Få har väl kunnat undgå att må dåligt och sörja over att en 13-årig flicka mördats i Täby i helgen. När polisen ger en luddig bild av vad som hänt, och nyfikenhet tar över hos allmänheten, så kommer alla civildetektiver ut på internet. Inom ett dygn visste de flesta internetanvändarna både offrets namn samt den misstänkte mördarens och hans brors namn. Inte nog med det, det fanns bilder av offret som hon lagt upp på Instagram före mordet, Facebook-profiler som skärmdumpats och delats, på både henne, hennes mor och kille. Man kunde med två knapptryck se youtube klipp som den mördade lilla tjejen spelat in, man kunde läsa intima texter från hennes blogg, man visste adress, vilken skola hon gått i, vilka hennes bästa vänner var och vad de heter och var de bor! Det finns bilder på misstänkta gärningsmannen och hans bror som misstänks för medhjälp, det finns länkar till misstänkta gärningsmannens avslutsarbeten från hans skola och det finns fotografier av vilket fönster han hoppat ut ur då polisen anlänt till brotts scenen.
Utöver alla dessa digitala fotspår kombinerat med samtligas för- och efternamn, enkelt googlingsbara för varenda en svensk som har en internetuppkoppling och noll kvalifikationer i detektivarbete, finns också teorier. Fasansfulla teorier om offret, hennes familj, vilka relationer de haft. Ännu galnare spekulationer om hur mordet begåtts och förstås en mängd inskrivna sanningar om de misstänkta gärningsmännen inklusive listor på deras saligen avlidna släktingar födda på 1800-talet.
Det hela är makabert, men samtidigt – tyvärr – fascinerande! Det som är makabert är självklart att tusentals människor på olika internetforum traskat rakt in i en 13-årings vardagsliv och vänt upp och ner på varje formulering hon skrivit och tolkat varje bild hon lagt upp. Dessa bygger sedan vad man utgår från, är en bild av barnet (ja en 13-åring är ett barn!). Det som är fascinerande är hur lätt all denna information finns tillgänglig och hur varje gång ditt namn skrivs ner så lagrar Google det som en liten, liten pusselbit i bilden av din digitala identitet (identinät, som jag kallar det). Ihop lagt blir det bara som ett absurt pussel var man blandat bitar från mängder olika pussel med olika storlek på bitarna, olika motiv och olika material. Ett galet pussel helt enkelt.
Jag förstår att detta är skrämmande för människor. Jag tycker själv att det är superläskigt, men det kommer inte gå bort bara för att vi blundar för det. Google och digitala identiteter är här för att stanna. De är våra öppna visitkort ut mot världen, läsbara av var och en som kan vara intresserad. Tyvärr även möjliga att manipulera eller tolkas fel.
Vad skall man göra då? Visa respekt på internet självklart! Samtidigt vet vi tyvärr att alla inte visar respekt i verkliga livet och tyvärr ännu mindre bakom sina trygga datorskärmar under o-spårbara alias.
Så vad finns då kvar att göra? Ja, försöka skydda sin digitala identitet genom att själv fylla den med information. Med information som vi kan vara övertygade om att lever kvar långt efter att vi inte mera finns i livet själva. Respektera andra människor, både i riktiga livet och på internet.
Var snälla!
