Tuesday, August 30, 2011

Trotsålder!


Igår bestämde jag mig för att säga NEJ till allting. Detta är inte helt normalt eftersom de flesta som känner mig vet att jag lyckligt ropar JA långt före frågan ens är ställd.
- Skall vi kanske stjäla en…
- JA!!!!!!!! Vilken toppen idé!!!! Utropar Sonja och rusar fram till den obemannade polisbilen

Kanske detta är orsaken till att jag ibland hamnar i smått krångliga situationer. Men nu var situationen en annan. Jag måste nämligen lära mig att säga nej, för jag måste hinna komma i kapp mitt liv. Jag måste sluta ta alla samtal. Jag måste inse att Twitter gott och väl har överlevt sommaren trots att jag inte postat annat än auto up-dates varje dag klockan 12 där det står:

@sonjacatani Sonja Catani
It is currently August 30, 2011 at 12:00PM and I'm happy - if nothing else is stated. Using ifttt.com

Eller vänta lite, har Twitter överlevt detta? Eller har kanske hela sajten gått under och värderingen om ca 10 miljarden dollar gått upp i tomma intet? Strunt i det nu, om börsen överlever Greklands ekonomi så överlever nog också Twitter utan mig.

Jag måste helt enkelt sluta engagera mig i varenda en sak som ploppar upp. Alltså tar jag ett vuxet beslut om att ingå trotsålder och hädanefter säga NEJ till precis allting. Och det måste jag förstås meddela på Facebook, för en socialmedia site behöver vi väl hålla kvar ifall nu Twitter gick i konkurs i somras.

Jag säger hädanefter NEJ till alla som ringer och behöver hjälp. Nej till alla som upptar min tid. Nej till att anpassa mig efter alla andras tider. Nej till att stressa. Nej till middagar. Nej till konstutställningar. Nej till politiska partier. Nej till konserter. Nej till biobesök. Nej till jehovas vittnen som knackar på dörren. Nej till resor. Nej till fester. Nej till att skänka pengar till gamla tanten som står med insamlingsbössan utanför lokala Konsum och troligen samlar in pengar till att dryga ut sin egen matkassa. Nej till att bära gamla tanters matkassar. Nej till att köra gamla tanter hem som låtsas ha tappat bort sig bara för att lura till sig en skjuts hem. Nej till en låda champagne. Nej till en rolig resa.

Det gick jätte bra. I cirka tio minuter. Sen fick jag dåligt samvete och insåg att trotsåldern är självisk. Ingen förstår ett nej ändå och stackars tanten utanför mataffären i Djursholm kanske egentligen samlar pengar till Twitters konkursbo. Så jag bjöd in Jehovas vittnen på kaffe, tog emot alla mina vänners samtal och nu skall jag återgå till att smurfa Ja.

Sonja är tillbaka, trotsåldern är över!

No comments: