Det är nu det gäller. I år skall jag slå alla med häpnad och visa min gröna tumme, den gröna tummen som egentligen inte alls är grön utan närmare bestämt någon vacker nyans av rött. Röd som i färgen av delikata jordgubbar med namn som Elsanta eller Pegasus. Eller om vi nu skall vara helt ärliga så är min trädgårdstumme mitt i handen och färgen spelar ingen roll, för det mesta som rör framgångrikt trädgårdsarbete är mera fantasi än verklighet i mitt fall.
Tidigare år har jag utmärkt mig för att bl.a. ha det mest konstnärliga äppelträdet. Jag hade dissekerat det helt själv, utan någon som helst hjälp av grannen. Ni vet den grannen som har mängder vackra röda äpplen i augusti medan jag endast kan stoltsera med ett konstnärligt klippt äppelträd. Jordgubbar däremot har jag hur mycket som helst av, mängder, massor, kvantiteter, men de är av en konstig egen art som är vita till färgen (kanske dom heter fragaria albus på latin?). Röda jordgubbar ser jag aldrig röken av. Lösningen till mysteriet torde återfinnas i koppling till förklaringen om vart mina andra grannars blommor försvinner. Det finns nämligen en liten hortikulturell-terrorist inneboende hos mig. Hon är en tvärhand hög och älskar att plocka färgglada blommor och vita jordgubbar. Hon förstår inte skillnaden på mitt och ditt. Hon ser inte heller skillnaden på rött och vitt. Mina grannar är måttligt roade. Jag har ryggskott av att ducka bakom häcken för att undvika deras sura miner.
Jag bestämmer mig för att försöka mig på sallad istället eftersom det är ett känt faktum att inga barn äter sallad, inte ens under hot om att aldrig mera få omogna jordgubbar till efterrätt. På salladsfröpåsen står det nogranna instruktioner om att man skall gräva en ränna och plantera fröna med ett visst mellanrum, sticka ner dem i jorden, vattna före och efter och hjälp så mycket instruktioner jag tror visst jag tappade bort mig. Jag gör istället en liten snabb version som i korthet ser ut som följer; dra en ränna med fingret i jorden, gör en översvämning i den samma, häll ut alla salladsfrön i den och täck med jord, sätt dig på terrassen med ett glas champagne (gärna gjort på en blandning med övervägande pinot noir- och pinot meunier-druvor) och invänta stora vackra smakrika, ekologiska salladshuvuden till samtliga kommande sommarmiddagar. Efter tre veckor hade jag en liten rak skog av något som mest påminde om fyrklöver, likheten med salladsblad kunde inte ens den tvärhandhöga dottern se i sin fantasi, än mindre övertygas till att äta dem. Jag skickar i panik ett sms till Mor för att få råd. Hon replikerar snabbt med instruktioner om att vattna mycket (ny översvämning i rabatten) och att sedan lägga ett täcke över dem till natten. Sagt och gjort, salladsbädden sov gott i en vecka under ett dubbel duntäcke från Hästens.
Grannarna fick ryggskott för att de skrattade så att de vek sig dubbla bakom häcken. Den tvärhandhöga dottern fortsatt på diet av omogna jordgubbar och jag gav mig själv ett löfte om att nästa sommar, då skall jag i varje fall vara på grön kvist, eller så får jag väl istället trösta mig med fyrklöver, lycka och ett glas champagne på terrassen (väl gömd bakom häcken).
Same procedure as last year.....
No comments:
Post a Comment