Kalla Handen!

Här följer min krönika inspirerad av bl.a. Entrenprenörshäxorna som de trevliga personerna i Djursholms Bokhandel också gillade så mycket! Notera att detta var skrivet långt innan flygkaoset på Heathrow.

Kalla handen!

Det blåser kyliga vindar, frosten biter och jag har kallt. Iskallt. Speciellt om händerna. Försöker sticka ner dem i fickorna på jackan, drar ner ärmarna över dem och blåser på dem så där som jag sett att hurtiga utelivs människor gör. Det enda som sker är att jag liknar ett ånglok som puffar och huffar i mina händer, som först blir fuktiga av ångan för att sedan när ångan kylnat föräras ett nytt utseende, något som påminner om blåa händer med små, små istappar hängandes från dem. Jag liknar mest ett Pokemon odjur som barn samlar på. Frustande is-hands-Pokemon.

Orsaken till detta är inte lathet eller att jag skulle vara, som engelsmännen alltid är, oförberedd på vintern. Nej, till skillnad från våra anglosaxiska småkusiner som varje vinter ställer in samtlig tåg- och tunnelbanetrafik medan de chockat utropar ”Oh Dear, how on earth did this come upon us?”, så är jag välmedveten om att vintern och kylan kommer varje år i Sverige i november. Det är inte så att vi inte skulle vara varnade, båda kvällstidningarna har på sina löpsedlar varnat för snöstormar och ”Så kall blir vintern i ditt län” sedan oktobermånad. Jag är alltså välförberedd, jag har inhandlat vantar och mössor och halsdukar och raggsockor och grävt fram moster Amalias gamla päls från källarens mörkaste hörn. Men det är något outgrundligt konstigt med vantar. De har en fantastisk förmåga att bara försvinna. Främst höger vante. Och aldrig de billiga som man köper i sex-pack på svenska massmodebutiks storimperiet, utan alltid de dyra. De varma. De som är vindstoppande, uppstoppade och stoppade med värme.

Där står jag alltså som Pokemon monstret med istappar på händerna. Gissar att om jag var ett samlingskort så skulle ingen samla på mig för jag skulle troligen vara borttappad. Men var hamnar mina vantar? Högervantarna och högerhandskarna? På samma ställe där varannan mörk strumpa hamnar när de försvinner totalt spårlöst i tvättsorteringen? Nej, det stämmer inte för de borttappade mörka strumporna kommer alltid fram när man skall ta ut sina vita lakan ur 90 graders tvätt och upptäcker att man måste försöka vänja sig vid tanken på att ha gråa lakan istället för vita. Strumpan är ju återfunnen. Det är inte högervantarna.

Så läser jag på Facebook ett desperat rop på hjälp från en framgångsrik entreprenörskvinna med patina, hon skriver: Du som har fyra likadana högervantar i svart fleece i byrålådan - hör av dig! Jag har vänstervantarna... Samma kvinna driver ett bolag som gör det möjligt att genom geopositionering veta var mobiltelefoner befinner sig. Detta är en ypperlig tjänst för de som vill veta var tonårsbarnen är en fredagskväll, eller varför inte i vilken svampskog Moster Amalia befinner sig när hon inte vill avslöja sina hemliga svampställen, eller kanske någon lite svartsjukt lagd man kan hålla koll på sin fru när hon är på Cirkus Cocktails med tjejerna. Hur än man använder tjänsten (som de facto inte går att använda utan mobiltelefonägarens tillstånd, varmed jag kan krossa alla era spiondrömmar genast) så får jag en snilleblixt! Köp massor billiga mobiltelefoner och placera dem i högervantarna under hela vinterhalvåret!

Oh dear! Where on earth do I get all my ideas from?

---
Posted from my iPhone