Det var faktiskt inte mitt fel att det blev en braskande löpsedel på nyårsdagen 2015

Jag är ju paradoxalt nog så otroligt stressad över att åka tåg. Jag hatar tåg. Alla andra färdmedel - inga problem - kasta ut mig i en djungel eller på toppen av ett berg och jag lyckas alltid fixa transportmedel. Men nu skall jag åka tåg. Till Kongs-nånting i Norge. En timme från världsmetropolen Elverum. Och jag är skit-skraj. Jag överväger att ta in på hotell på Centralen i natt och vakna 5:30 och hänga med informations-gubbarna i informations-disken och be om att få eskort till rätt plattform, typ tre timmar innan tåget går.

Jag kommer göra en check-list:

• -       rätt plattform
• -       rätt barn i handen
• -       krampaktigt grepp om handen
• -       rätt hund
• -       insättes i rätt hundväska
• -       håll rätt hund, i rätt hundväska, i rätt hand
• -       d.v.s. inte den handen som håller krampaktigt i rätt barns rätt hand

Vilken jävla hand är det då??? I djungeln vore det lättare: Right hand. Höger hand.

OK, tillbaka till check-listan:

• -       rätt bagage
• -       och i vilken hand håller jag då bagaget?

Tänk om tåget kommer och jag får rätt barn och rätt hund ombord men hinner inte få upp bagaget i tåget??? Och så åker tåget från rätt plattform med rätt barn och rätt hund och jag står kvar med bagaget och önskar att jag varit på fel plattform med fel barn som jag precis skickat till fel adress. Ensam. Mitt barn skulle så klart stå kvar på rätt plattform och vänta på rätt mamma. Fuck this. Det kommer aldrig funka. Jag hatar att åka tåg. Vi kommer hamna i Lofoten och sitta och äta torkad fisk hela nyårshelgen. För mitt R Ä T T bagage står kvar på Centralstationen på fel plattform med alla mina rätta delikatesser i sig. Och snart börjar isblocket, som skall hålla gåslevern kall, att smälta och så kommer en bomb-squad (för det finns alltid en bomb-squad på en centralstation) och spränger upp mina väskor och champagne korkarna flyger och så står det på löpsedeln på Nyårsdagen att Centralstationen blev bombad.

Och jag behöver aldrig mera åka tåg i hela mitt liv!

Gott Nytt År! 

Kommer skicka en uppdatering om var i Norge jag hamnat – förutsatt att där finns mobilnät. Rimligtvis inte. Men det var inte jag som bombade Centralstationen – de var de där förbannat jobbiga med logistik med bagage, tåg, plattform, barn, hund och en tågofobisk mamma.

När jag fick portförbud från James Bond-backen

Det började så bra men slutade så skämmigt. På fredagen tog vi lilla tåget genom berget från St Moritz till Preda, en liten station smack bang in the middle of absolutely nowhere. Där finns en perrong och ett litet litet hus med en skylt som annonserar att det är ett hotell, men det tror jag inte på eftersom jag aldrig sett en gäst eller någon annan levande figur där heller för den delen. Vidare finns det ett litet skjul och där får man, vid uppvisad biljett, en gammaldags träkälke!

Detta är alltså schweizarnas hobby nummer ett - förutom förstås att äta choklad, samla på guldtackor, bygga dyra intrikata urverk och joddla - att åka kälke, även kallat rodel. Vi har åkt banan tidigare så jag var ganska stursk i vetskapen om hur 6 kilometer under, över och brevid UNESCO-tågbanan med snirklande, cirklande viadukter skulle ske. Pensionären och barnet (båda två orädda och ingendera skraja för fart eller höjd eftersom de är förskonade från tidigare nära-döden-fall som ledde till förlamning 2004), de kastar sig ut på gemensam kälke och jag kommer efter med fötterna i marken som bromspedaler på en inverterad symaskin. Någonstans halvvägs då de stått och väntat i fem minuter på att få en Kodak-moment av mig (eller heter det Instagram-moment nuförtiden?) så kommer jag ner i lugn takt nynnandes på nån glad sång. Jag älskar att åka kälke. Lugn och ro och hastighetstavlan visar att jag kommit upp i för mig hisnande snabba 25 km/h.

All's well that ends well. Eller inte. Efter detta kan man nämligen ta en skralltig gammal sittlift rakt upp för ett till berg och åka ner en annan bana. Jag såg ingenting av utsikten upp för jag satt skräckslagen och blundade medan jag försökte låta bli att tänka på hur illa omhändertagen en sittlift från 50-talet kunde vara. Nästa kälkbacke hade ingenting gemensamt med Predas nybörjarbacke. Det fanns inga vackra viadukter eller UNESCO-arv, det fanns bara guppar, massor guppar och till slut fanns det bara en totalt mörbultad Sonja. Ryggraden hade spänts ut, plattats ihop, dis-allokerats och sedan stampats ihop på fel ställen, bak och fram och upp och ner. Det var en total mardröm. Jag skrek av smärta och åtta kurvor längre fram hörde jag barnet och pensionären skrika av lycka.

Nästa dag var det snöstorm och övriga familjemedlemmar ville absolut åka kälke igen. Denna gång från 2500 meter högt berg Muottas Muragl (hur kan man ens uttala det?). Man åker upp med tåg för en bergsbana som mest för tankarna till en James Bond film där skurken klättrar över tågets tak och Sean Connery hoppar ut för stupet och rutschar ner 1200 meter för ett snöklätt berg.Om man väljer att inte slåss med bad guys så kommer man högst upp på berget var det finns ett hotell och restaurang i ett 100 år gammalt hus, som ser att kunna rutscha ner för berget i sann Connery-anda om för många gäster sitter i fel ända av restaurangen. Och härifrån skulle vi då åka ner för en jätte jätte jätte lång och brant backe med massor joddlande schweizare. Jag frågade personalen om det var en guppig backe, för jag hade fått nog av guppar och bucklor. Nej det var det verkligen inte, detta var den bästa kälkbacken i S. Moritz med omnejd. Definiera "bästa", borde jag ha krävt. Detta var nämligen den brantaste och livsfarligaste backen i St. Moritz med omnejd. Och jag kan säga att den var helvetes tung att promenera uppför, åtminstone översta biten. Jag gav nämligen upp efter två utkörningar och tre kurvor i 50 km/h och promenerade gråtande och extremt generad tillbaka upp. Restaurangen som hotade att kana ner för berget kändes som ett tryggare alternativ. 

Det är förövrigt grymt svårt att åka bergsbana neråt och ha kvar sin stolthet medan man försöker dölja en kälke och det faktum att man är världens fegis.



PS. Ungarna på fotot ovan har ingenting med vår familj att göra. Jag fotade dem då jag klättrade upp för berget i ett försök att låtsas som om det var helt normalt att klättra uppför en kälkbacke...

----

 Ser ni det ned-rutschande hotellet högst uppe? 

Nån åker uppåt medan nån annan åker neråt....

Mellan pensionär och barn i St Moritz

Mellan envist barn och pensionär som inte tar instruktioner så blir det intressanta dagar i backen. Mest har jag möjlighet att sitta på rumpan vid kanten i långa backar medan jag kan studera olika skidare som inte tillhör min familj och själv riskerar jag urinvägsinfektion. Snowboarden är bara ett stoppverktyg för att förhindra mig från att glida ner nån kilometer på rumpan till närmaste champagne utskänkningsställe. Detta emedan pensionären envisas med att vi skall skida som om vi alla var det nya svarta (ja pensionär är det nya svarta) och barnet inte alls vill vara svart eller ens röd, vad gäller val av backar alltså. Själv är jag bara rosa i en chockrosa jacka som en stor stopprosa skylt mitt i backen med snowboarden som stopp.

Varannan dag bestämmer barn, varannan pensionär. Varannan sitter jag i barnbacken och studerar skidstilar. Roligast är två italienska barn i treårs åldern som vägrar ta order av snygga skidläraren. Dom störtar rakt förbi svansen av lydiga barn som plogar, italienska busungarna svischar förbi snygga skidläraren och sträcker armarna rakt upp, skidorna rakt ner och skriker rakt ut JIHUUUUUU hela backen spikrakt ner, förbi liftkön och rakt in i alla morföräldrar och en finlandssvensk mamma som sitter längst nere och beundrar ättelägg som kommer ner i en lite lugnare och lydigare takt och stil.

I morgon är det igen dags för pensionärsskidning och urinvägsinfektion och knäppta händer då jag ber sakta om att ingen bryter ett ben och att jag kanske får bestämma var vi skidar någon dag typ år 2024....

Snöglobar och dåliga ursäkter

Det började på Guggenheim museet i New York, jag hade sett Cattelans sista utställning, eller han påstod att det var hans sista utställning jag tror inte på det – är övertygad om att det kommer dyka upp en maskerad elefant eller trettiotusen uppstoppade duvor på Biennalen eller något annat ställe inom några år. Gick i varje fall förbi museets shop eftersom det finns två ställen var jag älskar att shoppa; museishoppar och flygplatser (i övrigt köper jag bara joggingskor på nätet). Där ser jag den mitt i allt; mitt barndomsminne! Det sköljer över mig, lyckokänslan, mjukheten när man smekte den, nyfikenheten på att se vad som händer om man drar ur proppen i botten och sen det eviga skakandet! Det var en halv glob fylld med vatten, låtsas snö och i detta fall en miniatyr av Guggenheim museet inuti. När jag var barn var det en jultomte på släde med ren och små granar. Jag ÄLSKADE den lilla snö-globen, men hade helt glömt bort att de ens fanns. Det var omöjligt att stå imot. Jag måste förstås bara köpa den, även om det kändes lätt o-kulturellt i jämförelse med alla konstböcker och högklassiga bokmärken som fanns till salu. Då jag betalade så mumlade jag generat något om att mitt barn hemma i Sverige aldrig sett snö och alltid önskat sig en dylik snöglob. Kanske inte världens bästa ursäkt, men det var det första jag kom på.

Några månader senare var jag i Paris med sagda barn (det snöade förövrigt på Euro Disney och var skitkallt och två timmars köer, barnet vill aldrig mera åka till Disney Land – check). I en affär ser jag ett Eiffeltorn i en snöglob fylld med glittrande disco-snö. - Den vill du väl ha?, utbrister jag entusiastiskt. Svar nej, vi hade fått nog av snö. Jag köpte den i smyg åt mig själv och då jag fumlade vid kassan så nickade jag konspiratoriskt mot barnets håll så att kassatanten skulle fatta att den ju absolut inte alls var tänkt åt mig.

Sen var det kört. Idag är min samling uppe i 23 snöglober. Det är överraskande var man faktiskt kan hitta dem i turistaffärer, tex på Maldiverna – där det rimligtvis aldrig snöar – den har dessutom blinkade små lampor som lyser upp den snöande korallen. Eller i en kyrka högt ovanför Bologna – då kommer snögloben med helgon och hela köret. Samma gäller Orange varifrån Jeanne D’arc flyttat hem med mig i sin snöyrande värld. Att hitta en i Schweiz med alptopp och tåg var inte så överraskande, men däremot att ha en med Burj Khalifa trots att jag aldrig varit i Dubai är lite mera överraskande. Den är mitt enda undantag, annars köper jag alltid snögloberna själv och måste ha besökt landet/staden/monumentet för att snögloben skall passa in i min samling. Men Burj Khalifa kommer från Sri Lanka, närmare bestämt en liten by utanför Kandy som heter Elkaduwa. Mina vänner har ett teplantage där och de hade fått Burj Khalifa silversnöande globen som present. När jag berättade om min samlarmani och förtjusning i de samma så envisades dom med att jag skulle ta hem den. Jag lämnade på morgonen några tusen rupee i ett kuvert med ett kvitto och ansåg att jag hade köpt den. Då räknas det nästan. Skall skriva Elkaduwa på den med tjock svart marker pen. Högsta bygnaden i Elkaduwa är förövrigt ca 2,5 meter. Men å andra sidan är det ca 1002,5 meter över havsnivån så det är ju definitivt högre än Burj Khalifa.

Moving on – jag har ett antal snötyngda slott från Loiredalen, Andalusiska landmärken, en kamel i Qatar (också med disco-lampa), en fyr från Finisterre vid världens ände som jag vandrat 120 kilometer till, lite Rivieran, Colosseum och förstås en stackars gondoljär som just nu kämpar sig genom en snöfylld kanal i Venedig!

Min mest extravaganta snöglob är en buddha-staty från Burma, han har massor-massor guldsnö runt sig. ”Real Gold”, utbrast säljaren som pressade ur mig ett alldeles för högt pris för snögloben i äkta plast med en liten propp i botten som jag är så sugen på att öppna och se vad som händer.

Min man uppmuntrar min hobby för han tycker mest att de är så roligt att se vilka ursäkter jag kommer med när jag smyger fram till kassan försöker se nonchalant ut och hitta på en ny bra orsak till varför jag köper detta horribla turistföremål. Tror att internationella sovenir-affärers-förening har lagt upp på sitt interna intranät en bild av mig med ett stort tack och en stjärna för att jag är VIP-kund och ensam håller igång produktionen av tackyga snöglobar i världen.

Nu snöar det för övrigt i vår egen bubbla också. Tycker Dom där i Öfvrevåningen kunde sluta ruska runt på den där snögloben med jorden inuti – jag vill ha VÅR!

Snedvriden skofetischism eller bara helt galen samlarmani?

Som de flesta andra i iPhone-generationen så kollar jag mina mail ungefär det första jag gör på morgonen – ja alltså efter att jag och Vrålande Fritz joggat upp och ner i trappan tills jag fått tyst på honom (en annan historia som ni kan läsa här). När jag då i varje fall vaknat, med bultande hjärta och spagettiben så är det första jag gör, före jag ens kokar kaffe, att kolla mina mail.

Nästan varje morgon får jag mail från Sportamore. Jag vill avsluta prenumerationen, men Maja min personliga mailkompis på Sportamore, troligen en bot, kommer med så bra erbjudanden att jag kan inte bara dumpa henne i junk-mailboxen. Idag fick jag en kod med Run2014 som gav mig hela 100 (hundra!) kronor rabatt på nästa par joggingskor!!! Jag älskar joggingskor! Det finns inget som får mig att känna mig hurtigare än ett par joggingskor. Bara ett par till liksom. Snääällla. Snälla Maja!

Jag klickar mig vidare och vipps har en halv timme gått då jag jämför Mizuno Wave Riders med Nike Lunarglide. Jag tappar bort mig på internet och hamnar på mummies-who-jog-dot-com och Runners World test sites, jag tar en detour via maraton.se och sen min komedisida nummer ett: jogg.se med passande forum. Före klockan är 07:00 och mitt kokande kaffevatten evaporerat ut i köket så kan jag ALLT om joggingskorna, som Maja säljer med hela hundrakronors rabatt.

Jag behöver inga nya joggingskor. Jag skulle troligen klara mig på två par skor -ett par för Grands gym och ett par för Svalnäsviken, men sanningen är ju att jag behöver så många fler.

• Ett par inomhus i förorten (för jag kanske vill springa upp och ner i trappan andra tider än då Fritz vrålar, man vet aldrig…)
• Ett par ute i förorten i torrt väder (för det kommer säkert vara torrt runt min joggingrunda ungefär 18 timmar totalt under 2014)
• Ett par inomhus i stan (för jag kanske inte får sparken från gymmet det här året och vågar faktiskt lämna kvar ett par skor där)
• Ett par ute i förorten för blött väder (övriga 4302 timmar under joggingsäsongen)
• Ett par i förorten då det snöat eller är isigt (de berömda IceBugsen, kanske man behöver två par?)
• Ett par på landet (för att klara Mördarbacken)
• Ett par på landet (för att klara Mördarbacken uppåt, om man nu skulle vara så korkad att man sprang rundan åt fel håll och tvingades springa upp för Mördarbacken)
• Ett par för landerundan om det ösregnar (dvs troligen det enda paret som används i sommar)
• Ett par för stan utomhus (om man skulle våga sig ut bland snofsiga lattemammorna vid Djurgårdskanalen)
• Ett par för stan med extra reflexer (då man smyger sig ut lördag kväll vid 21:00 då alla lattemammor tittar på melodifestivalen eller vad nu det tittar på lördagskvällar)
• Ett par för stan söndagmorgnar (då man bara orkar promenera sakta sakta till Thielska Gellriet och samtidigt köra slalom mellan pigga lattemammorna som sovit en hel natt efter melodifestivalen och nu är ute och cruisar med barnvagnarna)
• Ett par på korta resor (gärna mörka som ser seriösa ut)
• Ett par för långa resor (gärna för stora så att de klarar 6 timmars tidsskillnad och insomnia)
• Ett par för… ja ett par i reserv
• Ett par för… ja reserv på landet
• Ett par för… ja reserv i förorten
• Ett par i Frankrike förstås!!! För att besegra det där förbannade berget

Och så behöver man ju alltid ett 21sta par joggingskor bara för att Maja ger 100 kronor rabatt.

Kan hända att jag i misstag beställde ett par joggingskor i morse 06:59. Det enda jag vet är att det vore mitt 21sta par FULA joggingskor. För finns det en endaste en regel som alltid stämmer så är det att ”snygga skor är extremt obekväma”, därför litar jag på Majas datagenererade förslag och köper alltid bara de fulaste joggingskorna som finns – då måste de ju vara bekväma!

Risken är att jag måste börja jogga nu. Bara 6,5 år kvar till maraton i Aten.... men om inte annat så kan jag ju byta skor efter varannan kilometer - då har jag nåt att skylla på om 42 kilometer tar väääldigt lång tid.

Bildtext: jag och ett par fula, för stora, joggingskor i Burma

Jag skall springa maraton!

-->

Jag skall springa maraton! Det är en investeringsstrategi. Det hela började med att jag lyckades muta, ok jag medger det kan ha funnits något lätt hot också inblandat, så där typ att jag MMS'ade bilder på utbrända bilar efter bilbomber till några vänner som var motvilliga till min idé. Men låt oss hålla oss till att bara muta. Jag mutade alltså några mammor från skolan att börja springa ”från soffan till 5 kilometer” (read all about it here) och det gick ju hejdundrande bra! Tack vare den icke-vitamånaden så har det dessutom varit lätt att fortsätta hela vintern. För att vara helt ärlig så tog jag till äldsta tricket i boken för att klara av att fortsätta träningen under vinter: jag investerade en heljävlasjuk mängd pengar i attiraljer för vinterträning, inklusive IceBugs spikskor och förnyat medlemskap på Grands Gym (varifrån jag tidigare fått spraken - read all about it here). Kalkylen ser ut så här: Investerade Sekiner Dividerat med Kilometer bör inte överstiga nyckeltalet 100. Jag har sprungit närmare (eller närmare bestämt exakt) 198,7 km i vinter, kanske jag lite skarvade där hur lång vintern är och eventuellt har jag promenerat nån ynka enstaka (flytande begrepp) av dessa kilometer. MEN, vintern är inte över och jag har nu investeringsförbud för att nå upp (ner?) till mitt nyckeltal.  

Sen ger ju det ena det andra och så blev det en anmälning i grupp till Vårruset – man får en picnic i en Konsum kasse som belöning och VEM kan motstå det erbjudandet? Och eftersom det ena ger det andra så gav min väninna Miranda-från-Sex-And-The-City i julklapp till mig en anmälan till Tjurruset i oktober. Jag gav Helen Fieldings senaste bok till henne. Tjurruset är 10km i geggamojja och backar och dalar och vatten och geggamojja. Jag gav Helen Fieldings senaste Bridget Jones bok till henne. Tjurruset är i oktober! Det kan snöa i oktober! Man måste köpa ännu fler dyra träningskläder för att ersätta de som förstörs. Jag gav senaste Bridget Jones boken till henne i julklapp. Med vänner som detta behöver man inga advokater! Nej just det, hon är min advokat. Min advokat-käraste-väninna som helt uppenbarligen hatar Helen Fieldings senaste bok om Bridget Jones.

Men dessa två lopp (lopp låter så proffsigt, lika proffsigt som när jag skröt om mina IceBugs) är alltså 5 km och 10 km. Jag springer ungefär 4,8 km med glad min och lätt andfått leende. 4,9 km - då ser jag redan ut som en flåsande ättiksgurka. Så nu har jag börjat nästa steg. Från ”4,81 km ättiksgurka till 10 km strålande solsken i geggamojja – programmet”. Det går jätte bra! Jag sprang 4,8 km i morse. I min nya snygga merinoulls träningströja. Den behöver nämligen lite mileage för att nå nyckeltalet 100 i kalkylen Investerade Sekiner Dividerat med Kilometer. I helgen springer jag kanske 4,81 km. Kanske.

Men här kommer i varje fall maratondelen in! Kom på i morse att min pappa alltid skrutit över sin maratonprestation i Aten på klassiska rutten. Jag har iofs sett hela loppet för min mamma satt i en taxi och filmade med en 8mm kamera hela förloppet. Om hon försökte sig på att filma nåt landmärke typ Akropolis så hojtade pappa genast till att hon skulle fokusera på honom och inget annat onödigt. Så hur svårt kan det vara? Om man kan hojta åt sin fru i en taxi medan man springer så kan det knappast vara helt omöjligt med maraton. Alltså bestämde jag mig för att genast då jag kom hem smsa pappa och fråga hur gammal han var när han sprang maraton i Aten, för det skall minsann jag också göra! I exakt samma ålder som han var när det begav sig! Nu skall här sättas mål!

Svaret kom på studs: 3,5 timme 4minuter 59sekunder per kilometer. Ja det låter ju rimligt. Tre och en halv timme borde jag väl klara av att springa. Jag sprang ju faktiskt utklädd till ättiksgurka i en hel timme en gång. Sen slog nyckeltalsräknare in – FYRA MINUTER OCH FEMTIONIO SEKUNDER PER KILOMETER för nån som klassades som gammal gubbe! Höuli shit! Det klarar jag ju inte ens av på en kilometer. Totalt. Säkert inte ens på hundra meter.

Så nu skall jag köpa massor massor dyra träningskläder, kanske en pulsklocka och en hjärtslags-bältes-grej och det där fjantiga utanpå-bältet med små napp-flaskor som så många har, och investera massor pengar för det kommer behövas många många många många träningskilometer inför maraton i Aten år 2020.

Varför måste jag berätta om alla mina tankar för pappa?

Epilog:

On the bright side: man kan också springa 5 km eller 10 km lopp i samband med Aten maraton. Tänkte sikta på ett nu i november 2014 med Muminsystern. Hon uppdaterade redan på FaceBok att hon skall springa 5 km maratonlopp. Kom några spydiska kommentarer. Frågor på det!

Personligen kollar jag redan på hotell och flygbiljetter! Det bästa med att Grekland är i konkurs är att man kan bo på lyxigaste hotellen för en nästan genant spotstyver!!!!!! Jag älskar Grekland! Fetaost, oliver och skoskav - here I come!

Bildtext: det är inte min pappa på bilden, tyvärr fanns inga stillbilder från hans maraton - bara 3,5 timme 8-millimeter svartvit film. Killen på bilden heter Fauja Singh född 1911 och fortfarande aktiv maratonlöpare.... Hans diet-tips är förövrigt att dricka mycket te, äta ingefära och skratta! I can do that!

Pensionär är det nya svarta!

Sitter i en låg, lång, träbåt med konstig lång motor där bak som jag aldrig skulle klara av att styra. Jag sade väl att båten är låg? Så låg att om jag lutar mig lätt åt vänster så blir min vänstra PippiLottaFläta blöt av havsvatten (eller heter det havsvatten i en sjö?). Där sitter jag ändå. I en trästol som mest påminner om det där gamla kabunkliga möblemanget vi har i syrenbersån på landet, det där möblemanget från 1950-talet som skall släpas ut varje vår ur gamla växthuset och som väger ca ett fjärdedels ton total (4 stolar och ett bord) trots att det är ganska skraltigt och lite murket. Och inte alls lika fint målat som stolarna i den låga båten där man inte kan luta sig åt vänster. 

Och vem sitter egentligen någonsin längre i gammal syrenberså? Vilket jag tycker är grymt tråkigt för varför har man en syrenberså på landet om inte någon sitter där i lätt skraltiga och murkna möbler? Åtminstone borde man ha en gammal onkel som dricker punsch och somnar i bersån för att sedan inte hittas före dagen efter, lagom till lunch? Vad annat skall man göra av pensionärerna till natten?

Ungefär så såg stolen ut som jag satt i, som en syrenbersåbuskestol var man kan somna om man druckit kopiösa mängder punsch och missat hur kantiga och obekväma de är. Skillnaden är att jag varken druckit punsch eller såg några svenska syrener. Det enda jag kanske såg var sirener. För jag befann mig på en stor sjö mitt i up-land Burma. Vi kryssade mellan byar byggda på pålar med hela vardagen placerad på vatten, allt från postkontor till skolor till trädgårdar till mataffärer och elstolpar.

Helt fantastiskt tänker jag och känner mig lätt äventyrlig där jag puttrar fram i den låååga båten i den muuurkna syrenbersåstolen. Vid närmare eftertanke så är jag nog hemskt äventyrlig, jag befinner mig ju de facto på andra sidan jordklotet, på en sjö som inte var helt lätt att ta sig till what with all the local so called never reliable planes och förstås detta mitt enorma äventyrliga sinne. Jepp, jag är lite av en Indiana Jones vid närmare eftertanke, eller kanske James Bond. Håller på att slumra till av motorns monotona ljud och vågskvalpet och ”PrecisFöreManSomnar-bilder” formar sig på min näthinna.   

Jag ÄR en  actionhjältinna och strax kastar jag mig över den konstiga långa båtmotorn och sätter full fart med PipppiLottaflätorna flygande medan jag flyr med den burmesiska nationalskatten undangömd i båten, jag är jagad av trettiofyra eller kanske trettiosex (min Sherlock Holmes hjärna är lite marmelad-ig) ilskna skurkar i snabba Miami Vice raggarbåtar. De knappar in. Jag drar på allt jag kan, vattnet yr, båten forsar fram, under hus, över en brygga, skuttar genom ett tempel, skrämmer små barn till vettet på en flytande marknad, klyver tomatplantager på små guppande öar, skär genom en annan båt – tätt följd av alla bad-guys i raggarbåtar. 34 eller 36?

Men actionhjältinnan är smartare och hon vinner för hon åker in under ett hus på pålar och….

Ungefär där vaknar jag ur min angenäma syrenberså-vila till ett putt-putt-putt-ljud – inte från några KGB agenter eller burmesiska villains, men från en identisk båt till vår. I den sitter fyra amerikanska damer i all sköns ro med matchande lila hår och iPad skal i samma nyans och tar gladeligen fotografier av all skönhet och ful-vacker förfallen fattigdom (vilket tydligen inkluderar mig) medan de viftar med sina käppar och utropar ”Oh dear, look how quaint”.

Jag känner mig inte speciellt äventyrlig längre. Undrar om KGB lierat sig med amerikanska Golden Girls serien. 

Är. Purken. Är. Inte. Quaint.

Det här är vad jag vill ha sagt: Pensionär är det nya Svarta. Vi ungdomar, dvs alla under 62 år, kan bara hälsa hem. Pensionärerna har tagit över. De finns överallt! Till och med på Inle Lake i Burma!

Min favoritpensionär som passerade strecket för sisådär 35 år sedan och som idag oftast återfinnes på Restaurang Strandvägen 1 eller densammas bakficka Milles (trots att han påstår att han tagit taxi hem) är väl praktexemplet på att pensionär är det nya svarta! Och om det inte övertygar er – kolla då in min andra favoritpensionär som reser runt som en skållad råtta med någon kallad @weekendhoppers

Jessus Amalia, när skall de där pensionärerna tagga ner?

PS. Bilden visar helt tvätt-äkta ”oh my God look how quaint” amerikanska pensionärsjävlar på Inle Lake. Och de har ingen aning om att jag fotograferat dem. Rätt åt dem!

Mötet med en terrorist från höger i Pakistan

Min kära Mor brukar vara ytterst orolig då jag reser för jag lyckas som oftast pricka in intressanta händelser så där som naturkatastrofer, flygplats bombningar och annat som ger en extra liten krydda till resan. Denna gång var resans huvudpunkt mötet med en elak terrorist med en bomb.

 ”Bad terrorist from the right!” ropas det mitt i allt högt och ljudligt i en högtalare. Ingen ändrar en min, ingen reagerar – utom jag och mitt sällskap som börjar fnittra hysteriskt. Vi sitter på läktaren till en poloplan och in springer nämligen, mycket riktigt från höger, en man iklädd en orange/röd dräkt som definitivt såg distinkt lika ut som en dräkt compliments av Guantanamo. I ett väldigt irrationellt mönster zic zac’ar han in på poloplanen, bärandes på en Samsonite attchéväska modell 70-talet, allt medan speakern lyckligt refererar ”Bad terrorist now looking for place to hide bomb”. Observera att referatorn dessutom talar så där som brittiska komiker gör när de härmar indier i sketcher. Vi lyckas knappast hålla igen våra fnitter-attacker som nu bubblar upp i konvulsioner och riskerar att brisera som den påstådda bomben som ”the bad terrorist from the right wearing red” försöker gömma på den nästan 300 meter långa och 150 meter breda poloplanen.

Vet inte om det mest absurda är den sk terroristen som joggar runt på planen med en bomb, eller det faktum att en livvakt och tre säkerhetsvakter sitter runt oss och inte alls reagerar på vare sig terroristen eller bomben, trots att det är just det som är deras jobb – att reagera.

Vår bad terrorist hittar till slut ett ställe att gömma sin bomb på; mitt på plan, varmed han springer runt i cirklar igen och sedan undan ”back to the right” och gömmer sig själv bakom ett staket. Referatorn meddelar sedan att en av militärens tränade hundar nu skall hitta bomben. En goldenretriver (army dog number one) tjock som en svensk pensionerad jakthund kommer in på plan och springer lyckligt runt och doftar på polohästarnas avföring ca 50 meter i fel rikting från den suspekta Samsonite-väskan som ligger mitt på planen.

Referatorn ropar upphetsat i den sprakande mikrofonen: ”now trained army dog, number one, will find the bomb!” (kom ihåg att tänka er en brittisk komikers indiska uttal). Hunden hittar absolut inte bomben. En militär kom in och ställer sig vid attachéväskan och från min front seat ser jag något som disktint liknar hundgodis så som hundgodis ser ut i alla världens hörn. Pedigree Pals bästa hundgodis lockar därmed hunden till attachéväskan och då hunden ätit klart så skäller han två gånger. Referatorn brister ut i ett jublande och ropar ”the dog found the bomb, the army dog number one found the bomb”. Publiken ger stående ovationer, alla står och klappar, inklusive vår livvakt och våra tre säkerhetsvakter, alla jublar, ja alla utom tre svenskar som skrattar så dom kiknar. ”That would be the three bad swedes from the right” hade nog referatorn sagt om han inte hade haft så fullt upp med att berömma army dog number one som lyckligt väntade på nästa mums-bit av Pedigree Pal godis.

Efter detta följer fler roliga inslag i arméns hunduppvisning, bl.a. när army dog number two skall hitta the bad terrorist som gömt sig med en kladdkaka som lockbete för att inte hunden skall springa rakt förbi honom. Men även inslag av när 6 shäfrar (army dog number three, four, five, six, seven and eight) skall förevisa att dom kan sitta (fyra av sex poäng) gå bredvid sin husse utan koppel (fem av sex poäng – det fanns kladdkaka kvar i höger hörn av poloplanen) samt hoppa en hinderbana felfritt (ett av sex poäng).

Härefter får vi njuta av en ypperlig polomatch. Terroristerna lyser med sin orange/röda frånvaro och Pimms No 1 utan Pimms No 1 alkohol smakar riktigt gott. Man glömmer nästan att man inte är i England utan de facto i ett gammalt common wealth land där man alltjämt delar upp terrorister i ”bad terrorist” och högst troligen ”good terrorist”.

Trekking i Islamabads berg

Vad gör man i Pakistan en långhelg, jo massor roliga saker. Man kan t.ex. trekka i bergen ovanför Islamabad, det är otroligt vackert och väldigt bra träning. Speciellt bra träning om man gör som jag. För att förklara upplägget först; tre nordbor utrustade med hiking kängor och stavar skall vandra upp för ett berg en halvdag. En säkerhetsvakt gåt först, sen kommer en till, sen kommer tre rosa nordbor med en livvakt och sist en till säkerhetsvakt. Alla med puffrorna prydligt instoppade i bälteslinningen under pikéskjortan så att det putar ut en sån där konstig synlig buckla som inte ens i den vildaste fantasin kan ses som en extra vattenflaska eller mobiltelefon, utan bara som just det de är dvs en pistol. Hur som helst, jag går lite snabbare än de andra rosa nordborna och eftersom stigen går som en serpentin så ser jag mittiallt inte någon bakom mig. I vanliga fall skulle jag inte vara så orolig, men eftersom två body guards blivit pistolhotade och rånade på samma ställe veckan innan så kändes det lite enfaldigt att traska där ensam. Dessutom var aporna ganska stora och jag var i ärlighetens namn lite skraj för dem också och kände att det kunde vara en aningen tryggare med en pistolbärande säkerhetsvakt inom synhåll. Alltså ökar jag takten tills jag efter nästa kurva får syn på ryggtavlan med den karakteristiska bucklan vid byxlinningen och plast spiralen i örat framför mig. Springer raskt framåt för att korta avståndet. Vakt-jäkeln ökar takten, jag ökar takten. Fattar ingenting, vill han lämna mig ensam ute i bergen? Benen känns tunga och stela och visst är det en bra skarp lutning på backen nu? Och värre blir det, snart är det som naturliga trappsteg, men ojämna och med helt fel avstånd och höjdskillnad. Jag känner att alla missade gymtider gör sig påminda, men ingen mjölksyra i låren skall hindra mig från att komma i kapp vakten. Snart springer jag nästan efter honom och han springer iväg från mig. Jag drabbas av lätt panik och börjar måla upp olika skräckscenarion fram för mig, konspirationsteorier och självklart en Aftonbladet rubrik som braskande deklarera att en galen turist hittats rånmördad i Pakistan. När jag tror att jag skall kollapsa av både räddsla och dålig kondition, så sprakar det till i säkerhetsvaktens walkie talkie och han säger något ohörbart i den, vänder sig om och tittar på mig, svetten bara rinner ner för hans ansikte och han ser om möjligt ännu tröttare ut än jag. ”Stopp”, säger han – ”others need water”.

Jag bar på allt vatten i min ryggsäck och de som blivit efter med den andra gruppen hade kallat på min rymmande livvakt för att få mig att stanna. Då inser jag att han av säkerhets skäl behövt hålla sig före gruppen, ju snabbare jag gick, dessto snabbare måste han gå. Till slut sprang vi.

 Jag och träning – we don’t walk together….

Enligt bevisad forskning är jag 60 år gammal

Jag hörde en gång om en teori som heter 20 40 60 -teorin. Den går ut på:

20 - när man är 20 år så snurrar livet runt att fundera på vad andra tänker om en
40 - när man är 40 år så slutar man bry sig om vad andra tänker om en
60 - när man blir 60 år så inser man att enda gångerna någon annan tänker på en, så är det då de funderar över vad man tänker om dem

Jag är så 60 år gammal!!!

Bilden är min, men lånad till och nu lånad tillbaka från min väninnas bloggpost, när vi stod och skvallrade på en beach i Sri Lanka för några år sedan.

Time to go

Så var det dags för den ned-tjatade pilgrimsvandringen då. Har packat en ryggsäck som mentalt kändes enorm, men som krympte märkbart för varje liten pinal som slank ner. Halvvägs genom packningslistan var den full. Har dividerat och funderat och undrat och vägt prylar. Klippt bort onödiga tvättlappar från kläder och vägt olika sport-toppar mot varandra för att hitta de lättaste. Det känns nästan som om jag var på väg på en jordenrunt seglats och måste plocka bort ögonbrynen för att spara vikt. Ingenting ryms in i den förbaskat lilla ryggsäcken. Har redan bestämt mig för att jag inte behöver glasögon, utan bara använder linser varannan dag för att spara utrymme (bör dock packa en kamera så att jag senare kan se vad jag missade under vandringen). Allergitabletterna kan jag inte vara utan, men deodorant tänker jag låna av Muminsystern. Borste är inte så viktigt för schampooet uteblev redan i första gallringen. Jag kommer äta middag i tränings-kalsonger som jag sedan tvättar under natten. Och behöver man verkligen ha med sig en karta? Är kanske inte en iPhone laddare viktigare? Muminsystern har packat en bikini, det ryms inte i min packning ifall jag inte skulle lämna bort strumpor. Så skulle tillfälle ges att simma så simmar jag i strumpor. Executive decisions! Känner mig väldigt äventyrlig och framförallt asketisk. Likheten mellan mig och en 1600-tals pilgrimsvandrare är slående! Ända skillnaden är nog mina knall-lila hörlurar.

Take what you need! Det viktigaste är väl ett gott humör och bra sällskap. Allt annat kan man säkert köpa i Galiciens vildmark, typ plåster....

Fasen, kom just på att jag inte har något regnställ.... äh, det har ju regnat i ett sträck i fem veckor där nere, rimligtvis är det väl slut på vattnet nu. Och jag har ju alltid mina strumpor.

SVT gör reklam för digital identitet med jetlag – ”Du är Googlad”

Ja, jag vet att jag tjatar. Ja, jag kommer att fortsätta tjata! Jag vill verkligen att du som person eller företag skall fylla din digitala identitet med innehåll som speglar din personlighet. (Visst är jag familjär i mitt vokabulär som Du’ar företag – undrar vad min Far skulle säga?) Hur som helst, Du’ad eller inte, så är du googlad. Din digitala identitet är en högst aktuell fråga och den kommer inte bli mindre aktuell om du väljer att gömma dig i ett mörkt hörn av cyberspace och strunta i "allt det där med internet".

Som jag tidigare skrivit så sänder SVT’s Dokument Inifrån på torsdagen 22 mars klockan 20:00 dokumentären “Du är googlad”. Enligt deras sida så handlar det bl.a. om att: Johan Ripås gör ett test med sitt eget nätjag.

Eget nätjag?
Nätjag?
Seriously - Nätjag?
Är det det som händer om din digitala identitet har jetlag?

En resebyråreklam jag verkligen gillar!

Jag har en inbyggd aversion mot att resebyråreklamer antingen porträtterar 22 åringar som framgångsrika lyxresenärer, Mads Mikkelssen som småbarns pappa joggandes på stranden, Hollywood-hemmafru som vimsig resenär borttappad på andra sidan jordklotet, eller kladdiga ungar i Bamseklubb. Sånt biter inte på mig.

Reklamen ovan däremot! Jädrans vad snyggt - stilig, narturligt vacker äldre kvinna som sitter och vilar ut på stranden efter en tur på surfingbrädan. Hon är parant, vacker och ser avslappnat nöjd ut. SÅ vill jag se ut när jag åker på semester. Och skulle Mads Mikkelssen komma joggandes på stranden bakom mig så skulle jag självklart inte bli alltför ledsen.
- Posted using BlogPress from my iPhone

Ett till måleriskt minne från Paradiset

Det är nog inget sammanträffande att fyra religioner sammanstrålar på denna paradisö som liksom ett kärt barn gått under många namn; Serendib, Ceylon, Sri Lanka. Här samsas hinduer, buddhister, katoliker och muslimer om härligheten. Nära där jag befinner mig finns Adam's Peak - enligt alla religioner en helig plats där både Buddha, Shiva och Adam lämnat sitt fotavtryck. Notera att det bara finns ett fotavtryck - och att våra kristna och muslimska bröder båda röstar för Adam. Han skall ha gjort sitt Hollywood Boulevard fotavtryck där då han först kom till Eden.

Aka Sri Lanka är Eden.

Vilket jag gärna håller med om. Här upplever man nya hisnande scener varje gång. Under denna resa fick jag minnesbilden av Castlereagh sjön för evigt inpräntad i min lilla Sri Lanka bilderbok i hjärnan, efter en förtjusande transport över sjön med lokala roddbåtsklubbens mästare. Han var ca 85 med fyra knallröda tuggtobaksfärgade tänder, men han rodde som om Loch Ness var oss i hälarna. Vilket han kanske var. Samsas alla religioner här så ryms väl några myter också med i cocktailen.

Ps. Visst är det lite "släng dig i väggen Turner" över bilden?

Börja i slutet och gå baklänges mot målet – det är ju resan som räknas

Paolo Coelho skrev i sin bok som handlade om hans Camino, pilgrimsvandring, att det inte är målet som räknas utan resan. Ja aldrig tidigare har jag räknat så mycket på en resa som nu då jag skall göra en pilgrimsvandring. Att hitta flygresor till Santiago de Compostela tar längre tid än att promenera dit. Vilket iofs är vad jag skall göra, men jag behöver fortfarande en flygtransport i något skede. Sannalainen föreslog privatflyg då jag undrade hur jag skall nå detta Europas svarta hål på flygkartan. Jag tänkte att en flygpool vore fördelaktigare än privatplan och det tyckte Sannalainen att var en fantastisk idé – ett flygplan med egen pool. Så när nu resan räknas så räknas min kassa också. Detta blir inget billigt äventyr.

Men ett äventyr skall det bli. Min käraste Muminsyster och jag skall nämligen pilgrimsvandra. Det var en strålande idé, som jag lyckligt och spontant genast svarade på. Jag tror jag svarade på ett sms mitt i en fest klockan 3:15 en helgnatt: ”JA”. Jag kan ju nämligen inte säga ”nej”. Och jag ville inte heller säga nej. Klart vi skall pilgrimsvandra en jätte lång krånglig sträcka. Sen var jag så trött så jag tog taxi hem tre kvarter.

Hur svårt kan det vara? Man tar på sig bekväma skor och en liten snygg väska och så går man bara iväg. Nja, riktigt så lätt var det inte, det krävs planering och man måste välja mellan olika vägar och länder och ingenstans går det flyg. De bekväma skorna är svårare än det låter. Mina ur-fula joggingskor (känt faktum att fula skor är bekväma, därför köpte jag de fulaste Nike skorna jag kunde hitta) duger inte. Vad? Jag förstår inte, kunde dom gamla pilgrimsvandrarna gå i sandaler så kan jag väl gå i strykfula Nike’s, dom har ju ändå dual air push, smooth cushion, step hard, jump high, run fast –joximojs i sig.

Då blandar sig Galoschgubben i ämnet och drar mig till en friluftsaffär som får mig att tappa luften av ångest före jag ens kommit över tröskeln. Överallt ser jag bruna och gröna nyanser blandat med rött (jag passar inte i rött!!), inga smooth cushion neonfärgade airbags i sikte, bara stadiga goretex-nubuk-breath-hard-ful-skor med traktorbotten. Jag springer ut i panik. Vad fasen vet någon som går i galoscher om vandrarkängor anyway? Till slut, någon vecka senare, köper jag ändå i smyg ett par lerbruna kängor av en snäll gubbe på en mellandagsrea, som ger mig andhjälp och tröstar mig medan han rycker av mig tusenlappar och förklarar att nu kommer både Muminsystern och Galoschgubben vara stolta över mig.

Nu skall kängorna gås in. Jag som får blåsor bara av att titta på ett par nya skor, om de inte är vita Converse, stirrar ilsket på mina lerbruna kängor med supergrip-all-round-terrain-performance-sulor. Dom stirrar surt tillbaka. Galoschgubben smyger runt i knutarna och fnittrar åt mig. Hur svårt kan det vara, måste jag träna? Räcker det inte med några gånger på löpbandet på mitt über-underbara gym? Tydligen inte, man måste nämligen lära sig gå i lugn takt, länge. Speciellt det där med länge känns svårt. Hur skall jag klara av att gå i flera timmar, typ fem-sex timmar utan att bli rastlös. Eller det är kanske idén att ta en rast som oftast för då blir man inte rastlös.

Men att gå i timmar och vara tyst och tänka djupa tankar (ja, jag har läst Paolo Coelhos bok), HUR skall jag klara det? Jag kommer att se ut som ett överhettat ånglok som tuffar fram i mina traktorkängor med ånga pysandes ur näsa och öron, kokandes av iver att få berätta högt om mina tankar jag kommit fram till under senaste sisådär hundra metrarna…. Och inte kan jag heller smygtwittra om mina tankar. Då skulle 3G räkningen, i detta svarta hål i Europa som infrastrukturen glömt bort, bli dyrare än vad det kostar att plocka ner hela katedralen i Santiago de Compostela – stenblock för stenblock – och flytta till grannens hästhage här vid mitt andra hem. I och för sig skulle det spara mig massor pengar, för då kunde jag pilgrimsvandra varje dag till katedralen på en minut! Tänk på den!

Så jag har löst skodonen, träningen löser sig själv på nåt sätt, lära mig vara tyst tror jag inte blir ett problem eftersom mitt vandringssällskap inte är Paolo Coelho, utan en mycket pratgladare person som struntar i tystnadsplikten annat än när det gäller hemligheter. Flygpoolen ordnar sig på nåt sätt det också.

Återstår: packningen. 5kg skall man ha med sig ungefär exakt. Ja det borde väl ordna sig. Galoschgubben påstår sig ha en slags ryggsäck anpassad för ändamålet. Den är säkert från 1975 och väger 15kg i sig. Men hur packar man lätt? 5kg. Vad om man är jätte törstig? Vad väger en flaska champagne? 1kg? Lyckas man ta med 5 flaskor plus en 100grams deodorant måntro?

Äh det ordnar sig. Huvudsaken är att vi är på väg. Vi skall träna baklänges promenad och komma ihåg att det är resan som räknas och inte målet. Vi börjar nämligen vandringen vid målet, för varför göra saker på samma sätt som alla andra om man kan göra tvärtom?

Det är lugnt, det ordnar sig. Jag får säkert använda Muminsysterns deodorant...

Skattebonus, Sri Lanka och andra alternativ

Jag hade nöjet att skriva en artikel om Sri Lanka under hösten. Ni som varit generösa nog att sponsra Sverige AB med tillräkligt mycket skatter har redan kunnat läsa artikeln i Connoisseur. Vill man läsa mera om Sri Lanka så går det bra att slå in det som sökord här på bloggen och bl.a. läsa short stories jag skrivit under resor i landet. De porträtterar mig mer eller mindre smikrande inser jag, men det kan vara ovärdelig kunskap att tex känna till Thalagoyan, sötvattenskrokodilerna, lokala tredagars bröllop eller tåg-ruljansen i landet. Detta ifall ni skulle få för er att ni behöver sol och ljus mitt i vintern och helre reser till Sri Lanka än Karlskrona!

Vill ni veta mera om landet - maila mig!

- Sonja Catani egenutnämnd inofficiell spokeswoman för paradiset Sri Lanka

Pur Sucre!

Det skall vara rosa och det skall ha socker!

Ja, detta är inte Sverige

---
Posted from my iPhone

Med järnhand och stadig blick stegar jag mot himmelriket

Det finns få saker som får mig så upphetsad som apotek och städattiraljer. Ja det vore väl enorma järnaffärer i stil med Claes Olsson då. Detta säger väl mera om mig än något annat. Strunt i mitt kompulsiva behov av att samla på champagne från årgången 2003 eller mitt smått galna sätt att räkna trappor och göra TODO-listor – järnaffärerna slår allt det hands down tio-noll. 10-0 järnaffären kontra Bollingers absoluta raritet av 2003’a med få bubblor men desstu underbarare smak.

Under några dygn på Rivieran har jag fått njuta av dessa laster. Inte av champagne då, det sparar jag till ett mindre festligt tillfälle. Men järnaffären. Åh wow. Den var större än vilken som helst K-rauta eller Claes Olsson jag någonsin besökt. Den var E N O R M. Jag blev så till mig av alla slipmaskiner och tryckluftsborrar som talade franska så jag missade helt och hållet att kolla vad affären egentligen heter. Att jag bara skulle inhandla en ”blipper”, d.v.s. en liten grå historia med blåa knappar, som man fäster vid en nyckelknippa och så gör man ”blip” och så öppnas magiskt portar, lampor tänds och garagedörrar fungerar som om jag hade utropat ”alibaba öppna dig”. Detta glömde jag. Jag stod helt på fullt alvar och diskuterade möjligheten att inhandla en orange-gul cementblandare istället. Den trevliga franska försäljaren som inte förstod ett smack av min dåliga franska blandat med italienska (se tidigare bloggpost om italienska för nybörjare och bok-kris) brydde sig inte alls om min rotvälska. Han hade sett mitt ha-begär och att alla mina ”please let’s buy it” signaler stod på högsta frekvens färdiga att utnyttjas och exploateras. På sälj-snack var jag varken Prospekt, Suspekt eller Close to Deal, jag var Done Deal. Före jag ens öppnade munnen och hasplade ur mig mina tvetydiga fransk-italiensk-engelska ord i stil med ”I wantta, no pardon, I’a need’a to buyya that cementblandare, does it come in pink? La rosa? Le rosé?” så visste han att hon, HON, kommer att köpa en cementblandare. Han hade nog redan räknat in sommarbonusen och såg sig själv och familjen ligga på St Tropez Nikki Beach beach och sörpla rosé vin (”bien sur madame, itta issa availaballe in pink, you buy the paint over there”), men det var tills verklighetsfanatisten till sällskap kom rusande och skrek non non, du får inte köpa en rosa cementblandare. Han hade nämligen siktet inställt på en splitterny borrmaskin som dessutom kunde häfta tapeter tillbaka till väggarna som de hade tagit ut sin skilsmässa ifrån.

Needless to say. Nu sörplar försäljaren rosa champagne och jag sitter och undrar över vad vi skall göra med alla dessa verktyg. Speciellt som vi inte ens kan öppna garagedörren med ett ”blip”, för ”blippern” -  den glömde vi såklart att köpa.  

Äh jag skämtar ju bara, tror ni verkligen att jag skulle köpa en rosa cementblandare och en skilsmässohäftmaskin?

Nej, jag joggade självklart raka vägen till ett apotek för att överkomma mitt galna beteende i järnhandeln (som var så stoooor). På Apoteket känner jag mig tröstad och lugn. Jag hittar aliment för de mest konstiga krämpor och dessutom är alla instruktioner skrivna på franska så jag kan i lugn och ro hitta på egen dosering. Åh, himmelrike alla dessa lösningar på alla dessa problem. Liktorn, celluliter, magont, kvalster, allergier, små sår och ont i håret. Jag är i paradiset. Damerna talar dålig engelska och passar upp mig och svansar runt mig och säljer tandtråd och nagelfilar och plåster så det härliga står till. Jag dansar ut från Apoteket,  La Pharmacie, och är hög på endorfiner och vitaminer och apoteksdamernas glada miner.

Märkbart fattigare sitter jag nu och tittar på cementblandaren som blandar ihop Omega 3 och järntabletter och inser att jag i morgon får skriva om min fableisse för städprylar.

Muren, Drottning Kristina och andra nötter att knäcka

Det här med att befinna sig på Rivieran. Först av allt (en dålig svenglandism av uttrycket ”first of all”) så kräver det många böcker. Mängder av böcker. Inte endast en, ensam, en singularis, singelexemplar ynka tegelstensroman som jag lyckades läsa till sidan 645 redan på flyget ner. Så nu sitter jag här, 126 sidor senare på sidan 772 med ordet SLUT obarmhärtigt uppkört i ansiktet, utan tegelstenar. Nära St Jaques finns det dock en mur fylld av lockande tegelstenar som de lokala fransoserna bara längtar efter att någon skall demontera, eller kanske till och med demolera. Muren är nämligen gammal, väldigt gammal, inte vacker överhuvudtaget och har absolut ingen annan funktion än att orsaka trafikstockning mellan 7:30 och 09:00 varje morgon och 17:00 och 19:30 varje kväll. Allt endast och bara på grund av muren. Muren med de uråldriga tegelstenarna som någon lokal politiker avgjort att är så vackra att de omöjligtvis kan demonteras eller demoleras till förmån för en passage som låter två små franska bilar mötas i en kurva utan att riskera olyckor som skulle störa den i övrigt ganska slumrande stadens ambulanskår. Men eftersom jag nu är på jakt efter en tegelstensroman och inte efter att orsaka vare sig skada på lokala kulturarv i form av murar, eller lokala bilolyckor i form av demolering av de samma, så gräver jag igenom alla bokhyllor. Jag ratar nybörjar italienska kursen. Den läste jag redan förra året och kan tillägga att jag hade noll nytta av att kunna presentera mig på italienska i Frankrike. Fransoserna jag mötte och som säkert allihopa är kusiner till lokala politiker som gillar St Jacques muren, uppskattade inte detta överhuvudtaget. Butte why? Ma perché? Eller om ni nu skall vara så frankofiliga: mais pourquoi???

Gräver vidare bland böckerna och hittar till slut en biografi av Peter Englund över Drottning Kristina. Får dock ganska omedelbart ett mail av en frankofil som säger att jag inte skall läsa den för den inte är bra. Detta har jag redan hunnit upptäcka efter att ha hunnit igenom halva boken på en timme. Nej, det är inte ett litterärt mästerverk och nej det är inte en tegelsten. Närmare bestämt något som kunde vara fyllnad i tegelstensmuren. Den vid det här laget kända utrotningshotade muren. 

Något annat som är utrotningshotat, förutom fula murar som inte fyller någon annan uppgift än att orsaka trafikstockning, är fotnötter ¹. Dessa använder sig herr Englund flitigt av. De finns minst en per sida ². Men här kommer det kluriga in. De är inte klassiska fotnötter av typen som refererar till andra verk eller statistik eller forskning ³. Nej, de är fotnötter som broderar ut författarens text ⁴. Något som jag kunde ha tänkt mig att var en parentes ⁵. Eller ett eget stycke ⁶. Eller bara lite extra information som egentligen är information som gott och väl skulle kunna finnas mitt i den löpande texten ⁷. Så jag kan inte ha en åsikt ifall jag gillar boken eller inte, jag klarar nämligen inte av att läsa den ⁸. Jag ger upp före den ens skulle platsa som tätning mellan de minsta skiffren i den franska muren. Chiffer är nämligen vad texten mest kan förlikas med.

Såja nu skall jag äta artichocka som är stora som tegelstenar, eller kanske två murbräckor ⁹!

¹ Dessa fotnötter kan vara av olika karaktär, men de ger ofta ett litterärt mästerverk en viss aura av pondus och vetenskapliga bevis som låter läsaren tro att författaren varit ytterst noggrann i sin research

² Jag skämtar inte det finns minst en per sida, ibland till och med två eller tre i varierande längd

³ Gud förbjude, här skall vi inte följa gängse norm utan vara helt och fullt revolutionära liksom Drottning Kristina var då hon först abdikerade och sedan konverterade

⁴ I’m not kidding you, det kan vara hela stycken med åsikter

⁵ Några sådana har jag förövrigt inte hittat i boken. Parenteser alltså

⁶ Nöupp inga sådana heller

⁷ Märker ni hur jävla jobbigt det är att hoppa ner till sidans slut för att läsa dessa fotnötter???

⁸ tycker ni att det är roligt att läsa mina små kommentarer här nedan? Nähej? Jamen tänk er då att de ibland skulle referera till fakta eller annan litteratur. Jamen exakt, man kan inte sluta läsa dem, även om de flesta är totalt onödiga!

⁹  Åh vad jag önskade att jag kunde hänvisa till ett känt litterärt  verk just här. Eller åtminstone till en känd mur!