Min gästblogg på #taggadforlivet

Blev tillfrågad att gästblogga på #taggadforlivet som är en del i ett projekt som fem studenter på från Linnéuniversitetet i Växjö driver. Deras syfte är att behandla ämnet digitala fotspår ur olika perspektiv, och visa på hur dessa kan användas i både positiv och negativ bemärkelse. I synnerhet vänder de sig till föräldrar, med barn i den ålder där det har börjat bli aktuellt att närvara i sociala medier och Internet. I allmänhet riktar sig sidan dock till alla som är och kan tänkas vara intresserade av ämnet.

Jag önskar dem all framgång och nedan ser ni mitt bidrag till bloggen. Snart kan ni läsa mera om deras projekt här: http://www.taggadforlivet.se/

Taggade barn

by Gästbloggare

När jag blev ombedd att skriva ett gäst blogginlägg här på #taggadförlivet så gick hjärnan genast in i primära vanors tankebanor – dvs. att skriva om hur fasanfullt det är med föräldrar som kastar ut sina barn i cyber rymden utan att först be om lov. Jag ser ju dem överallt:
FaceBook: Anna har bakat en kladdkaka i sandlådan idag
Instagram: Petter åker pulka i Humlegården i nya blåa byxorna
Twitter: Min lilla Pernilla har precis tagit sitt första steg

Inte för att tala om alla forum och bloggar som formligen väller över av baby- och småbarnshistorier som jag är totalt ointresserad av. För mig finns det inget mervärde i att veta vilken färgs utebyxor någon annans unge har, eller vilka kakor de bakar. Så kanske dessa digitala fotspår egentligen är precis just så ointressanta som det tvåtusenåttionionde fotspåret som lilla Twitter-babysen tagit. Lösryckta ett och ett är både stegen och inläggen totalt ointressanta. Men ponera att den twittrande mamman väljer att ge ut mera känslig information senare, berättar t.ex. om dotterns kamp mot sjukdom eller problem i skolan. För här kommer problemet, alla digitala avtryck bildar ett spår och ett mönster och det kommer vara det som är tungt att leva med när lilla Anna blivit 15 och hon ser sitt liv spelas upp på Google som en dålig technicolor film regisserad av den kommunikativa mamman. Jag menar missförstå mig rätt, jag älskar min mamma, men jag vill ju inte att hon skall regissera min livsbiografi eller berätta min barndoms story för alla.

Därför skall jag inte i den här bloggposten förfasas över vad föräldrar utsätter sina barn för, för det är faktiskt var och ens eget beslut. Föräldrar tar sådana beslut, både dåliga och bra – vare sig det gäller närvaro på internet, skolval, kosthållning, nattningstider eller klädval för barnen.

Vad jag dock kan berätta, är om min egen strategi för barn i min närvaro och hur jag omtalar dem på internet.

Min strategi är nämligen väldigt enkel. Den lyder så här: —————-. Ja, just det, den är osynlig. Min strategi är att barn skall få vara osynliga tills de väljer att träda fram själva och ge den bilden de själva vill förmedla. Jag brukar ibland jämföra det med en ganska vanlig strategi som adoptivföräldrar adapterar, de berättar ingenting till utomstående om sina barns historik före barnen kom till sin familj. De väljer att vänta tills barnen är gamla nog att förstå sin egen bakgrund och sedan själva kunna välja vad de vill berätta för vänner, grannar, fröknar, kusiner och hon trevliga tjejen i Konsums kassa. På samma sätt kan man göra med barns identitet på internet. Låt dem få välja sin egen väg och berätta vad de vill. Tids nog kommer de ändå kasta sig ut på FaceBook, Twitter eller vad som nu råkar vara aktuellt just då och kräkas ut sin ilska eller sprudla över av glädje för vardagliga händelser i deras liv – utan att förknippas med de där blåa gallonbyxorna anno 2012.
Problematiken i denna strategi är ju att vi föräldrar hela tiden fram tills det måste censurera våra vänner. Be dem radera på Twitter om de skrivit om dina barn. Ta bort deras kommentarer på din FaceBook wall när de med idiotens envishet fortsätter posta frågor som ”hur mår lilla Pontus nu då efter sin maginfluensa?”. Lilla Pontus vill faktiskt inte att mamma berättar för hela världen om hans magsjuka!

För att preventivt säkra internet territoriet för barn är det dock en bra idé att köpa barnets egen namndomän.se och .com samt registrera barnets namn på Twitter, Tumblr., Soup, Pinterest, Blogspot, WordPress, Google+ osv allteftersom nya populära domäner kommer. Då har barnet i varje fall en digital ram att börja fylla med information när tiden är mogen för det.
Skulle olyckan vara framme så kan dessutom dessa preventiva åtgärder visa sig vara väldigt lönsamma då de underlättar för en snabb och effektiv krishantering. Tänk er t.ex. att barnet har en genomrutten unge i klassen som har tillgång till internet och hänger ut det snälla rara barnet i en ofördelaktig text – då aktiverar man bara illa kvickt alla starka domäner och tar tillbaka kontrollen över identiteten.

Vill man dessutom ge sitt barn en riktigt fin 15-års present så tycker jag att man förutom att skriva över rättigheten för alla domäner, även skall ge en bra handbok till internet följt av en kommunikationsplan som inkluderar sekretesspolicy, insider loggbok, förslag på grafiska profiler och kalendarium. Men det är kanske bara jag som tycker så. Min lilla Kalle i sina fina gula gummistövlar skall ju bli världsmästare på att kommunicera digitalt och bli förste nobelpristagare i ämnet digitalium ;)

Texten är skriven av Sonja Catani, mest känd som sonjacatani på internet. Kalle har inte gett sitt godkännande till att bli omnämnd som förhandstippad nobelpristagare år 2020.