Jag saknar absolut all dignitet när jag har lustiga stunden!

Min tandläkarskräck är ingen hemlighet för de som känner mig och minns när jag tex reste utomlands för att gå till den enda tandläkaren jag litade på, bara för att göra en basic tandrengöring. Tyvärr gick han i pension och jag förträngde snabbt att man ens behöver uppsöka en tandläkare – ända tills jag tappade en plomb efter en natt med väldigt mycket champagne i London. Det faktum att champagne fräter på plomber anser jag vara något för läkemedelsindustrin att ta sig en ordentlig funderare över! Jag skulle med glädje betala det fyrdubbla priset för garanterade ”certified champagne resistant tooth fillings”. Överväger att söka kunder inom tandmedikamentbranschen.

Men i och med incidenten i London, alltså inte de övriga incidenterna de lämnar jag i mystikens skimmer, men incidenten med den icke-champagne-täta-plomben så tvingades jag söka upp en tandläkare. Min advokat och underbaraste väninna som allmänt går under benämningen Miranda från Sex and the City visste förstås svaret! Svaret heter: Narkoskliniken och Sigrid Schumann. Jag ÄLSKAR Sigrid Schumann och har bedyrat min kärlek till henne flera gånger, bland annat: HÄR. Och så älskar jag ju hennes lustgas som jag bedyrat min kärlek till: HÄR. Nu har jag haft glädjen att än en gång måsta byta ut en plomb (hur svårt kan det vara att hitta champagnesäkert material för tänder???) och inser att det här med lustgas tar bort all min dignitet. Jag ligger där lyckligt i dimman och andas in tunga andetag och låtsas att det inte fungerar, för jag vill ju bara ha mera lustgas och ligga där en längre tid – typ kanske mellan 09:00 och 17:00. Har även lärt mig genom självstudier att om jag andas in och håller munnen stängd så kan jag maximera mängden lustgas i kroppen. Men sen kommer den problematiska ekvationen; ju mer lustgas jag får i mig, desto pratsjukare, mera filosofisk och fnittrig blir jag – och då måste jag öppna munnen och berätta alla intelligenta tankar som snurrar i mitt huvud. Sigrid brukar då inse att jag lagrat mer än nog lustgas i lungorna för ut dansar små grodor och helt galna påståenden. Jag kan till exempel få för mig att absolut måsta föra en dialog om den nya Akademiledamoten Sara Danius och att hennes son läser Harry Potter. Fatta vilken extremt viktig sak att mitt i allt föra diskussion om! Och så drar jag sluddrande och fnittrande ut på diskussionen så länge som möjligt för att förhindra Sigrid från att utföra sitt jobb. Ja det fungerar ungefär lika länge som det tar för lustgas lagrad i lungorna att lämna kroppen genom öppen pladdrande mun. När lustgasen ebbat ut ur lungorna så stänger jag kvickt munnen igen för att samla på mig en ny depå och fler roliga historier att fnittra åt. Sen kan man ju av obvious reasons inte ligga med munnen stängd allt för länge hos tandläkaren, även om jag kniper fast ögonen och låtsas vara döv och inte höra när Sigrid snällt lockar mig att öppna munnen så att hon kan titta på den champagne-frätta plomben. Det är kanske den enda down side av lustgas – jag blir så ruskigt medgörlig och snäll. Så jag öppnar munnen. Medan Sigrid åtgärdar min plomb så visar jag all brist på dignitet och ligger mest och frustar av skratt och försöker lagra alla intelligenta diskussionsämnen som flyger runt i dimman i min hjärna. Jag dreglar och ögonen snurrar i huvudet som på en galen ko och jag andas som om jag var i en sjunkande undervattensfarkost där luften strax tar slut men jag måste hålla munnen öppen för tandläkaren skall laga sista plomben före farkosten fylls med vatten och jag drunknar. Och så får jag en ny fnitterattack för jag måste ju bara berätta detta åt Sigrid när hon tagit ut alla instrument ur min mun.

Tyvärr försvinner effekten av lustgas inom 30 sekunder från att den stängs av. Jag har testat hålla andan och uppbringa lite auktoritet då jag skall stiga upp efter avslutat tandläkarbesök, men det funkar inte. Så jag bokar bara en ny tid och går hem och dricker champagne i förebyggande syfte för att snabbt förstöra plomben igen!

OBS! Bilden har ingenting med verkligheten att göra - ni ser ju att det är en seriestrip!

Tänker slösa Sverigedemokraternas pengar!

Hittade ett blankt, omärkt, oförseglat kuvert i min postlåda under icke-post-utgivnings-tid. Blev glad i en halv sekund tills jag insåg att det var Sverigedemokraterna som raggade röster till kyrkvalet.

Vet inte om jag blir mest skrämd över;
att Sverigedemokraterna ställer upp i kyrkvalet eller
att de lyckats skrapa ihop runt 20 kandidater eller
för att de tror att jag som inte hör till kyrkan får rösta eller
för att dom lagt ner röstsedlar i min postlåda

och därmed smugit runt i mina kvarter!!!!!

Det enda positiva är väl att jag fick reklamen och röstsedlarna i ett blankt vitt kuvert och därmed kan slösa bort ca 2 kronor av deras kampanjpengar genom att göra nåt nyttigare med kuvertet!

Jakten på kondition

Undrens tid är inte över! Jag tror att jag äntligen hittat ett sätt att få mig själv ut och springa. Svaret heter: hota/muta/köp dig ett antal vänner med samma tids- och geografiska- rutiner och lägg upp ett schema. Helt omöjligt att skolka från träningen efter det. Lojalitet går nämligen före min paradgren "kast med liten handduk".

På bilden ser ni ungefär hur det ser ut i Svalnäs-spåret om morgnarna: Linda och Birgitta i täten och jag någonstans i hälarna flåsandes med taxen Hugo intrasslad i mina fötter.

Allt började för några veckor sedan med ett mail:

"Hej alla mammor, jag heter Sonja och jag är en notorisk latmask! Jag har en brinnande längtan efter att få tillbaka min gamla kondition, som finns i ett dimmigt minne från mitt förflutna och eventuellt aldrig ens funnits i verkligheten, utan kanske bara är ett minne från nån verklighetstrogen dröm då jag var 20 år. Men hej, alla drömmar lär ju kunna uppfyllas. Mitt stora problem är inte viljan att träna, utan den ännu starkare förmågan av att hitta på ursäkter för att inte kunna träna... Hugo har faktiskt lite för långa klor för att springa på asfalt och jag kan ju inte klippa dem före veterinären är åter från semestern. Och ja just det, man får absolut inte springa om man inte typ ätit en massa hälsosamma havreprodukter först och eftersom jag inte är en häst så äter jag inte havre så jag kan ju lika gärna ta bilen och ropa hoppla i varje trafikljus. Och visst läste jag någonstans att måndagar är en dålig dag att springa och om det är soligt så får man solsting och om det är regnigt så riskerar man att slinta i nedförsbacken och dessutom måste jag nog ha nya joggingskor som matchar mina hörlurar och så har jag ju faktiskt ingen bra löplista på Spotify.

Om ni orkat läsa så här långt så förstår ni min desperation. Jag tror att sista utvägen för mig är att få sällskap i löpspåret.

Min tanke är väl att kanske 2 gånger i veckan ta sig an ett klassiskt "från soffan till 5 km" program med stegvis upptrappning. Själv orkar jag springa MAX 1.5 km just nu... (ärlighetens gloria lyser runt mig och den bekännelsen kändes väldigt befriande). Så jag gissar att ni skulle tvingas dra mig eller i värsta fall bära mig de första veckorna. Men look at the bright side - då kan ni känna er sjukt tränade och sportiga i jämförelse med den otympliga amazon-amöban!

Soliga Hälsningar från latmasken med dolda ambitioner"

Om jag skulle få krishantera Lundsberg!

Åh alla dessa diskussioner om Lundsberg – man kan bara inte låta bli. Ingen verkar kunna hålla inne med sina åsikter. Men nästan uteslutande handlar de om vad som gjorts fel. Det blir hata överklassen tweets och jävla media debattartiklar, det blir politiskaslagträn och det blir starka känslor i stundens hetta, men INGEN talar om vad man kan göra rätt framåt.

Om jag hade fått hjälpa Lundsberg med krishantering sedan helgen så hade jag självklart från början startat med att samtliga förövare hade fått gå från skolan på studs. Markera tydligt. Och sen hade styrelsen avgått och man hade tillsatt en ny med personer som Skolstyrelsen skulle gilla osv. Men allt det blev ju bara pannkaka med ripjakt och enfaldiga uttalanden av fel styrelsemedlem i fel sammanhang.

Så vad skulle jag ha gjort igår genast då besked kom? 

Sett på det positiva, det gäller 6 månader – hur kan vi utnyttja dessa 6 månader till vår fördel?

1.     behålla rektorn – meddela tydligt att han inte har ett högt förtroende, men han är alltjämt den som kan skolan bäst och vet vilka alla turbulenser den genomgått. Att sätta in en ny person att försöka lista ut det är bara enfaldigt.

Så punkt ett: behåll rektorn, men gör det klart för honom att han sitter risigt till och nu får 6 månader på sig att skärpa sig.

2.     Använd er av media cirkusen för att hitta 10 nya styrelsemedlemmar. Flörta med alla partier och säg att ni öppnar för att få en mångsidig och brokig styrelse, gärna med internat-hatare också för att få balans och perspektiv i det interna arbetet med att få skolan öppnad på nytt om ett halvår.

Så punkt två: använd media och få in en blandad styrelse, åtminstone under 6 månaders krishanteringstid.

3.     Använd detta halvår som världens bästa researchtid. Skicka barnen från skolan med positiva tankar. Ge dem arbetsuppgifter. Säg att de har 6 månader på sig att undersöka en annan skolmiljö, ta intryck, samla in bra saker och samla in saker som är dåliga. Be dem vara era researchers, be dem sprida sig i alla olika typs skolor, be utlandssvenskarna gå ett halvår på skola i det landet deras föräldrar bor i. Gör det klar för dem att detta gäller bara ett halvt år, ni är tillbaka efter jullovet. Ett halvår spelar ingen roll, alla tar ändå sabbatsår i dagens värld i nåt skede. Gör strukturerat program med återkommande återkoppling. Hjälp dem känna sig delaktiga i att forma Lundsberg efter återöppning, som ni förövrigt utan att vackla anser att kommer att ske! Säg att deras arbete att under ett halvt år vara i en annan skolmiljö är positivt, det är ovärderligt, deras upplevelser kommer att hjälpa Lundsberg att forma sig till en skola som inte bara upplevs som fantastisk av dem själva.

Alltså på punkt tre: se sex månader som en vinst istället för att ge upp. Använd den som det bästa som kunnat hända er – vilken annan skola kan skicka ut samtliga elever på 6 månaders praktik i undersökningssyfte?

4.     Arbeta med dem som kritiserar er. Gå med i alla debattprogram ni kan – inte för att debattera utan för att höra avvikande åsikter och ta till er det sakligt.  Aera med vett och etikett och få folket att gilla er! Ha humor i rätt doser, var alvarliga i rätta sammanhang och visa alltid era bästa sidor.

På punkt fyra: vägra ha fiender, bli vän med alla – be om hjälp!

5.     Arbeta systematiskt genom Sociala Medier och ta till er alla åsikter, både galningarnas och guldkornens. Visa att ni hänger med och är vassare än Carl Bildt på Twitter – ni svarar!

På punkt fem – var öppna, var inlyssnande och var aktiva.

Denna fempunktslista skulle ge ett underlag som Skolinspektionen aldrig skulle kunna skjuta hål på, ni skulle känna att ni har ett gemensamt mål och loppet är inte över – tvärtom slutspurten har bara startat. Ni skulle visa att ni verkligen bryr er om er skola och att den skall fungera i samhället Sverige.  Ni kunde bygga en av världens mest framåt-seende och häftiga skolor.

Men det är klart om ni vill sitta och beklaga er och vara upprörda och sorgsna så fine. Men inte fasen kommer någon bank, affärsimperium, något politiskt parti eller annan instans i framtiden att vilja anställa så handlings-svaga individer. Att gå in i försvarställning gör er bara svaga!

Nu är sista chansen att visa vad denna skola kan gå för. Visa att ni är förändringsbenägna och att ni kan anpassa er till nya situationer. Visa att ni kan vända nederlag till triumf.

Vänligaste Hälsningar, Sonja Catani

PS. sen skulle jag genast inrätta en fond som från vilken vem som helst kan ansöka om stipendium som berättigar till gratis skolgång på Lundsberg. Företrädesvis skulle man vilja ge det till personer från invandrartätaområden, eller barn som utsatts för orättvisor och skulle få gå i det nya trygga världsledande Lundsberg. Mediajippot runt stipendierna skulle enbart de ge good will som inget annat!

Lundsberg alltså, alla bägare har en droppe och när jag som 14-åring lyckades skickade hem ett helt konfirmationsläger

--> 
 Alla debatter runt Lundsberg just nu. Har så många åsikter, men vill främst ta fram den om varför vuxna ibland måste agera som just vuxna och agera, istället för att tjafsa om handlingsplaner och värdegrunder.

För att börja med mina egna åsikter, värdegrunder och bakgrund som går i linje med Lundsbergs struktur:

-       jag har alltid sett internatskolor som ett bra alternativ för en bra utbildning

-       jag anser dock att uppfostran och vett och etikett kommer hemifrån

-       jag tycker det är en självklarhet att man Ni’ar äldre personer och att barn kallar äldre för Farbror och Tant

-       jag kommer från en gammaldags konservativ bakgrund och en sk välfärds-stad 

-       jag tycker att nätverkandet är viktigt och jag tycker att det är helt ok att man väljer skola med det som ett kriterium

-       jag anser att alla skolor skall tillsätta alla resurser som behövs för att barn skall få bästa möjliga undervisning

MEN:

-       jag har absolut noll tolerans för mobbning och anser att både mobbare och de som passivt ser på skall stoppas genast

-       jag har ingen som helst förståelse för vuxna som inte tar ansvar, vare sig det är skolledning, rektor eller föräldrar

-       jag tror inte en sekund på att kamratuppfostran fungerar

-       jag anser inte att man skall lämna barn ensamma och ge dem möjlighet att bygga sina egna regler eller anda

Så nu skall jag ta ett exempel på varför jag faktiskt tror och tycker att Skolinspektionen gjorde rätt då de stängde Lundsberg – må hända att det var lite väl dramatiskt och onödigt förhastat, men det är media-Sveriges fel och svaga politikers fel eftersom de så snabbt omkullkastas av Twitteriatins samlade kraft. Men detta handlar inte om sociala medier eller deras roll idag, utan det handlar om sista droppen som skall vara grunden för att bygga på nytt. Gör om – gör bättre.

När jag lyckades förstöra sommaren för mina vänner

Som 14-åring skulle jag, precis som alla mina klasskamrater gå på konfirmationsläger (skriftskola hette det på finlandssvenska). Vi var en stor årskull och det blev två olika konfirmationsläger. Den ena gruppen fick åka långt ut i skärgården till ett otroligt vackert ställe, jag hade ansökt dit, men blev skickad till det föga smickrande stället en halv timmes bilfärd från vår hemort där 60-tals baracker stod invid en grumlig sandstrand. Nåja, jag blev tilldelad plats på det muggiga stället men besvikelsen byttes mot glädje då jag insåg att alla mina bästa vänner också skulle vara där. Tidigare år hade barnen delats upp så att man fick en balans mellan de blygare och ”duktigare” barnen kontra då den gruppen jag tillhörde; de busigare och - let’s put it this way  - aktivare barnen”.

Vi anlände en enormt varm juli-kväll och skulle installera oss, sova en hel natt, fick stränga regler upplästa för oss och blev varnade at man skulle bli hemskickad om man bröt mot reglerna. Jag och min bästis som, liksom alla andra delade ett 12 kvadratmeters bastu-varmt rum med 4 andra barn sov förstås inte en blund. Så fort ledarna somnat skuttade vi ut genom fönstret, mötte upp ett antal av de mest ADHD-stinna killarna och var vakna hela natten. Vi badade, busade och satt bakom en buske och smygrökte medan vi smidde planer på alla bus och jox vi skulle göra under veckan. Precis som alla andra barn gjort alla år före oss. Vad var det värsta som kunde hända? Jo vi kunde bli hemskickade. Så det gällde bara att inte bli fast.

Nästa morgon gick vi, lätt trötta, men ivriga till frukosten för att påbörja första dagen på detta efterlängtade konfirmationsläger. En ledare bad alla att samlas vid flaggstången efter frukost. Väl där fick vi ett kallt kort besked om att alla skulle packa sina väskor, om en timme kommer en buss och hämtar oss för alla blir hemskickade. Chocken var säkert inte lika stor som för eleverna på Lundsberg igår, men visst minns jag idag 25 år senare hur framförallt det 20-30 elever som sussat sött hela natten, omedvetna om våra äventyr, var slagna med häpnad!

Hem åkte vi, ganska molokna och vi som var förövarna var förstås… vänta lite, hittar inget svenskt ord som räcker till, låt mig testa det engelska ordet: mortified. Ja precis så kände vi oss: mortified! Man kan ju inte direkt säga att vår framtid var osäker, men visst orsakades det lätt panik bland föräldrar. Detta var tiden före mobiltelefoner och de flesta föräldrarna hade åkt ut och seglat, rest utomlands, eller befann sig på en kobbe i yttersta skärgården en vecka – utan kontakt med omvärlden och således helt omedvetna om att deras barn stod på kyrkbacken i hemstaden och inte alls befann sig tryggt övervakade på ett konfirmationsläger. Så många ungar visste inte ens vart det skulle gå när bussen väl kommit fram till vår stads kyrka. Som tur var så var min mamma en handlingskraftig kvinna som hade tagit sig tillbaka till staden. Hon fick tag på de föräldrar som gick att fås tag på, hon omplacerade de vilsna barnen bland dessa familjer och vår egen och övertalade kyrkan att istället för att helt dra mattan under våra fötter, ändå låta oss bli konfirmerade. Sagt och gjort, vi fick i uppdrag att under en vecka varje dag gå till kyrkan mellan 9 och 16 för att få undervisning och sedan kunna göra det teoretiska provet för att få bli konfirmerade senare till hösten.

Men klart att det i en liten ankdam blev skandal och tidningarna skrev förstasides rubriker. Kanske sommaren 1987 inte var så händelserik i andra hänseenden. Själv uttalade jag mig förstås med namn och bild och medgav att jag var en av de kanske 10 förövarna som brutit mot reglerna, även om jag visste att det var fel. Det fanns nog också en lam ursäkt från mig om att det faktiskt var 48 grader varmt i rummet och man helt enkelt inte kan sova i den värmen…

Men summa summarum, alla blev konfirmerade, vi hade till och med en fantastiskt rolig vecka i en sommarstängd förort. Min mamma ordnade pool-party varje kväll, såg till att alla åt och hade kul, men att ingen bröt mot hennes regler. (tex fick bara de som hade lov av sina föräldrar att röka, röka hemma hos oss…. Det var andra tider då). Vi blev sammansvetsade, vi förstod att vi hade gjort fel, vi fick be tusen gånger om ursäkt till de andra barnen och framförallt både vi, de som varit på de slutförda ”snälla” konfirmationslägret på annan ort samt minst 10 årskullar framåt förstod ÄNTLIGEN att regler är regler. Vi omnämndes i riksmedia flera år senare som exempel på hur man inte skall bete sig och yngre barn tittade föraktfullt på oss som varit så enfaldiga att vi hade förstört ett konfirmationsläger för alla andra.

Vi var helt enkelt droppen som hade fått bägaren att rinna över. Kanske var det lite planerat av kyrkan som var rent ut sagt fed-up på att det alltid fanns rötägg som inte fattade att regler var regler. Det krävdes hårda tilltag från vuxna för att lära oss.

Vad lärde jag mig själv av det? Jo att jag faktiskt har ett ansvar gentemot alla andra. Att hoppa ut från ett fönster och vaka en hel natt bara för att det kändes berättigat just då, gav konsekvenser för alla. Kollektiv bestraffning.

Var kollektiv bestraffning berättigat? Ja det var det. Det var nämligen det enda som var kraftigt nog att fungera för att bryta en ond cirkel.

Så jag tycker faktiskt, trots mina övriga värderingar i livet som uppmuntrar till privata initiativ och uppmuntrar att bryta mot den undermåliga politiserade svenska skolan, att Skolinspektionen gjorde rätt. Om man gång på gång på gång bara gör punktinsatser och helhetssynen fortsatt inte förändras – då måste man ta i med hårdhandskarna.

Sen anser jag att Lundsbergs rektor, ledning, styrelse och framförallt elevernas föräldrar borde ha varit mycket mera proaktiva och stränga. De borde ha tagit kommandot och de borde ha varit tydliga. Ansvaret var faktiskt deras och de bör också ta konsekvenserna av det och inte som så många av dem nu gör: skylla ifrån sig och beklaga sig över klassfrågor och media.

Det kan hända att det visar sig i framtiden att det som hände oss konfirmationselever 1987 samt Lundsbergseleverna denna vecka, kan vara det bästa i livet. Hur annars skall man lära sig att hantera kris, agera i osäkra lägen, anpassa sig till snabb förändring, smälta in i ny okänd miljö och lära sig att säga FÖRLÅT!?! Kanske framtidens elit och makthavare kommer från just denna årskurs på Lundsberg. Kanske dom äntligen kommer att se till att Sverige får ett bättre skolsystem vare sig det är för överklassen eller i kommunala skolor!

Det hoppas jag!

Sonja Catani, konfirmerad, sedan utskriven ur kyrkan, men stödmedlem i Föreningen Djursholms Kapells Vänner. Religiöst ambivalent och polygam.

Mental påminnelse om Iggy Pop!

 Min blogg fungerar som en bra minneslista så att jag kommer ihåg vad jag gjort. Nu när jag varit så dålig på att blogga så kommer den här vintern att vara ett stort svart hål i mitt minne i framtiden. Härom dagen skulle jag fylla i en försäkringsanmälan för den första plåtskadan jag någonsin orsakat på en bil (låter som om jag orsakar plåtskador på annat än bilar titt som tätt, så där som plåtskada orsakat på pansarvagnar...). I varje fall kom jag inte ihåg datumet och det naturliga hade varit att kolla bloggen för att minnas. Tillslut hittade jag dock en notering på FaceBook och lyckades hitta rätt datum och skicka in min anmälan till försäkringsbolaget: "stolpen stod i ett parkeringshus och gömde sig. När jag skulle backa ut i en snygg vänstersväng så hoppade den rakt in i min bils högerdörr, sen sprang den iväg och skrev inte under försäkringspappren. En klar hit and run med andra ord."

Ja kära Sonja i framtiden, som läser detta för att minnas vad som hände i ditt liv vintern 2012/2013. Du har efter Islamabad hunnit resa till Mombasa, Nairobi, Bologna, Milano och St Moritz. Jag tror du var i Oslo också och kanske du hann med en sväng till Finland. I övrigt har du haft lunginflammataion och vägrat gå till läkaren före du hostat ut lungorna och tappat halva bekantskapskretsen efter fyra veckor. Läkaren var inte imponerad över att du stoiskt hållit dig borta från röntgenapparaten under en månad. Du har också jobbat väldigt mycket och nynnat för dig själv Iggy Pops Passenger. På något sätt passar musiken med orden ""I'm just the messenger don't shoot me" - ditt  motto för denna vinter! I övrigt har du gjort ett beslut att återuppta ditt bloggande. Det kan vara att du misslyckades med det...