Morgongymnastiken idag bestod av 1202 trappsteg längs med trappor som varierade mellan 2500 år gamla marmortrappsteg, 1500 år gamla granitsteg och the occasional brittiska spiraltrappa från 1939 recyklad från Covent Garden tube station. Mellan varven på spiraltrapporna och trapporna som ringlade längs väggarna på, Sigiriya, detta helt ofattbara world heritage site påmindes jag om mitt kontrollbehov. Höjdskräck är en sak, men kontrollbehov en annan. Benen blev bara gelé när jag kände de rostiga trappstegen kränga under mig, endast fastspända med några bultar och vajrar från andra världskrigets överskottslager. Jag formligen låg som en ödla mot klippväggen och bad till Gud och Buddha och vem som helst i övervåningen om att ge mig tillbaka känseln i benen och inte låta mig dö genom att falla hundratals meter ner i en djungel.
På vissa ställen kan man vila i skuggan i små urgröpta grottor och beskåda de fantastiska väggmålningarna av kungens 500 konkubiner, varav tyvärr bara 18 finns kvar i sin helhet. Diverse munkar har senaste tusenfemhundra åren målat över kvinnorna eftersom det tydligen störde deras koncentration vid bön och meditation.
Väl framme högst uppe, med normala ben och livet i behåll kände man sig ganska mäktig. Att hitta stora simbassänger uppe på detta omöjliga bygge och se utsikten, var väl värt den stora ansträngningen. 32 grader i skuggan trots att det fortfarande var bara tidig morgon. En ganska så blöt heltäckande klädsel för att på något sätt hedra den lokala kulturen kändes en aningen överdriven med tanke på alla nakna kvinnor på vägen och berättelser om deras simuppvisningar i de enorma olympisk storleks bassängerna.
Men där står jag! Svettig, stolt och har precis high five'at guiden som berömde mig så mycket så jag gissade att han blivit mutad till det, eller för att han inte ville avslöja att nedklättringen gick för ännu värre trappor på utsidan om skräcktrapporna.
Då flåsar det förbi mig två finnar i 70-års åldern som nog druckit en och annan Koff- eller Olviöl för mycket i sitt liv. Sammanlagt nästan 300 kg urgiska kroppshyddor flåsar men ser påtagligt obemärkta ut av det som jag redan i mitt stilla sinne börjat kalla ett hjältedåd och heroisk klättring. Mest kände jag för att kasta mig ner för klippan och landa i vallgraven med krokodilerna.
Som en slagen hjälte tvingades jag sedan av den uppmuntrande guiden ta mig ner. Gjorde som man säger åt barn "rumpan före i trappan" och kröp baklänges ned med stängda ögon. Då jag ibland i en kurva måste öppna ögonen så såg jag pigga engelska pensionärer strutta uppåt i innerfilen, till synes totalt opåverkade av den skrangliga brittiska självmordstrappan, värmen eller höjden.
That's British steel for you dear. Om jag bara vore en äkta finne eller en stolt britt, eller ens en halvnaken singalesisk kvinna i en trygg sval grotta.
---
Posted from my iPhone
No comments:
Post a Comment