Mellan pensionär och barn i St Moritz

Mellan envist barn och pensionär som inte tar instruktioner så blir det intressanta dagar i backen. Mest har jag möjlighet att sitta på rumpan vid kanten i långa backar medan jag kan studera olika skidare som inte tillhör min familj och själv riskerar jag urinvägsinfektion. Snowboarden är bara ett stoppverktyg för att förhindra mig från att glida ner nån kilometer på rumpan till närmaste champagne utskänkningsställe. Detta emedan pensionären envisas med att vi skall skida som om vi alla var det nya svarta (ja pensionär är det nya svarta) och barnet inte alls vill vara svart eller ens röd, vad gäller val av backar alltså. Själv är jag bara rosa i en chockrosa jacka som en stor stopprosa skylt mitt i backen med snowboarden som stopp.

Varannan dag bestämmer barn, varannan pensionär. Varannan sitter jag i barnbacken och studerar skidstilar. Roligast är två italienska barn i treårs åldern som vägrar ta order av snygga skidläraren. Dom störtar rakt förbi svansen av lydiga barn som plogar, italienska busungarna svischar förbi snygga skidläraren och sträcker armarna rakt upp, skidorna rakt ner och skriker rakt ut JIHUUUUUU hela backen spikrakt ner, förbi liftkön och rakt in i alla morföräldrar och en finlandssvensk mamma som sitter längst nere och beundrar ättelägg som kommer ner i en lite lugnare och lydigare takt och stil.

I morgon är det igen dags för pensionärsskidning och urinvägsinfektion och knäppta händer då jag ber sakta om att ingen bryter ett ben och att jag kanske får bestämma var vi skidar någon dag typ år 2024....

Det närmaste jag kommer OS och guldmedalj

Förutom att jag är bland det o-sportigaste som finns, så är jag även totalt ointresserad av att titta på när andra utövar sport. OS bojkottar jag med glädje, inte bara pga. av att jag hatar Putin och allt han står för, även om det kanske mest är ett svepskäl för att jag vare sig vill eller kan titta på OS eftersom jag inte ens äger en TV.

Jag kan dock på avstånd, d.v.s. genom Twitter eller FaceBook och nyhetssajter heja på Finland i ishockey. Annars spelar det ingen roll vem som vinner, så länge ingen förlorar, men i ishockey – då är det på alvar. Man måste heja på Finland. Alla i min familj, oavsett pass, hemland eller hjärteland måste heja på Finland – annars får de ingen middag.

Men en gren är jag faktiskt mästare i: Curling. I den grenen har jag guldmedalj, är både OS-mästare och lokal rekordinnehavare av att curla barn. Nu skall jag hämta hem barn från fritids för att upprätthålla min titel som Curlingmorsa nummer ett. 

Kurera migrän med hjälp av FaceBook, Sex, Drugs and Rock n’Roll

För någon dag sedan hade jag världens vidrigaste migrän – inte orsakad av vin som man kunde tro, utan av yoga. Jag vet att yoga skall vara bra MOT migrän inte orsaka det, men jag och min helt felaktigt byggda och trasiga nacke (som får Pisas lutande torn, Turning Torso och Babels torn att se raka ut i jämförelse) gjorde nåt fel i en yogaövning och då kom migränen som ett brev på posten.

När migränen blir outhärdlig och  jag tror att enda utvägen är att ta en yxa och drämma i skallen, så tar jag till mina livlinor, dvs fråga publiken på FaceBook.

Som man frågar får man svar. Fick följande eminenta råd (sammanslagna listor enligt tema):

• Alkohol alternativen: någon var inne på cognac, någon på vodka (eller votka – eftersom det rådet kom från finlandssvenskt håll)
• Holistiska alternativen: någon tipsade om yoga, men det var ju roten till allt ont, så det går inte. En väninna gift med en hypnotisör var övertygad om att en orgasm skulle hjälpa, varmed nästa kommentar var att gå in på www.pointfinder.org som jag trodde att skulle vara vägledning till föregående råd, men det var det inte. Helkropps massage kom också upp, liksom att be någon massera mina fötter (vilket ingen är kapabel till i den här familjen, men Hugo är anmäld till Axelssons nästa termin)
• Drog alternativen: Botox!!! Utropade väninnan i Saudi Arabien. Ja det lät super bra, men sen kom det en kommentar från världens bästa skönhetsdoktor som ansåg att jag skulle ta Imigrane tabletter, så då föll Botox-alternativet eftersom han inte spontant kom springande hem till mig med sprutorna i högsta hugg. Jag fick även rådet att ta 2 Burana och kombinera med votka (ja från finlandssvenskt håll). En väninna ringde och erbjöd sig att komma via med värktabletter som man bara får utskrivna om man har en riktigt bra hot/mut-relation till en halvskum läkare. Vågade inte acceptera erbjudandet. Jag fick även rådet att ta odefinierade lugnande tabletter och sova bort dagen.  Och en kommentar skrev Zomig Nasal – det är kanske ett holistiskt alternativ, kanske en drog. Lätt oklart.
• Övriga alternativ: äpple, vatten och sömn.

Men bästa rådet var nog ”GÖM YXAN!”

Så jag gömde yxan och jag överlevde. Tack för alla superbra förslag och råd!

Snöglobar och dåliga ursäkter

Det började på Guggenheim museet i New York, jag hade sett Cattelans sista utställning, eller han påstod att det var hans sista utställning jag tror inte på det – är övertygad om att det kommer dyka upp en maskerad elefant eller trettiotusen uppstoppade duvor på Biennalen eller något annat ställe inom några år. Gick i varje fall förbi museets shop eftersom det finns två ställen var jag älskar att shoppa; museishoppar och flygplatser (i övrigt köper jag bara joggingskor på nätet). Där ser jag den mitt i allt; mitt barndomsminne! Det sköljer över mig, lyckokänslan, mjukheten när man smekte den, nyfikenheten på att se vad som händer om man drar ur proppen i botten och sen det eviga skakandet! Det var en halv glob fylld med vatten, låtsas snö och i detta fall en miniatyr av Guggenheim museet inuti. När jag var barn var det en jultomte på släde med ren och små granar. Jag ÄLSKADE den lilla snö-globen, men hade helt glömt bort att de ens fanns. Det var omöjligt att stå imot. Jag måste förstås bara köpa den, även om det kändes lätt o-kulturellt i jämförelse med alla konstböcker och högklassiga bokmärken som fanns till salu. Då jag betalade så mumlade jag generat något om att mitt barn hemma i Sverige aldrig sett snö och alltid önskat sig en dylik snöglob. Kanske inte världens bästa ursäkt, men det var det första jag kom på.

Några månader senare var jag i Paris med sagda barn (det snöade förövrigt på Euro Disney och var skitkallt och två timmars köer, barnet vill aldrig mera åka till Disney Land – check). I en affär ser jag ett Eiffeltorn i en snöglob fylld med glittrande disco-snö. - Den vill du väl ha?, utbrister jag entusiastiskt. Svar nej, vi hade fått nog av snö. Jag köpte den i smyg åt mig själv och då jag fumlade vid kassan så nickade jag konspiratoriskt mot barnets håll så att kassatanten skulle fatta att den ju absolut inte alls var tänkt åt mig.

Sen var det kört. Idag är min samling uppe i 23 snöglober. Det är överraskande var man faktiskt kan hitta dem i turistaffärer, tex på Maldiverna – där det rimligtvis aldrig snöar – den har dessutom blinkade små lampor som lyser upp den snöande korallen. Eller i en kyrka högt ovanför Bologna – då kommer snögloben med helgon och hela köret. Samma gäller Orange varifrån Jeanne D’arc flyttat hem med mig i sin snöyrande värld. Att hitta en i Schweiz med alptopp och tåg var inte så överraskande, men däremot att ha en med Burj Khalifa trots att jag aldrig varit i Dubai är lite mera överraskande. Den är mitt enda undantag, annars köper jag alltid snögloberna själv och måste ha besökt landet/staden/monumentet för att snögloben skall passa in i min samling. Men Burj Khalifa kommer från Sri Lanka, närmare bestämt en liten by utanför Kandy som heter Elkaduwa. Mina vänner har ett teplantage där och de hade fått Burj Khalifa silversnöande globen som present. När jag berättade om min samlarmani och förtjusning i de samma så envisades dom med att jag skulle ta hem den. Jag lämnade på morgonen några tusen rupee i ett kuvert med ett kvitto och ansåg att jag hade köpt den. Då räknas det nästan. Skall skriva Elkaduwa på den med tjock svart marker pen. Högsta bygnaden i Elkaduwa är förövrigt ca 2,5 meter. Men å andra sidan är det ca 1002,5 meter över havsnivån så det är ju definitivt högre än Burj Khalifa.

Moving on – jag har ett antal snötyngda slott från Loiredalen, Andalusiska landmärken, en kamel i Qatar (också med disco-lampa), en fyr från Finisterre vid världens ände som jag vandrat 120 kilometer till, lite Rivieran, Colosseum och förstås en stackars gondoljär som just nu kämpar sig genom en snöfylld kanal i Venedig!

Min mest extravaganta snöglob är en buddha-staty från Burma, han har massor-massor guldsnö runt sig. ”Real Gold”, utbrast säljaren som pressade ur mig ett alldeles för högt pris för snögloben i äkta plast med en liten propp i botten som jag är så sugen på att öppna och se vad som händer.

Min man uppmuntrar min hobby för han tycker mest att de är så roligt att se vilka ursäkter jag kommer med när jag smyger fram till kassan försöker se nonchalant ut och hitta på en ny bra orsak till varför jag köper detta horribla turistföremål. Tror att internationella sovenir-affärers-förening har lagt upp på sitt interna intranät en bild av mig med ett stort tack och en stjärna för att jag är VIP-kund och ensam håller igång produktionen av tackyga snöglobar i världen.

Nu snöar det för övrigt i vår egen bubbla också. Tycker Dom där i Öfvrevåningen kunde sluta ruska runt på den där snögloben med jorden inuti – jag vill ha VÅR!

Marodören och odören

Ja och så kan jag bara konstatera att det kommer vara svårt att skicka tillbaka mitt 21sta par fula joggingskor till Maja på Sportamore efter att marodören öppnat paketet i jakt på joggingsko-odör.

Dessutom är skorna ganska snygga så jag kommer säkert ha skavsår hela våren...

Bildtext: 2 minuter var han ensam i bilen - TVÅ MINUTER! Det tog mig en evighet att hitta alla pappers- och plastflagor som han lyckats åstadkomma på två minuter då han öppnat paketet.

Snedvriden skofetischism eller bara helt galen samlarmani?

Som de flesta andra i iPhone-generationen så kollar jag mina mail ungefär det första jag gör på morgonen – ja alltså efter att jag och Vrålande Fritz joggat upp och ner i trappan tills jag fått tyst på honom (en annan historia som ni kan läsa här). När jag då i varje fall vaknat, med bultande hjärta och spagettiben så är det första jag gör, före jag ens kokar kaffe, att kolla mina mail.

Nästan varje morgon får jag mail från Sportamore. Jag vill avsluta prenumerationen, men Maja min personliga mailkompis på Sportamore, troligen en bot, kommer med så bra erbjudanden att jag kan inte bara dumpa henne i junk-mailboxen. Idag fick jag en kod med Run2014 som gav mig hela 100 (hundra!) kronor rabatt på nästa par joggingskor!!! Jag älskar joggingskor! Det finns inget som får mig att känna mig hurtigare än ett par joggingskor. Bara ett par till liksom. Snääällla. Snälla Maja!

Jag klickar mig vidare och vipps har en halv timme gått då jag jämför Mizuno Wave Riders med Nike Lunarglide. Jag tappar bort mig på internet och hamnar på mummies-who-jog-dot-com och Runners World test sites, jag tar en detour via maraton.se och sen min komedisida nummer ett: jogg.se med passande forum. Före klockan är 07:00 och mitt kokande kaffevatten evaporerat ut i köket så kan jag ALLT om joggingskorna, som Maja säljer med hela hundrakronors rabatt.

Jag behöver inga nya joggingskor. Jag skulle troligen klara mig på två par skor -ett par för Grands gym och ett par för Svalnäsviken, men sanningen är ju att jag behöver så många fler.

• Ett par inomhus i förorten (för jag kanske vill springa upp och ner i trappan andra tider än då Fritz vrålar, man vet aldrig…)
• Ett par ute i förorten i torrt väder (för det kommer säkert vara torrt runt min joggingrunda ungefär 18 timmar totalt under 2014)
• Ett par inomhus i stan (för jag kanske inte får sparken från gymmet det här året och vågar faktiskt lämna kvar ett par skor där)
• Ett par ute i förorten för blött väder (övriga 4302 timmar under joggingsäsongen)
• Ett par i förorten då det snöat eller är isigt (de berömda IceBugsen, kanske man behöver två par?)
• Ett par på landet (för att klara Mördarbacken)
• Ett par på landet (för att klara Mördarbacken uppåt, om man nu skulle vara så korkad att man sprang rundan åt fel håll och tvingades springa upp för Mördarbacken)
• Ett par för landerundan om det ösregnar (dvs troligen det enda paret som används i sommar)
• Ett par för stan utomhus (om man skulle våga sig ut bland snofsiga lattemammorna vid Djurgårdskanalen)
• Ett par för stan med extra reflexer (då man smyger sig ut lördag kväll vid 21:00 då alla lattemammor tittar på melodifestivalen eller vad nu det tittar på lördagskvällar)
• Ett par för stan söndagmorgnar (då man bara orkar promenera sakta sakta till Thielska Gellriet och samtidigt köra slalom mellan pigga lattemammorna som sovit en hel natt efter melodifestivalen och nu är ute och cruisar med barnvagnarna)
• Ett par på korta resor (gärna mörka som ser seriösa ut)
• Ett par för långa resor (gärna för stora så att de klarar 6 timmars tidsskillnad och insomnia)
• Ett par för… ja ett par i reserv
• Ett par för… ja reserv på landet
• Ett par för… ja reserv i förorten
• Ett par i Frankrike förstås!!! För att besegra det där förbannade berget

Och så behöver man ju alltid ett 21sta par joggingskor bara för att Maja ger 100 kronor rabatt.

Kan hända att jag i misstag beställde ett par joggingskor i morse 06:59. Det enda jag vet är att det vore mitt 21sta par FULA joggingskor. För finns det en endaste en regel som alltid stämmer så är det att ”snygga skor är extremt obekväma”, därför litar jag på Majas datagenererade förslag och köper alltid bara de fulaste joggingskorna som finns – då måste de ju vara bekväma!

Risken är att jag måste börja jogga nu. Bara 6,5 år kvar till maraton i Aten.... men om inte annat så kan jag ju byta skor efter varannan kilometer - då har jag nåt att skylla på om 42 kilometer tar väääldigt lång tid.

Bildtext: jag och ett par fula, för stora, joggingskor i Burma

Vattnar vi ur adjektiv, eller vad trumfar “magiskt”?

Jag är själv en mästare på att använda måleriska positiva adjektiv som är lätt over-kill, typ; fantastiskt, underbart, strålande och sedan de mera paradoxala; grymt, fruktansvärt och förskräckligt.
Hur kom jag för mig att säga grymt snällt till exempel? Det blir ju som elakt-vänligt.
Eller fruktansvärt trevligt? Det låter som supertråkigt-kul.

Men jag är inte ensam om detta och adjektiven får sina tillfälliga storhetstider i våra trendiga språk. För något år sedan hade alla mina vänner upplevt situationer som var ”glimrande”. Helt på riktigt. Även om varken solen skinit eller det funnits glansiga föremål eller vatten som kunnat ge upphov till en glimrande effekt, så hade alla varit med om något glimrande. 2013-års trendadjektiv var definitivt ”magiskt”. Mitt i allt är hela världen och speciellt FaceBook rena rama Harry Potter samhället – allting är magiskt!

- Vill du komma på drinx i kväll? – Ja tack. Magiskt
- Kul att du hann komma via på drinx! – Tack det var magiskt
- Hade du kul morgonen efter alla våra drinx? – Ja det var magiskt

Och så vidare, und so weiter. Allt som har att göra med mina drinx är tydligen bättre än smurfarnas magiska salsaparill trolldryck. Men även bilder av gulliga hundvalpar, YouTube filmer av dansande katter, nyhetsartiklar om räddare i nöden och förstås alla recept på hälsosam mat som egentligen inte alls är god för den är hälsosam, men måste promotas med att vara maaaaagisk. Kanske bra för magen, ja, men knappast MAGISK! Det finns ingen magisk mat, om man inte är Smurf eller Asterix.

Vad kommer efter MAGISKT? Kan vi hitta ett adjektiv som slår det? Känns som att det liksom ligger absolut högst i näringskedjan om vi verkligen vill drämma till med ett superlativt adjektiv som beskriver alla de häftigaste lyckokänslorna över att få en inbjudan till en drink.

Kanske vi börjar gå på min linje med paradoxerna och hitta ord längst ner i näringskedjan någonstans under fasansfullt? Eller så går vi utanför vår och sagovärlden till rymden? Kanske 2014-års trendadjektiv blir utomjordiskt?

Det var en utomjordisk drink i helgen!

Kom ihåg att ni hörde det först här... Utomjordiskt!


Bildtext: ungefär exakt så här ser mina magiska fruktansvärt ljuvliga utomjordiska drinx ut!

Urshultsskolan årskurs 5 – gör mig nyfiken! Fake, Foe, Friend orFantastic?

Det florerar (eller heter det viraliserar?) en bild på FaceBook där Urshultsskolans femte årskurs gör ett experiment. De har lagt upp en bild enligt ovan med texten ”Snälla dela! Vår klass gör ett experiment. Vi vill se hur många delningar vi kan få på tre dagar! Årskurs 5 på Urshultsskolan”

Är detta virala experiment Fake, Foe, Friend or Fantastic?

Jag tror att detta är Fake! Varför? Jo för

1. Man torde rimligtvis vara 11 år gammal om man går på femman och FaceBook har en åldersgräns på 13 år. Har alltså dessa ungar allihopa gått om klassen två gånger? Eller struntar dom i regler och registrerar falska uppgifter?

2. Om punkt ett vore sant så haltar ekvationen ändå, de har nämligen stavat korrekt, inte lagt in smilies, tre punkter eller förkortningar typ PLS. Vidare har de inte skrivit i s ä r ord som Urhults Skolan. Aka, ungarna kan inte ha stannat på klassen - allihopa -, de är alltför vältaliga.

3. De har lagt in händer med symboler; ett pekfinger, ett pappersplan, en sax, ett äpple och en bild av nåt som kanske är en atom som klyvs eller ett ultraljud av en babys. Samtliga bilder används inte av femteklassister; de pekar inte – de viftar med handen eller visar ett annat finger, de kan inte vika till ett pappersflyg (gammal utdöende konstform som dog på 80-talet), de tror att sax och saxa är samma som Control+C (eventuellt Control+X), äpplen ger man inte till fröken och om de vet hur man splittrar en atom så är jag Modesty Blaise! Och om de är femteklassister som har en ultraljudsbild så är jag något ännu värre, typ Sean Connerys fru!

Mitt andra alternativ är att det faktiskt är sant dvs Friend, Fantastic! Då gör de troligen experimentet för att se hur deras föräldrar är aktiva och indirekt kastar ut sina barn i FaceBook rymden genom att kräva allmosor av sina vänner, vännersvänner, vännersvännersvänner osv för att på tre dagar få möjligast många delningar. Lite så där som om min mamma hade skickat ett kedjebrev på 70-talet för att samla in pengar till vår klassresa. (Handen på lagboken, hon gjorde inte det! Det var en annan mamma i Granhultskolan)

Hur än det är så skall bli spännande att se resultatet av deras ”experiment”.

Jag är gärna Modesty Blaise och förutsatt att min man, som är till försäljning på Blocket, accepterar det så vore jag mer än gärna Sean Connerys fru.

PS. FINNS det ens en ort/stad/kommun/stadsdel som heter Urshult? På riktigt? #DåligSvenskLokalKännedom

PS2. Granhult finns faktiskt! Inte för att det är en ort/stad/kommun/stadsdel

Anti Valentine (nej det är inte ett namn på en finsk 30-tals skådis)

 

Jag har nog aldrig gillat Valentine’s Day. Någonsin. Orkar inte ens gå in på ämnet djupare – så illa tycker jag om det.
 Kan bara hänvisa till trygga källor:

Sonja’s åsikt om Valentine’s Day 2009

Sonja’s åsikt om Valentine’s Day 2010

vänta, det kommer en ny bild...

Sonja’s åsikt om Valentine’s Day 2011

(OJ, här tycks jag har förträngt Valentine’s day och bloggat om Rom istället!)

Sonja’s åsikt om Valentine’s Day 2012
Sonja’s åsikt om Valentine’s Day 2013
(OJ här glömde jag bort att blogga helt och hållet, det närmaste var en reseskildring om en terrorist jag mötte i Pakistan. Same Same.)

Sonja’s åsikt om Valentine’s Day 2014 – GÅ BORT!

Tips från coachen: om ni slutar mumsa i er gelehjärtan som orsakar galna kosjukan och istället klickar på länkarna, så kanske texten blir mera innehållsrik....

Happy Fucking Valentine's Day!  

(förlåt mamma att jag svor)

När jag bytte ut min man mot en dvärgtax på Blocket

”Det är antingen jag eller en hund!” Famous last words som min man yttrade under våren. Två minuter senare hade jag hittat dvärgtaxen Hugo på Blocket och två dagar senare åt Hugo upp min pälsmössa i vår soffa.

Jag har alltid haft hund. Labradorer och Dalmatiner. Nu var det dags för en liten hund. I utbyte mot min man alltså. Vissa påstår att han min man har taxben – så det blev en dvärgtax av respekt för igenkänningsfaktorn, nu när det fortsättningsvis bara skulle finnas en man i huset; Hugo. Hugo är i och för sig inte man i huset, han är KUNG. Kung över hela Strandvägen och halva Djursholm.

Före jag hämtade Hugo, som tyvärr bytt hem några gånger i sitt 7-månader unga liv, så ringde jag uppfödaren för att ställa några kontrollfrågor. Ville ju liksom inte köpa grisen i säcken, eller taxen på Blocket, utan att ha koll. Hon bedyrade att han var fantastisk och hade finska morföräldrar. Trodde då att hon syftade på taxmorföräldrar, men är inte så säker nu längre.

Men jag fick tillfredställande svar på samtliga viktiga punkter på min lista:

1. Nej, han skäller absolut inte
2. Nej, han drar aldrig när han går i koppel
3. Javisst, han går jättefint utan koppel
4. Nej, han skulle aldrig rymma
5.  Ja, skulle han komma en bit ifrån dig så kommer han genast när du ropar
6. Ja, han klarar sig med hur korta promenader som helst
7. Ja, han är jätte duktig med andra hundar
8. Ja, han är hundra procent rumsren
9. Ja, han äter väldigt sansat, inte alls som Dalmatiners som är konstant hungriga och stjäl mat
10. Nej, han har aldrig tuggat sönder något och han lämnar skor i fred
11. Nej, han ligger varken i soffor , sängar eller stolar, han lyckas ju inte ens hoppa upp
12. Nej, för guds skull, han skäller inte alls, han är väldigt tyst
13. Nej, han har ingen jaktinstinkt - det är det bästa med honom som dvärgtax 

Ja det var alltså demo-versionen... 

Som sagt, två dagar efter att jag trade’at bort min man (han finns fortfarande till försäljning på Blocket om någon är intresserad) mot en tax inköpt på Blocket, så låg alltså taxen-Hugo i soffan och åt upp min pälsmössa (fail på punkterna 10 tuggar inte sönder något och 11 ligger aldrig i soffan), sen hoppade han ner och markerade revir på äkta mattan i hörnet (fail på punkt 8 rumsrena hannen). Men han var så söt så vi liksom störde oss inte på det. Men det där med att ligga i soffan var helt uteslutet, så jag och barnet flyttade ner på golvet och bäddade med duntäcken och monterade Netflix på en kartonglåda på passlig tax-höjd och åt chips, för att hålla honom sällskap nu när han skulle lära sig husets regler. Hugo som precis ätit en stor portion mumsig ekologisk svindyr hundmat stal alla chips rakt av (fail på punkt 9 kontrollerad aptit).

På kvällen gick vi en promenad och barnet som ville hålla i kopplet hamnade nästan på Astrid Lindgrens akutmottagning med axeln ur led, så hårt drog den lilla 4-kilos taxen (fail på punkt 2, går snygg i koppel). Men vi förlät honom snabbt för det var ganska gosigt när han smidig som en tax-version av Staffan Holm hoppade upp i sängen och borrade ner sig under täcket och låg och snusade i örat (fail på punkt 11, ligger ej i sängen – är för liten). Plus att han snarkar vilket jag hade glömt att kontrollfråga. Men vi sov sååå gott ända tills morgontidningen kom runt 04:38 och han flög upp ur sängen, reste en enorm ragg som hade fått ett piggsvin att gång igång på honom, rusade till dörren och skällde som en rottweiler. Ja, det kan ju i och för sig vara bra med ett skrämmande tjuvalarm typ rottweilerpiggsvin tänkte jag och förlät honom (fail på punkt 1, om skällandet), men började känna mig lite skeptisk mot den finsk-ättade uppfödaren och sanningshalten i det hon berättat för mig.

Hunden och jag körde barnet till skolan, Hugo hoppade runt i bilen som om han aldrig varit i en liknande eld-droska i sitt liv. Såg han en hund på gatan så tryckte han den lilla blöta nosen mot rutan och yyyyyyyyylade. Fick en lätt tveksam känsla i magen över hur det där med punkt 7 att träffa andra hundar skulle gå. Tänk om han hatade andra hundar. Vid skolan skulle vi ta en promenad och träffar hurtiga-väninnan med hunden Titte. Som parentes kan meddelas att Titte ligger nuförtiden på Mauritius på nervsemester bekostat av oss och Landstinget. Hugo visade nämligen att han är jätte duktig på att umgås med andra hundar (win på punkt 7) han formligen älskar andra hundar, alltså verkligen ÄLSKAR! Hans öron flög rakt upp och såg ut som om någon satt dem i hästsvans mitt på huvudet, svansen sköt rakt bakåt och han sköt rakt framåt med galoppsteg och ett stegrande yyyyyyyl av glädje (det vi hört i bilen var bara uppvärmning så där som operasångare värmer upp rösten med skalor). Stackars Titte som är en ungefär 12 gånger större och 8 gånger äldre retriver-dam backade rakt bakåt i förskräckelse. Hugo tog det som en invit och kastade sig formligen runt halsen på henne och började pussa på henne helt hysteriskt, inte så där smack-smack på kinden, utan rena rama slajmiga långtradarkyssen, han stack tungan rakt in i hennes mun och vispade runt så mycket han bara kunde, pausade bara för att yla och skälla lite mera. Titte var förstenad av chock där hon stod med dvärgtaxen hängandes runt halsen, samtidigt som han slickade i sig alla matrester som fastnat mellan hennes tänder (fail alltså på både punkt 7 andra hundar och punkt 9 matvrak).

Efter att Titte återhämtat sig och gett på käften åt sin nya beundrare, som inte alls fattade vinken, så drog jag mig försynt bakåt höger för att ge honom en av de där berömda korta promenaderna han så gillar (punkt 6). Med min arm i nittiograders vinkel rakt ut från kroppen drogs jag mot motionsspåret vid Djursholms golfbana. Han ylade lite på vägen, skrämde slag ur en labrador och en terrier som båda fick dagens tandborstning och jättekram av Hugo innan jag kände att nu skall vi testa på att gå lös. För var det något jag ville att en hund skulle kunna, så var det att gå lös. Sagt och gjort, jag kopplar bort Hugos koppel från det fina halsbandet med reflex-blommor (reklamavbrott för Fia Bonds fina Herald & Ic la Chich handgjorda halsband som du kan köpa här).

Ja det gick ju bra. Han sprang runt mig i cirklar med nosen fast i marken. Inga problem, han går ju hur fint som helst, inte direkt ”gå-fot” men han hålls ju nära mig, tänkte jag. ”Nära mig”, var den sista snälla tanken jag tänkte på sisådär en timme efter det. Förbi skuttade nämligen just då ett rådjur från Svalnäs-hållet på väg mot skogen ovanför nionde hålet på golfbanan och tjoffs där var det bruna strecket på nån decimeters höjd efter rådjuret. Jag kan säga att det är fan i mig inte alls så enkelt att följa ett jaktskall i en skog! En förbannad timme sprang jag runt och sökte dvärgtax-jäveln-som-absolut-inte-hade-nån-jaktinstinkt innan jag hittade honom i ett blåbärsris, på rygg, flämtande och med en puls närmare 200hps. (epic fail på punkt 1, 3, 4, 5 och 13 alltså).

Vid den här exakta tidpunkten hade jag alltså levt knappt ett halvt dygn med Hugo och han hade failat på v a r e n d a en punkt.

Men han är världens absolut underbaraste hund! Helt fantastisk. Jag älskar honom! Jag måste tillstå till hans försvar att på punkt 8 (rums-renheten) så är det tydligen beroende på hushåll, vissa hem är han torrare än Sahara i, andra hushåll som hemma hos C-Himmel så sätter han sig och markerar så fort han kommer in. Ja sätter sig, han kan nämligen inte lyfta på benet utan kissar som en taxtjej som gör en yoga-pose. På punkt 10 så vill jag också klargöra att han inte ätit upp något sedan pälsmössan (förutom några smurf-figurer, en låda giftiga kritor, en tandborste, en sten-jultomte stolt producerad på fritids och varenda en dörrstoppare i gummi som han lyckas lirka bort från under dörrarna på landet. Och ni kan inte gissa hur svårt det är att köpa dessa livsviktiga trekantiga gråa gummigrejer i dagens värld!). Han äter i princip bara sin mumsiga ekologiska svindyra hundmat, förutom när han då stjäl våra koreanska råbiffar, gravade lax, macarons, chokladpraliner och annat ovidkommande i det stora hela. Ja han bär runt på skor ibland, men det är p.g.a. punkt 6, han hatar nämligen korta promenader och kommer med joggingskorna när han tycker att det är dags att träna inför maraton 2020 i Aten. Han är världens bästa tränare på så sätt.

All in all är jag ganska nöjd med att byta ut min man mot en hund, det är inte så stor skillnad på dem – båda är översociala, drar åt fel håll, sover fast i mig, vill gå ut hela tiden, är inte alltid helt rumsrena, ligger i soffan, kommer in med smutsiga skor/tassar, stjäl mat i smyg, skäller på mig ibland, kan inte gå fot och rymmer om det gäller jakt.

Bildtext: Den oskyldiga minen var en del av införsäljningsmaterialet....

Jag skall springa maraton!

-->

Jag skall springa maraton! Det är en investeringsstrategi. Det hela började med att jag lyckades muta, ok jag medger det kan ha funnits något lätt hot också inblandat, så där typ att jag MMS'ade bilder på utbrända bilar efter bilbomber till några vänner som var motvilliga till min idé. Men låt oss hålla oss till att bara muta. Jag mutade alltså några mammor från skolan att börja springa ”från soffan till 5 kilometer” (read all about it here) och det gick ju hejdundrande bra! Tack vare den icke-vitamånaden så har det dessutom varit lätt att fortsätta hela vintern. För att vara helt ärlig så tog jag till äldsta tricket i boken för att klara av att fortsätta träningen under vinter: jag investerade en heljävlasjuk mängd pengar i attiraljer för vinterträning, inklusive IceBugs spikskor och förnyat medlemskap på Grands Gym (varifrån jag tidigare fått spraken - read all about it here). Kalkylen ser ut så här: Investerade Sekiner Dividerat med Kilometer bör inte överstiga nyckeltalet 100. Jag har sprungit närmare (eller närmare bestämt exakt) 198,7 km i vinter, kanske jag lite skarvade där hur lång vintern är och eventuellt har jag promenerat nån ynka enstaka (flytande begrepp) av dessa kilometer. MEN, vintern är inte över och jag har nu investeringsförbud för att nå upp (ner?) till mitt nyckeltal.  

Sen ger ju det ena det andra och så blev det en anmälning i grupp till Vårruset – man får en picnic i en Konsum kasse som belöning och VEM kan motstå det erbjudandet? Och eftersom det ena ger det andra så gav min väninna Miranda-från-Sex-And-The-City i julklapp till mig en anmälan till Tjurruset i oktober. Jag gav Helen Fieldings senaste bok till henne. Tjurruset är 10km i geggamojja och backar och dalar och vatten och geggamojja. Jag gav Helen Fieldings senaste Bridget Jones bok till henne. Tjurruset är i oktober! Det kan snöa i oktober! Man måste köpa ännu fler dyra träningskläder för att ersätta de som förstörs. Jag gav senaste Bridget Jones boken till henne i julklapp. Med vänner som detta behöver man inga advokater! Nej just det, hon är min advokat. Min advokat-käraste-väninna som helt uppenbarligen hatar Helen Fieldings senaste bok om Bridget Jones.

Men dessa två lopp (lopp låter så proffsigt, lika proffsigt som när jag skröt om mina IceBugs) är alltså 5 km och 10 km. Jag springer ungefär 4,8 km med glad min och lätt andfått leende. 4,9 km - då ser jag redan ut som en flåsande ättiksgurka. Så nu har jag börjat nästa steg. Från ”4,81 km ättiksgurka till 10 km strålande solsken i geggamojja – programmet”. Det går jätte bra! Jag sprang 4,8 km i morse. I min nya snygga merinoulls träningströja. Den behöver nämligen lite mileage för att nå nyckeltalet 100 i kalkylen Investerade Sekiner Dividerat med Kilometer. I helgen springer jag kanske 4,81 km. Kanske.

Men här kommer i varje fall maratondelen in! Kom på i morse att min pappa alltid skrutit över sin maratonprestation i Aten på klassiska rutten. Jag har iofs sett hela loppet för min mamma satt i en taxi och filmade med en 8mm kamera hela förloppet. Om hon försökte sig på att filma nåt landmärke typ Akropolis så hojtade pappa genast till att hon skulle fokusera på honom och inget annat onödigt. Så hur svårt kan det vara? Om man kan hojta åt sin fru i en taxi medan man springer så kan det knappast vara helt omöjligt med maraton. Alltså bestämde jag mig för att genast då jag kom hem smsa pappa och fråga hur gammal han var när han sprang maraton i Aten, för det skall minsann jag också göra! I exakt samma ålder som han var när det begav sig! Nu skall här sättas mål!

Svaret kom på studs: 3,5 timme 4minuter 59sekunder per kilometer. Ja det låter ju rimligt. Tre och en halv timme borde jag väl klara av att springa. Jag sprang ju faktiskt utklädd till ättiksgurka i en hel timme en gång. Sen slog nyckeltalsräknare in – FYRA MINUTER OCH FEMTIONIO SEKUNDER PER KILOMETER för nån som klassades som gammal gubbe! Höuli shit! Det klarar jag ju inte ens av på en kilometer. Totalt. Säkert inte ens på hundra meter.

Så nu skall jag köpa massor massor dyra träningskläder, kanske en pulsklocka och en hjärtslags-bältes-grej och det där fjantiga utanpå-bältet med små napp-flaskor som så många har, och investera massor pengar för det kommer behövas många många många många träningskilometer inför maraton i Aten år 2020.

Varför måste jag berätta om alla mina tankar för pappa?

Epilog:

On the bright side: man kan också springa 5 km eller 10 km lopp i samband med Aten maraton. Tänkte sikta på ett nu i november 2014 med Muminsystern. Hon uppdaterade redan på FaceBok att hon skall springa 5 km maratonlopp. Kom några spydiska kommentarer. Frågor på det!

Personligen kollar jag redan på hotell och flygbiljetter! Det bästa med att Grekland är i konkurs är att man kan bo på lyxigaste hotellen för en nästan genant spotstyver!!!!!! Jag älskar Grekland! Fetaost, oliver och skoskav - here I come!

Bildtext: det är inte min pappa på bilden, tyvärr fanns inga stillbilder från hans maraton - bara 3,5 timme 8-millimeter svartvit film. Killen på bilden heter Fauja Singh född 1911 och fortfarande aktiv maratonlöpare.... Hans diet-tips är förövrigt att dricka mycket te, äta ingefära och skratta! I can do that!

Jag tycker vi struntar i det här med vit månad!

-->

Jag förstår inte varför alla vill göra februari till en vit månad. Som om man liksom skulle må bättre av att utsätta sig för lidande och onödiga party-poopers. Ge avkall på allt det roliga och istället dra runt på ett ok av problem för att man liksom har en romantiserad bild av att en vit månad är så bra för kropp och själ. En vit månad ger någon slags lutheranskt gott samvete för att sedan resten av året njuta av icke-vita månader.

Nej jag tror inte alls på en vit månad! Jag är totalt o-imponerad av snö och vita landskap.

Känns ju helt galet, varför skall man utsätta sig för kyla, blötsnö och minusgrader? Bil-värmare som ger elstolpen kortslutning och pulkabackar som ger ungarna hjärnskakning. Hundpromenader där man tappar bort vovven i enorma vita snödrivor, stackaren kan ju inte rå för att han bara ha några centimeter långa ben. Omöjligt att själv veta vad man skall ha på de egna längre benen, än mindre vad man skall ha på fötterna – speciellt när man skall på fest. Är vita Moon Boots verkligen vedertagna partyskor? Och snöflingor i ansiktet är bara romantiskt i New York-lokaliserade filmer, i övrigt inskränker det på synfältet och förstör sminket.

Tack februari för att du valde att inte bli en vit månad! Jag saknar inte snön en sekund och dessutom slipper jag dricka vitt vin en hel månad när någon frågar om jag också kör på en vitmånad.

PS. Bilden är från ett tidigare år då jag lyckades med en vitmånad.

Mina morgnar med Vrålande Fritz

Mitt snoozande på morgnarna är en klassiker i innovativt tänkande. Jag kan komma på ungefär trehundra bra nya anledningar att trycka på väckarklockans snooze knapp varje morgon. Oftast slutar det med självbekräftelsen "jag ÄR ju faktiskt värd 5 extra minuter sömn" och så nickar ängeln på höger axel till djävulen på vänster axel och alla är överens och jag vinner 5 minuter extra sömn på lotto. Igen och igen. Varje 5-minuter. Varje morgon. Vilket inte är så smart eftersom jag är extremt långsam på morgnarna och verkligen skulle behöva varje minut till att dricka kaffe, gå runt planlöst med blank blick och försöka komma på vad jag heter, var jag bor och vart jag är på väg. Lika spännande och lika improduktivt varje morgon!

Eftersom jag är medveten om mitt snoozande så har jag telefonens alarm inställt på 06:00, 06:05, 06:10, 06:15, 06:20, 06:25 osv., med olika vidriga ljud så som gitarr-riff, brandalarm, gammaldags telefon och nån allmänt dålig skrällig ton. Jag gömmer telefonen, jag kompletterar med en till väckarklocka och jag försöker kasta kallt vatten i ansiktet. INGENTING fungerar. Jag är inte på benen med kaffekopp i handen och glasartad förvirrad blick före tidigast 07:00. Varje gång har den tidigare känslan av att vinna på lotto ersatts av dååååligt samvete över min svaga, fasansfulla karaktär. 

Men NU har jag hittat en lösning! Den heter Walk Up och är en iPhone Alarm App. När jag läste review på App Store så insåg jag att här kunde äntligen vara en vinnare som fungerar (har under åren köpt alarm appar för runt 500 kronor som inte fungerat). I review skriver någon upplysande och måleriskt "This App woke me yesterday, I shat bricks and barbed wire for the rest of the day". Jag insåg att här finns kanske första lösningen på 40 år som faktiskt kan skrämma upp mig på morgonen och tysta ner både djävulen på vänster axel och ängeln på höger axel! 

Och tro mig - appen tystar ner alla. Alla inom en radie om ca 5 km. Förutom de som får hjärtattack på studs, typ min stackars hund. 

Appen fungerar alltså med "no mercy" mode. Man knappar in en tid och väljer minimum antal steg som man behöver gå för att tysta ner ljudet. Och när jag skriver ljudet så är det för att jag vill bygga upp introduktionen till min nya morgonkompis Vrålande Fritz, kusin till Freddy Kruger. Man slits nämligen ur sin djupa sömn till ett absolut fasansfullt avgrundsvråååååål, Fritz låter som om han var en vålnad som blir torterad, på HÖGSTA VOLYM. Och tortyren tar inte slut före du sprungit upp och ner i trappan två tre gånger, med hjärtat i halsgropen och adrenalinet pumpande. Hunden som studsade en meter av skräck och precis återhämtat sig från hjärtstillestånd rusar efter och ylar och skäller, samtliga grannar inom 5km vaknar. Och det gör jag också! Du kan alltså inte stänga av appen före du genomfört morgon-sprinten och efter det kan jag lova att du är vaken i allra högsta grad. Ja lätt skrämd och med post-chock spagettiben, men vaken!

Äntligen efter 40 år har jag hittat ett sätt att vakna. Walk Up App! Shitting bricks and barbed wire the whole day. Men det är en ganska oskyldig biverkning i det stora hela. 

Min ängel från höger axel och djävul från vänster axel har åkt på nerv-semester till Freddy Kruger. 

Bilden är screen shot på count down inför the impending attack från Vrålande Fritz. Jag blir lätt illamående bara av att se den.

Inspirationstorka, skrivkramp eller höjda trösklar?

Jag har senaste månaderna lidit av någon oförklarlig åkomma som höjt min skrivtröskel. Tidigare var min skrivtröskel ungefär 2 millimeter hög. Jag fick en idé och jag skrev den, det fanns ingen annan tröskel än eventuellt att det ibland var svårt att skriva samtidigt som man körde bil. Men nu, nu är tröskeln två meter hög. Högre än att jag kan se över den. Alla skrivuppdrag känns svåra. Tills jag kommer igång med dem förstås, sen går det av bara farten och jag njuter av hur bokstäverna rumlar ut på pappret med en enorm hastighet, saktar inte ens in vid radbyte utan gasar än mera i kurvan för att nå till nästa punkt och stora bokstav!

Men att komma igång. Det är så svårt. Jag tror att det är för att jag inte skriver tillräckligt regelbundet, typ varje dag. Så nu skall jag börja träna på att skriva varje dag. Tänkte ta inspiration från Tidningen Idun 1904-års upplaga. Jag älskar reklamerna mest.

Eller vad sägs om

”Gala Peter” Alla andra märken äro efterapningar.

Reklamen återfinnes nedanför:

Mazetti’s Choklas ”de la Riviére” öfverdådigt, välsmakande, ren ätchoklad (utan mjölk). Kännare påstår att den öfverträffar finaste Schweizer- och Pariserchoklad. Den smälter i munnen! Den är ytterst omsorgsfullt tillverkad af de finaste och härligaste cacaobönor från jordens främsta plantager.

1904 förstod man sig på adjektiv minsann! Och på att slå sig för bröstet och inte sticka under stol med förträffligheten i sina produkter. I like. Nu skall jag äta lite choklad och få inspiration för att hyvla ner den där konstiga skrivtröskeln.

Pensionär är det nya svarta!

Sitter i en låg, lång, träbåt med konstig lång motor där bak som jag aldrig skulle klara av att styra. Jag sade väl att båten är låg? Så låg att om jag lutar mig lätt åt vänster så blir min vänstra PippiLottaFläta blöt av havsvatten (eller heter det havsvatten i en sjö?). Där sitter jag ändå. I en trästol som mest påminner om det där gamla kabunkliga möblemanget vi har i syrenbersån på landet, det där möblemanget från 1950-talet som skall släpas ut varje vår ur gamla växthuset och som väger ca ett fjärdedels ton total (4 stolar och ett bord) trots att det är ganska skraltigt och lite murket. Och inte alls lika fint målat som stolarna i den låga båten där man inte kan luta sig åt vänster. 

Och vem sitter egentligen någonsin längre i gammal syrenberså? Vilket jag tycker är grymt tråkigt för varför har man en syrenberså på landet om inte någon sitter där i lätt skraltiga och murkna möbler? Åtminstone borde man ha en gammal onkel som dricker punsch och somnar i bersån för att sedan inte hittas före dagen efter, lagom till lunch? Vad annat skall man göra av pensionärerna till natten?

Ungefär så såg stolen ut som jag satt i, som en syrenbersåbuskestol var man kan somna om man druckit kopiösa mängder punsch och missat hur kantiga och obekväma de är. Skillnaden är att jag varken druckit punsch eller såg några svenska syrener. Det enda jag kanske såg var sirener. För jag befann mig på en stor sjö mitt i up-land Burma. Vi kryssade mellan byar byggda på pålar med hela vardagen placerad på vatten, allt från postkontor till skolor till trädgårdar till mataffärer och elstolpar.

Helt fantastiskt tänker jag och känner mig lätt äventyrlig där jag puttrar fram i den låååga båten i den muuurkna syrenbersåstolen. Vid närmare eftertanke så är jag nog hemskt äventyrlig, jag befinner mig ju de facto på andra sidan jordklotet, på en sjö som inte var helt lätt att ta sig till what with all the local so called never reliable planes och förstås detta mitt enorma äventyrliga sinne. Jepp, jag är lite av en Indiana Jones vid närmare eftertanke, eller kanske James Bond. Håller på att slumra till av motorns monotona ljud och vågskvalpet och ”PrecisFöreManSomnar-bilder” formar sig på min näthinna.   

Jag ÄR en  actionhjältinna och strax kastar jag mig över den konstiga långa båtmotorn och sätter full fart med PipppiLottaflätorna flygande medan jag flyr med den burmesiska nationalskatten undangömd i båten, jag är jagad av trettiofyra eller kanske trettiosex (min Sherlock Holmes hjärna är lite marmelad-ig) ilskna skurkar i snabba Miami Vice raggarbåtar. De knappar in. Jag drar på allt jag kan, vattnet yr, båten forsar fram, under hus, över en brygga, skuttar genom ett tempel, skrämmer små barn till vettet på en flytande marknad, klyver tomatplantager på små guppande öar, skär genom en annan båt – tätt följd av alla bad-guys i raggarbåtar. 34 eller 36?

Men actionhjältinnan är smartare och hon vinner för hon åker in under ett hus på pålar och….

Ungefär där vaknar jag ur min angenäma syrenberså-vila till ett putt-putt-putt-ljud – inte från några KGB agenter eller burmesiska villains, men från en identisk båt till vår. I den sitter fyra amerikanska damer i all sköns ro med matchande lila hår och iPad skal i samma nyans och tar gladeligen fotografier av all skönhet och ful-vacker förfallen fattigdom (vilket tydligen inkluderar mig) medan de viftar med sina käppar och utropar ”Oh dear, look how quaint”.

Jag känner mig inte speciellt äventyrlig längre. Undrar om KGB lierat sig med amerikanska Golden Girls serien. 

Är. Purken. Är. Inte. Quaint.

Det här är vad jag vill ha sagt: Pensionär är det nya Svarta. Vi ungdomar, dvs alla under 62 år, kan bara hälsa hem. Pensionärerna har tagit över. De finns överallt! Till och med på Inle Lake i Burma!

Min favoritpensionär som passerade strecket för sisådär 35 år sedan och som idag oftast återfinnes på Restaurang Strandvägen 1 eller densammas bakficka Milles (trots att han påstår att han tagit taxi hem) är väl praktexemplet på att pensionär är det nya svarta! Och om det inte övertygar er – kolla då in min andra favoritpensionär som reser runt som en skållad råtta med någon kallad @weekendhoppers

Jessus Amalia, när skall de där pensionärerna tagga ner?

PS. Bilden visar helt tvätt-äkta ”oh my God look how quaint” amerikanska pensionärsjävlar på Inle Lake. Och de har ingen aning om att jag fotograferat dem. Rätt åt dem!