Såg Orphée igår på Operan. Första akten var lagom uppmuntrande och eftersom jag alltid somnar om musiken är vacker men scenografin och dramaturgin är tråkig, så gjorde jag precis det, somnade. Vaknade dock snabbt till liv vid andra akten då scenen var full av nakna furier. Efter pausen blev jag upplyst om att de lycksaliga andarna bor i något som ser ut som det svenska folkhemmet ritat av en Simpsons illustratör, hängt upp och ner. Dessutom ser de flesta lycksaliga andarna ut som om de var transvestiter i genomskinliga tyllkjolar. Vid närmare titt så inser jag att dom verkligen är det.
Hur slutar operan? Orphée får äntligen sin Eurydike och då sloknar passionens låga. Vad lär vi oss av detta? Jo att man kan hålla passionen brinnande så länge som man söker och kämpar. Det är när man tar varandra förgivet som lågan sloknar.
No comments:
Post a Comment