Mitt fantastiskt lyckade möte med personliga tränaren Rickard Löpare

Efter fyra år av inaktivitet och med en hägrande pilgrimsvandring framför mig, har jag tagit steget ur garderoben och krupit till tränings-korset. Ganska passande med att krypa till korset eftersom jag efter dagens session med PT’n Rickard Löpare inser att det är just det jag kommer att göra i Santiago de Compostela – krypa de sista milen till korset – ifall jag inte tar mig i kragen och bygger styrka. NU.

”Bygga styrka” är ett av Rickards mantra till mig. Stackars Rickard har nog upprepat det så många gånger i dag på förmiddagen att han kommer säga det högt i sömnen i sisådär en månad framöver. Om han alls lyckas sova, troligen kommer han ligga sömnlös och riva sig i det vackra röda håret och förbanna den kosmiska naturkatastrof som placerat detta hopplösa fall av klient hos just honom.

Ja, hur hamnade jag hos Rickard Löpare egentligen? Det är väldigt enkelt, rent elementärt (kära Watson). På Grand Hotells gym och spa Raison D’etre finns det ett antal personliga tränare, allihopa extremt proffsiga och synnerligen trevliga (jag tror dom får extra bonus för att dom är så otroligt trevliga! och får dom inte det så borde dom omedelbums med start fr.o.m. idag få det). För mig var valet alldeles förskräckligt enkelt, det är väl självklart att jag väljer någon som heter Löpare i efternamn då det är just löpning jag vill bli bra på. Elementärt, kära Löpare och löpande läsarvänner.

Men Rickard var inte helt med på min plan att vi träffas och så ger han mig några väl valda hemligheter som är lite så där som Frimurarnas välbevakade hemlighet som ingen annan än de som är invalda i trettonde rangen känner till, och så vipps kan jag springa hur länge som helst och gå ner ungefär 25 kg i vikt och vara super duktigt och vinna Stockholm Maraton och hoppa Pilgrimsresan fram på ett ben – baklänges. Döm om min förvåning – det finns inga sådana hemliga trix!!! Döm om Rickards förvåning – det finns faktiskt idioter som fortfarande tror att det finns sådana trix. Försynt och intelligent som han är så avledde han genast min uppmärksamhet för att avvärja ett publikt gråtanfall då jag skulle ha legat på löpbandet och sparkat med benen och slagit med armarna – vilket så här i efterhand slår mig att det kanske hade varit en bra styrketräning. För efter avledningsmanövern (som gick ut på att fråga mig trevliga frågor om vardagen och låta mig tala om mina egna favoritämnen som inte inbegrep träning) så smög han försiktigt in det som skulle visa sig bli ett mantra ”bygga styrka”.

Fast Forward här. Jag skäms så mycket över mitt beteende så jag kan knappast ens skriva ner det. Låt oss istället säga så här. Skulle Rickard Löpare skriva en blogg om hur det är att vara personligtränare så skulle där idag publiceras ett inlägg ungefär så här:

• Kära bloggen, idag hade jag den absolut mest konstiga klienten. Jag har aldrig påträffat något dylikt och jag hopas verkligen att vare sig jag eller någon annan personligtränare behöver det framgent heller. Hon ville ha hemliga knep för omöjliga mål. Hon hade noll incitament att göra något själv. Hon förstod sig inte överhuvudtaget på fördelarna med att ”bygga styrka” och hon han de mest konstiga hang-ups jag sett i hela min långa karriär. Bl.a. fick hon ångest av att göra fri-träning bland andra människor, hon kunde inte ändra tempo då hon hoppade hopprep, hon vägrade ställa sig på den halva pilatesbollen, hon tittade förnärmat på mig när jag bad henne träna balans, hon orkade inte göra 20 fällkniven övningar utan ruttnade efter 10 och vägrade helt enkelt ens försöka två till. Hon kunde inte skillnaden mellan höger och vänster och med jämna mellanrum frågade hon envist om det kanske ändå inte fanns någon välbevarad hemlighet som skulle göra så att hon utan minsta lilla ansträngning skulle kunna springa hur länge som helst och gå ner ungefär 25 kg i vikt och vara super duktigt och vinna Stockholm Maraton och hoppa någon fördömd Pilgrimsresa fram på ett ben – baklänges. Jag ger upp! Kanske jag skall tipsa henne om Frimurarna som fritidshobby istället?

Ni ser – jag var omöjlig och osamarbetsvillig och vidrig. Nu har jag dåligt samvete och dessutom kom jag på att jag ljög när han frågade om jag äter godis och jag helt sonika svarade nej. Hur kunde jag missa att nämna all lakrits jag smäller i mig. Fast jag trodde nog instinktivt att det inte räknas som godis eftersom den är ekologisk, inte innehåller vitt socker och dessutom har mängder fina fibrer i sig.

Jag kommer högst troligen få sparken. Jag kan nog avboka Pilgrimsresan och dra tillbaka min anmälan till Stockholm maratons första startgrupp tillsammans med alla kenyaner.

Nu skall jag lista ut hur jag kunde lura in mig hos Frimurarna, jag spionerar ju redan på dem. Kanske om jag berättar att jag hoppat baklänges på ett ben en pilgrimsresa så blir dom så imponerade så dom släpper in mig!

Ja – det gör jag!