Studieresultat efter fyra vita veckor utan champagne och vin

 Jaha, nu kommer mina fyra kritvita veckor till sitt slut och jag har sammanställt en rapport över studien.

Vad jag hade förväntat mig:
- rasa i vikt
- få grym kondition
- spara massor pengar
- vakna pigg varje morgon
- ha snor-tråkigt på alla middagar och fester

Vad som hände på riktigt:
- jag gick upp 2-3 kg i vikt
- jag har sprungit kortare och långsammare rundor
- har spenderat massor pengar på olika roliga tesorter och av-alkoholiserade viner - inte för att tala om allt kokosvatten
- jag har sovit som en sten som hamnat i en koma i ett vakum och knappt ens lyckats komma upp med hjälp av Vrålande Fritz
- jag har haft sjukt roligt på alla nyktra middagar och fester

Så summa summarum - man skall sluta dricka vin och champagne om man vill ha roligare!

Men vill man förbättra sin kondition, gå ner eller hålla sin vikt, vakna pigg och inte gå i konkurs - då kan man nog dricka några glas vin och champagne nu och då.

Jag kommer göra som min mor och hennes tuti-djur: någon gång när jag var hos dem utbrast hon generat "Sonja, du skall faktiskt inte tro att vi dricker vin till maten varje dag - det gör vi aldrig mitt i veckan!" varmed hennes tuti-djur cyniskt lade till "ja alltså med mitt i veckan, menar din mor onsdagar".

Så skall jag också göra - fast tvärtom - jag skall dricka vin - mitt i veckan. På onsdagar.

PS. sen kan man faktiskt leva utan dagar med krabbis (finlandssvenska för baksmälla, kommer från ordet krapulantisk, jag älskar det ordet - inte innebörden - men ordet. Testa uttala det!) och dagar utan morkkis (finlandssvenska för moralisk krabbis - något som sker mera sällan nu förtiden när man nått en mogen ålder om ja tja typ 10år)

Bildens copyright står på bilden, i snygga ord

Hannibal och Elephant Walk

Lånar min egen blogg en stund av Hugo, som bara skriver om träning (han är helt säkert tillbaka igen i morgon och raderar mina inlägg).

Meanwhile har jag fått ett uppsving idag. Promenerade in till Grands Gym med tunga, tunga, stela elefantsteg och knivar som skar in i höfterna. Har i alla år hört om kiropraktorn (eller heter det kiropraktikern?) Hannibal. Var övertygad om att det var ett smeknamn på någon som egentligen heter Holger eller Håkan. Men så är inte fallet, Hannibal heter Hannibal. Utgår från att han är döpt efter den stora erövraren eftersom han rimligtvis är född före Hannibal Lecter. Var ändå lätt nervös när jag klampade in med stela elefantsteg. Vilket jag inte hade behövt vara. Hannibal är from som ett lamm. Oj, nu blev det lite fel. Alltså talar inte om tysta små lamm. Alltså, ja äh ni fattar - han är snäll! Och duktig! Och dricker förhoppningsvis inte Chianti!

Efter lyckad session och upplåst höft så skuttade jag ut på lätta små baby elefantsteg och har inte på hela dagen kunnat sluta nynna på Henry Mancinis Baby Elephant Walk från Pink Panther.



Lyckades få in många djur i en och samma blogg - utan att det handlade om min linslus till hund.

Bilden föreställer originalet Hannibal då han tog sig över floden Rhen

SOCKERSKATT! Kom igen!

Nu vet jag hur politikerna kan få ihop budgeten för att rädda svenska skolsystemet – det stavas S•O•C•K•E•R•S•K•A•T•T

Lägg skatt på socker – precis som Charlotte Erlanson-Albertsson, professor i medicinsk och fysiologisk kemi vid Lunds universitet, meddelar att man föreslagit för regeringen redan 2005. Det är en helt fantastisk idé och perfekt komplement till Alliansens förslag att höja bil-, cigarett-, och alkoholskatten för att bekosta mindre klasser och fler speciallärare.

Snälla snälla snälla någon – gör det. Sockerskatt skulle dessutom få skolorna att laga bättre mat, utan socker, som skulle ge barnen massor mera energi och bättre koncentration vilket självklart kommer att ge utslag i kommande PISA-tester.

PS. 2005 var det Perssons regering som satt vid makten... tror ni han gillar socker? #JustAsking

Jag vill göra en Mia Skäringer!!!

Jag är så fruktansvärt, ofattbart, genomavundsjuk på Mia Skäringer som kom på att göra en Mia Skäringer före jag kom på det. Jag vill också skriva en bloggpost som publiceras på Aftonbladet och delas och lajkas och twittras hundratusentals gånger och sen säljer jag bloggen dagen efter till ett kommersiellt bolag som liksom någorlunda matchar det jag skrivit om! Så coolt! Trasha alla som vill gå ner i vikt och som gillar att träna och sälj sedan bloggen nästa dag till ett sockerjuice-bolag. Perfekt! Jag tycker att det är en självklarhet att ta råd av en tjej som jo-jo bantat i 20 år och ser ut som hälsan själv (så som "hälsan själv" ser ut i dagens värld med NGT och sockerföda). Det måste ju funka - bara man kommer ihåg att dricka den där sliskiga sockersaften med Karolinska Sjukhusets samlade odlade bakterieflora som smakhöjare.

Så om jag nu då skulle lyckas med detta, vilka produkter, tjänster eller bolag vill jag ha som sponsorer och hur skall jag locka dem att köpa min blogg?

• A. Sportamore - självklart!!!! Jag promotar ju dem redan t.ex. här och här och vänta ännu en här. Kanske jag skulle skriva en dråplig historia om att "NU får det vara nog - sluta krångla med min gatubild!". Jag kunde trasha Stadium och XXL och Naturkompaniet och Intersport och Alewalds och Löplabbet och skriva att de förstör min gatubild. Varje gång jag skall gå på lunch på Kungsgatan så trängs alla dessa människor på trottoarerna och vill in i butikerna. Det stör mig. Dom stör mig. Jag vill inte krångla med sportbutiker längre. Jag vill inte prova kläder i en provhytt med neonbelysning som ger mig en självbild som inte alls motsvarar den jag har hemma när jag provar kläder: dvs tända stearinljus i midvintermörker (testa även i kombination med spegel från Lustiga Huset). Ja sen kunde jag vara lite dramatisk och meddela att Näh nu skiter jag i er galna konsumenter som förstör min lunchtimme, jag hoppar på Ettans blåa buss och jag tänker minsann inte trängas med er längre. NI vore själva också mycket lyckligare om ni slutade handla sportkläder hos affärer med ingång från gatuplan.

Nästa dag anställer Sportamore mig att skriva blogg för deras eminenta koncept med att beställa hem sportkläder som sedan kan testas i lugn och ro i skenet från stearinljus UTAN att störa en endaste en annan person på Kungsgatan.

Ja, jag VILL göra en Mia Skäringer. Det finns massor andra koncept jag kan trasha för att få sponsring till mitt skrivande och nonchalant kalla det "ett slags sellout".

Till exempel följande alternativ:

• B. Jag kan trasha allt smink som innehåller parabener och kemikaliskt skit som alla använder (typ 98% av allt make-up som finns att få tag på, förutom om man gnuggar läpparna med blåbär för den där coola Goth-Princess-Looken) och sedan sälja min blogg till Idun Minerals som garanterat är fritt från paraben etceteraochsåvidare. Eller till nåt som heter ungefär Frysta Blåbär Bolag AB.

• C. Kunde trasha alla som påstår att dom älskar läderhud och ögonpåsar och argrynkor (typ 80% av min bekantskapskrets enligt FaceBook, i verkligheten typ 0,08%) och sen säljer jag mig till Restylane och byter profilbild till ett foto där jag ser super fräsch och helt slät ut och är full av vitamin och energi! JA!!! Rösta på denna!

• D. Kan sträcka mig till att trasha alla som äter godis och transfetter och gillar läskeblask (typ alla egentligen, men ingen vågar medge det).Sen hoppar jag på min mentala buss och gör en sellout till René Voltaire

• E. Och när jag nu fått upp ångan och får trasha alla jag känner och kanske nån miljon personer därtill (eftersom Aftonbladet ju skall publicera alla mina inlägg och sen skall de delas och lajkas och twittras hundratusentals gånger), ja då kan jag ju slå ner på alla som envisas med att följa melodi- och schlagerfestival, Let's Dance och Fångarna på Fortet och WhatNotElseThat'sOutThere under helgerna. Jag kan köra över dem och säga att dom lever utan själ och dras rakt in i TV-hetsen och sluta krångla med mina helger. Sen stiger jag på bussen och säljer mina inlägg till NetFlix eller The Piratebay.

Det här är kul. Kommer på en mängd saker att kritisra och sedan göra en sell out till ett företag jag gillar! Till sist skulle jag nog skälla ner alla kattägare och sen sälja min blogg till Taxkennelklubben!

Det räcker nu, Sonja. Sluta vara avundsjuk på Mia Skäringer. Du är bra som du är. Och trösta dig Sonja med att du ändå sluppit jojo-banta i 20 år eller känner en enorm hets från omvärlden avseende dieter och träning. Hoppa på bussen, istället för att gå eller springa - Proviva sponsrar!

Sura finska heroinsmugglare

Det ni svenskar kallar för Finn Crisp, finnar för Hapankorppu och finlandssvenskar för Surskorpor (direkt översatt från finskan) är en drog. En farlig drog! Man kan helt enkelt inte sluta äta dem om man är dum nog att prova en första bit. För så farlig är den på skalan av alla världens droger att den gör dig hooked på en gång. Sen är det kört och resten av livet skall du gå runt med ett evigt sug efter surskorpor - helst med Bregott havsalt smör ovanpå. När du inte längre kan hålla i mot så är det ju inte direkt så att du använder drogen måttligt, t.ex. som en partydrog med lite ost och ett glas vin på fredag kväll. Nehej, du äter dem på stående fot med två i ena handen och smörkniven redo i den andra för att snabbt kunna fylla på ditt behov efterhand som de slinker ner. Strunt i vinet och osten. Inte en eller två eller fem surskorpor åt gången, utan helst tio eller femton - eller hur många det nu råkar finnas kvar i paketet. För det enda sättet att sluta äta surskorpor är att äta upp alla. Eller som jag gör efter ungefär tretton skivor på två minuter och dåligt samvete över att igen ha trillat dit i drogträsket: snabbt krossa alla de sista surskorporna som finns kvar i paketet och sedan smula ner dem i soporna och spraya JIF eller annan rengöringsvätska med dödskalle-märke på, över hela soptunnan. Mycket. Sprayar man bara lite så tar suget över och man försöker med smör klistra ihop smulorna och äta dem trots lite lätt ammoniak bismak.

Det enda andra sättet att undvika denna drog som helt säkert är spetsad med heroin eller annat vidrigt, är att helt enkelt inte alls köpa hem den. Detta gäller alltså de personerna som aldrig smakat på surskorpor. För oss andra vanliga dödliga personer så har det tåget redan gått och det är bara att skriva in sig på ASS Anonyma SurSkorporna.

PS. som i alla känsliga ämnen så som droger och kriminell internationell smuggling så kommer förstås debatten att gå igång: vilka drogkartellers surskorpor är bäst: Oululainen, Fazer, Vaasan eller någon av alla generika surskorpe-droger? Jag missbrukar förstås originalet.

När jag fick portförbud från James Bond-backen

Det började så bra men slutade så skämmigt. På fredagen tog vi lilla tåget genom berget från St Moritz till Preda, en liten station smack bang in the middle of absolutely nowhere. Där finns en perrong och ett litet litet hus med en skylt som annonserar att det är ett hotell, men det tror jag inte på eftersom jag aldrig sett en gäst eller någon annan levande figur där heller för den delen. Vidare finns det ett litet skjul och där får man, vid uppvisad biljett, en gammaldags träkälke!

Detta är alltså schweizarnas hobby nummer ett - förutom förstås att äta choklad, samla på guldtackor, bygga dyra intrikata urverk och joddla - att åka kälke, även kallat rodel. Vi har åkt banan tidigare så jag var ganska stursk i vetskapen om hur 6 kilometer under, över och brevid UNESCO-tågbanan med snirklande, cirklande viadukter skulle ske. Pensionären och barnet (båda två orädda och ingendera skraja för fart eller höjd eftersom de är förskonade från tidigare nära-döden-fall som ledde till förlamning 2004), de kastar sig ut på gemensam kälke och jag kommer efter med fötterna i marken som bromspedaler på en inverterad symaskin. Någonstans halvvägs då de stått och väntat i fem minuter på att få en Kodak-moment av mig (eller heter det Instagram-moment nuförtiden?) så kommer jag ner i lugn takt nynnandes på nån glad sång. Jag älskar att åka kälke. Lugn och ro och hastighetstavlan visar att jag kommit upp i för mig hisnande snabba 25 km/h.

All's well that ends well. Eller inte. Efter detta kan man nämligen ta en skralltig gammal sittlift rakt upp för ett till berg och åka ner en annan bana. Jag såg ingenting av utsikten upp för jag satt skräckslagen och blundade medan jag försökte låta bli att tänka på hur illa omhändertagen en sittlift från 50-talet kunde vara. Nästa kälkbacke hade ingenting gemensamt med Predas nybörjarbacke. Det fanns inga vackra viadukter eller UNESCO-arv, det fanns bara guppar, massor guppar och till slut fanns det bara en totalt mörbultad Sonja. Ryggraden hade spänts ut, plattats ihop, dis-allokerats och sedan stampats ihop på fel ställen, bak och fram och upp och ner. Det var en total mardröm. Jag skrek av smärta och åtta kurvor längre fram hörde jag barnet och pensionären skrika av lycka.

Nästa dag var det snöstorm och övriga familjemedlemmar ville absolut åka kälke igen. Denna gång från 2500 meter högt berg Muottas Muragl (hur kan man ens uttala det?). Man åker upp med tåg för en bergsbana som mest för tankarna till en James Bond film där skurken klättrar över tågets tak och Sean Connery hoppar ut för stupet och rutschar ner 1200 meter för ett snöklätt berg.Om man väljer att inte slåss med bad guys så kommer man högst upp på berget var det finns ett hotell och restaurang i ett 100 år gammalt hus, som ser att kunna rutscha ner för berget i sann Connery-anda om för många gäster sitter i fel ända av restaurangen. Och härifrån skulle vi då åka ner för en jätte jätte jätte lång och brant backe med massor joddlande schweizare. Jag frågade personalen om det var en guppig backe, för jag hade fått nog av guppar och bucklor. Nej det var det verkligen inte, detta var den bästa kälkbacken i S. Moritz med omnejd. Definiera "bästa", borde jag ha krävt. Detta var nämligen den brantaste och livsfarligaste backen i St. Moritz med omnejd. Och jag kan säga att den var helvetes tung att promenera uppför, åtminstone översta biten. Jag gav nämligen upp efter två utkörningar och tre kurvor i 50 km/h och promenerade gråtande och extremt generad tillbaka upp. Restaurangen som hotade att kana ner för berget kändes som ett tryggare alternativ. 

Det är förövrigt grymt svårt att åka bergsbana neråt och ha kvar sin stolthet medan man försöker dölja en kälke och det faktum att man är världens fegis.



PS. Ungarna på fotot ovan har ingenting med vår familj att göra. Jag fotade dem då jag klättrade upp för berget i ett försök att låtsas som om det var helt normalt att klättra uppför en kälkbacke...

----

 Ser ni det ned-rutschande hotellet högst uppe? 

Nån åker uppåt medan nån annan åker neråt....

Kurera migrän med hjälp av FaceBook, Sex, Drugs and Rock n’Roll

För någon dag sedan hade jag världens vidrigaste migrän – inte orsakad av vin som man kunde tro, utan av yoga. Jag vet att yoga skall vara bra MOT migrän inte orsaka det, men jag och min helt felaktigt byggda och trasiga nacke (som får Pisas lutande torn, Turning Torso och Babels torn att se raka ut i jämförelse) gjorde nåt fel i en yogaövning och då kom migränen som ett brev på posten.

När migränen blir outhärdlig och  jag tror att enda utvägen är att ta en yxa och drämma i skallen, så tar jag till mina livlinor, dvs fråga publiken på FaceBook.

Som man frågar får man svar. Fick följande eminenta råd (sammanslagna listor enligt tema):

• Alkohol alternativen: någon var inne på cognac, någon på vodka (eller votka – eftersom det rådet kom från finlandssvenskt håll)
• Holistiska alternativen: någon tipsade om yoga, men det var ju roten till allt ont, så det går inte. En väninna gift med en hypnotisör var övertygad om att en orgasm skulle hjälpa, varmed nästa kommentar var att gå in på www.pointfinder.org som jag trodde att skulle vara vägledning till föregående råd, men det var det inte. Helkropps massage kom också upp, liksom att be någon massera mina fötter (vilket ingen är kapabel till i den här familjen, men Hugo är anmäld till Axelssons nästa termin)
• Drog alternativen: Botox!!! Utropade väninnan i Saudi Arabien. Ja det lät super bra, men sen kom det en kommentar från världens bästa skönhetsdoktor som ansåg att jag skulle ta Imigrane tabletter, så då föll Botox-alternativet eftersom han inte spontant kom springande hem till mig med sprutorna i högsta hugg. Jag fick även rådet att ta 2 Burana och kombinera med votka (ja från finlandssvenskt håll). En väninna ringde och erbjöd sig att komma via med värktabletter som man bara får utskrivna om man har en riktigt bra hot/mut-relation till en halvskum läkare. Vågade inte acceptera erbjudandet. Jag fick även rådet att ta odefinierade lugnande tabletter och sova bort dagen.  Och en kommentar skrev Zomig Nasal – det är kanske ett holistiskt alternativ, kanske en drog. Lätt oklart.
• Övriga alternativ: äpple, vatten och sömn.

Men bästa rådet var nog ”GÖM YXAN!”

Så jag gömde yxan och jag överlevde. Tack för alla superbra förslag och råd!

Jag tycker vi struntar i det här med vit månad!

-->

Jag förstår inte varför alla vill göra februari till en vit månad. Som om man liksom skulle må bättre av att utsätta sig för lidande och onödiga party-poopers. Ge avkall på allt det roliga och istället dra runt på ett ok av problem för att man liksom har en romantiserad bild av att en vit månad är så bra för kropp och själ. En vit månad ger någon slags lutheranskt gott samvete för att sedan resten av året njuta av icke-vita månader.

Nej jag tror inte alls på en vit månad! Jag är totalt o-imponerad av snö och vita landskap.

Känns ju helt galet, varför skall man utsätta sig för kyla, blötsnö och minusgrader? Bil-värmare som ger elstolpen kortslutning och pulkabackar som ger ungarna hjärnskakning. Hundpromenader där man tappar bort vovven i enorma vita snödrivor, stackaren kan ju inte rå för att han bara ha några centimeter långa ben. Omöjligt att själv veta vad man skall ha på de egna längre benen, än mindre vad man skall ha på fötterna – speciellt när man skall på fest. Är vita Moon Boots verkligen vedertagna partyskor? Och snöflingor i ansiktet är bara romantiskt i New York-lokaliserade filmer, i övrigt inskränker det på synfältet och förstör sminket.

Tack februari för att du valde att inte bli en vit månad! Jag saknar inte snön en sekund och dessutom slipper jag dricka vitt vin en hel månad när någon frågar om jag också kör på en vitmånad.

PS. Bilden är från ett tidigare år då jag lyckades med en vitmånad.

Mina morgnar med Vrålande Fritz

Mitt snoozande på morgnarna är en klassiker i innovativt tänkande. Jag kan komma på ungefär trehundra bra nya anledningar att trycka på väckarklockans snooze knapp varje morgon. Oftast slutar det med självbekräftelsen "jag ÄR ju faktiskt värd 5 extra minuter sömn" och så nickar ängeln på höger axel till djävulen på vänster axel och alla är överens och jag vinner 5 minuter extra sömn på lotto. Igen och igen. Varje 5-minuter. Varje morgon. Vilket inte är så smart eftersom jag är extremt långsam på morgnarna och verkligen skulle behöva varje minut till att dricka kaffe, gå runt planlöst med blank blick och försöka komma på vad jag heter, var jag bor och vart jag är på väg. Lika spännande och lika improduktivt varje morgon!

Eftersom jag är medveten om mitt snoozande så har jag telefonens alarm inställt på 06:00, 06:05, 06:10, 06:15, 06:20, 06:25 osv., med olika vidriga ljud så som gitarr-riff, brandalarm, gammaldags telefon och nån allmänt dålig skrällig ton. Jag gömmer telefonen, jag kompletterar med en till väckarklocka och jag försöker kasta kallt vatten i ansiktet. INGENTING fungerar. Jag är inte på benen med kaffekopp i handen och glasartad förvirrad blick före tidigast 07:00. Varje gång har den tidigare känslan av att vinna på lotto ersatts av dååååligt samvete över min svaga, fasansfulla karaktär. 

Men NU har jag hittat en lösning! Den heter Walk Up och är en iPhone Alarm App. När jag läste review på App Store så insåg jag att här kunde äntligen vara en vinnare som fungerar (har under åren köpt alarm appar för runt 500 kronor som inte fungerat). I review skriver någon upplysande och måleriskt "This App woke me yesterday, I shat bricks and barbed wire for the rest of the day". Jag insåg att här finns kanske första lösningen på 40 år som faktiskt kan skrämma upp mig på morgonen och tysta ner både djävulen på vänster axel och ängeln på höger axel! 

Och tro mig - appen tystar ner alla. Alla inom en radie om ca 5 km. Förutom de som får hjärtattack på studs, typ min stackars hund. 

Appen fungerar alltså med "no mercy" mode. Man knappar in en tid och väljer minimum antal steg som man behöver gå för att tysta ner ljudet. Och när jag skriver ljudet så är det för att jag vill bygga upp introduktionen till min nya morgonkompis Vrålande Fritz, kusin till Freddy Kruger. Man slits nämligen ur sin djupa sömn till ett absolut fasansfullt avgrundsvråååååål, Fritz låter som om han var en vålnad som blir torterad, på HÖGSTA VOLYM. Och tortyren tar inte slut före du sprungit upp och ner i trappan två tre gånger, med hjärtat i halsgropen och adrenalinet pumpande. Hunden som studsade en meter av skräck och precis återhämtat sig från hjärtstillestånd rusar efter och ylar och skäller, samtliga grannar inom 5km vaknar. Och det gör jag också! Du kan alltså inte stänga av appen före du genomfört morgon-sprinten och efter det kan jag lova att du är vaken i allra högsta grad. Ja lätt skrämd och med post-chock spagettiben, men vaken!

Äntligen efter 40 år har jag hittat ett sätt att vakna. Walk Up App! Shitting bricks and barbed wire the whole day. Men det är en ganska oskyldig biverkning i det stora hela. 

Min ängel från höger axel och djävul från vänster axel har åkt på nerv-semester till Freddy Kruger. 

Bilden är screen shot på count down inför the impending attack från Vrålande Fritz. Jag blir lätt illamående bara av att se den.

Lundsberg alltså, alla bägare har en droppe och när jag som 14-åring lyckades skickade hem ett helt konfirmationsläger

--> 
 Alla debatter runt Lundsberg just nu. Har så många åsikter, men vill främst ta fram den om varför vuxna ibland måste agera som just vuxna och agera, istället för att tjafsa om handlingsplaner och värdegrunder.

För att börja med mina egna åsikter, värdegrunder och bakgrund som går i linje med Lundsbergs struktur:

-       jag har alltid sett internatskolor som ett bra alternativ för en bra utbildning

-       jag anser dock att uppfostran och vett och etikett kommer hemifrån

-       jag tycker det är en självklarhet att man Ni’ar äldre personer och att barn kallar äldre för Farbror och Tant

-       jag kommer från en gammaldags konservativ bakgrund och en sk välfärds-stad 

-       jag tycker att nätverkandet är viktigt och jag tycker att det är helt ok att man väljer skola med det som ett kriterium

-       jag anser att alla skolor skall tillsätta alla resurser som behövs för att barn skall få bästa möjliga undervisning

MEN:

-       jag har absolut noll tolerans för mobbning och anser att både mobbare och de som passivt ser på skall stoppas genast

-       jag har ingen som helst förståelse för vuxna som inte tar ansvar, vare sig det är skolledning, rektor eller föräldrar

-       jag tror inte en sekund på att kamratuppfostran fungerar

-       jag anser inte att man skall lämna barn ensamma och ge dem möjlighet att bygga sina egna regler eller anda

Så nu skall jag ta ett exempel på varför jag faktiskt tror och tycker att Skolinspektionen gjorde rätt då de stängde Lundsberg – må hända att det var lite väl dramatiskt och onödigt förhastat, men det är media-Sveriges fel och svaga politikers fel eftersom de så snabbt omkullkastas av Twitteriatins samlade kraft. Men detta handlar inte om sociala medier eller deras roll idag, utan det handlar om sista droppen som skall vara grunden för att bygga på nytt. Gör om – gör bättre.

När jag lyckades förstöra sommaren för mina vänner

Som 14-åring skulle jag, precis som alla mina klasskamrater gå på konfirmationsläger (skriftskola hette det på finlandssvenska). Vi var en stor årskull och det blev två olika konfirmationsläger. Den ena gruppen fick åka långt ut i skärgården till ett otroligt vackert ställe, jag hade ansökt dit, men blev skickad till det föga smickrande stället en halv timmes bilfärd från vår hemort där 60-tals baracker stod invid en grumlig sandstrand. Nåja, jag blev tilldelad plats på det muggiga stället men besvikelsen byttes mot glädje då jag insåg att alla mina bästa vänner också skulle vara där. Tidigare år hade barnen delats upp så att man fick en balans mellan de blygare och ”duktigare” barnen kontra då den gruppen jag tillhörde; de busigare och - let’s put it this way  - aktivare barnen”.

Vi anlände en enormt varm juli-kväll och skulle installera oss, sova en hel natt, fick stränga regler upplästa för oss och blev varnade at man skulle bli hemskickad om man bröt mot reglerna. Jag och min bästis som, liksom alla andra delade ett 12 kvadratmeters bastu-varmt rum med 4 andra barn sov förstås inte en blund. Så fort ledarna somnat skuttade vi ut genom fönstret, mötte upp ett antal av de mest ADHD-stinna killarna och var vakna hela natten. Vi badade, busade och satt bakom en buske och smygrökte medan vi smidde planer på alla bus och jox vi skulle göra under veckan. Precis som alla andra barn gjort alla år före oss. Vad var det värsta som kunde hända? Jo vi kunde bli hemskickade. Så det gällde bara att inte bli fast.

Nästa morgon gick vi, lätt trötta, men ivriga till frukosten för att påbörja första dagen på detta efterlängtade konfirmationsläger. En ledare bad alla att samlas vid flaggstången efter frukost. Väl där fick vi ett kallt kort besked om att alla skulle packa sina väskor, om en timme kommer en buss och hämtar oss för alla blir hemskickade. Chocken var säkert inte lika stor som för eleverna på Lundsberg igår, men visst minns jag idag 25 år senare hur framförallt det 20-30 elever som sussat sött hela natten, omedvetna om våra äventyr, var slagna med häpnad!

Hem åkte vi, ganska molokna och vi som var förövarna var förstås… vänta lite, hittar inget svenskt ord som räcker till, låt mig testa det engelska ordet: mortified. Ja precis så kände vi oss: mortified! Man kan ju inte direkt säga att vår framtid var osäker, men visst orsakades det lätt panik bland föräldrar. Detta var tiden före mobiltelefoner och de flesta föräldrarna hade åkt ut och seglat, rest utomlands, eller befann sig på en kobbe i yttersta skärgården en vecka – utan kontakt med omvärlden och således helt omedvetna om att deras barn stod på kyrkbacken i hemstaden och inte alls befann sig tryggt övervakade på ett konfirmationsläger. Så många ungar visste inte ens vart det skulle gå när bussen väl kommit fram till vår stads kyrka. Som tur var så var min mamma en handlingskraftig kvinna som hade tagit sig tillbaka till staden. Hon fick tag på de föräldrar som gick att fås tag på, hon omplacerade de vilsna barnen bland dessa familjer och vår egen och övertalade kyrkan att istället för att helt dra mattan under våra fötter, ändå låta oss bli konfirmerade. Sagt och gjort, vi fick i uppdrag att under en vecka varje dag gå till kyrkan mellan 9 och 16 för att få undervisning och sedan kunna göra det teoretiska provet för att få bli konfirmerade senare till hösten.

Men klart att det i en liten ankdam blev skandal och tidningarna skrev förstasides rubriker. Kanske sommaren 1987 inte var så händelserik i andra hänseenden. Själv uttalade jag mig förstås med namn och bild och medgav att jag var en av de kanske 10 förövarna som brutit mot reglerna, även om jag visste att det var fel. Det fanns nog också en lam ursäkt från mig om att det faktiskt var 48 grader varmt i rummet och man helt enkelt inte kan sova i den värmen…

Men summa summarum, alla blev konfirmerade, vi hade till och med en fantastiskt rolig vecka i en sommarstängd förort. Min mamma ordnade pool-party varje kväll, såg till att alla åt och hade kul, men att ingen bröt mot hennes regler. (tex fick bara de som hade lov av sina föräldrar att röka, röka hemma hos oss…. Det var andra tider då). Vi blev sammansvetsade, vi förstod att vi hade gjort fel, vi fick be tusen gånger om ursäkt till de andra barnen och framförallt både vi, de som varit på de slutförda ”snälla” konfirmationslägret på annan ort samt minst 10 årskullar framåt förstod ÄNTLIGEN att regler är regler. Vi omnämndes i riksmedia flera år senare som exempel på hur man inte skall bete sig och yngre barn tittade föraktfullt på oss som varit så enfaldiga att vi hade förstört ett konfirmationsläger för alla andra.

Vi var helt enkelt droppen som hade fått bägaren att rinna över. Kanske var det lite planerat av kyrkan som var rent ut sagt fed-up på att det alltid fanns rötägg som inte fattade att regler var regler. Det krävdes hårda tilltag från vuxna för att lära oss.

Vad lärde jag mig själv av det? Jo att jag faktiskt har ett ansvar gentemot alla andra. Att hoppa ut från ett fönster och vaka en hel natt bara för att det kändes berättigat just då, gav konsekvenser för alla. Kollektiv bestraffning.

Var kollektiv bestraffning berättigat? Ja det var det. Det var nämligen det enda som var kraftigt nog att fungera för att bryta en ond cirkel.

Så jag tycker faktiskt, trots mina övriga värderingar i livet som uppmuntrar till privata initiativ och uppmuntrar att bryta mot den undermåliga politiserade svenska skolan, att Skolinspektionen gjorde rätt. Om man gång på gång på gång bara gör punktinsatser och helhetssynen fortsatt inte förändras – då måste man ta i med hårdhandskarna.

Sen anser jag att Lundsbergs rektor, ledning, styrelse och framförallt elevernas föräldrar borde ha varit mycket mera proaktiva och stränga. De borde ha tagit kommandot och de borde ha varit tydliga. Ansvaret var faktiskt deras och de bör också ta konsekvenserna av det och inte som så många av dem nu gör: skylla ifrån sig och beklaga sig över klassfrågor och media.

Det kan hända att det visar sig i framtiden att det som hände oss konfirmationselever 1987 samt Lundsbergseleverna denna vecka, kan vara det bästa i livet. Hur annars skall man lära sig att hantera kris, agera i osäkra lägen, anpassa sig till snabb förändring, smälta in i ny okänd miljö och lära sig att säga FÖRLÅT!?! Kanske framtidens elit och makthavare kommer från just denna årskurs på Lundsberg. Kanske dom äntligen kommer att se till att Sverige får ett bättre skolsystem vare sig det är för överklassen eller i kommunala skolor!

Det hoppas jag!

Sonja Catani, konfirmerad, sedan utskriven ur kyrkan, men stödmedlem i Föreningen Djursholms Kapells Vänner. Religiöst ambivalent och polygam.

Jag saknar mina gamla blogginlägg

Mother Holy Jesus, jag saknar mina gamla blogginlägg!!!! Men först en seriös fråga: kan man verkligen säga: Mother holy jesus??? Saknas det inte ett ”of” där mitt i meningen? Ok, strunt i formalia. Tillbaka till punkten (denna swengelska är killing me…) Jag saknar mina gamla blogginlägg. Det var de som fanns före Twitter och Instagram, då en bild med en catchy phrase (grrrr…. menar uppslupen fras!) uppenbarade sig på min blogg nästan dagligen, ibland tom oftare.

Var finns de idag? Mina roliga blogginlägg? På Twitters begravningsplats? På FaceBooks Timeline? De är försvunna från bloggens aktuella feed och jag vill klicka på en liten ikon med en tumme ner för detta fenomen! Eller en överstruken Twitter-stjärna indikerande ”not favorite”. Men de pessimistiska knapparna finns inte och min blogg har sakta men säkert sjunkit ner i träsket av låååånga uuuuutdragna blogginlägg (som detta) med sääääävliga texter som kräver att läsaren har ett tålamod som långt överskrider mitt eget tålamod. Dessutom är det är mitt eget fel, inte tålamodet hos läsarna utan längden på texterna.

Jag saknar mina gamla blogginlägg. De var witty (denna förbaskade engelska) och snabba och roliga och kluriga. Min kommunikationsplan har sakta bytt riktning utan att jag aktivt ändrat på strategierna. Finns det för många kanaler, för många tankar, för många automatiska feeds och för mycket att säga, på för kort tid? Eller har jag tappat mitt sting! (samma ord på engelska och svenska där - hah!) Jag vet inte. Men bloggen har kommit till att påminna mera om Jurrasic Park media! Kanske bloggar är Jurrasic Park media? Kanske jag inte mera kan skriva utan att avsluta meningen med ett frågatecken?

Jag saknar mina gamla blogginlägg. Se vilken som helst månad några år bakåt och ni förstår mig! Jämför sedan med tex juni 2009 – samma månad som nu, men tre år sedan! OJOJOJOJ vilken skillnad, bloggen var ju kul och engagerande och ja lite småklurig, eller kanske lite jättemycketklurig. Kanske för klurig? Men kul! Kul för de initierade!

Äh, vad klagar jag över. Skall tänka igenom min kommunikationsplan för Sonja Catani och anpassa den – efter allt (se, se… jag undvek engelska uttrycket after all) så är detta ju faktiskt MIN blogg.

In fact – this is my part of the bar! Endast Livboj fattar det skämtet! och endast en barägare på Madeira kan replikera "Well, I own the bar!"



Bilden är stulen härifrån -läs artikeln så kommer de hoppeligen inte att "sue me"

Jag kan ta rekordsnabba bra beslut och jag har lärt mig det helt själv!

På fredag slog jag ett nytt rekord. Egentligen slog jag många rekord, rekord i att springa i regnet till min skrivarstuga på landet och rekord i att äta chips till frukost. Men bästa rekorden var ändå mätta i tid och självrespekt.

Jag har tagit beslut för flera år sedan att aldrig ge avkall på mina personliga referenser och värderingar. Att som mormor sade: ”alltid säga något snällt om man kan, annars bara vara tyst”. Att mina viktigaste ledord i livet är att vara snäll och att använda orden TACK och FÖRLÅT. Att värdera det som betyder mest för mig; min familj och mina vänner. Att alltid vara generös och tacksam och att varje dag vara lycklig för det fina livet jag har. Att dra mig undan maktlystna och giriga människor. Att inte tolerera mobbning eller orättvisor. Att bygga och engagera istället för att skjuta sönder och underminera. Att uppmuntra och lära sig och att respektera de jag får förmånen att ha runt mig.

I går slog jag rekord i att vara stolt över mig själv! Jag stod upp för min familj, vårt hem och min integritet och principer. Jag vann ett dussin fans och förlorade några veckor av mitt liv. Men jag vaknar lycklig, nöjd, tacksam och utan ett spår av förlust. Allt jag har, har jag kvar!

 En rolig konsekvens av detta är att jag nu får ägna mig åt min favorit hobby igen! Dvs söka #Fruktkorg och #DrömJobb

Puss och Kram hela dan och tack Einstein!

Time to go

Så var det dags för den ned-tjatade pilgrimsvandringen då. Har packat en ryggsäck som mentalt kändes enorm, men som krympte märkbart för varje liten pinal som slank ner. Halvvägs genom packningslistan var den full. Har dividerat och funderat och undrat och vägt prylar. Klippt bort onödiga tvättlappar från kläder och vägt olika sport-toppar mot varandra för att hitta de lättaste. Det känns nästan som om jag var på väg på en jordenrunt seglats och måste plocka bort ögonbrynen för att spara vikt. Ingenting ryms in i den förbaskat lilla ryggsäcken. Har redan bestämt mig för att jag inte behöver glasögon, utan bara använder linser varannan dag för att spara utrymme (bör dock packa en kamera så att jag senare kan se vad jag missade under vandringen). Allergitabletterna kan jag inte vara utan, men deodorant tänker jag låna av Muminsystern. Borste är inte så viktigt för schampooet uteblev redan i första gallringen. Jag kommer äta middag i tränings-kalsonger som jag sedan tvättar under natten. Och behöver man verkligen ha med sig en karta? Är kanske inte en iPhone laddare viktigare? Muminsystern har packat en bikini, det ryms inte i min packning ifall jag inte skulle lämna bort strumpor. Så skulle tillfälle ges att simma så simmar jag i strumpor. Executive decisions! Känner mig väldigt äventyrlig och framförallt asketisk. Likheten mellan mig och en 1600-tals pilgrimsvandrare är slående! Ända skillnaden är nog mina knall-lila hörlurar.

Take what you need! Det viktigaste är väl ett gott humör och bra sällskap. Allt annat kan man säkert köpa i Galiciens vildmark, typ plåster....

Fasen, kom just på att jag inte har något regnställ.... äh, det har ju regnat i ett sträck i fem veckor där nere, rimligtvis är det väl slut på vattnet nu. Och jag har ju alltid mina strumpor.

Mitt fantastiskt lyckade möte med personliga tränaren Rickard Löpare

Efter fyra år av inaktivitet och med en hägrande pilgrimsvandring framför mig, har jag tagit steget ur garderoben och krupit till tränings-korset. Ganska passande med att krypa till korset eftersom jag efter dagens session med PT’n Rickard Löpare inser att det är just det jag kommer att göra i Santiago de Compostela – krypa de sista milen till korset – ifall jag inte tar mig i kragen och bygger styrka. NU.

”Bygga styrka” är ett av Rickards mantra till mig. Stackars Rickard har nog upprepat det så många gånger i dag på förmiddagen att han kommer säga det högt i sömnen i sisådär en månad framöver. Om han alls lyckas sova, troligen kommer han ligga sömnlös och riva sig i det vackra röda håret och förbanna den kosmiska naturkatastrof som placerat detta hopplösa fall av klient hos just honom.

Ja, hur hamnade jag hos Rickard Löpare egentligen? Det är väldigt enkelt, rent elementärt (kära Watson). På Grand Hotells gym och spa Raison D’etre finns det ett antal personliga tränare, allihopa extremt proffsiga och synnerligen trevliga (jag tror dom får extra bonus för att dom är så otroligt trevliga! och får dom inte det så borde dom omedelbums med start fr.o.m. idag få det). För mig var valet alldeles förskräckligt enkelt, det är väl självklart att jag väljer någon som heter Löpare i efternamn då det är just löpning jag vill bli bra på. Elementärt, kära Löpare och löpande läsarvänner.

Men Rickard var inte helt med på min plan att vi träffas och så ger han mig några väl valda hemligheter som är lite så där som Frimurarnas välbevakade hemlighet som ingen annan än de som är invalda i trettonde rangen känner till, och så vipps kan jag springa hur länge som helst och gå ner ungefär 25 kg i vikt och vara super duktigt och vinna Stockholm Maraton och hoppa Pilgrimsresan fram på ett ben – baklänges. Döm om min förvåning – det finns inga sådana hemliga trix!!! Döm om Rickards förvåning – det finns faktiskt idioter som fortfarande tror att det finns sådana trix. Försynt och intelligent som han är så avledde han genast min uppmärksamhet för att avvärja ett publikt gråtanfall då jag skulle ha legat på löpbandet och sparkat med benen och slagit med armarna – vilket så här i efterhand slår mig att det kanske hade varit en bra styrketräning. För efter avledningsmanövern (som gick ut på att fråga mig trevliga frågor om vardagen och låta mig tala om mina egna favoritämnen som inte inbegrep träning) så smög han försiktigt in det som skulle visa sig bli ett mantra ”bygga styrka”.

Fast Forward här. Jag skäms så mycket över mitt beteende så jag kan knappast ens skriva ner det. Låt oss istället säga så här. Skulle Rickard Löpare skriva en blogg om hur det är att vara personligtränare så skulle där idag publiceras ett inlägg ungefär så här:

• Kära bloggen, idag hade jag den absolut mest konstiga klienten. Jag har aldrig påträffat något dylikt och jag hopas verkligen att vare sig jag eller någon annan personligtränare behöver det framgent heller. Hon ville ha hemliga knep för omöjliga mål. Hon hade noll incitament att göra något själv. Hon förstod sig inte överhuvudtaget på fördelarna med att ”bygga styrka” och hon han de mest konstiga hang-ups jag sett i hela min långa karriär. Bl.a. fick hon ångest av att göra fri-träning bland andra människor, hon kunde inte ändra tempo då hon hoppade hopprep, hon vägrade ställa sig på den halva pilatesbollen, hon tittade förnärmat på mig när jag bad henne träna balans, hon orkade inte göra 20 fällkniven övningar utan ruttnade efter 10 och vägrade helt enkelt ens försöka två till. Hon kunde inte skillnaden mellan höger och vänster och med jämna mellanrum frågade hon envist om det kanske ändå inte fanns någon välbevarad hemlighet som skulle göra så att hon utan minsta lilla ansträngning skulle kunna springa hur länge som helst och gå ner ungefär 25 kg i vikt och vara super duktigt och vinna Stockholm Maraton och hoppa någon fördömd Pilgrimsresa fram på ett ben – baklänges. Jag ger upp! Kanske jag skall tipsa henne om Frimurarna som fritidshobby istället?

Ni ser – jag var omöjlig och osamarbetsvillig och vidrig. Nu har jag dåligt samvete och dessutom kom jag på att jag ljög när han frågade om jag äter godis och jag helt sonika svarade nej. Hur kunde jag missa att nämna all lakrits jag smäller i mig. Fast jag trodde nog instinktivt att det inte räknas som godis eftersom den är ekologisk, inte innehåller vitt socker och dessutom har mängder fina fibrer i sig.

Jag kommer högst troligen få sparken. Jag kan nog avboka Pilgrimsresan och dra tillbaka min anmälan till Stockholm maratons första startgrupp tillsammans med alla kenyaner.

Nu skall jag lista ut hur jag kunde lura in mig hos Frimurarna, jag spionerar ju redan på dem. Kanske om jag berättar att jag hoppat baklänges på ett ben en pilgrimsresa så blir dom så imponerade så dom släpper in mig!

Ja – det gör jag!

Nej jag gillar inte Valentine's Day

Jag brukar varje år lägga upp samma bild på Valentine's Day - i år har jag en ny. Jag gillar verkligen inte Valentine's Day, precis enligt texten ovan. Så just idag skippar jag både hjärtan och choklad och små fjantiga kort. Alla övriga 364 (eller i år 365) dagar om året så sprider jag gärna runt mig hjärtan och choklad och små fjantiga kort. Men inte idag.

Happy Bloody Consumer Day!

Keso, Clark Gable och Mumin

Största delen av mitt liv har jag varit ganska lyckligt opåverkad av hetsen runt kroppsideal. Det var alltså tills en klok liten dam pekade på mina ben och tyckte att dom liknade Keso. Vad är detta med Keso? Först påstås det att Keso är gjort av malda Mumintroll och nu påstås det finnas på mina ben.

Jag blir inte alls glad. Därför har jag ÄNTLIGEN tagit mig i skinnet (Keso-skinnet) och tvingat in mig på anstalt, dvs gym. Så nu glider jag runt på Grands underbara gym och hoppas få träffa Clark Gable.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Låt oss låtsas!

Träffar Rådd-djuret i New York. Har med mig 6 påsar ostbågar för att garantera att vi överhuvudtaget ses. Mest påminner det om nedmalet transfett-mjöl i en gul artificiell nyans, efter att det transporterats över Atlanten. Kanske är det gjort på Woodstocks.... Kommer ni ihåg Woodstock från Snoopy? Varför skulle ostbågar vara gjort på Woodstocks? Ja ungefär av samma outgrundliga anledning som Keso skulle vara gjort av en enda ingrediens: malt Mumintroll. Läs om Mumin-memet här. Jag kräks vid tanken. Kommer aldrig mera äta vare sig keso eller ostbågar.

Låt oss låtsas att det inte är så. Låt oss också låtsas att bilden ovan föreställer Rockefeller Christmas Tree och inte alls en gren av en spinkig lind utanför The Mark.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Trotsålder!

Igår bestämde jag mig för att säga NEJ till allting. Detta är inte helt normalt eftersom de flesta som känner mig vet att jag lyckligt ropar JA långt före frågan ens är ställd.

- Skall vi kanske stjäla en…
- JA!!!!!!!! Vilken toppen idé!!!! Utropar Sonja och rusar fram till den obemannade polisbilen

Kanske detta är orsaken till att jag ibland hamnar i smått krångliga situationer. Men nu var situationen en annan. Jag måste nämligen lära mig att säga nej, för jag måste hinna komma i kapp mitt liv. Jag måste sluta ta alla samtal. Jag måste inse att Twitter gott och väl har överlevt sommaren trots att jag inte postat annat än auto up-dates varje dag klockan 12 där det står:

@sonjacatani Sonja Catani
It is currently August 30, 2011 at 12:00PM and I'm happy - if nothing else is stated. Using ifttt.com

Eller vänta lite, har Twitter överlevt detta? Eller har kanske hela sajten gått under och värderingen om ca 10 miljarden dollar gått upp i tomma intet? Strunt i det nu, om börsen överlever Greklands ekonomi så överlever nog också Twitter utan mig.

Jag måste helt enkelt sluta engagera mig i varenda en sak som ploppar upp. Alltså tar jag ett vuxet beslut om att ingå trotsålder och hädanefter säga NEJ till precis allting. Och det måste jag förstås meddela på Facebook, för en socialmedia site behöver vi väl hålla kvar ifall nu Twitter gick i konkurs i somras.

Jag säger hädanefter NEJ till alla som ringer och behöver hjälp. Nej till alla som upptar min tid. Nej till att anpassa mig efter alla andras tider. Nej till att stressa. Nej till middagar. Nej till konstutställningar. Nej till politiska partier. Nej till konserter. Nej till biobesök. Nej till jehovas vittnen som knackar på dörren. Nej till resor. Nej till fester. Nej till att skänka pengar till gamla tanten som står med insamlingsbössan utanför lokala Konsum och troligen samlar in pengar till att dryga ut sin egen matkassa. Nej till att bära gamla tanters matkassar. Nej till att köra gamla tanter hem som låtsas ha tappat bort sig bara för att lura till sig en skjuts hem. Nej till en låda champagne. Nej till en rolig resa.

Det gick jätte bra. I cirka tio minuter. Sen fick jag dåligt samvete och insåg att trotsåldern är självisk. Ingen förstår ett nej ändå och stackars tanten utanför mataffären i Djursholm kanske egentligen samlar pengar till Twitters konkursbo. Så jag bjöd in Jehovas vittnen på kaffe, tog emot alla mina vänners samtal och nu skall jag återgå till att smurfa Ja.

Sonja är tillbaka, trotsåldern är över!

Skelett och mörka garderoben

Jaha, jag som brukar säga att jag trivs med att sitta i garderoben. Det är ett samlingsuttryck för att jag trivs med att inte alltid lufta alla mina förehavanden. Exempelvis, ponera att jag hade en fäblesse för att klä mig i pantertights med piska i handen. Ganska ofarligt, men inte direkt så att jag hade lust att dela med mig av den informationen. Då skulle jag säga att jag sitter kvar i garderoben med pantertightsen på. Det var väl bögarna som kom på detta uttryck. Att komma ut ur garderoben. Självklart skall dom komma på alla roligheter och lämna oss kvar med klämkäcka heteroutryck så som ”Lajbans” och ”jag är visst ute på hal is”

Så nu vill jag bara en gång för alla set the record straight: Jag har faktiskt en helt egen mörk garderob. Inte stulen av någon som helst bög, känd eller okänd, utkommen eller outkommen. Där sitter jag titt som tätt och myser av olika anledningar. Dessutom bor alla mina skelett där och dom trivs hyfsat bra också. Brukar fika och klirra med kopparna mot fat och äta små bakverk som lämnar smulor i mina högklackade skor som hör till panter utstyrseln.

Idag har den gemenskapen krashats. Min elektriker har efter att för tre år sedan fått arbetsinstruktionen, fixat den söndriga lampan i mörka garderoben. Jag har ingen mörk garderob mera. Men snälla rara, varför gjorde du det just nu? Precis när alla skelett började att trivas och jag hittat mina egna garderobsorsaker? Why now? Why me? Why my skeletons?

Tror att jag kommer sova med några skelett i exil under min säng, iklädda panthertights.

Vackra babysar finns på Östermalmshallen

Efter att ha intervjuat en fantastiskt inspirerande kvinna idag, struttade jag med värme i hjärtat och pigga steg fyllda av Happy-vitaminer till Östermalmstorg för att fira norska väninnans födelsedag. Och framförallt för att beskåda det nyaste rönet inom miraklernas värld, dvs Den Lille.

Den Lille är verkligen helt ofattbart söt. T.om. jag som inte riktigt förstår mig på babysar insåg att detta måste vara bland de sötaste som uppfunnits sedan någon började blanda sockersöta Baileys drinkar.Nu höll vi oss till att fira dagen med ett glas champagne framom ett glas Baileys och även jag vågade till slut hålla Den Lille i famnen. En aningen obekvämt och tämligen fumlande försökte jag mig på att se moderlig ut med detta lilla knytte motsvarande tre mjölkpakets vikt i famnen. Troligen såg jag lika klumpig ut som om jag de facto skulle ha försökt hålla tre lite mjölk samtidigt i händerna. Men jag lyckades lura en KAK-vän som traskade in på Primo Wine Bar att det var min babys. Att jag lyckades med det känns ganska overkligt, framförallt insåg jag att det nu är dags att börja visa sig ute i nattlivet lite oftare. Jag menar, hur skall det gå för mitt rykte som Cirkusdirektris om jag helt och fullt lyckas lura Nedre Östermalm att jag blivit mamma???

En snabb tur till Östermalmshallen för att inhandla krabba och räkor (inspirerade av dagens intervjuoffer som har som dold talang att hon är världsbäst på att dela en krabba) ledde till min fasta övertygelse om att man kan lura människor till vad som helst. Där inne på Lisa Elmqvist satt nämligen en av Sveriges hockey legender, han med tämligen ifrågasatt smak i skor och tofflor. Han klarade knappt av att föra en dialog utan att drunkna i norska väninnans stora ögon, med undantag för korta suktande blickar på Den Lille. Till slut utbrister han hänfört "var får man så där söta babysar?"

I babys disken där borta förstås! Vackra babysar finns på Östermalmshallen.


---
Posted from my iPhone