Min kära Mor brukar vara ytterst orolig då jag reser för jag lyckas som oftast pricka in intressanta händelser så där som naturkatastrofer, flygplats bombningar och annat som ger en extra liten krydda till resan. Denna gång var resans huvudpunkt mötet med en elak terrorist med en bomb.
”Bad terrorist from the right!” ropas det mitt i allt högt och ljudligt i en högtalare. Ingen ändrar en min, ingen reagerar – utom jag och mitt sällskap som börjar fnittra hysteriskt. Vi sitter på läktaren till en poloplan och in springer nämligen, mycket riktigt från höger, en man iklädd en orange/röd dräkt som definitivt såg distinkt lika ut som en dräkt compliments av Guantanamo. I ett väldigt irrationellt mönster zic zac’ar han in på poloplanen, bärandes på en Samsonite attchéväska modell 70-talet, allt medan speakern lyckligt refererar ”Bad terrorist now looking for place to hide bomb”. Observera att referatorn dessutom talar så där som brittiska komiker gör när de härmar indier i sketcher. Vi lyckas knappast hålla igen våra fnitter-attacker som nu bubblar upp i konvulsioner och riskerar att brisera som den påstådda bomben som ”the bad terrorist from the right wearing red” försöker gömma på den nästan 300 meter långa och 150 meter breda poloplanen.
Vet inte om det mest absurda är den sk terroristen som joggar runt på planen med en bomb, eller det faktum att en livvakt och tre säkerhetsvakter sitter runt oss och inte alls reagerar på vare sig terroristen eller bomben, trots att det är just det som är deras jobb – att reagera.
Vår bad terrorist hittar till slut ett ställe att gömma sin bomb på; mitt på plan, varmed han springer runt i cirklar igen och sedan undan ”back to the right” och gömmer sig själv bakom ett staket. Referatorn meddelar sedan att en av militärens tränade hundar nu skall hitta bomben. En goldenretriver (army dog number one) tjock som en svensk pensionerad jakthund kommer in på plan och springer lyckligt runt och doftar på polohästarnas avföring ca 50 meter i fel rikting från den suspekta Samsonite-väskan som ligger mitt på planen.
Referatorn ropar upphetsat i den sprakande mikrofonen: ”now trained army dog, number one, will find the bomb!” (kom ihåg att tänka er en brittisk komikers indiska uttal). Hunden hittar absolut inte bomben. En militär kom in och ställer sig vid attachéväskan och från min front seat ser jag något som disktint liknar hundgodis så som hundgodis ser ut i alla världens hörn. Pedigree Pals bästa hundgodis lockar därmed hunden till attachéväskan och då hunden ätit klart så skäller han två gånger. Referatorn brister ut i ett jublande och ropar ”the dog found the bomb, the army dog number one found the bomb”. Publiken ger stående ovationer, alla står och klappar, inklusive vår livvakt och våra tre säkerhetsvakter, alla jublar, ja alla utom tre svenskar som skrattar så dom kiknar. ”That would be the three bad swedes from the right” hade nog referatorn sagt om han inte hade haft så fullt upp med att berömma army dog number one som lyckligt väntade på nästa mums-bit av Pedigree Pal godis.
Efter detta följer fler roliga inslag i arméns hunduppvisning, bl.a. när army dog number two skall hitta the bad terrorist som gömt sig med en kladdkaka som lockbete för att inte hunden skall springa rakt förbi honom. Men även inslag av när 6 shäfrar (army dog number three, four, five, six, seven and eight) skall förevisa att dom kan sitta (fyra av sex poäng) gå bredvid sin husse utan koppel (fem av sex poäng – det fanns kladdkaka kvar i höger hörn av poloplanen) samt hoppa en hinderbana felfritt (ett av sex poäng).
Härefter får vi njuta av en ypperlig polomatch. Terroristerna lyser med sin orange/röda frånvaro och Pimms No 1 utan Pimms No 1 alkohol smakar riktigt gott. Man glömmer nästan att man inte är i England utan de facto i ett gammalt common wealth land där man alltjämt delar upp terrorister i ”bad terrorist” och högst troligen ”good terrorist”.
