Mitt minne av min Far var att han alltid jobbade när jag var liten. Det här är säkert inte alls sant, men barns minnen är ju oftast ganska generaliserade – så där elsabeskowaktiga att alla vintrar var soliga med en meter snö på gården, somrarna var varma och precis lika soliga, under hösten fanns det endast vackra ek- och lönnblad som aldrig var blöta men nog vackert gula och orange och under våren sken självklart solen också och alla körsbärsträd blommade i en unison symfoni.
Så generalistiskt var också mitt minne av min Far, han satt alltid instängd i biblioteket och läste ”viktiga papper” och så knackade han på en räknemaskin, stor som fem iPads staplade på varandra, och ut rasslade en lång remsa papper med massor siffror på. Jag älskade den mackapären, brukade i smyg knacka ut långa matematiska formler som säkert fått Isaac Newton att skutta jämfota av lycka, iofs hade troligen de konstnärliga och kreativa långa pappersremsorna som med lite klipp-klipp-tejp-klister blev fina dekorationer också fått en och annan TV-inredare att jubla. Sen hade ju Far en gammal skrivmaskin, den var faktiskt uråldrig redan på 70-talet. En Underwood skrivmaskin, jag hackade fram bokstäver på den i en rasslande fart (mycket snabbare än jag idag skriver på en MacBook Air). Oftast hade jag inget papper i skrivmaskinen, för de var undangömda i en låst låda nederst i det gamla skrivbordet. Konstigt nog var många lådor låsta – kanske för att inte utsätta fler roliga manicker för min handfasta nyfikenhet. I brist på papper så såg spolen på Underwood skrivmaskinen ganska speciell ut (även här ett yeiy yeiy skrik från alla TV-inredare) det var liksom fem lager bokstäver på varandra, hela varvet runt. Läste man noggrant så stod det nog AAAAAGGGGGTTTTVVVVNNNNDDDDDRRRRRLLLLL Kanske ett extra D precis mitt i. Detta gjorde min Far rasande! Bläckbandet var nämligen dyyyyrt. Små barn skulle iiiinte leka med Fars skrivmaskin. Han förstod aldrig att det inte var en skrivmaskin, utan en hinderbana för små fingrar som skuttade mellan tangenterna (man fick inte slå ner för många samtidigt för då blev de till en outredbar klump), sedan gjorde man ny rad och fnittrade av glädje över ”pling” ljudet.
Förutom att jag nu totalt kom av mig i ämnet och tappade den ursprungliga tråden så fick jag en enorm längtan efter en gammal Underwood skrivmaskin. Det är en föga förhoppning om att få ärva den min Far skrev sina ”viktiga papper” på, den är nämligen fortfarande i flitigt bruk. Far skriver långa brev på den. Han vågar vägra dator, trots att jag försökt locka med möjligheten att skriva ut flera kopior av ett och samma brev om man har en dator. Det har han löst med att klämma in ett karbonpapper mellan de gulnade vattenstämplade strukturerade pappersarken. ”Bästa Dotter….”
För att återgå till ämnet och frågan jag funderar över: ”jobbade man mera förr i världen, eller jobbar man mera idag?”. Jag tror att man jobbar mycket mera idag. Tänk på alla mail och tänk på hur snabbt saker kan skrivas, räknas, utvärderas, kontrolleras, undertecknas, kommuniceras och levereras. Men inte bara det – tänk på tiden vi lägger ner på att göra det. Minst 10 timmar per dag, utspritt över dygnet. Hejdå 8 timmars arbetsdagar. Man kan gott och väl sitta på ett kontor i 6 timmar och fortfarande ha en 12 timmars arbetsdag. En halv timme på tåget på morgonen gå igenom mail och svara. Halva lunchtimmen kolla Twitter och sprida rätta budskapen. Tjugo minuter i bilkön se den där instruktionsfilmen på YouTube så är så viktig. Under barnets gymnastikföreställning läsa igenom senaste kontraktet som kommit in i mailen på iPadden. I kassakön på Konsum uppdatera tidrapporten i den nya Appen. På löpbandet snabb skanna alla senaste kommentarerna i viktigaste forumen. I badkaret på kvällen svara på alla kommentarer i olika forums trådar. Medan man lagar middagen vidarebefordrar man viktiga mail med kommentarer. Diska och läsa amerikanska morgontidningarna som precis kommit ut och sedan efter att man nattat passande barn, man, fru, sambo, särbo, delsbo, katt, hund eller hus-snigel så sätter man sig ner och jobbar ett par timmar till. Bara. För. Att. Man. Kan!
Ja vi jobbar mera idag än tidigare, min Far läste ändå inte viktiga papper medan han sprang maraton. Däremot gjorde han det på skolavslutningar varmed vi har en hög bilder av barn som inte ens gick i min klass (läs papper, titta upp, se intresserad ut, hoppas det är egen dotter på scen, fota, fortsätt läsa viktiga papper) Detta trots att varje kort på den tiden skulle planeras noga innan det togs för det var dyyyyyrt med kamerafilm och framkallning.
Idag kan vi alltså jobba mera, snabbare och billigare – digitalfoton kostar ju ingenting – så fire away där i skolans gymnastiksal, det gör inget fast du fotat femton främmande skolkamrater, så länge du fått med åtminstone en bild av ditt barn som Tant Sofia i Folk och Rövare i Kamomillastad (min till dags dato största insats på teaterscenen – icke dokumenterad)
No comments:
Post a Comment