Vuxenpoäng för småbarnsföräldrar som fått nog av innerstad!

Jag har ju precis skrivit om att Bullerbyn är Världens Bästa Skilmässohus och så inser jag att jag ju är väldigt, väldigt snäv i mitt tänkande. Bullerbyn skulle självfallet vara ett bra hus även för lyckliga småbarnsföräldrar! "Happy kids and tired parents live here"

Så här kommer fortsättningen:

Bullerbyn – världens bästa, testa med de flesta, att flytta till Djursholm –hus!

Nu är jag ju så lyckligt lottad att jag kan kalla mig mormor till Hjördis och då påminns jag småbarnsåren. Inte de åren då de flesta skuffar runt på barnvagnar som är coolare än en Tesla-jeep och museer fortfarande är roliga för småttingarna - som iofs är så små att de tycker att allting är kul så länge mjölkfabriken finns inom en meters radie - utan åren därpå. Åren då man skall bestämma dagis, BVC-tant, trygga området, kompisar, förskola med bra gård utan lekställningar som tar livet av de små liven och tjoho var skall vi placera alla leriga Reima-overaller, Didriksen regnställ och kladdiga gummistövlar (de där med foder i som luktar så fruktansvärt illa när barnen hoppat i vattenpölar som är djupare än stövelskaften når upp). Det är då många på Östermalm kastar sina nyinköpta årskort till Fotografiska och struntar i att gå med i Magasin 3’s nya vänförening; III. Det är då de flesta pappor suckar tungt och inser att de lika gärna kan susa fram på en mountainbike i skinntajta trikåer till jobbet som att coolt promenera över Norrmalmstorg i snyggaste John Lobb’s skorna. Hej förort och hejdå middagar med barnvagn på Milles.

Vad är inte då ett hus i Djursholm? Ett fint litet Bullerbyn-hus, med passligt stor trädgård och närhet till Roslagsbanan (för de dagarna man inte önskar skämma ut sig i spindelmannen-kläder, utan spindelväv, på cykeln) ett hus anpassat för allt vad det lilla barnet behöver inklusive en fin gunga i 100 år gammalt äppelträd och livsfarliga trappor som alla barn älskar att riskera livet i (det är nu jag avslöjar för småbarnsföräldrar vars barn inte ännu kryper: A L L A trappor är livsfarliga tills era småttingar fyllt sisådär 25 år, Bullerbyns trappor är egentligen ganska snälla. Och platsbyggda). Inbyggda barnsängar är ett plus, att nuvarande ägare är mästare på att montera barngrindar är ytterligare ett plus. Trevliga grannar som älskar småbarn är väl nästan det största plusset, förutom det centrala läget i Djursholm som gör att man faktiskt kvalar in på de flesta dagisplatserna utifrån närhetsprincipen! (om jag säger "värdigt en prinsessa" så fattar ni galoppen, ellerhur?) Inte för att tala om bästa skolorna! British Primary ligger på krypavstånd, ifall man vill låta barn krypa ensamma till skolan alltså. Det är bara en liten väg att korsa så det går säkert bra... Både Ekebyskolan och Svalnässkolan samt Elevverket ligger inom 1500 meters radie. Vasaskolan ligger 2000 meter bort, men vem vill egentligen gå där?

För priset av en bullrig trerummare på första våningen i innerstad, får man alltså ett helt eget världens gulligaste lilla hus i Djursholm. Med den stora fördelen att det är en bostadsrätt. Ni sliper alltså lära er allt om trädfällning, snöskottning, sophantering, yttre omsorg av hus, värmestolpe till parkeringsplats osv. Allt det kommer på köpet. Plus gräsklippare, häcksaxar och (det nämnde jag väl redan?) hjälpsamma barnkära grannar som är hejare på att beskära äppelträd, skulle det vara så att ni, liksom jag är lätt handikappade då det gäller trädgård.

Så skynda fynda! Snart ligger Bullerbyn ute på Hemnet och jag rymmer till Bali för att slippa befatta mig med försäljningen. Vill du kontakta mig innan så gör du det bäst här. Eller via @sonjacatani på vilka som helst sociala medier.

Jag vill verkligen bara sälja till trevliga människor. Hittar jag inga trevliga köpare så hyr jag hellre ut det. (men det skall jag inte avslöja för min trevliga mäklare)

Puss och Kram hela dan!

Bullerbyn har i övrigt 4 sovrum (varav ett idag används som sovrum, resterande är: gästrum, walk-in-closet och barnrum), dessutom finns det vardagsrum med bibliotek, platsbyggt kök med värsta champagnekylen och marmorbänkar som inte tål champagne (paradox that!!), två badrum varav ett med stort badkar (småbarn kan simma i det), en enorm garderob för alla barngrejer, utrymme för att hantera vardagliga återkommande rutiner så som tvätt och tork av dito, ett Bolibompa-rum som säkert kan användas för andra ändamål, plus förstås en hall för alla skor, pjäxor, utekläder, dagisprylar etc och en underbar trädgård med två fina altaner och sol hela dagen. Dessutom får du på köpet bästa standarden, stilenlig renovering, trevliga grannar och all lyx en bostadsrättsförening erbjuder trots att du bor i hus.

I Djursholm finns fantastiska restauranger som Yolo (kolla DI Weekends rankning!!!), Monrads och La Piazza. Ett stenkast från Bullerbyn finns Margareta Eklunds fina galleri och Elverket Restaurang, café och butik. I centrum finns finast barnklädesaffären Smultronet, Gateau för att dela ut mutor till barn medan man dricker latte, en mataffär som lyckats jacka upp utbudet, en fantastisk deli och fiskdisk på Monrad’s, kavlitets mat i Djursholms Delikatesser. Det finns även tennis, exklusivt gym, pulkabackar, löpspår, rid-stall, KSSS-segelskola, sjöscouter och Mörby badhus runt hörnet. I Mörby finns förövrigt en liten galleria för alla ”måste-köp”. Därifrån kan man även ta tunnelbanan in till stan på 10 minuter. Men ännu skönare är förstås Roslagsbanan med sin bevarade tåg-charm.

Dagens gåta sticker ut tungan

Du kommer in i ett rum och hittar en brutalt uppäten smurf på golvet.

Vem är den skyldiga?

a) porslinshunden
b) glittriga elefanten
c) Hugo

Skicka in rätt svar och vinn en "StickaUtTunganSmurf", ja, eller åtminstone en del av en "StickaUtTunganSmurf"

Snöglobar och dåliga ursäkter

Det började på Guggenheim museet i New York, jag hade sett Cattelans sista utställning, eller han påstod att det var hans sista utställning jag tror inte på det – är övertygad om att det kommer dyka upp en maskerad elefant eller trettiotusen uppstoppade duvor på Biennalen eller något annat ställe inom några år. Gick i varje fall förbi museets shop eftersom det finns två ställen var jag älskar att shoppa; museishoppar och flygplatser (i övrigt köper jag bara joggingskor på nätet). Där ser jag den mitt i allt; mitt barndomsminne! Det sköljer över mig, lyckokänslan, mjukheten när man smekte den, nyfikenheten på att se vad som händer om man drar ur proppen i botten och sen det eviga skakandet! Det var en halv glob fylld med vatten, låtsas snö och i detta fall en miniatyr av Guggenheim museet inuti. När jag var barn var det en jultomte på släde med ren och små granar. Jag ÄLSKADE den lilla snö-globen, men hade helt glömt bort att de ens fanns. Det var omöjligt att stå imot. Jag måste förstås bara köpa den, även om det kändes lätt o-kulturellt i jämförelse med alla konstböcker och högklassiga bokmärken som fanns till salu. Då jag betalade så mumlade jag generat något om att mitt barn hemma i Sverige aldrig sett snö och alltid önskat sig en dylik snöglob. Kanske inte världens bästa ursäkt, men det var det första jag kom på.

Några månader senare var jag i Paris med sagda barn (det snöade förövrigt på Euro Disney och var skitkallt och två timmars köer, barnet vill aldrig mera åka till Disney Land – check). I en affär ser jag ett Eiffeltorn i en snöglob fylld med glittrande disco-snö. - Den vill du väl ha?, utbrister jag entusiastiskt. Svar nej, vi hade fått nog av snö. Jag köpte den i smyg åt mig själv och då jag fumlade vid kassan så nickade jag konspiratoriskt mot barnets håll så att kassatanten skulle fatta att den ju absolut inte alls var tänkt åt mig.

Sen var det kört. Idag är min samling uppe i 23 snöglober. Det är överraskande var man faktiskt kan hitta dem i turistaffärer, tex på Maldiverna – där det rimligtvis aldrig snöar – den har dessutom blinkade små lampor som lyser upp den snöande korallen. Eller i en kyrka högt ovanför Bologna – då kommer snögloben med helgon och hela köret. Samma gäller Orange varifrån Jeanne D’arc flyttat hem med mig i sin snöyrande värld. Att hitta en i Schweiz med alptopp och tåg var inte så överraskande, men däremot att ha en med Burj Khalifa trots att jag aldrig varit i Dubai är lite mera överraskande. Den är mitt enda undantag, annars köper jag alltid snögloberna själv och måste ha besökt landet/staden/monumentet för att snögloben skall passa in i min samling. Men Burj Khalifa kommer från Sri Lanka, närmare bestämt en liten by utanför Kandy som heter Elkaduwa. Mina vänner har ett teplantage där och de hade fått Burj Khalifa silversnöande globen som present. När jag berättade om min samlarmani och förtjusning i de samma så envisades dom med att jag skulle ta hem den. Jag lämnade på morgonen några tusen rupee i ett kuvert med ett kvitto och ansåg att jag hade köpt den. Då räknas det nästan. Skall skriva Elkaduwa på den med tjock svart marker pen. Högsta bygnaden i Elkaduwa är förövrigt ca 2,5 meter. Men å andra sidan är det ca 1002,5 meter över havsnivån så det är ju definitivt högre än Burj Khalifa.

Moving on – jag har ett antal snötyngda slott från Loiredalen, Andalusiska landmärken, en kamel i Qatar (också med disco-lampa), en fyr från Finisterre vid världens ände som jag vandrat 120 kilometer till, lite Rivieran, Colosseum och förstås en stackars gondoljär som just nu kämpar sig genom en snöfylld kanal i Venedig!

Min mest extravaganta snöglob är en buddha-staty från Burma, han har massor-massor guldsnö runt sig. ”Real Gold”, utbrast säljaren som pressade ur mig ett alldeles för högt pris för snögloben i äkta plast med en liten propp i botten som jag är så sugen på att öppna och se vad som händer.

Min man uppmuntrar min hobby för han tycker mest att de är så roligt att se vilka ursäkter jag kommer med när jag smyger fram till kassan försöker se nonchalant ut och hitta på en ny bra orsak till varför jag köper detta horribla turistföremål. Tror att internationella sovenir-affärers-förening har lagt upp på sitt interna intranät en bild av mig med ett stort tack och en stjärna för att jag är VIP-kund och ensam håller igång produktionen av tackyga snöglobar i världen.

Nu snöar det för övrigt i vår egen bubbla också. Tycker Dom där i Öfvrevåningen kunde sluta ruska runt på den där snögloben med jorden inuti – jag vill ha VÅR!

Snedvriden skofetischism eller bara helt galen samlarmani?

Som de flesta andra i iPhone-generationen så kollar jag mina mail ungefär det första jag gör på morgonen – ja alltså efter att jag och Vrålande Fritz joggat upp och ner i trappan tills jag fått tyst på honom (en annan historia som ni kan läsa här). När jag då i varje fall vaknat, med bultande hjärta och spagettiben så är det första jag gör, före jag ens kokar kaffe, att kolla mina mail.

Nästan varje morgon får jag mail från Sportamore. Jag vill avsluta prenumerationen, men Maja min personliga mailkompis på Sportamore, troligen en bot, kommer med så bra erbjudanden att jag kan inte bara dumpa henne i junk-mailboxen. Idag fick jag en kod med Run2014 som gav mig hela 100 (hundra!) kronor rabatt på nästa par joggingskor!!! Jag älskar joggingskor! Det finns inget som får mig att känna mig hurtigare än ett par joggingskor. Bara ett par till liksom. Snääällla. Snälla Maja!

Jag klickar mig vidare och vipps har en halv timme gått då jag jämför Mizuno Wave Riders med Nike Lunarglide. Jag tappar bort mig på internet och hamnar på mummies-who-jog-dot-com och Runners World test sites, jag tar en detour via maraton.se och sen min komedisida nummer ett: jogg.se med passande forum. Före klockan är 07:00 och mitt kokande kaffevatten evaporerat ut i köket så kan jag ALLT om joggingskorna, som Maja säljer med hela hundrakronors rabatt.

Jag behöver inga nya joggingskor. Jag skulle troligen klara mig på två par skor -ett par för Grands gym och ett par för Svalnäsviken, men sanningen är ju att jag behöver så många fler.

• Ett par inomhus i förorten (för jag kanske vill springa upp och ner i trappan andra tider än då Fritz vrålar, man vet aldrig…)
• Ett par ute i förorten i torrt väder (för det kommer säkert vara torrt runt min joggingrunda ungefär 18 timmar totalt under 2014)
• Ett par inomhus i stan (för jag kanske inte får sparken från gymmet det här året och vågar faktiskt lämna kvar ett par skor där)
• Ett par ute i förorten för blött väder (övriga 4302 timmar under joggingsäsongen)
• Ett par i förorten då det snöat eller är isigt (de berömda IceBugsen, kanske man behöver två par?)
• Ett par på landet (för att klara Mördarbacken)
• Ett par på landet (för att klara Mördarbacken uppåt, om man nu skulle vara så korkad att man sprang rundan åt fel håll och tvingades springa upp för Mördarbacken)
• Ett par för landerundan om det ösregnar (dvs troligen det enda paret som används i sommar)
• Ett par för stan utomhus (om man skulle våga sig ut bland snofsiga lattemammorna vid Djurgårdskanalen)
• Ett par för stan med extra reflexer (då man smyger sig ut lördag kväll vid 21:00 då alla lattemammor tittar på melodifestivalen eller vad nu det tittar på lördagskvällar)
• Ett par för stan söndagmorgnar (då man bara orkar promenera sakta sakta till Thielska Gellriet och samtidigt köra slalom mellan pigga lattemammorna som sovit en hel natt efter melodifestivalen och nu är ute och cruisar med barnvagnarna)
• Ett par på korta resor (gärna mörka som ser seriösa ut)
• Ett par för långa resor (gärna för stora så att de klarar 6 timmars tidsskillnad och insomnia)
• Ett par för… ja ett par i reserv
• Ett par för… ja reserv på landet
• Ett par för… ja reserv i förorten
• Ett par i Frankrike förstås!!! För att besegra det där förbannade berget

Och så behöver man ju alltid ett 21sta par joggingskor bara för att Maja ger 100 kronor rabatt.

Kan hända att jag i misstag beställde ett par joggingskor i morse 06:59. Det enda jag vet är att det vore mitt 21sta par FULA joggingskor. För finns det en endaste en regel som alltid stämmer så är det att ”snygga skor är extremt obekväma”, därför litar jag på Majas datagenererade förslag och köper alltid bara de fulaste joggingskorna som finns – då måste de ju vara bekväma!

Risken är att jag måste börja jogga nu. Bara 6,5 år kvar till maraton i Aten.... men om inte annat så kan jag ju byta skor efter varannan kilometer - då har jag nåt att skylla på om 42 kilometer tar väääldigt lång tid.

Bildtext: jag och ett par fula, för stora, joggingskor i Burma

Mötet med en terrorist från höger i Pakistan

Min kära Mor brukar vara ytterst orolig då jag reser för jag lyckas som oftast pricka in intressanta händelser så där som naturkatastrofer, flygplats bombningar och annat som ger en extra liten krydda till resan. Denna gång var resans huvudpunkt mötet med en elak terrorist med en bomb.

 ”Bad terrorist from the right!” ropas det mitt i allt högt och ljudligt i en högtalare. Ingen ändrar en min, ingen reagerar – utom jag och mitt sällskap som börjar fnittra hysteriskt. Vi sitter på läktaren till en poloplan och in springer nämligen, mycket riktigt från höger, en man iklädd en orange/röd dräkt som definitivt såg distinkt lika ut som en dräkt compliments av Guantanamo. I ett väldigt irrationellt mönster zic zac’ar han in på poloplanen, bärandes på en Samsonite attchéväska modell 70-talet, allt medan speakern lyckligt refererar ”Bad terrorist now looking for place to hide bomb”. Observera att referatorn dessutom talar så där som brittiska komiker gör när de härmar indier i sketcher. Vi lyckas knappast hålla igen våra fnitter-attacker som nu bubblar upp i konvulsioner och riskerar att brisera som den påstådda bomben som ”the bad terrorist from the right wearing red” försöker gömma på den nästan 300 meter långa och 150 meter breda poloplanen.

Vet inte om det mest absurda är den sk terroristen som joggar runt på planen med en bomb, eller det faktum att en livvakt och tre säkerhetsvakter sitter runt oss och inte alls reagerar på vare sig terroristen eller bomben, trots att det är just det som är deras jobb – att reagera.

Vår bad terrorist hittar till slut ett ställe att gömma sin bomb på; mitt på plan, varmed han springer runt i cirklar igen och sedan undan ”back to the right” och gömmer sig själv bakom ett staket. Referatorn meddelar sedan att en av militärens tränade hundar nu skall hitta bomben. En goldenretriver (army dog number one) tjock som en svensk pensionerad jakthund kommer in på plan och springer lyckligt runt och doftar på polohästarnas avföring ca 50 meter i fel rikting från den suspekta Samsonite-väskan som ligger mitt på planen.

Referatorn ropar upphetsat i den sprakande mikrofonen: ”now trained army dog, number one, will find the bomb!” (kom ihåg att tänka er en brittisk komikers indiska uttal). Hunden hittar absolut inte bomben. En militär kom in och ställer sig vid attachéväskan och från min front seat ser jag något som disktint liknar hundgodis så som hundgodis ser ut i alla världens hörn. Pedigree Pals bästa hundgodis lockar därmed hunden till attachéväskan och då hunden ätit klart så skäller han två gånger. Referatorn brister ut i ett jublande och ropar ”the dog found the bomb, the army dog number one found the bomb”. Publiken ger stående ovationer, alla står och klappar, inklusive vår livvakt och våra tre säkerhetsvakter, alla jublar, ja alla utom tre svenskar som skrattar så dom kiknar. ”That would be the three bad swedes from the right” hade nog referatorn sagt om han inte hade haft så fullt upp med att berömma army dog number one som lyckligt väntade på nästa mums-bit av Pedigree Pal godis.

Efter detta följer fler roliga inslag i arméns hunduppvisning, bl.a. när army dog number two skall hitta the bad terrorist som gömt sig med en kladdkaka som lockbete för att inte hunden skall springa rakt förbi honom. Men även inslag av när 6 shäfrar (army dog number three, four, five, six, seven and eight) skall förevisa att dom kan sitta (fyra av sex poäng) gå bredvid sin husse utan koppel (fem av sex poäng – det fanns kladdkaka kvar i höger hörn av poloplanen) samt hoppa en hinderbana felfritt (ett av sex poäng).

Härefter får vi njuta av en ypperlig polomatch. Terroristerna lyser med sin orange/röda frånvaro och Pimms No 1 utan Pimms No 1 alkohol smakar riktigt gott. Man glömmer nästan att man inte är i England utan de facto i ett gammalt common wealth land där man alltjämt delar upp terrorister i ”bad terrorist” och högst troligen ”good terrorist”.

Ett till måleriskt minne från Paradiset

Det är nog inget sammanträffande att fyra religioner sammanstrålar på denna paradisö som liksom ett kärt barn gått under många namn; Serendib, Ceylon, Sri Lanka. Här samsas hinduer, buddhister, katoliker och muslimer om härligheten. Nära där jag befinner mig finns Adam's Peak - enligt alla religioner en helig plats där både Buddha, Shiva och Adam lämnat sitt fotavtryck. Notera att det bara finns ett fotavtryck - och att våra kristna och muslimska bröder båda röstar för Adam. Han skall ha gjort sitt Hollywood Boulevard fotavtryck där då han först kom till Eden.

Aka Sri Lanka är Eden.

Vilket jag gärna håller med om. Här upplever man nya hisnande scener varje gång. Under denna resa fick jag minnesbilden av Castlereagh sjön för evigt inpräntad i min lilla Sri Lanka bilderbok i hjärnan, efter en förtjusande transport över sjön med lokala roddbåtsklubbens mästare. Han var ca 85 med fyra knallröda tuggtobaksfärgade tänder, men han rodde som om Loch Ness var oss i hälarna. Vilket han kanske var. Samsas alla religioner här så ryms väl några myter också med i cocktailen.

Ps. Visst är det lite "släng dig i väggen Turner" över bilden?

Samlarmani på Idun Minerals

Upptäckte förra sommaren detta fantastiska mineral make-up märke Idun Minerals. Det passar mig perfekt för det motsvarar de krav jag ställer på kosmetika på alla punkter.
Idun är:
- fritt från kemikalier
- innehåller varken nickel eller krom eller, gud förbjude, bismuth
- nyanserna är perfekta för mig
- super snygga förpackningar designade av Patrizia Gucci
- svensk forskning

Men framförallt - sminket sitter som berget, det berget det är gjort av kanske? Mineralsmink är ju gjort av mineraler (som kanske man kunde ana av namnet) och mineraler finns ju i bland annat berg. Det var en ganska svepande förklaring, men ni förstår vad jag menar. Nu har i varje fall min samlarmani slagit till och jag kan inte få nog av dessa fyrkantiga underbara burkar som nu också finns i mini-format för resor. Jag kan verkligen rekommendera Idun Minerals.

Dessutom har jag sparat det bästa till sist! Sminket har visat i studier att det ha en synbar effekt både på att reducera rynkor och att ge huden lyster och elastisitet. Så jag berättigar min samlarmani med att konstatera att Idun Minerals gör mig yngre.

Märks det att jag har en lätt åldernojja som kryper över mig?

PS. Jag har haft nöjet att jobba med dem tidigare, men de är inte kund till mig nu, så detta är en helt opartisk åsikt som jag inte får betalt för att ha eller uttrycka!

- Posted using BlogPress from my iPhone

Handsken är kastad

"Handsken är kastad" utbrister jag lyckligt. Men då betyder det inte att jag på blodigt alvar ämnar utmana någon i en duell. Jag ämnar inte heller stöta mig med rådande lugn och ro och jag har absolut inget intresse av att starta konflikter. Nej de enda duellerna som utspelas i det Cataniska vardagslivet är de som sker i cyberspace. Med bokstäver som vapen. Ja, jag talar om Wordfeud. Jag älskar denna iPhonianska version av mitt favorit brädspel Alfapet. ”Handsken är kastad” ropar jag och så klickar jag fram en helt främmande motspelar via 3G nätet som någon annanstans i världen sitter med ett likadant bräde av poänglabyrinter framför sig på sin smartphone. Och så börjar duellen. Vi kanske chattar lite mellan våra strategiskt spelade ord och svär över norrmännens oförmåga att välja korrekt ordbok för spelet, vi hurrar på varandra och vi ifrågasätter konstiga ord och försöker lista ut vad de betyder.

Norrmannen (en skranglig tonårs App-miljonär) som har uppfunnit Wordfeud har nämligen inte valt Svenska Akademins Ordlista som lexikon, utan istället godkänns genitiv, dvs att man lägga ett S efter alla ord, dessutom godkänner ordboken de mest konstiga orden så som AH, PARTAJ och SOSSE. Däremot godkänner den inte ord som RIA, BODA och GREPE vilket gör att alla mina barndomssomrars vokabulär försvinner. Jag kan inte mera säga att mina syskon bor i bodan eller att Far förvarar grepen i rian. Hur som helst, man vänjer sig vid det nya eroderade svenska språket som iofs är väldigt yvigt, för hur kunde jag annars ha fått reda på att Ptro är ett godkänt ord? Och vilka hästar stannar på riktigt om man ropar Ptro? Vill någon testa det på en skenande häst som rusar mot en? Ptro!

Duellen är dock aldrig på alvar, vilket en skenande häst som kommer rakt mot en och inte stannar på gehör är. För mig är Wordfeud en paus i stressen. Som vissa tar en rökpaus. Jag tar en Wordfeudpaus. Dock out-rular detta inte att många tar det på blodigt alvar. Jag har haft en opponent som jag vann tre gånger i rad, efter det ville han/hon inte spela mera. Det enda jag vet är att han/hon är journalist. En annan journalist-vän (kallad Flurken på Worfeud) påstod att det måste vara Jan Guillou för han skulle nog inte gilla att bli slagen i Wordfeud. Fast det tror jag inte på. Jan har så korta armar så han måste väl vara extremt kortsynt om han skall kunna se något på telefonskärmen. Inte kortsint.

Till saken hör nämligen att man inte vet vem man spelar mot. Alla har en avatar-bild (som en liten profilbild) och så har alla ett användarnamn. Jag spelar t.ex. mot två olika katter. Jag spelar också mot ett beachparasoll, en hinduisk gud och Luke Skywalker. Fast spelar man mot mig så vet man om det, jag har nämligen ett så fantasifullt användarnamn som SonjaCatani och en avatarbild som faktiskt föreställer mig själv. Man skall nämligen aldrig säga något på internet som man inte skulle våga säga i verkligheten. Det har inte min mamma sagt, men jag i rollen av mamma kommer att säga det.

Handsken är alltså kastad och varje kväll duellerar jag mot 5-7 olika bokstavsfanatiker (och ibland mot en långsint journalist). Vi har säkert alla olika sorts bokstavskombinationer och efter att idag ha läst Svenska Dagbladets artikel om epidemin av diagnoser över adhd, Aspergers syndrom, bipolär sjukdom och borderline-personlighetsstörning, så inser jag att vi helt klart är trendiga i alla dess bemärkelser.

Jag tittar på mina höstblöta handskar och vet att jag inte ännu kan kasta vare sig den ena eller båda. Och jag stryper min egen lust att gå till strid för alla stackars barn som diagnostiseras med olika sjukdomar, trots att de oftast är fullt friska, bara lite annorlunda utanför den normala normen. Och vad är den normala normen egentligen? Eller kanske alla egentligen borde få vara bara exakt just det dom vill vara, vare sig det är en katt eller ett strandparaply? Jag väljer att vara jag med en vit handske gömd bakom ryggen på min avatarbild.

Bilden är av Erik Olsons konstverk ”Handsken är kastad” ställs just nu ut på Waldemarsudde där även Fredrik Hill ställs ut!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Den som har mest rynkor vinner!

Jag brukar säga att den som har mest rynkor när den dör - vinner. Men det stämmer inte helt och hållet. Stöter med jämna mellan rum på människor som har en djup rynka precis mitt i pannan, mellan ögonen, lodrät rakt uppåt. Och inte en sån där rynka som kan komma sig av för dålig syn i kombination med en överdrivet fåfäng vilja att inte bära glasögon, varmed man rynkar ihop ögonbrynen i hopp om att se lite bättre, inte se bättre ut, utan se lite längre framåt. Och då ser man inte längre fram i tiden, för med tiden blir för-fåfäng-för-glasögon-rynkan, precis lika ful som ful-rynkan. Do I make any sence?

Se på damen ovan, hon har just den rynkan. Här är det tredje exemplet som orsakar rynkan, dvs orolighet. Dra ihop ögonen mot näsan och lite uppåt och försök få samma blick som katten i Shrek filmerna. Ja just den. Den blicken kan också orsaka ful-rynkan. Men nu är vi inte så många som helt seriöst sportar den blicken under så långa tider och över en period som sträcker sig tillräckligt brett för att orsaka en permanent rynk-skada i ansiktet.

Jag menar därför alltså den vanligaste orsaken till ful-rynkan. Att ägaren till rynkan helt enkelt är en sur kärring som hellre ser ful och sur ut, än skrattar. Notera att denna rynka även som oftast kommer ackompanjerad av små rynkor runt munnen som härstammar från otaliga gånger då de snörpt ihop munnen för att påvisa sitt missnöje. På något konstigt sätt lyckas nämligen surkärringarna aldrig uttrycka sina känslor i längre diskussioner och dialoger där de skulle behöva röra på ansiktet för att på så sätt gymnastisera rynkorna. Nej de spänner ögonen i människor, snörper missnöjsamt på munnen och uttrycker sin åsikt som ett fakta och anser diskussionen därmed avslutad.

Troligen kunde surkärringar (höll på att skriva surströmmingar, men det hade bara varit en freudiansk slip) i varje fall kunde surkärringar, och troligen strömmingar också, slippa ful-rynkor ifall de bara lättade på lynnet, talade lite mera och kanske till och med bad Marta Oldenburg om hjälp med ansiktsyoga.

Det roliga med bilden ovan är väl ändå att den oroliga 50-talstjejen lyckats skaffa en ny iPhone 4S som hon speglar sig i.

Keep on smiling and rocking the world. Här skall det samlas skrattrynkor!

Glömde säga att jag älskar dig!

Förlåt att jag glömt bort dig under flera månader. Jag har inga ursäkter som duger. Jag lovar, jag har inte valt någon annan eller slutat älska dig. Nu är jag tillbaka och så oerhört tacksam över att du kan berätta åt mig precis vad som hänt under tiden jag varit frånvarande i Utopia. Nu vet jag exakt vad vem läser, när, hur och varifrån. Kunskap är kärlek.

Google Analytics, jag älskar dig!

Trotsålder!

Igår bestämde jag mig för att säga NEJ till allting. Detta är inte helt normalt eftersom de flesta som känner mig vet att jag lyckligt ropar JA långt före frågan ens är ställd.

- Skall vi kanske stjäla en…
- JA!!!!!!!! Vilken toppen idé!!!! Utropar Sonja och rusar fram till den obemannade polisbilen

Kanske detta är orsaken till att jag ibland hamnar i smått krångliga situationer. Men nu var situationen en annan. Jag måste nämligen lära mig att säga nej, för jag måste hinna komma i kapp mitt liv. Jag måste sluta ta alla samtal. Jag måste inse att Twitter gott och väl har överlevt sommaren trots att jag inte postat annat än auto up-dates varje dag klockan 12 där det står:

@sonjacatani Sonja Catani
It is currently August 30, 2011 at 12:00PM and I'm happy - if nothing else is stated. Using ifttt.com

Eller vänta lite, har Twitter överlevt detta? Eller har kanske hela sajten gått under och värderingen om ca 10 miljarden dollar gått upp i tomma intet? Strunt i det nu, om börsen överlever Greklands ekonomi så överlever nog också Twitter utan mig.

Jag måste helt enkelt sluta engagera mig i varenda en sak som ploppar upp. Alltså tar jag ett vuxet beslut om att ingå trotsålder och hädanefter säga NEJ till precis allting. Och det måste jag förstås meddela på Facebook, för en socialmedia site behöver vi väl hålla kvar ifall nu Twitter gick i konkurs i somras.

Jag säger hädanefter NEJ till alla som ringer och behöver hjälp. Nej till alla som upptar min tid. Nej till att anpassa mig efter alla andras tider. Nej till att stressa. Nej till middagar. Nej till konstutställningar. Nej till politiska partier. Nej till konserter. Nej till biobesök. Nej till jehovas vittnen som knackar på dörren. Nej till resor. Nej till fester. Nej till att skänka pengar till gamla tanten som står med insamlingsbössan utanför lokala Konsum och troligen samlar in pengar till att dryga ut sin egen matkassa. Nej till att bära gamla tanters matkassar. Nej till att köra gamla tanter hem som låtsas ha tappat bort sig bara för att lura till sig en skjuts hem. Nej till en låda champagne. Nej till en rolig resa.

Det gick jätte bra. I cirka tio minuter. Sen fick jag dåligt samvete och insåg att trotsåldern är självisk. Ingen förstår ett nej ändå och stackars tanten utanför mataffären i Djursholm kanske egentligen samlar pengar till Twitters konkursbo. Så jag bjöd in Jehovas vittnen på kaffe, tog emot alla mina vänners samtal och nu skall jag återgå till att smurfa Ja.

Sonja är tillbaka, trotsåldern är över!

Den som har flest promenadstavar vinner!

Så efter flera månaders tystnad kommer jag på, med en ful bild, att den som har flest promenadstavar - vinner!

I'll be back med mera Bus & Kul

---
Posted from my iPhone

Med järnhand och stadig blick stegar jag mot himmelriket

Det finns få saker som får mig så upphetsad som apotek och städattiraljer. Ja det vore väl enorma järnaffärer i stil med Claes Olsson då. Detta säger väl mera om mig än något annat. Strunt i mitt kompulsiva behov av att samla på champagne från årgången 2003 eller mitt smått galna sätt att räkna trappor och göra TODO-listor – järnaffärerna slår allt det hands down tio-noll. 10-0 järnaffären kontra Bollingers absoluta raritet av 2003’a med få bubblor men desstu underbarare smak.

Under några dygn på Rivieran har jag fått njuta av dessa laster. Inte av champagne då, det sparar jag till ett mindre festligt tillfälle. Men järnaffären. Åh wow. Den var större än vilken som helst K-rauta eller Claes Olsson jag någonsin besökt. Den var E N O R M. Jag blev så till mig av alla slipmaskiner och tryckluftsborrar som talade franska så jag missade helt och hållet att kolla vad affären egentligen heter. Att jag bara skulle inhandla en ”blipper”, d.v.s. en liten grå historia med blåa knappar, som man fäster vid en nyckelknippa och så gör man ”blip” och så öppnas magiskt portar, lampor tänds och garagedörrar fungerar som om jag hade utropat ”alibaba öppna dig”. Detta glömde jag. Jag stod helt på fullt alvar och diskuterade möjligheten att inhandla en orange-gul cementblandare istället. Den trevliga franska försäljaren som inte förstod ett smack av min dåliga franska blandat med italienska (se tidigare bloggpost om italienska för nybörjare och bok-kris) brydde sig inte alls om min rotvälska. Han hade sett mitt ha-begär och att alla mina ”please let’s buy it” signaler stod på högsta frekvens färdiga att utnyttjas och exploateras. På sälj-snack var jag varken Prospekt, Suspekt eller Close to Deal, jag var Done Deal. Före jag ens öppnade munnen och hasplade ur mig mina tvetydiga fransk-italiensk-engelska ord i stil med ”I wantta, no pardon, I’a need’a to buyya that cementblandare, does it come in pink? La rosa? Le rosé?” så visste han att hon, HON, kommer att köpa en cementblandare. Han hade nog redan räknat in sommarbonusen och såg sig själv och familjen ligga på St Tropez Nikki Beach beach och sörpla rosé vin (”bien sur madame, itta issa availaballe in pink, you buy the paint over there”), men det var tills verklighetsfanatisten till sällskap kom rusande och skrek non non, du får inte köpa en rosa cementblandare. Han hade nämligen siktet inställt på en splitterny borrmaskin som dessutom kunde häfta tapeter tillbaka till väggarna som de hade tagit ut sin skilsmässa ifrån.

Needless to say. Nu sörplar försäljaren rosa champagne och jag sitter och undrar över vad vi skall göra med alla dessa verktyg. Speciellt som vi inte ens kan öppna garagedörren med ett ”blip”, för ”blippern” -  den glömde vi såklart att köpa.  

Äh jag skämtar ju bara, tror ni verkligen att jag skulle köpa en rosa cementblandare och en skilsmässohäftmaskin?

Nej, jag joggade självklart raka vägen till ett apotek för att överkomma mitt galna beteende i järnhandeln (som var så stoooor). På Apoteket känner jag mig tröstad och lugn. Jag hittar aliment för de mest konstiga krämpor och dessutom är alla instruktioner skrivna på franska så jag kan i lugn och ro hitta på egen dosering. Åh, himmelrike alla dessa lösningar på alla dessa problem. Liktorn, celluliter, magont, kvalster, allergier, små sår och ont i håret. Jag är i paradiset. Damerna talar dålig engelska och passar upp mig och svansar runt mig och säljer tandtråd och nagelfilar och plåster så det härliga står till. Jag dansar ut från Apoteket,  La Pharmacie, och är hög på endorfiner och vitaminer och apoteksdamernas glada miner.

Märkbart fattigare sitter jag nu och tittar på cementblandaren som blandar ihop Omega 3 och järntabletter och inser att jag i morgon får skriva om min fableisse för städprylar.

Korrigera din misstag i tid!

Alla som har en "smartphone" liksom en iPhone eller dylikt, vet att smart inte alltid är en helt korrekt beskrivning. Telefonerna är inte allt igenom smarta. Framförallt inte då det kommer till automatiska stavningsprogram. En happy väninna skulle texta och fråga om jag ville ha "macaroner", det blev "laxativer" (se här). En annan gång twittrade jag om damer som satt i en bil bakom mig och drack kaffe och åt "mazariner", det blev också "laxativer".  Själv "telegraferar" jag varje gång jag "twittrar".

Alla dessa automatiska korrigeringar av våra liv kan ju bara uppfattas på ett sätt. Apple anser att vi inte vet vårt eget bästa och korrigerar därför våra misstag. Automatiskt. Auto correct. Är det #beach2011 som hägrar så blir alla godsaker så som macaroner och mazariner till laxativer. Och skulle vi vilja berätta om detta fenomenet i snabba sociala medier, så uppmanas vi till att flytta till 1800-talets romantiska telegraf-ålder.

Ser framför mig vilda västern cowboys och rallare som ropar "yieppie ay hey comboy". Men iPhone korrigerar mig och skriver "Turligt Ay Het Korvar"

Följ på Twitter hashtaggen #magvärkträning så hittar ni de bästa skratten runt auto correct. Eller Googla "damn you autocorrect"

Och vem fan är X på bilden ovan? Det är en populär korrigering som tydligen inte hann korrigeras i tid.

Konst, Italien och konsten att älska på italienska!

Konst, inte konstigare än så men ändå så konstigt. Biennalen lockar mängder, massor med människor, allt från rika oligarker med 300 fots yachts och plastikopererade fruar som behöver tre body guards för att gå in på den ryska paviljongen, till oss mera mediokra personer som jag. Men det underbara är alla vänner man stöter på i misstag. Så där som bästis Livboj. Det är väl självklart att man stöter på varandra så där bara i misstag i Venedig. Jag menar, i vilken annan stad än den sjunkande staden behöver man en Livboj?

På tåget från Venedig mot nordväst väljer jag till slut att leka att jag är i filmen the Tourist och sätter mig framför snyggaste mannen. Bra val. Hamnar i Milano. Njuter nu av mera vänskap i form av den mest positiva livsbejakande väninnan som bara råkar bo här. Jag menar var annars skulle hon bo, precis då jag saknar henne som mest?

Men har jag hittat en bröllopsklänning? Nej. Har jag däremot hittat konsten att vara tacksam för vänskap? Ja. Är jag lycklig? Ja.

För att citera Buzz Lightyear i ToyStory "onwards and upwards - to infinity". Mot happily ever after!

Och konstverket ovan känns som ett bra köp. Det hade ju varit fasansfullt om den ryska oligarkens plastfru hade köpt honom framför näsan på mig, den mera mediokra personen. Må hennes plastskepp ändå segla fint ut ur den sjunkande staden.

Nu skall jag fundera på hur jag DHL'ar hem honom konstverket och vad mannen på tåget kommer tycka om att jag köpt ett konstverk där det står TOCCARE!



- Posted using BlogPress from my iPad

Lätt vunnet - lätt försvunnet - och nu överraskande återfunnet i multum

Förra veckan hittade Cirkusprinsessan en grön träpärla. Inte den största av skatter, kan man tyst tänka för sig själv. Men stort för henne. Denna förvaltades och beundrades väl. Tills en dag i bilen ett avgrundsskrik hördes i baksätet. Pärlan hade åkt in mellan sätena och var försvunnen. Nu råkar det vara så här att jag är ruskigt duktig på att plocka ut hela baksäten ur Mercedes A-klass. För några år sedan tvingades jag nämligen göra det med jämna mellanrum då småprylar så som nycklar, hörapparater och annat viktigt hade blivit inpetat där inunder. Nu har vi bytt bil och trots idoga försök med hjälp av den enorma tyska instruktionsboken så lyckades jag ändå inte få ut baksätena. Inte heller biltvättsgubbarna lyckades. Pärlan var alltså försvunnen, Cirkusprinsessan otröstlig och jag blev en och annan mutpresent fattigare.

Idag fick vi en postavi och när vi öppnar paketet från äldsta väninnan så har hon skickat, inte bara EN grön träpärla, utan en hel jätte stor BURK med gröna träpärlor.

Hon hade ingen aning om den försvunna träpärlan!

Är slumpen en tillfällighet? Eller kan vi alla vara överens om att trolleri fungerar!

Dessutom fick mamma Catani en ny Muminkopp i matchande färger och tema. Nu kan jag fortsätta med mina #muggshot tweets där jag väljer Muminmugg tema enligt humör varje dag! Denna bubblar av lycka.


---
Posted from my iPhone

DI Weekend 14 månader senare

Läser i DI Weekend om min landsman Fred Andersson, vilken man. Kul att läsa. Sen bläddrar jag fram några sidor och hittar reportaget ovan om kommunslogans. Gammal nyhet!!! Detta skrev jag om redan för 14 månader sedan här. Är övertygad om att ingen annan kunde ha samma förkärlek för och samlingsmani på kommunslogans. Alltså måste idéen vara plagierad.

Inget fel på självförtroendet hos fröken Catani varje fall.

Så här skrev jag 14 mars 2010 då jag landade i Östersund på väg till Åre.

Ni vet att jag älskar kluriga och/eller roliga skyltar. Komiska slogans står också högt i spel. Dessutom brukar jag googla på olika kommuners hemsidor bara för att skratta åt dessa fantastiska marknadsmässiga catch frases dom hittat på.

Ser framför mig kommungubbarna i kommunfullmäktige på geografisk svensk landsbygd jag inte ens visste fanns

Gubbe ett: Vi måste också ha en slogan så där som "Enköping - Sveriges närmaste stad"

Gubbe två: jag vet, läste precis att våra konkurenter myntat "Vänersborg – Vi ska bli Sveriges bästa musikkommun"

Gubbe ett: ja jäklar där satt den. Den vinner tom "Vallentuna - var femte invånare är häst"

Gubbe tre blandar sig i samtalet: fasiken, vi måste slå till här, jag kan snacka med frugan hon jobbar på en sån där typs annonsbyrå

Gubbe ett och två godkänner detta och vipps har vi förärats ännu en fantastisk kommunslogan.

Jag möttes idag av välkomstskylten "Östersund - messmörets huvudstad". Ville bara vända på klacken och rusa tillbaka till flyget och böna och be dem ta mig tillbaka till rikets hufvudstad.

PS. min personliga favorit kommunslogan är "Österåker - inte bara en anstalt".



---
Posted from my iPhone

VAB, skunk och Twitter

Varför gillar jag Twitter? Jo man kan få hjälp med det mesta. Kombinera det med internet sökfunktioner och shopping och du är en vinnare.

VAB-dag med snorigt barn. Morgonen börjar med uppror. Nedan ser man hur det artat sig genom lite hjälp av Twitter-kompis och Ebay.

sonjacatani:
-Mamma, jag vill ha en sån där svart och vit!
-En skunk????
-Ja mamma!
-En levande eller ett mjukisdjur?
-Men MAMMMAAAAA, en levande såkart!

sonjacatani:
Twitter-vänner: Vad heter skunk på engelsk? #internetshopping

iCookiedotse:
samma

sonjacatani:
Tack. Vet du var man kan köpa levande sådana?

iCookiedotse:
tror inte du får ha de som husdjur enligt lagen tyvärr. :)

(här följer några minuters paus och så bestämmer sig iCookiedotse att ändå hjälpa mig)

iCookiedotse:
det verkar finnas något som heter tam-skunk. en.wikipedia.org/wiki/Pet_skunk men jag tror ändå att man behöver tillstånd i Sverige.

sonjacatani:
Great! Tack. Sitter precis och söker en på Ebay

(en halv timme senare efter lyckad Ebay-sökning)

sonjacatani:
Har precis mailat till USA: Can you please send this skunk to Sweden? How much will the total be including shipping? Desperate mother with impatient child hanging over shoulder. Need quick answer! Please ship with DHL

iCookiedotse:
haha.. ska bli spännande att följa utvecklingen.

sonjacatani:
Undrar om mina grannar tycker samma sak!

iCookiedotse:
ja det är ju spännande oavsett.. :D Jag poppar popcorn och väntar!

sonjacatani:
jag skall poppa popcorn och föra över till grannen. Dom kan sätta dem i näsan sen när skunken anländer med DHL (358USD)


Lyckligast idag är Cirkusprinsessan trots att hon är hemma från dagis. Skall man se det positivia i allting, så kan man se det som tur att hon har sån snuva, då kan hon sätta popcornen i munnen istället för i näsan när skunken anländer.

Nu skall jag googla skunkmyndighet + tillstånd + import av djur

Recyklad tid och konsten att kommunicera genom sms

Idag är en sån där dag näralltinggårihundraåttiokilometeritimmenochdetärsåroligtochtjohoppdärkomdetettnyttjobbpåmailen. Då vill jag blogga om tid, bristen på tid och viljan att skriva mera. Men det hinner jag ju inte. Kommer på att jag de facto skrivit om just det för ca två år sedan (nothing has changed) som gästskribent på en annan blogg. Så jag tar helt kalt och recyklar den texten här. Nu. Idag. Mitt i hundraåttiokilometeritimmenutanhandbromsikurvanochfyjädransvilketroligtlivjaghar -stunden. Och som en extra bonus bara för att jag tror att alla har så mycket extra tid, så lägger jag nog också in följetången om konsten att skriva sms. Idag fungerar nämligen sms bäst om man vill kommunicera med mig. Det påstod jag i varjefall i en artikel publicerad i Dagens Opinins nyhetsbrev idag.

------

Jag hinner tyvärr egentligen aldrig skriva. Eller det är vad jag säger. Att jag inte hinner skriva den där boken som så många frågat när jag skall skriva. Eller skriva den där rapporten eller mailet eller projektplanen eller budgeten. Jag lider av ständig tidsbrist och skulle behöva 48 timmar i dygnet. Jag har kortat ner nattsömnen till 4-5 timmar för att hinna skriva alla jobb mail. Jag överväger att köpa en spikmatta att sova på för att kunna spara in ytterligare en timme. Jag bytte tom jobb för att slippa sitta i bil en timme per dag och inte kunna skriva annat än i rödljusen och i trettio kilometers zonen i Lilljans skogen.

Jag hinner alltså aldrig skriva

Ändå sitter jag här och tänker på minnet av ett förhållande som varade en ansenlig tid, men inte i all oändlighet. Minnet av förhållandet är över 2500 SMS och ett hundratal långa mail. Medeltalet är 10 SMS i dagen, och vi talar inga korta SMS typ "ses vid nio?" eller "jag längtar efter dig". Nehepp, detta är långa långa lidelsefulla SMS som diskuterar vardag, fest, allvar, livet, lyckan, mysterierna, förhållanden och känslor. På iPhone rymdes dom ibland inte ens i ett tusenteckens leverans meddelande. På en Nokia kom dom fram i tretton delar. Nehepp dom var inte korta moderna SMS med små tecken som fördummande skulle symbolisera små skrattande gubbar för att försäkra mottagaren om språknyansen. Dom innehöll inga konstiga förkortningar som LR, ASG eller LOL Dom kunde låta så här (lätt censurerade)

"Hjälp, jag har blivit gammal!!! Ligger hemma en lördag kväll och tycker det skall vara skönt att titta på en film.

Älskade Underbara, varför är jag så ofattbart kär i dig? Fortfarande! Och dessutom känns det som om det bara ökade varje dag istället för att avta. Jag börjar likna prototypen från Albertonis bok som bara planerar livet runt att kunna träffa dig, som bara ser skönheten i omgivningen utifrån din existens, som inte kan annat än relatera alla intryck genom hur du skulle uppleva det.

Har en extremt obehaglig förvarnande känsla av att jag kommer bli grymt sårad och ledsen väldigt snart. Jag har flaggat för detta en tid, kanske lite otydligt som om jag inte var nöjd med situationen, så är det inte, jag älskar situationen. Jag älskar vår set-up, men vad jag förnimmer är att det kommer sluta illa. Som när man haft fantastiskt sex med någon som man vet försvinner, man mår just då som bäst, men vet att nästa dag byts känslan mot melankoli och ledsamhet för att man inte kan uppleva det på nytt. Som att dricka underbar champagne men veta att man kommer ha baksmälla nästa dag och det var sista flaskorna i hela världen man druckit och man kan aldrig få tillbaka dem.

Så känner jag just nu. Du är en Grande Annee 89, sista i världen och jag är rädd att jag ser botten på flaskan och det börjar vittna om ett analkande slut."

Ni förstår min point!!! Nej jag hinner aldrig skriva. Ändå är hela samhället idag uppbyggt runt SMS, mail, bloggar, twitter, facebook  och tom gammaldags vykort som jag så älskar att skriva och skicka. Ibland skriver jag avskedsbrev för hand. Lämnar det, stänger dörren bakom mig och värnar om mitt liv och min vardag och vägrar släppa in någon. För jag har ju inte tid! Varken tid för att skriva eller älska.

Sen sitter jag där och funderar över vad som blev kvar? Doften på kudden försvann för länge sedan. Herrskjortan jag stal på en av resorna har tvättats och burits så många gånger att den bara doftar Ariel och Paul Smith Rose och påminner mera om mig själv än honom. Vad har jag då kvar? 2500 arkiverade SMS, ett hundratal e-mail och en lång historia som börjar med "välkommen på cirkusdirektrisens fest" och slutar med "jag kommer aldrig glömma dig, jag älskar dig, men nu kastar jag in handduken".

Jag har 2500 SMS och ett hundratal mail. Tusen och åter tusen små tecken och ord som dokumenterat en kärlekshistoria som inte ens Doris Lessing hade kunnat dikta ihop. Varje nyans, varje break up, varje lyckliga kärleksyttring, varje commitmentfobi rädda bortförklaring, alla tacksamma återkopplingar, alla små utvecklingar i den samstämda kombinationen, det nästan symbiotiska samspelet, mitt plötsliga uppbrott, alla tröstande ord efteråt, alla praktiska funderingar, alla poneringar "what if?", alla förklaringar om att vi mår bäst av att inte välja gemensam lycka. Allting finns dokumenterat och trots att jag aldrig har tid att skriva så har jag ett minne som ingen annan än Antipiratbyrån och tjänstemännen som administrerar IPRED lagen kan uppleva. Ja och självklart han, han Herren med hatten. Herren med hatten som säger att jag borde ta mera tid för att skriva.

Jag återkommer i ämnet skriva SMS.

(här nedan red.anm.)

OM KONSTEN ATT SKRIVA SMS

SMS. Vilken underbar, vidrig men fantastisk uppfinning. Undrar om han gubben på Nokia som uppfann det förstod vad han gjorde? Undrar om någon som hamnat i en tragisk kärlekshistoria på grund av SMS funderat på att sue'a honom? Undrar om han, som så många andra finnar, gjorde självmord när han insåg konsekvenserna av sina handlingar? Konsekvensen av en enkel uppfinning som tagit över en hel världs dagliga kommunikation.

SMS - Short Message Services. Eller kanske SMS - Slut Med Spänning. Eller som jag ser det, med rätta personer på andra sidan dialogen, SMS - Synnerligen Magnifik Sociallivshantering.

Det sista kräver dock rätta personer, förståelse, intuition, intelligens och ett stort mått av klurighet.

"ring mig när du hinner" - NOT good. Ring själv för fan.

"kan jag ringa?" - oh well, du kan väl försöka

"ok" - argh.... Vad tänker karln på??? Och, jo, det är en karl. Bara karlar skriver "ok" och då syftar jag på dom som stavar med K, både ok och annat.

Sen undrar jag om avslutningsfraser är en generationsfråga. Alla 80-talister avslutar med "kram". Jeezus. Vi har precis träffats, han är tjugosexochetthalvt (bara det, man är så ung att man kommer ihåg halva år. Jag måste alltid fråga vilket år vi lever i just nu och sedan göra avancerad huvudmatte baklänges tills jag når mitt födelse år och på så sätt kommer fram till min dagsfärska ålder, på året, inte månaden). Anyway, han är tjugosex (och ett halvt) han skriver "tack för en galen natt med många hyss. Vi ses. Kram". Jag kan inte annat än göra avancerad huvudmatte och undra över i vilket skede ekvationen av natten ledde till "kram". Vadå? Vi har gjort hyss, vi har stulit flaggor och klättrat på tak och dansat halva natten och pratat om grodor och dragit norska skämt och jag har stirrat mig blind på honom och undrat om Orlando Bloom lärt sig svenska. Men "kram", nej dit kom vi aldrig. Hur kan han då skriva "kram"? Jag fattar inte det. Jag kontemplerar avancerad huvudmatte och generationsskillnad och undrar om det stämmer att vissa grodor från Sydamerika gör att man hallucinerar. Men "kram" det skriver man inte. Om inte man är född på 80-talet eller världens vänner sedan tio (låt mig räkna ut det här snabbt) eller minst tjugo år tillbaka i tiden.

Avslutningsfras "kram" går alltså bort. Fettbort som man skulle säga om man var tjugosexochetthalvt.

Avslutningsfras "puss" då? Ja då kommer man in på min nichemarket. 50-talister. Dom pussar till höger och vänster, det betyder, jag är lite kontinental och jag vet minsann var och när man pussar en eller två eller tre gånger på kinden. En man som bott på kontinenten ropar alltid TROIS och pussar självsäkert och världsvant mig tre gånger på kinden. Men det är IRL (förkortning på In Real Life, ofta använd av tjugosexochetthalvt åringar). Jag undrar om han avslutar SMS med "puss puss puss", nu har vi ingen SMS relation så jag skulle inte kunna veta, och i ärlighetens namn undrar jag bara, jag är inte benägen att få ett svar på det. Tillbaka till dom som inte skriker TROIS, utan nöjer sig med att avsluta med singularis "puss". Dom är ganska gulliga, för dom figurerar liksom i Dagens Industri (och då syftar jag definitivt inte på dom artiklarna som berättar sanningen om lurenskojjare) och dom är företagsledare och duktiga och konservativa och bär mörka kostymer och handsydda skjortor med monogram. Ja dom är gulliga, dom har grått hår och använder uttryck som bara finlandssvenskar och dom som är födda på adertonhundratalet (huvudmatte, räkna den du) förstår. Att dom avslutar ett SMS med "puss" är gulligt och underbart. Att dom överhuvudtaget skriver SMS istället för att be sin sekreterare stencilera med karbonpapper ett brev, är gulligt. Då känner man sig lite viktig. Och lite uppvaktad. "puss" är klart godkännt om det kommer från rätt håll. Från fel håll blir det bara fel. Seriöst fel.

Men att skriva SMS är oftast ett fantastiskt sätt att föra fram budskap. Du måste vara tämligen kortfattad, mottagaren kan välja när han eller hon läser det, man kan skicka det när som helst, man kan skicka det vart som helst och bara hoppas att det landar rätt. Man kan skicka SMS till kontakter i telefonboken som är införda under QXPUGÄ utan att medge att man inte har den blekaste blåa aning om vem mottagaren är eller var man träffats eller hur numret hamnat i telefonboken. Man kan bli extremt positivt överraskad när det visar sig vara en han, en han som dessutom ser ut som en ung Sean Connery och det visar sig att man aldrig träffats utan att det var en väninna som svängt om med taxi och tagit numret bara för att snällt införa i cirkusregistret. Att det blev QXPUGÄ istället för unga Sean Connery var bara en minor slip. All's good that ends well. Och det slutade väldigt väl!

Alla blir glada av snälla SMS. Alla lyser upp när mobilen plingar till av det välkända ljudet. Sekunden av anticipation när man tänker, oj, tänk om det är han. Och så kommer det ett adertonhundratals meddelande med "puss" eller ett åttiotals meddelande med "kram" eller andra underbara SMS som gör att du tar fram dem om och om igen och läser dem. Du kommer ihåg dem flera månader. Du upprepar dem till vänner. Du kanske tom uppdaterat till iPhone 3.0 och kopierar och klipper in och vidarebefordrar dem till vänner.

Men sen finns det dom där SMSen, vad menar han NU då??? Akut satellitsamtal till alla vänner.

-ja, men sen skrev jag så här och så svarade han SÅ HÄR. Vad menar han? Vad skall jag svara? Skall jag svara genast eller skall jag vänta till imorgon? Argh!

Oftast har alla vänner bra råd. Alla har fått dom samma SMSen, dom är troligen köpta på internet eller piratkopierade femton gånger om. Då kan det leda till att man måste skicka "över och ut meddelande"

Min bästis är helt i klass för sig på overandout, överochut, meddelanden. Hon skriver dem och skickar dem till mig. Jag kopierar dem och skickar vidare. Över och ut. "Doktor Komplicerad, du må vara världskänd inom din sektor, men du är inte tillgänglig fysiskt eller emotionellt. Vänligen respektera min önskan och kontakta mig inte mera. Over and out"

Hur än man använder SMS eller vad än man tycker om dem, men visst är dom underbara!

Det finns bara ett enda SMS jag hatar, och det är det som aldrig kommer.

Så ship 'em in. Keep them coming. Men skippa smilies.

Lyckan är min! Twice!

Man får önska sig lycka om man släpper ut en sköldpaddababys i havet.

Idag har jag double whammy.

---
Posted from my iPhone