Läste i Michael Ondaatjes bok "Running in the family" om intressanta djur och kräk på Sri Lanka. Både fyrbenta, tvåbenta och de som jag inte ens klarar av att tänka på, dvs de som inte alls har ben utan bara krälar. Thalagoya hamnar i någon egen kategori, den krälar fram på fyra ben och har ett extremt giftigt bett, ja åtminstone om du är en mindre varelse än en halv meter i diameter. En hundraåttiotvåcentimeter lång finlandssvenska behöver nog inte vara alltför rädd. Ändå är jag lite rädd när jag skall krypa fram till stängslet och försöka ta en bild av thalagoyan som ligger blickstilla på andra sidan. Densammas ögon blinkar ilsket och skjuter små pilar av syra blickar på mig. Jag kan riktigt känna hur det skulle svida att bli träffad av densammas vidriga långa giftiga tunga.
Hur långt sträcker sig tungan? Hur lång zoom har jag på kameran? Hur nära vågar jag smyga? Kommer han igenom stängslet om han vill?
I min lilla Sri Lanka bibel "Running in the family" har herr Ondaatje beskrivit hur man traditionellt trodde att en thalagoyas tunga kunde ge barn en oändlig talang i språk och kommunikation ifall en sådan tunga åts rå som liten.
Jag möter stint thalagoyans ilskna blick och dare honom att sticka ut tungan mot mig. Försöker telepatiskt överföra åt honom informationen om att dylik övning skulle kosta honom hans jaktredskap nummer ett, dvs tungan. Fröken Catani skulle nämligen omedelbart hugga av den och äta den till frukost och sedan trallande och extremt vältaligt glida genom livet i kommunikationens fast lane.
I dare you!
Thalagoyan är inte utan orsak lätt fruktad. Han sticker ut tungan och jag formligen flyger fem meter bakåt till tryggheten.
Vem vill egentligen vara vältalig? Inte en fegis som jag i varje fall.
---
Posted from my iPhone
No comments:
Post a Comment