Det började så bra men slutade så skämmigt. På fredagen tog vi lilla tåget genom berget från St Moritz till Preda, en liten station smack bang in the middle of absolutely nowhere. Där finns en perrong och ett litet litet hus med en skylt som annonserar att det är ett hotell, men det tror jag inte på eftersom jag aldrig sett en gäst eller någon annan levande figur där heller för den delen. Vidare finns det ett litet skjul och där får man, vid uppvisad biljett, en gammaldags träkälke!
Detta är alltså schweizarnas hobby nummer ett - förutom förstås att äta choklad, samla på guldtackor, bygga dyra intrikata urverk och joddla - att åka kälke, även kallat rodel. Vi har åkt banan tidigare så jag var ganska stursk i vetskapen om hur 6 kilometer under, över och brevid UNESCO-tågbanan med snirklande, cirklande viadukter skulle ske. Pensionären och barnet (båda två orädda och ingendera skraja för fart eller höjd eftersom de är förskonade från tidigare nära-döden-fall som ledde till förlamning 2004), de kastar sig ut på gemensam kälke och jag kommer efter med fötterna i marken som bromspedaler på en inverterad symaskin. Någonstans halvvägs då de stått och väntat i fem minuter på att få en Kodak-moment av mig (eller heter det Instagram-moment nuförtiden?) så kommer jag ner i lugn takt nynnandes på nån glad sång. Jag älskar att åka kälke. Lugn och ro och hastighetstavlan visar att jag kommit upp i för mig hisnande snabba 25 km/h.
All's well that ends well. Eller inte. Efter detta kan man nämligen ta en skralltig gammal sittlift rakt upp för ett till berg och åka ner en annan bana. Jag såg ingenting av utsikten upp för jag satt skräckslagen och blundade medan jag försökte låta bli att tänka på hur illa omhändertagen en sittlift från 50-talet kunde vara. Nästa kälkbacke hade ingenting gemensamt med Predas nybörjarbacke. Det fanns inga vackra viadukter eller UNESCO-arv, det fanns bara guppar, massor guppar och till slut fanns det bara en totalt mörbultad Sonja. Ryggraden hade spänts ut, plattats ihop, dis-allokerats och sedan stampats ihop på fel ställen, bak och fram och upp och ner. Det var en total mardröm. Jag skrek av smärta och åtta kurvor längre fram hörde jag barnet och pensionären skrika av lycka.
Nästa dag var det snöstorm och övriga familjemedlemmar ville absolut åka kälke igen. Denna gång från 2500 meter högt berg Muottas Muragl (hur kan man ens uttala det?). Man åker upp med tåg för en bergsbana som mest för tankarna till en James Bond film där skurken klättrar över tågets tak och Sean Connery hoppar ut för stupet och rutschar ner 1200 meter för ett snöklätt berg.Om man väljer att inte slåss med bad guys så kommer man högst upp på berget var det finns ett hotell och restaurang i ett 100 år gammalt hus, som ser att kunna rutscha ner för berget i sann Connery-anda om för många gäster sitter i fel ända av restaurangen. Och härifrån skulle vi då åka ner för en jätte jätte jätte lång och brant backe med massor joddlande schweizare. Jag frågade personalen om det var en guppig backe, för jag hade fått nog av guppar och bucklor. Nej det var det verkligen inte, detta var den bästa kälkbacken i S. Moritz med omnejd. Definiera "bästa", borde jag ha krävt. Detta var nämligen den brantaste och livsfarligaste backen i St. Moritz med omnejd. Och jag kan säga att den var helvetes tung att promenera uppför, åtminstone översta biten. Jag gav nämligen upp efter två utkörningar och tre kurvor i 50 km/h och promenerade gråtande och extremt generad tillbaka upp. Restaurangen som hotade att kana ner för berget kändes som ett tryggare alternativ.
Det är förövrigt grymt svårt att åka bergsbana neråt och ha kvar sin stolthet medan man försöker dölja en kälke och det faktum att man är världens fegis.
PS. Ungarna på fotot ovan har ingenting med vår familj att göra. Jag fotade dem då jag klättrade upp för berget i ett försök att låtsas som om det var helt normalt att klättra uppför en kälkbacke...
----
Ser ni det ned-rutschande hotellet högst uppe?
Nån åker uppåt medan nån annan åker neråt....
No comments:
Post a Comment