Börja i slutet och gå baklänges mot målet – det är ju resan som räknas

Paolo Coelho skrev i sin bok som handlade om hans Camino, pilgrimsvandring, att det inte är målet som räknas utan resan. Ja aldrig tidigare har jag räknat så mycket på en resa som nu då jag skall göra en pilgrimsvandring. Att hitta flygresor till Santiago de Compostela tar längre tid än att promenera dit. Vilket iofs är vad jag skall göra, men jag behöver fortfarande en flygtransport i något skede. Sannalainen föreslog privatflyg då jag undrade hur jag skall nå detta Europas svarta hål på flygkartan. Jag tänkte att en flygpool vore fördelaktigare än privatplan och det tyckte Sannalainen att var en fantastisk idé – ett flygplan med egen pool. Så när nu resan räknas så räknas min kassa också. Detta blir inget billigt äventyr.

Men ett äventyr skall det bli. Min käraste Muminsyster och jag skall nämligen pilgrimsvandra. Det var en strålande idé, som jag lyckligt och spontant genast svarade på. Jag tror jag svarade på ett sms mitt i en fest klockan 3:15 en helgnatt: ”JA”. Jag kan ju nämligen inte säga ”nej”. Och jag ville inte heller säga nej. Klart vi skall pilgrimsvandra en jätte lång krånglig sträcka. Sen var jag så trött så jag tog taxi hem tre kvarter.

Hur svårt kan det vara? Man tar på sig bekväma skor och en liten snygg väska och så går man bara iväg. Nja, riktigt så lätt var det inte, det krävs planering och man måste välja mellan olika vägar och länder och ingenstans går det flyg. De bekväma skorna är svårare än det låter. Mina ur-fula joggingskor (känt faktum att fula skor är bekväma, därför köpte jag de fulaste Nike skorna jag kunde hitta) duger inte. Vad? Jag förstår inte, kunde dom gamla pilgrimsvandrarna gå i sandaler så kan jag väl gå i strykfula Nike’s, dom har ju ändå dual air push, smooth cushion, step hard, jump high, run fast –joximojs i sig.

Då blandar sig Galoschgubben i ämnet och drar mig till en friluftsaffär som får mig att tappa luften av ångest före jag ens kommit över tröskeln. Överallt ser jag bruna och gröna nyanser blandat med rött (jag passar inte i rött!!), inga smooth cushion neonfärgade airbags i sikte, bara stadiga goretex-nubuk-breath-hard-ful-skor med traktorbotten. Jag springer ut i panik. Vad fasen vet någon som går i galoscher om vandrarkängor anyway? Till slut, någon vecka senare, köper jag ändå i smyg ett par lerbruna kängor av en snäll gubbe på en mellandagsrea, som ger mig andhjälp och tröstar mig medan han rycker av mig tusenlappar och förklarar att nu kommer både Muminsystern och Galoschgubben vara stolta över mig.

Nu skall kängorna gås in. Jag som får blåsor bara av att titta på ett par nya skor, om de inte är vita Converse, stirrar ilsket på mina lerbruna kängor med supergrip-all-round-terrain-performance-sulor. Dom stirrar surt tillbaka. Galoschgubben smyger runt i knutarna och fnittrar åt mig. Hur svårt kan det vara, måste jag träna? Räcker det inte med några gånger på löpbandet på mitt über-underbara gym? Tydligen inte, man måste nämligen lära sig gå i lugn takt, länge. Speciellt det där med länge känns svårt. Hur skall jag klara av att gå i flera timmar, typ fem-sex timmar utan att bli rastlös. Eller det är kanske idén att ta en rast som oftast för då blir man inte rastlös.

Men att gå i timmar och vara tyst och tänka djupa tankar (ja, jag har läst Paolo Coelhos bok), HUR skall jag klara det? Jag kommer att se ut som ett överhettat ånglok som tuffar fram i mina traktorkängor med ånga pysandes ur näsa och öron, kokandes av iver att få berätta högt om mina tankar jag kommit fram till under senaste sisådär hundra metrarna…. Och inte kan jag heller smygtwittra om mina tankar. Då skulle 3G räkningen, i detta svarta hål i Europa som infrastrukturen glömt bort, bli dyrare än vad det kostar att plocka ner hela katedralen i Santiago de Compostela – stenblock för stenblock – och flytta till grannens hästhage här vid mitt andra hem. I och för sig skulle det spara mig massor pengar, för då kunde jag pilgrimsvandra varje dag till katedralen på en minut! Tänk på den!

Så jag har löst skodonen, träningen löser sig själv på nåt sätt, lära mig vara tyst tror jag inte blir ett problem eftersom mitt vandringssällskap inte är Paolo Coelho, utan en mycket pratgladare person som struntar i tystnadsplikten annat än när det gäller hemligheter. Flygpoolen ordnar sig på nåt sätt det också.

Återstår: packningen. 5kg skall man ha med sig ungefär exakt. Ja det borde väl ordna sig. Galoschgubben påstår sig ha en slags ryggsäck anpassad för ändamålet. Den är säkert från 1975 och väger 15kg i sig. Men hur packar man lätt? 5kg. Vad om man är jätte törstig? Vad väger en flaska champagne? 1kg? Lyckas man ta med 5 flaskor plus en 100grams deodorant måntro?

Äh det ordnar sig. Huvudsaken är att vi är på väg. Vi skall träna baklänges promenad och komma ihåg att det är resan som räknas och inte målet. Vi börjar nämligen vandringen vid målet, för varför göra saker på samma sätt som alla andra om man kan göra tvärtom?

Det är lugnt, det ordnar sig. Jag får säkert använda Muminsysterns deodorant...

Lära sig att säga NEJ och NK

Med jämna mellanrum försöker jag lära mig att säga nej. Det går sisådär bra. Egentligen funkar det inte alls bra. Man kunde säga att det går ungefär lika bra som det går att lära mig att åka långfärdsskidor.

I min iver att lära mig säga nej frågade jag igår på Twitter hur man gör. Fick genast svar av Martin Snygg (ja han heter så! jag vill gifta mig med honom för jag vill heta Sonja Snygg)

Dialog:

@sonjacatani
MÅSTE lära mig säga nej!!!! Hur gör man?

@martinsnygg
berätta gärna om du får reda på det.

@sonjacatani
OK jag tar reda på hur man säger nej, du kollar upp var man köper extra timmar till dygnet? deal?

(två sekunders funderingspaus från Sonja)

vad bra att jag genast svarade OK.... istället för NEJ ;)

@martinsnygg
hahaha!

Hörde ni hans skratt? Ja precis så skrattar alla åt mig när jag pratar om att lära mig säga nej.

Min lilla Cirkusprinsessa funderade härom dagen på ordet OK, det skriver nämligen alltid hennes Mormor som svar när vi frågar om hon hinner prata på iChat. Cirkusprinsessan älskar OK, det är lätt att stava och ett bra svar på alla frågor så som: Mamma, kan jag få en skunk? Mamma, kan jag få en Barbi-pojke? osv.

Senare samma dag i bilen så sade hon Mamma, vet du vad NK är? Det är motsatsen till OK, det är Nej.

Så nu skall jag lära mig säga NK.

Den rosa elefanten mitt i sovrummet

I Finland talar man om det finska lejonet, i Sverige talar man om den svenska tigern. Och nu tiger som sagt svenskarna gällande finska president valet. Men finnarna har också en speciell förmåga att inte riktigt veta hur de skall kommunicera runt vissa saker. I detta fall runt det faktum att Haavisto lever i registrerat partnerskap med en man. Ja så där på sonja-språk är han homosexuell. Detta börjar bli en het potatis i medier. Vad vågar man säga och vad vågar man inte säga.

En finlands-svensk bloggare skrev på Twitter att finsk media börjat använda eufemismer som rasite (börda), böjelsen och H-ongelma (H-problemet). Det är finnarnas sätt att uttrycka sig politiskt korrekt om den rosa elefanten som står mitt i vallokalen.

I svenska medier vågar man inte ens uttrycka sig om saken, troligen för att man är så rädd att det blir en valfråga. Vem röstar du på? Jaha och följdfråga – vem har du sex med? Det kan ju bli hur knepigt som helst. Jag röstar på Haavisto för han har sex med en man, skulle han ha sex med en kvinna så skulle jag ju inte dela hans smak och då kunde jag ju inte rösta på honom. Eller hur kan det komma sig att så många homofober säger att dom inte kan rösta på Haavisto för han har sex med en man, ja men snälla rara, president Halonen hade sex med en man under hela sin 12 år långa mandatperiod som president och hon klarade sig hur bra som helst och blev aldrig ifrågasatt.

Det blir alltså svårt att reda ut begreppen och förhålla sig till detta. Gamla konservativa gubbskruttar (ja jag pekar ut en jag känner!) säger att det går minsann inte för sig att ha en president som är homosexuell. Det låter precis som Pruseluskan som säger åt Pippi att det minsann inte går för sig att bo ensam. Som tur så får inte Pruseluskan rösta i presidentvalet och den gamla Gubbskrutten har knappast nån pulling power utanför gubbrummet. Vilket iofs oförvarnat för mina tankar vidare till vad som sker i ett gubbrum….

Skulle Sverige ha en valdebatt med en homosexuell partiledare tippad som förhandsfavorit så skulle ingen våga ifrågasätta hans eller hennes sexualitet eller val av partner. Tvärtom skulle det bli politiskt korrekt att rösta på honom eller henne, men man skulle aldrig få nämna att den samma var homosexuell. I Finland får man däremot nämna det, men inte som en normal företeelse, typ han har ljust hår eller blåa ögon eller han är lång, kort, tjock, smal, har mattehuvud, är språkgeni eller annan helt normal egenskap eller attribut. Nej i Finland blir det dålig prutthumor och negativismer.

Grow up! Han är homosexuell – det är bra! Det är en positiv sak! Många av mina nära vänner är homosexuella och dom är nästan uteslutande de bästa, trognaste, trevligaste, roligaste och mest intelligenta vänner jag har. Det är positivt. Det är också en av Haavistos bästa attribut – förutom att han är accepterande, jämlik, förlåtande, en ruskigt bra fredsförhandlare och Finlands starkaste kort i det internationella PR-arbetet!

Så sluta krypa runt den rosa elefanten mitt i rummet. Tala öppet om det och gör det till något positivt!

Puss och Kram hela dan!

Varför skriver inte svenska medier mera om finska presidentvalet?

Många undrar varför inte svenska medier skriver mera om det finska presidentvalet och om den eminenta situationen som Finland har då de kan visa hela världen hur man röstar fram en person som står för liberal demokratiska värderingar. Jo så här är det – Sverige har sjunkit in i total förnekelse – detta kan bara inte hända! Finland håller på att köra om storebror Sverige på varenda en punkt som svenskarna trott sig haft världspatent på.

Jantelagen – Sveriges största stolthet. Lagen som är större än Murphy’s lag om man räknar antal Google hits. Skall finnarna nu komma och stjäla den lagen genom att rösta fram Haavisto till president? Här finns mittiallt en man som inte anser sig vara förmer eller mindre än någon annan. Som tycker att alla skall behandlas lika och ha samma värde. Vad händer? Hur skall svenska sossarna hantera detta? Den vandrande trafikolyckan Juholt och röran han lämnade efter sig finns färskt i minnet. Svenska sossarna påminner mera om penningstinna bidragsfuskare än någonsin tidigare.

Lagom – svenska språkets bidrag till världens ordförråd, förutom då smorgasbord och lax. Hur skall vi i Sverige nu kunna stå för ordet lagom när Haavisto nästintill kunde porträttera det i nordisk familjebok. Slå upp lagom och en bild av Haavisto skulle dyka upp. Lagom snäll, lagom ödmjuk, lagom intelligent och lagom mittimellan alla olika politiska block. Lagom fick sig en helt ny innebörd genom Haavisto. Gone are the days med lagom villa, vovve och volvo. Villorna är skuldsatta långt över lagom, vovvarna är inte mera lagom hippa och Volvo är bara lagom om man är en kinesisk nyrik risbonde.

Solidaritet – oj, vad hände här. Svenskarna som alltid varit så solidariska. Nu är de mera soldatiska. Eller påminner om Casper och Jesper och Jonathan i Folk och Rövare i Kamomillastad. ”Vi skall ut på rövarstråt, och vi skall ut och röva” trallar svenska näringslivets alla representanter från högsta styrelseordförande ända ner till lägsta mellanchefs assitents sekreterarens privatassistent. Solidaritet? Vad är det? Vi skall roffa och röva. Vi är värda vår bonus mer än grannen som sitter där i sin lagom skuldsatta villa! Enligt jantelagen är jag värd mera! Och så kommer det där usla grannlandets nya presidentkandidat Haavisto och predikar om solidaritet och berättar att man skall värdera varandra och dela med sig och hjälpa och stötta. Fan ta honom – vi är ju solidaritetens hemland – hit med solidaritetsbonusen! Den är vår!

Jämlikhet – här i Sverige är vi så himla jämlika så vi ber vår hemmafru kvotera in en manlig städare så att det skall bli jämlikt mot vår kvinnliga trädgårdsmästare. Vi förespråkar att införa republik för då kan vi kvotera in en manlig och en kvinlig president för vi måste vara jämlika. Men för jämlikhetens skull kanske vi borde behålla monarkin också och kvotera in en drottning att regera jämte kungen och vår manlinga och kvinliga president. Men först måste vi tillsätta en kommitté som utreder om det är tillräckligt jämlikt. Och då måste nog vi först ha ett utskott som gör en nulägesanalys över ifall det är jämlikt att ha en kommitté eller kanske vi borde ha två kommittéer. Men före vi alls börjar med det så skall vi nog ha en lag som påpekar åt vårt grannland att det inte alls är jämlikt att ha två män som presidentkandidater. Eller har dom tänkt att Haavisto skall kvoteras som kvinna eftersom han lever i ett parförhållande med en man? Detta är inte alls jämlikt! Nu ser ju Finland mycket jämlikare ut än Sverige.

Vi kräver att Finland ger tillbaka Haavisto till Sverige, för om vi tillsätter tillräckligt många kommittéer så hittar vi säkert ett gammalt släktband till Sverige som bevisar att han egentligen är svensk.

På detta sätt har Sverige löst frågan om hur man illa kvickt får tillbaka jantelagen, ägandet av ordet lagom samt jämlikheten! Finland måste helt enkelt vara solidariska mot oss och ge oss Haavisto och låta alla svenskar få rösta i finska presidentvalet och då jäklar ska vi styra upp processerna. Först skall vi bara göra en nulägesanalys….Och SEN börjar svenska medier skriva om det finska presidentvalet.

Rätt skall vara rätt. Just det sa Bill, Jazz bus sa Ball. (Bull fick bytas ut mot det femininare Ball för kvoteringens skull)


Fotnot: Fick genast en tweet av den eminenta Jack Werner (alias @kwasbeb på Twitter) som skrev:
@sonjacatani fast vi på @alltidnyheter har, med @YasmineAN i spetsen, varit duktiga på att rapportera om den


Sonja Catani ber om ursäkt att jag drog alla svenska medier under en och samma kam!

Champagne, Haavisto och Guggenheim

Nu har jag lovat alla mina vänner i Sverige som har ett finskt medborgarskap, eller som lyckats förfalska ett finskt pass med tillhörande valsedel, att jag bjuder på champagne om vi tillsammans går och röstar på Haavisto till Finlands nästa president.

Haavisto med sin gedigna erfarenhet som fredsmäklare i Afrika i kombination med ett tålamod och acceptanspolitik som tycks sträcka sig över alla gränser, kommer vara ett av Finlands stora trumfkort ute i världen. PR-mässigt finns det ingen presidentkandidat som kunde vara mera perfekt. Politiskt tror jag också att han kom i precis rätt tid. För knappt 9 månader sedan vann Sannfinländarna (ett invandrarfientligt parti) en jordskreds-seger i Finland. Nu, mera än någonsin, behöver Finland en ledare som inkluderar istället för exkluderar, som accepterar istället för refuserar.

Därför bjuder jag er på champagne om ni kommer och röstar på Ambassaden, på kandidat nummer två.

Och när vi nu är i gång och talar om Finlands USP'ar och möjligheter att köra om Sverige som sitter stuck mitt i Carema-Juholt-gråzons-tråkighets-limbo-landet, så anser jag att man skall lyfta fram frågan om ett Guggenheim Museum i Helsingfors. Frågan delar kulturfinland i två lag med en djup och bred avgrund som delar lägren. Jag är helt oinsatt i kostnaderna osv och jag tycker att Guggenheim tappat mycket av sin forna New York glans. MEN! Jag tycker fortfarande att Helsingfors skall satsa på projektet. I kombination med Kiamsa, World Design Capital Helsinki och alla coola gallerier så kommer Helsingfors få en plats på världskartan inom nutidskonst och design. Nutidskonst och välgörenhet är enligt alla undersökningar de två trendigaste hobbyna för internationella miljonärer, och det vet vi alla, att det som blir miljonärstrendigt, det sipprar snart rakt ner till folkhemmet och Ikea. Kom ihåg var ni läste det först! Om några år kan ni köpa nutidskonst och göra välgörenhet på en stormarknad nära er. Men först skall Helsingfors ta sin position på världskartan. 

Och sista USPen för Finland är självklart Åland. En liten ö som har skatteparadisregler och där man dessutom kan tala svenska men betala med euron. Jersey och Guernsey och Barbados och Malta, släng er i väggen.  I Åländska farvatten har man även hittat världens äldsta champagne. Veuve Clicqout från 1830 talet. Beat that!

PS. jag bjuder på en lite yngre champagne på finska ambassaden åt alla Haavisto anhängare....

President duellen – så här skulle världens ledare rösta i finska presidentvalet!

Finska presidentvalet gick till en andra omgång eftersom ingen kandidat fick over 50% av rösterna i första omgången. Min kandidat Eva Biaudet fick väl knappt 3% vilket bevisar i vilken minoritetsposition jag befinner mig. Men sörj inte det. Båda mina runner up favoriter kom vidare till andra omgång. Sauli Niinistö för Samlingspartiet (motsvarande gamla Moderaterna) och Pekka Haavisto för de Gröna.

Så nu blir det en tajt match över vem man skall rösta på. Den konservative Niinistö som med avståndstagande alfa-hanne charm är riktigt snygg, eller Haavisto som jag inte vet så mycket mera om än att han är gift med en annan man och en ruskigt duktig fredsförhandlare.

Därför tänkte jag göra en pros and cons lista utifrån hur de möter resten av världens ledare, då det ju är en av presidentens viktigaste uppgifter förutom att vara överbefälhavare för försvaret. Just då det gäller försvaret så känns det som en ojämn fight. Niinistö är ju träningsnarkoman och har bl.a. visat på mod och styrka när han räddade sina söner under Tsunamin. Haavisto å sin sida kanske inför en coolare camoufleringsdräkt i finska armèn, lite blommor i hjälmen och svenskt hårnät för dem som gillar långt hår. Men de utländska stadsöverhuvudena skulle nog rösta så här:

Angela Merkel
Niinistö kommer tilltala hennes tyska sinne och säkert ser han otroligt sexig ut i hennes ögon. Haavisto tappar poäng här, tror inte att tyskarna gillar ekologisk populärkultur, känns som de som inte är från Berlin missat eko tåget.

Summa: Niinistö 1-0. Men bäst hade nog Muminmamman Halonen varit om hon fortsatt. Merkel och Halonen kunde ju vara systrar

Vladimir Putin
Det här blir svårt. Han kommer nog tycka att Niinstö är för konservativ och för lite Kekkonen och judo. Haavisto och Putin i samma bastu med vodka och krigshistorier känns inte heller som en vinnarkombination.

Summa: 0-0. Putin hade nog helst grävt upp Kekkonen ur hans grav och skickat honom för renovering till Putins och Berlusconis egen plastikkirurg. En tyst uppstoppad gammal president är Putins val.

Alltså leder Ninistö fortfarande 1-0

Barrack Obama
Det här är en walk over för Haavisto. Obama kommer självklart vilja ha massor fina bilder där han kramar om finska presidenten medan Michelle sitter och diskuterar armhävningar med Haavistos snygga man Nexar Antonio Flores. Niinstö är helt klart omkörd före racet ens startat, ifall han inte illa kvickt tar på sig en minoritets egenskap som att tex bli transvestit under arbetstid.

Summa: klar 1-0 till Haavisto i USA.

Ställningen 1-1.

David Cameron och Nick Clegg
Bill och Bull på Downing Street är svårare att komma åt. Egentligen är dom ju sura över att England, som det enda landet någonsin som deklarerat krig mot Finland, inte bara tog hela jäkla landet och införlivade det i Commonwealth sfären med Drottningen som högsta hönset. Presidentval i all ära, men visst är de hunner innerst inne de där finska barbarerna. Måste Cameron/Clegg välja en av presidentkandidaterna så blir det väl Niinistö för han har ju ändå kritstrecksrandig kostym.

Summa: 1-0 Niinistö, men helst skulle Queen Elizabeth the second ha ställt upp i finska presidentvalet.

Ställning nu 2-1 Niinistö med Queen Elizabet och Kekkonen i kölvattnet.

Sarkozy
Den franska presidenten och Niinistö påminner ju verkligen lite om varandra till utseendet. Ganska korta och med stora stirrande ögon. Risken är att Carla Bruni skulle gilla Niinistö och det skulle Sarkozy aldrig tolerera, så han tar nog det säkra före det osäkra och röstar på Haavisto. Helst hade han sett att gamla statsministern Matti Vanhanen hade ställt upp som presidentkandidat. Han hade ju också mängder med barn och älskarinnor och dessutom ordnade han kvinnoaffärs skandaler bl.a. genom att internetdate’a.

Summa: svag 1-0 Haavisto bara för att inte orsakar svartsjukedraman i det Sarkozyska hemmet.

Ställningen är alltså 2-2 Niinistö – Haavisto

Fredrik Reinfeldt
Sist men inte minst kommer turen till Fredrik Reinfeldt. Reinfeldt gillar Niinistö, de talar samma politiska språk, det skulle båda för goda relationer mellan länderna och en sampolitik som vore så lugn att den kunde användas som gratis valium på Caremas inrättningar. Men! Reinfeldt är inte dummare än han ser ut. Han inser att efter Juholt-affären så finns det risk att Sossarna de facto hittar en partiledarkandidat som inte uppfattas som en vandrande trafikolycka. Och då måste Alliansen stå framme och hålla i sina nyvunna väljare som nu deserterat från S. Vad kan då inte vara bättre än en publikfriande HBT-president med snygg partner och blommor i håret. Självklart rekommenderar Reinfeldts PR-konsulter honom att stöda Haavisto och helt enkelt bara undvika att tala politik och i stället koncentrera sig på att rädda Pride-festivalen från konkurs.

Summa: klar 1-0 Haavisto om PR-folket får tala. Och det får dom i Sverige.

Vinsten går alltså till Pekka Haavisto. 

Denna vecka röstar jag också på Haavisto i finska presidentvalets andra omgång. Hoppas min Far förlåter mig och att min Mor blir glad. Huvudsaken är att jag kan reta upp några Sannfinnar på vägen.

Skattebonus, Sri Lanka och andra alternativ

Jag hade nöjet att skriva en artikel om Sri Lanka under hösten. Ni som varit generösa nog att sponsra Sverige AB med tillräkligt mycket skatter har redan kunnat läsa artikeln i Connoisseur. Vill man läsa mera om Sri Lanka så går det bra att slå in det som sökord här på bloggen och bl.a. läsa short stories jag skrivit under resor i landet. De porträtterar mig mer eller mindre smikrande inser jag, men det kan vara ovärdelig kunskap att tex känna till Thalagoyan, sötvattenskrokodilerna, lokala tredagars bröllop eller tåg-ruljansen i landet. Detta ifall ni skulle få för er att ni behöver sol och ljus mitt i vintern och helre reser till Sri Lanka än Karlskrona!

Vill ni veta mera om landet - maila mig!

- Sonja Catani egenutnämnd inofficiell spokeswoman för paradiset Sri Lanka

Jag har blivit färgglatt beige

Det finns ingen som klär så dåligt i rött som jag. Ingen. Jag älskar rött, men varje gång har på mig något rött så tittar människor medlidsamt på mig och undrar hur jag mår, om jag inte alls fått sova, om det var tre veckor sedan jag senast fått frisk luft, om jag tappat bort all smink, om jag har allergier, om någon närstående dött, om jag varit med om ett terrordåd, om jag sålt smöret och tappat pengarna! Jag fattade absolut ingenting tills jag såg sambandet: RÖTT! Jag såg formligen rött.

Jag klär alltså inte i rött, kan inte ens ha rött läppstift även om det är sådär Jessica Rabbit snyggt. Men nu finns det en bild av mig på Fading Beauties där jag har röda yllesockor, och konstigt nog lyckades det! Ingen har trott att jag haft insomnia i en vecka. Så jag bytte avatar-bilden och så bytte jag lite fler färger på bloggen och vipps, nu är jag beige, men med röda yllesockor!

Solen finns tydligen i Karlskrona!

Får via oväntade vägar höra, av Häxan Surtant, att det i Karlskrona finns något som heter Sol, Sand och Strand där man får ljusterapi mitt i denna mörka evighetsvinter. Har inte hört om liknande i Stockholm så nu bär det av på välbehövlig semester till Karlskrona!

- Posted using BlogPress from my iPhone

Samlarmani på Idun Minerals

Upptäckte förra sommaren detta fantastiska mineral make-up märke Idun Minerals. Det passar mig perfekt för det motsvarar de krav jag ställer på kosmetika på alla punkter.
Idun är:
- fritt från kemikalier
- innehåller varken nickel eller krom eller, gud förbjude, bismuth
- nyanserna är perfekta för mig
- super snygga förpackningar designade av Patrizia Gucci
- svensk forskning

Men framförallt - sminket sitter som berget, det berget det är gjort av kanske? Mineralsmink är ju gjort av mineraler (som kanske man kunde ana av namnet) och mineraler finns ju i bland annat berg. Det var en ganska svepande förklaring, men ni förstår vad jag menar. Nu har i varje fall min samlarmani slagit till och jag kan inte få nog av dessa fyrkantiga underbara burkar som nu också finns i mini-format för resor. Jag kan verkligen rekommendera Idun Minerals.

Dessutom har jag sparat det bästa till sist! Sminket har visat i studier att det ha en synbar effekt både på att reducera rynkor och att ge huden lyster och elastisitet. Så jag berättigar min samlarmani med att konstatera att Idun Minerals gör mig yngre.

Märks det att jag har en lätt åldernojja som kryper över mig?

PS. Jag har haft nöjet att jobba med dem tidigare, men de är inte kund till mig nu, så detta är en helt opartisk åsikt som jag inte får betalt för att ha eller uttrycka!

- Posted using BlogPress from my iPhone

Keso, Clark Gable och Mumin

Största delen av mitt liv har jag varit ganska lyckligt opåverkad av hetsen runt kroppsideal. Det var alltså tills en klok liten dam pekade på mina ben och tyckte att dom liknade Keso. Vad är detta med Keso? Först påstås det att Keso är gjort av malda Mumintroll och nu påstås det finnas på mina ben.

Jag blir inte alls glad. Därför har jag ÄNTLIGEN tagit mig i skinnet (Keso-skinnet) och tvingat in mig på anstalt, dvs gym. Så nu glider jag runt på Grands underbara gym och hoppas få träffa Clark Gable.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Grattis Sonja Catani 3 år

Ganska kul, här sitter jag och förundras över Johan Ripås och Nikke Lindqvists projekt om digital identitet (se tidigare post) och så slår det mig: JAG FYLLER 3 ÅR IDAG! Idag är exakt tre år sedan jag tog det stora klivet in i den digitala världen och började fylla min digitala identitet med texter, bilder, tankar och små finlandssvensk'ismer (och säkert mängder med stavfel). Jag hade en klar och tydlig plan och jag höll mig militäriskt till den. Jag visste exakt vad jag skulle säga, var, när och hur. Ungefär. Självklart höll regimen ungefär lika långt som mitt tålamod i all allmänhet, dvs ganska snart svävade jag ut och min digitala identitet blev färggladare, personligare och fick många fler likheter med Sonja Catani IRL, inklusive förmågan att vara mer och mindre aktiv i olika perioder.

Nu har jag lovat bli mer aktiv igen. Så idag firar jag 3 års kalas för min digitala identitet.

Grattis på födelsedagen Sonja Catani. Här kommer en länk till ditt första trevande steg från att vara anonym på internet till att ha Lyckofaktor 100, den 15 januari 2009.

PS. bilden är från en annan av mina födelsedagar

Du är vad du äter, Johan Ripås!

Läser Johan Ripås blogg. Eller det var väl ett understatement. Det korrekta uttrycket vore "Jag läser Johan Ripås bloggar", för det finns väldigt många av dem; bildbloggar, infobloggar, soppbloggar som inte innehåller recept (skärpning där!), microbloggar (så kallades faktiskt Bloggy ursprungligen) och ett antal 100 andra ställen där han översvämmar oss med klokheter. Det är riktigt kul att följa Johan och hans projekt. Googles stora Gudfader Nikke håller på och lär Johan Ripås att koka kaniner. Detta gör mig ännu purknare över att det inte finns recept någonstans. Och så läser jag dessutom Johans bloggpost om "Du är vad du skriver" som är en mycket illa dolda ordlek med mediauttrycket "Du är vad du äter".

Så jag får hjälpa Johan Ripås på traven. Här kommer en länk till massor goda recept med kaniner.

Länk till kaninrecept.

I en annan bloggpost skall jag kontra med "man är hur man skriver". Mera om det då. Kanske kommer det ett recept med kaninmat också, för er som hellre matar era kaniner - än kokar dem.

Kvinnors rätt att rösta

Var på Piratförlaget på en väldigt inspirerande presslunch. Har nu en än större hög böcker att njuta av, och fler på önskelistan. Speciellt inspirerad blev jag av Sara Lövestams bok "Tillbaka till henne" som knyter ihop nutid och sekelskifte (det föregående alltså) och framförallt behandlar ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat: kvinnlig rösträtt!

För att fira detta skall jag göra min fosterländska plikt och gå och rösta. Inte för mitt andra medborgarland Schweiz, det innebär fortfarande en resa till Chur och trängas på ett torg och skrika ut sin röst samtidigt som alla män är smått chockade över att kvinnor äntligen får göra det. Nej denna gång för mitt första medborgarland Finland som faktiskt var först i Europa med att inse den kvinnliga styrkan och ge oss rösträtt!

Och ja, det är ingen valhemlighet, jag röstar självklart på den kvinnliga presidentkandidaten. Den finlandssvenska kandidaten Eva Biaudet.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Flickan med den gula ballongen

Varning för en känslig text ifall man är utrustad med empati!
Nu skall jag skriva om något som ligger mig väldigt nära om hjärtat: barn på Sri Lanka. Det finns mycket mera att skriva i ämnet - om korrumption, administration, ekonomi, mediabevakning, fanatism osv. Jag har valt att bara skildra min egen faktiska syn på saken baserat på vad jag sett med egna ögon under mina många resor till Sri Lanka och mina egna upplevelser. Det är en känslig text, men jag vill berätta om detta för mitt hjärta har precis fått ett stort mörkt hål.

En Moder Teresa nunna på Sri Lanka har för några veckor sedan blivit fängslad då en myndighet påstår att de säljer barn till internationella adoptioner. Nu råkar jag ha besökt två av de barnhemmen som nunnorna driver, liksom ett äldre boende. Jag är väl insatt i deras arbete och jag har spenderat flera dagar på det barnhemmet där man tar hand om gravt handikappade barn – barn med ben där andra har armar, gravt autistiska barn, barn med brännskador som gör det svårt att se att det finns en person bakom den förvridna fasaden, barn med deformationer och barn med psykiska sjukdomar. I alla åldrar. Barnen på detta barnhem hade i vissa fall, då de inte hade synliga handikapp, blivit adopterade lokalt i Sri Lanka. Inom ett år hade de returnerats till nunnorna. Som små artiklar som ingen ville ha. De deformerade barnen hade aldrig haft en chans till adoption. Kanske till och med man kan konstatera att de hade det bättre, de fick leva i trygghet med kärlek från nunnorna som tar hand om dem. De slapp den emotionella berg och dal banan av att först få en familj för att sedan under tragiska förhållanden returneras. Hur kan man hålla uppe hoppet efter något sådant?

När jag första gången kom till detta barnhem mitt i slummen i Colombo så trodde jag att de hade ett ålderdomshem i samband med barnhemmet, vägg i vägg, med en gemensam innergård. Där satt det på en enorm övertäckt betongveranda kanske 20-30 gamla tanter i rosa och blåa plaststolar. Nedanför vid bottenvåningen satt lika många gamla gubbar i liknande stolar. När det blev för hett mitt i denna smutsiga stinkande slum så drog nunnorna helt resolut åldringarna, sittandes i stolarna, till en vattenkran och sköljde av dem. Det såg inte speciellt skönt ut, men åldringarna var lyckliga – rent, svalt vatten visade det sig senare, var nämligen ingen lyx de var vana vid.

Nästa morgon när jag kom tillbaka gick jag runt och hälsade på alla åldringar, jag var förvånad över att de var så få och undrade om de andra sov. Och var exakt sov de egentligen, eftersom jag ju inte hade sett någon stor sov-avdelning. Då kommer en gammal skruttig ambulansliknande bil in på gården, bakom den kommer en liten grön Mini Morris 1954 med Jesus-klistermärken i fönstret och små Moder Maria statyer på instrumentbrädan. Ut hoppar en liten nunna med Phillipinsk härkomst, iklädd ett stort förkläde som ser ut som ett röntgen förkläde. Ur ambulansen tas tre gamla män ut. Det ser helt fasansfulla ut: söndriga, trasiga, utmärglade, smutsiga – man kan knappast förstå att det är människor. Och här slår vi huvudet på den förbannade spiken – vi ser inte människor, vi ser kadaver. Men nunnorna ser människor! De gör ingen skillnad på religion, de tar in alla döende och fattiga från gatorna. Tvättar dem, ger dem mat och medicin och smärtstillande. Låter dem sitta på sina plaststolar och i lugn och ro titta på livet runt dem – som just denna dag piggades upp av den mäkta konstiga synen av en 183 cm lång finlands-svensk kuriosa varelse som leker med handikappade tonåringarna på barnhemmet. Där fick åldringarna sitta i sina rosa och blåa plaststolar och bli omhändertagna tills de kände sig redo att dö. Det sker i de flesta fall inom ett dygn.

Nunnorna åker alltså runt och tar hand om utstötta fattiga människor som håller på att dö i en dikesren eller på en bakgata i ett shanti town. Tar hand om dem och låter dem dö med värdighet. Efter det ger de dem en värdig begravning – enligt deras egen religion, må de så vara kristna, muslimer, buddister eller hinduer.

Detta är alltså bara en av många liknande verksamheter som Moder Teresa nunnorna driver på Sri Lanka. Jag hade fördelen att få besöka en annan i Colombo – hemmet för nyfödda barn och tonårs mammor, dvs just det barnhemmet som blev raidat och där en av nunnorna fängslades i slutet av november.

På det här hemmet tar nunnorna i mot tonåringar som blivit gravida och som i skräck att bli utstötta ur samhället eller sina byar, inte vill visa det. Graviditeterna är i många fall en följd av våldtäkt, något som enligt myndigheterna inte existerar på Sri Lanka. Tonårsgraviditet är det värsta som kan drabba en flicka på Sri Lanka. Samhället stöter ut dem och de har sällan en möjlighet att plocka upp sitt liv igen. Möjligheten att då kunna gömma sig undan och föda barnet i en skyddad miljö hos snälla nunnor gör att många söker sig dit. Nunnorna gör allt i sin makt att hjälpa flickorna till ett normalt liv med sitt barn efter födseln. Och i många fall lyckas de. I vissa fall kan inte mammorna ta hand om sitt barn och får då lämna barnen på barnhemmet, som ett internat där de kan besöka dem så ofta de kan och vill under hela barnets uppväxt. Just detta förefaller vara det vanligaste på Sri Lanka. I princip ett ypperligt alternativ, i praktiken blir tyvärr följden att barnen växer upp på barnhem, ser aldrig mera sina biologiska föräldrar och hamnar därför i ett slags limboland, där de varken får chans till en ny familj genom nationell eller internationell adoption, eller får vara med en biologisk släkting eller familj. Jag har under alla mina resor till Sri Lanka och alla mina besök på olika barnhem träffat säkert tusen barn i olika åldrar i den situationen. Och då har jag bara besökt en minimal bråkdel av alla barnhem som finns där.

I vissa fall, väldigt få fall, blir det en adoption ifall den biologiska mamman så önskar. Då gäller rigorösa lagavtal och författningar, långa krångliga processer och så många utredningar från så många instanser så jag tror på alvar att det vore lättare att kvalificera sig som Obamas förste livvakt än att bli godkänd för adoption. Speciellt internationell adoption.

Och det är precis detta som Moder Teresa nunnan Sister Mary Eliza från “Prem Nivasa” i Moratuwa blivit fängslad för. Efter två dagar i fängelse, utan advokathjälp släpptes hon ut mot borgen och nu väntar rättegång och utredning. Alla parter välkomnar utredningen enligt artiklar från båda lägren – dvs de som är för verksamheten att ge barn rätt till en familj och de som är i mot att man adopterar barn. Jag välkomnar debatten. Min personliga åsikt är att alla barn har rätt till ett värdigt liv. Hur man åstadkommer det är i princip omöjligt att kunna lagstadga, alla case är olika och alla situationer är unika. Men det finns en sak jag är 100% säker på och det är att nunnorna gör ett fantastiskt jobb och jag vet att de inte får ett korvöre för sin möda! De tar hand om alla dessa barn, ungdomar och åldringar och de gör det för lönen att de kan hjälpa. De har vigt sina liv till att ge människor en chans i livet.

Ett lyckligt slut!

Eftersom alla historier måste ha ett lyckligt slut så fick jag även glädjenyheter från Sri Lanka. För nästan fem år sedan träffade jag första gången en liten flicka på ett barnhem norr om Kandy. Hon var 3 år gammal och hade varit på barnhemmet några år till följd av att hennes biologiska mamma inte kunde ta hand om henne pga psykisk sjukdom, fattigdom och prostitution. En väldigt tragisk livshistoria. Den lilla flickan som var mycket alert och hade redan lärt sig lite engelska av de nunnorna som tog hand om henne i barnhemmet, hade några veckor före jag träffade henne, fått veta att hon skulle adopteras till Italien. Hennes biologiska mamma hade önskat detta, alla papper var klara, föräldrarna var på väg att hämta henne. De hade genomgått alla undersökningar, var synade ända in till minsta lilla skelett i kökslådan, allt var klart. I sista sekund hände något. Den biologiska mamman kunde inte underteckna pappren, hon var försvunne från det sanitorium där hon fick hjälp för sin sjukdom, hon hittades inte på gatorna där hon vanligtvis fanns. Nunnorna på barnhemmet (detta var inte ett av Moder Teresa barnhemmen) visste varken in eller ut. Barnet trodde hon skulle få föräldrar, de italienska paret trodde dom skulle få barn, men administrationen felade.

När jag anlände till barnhemmet några veckor senare förstod inte flickan in eller ut. Hon trodde jag var hennes nya mamma och att hon skulle få komma hem med mig. Hon klängde på mig varje dag under de två veckorna jag vistades där och det rev och slet i både mitt hjärta och i hennes. Mitt enda lilla hopp var att snart, snart skulle allting ordna sig och hon skulle få komma hem till sin nya familj i Italien. Väl hemma i Sverige höll jag fortsatt kontakt med barnhemmet. Den lilla flickan var kvar, situationen var den samma. Hon satt i limboland utan vetskap om vare sig sin nya familj eller om sin biologiska mamma. Varje år besökte jag barnhemmet. Varje år var hon kvar. Varje gång klängde hon på mig och bönade och bad mig om att ta hem henne. ”She only wants love” sade nunnorna. Hon fick massor kärlek på barnhemmet. Men hon var en av 70 flickor i samma limboland i samma internat situation, helt bortglömd och undanskuffad av samhället. Förra året när jag var där klängde hon inte mera. Hon hade hunnit bli sju år gammal, gick i skola, var invand i rutinerna på barnhemmet, älskade sina medsystrar och nunnorna, men hade gett upp hoppet. Hon var den ynkligaste varelsen jag någonsin träffat. Den italienska familjen hade efter länge gett upp och gått vidare med andra planer. Jag ville ta flickan under armen och rusa iväg. All kärlek man kan ge och alla kramar och pussar – vad tjänar det till när det bara är under en kort period. Att jaga en gul ballong ger glädje för stunden, men det är ju en familj alla barnen drömmer om.

Igår fick jag veta att den lilla flickans papper ordnats. För tre veckor sedan, efter fem års väntan, reste hon hem till Frankrike med sina nya franska föräldrar. Ett till barn fick en familj – tack vare att nunnorna inte gav upp utan fortsatte kämpa för henne!

Flickan med den gula ballongen på bilden är inte hon som är omnämnd i texten. Den här flickan finns fortfarande kvar på barnhemmet.

Självständiga traditioner

Idag är det finska självständighetsdagen. Finlands svar på övriga länders nationaldagar. Självständighetsdagen firas sobert och anständigt, som sig bör, eftersom finländare erkänt är ett sobert och anständigt folk. Eller så firas det i lugn anda med lite vemod eftersom alla andra dagar är allt annat än det?

Man skall i varjefall traditionsenligt tända två ljus i fönstret mot vägen. Detta skall symbolisera att man kan erbjuda mat och husrum till kringflackande stackars vilsna soldater. Jag har tänt två ljus i köksfönstret och kom precis på att grannens son (grannens vrålsnygga 22 åriga son!) var soldat för FN i Afrika. Hoppas hans Mor inte känner till den finska traditionen.

I Finland sitter dock 99.9% av folket bänkade hemma och tittar på direktsänd bal från presidentens slott. De övriga 0.1% av folket är på balen, lyckligt ovetandes om den allmänna röstningen som pågår i varje folkhem angående hur man anser att gästerna klätt sig eller hur de upträder. Till skillnad från svenskarnas intresse ämnen vid nobelfesten, så är man i Fnland totalt ointresserad av vilken mat gästerna bjuds på (tråkiga snittar och mängder av sötsliskig bål), man är bara intresserad av att kritisera kläder och frisyrer. Inte undra på att Finland aldrig utmärkt sig som ett värst fashionabelt folk!

Nu skall jag tända två ljus i det andra fönstret också, man vet ju aldrig vem som kan traska föbi!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Låt oss låtsas!

Träffar Rådd-djuret i New York. Har med mig 6 påsar ostbågar för att garantera att vi överhuvudtaget ses. Mest påminner det om nedmalet transfett-mjöl i en gul artificiell nyans, efter att det transporterats över Atlanten. Kanske är det gjort på Woodstocks.... Kommer ni ihåg Woodstock från Snoopy? Varför skulle ostbågar vara gjort på Woodstocks? Ja ungefär av samma outgrundliga anledning som Keso skulle vara gjort av en enda ingrediens: malt Mumintroll. Läs om Mumin-memet här. Jag kräks vid tanken. Kommer aldrig mera äta vare sig keso eller ostbågar.

Låt oss låtsas att det inte är så. Låt oss också låtsas att bilden ovan föreställer Rockefeller Christmas Tree och inte alls en gren av en spinkig lind utanför The Mark.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Modebilist

Jag förundras över coolhetsfaktorn i att köra bil med en pepitarutig hjälm. Varför försvann det modet? Kan vi kräva tillbaka det? Och körhandskarna!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Nu blev det joxigt värre

Min världsbild rasade precis!  Jag använder orden JOX och JOXIGT helt fel!


JOX i rikssvenskan:
skräp, bråte, smörja, strunt, blandning; bråk, besvär, krångel (vard.)
JOX i finlandssvenskan:
skämt, upptåg, skoj (inkluderar ofta champagne, en bästis och en galen resa)

JOXIGT i rikssvenskan:
besvärligt, jobbigt, krångligt, knepigt, arbetsamt (vard.)
JOXIGT i finlandssvenskan:
skojigt, finurligt, fnittrigt, roligt (användes så ofta man bara kan)

Nu förstår jag varför mina svenska vänner inte alls är lika pigga på att göra jox och vara joxiga, som mina finlandssvenska vänner är.

Jag säger: Skall vi göra något riktigt kul upptåg i helgen?
Dom hör: Skall vi göra något riktigt strunt bråte i helgen?


Jag säger: Jippii, det kommer bli jätte finurligt och skojigt!
Dom hör: Jippii, det kommer bli jätte besvärligt och krångligt!

Vet inte vad som är värst, att ingen tillrättalagt mig, eller att ingen hindrat mig från att göra joxiga jox!?

Snöstorm i en vattenkula

Vill bara rikta ett stort innerligt varmt tack från djupet av mitt hjärta till den som lyckats hålla det klassiska snöblaskiga november-vädret borta.

Tack tack tack!



- Posted using BlogPress from my iPhone

Olika tolkningar av Munch

SvD recenserar idag - väldigt bra - denna utställning av Munch som jag såg i helgen på Centre Pompidou i Paris.

Men den bästa tolkningen av Munch var nog ändå för några år sedan då en liten Cirkusprinsessa såg Skriet på Nationalmuseum i Oslo och ropade högt:

"aj aj aj, pojken har ont i öronen, han måste stänga av hörapparaterna"

Läs bloggposten här.



- Posted using BlogPress from my iPhone

När spolbilen kom på besök

Grannarna har finbesök av spolbilen. Det påminner mig om att jag skall skriva upp 5000 SEK på den löpande räkningen som min dotter får betala av när hon vunnit Nobelpriset och är framgångsrik fysiker. Hennes första experiment var nämligen för några år sedan då hon spolade ner alla plastleksaker som inte var rosa.

Kanske jag kan se det som en investering. Eller så var det inte löpande räkning utan en springnota.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Handsken är kastad

"Handsken är kastad" utbrister jag lyckligt. Men då betyder det inte att jag på blodigt alvar ämnar utmana någon i en duell. Jag ämnar inte heller stöta mig med rådande lugn och ro och jag har absolut inget intresse av att starta konflikter. Nej de enda duellerna som utspelas i det Cataniska vardagslivet är de som sker i cyberspace. Med bokstäver som vapen. Ja, jag talar om Wordfeud. Jag älskar denna iPhonianska version av mitt favorit brädspel Alfapet. ”Handsken är kastad” ropar jag och så klickar jag fram en helt främmande motspelar via 3G nätet som någon annanstans i världen sitter med ett likadant bräde av poänglabyrinter framför sig på sin smartphone. Och så börjar duellen. Vi kanske chattar lite mellan våra strategiskt spelade ord och svär över norrmännens oförmåga att välja korrekt ordbok för spelet, vi hurrar på varandra och vi ifrågasätter konstiga ord och försöker lista ut vad de betyder.

Norrmannen (en skranglig tonårs App-miljonär) som har uppfunnit Wordfeud har nämligen inte valt Svenska Akademins Ordlista som lexikon, utan istället godkänns genitiv, dvs att man lägga ett S efter alla ord, dessutom godkänner ordboken de mest konstiga orden så som AH, PARTAJ och SOSSE. Däremot godkänner den inte ord som RIA, BODA och GREPE vilket gör att alla mina barndomssomrars vokabulär försvinner. Jag kan inte mera säga att mina syskon bor i bodan eller att Far förvarar grepen i rian. Hur som helst, man vänjer sig vid det nya eroderade svenska språket som iofs är väldigt yvigt, för hur kunde jag annars ha fått reda på att Ptro är ett godkänt ord? Och vilka hästar stannar på riktigt om man ropar Ptro? Vill någon testa det på en skenande häst som rusar mot en? Ptro!

Duellen är dock aldrig på alvar, vilket en skenande häst som kommer rakt mot en och inte stannar på gehör är. För mig är Wordfeud en paus i stressen. Som vissa tar en rökpaus. Jag tar en Wordfeudpaus. Dock out-rular detta inte att många tar det på blodigt alvar. Jag har haft en opponent som jag vann tre gånger i rad, efter det ville han/hon inte spela mera. Det enda jag vet är att han/hon är journalist. En annan journalist-vän (kallad Flurken på Worfeud) påstod att det måste vara Jan Guillou för han skulle nog inte gilla att bli slagen i Wordfeud. Fast det tror jag inte på. Jan har så korta armar så han måste väl vara extremt kortsynt om han skall kunna se något på telefonskärmen. Inte kortsint.

Till saken hör nämligen att man inte vet vem man spelar mot. Alla har en avatar-bild (som en liten profilbild) och så har alla ett användarnamn. Jag spelar t.ex. mot två olika katter. Jag spelar också mot ett beachparasoll, en hinduisk gud och Luke Skywalker. Fast spelar man mot mig så vet man om det, jag har nämligen ett så fantasifullt användarnamn som SonjaCatani och en avatarbild som faktiskt föreställer mig själv. Man skall nämligen aldrig säga något på internet som man inte skulle våga säga i verkligheten. Det har inte min mamma sagt, men jag i rollen av mamma kommer att säga det.

Handsken är alltså kastad och varje kväll duellerar jag mot 5-7 olika bokstavsfanatiker (och ibland mot en långsint journalist). Vi har säkert alla olika sorts bokstavskombinationer och efter att idag ha läst Svenska Dagbladets artikel om epidemin av diagnoser över adhd, Aspergers syndrom, bipolär sjukdom och borderline-personlighetsstörning, så inser jag att vi helt klart är trendiga i alla dess bemärkelser.

Jag tittar på mina höstblöta handskar och vet att jag inte ännu kan kasta vare sig den ena eller båda. Och jag stryper min egen lust att gå till strid för alla stackars barn som diagnostiseras med olika sjukdomar, trots att de oftast är fullt friska, bara lite annorlunda utanför den normala normen. Och vad är den normala normen egentligen? Eller kanske alla egentligen borde få vara bara exakt just det dom vill vara, vare sig det är en katt eller ett strandparaply? Jag väljer att vara jag med en vit handske gömd bakom ryggen på min avatarbild.

Bilden är av Erik Olsons konstverk ”Handsken är kastad” ställs just nu ut på Waldemarsudde där även Fredrik Hill ställs ut!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Den som har mest rynkor vinner!

Jag brukar säga att den som har mest rynkor när den dör - vinner. Men det stämmer inte helt och hållet. Stöter med jämna mellan rum på människor som har en djup rynka precis mitt i pannan, mellan ögonen, lodrät rakt uppåt. Och inte en sån där rynka som kan komma sig av för dålig syn i kombination med en överdrivet fåfäng vilja att inte bära glasögon, varmed man rynkar ihop ögonbrynen i hopp om att se lite bättre, inte se bättre ut, utan se lite längre framåt. Och då ser man inte längre fram i tiden, för med tiden blir för-fåfäng-för-glasögon-rynkan, precis lika ful som ful-rynkan. Do I make any sence?

Se på damen ovan, hon har just den rynkan. Här är det tredje exemplet som orsakar rynkan, dvs orolighet. Dra ihop ögonen mot näsan och lite uppåt och försök få samma blick som katten i Shrek filmerna. Ja just den. Den blicken kan också orsaka ful-rynkan. Men nu är vi inte så många som helt seriöst sportar den blicken under så långa tider och över en period som sträcker sig tillräckligt brett för att orsaka en permanent rynk-skada i ansiktet.

Jag menar därför alltså den vanligaste orsaken till ful-rynkan. Att ägaren till rynkan helt enkelt är en sur kärring som hellre ser ful och sur ut, än skrattar. Notera att denna rynka även som oftast kommer ackompanjerad av små rynkor runt munnen som härstammar från otaliga gånger då de snörpt ihop munnen för att påvisa sitt missnöje. På något konstigt sätt lyckas nämligen surkärringarna aldrig uttrycka sina känslor i längre diskussioner och dialoger där de skulle behöva röra på ansiktet för att på så sätt gymnastisera rynkorna. Nej de spänner ögonen i människor, snörper missnöjsamt på munnen och uttrycker sin åsikt som ett fakta och anser diskussionen därmed avslutad.

Troligen kunde surkärringar (höll på att skriva surströmmingar, men det hade bara varit en freudiansk slip) i varje fall kunde surkärringar, och troligen strömmingar också, slippa ful-rynkor ifall de bara lättade på lynnet, talade lite mera och kanske till och med bad Marta Oldenburg om hjälp med ansiktsyoga.

Det roliga med bilden ovan är väl ändå att den oroliga 50-talstjejen lyckats skaffa en ny iPhone 4S som hon speglar sig i.

Keep on smiling and rocking the world. Här skall det samlas skrattrynkor!

Nationalmuseums nya chef Berndt Arell polare, polär eller bara populär

Hade den synnerligen trevliga uppgiften att intervjua Nationalmuseums nya chef Berndt Arell under hösten och idag kom tidningen med artikeln hem i postlådan. De hade valt att lyfta fram texten:


"Han vägrar exkludera, ta avstånd eller utöka klyftor, han bygger broar och för samman motparter. Nytt och gammalt. Nutidskonst och klassisk konst. Konservativt och vågat. Konst och pengar." 

Så nu har jag väl skrämt upp svenskarna att det kommer en bipolär finlandssvensk och tar över alla nationalklenoder. Det är helt absurt. Nationalmuseum får en ypperlig chef, inklusive positiva ytterligheter som måhända till viss del låter enorma pga av skribentens språkbruk.


Artikeln finns i senaste numret av Bona Vita

Jakten på Cinderella

Bjuden till slottet på middag med långklänning och har bara Hunter gummistövlar med mig i stan.

Kan bli en intressant Askunge version...

Jädrans.


---
Posted from my iPhone

Glömde säga att jag älskar dig!

Förlåt att jag glömt bort dig under flera månader. Jag har inga ursäkter som duger. Jag lovar, jag har inte valt någon annan eller slutat älska dig. Nu är jag tillbaka och så oerhört tacksam över att du kan berätta åt mig precis vad som hänt under tiden jag varit frånvarande i Utopia. Nu vet jag exakt vad vem läser, när, hur och varifrån. Kunskap är kärlek.

Google Analytics, jag älskar dig!

Goda Mödrar och goda utsikter

Idag har Miranda från Sex and the City, dvs Stockholms vassaste advokat (se mera här) och jag varit allt annat än vassa eller Stockholmska. Nej, vi har varit förortsmammor och duktiga sådana. Förmiddag avverkades på Mulle Meck parken och inte för att jag vill skryta, men vi kände oss som Svearikets bästa mödrar efter att ha krupit i tunnlar och åkt linbana i några timmar. Våra världens vackraste barn stod brevid och tittade på oss med uppspärrade ögon.

Beundrade väderleksdatorn med kotten. En fantastisk uppfinning. Tänkte skaffa en likadan hem för att förutspå klimatet i diverse debacle.

Status - prognos
Torr kotte - alla är tysta och snälla
Våt kotte - samtliga skrattar så de gråter
Skugga på mark - någon står upp och tittar närmare på kotten
Vitt på toppen - någon har bakat en kaka med florsocker på toppen
Kan ej se kotten - svårt att se kottarna för träden, eller skogen för den delen
Pendlande kotte - ingen kan ta ansvar eller beslut
Kotte hoppar - media som hoppar av iver i väntan på ny skandal
Kotte borta - någon har stulit klimat datorn

Nu skall jag äta middag med min favorit 95-åriga singel och vara lycklig över goda utsikter. Skall fråga om han har någon jämnårig väninna som kan rekommendera mig en bra korsstygns kurs. Vill lära mig att brodera kloka väggbonader.

"Är man dum får man lida"

Kodare är de nya hantverkarna

I dagens samhälle behövs handicraft och hantverk precis lika mycket som i forna tider. Då syftar jag inte bara på hanteverkare så som snickare och elektriker, dom behöver jag alltid. Det finns inga gränser för hur många snickerier och eljobb man kan utföra. Jag älskar snickare och elektriker. I den bästa av världar har man dessutom som jag, lyckats finna sin rätta! Eller i detta fall sina rätta. För jag har funnit rätt snickare och rätt elektriker och det känns nog ungefär lika stort som om någon av mina mera kärlekskranka vänner hade funnit Den Rätta, ja i deras fall alltså Den Rätta Kärleken.

Lyckliga jag har Den Rätta Snickaren och Den Rätta Elektrikern.

Så långt är alltså allting väl. Men nu kommer vi till moderntids snickerier och eldragning. Dvs, kodare för hemsidor, iPhone Appar och dylikt. Var finns dom? För ett år sedan fanns det tusen nördar som var glada att koda lite smått och gott när man ringde dem. Nu är dom uppslukade av jorden fram tills de dyker upp DI Weekends helgbilaga och har lanserat en egen App med Alfapets regler fast utan Svenska Akademins Ordlista. Det sista är oförlåtligt. Det är som att sätta in ett elsystem för spotlights och glömma lägga in strömbrytare. Dessutom är det oförlåtligt att alla kodare bara försvinner. Var är ni? Sluta göra egna Appar och bli miljonärer, kom tillbaka, vi älskar er som nördar. Vi vill prata open-api med er. Vi förstår att Unix är coolare än Mac och att Android ger er hundratals bättre möjligheter än iPhone. Vi vet att ni heldre kallar geopositioning för location based. Allt är förlåtet! Kom tillbaka. Jag lovar leka snällt med er! Snälla, ni kan till och med få alla mina backslash och double dot key board tangenter om ni är snälla och kommer tillbaka. Kom tillbaka era App-miljonärs lymlar!!!

Kodare är dagens hantverkare. Dom jobbar bara när det passar dom, konstiga tider, utan offerter och det blir alltid dubbelt så dyrt och krångligt och man förstår aldrig riktigt vad dom gör och varför dom dricker så mycket kaffe.

Det var dagens insikt. Ovan mitt QR-kort i ett försök att prata med kodare. Skall tälja en likadan i trä för att kommunicera med min snickare.

Stephen Fry, bläckfiskar och livets pussel

Läser den fantastiska boken “The Fry Chronicles”, skrattar högt och vill liksom citera varje roliga, betydelsefulla mening på Twitter eller Google+. Inser dock att detta skulle liknas vid att piratkopiera och distribuera mer eller mindre känt litterärt verk, även om det skulle bli ca 2-3-4-tusen tweets innan jag var klar med alla citat. Undrar egentligen hur det där hänger ihop – hur mycket får man citera ur en bok utan att det blir en piratkopia?

Tillbaka till den riktiga boken, med frasiga IRL sidor och glansiga bilder av en okammad och ung Stephen Fry. Han var nog både oborstad och okammad som ung, men det underbara är hans sätt att helt öppet och med den största portionen av självironi berätta om sina sämsta sidor. Att han dessutom gör det i långa måleriska meningar proppfyllda av underbara kluriga brittiska adjektiv, blandat med helt egenpåhittade ord – det är bara orgasmiskt att läsa. Det sista adverbet ”orgasmiskt” har jag lärt mig av Stephen Fry. Man kan ju inte annat än älska vokabuläret hos denne man som myntade uttrycket ”luvvie”. Bara det borde väl säga allt om honom och hans loveliga språk.

Så just nu försöker jag få ihop livets pussel så att Stephen Fry och jag får spendera möjligast mycket tid tillsammans. Övervägde igår att ställa om klockorna hemma bara för att få krypa ner mellan rena lakan och lägga mig med Stephen. När jag äntligen avverkat dagens fyrahundrafemtiotvå e-mail och får krypa ner mellan de rena lakanen så inser jag att jag inte var den enda som tänkt sova i rena, nystrukna lakan som torkat utomhus i den lena vinden som gett den där höstdoften som man inte kan reproducera ens med tvål och parfym från Byredo. I sängen är det redan fullt. Och det är ett känt faktum att det här med att ha barn som invaderar och övertar sängen inte är vare sig rogivande eller bådar för en natt som lämnar en utvilad. Mest kan det jämföras med att sova på en 40 cm bred säng i tropikerna samtidigt som man skall brottas om utrymme med en bläckfisk.

Stephen Fry fick sova på soffan!

Så när jag nu pusslar ihop mitt livspussel som påminner om en Rubiks kub med massor nya spännande färger, så märker jag att det inte bara är bläckfisken som förstör min nattsömn. Men mera om det en annan gång. Nu skall jag tvätta lakan, hänga ut dem att naturtorka, handstryka dem med stärkelse och sedan flytta om klockan till 20:00.

Nati Nati - puss och kram hela dan

Lögner, intriger, sanningar och krisberedskap på Kungliga Operan

Igår såg jag Figaros Bröllop på Kungliga Operan i sällskap med en av cheferna som hade jour. Detta var väldigt väldigt spännande, eftersom att ha jouren under en kväll på Operan bland annat innebär att inga scenkonstverk, kristallkronor eller ventilationstrummor får ramla ner i skallen på artister, orkestermedlemmar eller publik. Jag satt som på nålar och var förberedd på krishantering av högsta rang, skulle något sådant ha inträffat.

Men det inträffade inte. Krishantering skötes på annat håll just denna fredagkväll. Däremot var det en fantastisk uppsättning av Figaros Bröllop och koreografin och scenografin var otroligt vacker och fin. Jag har sett en uppsättning i Helsingfors för flera år sedan där handlingen utspelades i en park, låt oss säga något som skulle likna Djurgården, men då tappade man totalt konceptet över vem som var vem och hade vilka kopplingar i denna ”one day of madness” opera av Mozart. Kungliga Operans uppsättning utspelades på ett hotell med tydligt markerade dörrar för var och en av huvudrollsinnehavarna. Mycket pedagogiskt och bra. Och handlingen då? Ja den lär man sig mycket av, de som ljuger och konspirerar får inte gifta sig med den de egentligen vill gifta sig med och far man med osanning så straffas man alltid i slutet.

Bra lärdomar som jag hoppas alla kan ta del av. På slutrakan får Greven Almaviva göra en vacker kungspudel och be alla om ursäkt.

Puss och Kram hela dan

Trotsålder!

Igår bestämde jag mig för att säga NEJ till allting. Detta är inte helt normalt eftersom de flesta som känner mig vet att jag lyckligt ropar JA långt före frågan ens är ställd.

- Skall vi kanske stjäla en…
- JA!!!!!!!! Vilken toppen idé!!!! Utropar Sonja och rusar fram till den obemannade polisbilen

Kanske detta är orsaken till att jag ibland hamnar i smått krångliga situationer. Men nu var situationen en annan. Jag måste nämligen lära mig att säga nej, för jag måste hinna komma i kapp mitt liv. Jag måste sluta ta alla samtal. Jag måste inse att Twitter gott och väl har överlevt sommaren trots att jag inte postat annat än auto up-dates varje dag klockan 12 där det står:

@sonjacatani Sonja Catani
It is currently August 30, 2011 at 12:00PM and I'm happy - if nothing else is stated. Using ifttt.com

Eller vänta lite, har Twitter överlevt detta? Eller har kanske hela sajten gått under och värderingen om ca 10 miljarden dollar gått upp i tomma intet? Strunt i det nu, om börsen överlever Greklands ekonomi så överlever nog också Twitter utan mig.

Jag måste helt enkelt sluta engagera mig i varenda en sak som ploppar upp. Alltså tar jag ett vuxet beslut om att ingå trotsålder och hädanefter säga NEJ till precis allting. Och det måste jag förstås meddela på Facebook, för en socialmedia site behöver vi väl hålla kvar ifall nu Twitter gick i konkurs i somras.

Jag säger hädanefter NEJ till alla som ringer och behöver hjälp. Nej till alla som upptar min tid. Nej till att anpassa mig efter alla andras tider. Nej till att stressa. Nej till middagar. Nej till konstutställningar. Nej till politiska partier. Nej till konserter. Nej till biobesök. Nej till jehovas vittnen som knackar på dörren. Nej till resor. Nej till fester. Nej till att skänka pengar till gamla tanten som står med insamlingsbössan utanför lokala Konsum och troligen samlar in pengar till att dryga ut sin egen matkassa. Nej till att bära gamla tanters matkassar. Nej till att köra gamla tanter hem som låtsas ha tappat bort sig bara för att lura till sig en skjuts hem. Nej till en låda champagne. Nej till en rolig resa.

Det gick jätte bra. I cirka tio minuter. Sen fick jag dåligt samvete och insåg att trotsåldern är självisk. Ingen förstår ett nej ändå och stackars tanten utanför mataffären i Djursholm kanske egentligen samlar pengar till Twitters konkursbo. Så jag bjöd in Jehovas vittnen på kaffe, tog emot alla mina vänners samtal och nu skall jag återgå till att smurfa Ja.

Sonja är tillbaka, trotsåldern är över!

Den som har flest promenadstavar vinner!

Så efter flera månaders tystnad kommer jag på, med en ful bild, att den som har flest promenadstavar - vinner!

I'll be back med mera Bus & Kul

---
Posted from my iPhone

Operan i Orange och Att välja det rätta stället för dramatik.

Igår skulle 7996 för mig okända personer, 3 välkända vänner och jag se Aida på den enorma gamla romerska amfiteatern i Orange. Dessutom fanns det ett antal fantastiska opera tenorer, sopraner, en enorm kör av krigare, ett helt harem och självklart en drös slavar som under triumvirat fördes in på scen till takt av silvertrumpeter.

Det slutade med att jag svimmade. Dramatiskt. Franska läkaren var skitsnygg!!! This was fun. Let's do it again next summer

---
Posted from my iPhone

Pur Sucre!

Det skall vara rosa och det skall ha socker!

Ja, detta är inte Sverige

---
Posted from my iPhone

Med järnhand och stadig blick stegar jag mot himmelriket

Det finns få saker som får mig så upphetsad som apotek och städattiraljer. Ja det vore väl enorma järnaffärer i stil med Claes Olsson då. Detta säger väl mera om mig än något annat. Strunt i mitt kompulsiva behov av att samla på champagne från årgången 2003 eller mitt smått galna sätt att räkna trappor och göra TODO-listor – järnaffärerna slår allt det hands down tio-noll. 10-0 järnaffären kontra Bollingers absoluta raritet av 2003’a med få bubblor men desstu underbarare smak.

Under några dygn på Rivieran har jag fått njuta av dessa laster. Inte av champagne då, det sparar jag till ett mindre festligt tillfälle. Men järnaffären. Åh wow. Den var större än vilken som helst K-rauta eller Claes Olsson jag någonsin besökt. Den var E N O R M. Jag blev så till mig av alla slipmaskiner och tryckluftsborrar som talade franska så jag missade helt och hållet att kolla vad affären egentligen heter. Att jag bara skulle inhandla en ”blipper”, d.v.s. en liten grå historia med blåa knappar, som man fäster vid en nyckelknippa och så gör man ”blip” och så öppnas magiskt portar, lampor tänds och garagedörrar fungerar som om jag hade utropat ”alibaba öppna dig”. Detta glömde jag. Jag stod helt på fullt alvar och diskuterade möjligheten att inhandla en orange-gul cementblandare istället. Den trevliga franska försäljaren som inte förstod ett smack av min dåliga franska blandat med italienska (se tidigare bloggpost om italienska för nybörjare och bok-kris) brydde sig inte alls om min rotvälska. Han hade sett mitt ha-begär och att alla mina ”please let’s buy it” signaler stod på högsta frekvens färdiga att utnyttjas och exploateras. På sälj-snack var jag varken Prospekt, Suspekt eller Close to Deal, jag var Done Deal. Före jag ens öppnade munnen och hasplade ur mig mina tvetydiga fransk-italiensk-engelska ord i stil med ”I wantta, no pardon, I’a need’a to buyya that cementblandare, does it come in pink? La rosa? Le rosé?” så visste han att hon, HON, kommer att köpa en cementblandare. Han hade nog redan räknat in sommarbonusen och såg sig själv och familjen ligga på St Tropez Nikki Beach beach och sörpla rosé vin (”bien sur madame, itta issa availaballe in pink, you buy the paint over there”), men det var tills verklighetsfanatisten till sällskap kom rusande och skrek non non, du får inte köpa en rosa cementblandare. Han hade nämligen siktet inställt på en splitterny borrmaskin som dessutom kunde häfta tapeter tillbaka till väggarna som de hade tagit ut sin skilsmässa ifrån.

Needless to say. Nu sörplar försäljaren rosa champagne och jag sitter och undrar över vad vi skall göra med alla dessa verktyg. Speciellt som vi inte ens kan öppna garagedörren med ett ”blip”, för ”blippern” -  den glömde vi såklart att köpa.  

Äh jag skämtar ju bara, tror ni verkligen att jag skulle köpa en rosa cementblandare och en skilsmässohäftmaskin?

Nej, jag joggade självklart raka vägen till ett apotek för att överkomma mitt galna beteende i järnhandeln (som var så stoooor). På Apoteket känner jag mig tröstad och lugn. Jag hittar aliment för de mest konstiga krämpor och dessutom är alla instruktioner skrivna på franska så jag kan i lugn och ro hitta på egen dosering. Åh, himmelrike alla dessa lösningar på alla dessa problem. Liktorn, celluliter, magont, kvalster, allergier, små sår och ont i håret. Jag är i paradiset. Damerna talar dålig engelska och passar upp mig och svansar runt mig och säljer tandtråd och nagelfilar och plåster så det härliga står till. Jag dansar ut från Apoteket,  La Pharmacie, och är hög på endorfiner och vitaminer och apoteksdamernas glada miner.

Märkbart fattigare sitter jag nu och tittar på cementblandaren som blandar ihop Omega 3 och järntabletter och inser att jag i morgon får skriva om min fableisse för städprylar.

Muren, Drottning Kristina och andra nötter att knäcka

Det här med att befinna sig på Rivieran. Först av allt (en dålig svenglandism av uttrycket ”first of all”) så kräver det många böcker. Mängder av böcker. Inte endast en, ensam, en singularis, singelexemplar ynka tegelstensroman som jag lyckades läsa till sidan 645 redan på flyget ner. Så nu sitter jag här, 126 sidor senare på sidan 772 med ordet SLUT obarmhärtigt uppkört i ansiktet, utan tegelstenar. Nära St Jaques finns det dock en mur fylld av lockande tegelstenar som de lokala fransoserna bara längtar efter att någon skall demontera, eller kanske till och med demolera. Muren är nämligen gammal, väldigt gammal, inte vacker överhuvudtaget och har absolut ingen annan funktion än att orsaka trafikstockning mellan 7:30 och 09:00 varje morgon och 17:00 och 19:30 varje kväll. Allt endast och bara på grund av muren. Muren med de uråldriga tegelstenarna som någon lokal politiker avgjort att är så vackra att de omöjligtvis kan demonteras eller demoleras till förmån för en passage som låter två små franska bilar mötas i en kurva utan att riskera olyckor som skulle störa den i övrigt ganska slumrande stadens ambulanskår. Men eftersom jag nu är på jakt efter en tegelstensroman och inte efter att orsaka vare sig skada på lokala kulturarv i form av murar, eller lokala bilolyckor i form av demolering av de samma, så gräver jag igenom alla bokhyllor. Jag ratar nybörjar italienska kursen. Den läste jag redan förra året och kan tillägga att jag hade noll nytta av att kunna presentera mig på italienska i Frankrike. Fransoserna jag mötte och som säkert allihopa är kusiner till lokala politiker som gillar St Jacques muren, uppskattade inte detta överhuvudtaget. Butte why? Ma perché? Eller om ni nu skall vara så frankofiliga: mais pourquoi???

Gräver vidare bland böckerna och hittar till slut en biografi av Peter Englund över Drottning Kristina. Får dock ganska omedelbart ett mail av en frankofil som säger att jag inte skall läsa den för den inte är bra. Detta har jag redan hunnit upptäcka efter att ha hunnit igenom halva boken på en timme. Nej, det är inte ett litterärt mästerverk och nej det är inte en tegelsten. Närmare bestämt något som kunde vara fyllnad i tegelstensmuren. Den vid det här laget kända utrotningshotade muren. 

Något annat som är utrotningshotat, förutom fula murar som inte fyller någon annan uppgift än att orsaka trafikstockning, är fotnötter ¹. Dessa använder sig herr Englund flitigt av. De finns minst en per sida ². Men här kommer det kluriga in. De är inte klassiska fotnötter av typen som refererar till andra verk eller statistik eller forskning ³. Nej, de är fotnötter som broderar ut författarens text ⁴. Något som jag kunde ha tänkt mig att var en parentes ⁵. Eller ett eget stycke ⁶. Eller bara lite extra information som egentligen är information som gott och väl skulle kunna finnas mitt i den löpande texten ⁷. Så jag kan inte ha en åsikt ifall jag gillar boken eller inte, jag klarar nämligen inte av att läsa den ⁸. Jag ger upp före den ens skulle platsa som tätning mellan de minsta skiffren i den franska muren. Chiffer är nämligen vad texten mest kan förlikas med.

Såja nu skall jag äta artichocka som är stora som tegelstenar, eller kanske två murbräckor ⁹!

¹ Dessa fotnötter kan vara av olika karaktär, men de ger ofta ett litterärt mästerverk en viss aura av pondus och vetenskapliga bevis som låter läsaren tro att författaren varit ytterst noggrann i sin research

² Jag skämtar inte det finns minst en per sida, ibland till och med två eller tre i varierande längd

³ Gud förbjude, här skall vi inte följa gängse norm utan vara helt och fullt revolutionära liksom Drottning Kristina var då hon först abdikerade och sedan konverterade

⁴ I’m not kidding you, det kan vara hela stycken med åsikter

⁵ Några sådana har jag förövrigt inte hittat i boken. Parenteser alltså

⁶ Nöupp inga sådana heller

⁷ Märker ni hur jävla jobbigt det är att hoppa ner till sidans slut för att läsa dessa fotnötter???

⁸ tycker ni att det är roligt att läsa mina små kommentarer här nedan? Nähej? Jamen tänk er då att de ibland skulle referera till fakta eller annan litteratur. Jamen exakt, man kan inte sluta läsa dem, även om de flesta är totalt onödiga!

⁹  Åh vad jag önskade att jag kunde hänvisa till ett känt litterärt  verk just här. Eller åtminstone till en känd mur!