

Körsbär och sju män

Äter körsbär och kommer obönhörligen att tänka på Witches of Eastwick. Måste se den filmen i kväll. Det ger en bra girl-power kick så här inför vår favorit häxhelg dvs midsommar! Ja eller egentligen är midsommar min favorit häxhelg näst efter påsken förstås, påsken måste vara favorit för då får man flyga på sin kvast. På midsommar får man dock plocka 7 män och lägga under sin kudde och drömma om sin kommande blomma.

Tills det fortsätter jag med häxkonster i vardagen! Isn't this fun?

Gör mera – snabbare och bättre! Om jobb idag och förr i tiden

Mitt minne av min Far var att han alltid jobbade när jag var liten. Det här är säkert inte alls sant, men barns minnen är ju oftast ganska generaliserade – så där elsabeskowaktiga att alla vintrar var soliga med en meter snö på gården, somrarna var varma och precis lika soliga, under hösten fanns det endast vackra ek- och lönnblad som aldrig var blöta men nog vackert gula och orange och under våren sken självklart solen också och alla körsbärsträd blommade i en unison symfoni.

Så generalistiskt var också mitt minne av min Far, han satt alltid instängd i biblioteket och läste ”viktiga papper” och så knackade han på en räknemaskin, stor som fem iPads staplade på varandra, och ut rasslade en lång remsa papper med massor siffror på. Jag älskade den mackapären, brukade i smyg knacka ut långa matematiska formler som säkert fått Isaac Newton att skutta jämfota av lycka, iofs hade troligen de konstnärliga och kreativa långa pappersremsorna som med lite klipp-klipp-tejp-klister blev fina dekorationer också fått en och annan TV-inredare att jubla. Sen hade ju Far en gammal skrivmaskin, den var faktiskt uråldrig redan på 70-talet. En Underwood skrivmaskin, jag hackade fram bokstäver på den i en rasslande fart (mycket snabbare än jag idag skriver på en MacBook Air). Oftast hade jag inget papper i skrivmaskinen, för de var undangömda i en låst låda nederst i det gamla skrivbordet. Konstigt nog var många lådor låsta – kanske för att inte utsätta fler roliga manicker för min handfasta nyfikenhet. I brist på papper så såg spolen på Underwood skrivmaskinen ganska speciell ut (även här ett yeiy yeiy skrik från alla TV-inredare) det var liksom fem lager bokstäver på varandra, hela varvet runt. Läste man noggrant så stod det nog AAAAAGGGGGTTTTVVVVNNNNDDDDDRRRRRLLLLL Kanske ett extra D precis mitt i. Detta gjorde min Far rasande! Bläckbandet var nämligen dyyyyrt. Små barn skulle iiiinte leka med Fars skrivmaskin. Han förstod aldrig att det inte var en skrivmaskin, utan en hinderbana för små fingrar som skuttade mellan tangenterna (man fick inte slå ner för många samtidigt för då blev de till en outredbar klump), sedan gjorde man ny rad och fnittrade av glädje över ”pling” ljudet.

Förutom att jag nu totalt kom av mig i ämnet och tappade den ursprungliga tråden så fick jag en enorm längtan efter en gammal Underwood skrivmaskin. Det är en föga förhoppning om att få ärva den min Far skrev sina ”viktiga papper” på, den är nämligen fortfarande i flitigt bruk. Far skriver långa brev på den. Han vågar vägra dator, trots att jag försökt locka med möjligheten att skriva ut flera kopior av ett och samma brev om man har en dator. Det har han löst med att klämma in ett karbonpapper mellan de gulnade vattenstämplade strukturerade pappersarken. ”Bästa Dotter….”

För att återgå till ämnet och frågan jag funderar över: ”jobbade man mera förr i världen, eller jobbar man mera idag?”. Jag tror att man jobbar mycket mera idag. Tänk på alla mail och tänk på hur snabbt saker kan skrivas, räknas, utvärderas, kontrolleras, undertecknas, kommuniceras och levereras. Men inte bara det – tänk på tiden vi lägger ner på att göra det. Minst 10 timmar per dag, utspritt över dygnet. Hejdå 8 timmars arbetsdagar. Man kan gott och väl sitta på ett kontor i 6 timmar och fortfarande ha en 12 timmars arbetsdag. En halv timme på tåget på morgonen gå igenom mail och svara. Halva lunchtimmen kolla Twitter och sprida rätta budskapen. Tjugo minuter i bilkön se den där instruktionsfilmen på YouTube så är så viktig. Under barnets gymnastikföreställning läsa igenom senaste kontraktet som kommit in i mailen på iPadden. I kassakön på Konsum uppdatera tidrapporten i den nya Appen. På löpbandet snabb skanna alla senaste kommentarerna i viktigaste forumen. I badkaret på kvällen svara på alla kommentarer i olika forums trådar. Medan man lagar middagen vidarebefordrar man viktiga mail med kommentarer. Diska och läsa amerikanska morgontidningarna som precis kommit ut och sedan efter att man nattat passande barn, man, fru, sambo, särbo, delsbo, katt, hund eller hus-snigel så sätter man sig ner och jobbar ett par timmar till. Bara. För. Att. Man. Kan!

Ja vi jobbar mera idag än tidigare, min Far läste ändå inte viktiga papper medan han sprang maraton. Däremot gjorde han det på skolavslutningar varmed vi har en hög bilder av barn som inte ens gick i min klass (läs papper, titta upp, se intresserad ut, hoppas det är egen dotter på scen, fota, fortsätt läsa viktiga papper) Detta trots att varje kort på den tiden skulle planeras noga innan det togs för det var dyyyyyrt med kamerafilm och framkallning.

Idag kan vi alltså jobba mera, snabbare och billigare – digitalfoton kostar ju ingenting – så fire away där i skolans gymnastiksal, det gör inget fast du fotat femton främmande skolkamrater, så länge du fått med åtminstone en bild av ditt barn som Tant Sofia i Folk och Rövare i Kamomillastad (min till dags dato största insats på teaterscenen – icke dokumenterad)

Tänk om Manolo Blahnik är min pappa???

Jag sitter och skall skriva en offert till en, hoppeligen, ny kund. Ju mer jag predikar om vikten av digital identitet och google så inser jag att det finns en överhängande risk att min kära Far inte alls är min biologiska far. Jag tror att min mamma haft en affär med Manolo Blahnik!!! Inte för att jag överhuvudtaget skulle ha ärvt en genetisk fäbless för skor - utan för det kända taletsättet om skomakarens barn! Jag har ju totalt misshandlat mina egna internet domäner. Skäms Sonja!

Jag måste anställa någon som hanterar mina egna hemsidor!
(gärna någon som också är skomakare)
 
Exempel på dåliga hemsidor:
www.sonjacatani.com
www.sonjacatani.se
www.sonjacatani.n.nu
www.sonjacatani.me

Stegring, feber och resning - på finlandssvenska

På finlandssvenska kallas en lätt feber, dvs. ca 40 grader för kvinnor och ca 37 grader för män, för stegring. Det är alltså före man har orsak att börja klaga. Före man har orsak att sjukskriva sig och ligga i sängen och kallsvettas med hägringar och ropa efter blåbärssoppa eller i vissa fall hummersoppa.

Ordet stegring är ganska bra tycker jag, febern stegrar, det betyder inte att den går överstyr eller ens utvecklas till regelrätt feber, det är mera som en förvarning om att det nu lönar sig att äta extra mycket zink, echinaforce och spirulina för att undvika att bli sjuk. Lyckas man inte besegra stegringen så kommer febern, ca 41 grader för kvinnor och ca 37.1 grader för män. Blir man riktigt sjuk så är det hög feber, ca 42 grader för kvinnor och 37.2 för män.

Jag fick i varje fall sms i morse från en stackars Galoschgubbe som lidit hela natten av vad han kallade Resning. Ett försök att på finlandssvenska beklaga sig för en kroppstemperatur om 37 grader.

Tror jag….

Bästa sättet att ta hand om sin digitala identitet

Äh, strunta i allt jag sagt tidigare om att "Du är googlad" - nu har min vän Ray Dar rett ut begreppet! Du är egentligen "Go o' Glad"!

Lev efter den devisen, så blir livet så mycket trevligare!
(men glöm inte bort den digitala identiteten, vare sig den har jetlag eller inte, för go(o)glad är du ändå)

Möte på Harry Potter Labbet

Igår var jag på Hogwarts! Eller det nästbästa man kan komma till Hogwarts om man är en Muggler som jag tyvärr befarar att jag är, trots stark önskan om att inte var det. Åtminstone har jag inte ännu upptäckt att jag kunde vifta med en pinne och framkalla magiska bilder, trots idoga försök. Men efter mötet på Harry Potter Labbet (som för tillfället är arbetsnamnet jag dedikerat till min nya kund) så vet jag att detta är fullt möjligt! Det är helt magiskt, killarna är rena Harry Potter figurer med magic wands som gör intelligenta trollkonster.

Jag tror dom kan trolla vad som helst. Fatta att jag bara nämnde att jag önskade en App som visade i realtid var det finns lediga parkeringsplatser. ”Det kan vi fixa” svarar dom och frågar: ”vill du samtidigt se var parkeringsvakterna rör sig?”

Hockus Pockus fillijockus – jag har trollat fram världens coolaste kund och App!

Den rosa elefanten mitt i sovrummet

I Finland talar man om det finska lejonet, i Sverige talar man om den svenska tigern. Och nu tiger som sagt svenskarna gällande finska president valet. Men finnarna har också en speciell förmåga att inte riktigt veta hur de skall kommunicera runt vissa saker. I detta fall runt det faktum att Haavisto lever i registrerat partnerskap med en man. Ja så där på sonja-språk är han homosexuell. Detta börjar bli en het potatis i medier. Vad vågar man säga och vad vågar man inte säga.

En finlands-svensk bloggare skrev på Twitter att finsk media börjat använda eufemismer som rasite (börda), böjelsen och H-ongelma (H-problemet). Det är finnarnas sätt att uttrycka sig politiskt korrekt om den rosa elefanten som står mitt i vallokalen.

I svenska medier vågar man inte ens uttrycka sig om saken, troligen för att man är så rädd att det blir en valfråga. Vem röstar du på? Jaha och följdfråga – vem har du sex med? Det kan ju bli hur knepigt som helst. Jag röstar på Haavisto för han har sex med en man, skulle han ha sex med en kvinna så skulle jag ju inte dela hans smak och då kunde jag ju inte rösta på honom. Eller hur kan det komma sig att så många homofober säger att dom inte kan rösta på Haavisto för han har sex med en man, ja men snälla rara, president Halonen hade sex med en man under hela sin 12 år långa mandatperiod som president och hon klarade sig hur bra som helst och blev aldrig ifrågasatt.

Det blir alltså svårt att reda ut begreppen och förhålla sig till detta. Gamla konservativa gubbskruttar (ja jag pekar ut en jag känner!) säger att det går minsann inte för sig att ha en president som är homosexuell. Det låter precis som Pruseluskan som säger åt Pippi att det minsann inte går för sig att bo ensam. Som tur så får inte Pruseluskan rösta i presidentvalet och den gamla Gubbskrutten har knappast nån pulling power utanför gubbrummet. Vilket iofs oförvarnat för mina tankar vidare till vad som sker i ett gubbrum….

Skulle Sverige ha en valdebatt med en homosexuell partiledare tippad som förhandsfavorit så skulle ingen våga ifrågasätta hans eller hennes sexualitet eller val av partner. Tvärtom skulle det bli politiskt korrekt att rösta på honom eller henne, men man skulle aldrig få nämna att den samma var homosexuell. I Finland får man däremot nämna det, men inte som en normal företeelse, typ han har ljust hår eller blåa ögon eller han är lång, kort, tjock, smal, har mattehuvud, är språkgeni eller annan helt normal egenskap eller attribut. Nej i Finland blir det dålig prutthumor och negativismer.

Grow up! Han är homosexuell – det är bra! Det är en positiv sak! Många av mina nära vänner är homosexuella och dom är nästan uteslutande de bästa, trognaste, trevligaste, roligaste och mest intelligenta vänner jag har. Det är positivt. Det är också en av Haavistos bästa attribut – förutom att han är accepterande, jämlik, förlåtande, en ruskigt bra fredsförhandlare och Finlands starkaste kort i det internationella PR-arbetet!

Så sluta krypa runt den rosa elefanten mitt i rummet. Tala öppet om det och gör det till något positivt!

Puss och Kram hela dan!

President duellen – så här skulle världens ledare rösta i finska presidentvalet!

Finska presidentvalet gick till en andra omgång eftersom ingen kandidat fick over 50% av rösterna i första omgången. Min kandidat Eva Biaudet fick väl knappt 3% vilket bevisar i vilken minoritetsposition jag befinner mig. Men sörj inte det. Båda mina runner up favoriter kom vidare till andra omgång. Sauli Niinistö för Samlingspartiet (motsvarande gamla Moderaterna) och Pekka Haavisto för de Gröna.

Så nu blir det en tajt match över vem man skall rösta på. Den konservative Niinistö som med avståndstagande alfa-hanne charm är riktigt snygg, eller Haavisto som jag inte vet så mycket mera om än att han är gift med en annan man och en ruskigt duktig fredsförhandlare.

Därför tänkte jag göra en pros and cons lista utifrån hur de möter resten av världens ledare, då det ju är en av presidentens viktigaste uppgifter förutom att vara överbefälhavare för försvaret. Just då det gäller försvaret så känns det som en ojämn fight. Niinistö är ju träningsnarkoman och har bl.a. visat på mod och styrka när han räddade sina söner under Tsunamin. Haavisto å sin sida kanske inför en coolare camoufleringsdräkt i finska armèn, lite blommor i hjälmen och svenskt hårnät för dem som gillar långt hår. Men de utländska stadsöverhuvudena skulle nog rösta så här:

Angela Merkel
Niinistö kommer tilltala hennes tyska sinne och säkert ser han otroligt sexig ut i hennes ögon. Haavisto tappar poäng här, tror inte att tyskarna gillar ekologisk populärkultur, känns som de som inte är från Berlin missat eko tåget.

Summa: Niinistö 1-0. Men bäst hade nog Muminmamman Halonen varit om hon fortsatt. Merkel och Halonen kunde ju vara systrar

Vladimir Putin
Det här blir svårt. Han kommer nog tycka att Niinstö är för konservativ och för lite Kekkonen och judo. Haavisto och Putin i samma bastu med vodka och krigshistorier känns inte heller som en vinnarkombination.

Summa: 0-0. Putin hade nog helst grävt upp Kekkonen ur hans grav och skickat honom för renovering till Putins och Berlusconis egen plastikkirurg. En tyst uppstoppad gammal president är Putins val.

Alltså leder Ninistö fortfarande 1-0

Barrack Obama
Det här är en walk over för Haavisto. Obama kommer självklart vilja ha massor fina bilder där han kramar om finska presidenten medan Michelle sitter och diskuterar armhävningar med Haavistos snygga man Nexar Antonio Flores. Niinstö är helt klart omkörd före racet ens startat, ifall han inte illa kvickt tar på sig en minoritets egenskap som att tex bli transvestit under arbetstid.

Summa: klar 1-0 till Haavisto i USA.

Ställningen 1-1.

David Cameron och Nick Clegg
Bill och Bull på Downing Street är svårare att komma åt. Egentligen är dom ju sura över att England, som det enda landet någonsin som deklarerat krig mot Finland, inte bara tog hela jäkla landet och införlivade det i Commonwealth sfären med Drottningen som högsta hönset. Presidentval i all ära, men visst är de hunner innerst inne de där finska barbarerna. Måste Cameron/Clegg välja en av presidentkandidaterna så blir det väl Niinistö för han har ju ändå kritstrecksrandig kostym.

Summa: 1-0 Niinistö, men helst skulle Queen Elizabeth the second ha ställt upp i finska presidentvalet.

Ställning nu 2-1 Niinistö med Queen Elizabet och Kekkonen i kölvattnet.

Sarkozy
Den franska presidenten och Niinistö påminner ju verkligen lite om varandra till utseendet. Ganska korta och med stora stirrande ögon. Risken är att Carla Bruni skulle gilla Niinistö och det skulle Sarkozy aldrig tolerera, så han tar nog det säkra före det osäkra och röstar på Haavisto. Helst hade han sett att gamla statsministern Matti Vanhanen hade ställt upp som presidentkandidat. Han hade ju också mängder med barn och älskarinnor och dessutom ordnade han kvinnoaffärs skandaler bl.a. genom att internetdate’a.

Summa: svag 1-0 Haavisto bara för att inte orsakar svartsjukedraman i det Sarkozyska hemmet.

Ställningen är alltså 2-2 Niinistö – Haavisto

Fredrik Reinfeldt
Sist men inte minst kommer turen till Fredrik Reinfeldt. Reinfeldt gillar Niinistö, de talar samma politiska språk, det skulle båda för goda relationer mellan länderna och en sampolitik som vore så lugn att den kunde användas som gratis valium på Caremas inrättningar. Men! Reinfeldt är inte dummare än han ser ut. Han inser att efter Juholt-affären så finns det risk att Sossarna de facto hittar en partiledarkandidat som inte uppfattas som en vandrande trafikolycka. Och då måste Alliansen stå framme och hålla i sina nyvunna väljare som nu deserterat från S. Vad kan då inte vara bättre än en publikfriande HBT-president med snygg partner och blommor i håret. Självklart rekommenderar Reinfeldts PR-konsulter honom att stöda Haavisto och helt enkelt bara undvika att tala politik och i stället koncentrera sig på att rädda Pride-festivalen från konkurs.

Summa: klar 1-0 Haavisto om PR-folket får tala. Och det får dom i Sverige.

Vinsten går alltså till Pekka Haavisto. 

Denna vecka röstar jag också på Haavisto i finska presidentvalets andra omgång. Hoppas min Far förlåter mig och att min Mor blir glad. Huvudsaken är att jag kan reta upp några Sannfinnar på vägen.

Keso, Clark Gable och Mumin

Största delen av mitt liv har jag varit ganska lyckligt opåverkad av hetsen runt kroppsideal. Det var alltså tills en klok liten dam pekade på mina ben och tyckte att dom liknade Keso. Vad är detta med Keso? Först påstås det att Keso är gjort av malda Mumintroll och nu påstås det finnas på mina ben.

Jag blir inte alls glad. Därför har jag ÄNTLIGEN tagit mig i skinnet (Keso-skinnet) och tvingat in mig på anstalt, dvs gym. Så nu glider jag runt på Grands underbara gym och hoppas få träffa Clark Gable.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Du är vad du äter, Johan Ripås!

Läser Johan Ripås blogg. Eller det var väl ett understatement. Det korrekta uttrycket vore "Jag läser Johan Ripås bloggar", för det finns väldigt många av dem; bildbloggar, infobloggar, soppbloggar som inte innehåller recept (skärpning där!), microbloggar (så kallades faktiskt Bloggy ursprungligen) och ett antal 100 andra ställen där han översvämmar oss med klokheter. Det är riktigt kul att följa Johan och hans projekt. Googles stora Gudfader Nikke håller på och lär Johan Ripås att koka kaniner. Detta gör mig ännu purknare över att det inte finns recept någonstans. Och så läser jag dessutom Johans bloggpost om "Du är vad du skriver" som är en mycket illa dolda ordlek med mediauttrycket "Du är vad du äter".

Så jag får hjälpa Johan Ripås på traven. Här kommer en länk till massor goda recept med kaniner.

Länk till kaninrecept.

I en annan bloggpost skall jag kontra med "man är hur man skriver". Mera om det då. Kanske kommer det ett recept med kaninmat också, för er som hellre matar era kaniner - än kokar dem.

Nationalmuseums nya chef Berndt Arell polare, polär eller bara populär

Hade den synnerligen trevliga uppgiften att intervjua Nationalmuseums nya chef Berndt Arell under hösten och idag kom tidningen med artikeln hem i postlådan. De hade valt att lyfta fram texten:


"Han vägrar exkludera, ta avstånd eller utöka klyftor, han bygger broar och för samman motparter. Nytt och gammalt. Nutidskonst och klassisk konst. Konservativt och vågat. Konst och pengar." 

Så nu har jag väl skrämt upp svenskarna att det kommer en bipolär finlandssvensk och tar över alla nationalklenoder. Det är helt absurt. Nationalmuseum får en ypperlig chef, inklusive positiva ytterligheter som måhända till viss del låter enorma pga av skribentens språkbruk.


Artikeln finns i senaste numret av Bona Vita

Kodare är de nya hantverkarna

I dagens samhälle behövs handicraft och hantverk precis lika mycket som i forna tider. Då syftar jag inte bara på hanteverkare så som snickare och elektriker, dom behöver jag alltid. Det finns inga gränser för hur många snickerier och eljobb man kan utföra. Jag älskar snickare och elektriker. I den bästa av världar har man dessutom som jag, lyckats finna sin rätta! Eller i detta fall sina rätta. För jag har funnit rätt snickare och rätt elektriker och det känns nog ungefär lika stort som om någon av mina mera kärlekskranka vänner hade funnit Den Rätta, ja i deras fall alltså Den Rätta Kärleken.

Lyckliga jag har Den Rätta Snickaren och Den Rätta Elektrikern.

Så långt är alltså allting väl. Men nu kommer vi till moderntids snickerier och eldragning. Dvs, kodare för hemsidor, iPhone Appar och dylikt. Var finns dom? För ett år sedan fanns det tusen nördar som var glada att koda lite smått och gott när man ringde dem. Nu är dom uppslukade av jorden fram tills de dyker upp DI Weekends helgbilaga och har lanserat en egen App med Alfapets regler fast utan Svenska Akademins Ordlista. Det sista är oförlåtligt. Det är som att sätta in ett elsystem för spotlights och glömma lägga in strömbrytare. Dessutom är det oförlåtligt att alla kodare bara försvinner. Var är ni? Sluta göra egna Appar och bli miljonärer, kom tillbaka, vi älskar er som nördar. Vi vill prata open-api med er. Vi förstår att Unix är coolare än Mac och att Android ger er hundratals bättre möjligheter än iPhone. Vi vet att ni heldre kallar geopositioning för location based. Allt är förlåtet! Kom tillbaka. Jag lovar leka snällt med er! Snälla, ni kan till och med få alla mina backslash och double dot key board tangenter om ni är snälla och kommer tillbaka. Kom tillbaka era App-miljonärs lymlar!!!

Kodare är dagens hantverkare. Dom jobbar bara när det passar dom, konstiga tider, utan offerter och det blir alltid dubbelt så dyrt och krångligt och man förstår aldrig riktigt vad dom gör och varför dom dricker så mycket kaffe.

Det var dagens insikt. Ovan mitt QR-kort i ett försök att prata med kodare. Skall tälja en likadan i trä för att kommunicera med min snickare.

Stephen Fry, bläckfiskar och livets pussel

Läser den fantastiska boken “The Fry Chronicles”, skrattar högt och vill liksom citera varje roliga, betydelsefulla mening på Twitter eller Google+. Inser dock att detta skulle liknas vid att piratkopiera och distribuera mer eller mindre känt litterärt verk, även om det skulle bli ca 2-3-4-tusen tweets innan jag var klar med alla citat. Undrar egentligen hur det där hänger ihop – hur mycket får man citera ur en bok utan att det blir en piratkopia?

Tillbaka till den riktiga boken, med frasiga IRL sidor och glansiga bilder av en okammad och ung Stephen Fry. Han var nog både oborstad och okammad som ung, men det underbara är hans sätt att helt öppet och med den största portionen av självironi berätta om sina sämsta sidor. Att han dessutom gör det i långa måleriska meningar proppfyllda av underbara kluriga brittiska adjektiv, blandat med helt egenpåhittade ord – det är bara orgasmiskt att läsa. Det sista adverbet ”orgasmiskt” har jag lärt mig av Stephen Fry. Man kan ju inte annat än älska vokabuläret hos denne man som myntade uttrycket ”luvvie”. Bara det borde väl säga allt om honom och hans loveliga språk.

Så just nu försöker jag få ihop livets pussel så att Stephen Fry och jag får spendera möjligast mycket tid tillsammans. Övervägde igår att ställa om klockorna hemma bara för att få krypa ner mellan rena lakan och lägga mig med Stephen. När jag äntligen avverkat dagens fyrahundrafemtiotvå e-mail och får krypa ner mellan de rena lakanen så inser jag att jag inte var den enda som tänkt sova i rena, nystrukna lakan som torkat utomhus i den lena vinden som gett den där höstdoften som man inte kan reproducera ens med tvål och parfym från Byredo. I sängen är det redan fullt. Och det är ett känt faktum att det här med att ha barn som invaderar och övertar sängen inte är vare sig rogivande eller bådar för en natt som lämnar en utvilad. Mest kan det jämföras med att sova på en 40 cm bred säng i tropikerna samtidigt som man skall brottas om utrymme med en bläckfisk.

Stephen Fry fick sova på soffan!

Så när jag nu pusslar ihop mitt livspussel som påminner om en Rubiks kub med massor nya spännande färger, så märker jag att det inte bara är bläckfisken som förstör min nattsömn. Men mera om det en annan gång. Nu skall jag tvätta lakan, hänga ut dem att naturtorka, handstryka dem med stärkelse och sedan flytta om klockan till 20:00.

Nati Nati - puss och kram hela dan