Hon heter Maria!

Jag har tidigare berättat om hur ofattbart dåligt jag mår av att se alla romska tiggare i Stockholm. Samtidigt läser jag en blandning av artiklar där de allihopa antingen är totala lurendrejare eller värsta offren. Ni har säkert läst samma och ni kanske har valt läger. Jag vet inte ut eller in. Jag vill hjälpa alla och skulle inte min man (och mitt eget sunda förnuft) motsätta sig det, så skulle jag ta allesammans hem med mig och bädda ner dem i sängen och mata med hembakta (eller åtminstone butiksbakta, som jag kan låtsas är hembakta) bullar.

Nåja, det går självklart inte och jag är inte helt tappad bakom en vagn, jag förstår att många av tiggarna är här på grund av organiserade ligor som säkert tjänar storkovan, typ hela 50 kronor i dagen på dem, av oss stackars välbeställda lättlurade konsumptionsfanatiker som dövar våra dåliga samveten genom att kasta några kronor i deras skramlande pleasepleaseplease-MacDonalds-kaffekoppar. Gud skall veta att jag själv höll på att kasta några kronor i en hipsters halvfulla lattemugg häromdagen. Jamen, vad då? Han hade skägg, en mängd sjalar runt halsen och stod på huk bredvid nåt som såg ut som en butiksvagn, men visade sig vara hans uber hipster strippade cykel.

Hur som helst. Jag mår dåligt av att inte veta hur jag skall hjälpa dem - inte hipstersarna alltså tack, de får klara sig med sina reklambyrålöner – men tiggarna. Så jag har försökt hitta kännetecken för att lista ut vilka som är ditplacerade av dessa superfarliga, jättehemliga gangstergäng som kör runt dem i blänkande Mercedesar med nya fälgar, och hur jag skall veta vilka som de facto hör till gruppen som tex Dagens Nyheter gjort så bra reportageserie om, dvs the good guys. De som verkligen behöver vår hjälp eftersom de inte får det i sitt hemland.

Så jag har börjat min empiriska studie genom att titta alla tiggare i ögonen, tala med dem, småle, notera dem som människor och inte som någon som skall trigga mitt dåliga samvete. Ganska snabbt ser man stor skillnad. Det har kostat mig kanske hela svindlande 100 kronor i småslantar (motsvarande en Stockholmslunch) att göra denna undersökning och jag har nu inom en radie om en kilometer från vårt hem, hittat vissa som jag kvalificerar som the good guys. Har även hittat några som vägrar se mig i ögonen och då man ger några slantar, genast girigt tittar i muggen och ser ilskna ut för att jag framstår som så snål som inte gett stora valörer. Ursäkta om jag trampar någon på tårna, men needless to say: de är uteslutande manliga tiggare som agerar så! Inte alla manliga tiggare alltså men de som agerar så är aldrig kvinnor.

En av kvinnorna jag gillar har jag berättat om tidigare, då jag packade in gamla cashmeretröjor och pälsmössor som julklappar till henne. Några dagar senare var hon rysligt förkyld och jag tog med mitt barn med två kusiner för att ge henne mediciner och en termos med varmt te och honung. Barnen satt före det hemma mitt i nåt YouTube klipp med nån faslig tjej som på bred göteborgska berättar om ”ah och så köpte jag detta lipgloss ah för femtio kronor och detta iPhone-skal ah för hundratrettionio kronor ah och denna ah kräm för tvåhundratrettio kronor… aahhhhh” där slet jag ut mitt hår och avbröt barnen och frågade om de hellre ville gå och träffa romska damen och ge mediciner. 

JAAAA, skrek barnen. 

JAAAA, vad stolt jag var! 

1-0 gott hjärta kontra konsumptionsbloggerske-hysteri. 

När vi kommer till romska damens vanliga plats hörnet Nybrogatan och Birger Jarlsgatan så säger ett av kusinbarnen till mig; fråga vad hon heter. Jag skämdes ögonen ur mig. Här hade jag gett pengar och mat och kläder, och nu medicin till henne, men aldrig brytt mig om att fråga vad hon heter!!!!

Hon heter Maria! Hon har fyra barn och vi delar samma skyddshelgon. Hon är en underbar kvinna och vi kommunicerar på min dåliga nybörjar italienska, hennes tio svenska ord och med gemensamma internationella handgester. Varje dag stannar jag upp och talar med henne och hon skiner som en sol. Hon har träffat halva min släkt och familj och många vänner. Vi skakar alla hand och talar med henne och ropar alltid ”Hej Maria” när vi går förbi.

Idag frågade hon mig om jag kunde hjälpa att köpa blöjor till hennes yngsta barn. Det är ett tecken på att hon är good guy! Det är nämligen en sak jag lärt mig efter alla år då jag hjälpt människor; om man erbjuder något till barnen och de vuxna tackar nej och hellre vill ha pengar: då kommer inte barnen först, då är de vuxna snikna människor! 

Nu sitter hon där Maria med 200 blöjor i sin butiksvagn. I morgon skall jag föra lite leksaker som hon kan ta med sig hem till barnen.

Så min rekommendation till er alla är att hitta vänner bland tiggarna och föra en dialog, fråga vad de heter, vad de behöver hjälp med. Ingen kan hjälpa alla, men alla kan hjälpa en! 

PS. Bilden föreställer inte Maria, den är lånad från Aftonbladet och denna mycket bra artikel där de berättar hur SD ljuger om romer.  

Bullerbyn - Världens bästa skilsmässohus!

Min väldigt trevliga mäklare har skrivit en så fin text om mitt Bullerbyn som skall säljas, men om jag hade skrivit annonsen själv så hade den nog sett ut ungefär som nedan. Lägger därför upp min egen annons före Hemnet hinner slumpa ut Djursholm-huset.

Världens bästa skilsmässohus!

Funderar du på att skilja dig? Eller har du redan tagit steget och i all hemlighet krupit upp till Attunda Tingsrätts fjärde våning en fredag kväll precis vid stängningsdags och överlämnat alla handlingar? Är du på det klara med att du nu är inne i nästa skede i ditt liv? Hej då fixa mat åt kräsen man varje kväll, hej då alla tråkiga parmiddagar, hejdå familjesemester på Gotland och sportlov i Åre och höstlov på Maldiverna och sommar med svärföräldrarna på deras minimala segelbåt som hanteras som om den voro gjord af glas! Hej då svettiga träningskläder i badrummet, kalsonger på golvet, mörka o-par strumpor i tvättmaskinen, tvätta-bilen-är-viktigare-än-att-hämta-på-dagis och oj-skulle-jag-komma-hem-och-hjälpa-till-med-middagen-ikväll situationer! Hejdå att höra hur sena arbetskvällar är prioriterade framom att titta på Bolibompa med barn och hejdå alla gånger du själv tvingats tacka nej till en drink med henne, coola väninnan som har värsta bästa mediajobbet och ringer fem i fem och frågar om du kan komma på en AW bara sisådär på Strandvägen 1, och du tvingas tacka nej för att HAN ALDRIG KOMMER HEM I TID.

Hej då och välkommen post-skilsmässa-liv!

De bästa åren i ditt liv! Åren då du uppskattar livet mer än du någonsin gjort och mer än du någonsin kommer!

Det är nu det roliga börjar! Du kan inreda med bara pastellfärger, du slipper hans gymnasieböcker på temat ”teknisk färdighet i att bygga en motorcykel” i bokhyllan, du kan matcha hela trädgårdens rosen-palett utifrån färgen på dina favorit Louboutins, du kan strunta i att ha en gräsklippare för det hjälper grannarna dig med, du slipper ha ångest för snöskottning och du kan sola dagarna i ända i söderläge utan insyn. Du kan ha fester nätterna i ända (då barnet är hos honom eXet med litet h och stort Kryss), du kan ligga på soffan och titta på kvalitetsfilmer som Dirty Dancing och Qu'est-ce qu'on a fait au Bon Dieu utan att någon som helst avbryter dig och kräver att du lagar kvällsmål. Du kan spendera timmar med att sms’a med dina väninnor och alla vansinnigt roliga män som du mitti allt stöter på i varenda ett hörn och hiss och restaurang och bar (där du självfallet dansat på bardisken utan att skämmas en sekund). Du kan helt utan minsta lilla dåliga samvete ha ett sovrum ombyggt till walk-in-closet, bara för att du kan, och du kan ha ett gästrum för barnflicka, föräldrar och de där tråkiga sysslingarna, ett gästrum som är bekvämt nog så att de skall komma på besök, men litet nog så att de inte skall over stay your hospitality. Du kan ge ditt barn världens sötaste barnrum och varför inte, när du en gång ändå är i farten, ge barnet ett eget Bolibompa-rum i källaren – på lagom avstånd från mammas specialbyggda champagnekyl (med egen avdelning för Pinot Noir rödviner längst nere).

När du varannan vecka, eller helg, skall vara ensam och ömsom njuta av ensamhet, ömsom sob your heart out för att du är utan barn – ja då lägger du dig i det stora badkaret och tänder massor ljus, läser en bra bok av Doris Lessing eller kanske "Den stygga flickans rackartyg" av Mario Vargas Llosa. Övrig tid kommer du bara att njuta av att äntligen bestämma över dig själv i det bästa Good Karma Huset som finns norr om Stockholm!

Så titta hit – alla ni som ligger i skilsmässa eller precis skall ta steget. Det finns en endaste en medicin som tar bort alla symptom i skilsmässosjukdomen, och det är: Bullerbyn. Världens bästa skilsmässohus! Här skall du bo tills du är färdig att ta nästa steg. Detta är huset för alla i transit mellan skilsmässa och att hitta tillbaka till sig själv. Kanske hittar du en ”Herre med Hatt”, som jag. Med lite tur har han även galoscher.  Men skynda långsamt i Bullerbyn, för det är det ideala stället att luta pannan mot den svala marmorn i köket och bara sucka av lycka och glömma tråkiga saker och istället hitta tillbaka till dig själv. Herrar med hattar finns det miljoner av – men det perfekta skilsmässohuset, DET finns det bara ett på miljonen av.

Bullerbyn är det ultimata huset för att reflektera, reagera, rekuperera, regenerera, rekreera, rekrytera, rekvidera, reminisera, rebellisera och realisera drömmar i, eller recipiera (i sin alldeles egna ordensföljd som ingen annan kan bestämma över).

Men nu är jag färdig för nästa steg och överväger att sälja mitt älskade hus - Så välkommen på visning! (gissar att det är vecka 46)

Bullerbyn har i övrigt 4 sovrum (varav ett används som sovrum, resterande är: gästrum, walk-in-closet och barnrum), dessutom finns det vardagsrum med bibliotek, platsbyggt kök med värsta champagnekylen och marmorbänkar som inte tål champagne (paradox that!!), två badrum varav ett med badkar för stygga flickor (jag menar inte såååååå, se pärmen på boken jag rekommenderade ovan!), en enorm mörk garderob att gömma skelett i, utrymme för att hantera vardagliga tråkigheter så som tvätt och tork av dito, ett Bolibompa-rum som säkert kan användas för andra ändamål, plus förstås en hall för alla skor och en underbar trädgård med fina altaner och sol hela dagen. Dessutom får du på köpet bästa standarden, stilenlig renovering, trevliga grannar och all lyx en bostadsrättsförening erbjuder trots att du bor i hus.

Till syvende och sist får du: världens bästa skilsmässohus! Med the added bonus av att alla Djursholmare kommer anse dig vara fullt normal och vid dina sinnesfulla bruk, i jämförelse med att ha sett mig som nyskild...

Skynda Fynda! Puss och Kram!

PS. Säljer bara till rätt person, annars får det vara... Vänligen inkom med ansökan!

#UppdragPrinsesstårta - HJÄLP MIG HITTA RÄTTA UPPDRAGSGIVARNA!

Alltså det här med att erbjuda världens bästa tjänst utan att någon fattar det!

Att vara konsult med ett brett spektra av kommunikationsverktyg i huvudet och erfarenheter från mängder olika branscher - men inte kunna jobba heltid - är inte alltid så lätt. Jag tycker själv att det vore världsklass för diverse företag, start-ups, konsultbolag osv att kunna nyttja mina kunskaper "on a need to have basis". Men nästan alla som approachar mig (eftersom jag i min tur är för blyg att approacha någon) vill erbjuda anställning. Heltid. Långsikt. Nio till fem. Det går inte. Jag kan inte. Jag vill inte. Jag är 10 år gammal. Jag försöker förklara fördelarna med deltid, visstid, närdubehövertid, projekttid - ja helt enkelt konsulttid. Men det verkar inte fungera. Jag gör något fel, men vet inte vad jag gör fel.

Därför måste jag:
a) börja göra rätt
eller
b) gå ut och predika hur alla presumtiva kunder bör göra för att göra rätt

Det är ju helt uppenbart att det är mycket bättre att köpa in supereffektiva timmar av mig istället för att anställa mig för att sitta och se snygg ut mesta delen av tiden. (DAH!!!) Det är som att få en prinsesstårta levererad varje timme dygnet runt, trots att alla fattar att det är en omöjlighet att äta en hel prinsesstårta varje timme, dygnet runt, alla dagar på året, alla år ända in i oändligheten. Det förstår till och med en tio-åring.

Herregud, det låter så lätt - varför känns det så krångligt. Om någon kan hjälpa mig hitta en enkel lösning så lovar jag skicka en prinsesstårta som tack, varje timme, dygnet runt, alla dagar på året, alla år ända in i oändligheten.

#uppdragprinsesstårta 

PS. Själklart vet jag att bilden inte föreställer en äkta svensk prinsesstårta, men den var så fin - kanske deta är talande för mig; jag erbjuder helt enkelt inte det som svenska folket vill ha, utan det jag och alla 10-åringar gillar.

Årets skridskotur

Hej mitt vinterland!!! Här gick jag runt smug and happy och gladde mig åt en vinter utan snö och is, som räddade mig från att ljuga alltför mycket ifall någon skulle ha försökt få mig ut och åka skridskor - "att skrinna" heter det för övrigt på finlandssvenska. Smug and happy till ungefär klockan 18:00 igår 19 mars 2014. Gissa om jag fick åka skridskor efter det? Med bilen....

Min väninnas lilla ostbåge kom ju ut som en superfin liten babys dagen innan och som om hon inte var trött nog efter det så har jag förstås underhållit och enerverat henne till vanvett på BB i olika omgångar. Där skulle det förstås inte ta slut, jag skulle självklart även åka hem till henne (ja det är en hon som fött barn, inte en han) och pussa lite mera på ostbågen så fort de kommit hem och tänkt landa i lugn och ro. Jag mutade in mig med löfte om koreanska råbiffar från Milles. Hon kunde inte motstå frestelsen.

Så när vädergudarna bestämde sig för att sätta käppar i hjulen, eller ja kanske sätta käppar i sommardäcken är mera korrekt uttryckt, så fanns det ingen återvändo - jag kunde ju inte låta henne svälta ihjäl - noll grader och snöstorm till trots. Hade noga mappat ut körvägen för att råka ut för minsta möjliga antal backar eftersom min lilla Fiat 500 knappast orkar köra upp för en backe ens i bästa väderkonditioner. (jag fick iofs upp den i 120 km/h en gång, men det var i nerförsbacke på motorvägen efter att jag tagit sats och samtidigt liksom sprang med fötterna i golvet). Min planering var bra, men verkligheten överträffar dikten och självklart kom jag bara 400 meter före en stor röd dubbelbuss stod parkerad över en hel korsning och båda körfälten. Sladdade snabbt* runt i en U-sväng och skrinnade ner mot Vendevägen för att ta enda andra utvägen ur Djursholm. Det var som i en katastroffilm. Enormt långa köer i båda riktningarna, för järnvägsbommarna hade fastnat i ungefär 25 graders vinkel och alla varningssignaler lystet ilsket rött. Jag och en låg liten sportbil som kom från höger och kunde svänga förbi köerna, testade lyckan och körde under bommarna. Däcken sladdade när jag var precis mitt över järnvägen så jag stängde bara ögonen och tänkte på min svältande väninna och bad en stilla bön till Gud där jag lovad åka skrindskor hela nästa vinter. Hen hörde mig och jag och bilen kommer över spåren och under nästa bom.

Sen gick det ganska bra, tror att jag körde rakt igenom en rondell, alltså inte rakt igenom runt refugen, utan rakt över refugen, bilen tog liksom ett litet skutt. Kände att den lilla italienaren gillade att busa i snön. Väl framme kom jag förstås inte upp för backen till väninnan så efter att jag och italienaren dansat en sladdrig fylle-foxtrot i backen en stund så lät jag Fiaten glida ner i korsningen och parkerade lite på sniskan, med ett däck på trottoaren för att ha flygande start när vi skulle åka hem. Handbromsen i och och nödblinkers på.

Så tack vare min heroiska insats så svalt ingen ihjäl och kan bara säga att ostbågen är världens snällaste 1-daging.

När jag skulle ta mig ut på skrindskotur nummer två och åka hem så hittade jag knappt bilen i korsningen. Tur att jag lämnat nödblinkarna på för jag liksom kunde gissa mig till att snöhögen som blinkade svagt var min bil. En annan bra hint var förstås att ingen knappast skulle ha byggt en snöhög mitt i en korsning. Tog andra vägen hem för jag kom förstås inte upp för backen - nedåt gick det bra. Bussen stod kvar var jag sett den några timmar tidigare, men hade bärgats ett par meter åt sidan så att man kom förbi på trottoaren. Det gick ganska bra. Jag gled bara lite ner i diket, men inte mer än att bärgningsgubbarna lyckades putta upp mig igen. Skrinnade ner sista 400 metrarna hem och tog sats - satt på varningsblinkers för att andra bilister skulle fatta att här kommer hon vars man ansåg att man absolut kan byta till sommardäck redan första mars - och kom upp för lilla backen till parkeringsplatsen. Gjorde en barnsligt rolig handbromssväng in i min lilla parkeringsruta. Utan att kvadda grannens bil. Tror jag. Sen gick jag ut med Hugo, men honom tappade jag bort i en snödriva. Bärgningsgubbarna kom och hjälpte mig.

Bildtext: *Speciellt imponerad av att jag lyckades ha närvaron att fota bussen för att säkert ha bildbevis på bloggen... Moget Sonja. Ungefär lika moget som att köra under järnvägsbommar.

Hej lilla ostbågen - vad fin du blev!

Nej det är inte mina fötter efter pedikyr och nej det är inte min babys.

Detta är något mycket underbarare!

Varning för obehagliga skrytmeningar!

Jag har haft ännu en härlig helg. Jag älskar helg så mycket att jag började den redan på torsdag med en middag hos fina släktingar. Eftersom jag ju har vitaveckor för att fira att snön är bortjagad för alltid, så hade jag med mig en egen plunta med av-alkoholiserat rödvin. Första två glasen smakar pyton, men sen inbillar man sig att det är rödvin och hinkar i sig det som vilken som helst ned-dekad hemmafru. Min kära bordsherre förkunnade efter åttonde artiga skålen att han nog kanske inte skulle skåla föööör mycket med mig. Vi har aldrig träffats tidigare. Jag kände att vi passerat gränsen då jag inte längre kunde avslöja innehållet i mitt rödvinsglas, så jag vände mig istället till den andre trevlige herren på min andra sida och skålade med honom tills även han trodde jag var värsta ned-dekade hemmafrun.

Fredag var jag dödstrött efter allt av-alkoholiserat rödvin, men satsade på produktiv dag med däckbyte, väninnelunch och maratonmatlagning. På kvällen var finaste när-familjen på middag och alla åt snällt av den maten jag ville bjuda på och några drack till och med av artighet av min av-alkoholiserade champagne. Eller ja, de kanske inte märkte att den var av-alkoholiserad, min finaste svärfar märkte inte heller att den fantastiska risotton egentligen var en blomkålspuré. Han hatar nämligen blomkålspuré, så jag gör som man gör med barn och låtsas bara att det är nåt annat. Funkar varje gång.

På lördagmorgon märkte jag skillnaden av allt av-alkoholserat drykesintag. Nämligen när jag släpade ut Hugo på morgonjoggning i solen så gick det av en jävla fart. Swosch, swishade vi fram längs Djurgårdskanalen, rekordtid och snabbt som attan (alltså snabbt på min fartskala, jag blev liksom bara omsprungen av cirka tjugotre testosteronstinna 35åriga karriärs-perfektions-män). Jag var Nike, gudinnan (inte skorna) jag svävade fram. Jag kollade tiden och öuh shit, insåg att jag bara hade en timme kvar till min date på Milles. Hade planerat promenera hem, men tvingades jogga hem för att hinna. Det var då jag förstod varför jag sprungit så snabbt åt andra hållet - det var VÄRLDENS motvind på väg hem. Jag sprang så där som Disney seriefigurer som springer men inte kommer framåt, eller som man springer i mardrömmar i kvicksand när luften runt en känns som en gelémassa och hur man än kämpar så kommer the bad guys ifatt en - i detta fall tjugotre testosteronstinna 35åriga karriärs-perfektions-män som var inne på andra varvet runt Djurgården. Ingen nytta alls av alla liter av-alkoholiserat rödvin och champagne.

Dagen var ändå räddad för vem kan vara dyster då den spenderas med bästa rynk-doktorn och killkompisen tillika. I samma person alltså. Han är inte två personer. Använde jag ordet "tillika" fel? Hur som helst är Christoph både världens bästa rynk-doktor OCH killkompis! You get it. På Moderna Museet var han iofs min bror... Men det vågar jag inte elaborera här. Men det har att göra med inträde. Och ja, nu trasslade jag in mig igen. Och nej, det var inte vi som rörde vid Gabriel Orozcos jätte stora val-skelett.

Så om dagen med soliga promenader, brunch, Bukowskis, Auktionsverket och Hugo-är-bästa-tjejmagneten-i-Christophs-famn var perfekt, så var kvällen lika bra! 4 timmar Amadeus på Dramaten. Ok, stolarna är vidriga och jag hade kramp i höger skinka hela första akten, men det var värt det. Johan Rabeus är ett geni. Helt klart värd en rump-kramp.

Söndag var tillägnad renoverings planering och diverse admin och obligatorisk njutning av vårsolen. Avslutades med en helgalen, charmig, bohemisk middag "en famille" på Djurgården, med en stor tjock släkt som vi inte är släkt med, men som vi ändå lyckades muta in oss till. Det var alla åldrar och hummer och vårkyckling och champagne och för mig, ja just det, av-alkoholiserat rödvin som även värden drack av i misstag, men han märkte ingen skillnad. Känner att jag är nåt stort på spåren här. Hugo var överlycklig för hundvärdinnan var ingen annan än den ståtliga vita kungspudeln som han är så kär i. Som vanligt struntade hon totalt i honom och tog långa drottningliknande steg rakt över honom där han låg på rygg och ylade för att tillkalla hennes uppmärksamhet. Alles in ordnung.

Måndag har jag sprungit med pigga klassmamman och utslitna, nedbrutna kärleksdeprimerade Hugo, skrivit klart artikel om St. Moritz och sedan lunchat med coolaste Reklambyrå VD'n och NU kommer höjdpunkten då jag får hämta mitt mest älskade barn på skolan!

Life is pretty great! Och jag älskar att skryta!

PS. Om nån vill ha smolk i bägaren så kan jag avslöja att jag fick också i morse nobben av en prospektkund som jag verkligen hade velat jobba med och jag tycker inte att Lund och Stockholm är såååååå jädrans långt borta från varandra. Men vill ni hånflina åt mig, så bjuder jag på den. 606 km är väl inget? BAH. BLÄH.

Bildtext: Stockholm som vackrast - undrar hurdant väder de haft i Lund.

Välkommen på middag!

 

Flera vänner brukar ofta förundras över att vi ständigt varje vecka ordnar middagar. Många förfasar sig över detta - både de som blir bjudna ofta och de som blir bjudna sällan, eller aldrig. Ännu fler jublar över det men förstår ändå inte helt varför vi alltid bjuder på middagar. Jag tycker det är en självklarhet om man är ett egoistisk kontrollfreak som jag. 

Då vi bjuder in så får jag ju äta med de jag vill umgås med, jag får äta den maten jag vill ha och dricka de vinerna jag vill ha. Jag får sitta på ändan av bordet och vet vem som sitter både till höger och vänster om mig. Jag får bestämma reglerna och jag får säga till när det är dags att dansa på bordet, till den musiken jag bestämt. Jag får bestämma dress code och jag får bestämma tider. Jag får klaga på maten om den är dålig och jag kan slinka in i skafferiet och hämta mer vin precis närsomhelst jag tycker att det är läge för det. Jag behöver inte plocka undan eller diska, eftersom min man får göra det, då jag lagat all mat. Och jag har väldigt kort väg hem när jag väl bestämmer mig för att gå och sova. Jag behöver inte ens säga godnatt, jag låtsas bara att jag skall natta hunden och så går jag och lägger mig, ingen brukar märka det före det är för sent, och skulle någon märka det så täcks dom inte säga till ändå.

Så välkomna kvällens gäster! Det blir jätte god mat, precis vad jag längtat efter hela veckan, och massor alkoholfritt vin och champagne eftersom jag har vita veckor. Cirka elva-tiden kommer nog Hugo gå och lägga sig och läsa sin spännande roman. 

Dear Diary

"Dear Diary, Jag är kär! Dökär! Mera kär än jag någonsin varit. Ja, ja, jag vet att jag sagt det tidigare och att jag var övertygad om att jag aldrig mer skulle hitta någon att älska så mycket, men glöm nu det och lyssna på mig: Jag är DÖKÄR! I Gucci!"

Detta skulle kunna vara confessions från de flesta av mina singelväninnor, eller tidigare singelväninnor, dvs väninnor som tidigare var singlar - äh you get the point. Men det är det inte. För ingen av dem skulle vara kär i en tjej som heter Gucci. Vara kär i en tjej, ja, inget konstigt med det - men inte i en tjej som heter Gucci. Inte ens i en handväska som heter Gucci.

Detta är alltså Hugo som är dökär. I Gucci. Hon ignorerar honom totalt och är helt oimponerad över hans fantastiska konster som inbegriper att yla, skälla, rulla på rygg, sprattla med benen, yla, skälla och yla lite mera medan han gör oromantiska utfall mot Gucci som om hon var sista handväskan på rea på Harvey Nichols och han bara inte kan leeeva utan en egen Gucci.

Nu har Gucci åkt hem och Hugo sitter vid dörren och piper och saknar henne. Hon skriver troligen i sin dagbok: "Dear Diary, today I met a real stalker and a creep. Han är liten, rullar sig i lera och ylar falskt. Jag vet att man inte får säga detta om man är politiskt korrekt, men han är en dvärg. Kanske det heter en småväxt-tax nuförtiden? Men creepy är han ändå."

Även Guccis dagboksinlägg hade kunnat vara skrivet av någon av mina väninnor...

Kurera migrän med hjälp av FaceBook, Sex, Drugs and Rock n’Roll

För någon dag sedan hade jag världens vidrigaste migrän – inte orsakad av vin som man kunde tro, utan av yoga. Jag vet att yoga skall vara bra MOT migrän inte orsaka det, men jag och min helt felaktigt byggda och trasiga nacke (som får Pisas lutande torn, Turning Torso och Babels torn att se raka ut i jämförelse) gjorde nåt fel i en yogaövning och då kom migränen som ett brev på posten.

När migränen blir outhärdlig och  jag tror att enda utvägen är att ta en yxa och drämma i skallen, så tar jag till mina livlinor, dvs fråga publiken på FaceBook.

Som man frågar får man svar. Fick följande eminenta råd (sammanslagna listor enligt tema):

• Alkohol alternativen: någon var inne på cognac, någon på vodka (eller votka – eftersom det rådet kom från finlandssvenskt håll)
• Holistiska alternativen: någon tipsade om yoga, men det var ju roten till allt ont, så det går inte. En väninna gift med en hypnotisör var övertygad om att en orgasm skulle hjälpa, varmed nästa kommentar var att gå in på www.pointfinder.org som jag trodde att skulle vara vägledning till föregående råd, men det var det inte. Helkropps massage kom också upp, liksom att be någon massera mina fötter (vilket ingen är kapabel till i den här familjen, men Hugo är anmäld till Axelssons nästa termin)
• Drog alternativen: Botox!!! Utropade väninnan i Saudi Arabien. Ja det lät super bra, men sen kom det en kommentar från världens bästa skönhetsdoktor som ansåg att jag skulle ta Imigrane tabletter, så då föll Botox-alternativet eftersom han inte spontant kom springande hem till mig med sprutorna i högsta hugg. Jag fick även rådet att ta 2 Burana och kombinera med votka (ja från finlandssvenskt håll). En väninna ringde och erbjöd sig att komma via med värktabletter som man bara får utskrivna om man har en riktigt bra hot/mut-relation till en halvskum läkare. Vågade inte acceptera erbjudandet. Jag fick även rådet att ta odefinierade lugnande tabletter och sova bort dagen.  Och en kommentar skrev Zomig Nasal – det är kanske ett holistiskt alternativ, kanske en drog. Lätt oklart.
• Övriga alternativ: äpple, vatten och sömn.

Men bästa rådet var nog ”GÖM YXAN!”

Så jag gömde yxan och jag överlevde. Tack för alla superbra förslag och råd!

Jakten på kondition

Undrens tid är inte över! Jag tror att jag äntligen hittat ett sätt att få mig själv ut och springa. Svaret heter: hota/muta/köp dig ett antal vänner med samma tids- och geografiska- rutiner och lägg upp ett schema. Helt omöjligt att skolka från träningen efter det. Lojalitet går nämligen före min paradgren "kast med liten handduk".

På bilden ser ni ungefär hur det ser ut i Svalnäs-spåret om morgnarna: Linda och Birgitta i täten och jag någonstans i hälarna flåsandes med taxen Hugo intrasslad i mina fötter.

Allt började för några veckor sedan med ett mail:

"Hej alla mammor, jag heter Sonja och jag är en notorisk latmask! Jag har en brinnande längtan efter att få tillbaka min gamla kondition, som finns i ett dimmigt minne från mitt förflutna och eventuellt aldrig ens funnits i verkligheten, utan kanske bara är ett minne från nån verklighetstrogen dröm då jag var 20 år. Men hej, alla drömmar lär ju kunna uppfyllas. Mitt stora problem är inte viljan att träna, utan den ännu starkare förmågan av att hitta på ursäkter för att inte kunna träna... Hugo har faktiskt lite för långa klor för att springa på asfalt och jag kan ju inte klippa dem före veterinären är åter från semestern. Och ja just det, man får absolut inte springa om man inte typ ätit en massa hälsosamma havreprodukter först och eftersom jag inte är en häst så äter jag inte havre så jag kan ju lika gärna ta bilen och ropa hoppla i varje trafikljus. Och visst läste jag någonstans att måndagar är en dålig dag att springa och om det är soligt så får man solsting och om det är regnigt så riskerar man att slinta i nedförsbacken och dessutom måste jag nog ha nya joggingskor som matchar mina hörlurar och så har jag ju faktiskt ingen bra löplista på Spotify.

Om ni orkat läsa så här långt så förstår ni min desperation. Jag tror att sista utvägen för mig är att få sällskap i löpspåret.

Min tanke är väl att kanske 2 gånger i veckan ta sig an ett klassiskt "från soffan till 5 km" program med stegvis upptrappning. Själv orkar jag springa MAX 1.5 km just nu... (ärlighetens gloria lyser runt mig och den bekännelsen kändes väldigt befriande). Så jag gissar att ni skulle tvingas dra mig eller i värsta fall bära mig de första veckorna. Men look at the bright side - då kan ni känna er sjukt tränade och sportiga i jämförelse med den otympliga amazon-amöban!

Soliga Hälsningar från latmasken med dolda ambitioner"

Trekking i Islamabads berg

Vad gör man i Pakistan en långhelg, jo massor roliga saker. Man kan t.ex. trekka i bergen ovanför Islamabad, det är otroligt vackert och väldigt bra träning. Speciellt bra träning om man gör som jag. För att förklara upplägget först; tre nordbor utrustade med hiking kängor och stavar skall vandra upp för ett berg en halvdag. En säkerhetsvakt gåt först, sen kommer en till, sen kommer tre rosa nordbor med en livvakt och sist en till säkerhetsvakt. Alla med puffrorna prydligt instoppade i bälteslinningen under pikéskjortan så att det putar ut en sån där konstig synlig buckla som inte ens i den vildaste fantasin kan ses som en extra vattenflaska eller mobiltelefon, utan bara som just det de är dvs en pistol. Hur som helst, jag går lite snabbare än de andra rosa nordborna och eftersom stigen går som en serpentin så ser jag mittiallt inte någon bakom mig. I vanliga fall skulle jag inte vara så orolig, men eftersom två body guards blivit pistolhotade och rånade på samma ställe veckan innan så kändes det lite enfaldigt att traska där ensam. Dessutom var aporna ganska stora och jag var i ärlighetens namn lite skraj för dem också och kände att det kunde vara en aningen tryggare med en pistolbärande säkerhetsvakt inom synhåll. Alltså ökar jag takten tills jag efter nästa kurva får syn på ryggtavlan med den karakteristiska bucklan vid byxlinningen och plast spiralen i örat framför mig. Springer raskt framåt för att korta avståndet. Vakt-jäkeln ökar takten, jag ökar takten. Fattar ingenting, vill han lämna mig ensam ute i bergen? Benen känns tunga och stela och visst är det en bra skarp lutning på backen nu? Och värre blir det, snart är det som naturliga trappsteg, men ojämna och med helt fel avstånd och höjdskillnad. Jag känner att alla missade gymtider gör sig påminda, men ingen mjölksyra i låren skall hindra mig från att komma i kapp vakten. Snart springer jag nästan efter honom och han springer iväg från mig. Jag drabbas av lätt panik och börjar måla upp olika skräckscenarion fram för mig, konspirationsteorier och självklart en Aftonbladet rubrik som braskande deklarera att en galen turist hittats rånmördad i Pakistan. När jag tror att jag skall kollapsa av både räddsla och dålig kondition, så sprakar det till i säkerhetsvaktens walkie talkie och han säger något ohörbart i den, vänder sig om och tittar på mig, svetten bara rinner ner för hans ansikte och han ser om möjligt ännu tröttare ut än jag. ”Stopp”, säger han – ”others need water”.

Jag bar på allt vatten i min ryggsäck och de som blivit efter med den andra gruppen hade kallat på min rymmande livvakt för att få mig att stanna. Då inser jag att han av säkerhets skäl behövt hålla sig före gruppen, ju snabbare jag gick, dessto snabbare måste han gå. Till slut sprang vi.

 Jag och träning – we don’t walk together….

Enligt bevisad forskning är jag 60 år gammal

Jag hörde en gång om en teori som heter 20 40 60 -teorin. Den går ut på:

20 - när man är 20 år så snurrar livet runt att fundera på vad andra tänker om en
40 - när man är 40 år så slutar man bry sig om vad andra tänker om en
60 - när man blir 60 år så inser man att enda gångerna någon annan tänker på en, så är det då de funderar över vad man tänker om dem

Jag är så 60 år gammal!!!

Bilden är min, men lånad till och nu lånad tillbaka från min väninnas bloggpost, när vi stod och skvallrade på en beach i Sri Lanka för några år sedan.

Buon compleanno Dario!

Grattis Dario på den stora födelsedagen och tack för den underbara inbjudan till en ordfest! Vad kan inte vara mera fantastiskt än en jubilar som önskar sig ord till födelsedagspresent? Eftersom jag inte kunde närvara IRL så ber jag att få överräcka en liten present till dig så här!

ORD, alla dessa ord, alla dessa tecken som bildar ord som bildar meningar, som ger en mening och en innebörd till våra tankar. Hur man uttrycker dem, på vilket språk eller på vilket sätt, spelar en enorm roll i våra liv. Vi kan uttala dem glatt, argt, med vemod, med sorg, med lycka, med tacksamhet, med molokenhet eller med en innerlig outgrundlig lycka. Det är vad jag ser att du gör: uttrycker dig med en kolossal glädje i varenda en syllabar och stavelse. Det är en sann glädje att ha fått förmånen att lyssna till dig och höra den enorma entusiasmen som du förmedlar, vare sig det gäller italienska, svenska, engelska, spanska, tyska och till och med det oförståeliga språket finska. Dessutom glömde jag säkert något annat språk som du också talar! Att uttala ord i en lång lituania som får motparten att somna uttråkad är en konst i sig, men den besitter du inte. Du entusiasmerar alla i din omgivning med din närvaro, ingen annan kan få mig att joddla av lycka och vilja böja verb som Volere,  io voglio, tu vuoi, egli vuole, noi vogliamo, voi volete, essi vogliono med en sådan inlevelse och så många viftande handrörelser! IO VOGLIO! JAG VILL! Din förmåga med ord och språk är avundsvärd - avundsvärd som när man är lyckligt avundsjuk. Man trivs i din glans och utstrålning och man vill sitta kvar i ordens och språkets härliga virvlar och bara rub shoulders med den linguistiska glädje som du sprider. Tack för alla italienska ord, även om jag lyckats glömma de flesta…. Men jag kommer aldrig glömma din farmors fantastiska pasta con zuchhini recept!

Buon compleanno e un baccio!

Vill du vara min date?

Knappt har veckan börjat så blir det helg, eller åtminstone nationaldag, varmed jag totalt fräckt och opatriotiskt kastar mitt finlandssvenska och schweiziska medborgarskap ut i vinden och gladeligen blir svensk. Vad gör man inte för att berättiga en ledig dag?

För att anpassa mig tillbaka i mitt ostrukturerade liv som pendlar mellan att inte klippa gräset och inte göra bokföringen, till att absolut göra mängder av presentationer och definitivt sitta i telefonkonferenser och kanske dessutom sisådär trettiotre möten Face to Face. F2F kallar jag det lite käckt i mina presentationer. Det där om att sitta i möten alltså. Att inte klippa gräset lämnar jag ofta bort i mina presentationer – känns inte så relevant. Eller egentligen lämnar jag bort det för jag vill ju framstå i en mera prydlig dager än som en person som inte orkar klippa gräsmattan.

Men helg fick jag i varje fall mitt i veckan. Svensk nationaldag. Älskar det här med svensk vår, det bara strömmar in helgdagar. Jag har tidigare skrivit om pingst och kanske nämnt första maj och Djursholms kommunister. Fast om det finns något som gör mig mera lycklig än otippade helgdagar (så som min namnsdag…) så är det POST! Att få ett brev på posten är liksom som att få en komplimang. Knappt hinner man önska sig den, så kommer den, som ett brev på posten!

För att fullfölja denna historia så måste bandet backas mer än två (2!!!) år till första mars 2010. Detta är dagen då Ray Dar kom in i mitt liv. Jag trodde Ray Dar var en figur i Star Wars. Icke. Han jag då associerade till heter typ Darth Vader, figuren i Star Wars alltså. Eller var det Star Trek?

Tillbaka till poängen: Ray Dar! Triumvirat på silvertrumpeter a’la Aida, tadaddadadaaaa och in tågar Reidar! Mitt liv blir aldrig sig likt efter detta. Detta är första gången jag träffar eller mailar med någon, som med blixtens hastighet och snillets begåvning svarar på bollar jag kastar rakt ut i cyber space. Han kan allt om allting och allt om ingenting. Vem annan har varit på Nobelfesten i galoscher? Vem annan känner jag som fått Nobelpriset?

”Klart hon kallar honom snille” säger säkert många just nu ”det är bara för att ingen annan fattar henne”.

Men precis så enkelt är det inte. Jag läser så här i efterhand många kloka mail och kommentarer som Ray Dar skrivit mig under åren, and it always adds up. Långt senare ser jag kopplingarna, den finslipade humorn, alla intrikata detaljer i meningarna, alla punkter och kommatecken och ordlekar.  Han ligger alltid steget före mig, men låtsas ligga steget bredvid. DET mina damer och herrar är ett Snille! Mannen som frågar och bollar framom att vara hundraprocentig specialist inom varenda en gren, förutom möjligen i att leda en industrifabrik och ta i mot fruktkorgsbudet….

Ray Dar skickade mig då för några år sedan ett brev (ett, av många fina) första mars 2010. Läs det! Idag fick jag helt överraskande ett postpaket adresserat ”Kommunikationsförädlaren Sonja Catani” (hans bidrag till en titeltävling du kan läsa om här) och så fick jag en bok av Hasse Z, pappa till Kar de Mumma och farfar till Carl Zetterström!

Vänner! Vad mer kan jag säga än: TACK!? Lyckan i livet att få så fina presenter och komplimanger (läste ni inte länkarna innan, skäms på er, läs dem) samt att få ha möjligheten att träffa snillen med hjärtan.

Vad mera kan vi begära av livet? Jo kanske lite mörk choklad. Eventuellt lite champagne och helt säkert många goda vänner?

Ray Dar – will you be my date? Nästa torsdag? Livboj fyller år – jag behöver en snille-date. Och jag kan täta båtar. True Story!

Grattis Sonja på namnsdagen!

Det känns lite extra fint att vakna på morgonen och bli överraskad! Jag levde gladeligen i tron att detta var en helt normal dag som alla andra, förutom då förstås teaterpremiären i kväll där en närstående Cirkusprinsessa skall spela en viktig roll som stork (jag ser med spänning fram emot att förstå sammanhanget i varför det finns en stork i en pjäs som heter Sälflickan...). Sen hittar jag på FaceBook en gratulation på namnsdagen! Sonja-dagen! Vilken grej! Med viktig röst förklarar jag då detta fenomen med namnsdag i alla digitala kanaler och  kräver in gratulationer. Lydiga, lydiga vänner och twänner jag har - gratulationerna bara rasslar in! Och som smultronet på toppen så ringer min mor och sjunger för mig om en ensam tulipan på bemärkelsedan.

Dagen kan inte bli bättre! Och ja - tulipan stavas precis så: T•U•L•I•P•A•N - skall köpa ett helt fång till Storken i kväll!

Time to go

Så var det dags för den ned-tjatade pilgrimsvandringen då. Har packat en ryggsäck som mentalt kändes enorm, men som krympte märkbart för varje liten pinal som slank ner. Halvvägs genom packningslistan var den full. Har dividerat och funderat och undrat och vägt prylar. Klippt bort onödiga tvättlappar från kläder och vägt olika sport-toppar mot varandra för att hitta de lättaste. Det känns nästan som om jag var på väg på en jordenrunt seglats och måste plocka bort ögonbrynen för att spara vikt. Ingenting ryms in i den förbaskat lilla ryggsäcken. Har redan bestämt mig för att jag inte behöver glasögon, utan bara använder linser varannan dag för att spara utrymme (bör dock packa en kamera så att jag senare kan se vad jag missade under vandringen). Allergitabletterna kan jag inte vara utan, men deodorant tänker jag låna av Muminsystern. Borste är inte så viktigt för schampooet uteblev redan i första gallringen. Jag kommer äta middag i tränings-kalsonger som jag sedan tvättar under natten. Och behöver man verkligen ha med sig en karta? Är kanske inte en iPhone laddare viktigare? Muminsystern har packat en bikini, det ryms inte i min packning ifall jag inte skulle lämna bort strumpor. Så skulle tillfälle ges att simma så simmar jag i strumpor. Executive decisions! Känner mig väldigt äventyrlig och framförallt asketisk. Likheten mellan mig och en 1600-tals pilgrimsvandrare är slående! Ända skillnaden är nog mina knall-lila hörlurar.

Take what you need! Det viktigaste är väl ett gott humör och bra sällskap. Allt annat kan man säkert köpa i Galiciens vildmark, typ plåster....

Fasen, kom just på att jag inte har något regnställ.... äh, det har ju regnat i ett sträck i fem veckor där nere, rimligtvis är det väl slut på vattnet nu. Och jag har ju alltid mina strumpor.

Dam Suger - vi snackar recycling

Eftersom min dag gått ut på att tala, tänka, skriva om recycling (hur stavar man det på svenska?) och dammsugare (stavas det med två M?) så recyclar jag här en blogg-post som jag skrev på Fading Beauties blogg förra veckan.

Sharing is Caring!

Once in a blue moon - månadens fullmåne!

Igår skedde sånt som bara sker once in a full moon - och dessutom var det fullmåne. Jag skulle träffa Marta och bland annat gå igenom hur Fading Beauties kan börja använda FaceBook Pages och Instagram. För att vara effektiva skulle vi kombinera mötet med att träffa Susanne Beskow, den fantastiska designern bakom succé-märket Van Deurs. Vi ville träffas på ett ställe man blir glad av. Eftersom Gröna Lund är stängt och vi inte lyckades hyra en karusell på så kort varsel så tog vi det nästbästa alternativet - Café Albert på Birger Jarlsgatan. Inte för att cafét är den roligaste av lokaler - men för att man inte kan bli annat än happyhappy av att gå in där. Ägaren har nämligen det vackraste, varmaste och mest innerliga leendet någonsin skådat norr om ekvatorn. Han måste vara en genuint lycklig människa. Och sådant smittar av sig.

Alltså träffas vi på Café Albert och avnjuter ägarens vackra leende och varsin latte. Trådsmala Marta klämde i sig tre kanelbullar tror jag. Vi talade om roliga marknadskampanjer och om glamourfotograferingen denna lördag då några nya vackra modeller skall fotograferas av Henrik Halvarsson, iklädda Van Deurs fantastiska kreationer. Vi hann också tala om Martas performance En Dam Suger - och planera hur hon skall fä en Electrolux LUX I dammsugare till låns till detta. Det är ju faktiskt 100-års jubileum i år berättar jag lyckligt - dammsugarexpert som jag är!

Skulle ni ha sett oss där - tre coola tjejer med en medellängd om 180 centimeter och mängder av kreativa idéer och samanträffanden och roliga historier så skulle ni nog hålla med mig om att sådant bara kan ske once in a blue moon eller när det är fullmåne!

PS. Dammsugaren på bilden är inte en LUX I, men nog Electrolux (kommentar från dammsugarexperten....)

Ego boost av mina vänner - saker jag inte ångrar när jag dör

Det finns ingenting som gör mig mera lycklig än när man blir överraskad och får ego-boost av vänner! Senaste dagarna har mina vänner överraskat mig med underbara roliga gester. Fick tex boken ovan i posten igår! Helt out of the blue. Ingen avsändare men en lapp med en signatur som är omöjlig att tyda. Förstod genast att omöjlig signatur = advokat eller läkare, alltså måste det vara Miranda Från Sex and the City. En gång för ca 4 år sedan skickade hon en bok till mig anonymt, då var det med titeln "He's just not that in to you". Jag gick runt och hade ont i magen i en vecka och trodde att det var någon av det fyra (!) männen jag dateade samtidigt som ville ge mig en anonym hint om att inte ringa på nytt.

I morse hittar jag i omvärldsbevakningen en tweet som innehåller mitt namn. Alltid oroväckande. Tänk om någon skrivit "@sonjacatani - He's just not that in to you!!!!". Men döm om min förvåning- det är från Mara d'or, vår nya matador på sociala medier, Marta som äger Fading Beauties. Tweeten lyder: "@fadingbeauties Somliga har små osynliga änglar som hjälper dem i det tysta. Min ängel är är lång vacker och högljudd. Sonja Catani heter hon"

Och för att vidare spinna på mitt ego-boost dygn det så har jag fått fantastiska förslag på titel jag skall använda. Här kommer förslagen:

- från Champagneconnoisseuren: DBVK (DigitalBetendeVetandeKvinna)

- från Mor ett långt svar som skulle kräva ett visitkort som var ca en A5:a stort, men i kort: en mång sysslare med bravur (mamma är också bra på s ä r s k r i v n i n g a r)

- från min reservmamma Kerstin: tusenkonstnär med socialkompetens

- från väninnna med vackra namnet: Mamma vinner! (fast det syftade nog på svaren ovan - tror jag...)

- från nästan-kusinen: Primusmotor-perpetuummobile!

- från Entreprenörshäxan: Optimaloptimist 

- från Ray Day: kommunikationsförädlare 

- cybervännen: problemlösarexpert
- Miranda från Sex and the City: President eller Persistent
- Mumin systern: fantastisk humor
- Norska väninnan: haha agree (tror inte att det var en titel utan mera att hon höll med Muminsystern)

Men vinnande bidraget måste ändå vara det som kom hela vägen från Kenya, från honom som inte använder alias, för han vill absolut inte vara anonym på nätet, Johan Ripås. Hans bidrag var kort och gott:
SONJA CATANI
sonjacatani
Med kommentaren: Lite andefattig titel, men kanske den enda som passar :)

Grattis Johan - du har precis vunnit en helkväll med champagne! Kommer leverera den personligen!

Slutligen - vad gäller Top 5 regrets of the dying, jag återkommer i ämnet!
Puss och Kram hela dan

- Posted using BlogPress from my iPhone

Börja i slutet och gå baklänges mot målet – det är ju resan som räknas

Paolo Coelho skrev i sin bok som handlade om hans Camino, pilgrimsvandring, att det inte är målet som räknas utan resan. Ja aldrig tidigare har jag räknat så mycket på en resa som nu då jag skall göra en pilgrimsvandring. Att hitta flygresor till Santiago de Compostela tar längre tid än att promenera dit. Vilket iofs är vad jag skall göra, men jag behöver fortfarande en flygtransport i något skede. Sannalainen föreslog privatflyg då jag undrade hur jag skall nå detta Europas svarta hål på flygkartan. Jag tänkte att en flygpool vore fördelaktigare än privatplan och det tyckte Sannalainen att var en fantastisk idé – ett flygplan med egen pool. Så när nu resan räknas så räknas min kassa också. Detta blir inget billigt äventyr.

Men ett äventyr skall det bli. Min käraste Muminsyster och jag skall nämligen pilgrimsvandra. Det var en strålande idé, som jag lyckligt och spontant genast svarade på. Jag tror jag svarade på ett sms mitt i en fest klockan 3:15 en helgnatt: ”JA”. Jag kan ju nämligen inte säga ”nej”. Och jag ville inte heller säga nej. Klart vi skall pilgrimsvandra en jätte lång krånglig sträcka. Sen var jag så trött så jag tog taxi hem tre kvarter.

Hur svårt kan det vara? Man tar på sig bekväma skor och en liten snygg väska och så går man bara iväg. Nja, riktigt så lätt var det inte, det krävs planering och man måste välja mellan olika vägar och länder och ingenstans går det flyg. De bekväma skorna är svårare än det låter. Mina ur-fula joggingskor (känt faktum att fula skor är bekväma, därför köpte jag de fulaste Nike skorna jag kunde hitta) duger inte. Vad? Jag förstår inte, kunde dom gamla pilgrimsvandrarna gå i sandaler så kan jag väl gå i strykfula Nike’s, dom har ju ändå dual air push, smooth cushion, step hard, jump high, run fast –joximojs i sig.

Då blandar sig Galoschgubben i ämnet och drar mig till en friluftsaffär som får mig att tappa luften av ångest före jag ens kommit över tröskeln. Överallt ser jag bruna och gröna nyanser blandat med rött (jag passar inte i rött!!), inga smooth cushion neonfärgade airbags i sikte, bara stadiga goretex-nubuk-breath-hard-ful-skor med traktorbotten. Jag springer ut i panik. Vad fasen vet någon som går i galoscher om vandrarkängor anyway? Till slut, någon vecka senare, köper jag ändå i smyg ett par lerbruna kängor av en snäll gubbe på en mellandagsrea, som ger mig andhjälp och tröstar mig medan han rycker av mig tusenlappar och förklarar att nu kommer både Muminsystern och Galoschgubben vara stolta över mig.

Nu skall kängorna gås in. Jag som får blåsor bara av att titta på ett par nya skor, om de inte är vita Converse, stirrar ilsket på mina lerbruna kängor med supergrip-all-round-terrain-performance-sulor. Dom stirrar surt tillbaka. Galoschgubben smyger runt i knutarna och fnittrar åt mig. Hur svårt kan det vara, måste jag träna? Räcker det inte med några gånger på löpbandet på mitt über-underbara gym? Tydligen inte, man måste nämligen lära sig gå i lugn takt, länge. Speciellt det där med länge känns svårt. Hur skall jag klara av att gå i flera timmar, typ fem-sex timmar utan att bli rastlös. Eller det är kanske idén att ta en rast som oftast för då blir man inte rastlös.

Men att gå i timmar och vara tyst och tänka djupa tankar (ja, jag har läst Paolo Coelhos bok), HUR skall jag klara det? Jag kommer att se ut som ett överhettat ånglok som tuffar fram i mina traktorkängor med ånga pysandes ur näsa och öron, kokandes av iver att få berätta högt om mina tankar jag kommit fram till under senaste sisådär hundra metrarna…. Och inte kan jag heller smygtwittra om mina tankar. Då skulle 3G räkningen, i detta svarta hål i Europa som infrastrukturen glömt bort, bli dyrare än vad det kostar att plocka ner hela katedralen i Santiago de Compostela – stenblock för stenblock – och flytta till grannens hästhage här vid mitt andra hem. I och för sig skulle det spara mig massor pengar, för då kunde jag pilgrimsvandra varje dag till katedralen på en minut! Tänk på den!

Så jag har löst skodonen, träningen löser sig själv på nåt sätt, lära mig vara tyst tror jag inte blir ett problem eftersom mitt vandringssällskap inte är Paolo Coelho, utan en mycket pratgladare person som struntar i tystnadsplikten annat än när det gäller hemligheter. Flygpoolen ordnar sig på nåt sätt det också.

Återstår: packningen. 5kg skall man ha med sig ungefär exakt. Ja det borde väl ordna sig. Galoschgubben påstår sig ha en slags ryggsäck anpassad för ändamålet. Den är säkert från 1975 och väger 15kg i sig. Men hur packar man lätt? 5kg. Vad om man är jätte törstig? Vad väger en flaska champagne? 1kg? Lyckas man ta med 5 flaskor plus en 100grams deodorant måntro?

Äh det ordnar sig. Huvudsaken är att vi är på väg. Vi skall träna baklänges promenad och komma ihåg att det är resan som räknas och inte målet. Vi börjar nämligen vandringen vid målet, för varför göra saker på samma sätt som alla andra om man kan göra tvärtom?

Det är lugnt, det ordnar sig. Jag får säkert använda Muminsysterns deodorant...

Goda Mödrar och goda utsikter

Idag har Miranda från Sex and the City, dvs Stockholms vassaste advokat (se mera här) och jag varit allt annat än vassa eller Stockholmska. Nej, vi har varit förortsmammor och duktiga sådana. Förmiddag avverkades på Mulle Meck parken och inte för att jag vill skryta, men vi kände oss som Svearikets bästa mödrar efter att ha krupit i tunnlar och åkt linbana i några timmar. Våra världens vackraste barn stod brevid och tittade på oss med uppspärrade ögon.

Beundrade väderleksdatorn med kotten. En fantastisk uppfinning. Tänkte skaffa en likadan hem för att förutspå klimatet i diverse debacle.

Status - prognos
Torr kotte - alla är tysta och snälla
Våt kotte - samtliga skrattar så de gråter
Skugga på mark - någon står upp och tittar närmare på kotten
Vitt på toppen - någon har bakat en kaka med florsocker på toppen
Kan ej se kotten - svårt att se kottarna för träden, eller skogen för den delen
Pendlande kotte - ingen kan ta ansvar eller beslut
Kotte hoppar - media som hoppar av iver i väntan på ny skandal
Kotte borta - någon har stulit klimat datorn

Nu skall jag äta middag med min favorit 95-åriga singel och vara lycklig över goda utsikter. Skall fråga om han har någon jämnårig väninna som kan rekommendera mig en bra korsstygns kurs. Vill lära mig att brodera kloka väggbonader.

"Är man dum får man lida"