Min gästblogg på #taggadforlivet

Blev tillfrågad att gästblogga på #taggadforlivet som är en del i ett projekt som fem studenter på från Linnéuniversitetet i Växjö driver. Deras syfte är att behandla ämnet digitala fotspår ur olika perspektiv, och visa på hur dessa kan användas i både positiv och negativ bemärkelse. I synnerhet vänder de sig till föräldrar, med barn i den ålder där det har börjat bli aktuellt att närvara i sociala medier och Internet. I allmänhet riktar sig sidan dock till alla som är och kan tänkas vara intresserade av ämnet.

Jag önskar dem all framgång och nedan ser ni mitt bidrag till bloggen. Snart kan ni läsa mera om deras projekt här: http://www.taggadforlivet.se/

Taggade barn

by Gästbloggare

När jag blev ombedd att skriva ett gäst blogginlägg här på #taggadförlivet så gick hjärnan genast in i primära vanors tankebanor – dvs. att skriva om hur fasanfullt det är med föräldrar som kastar ut sina barn i cyber rymden utan att först be om lov. Jag ser ju dem överallt:
FaceBook: Anna har bakat en kladdkaka i sandlådan idag
Instagram: Petter åker pulka i Humlegården i nya blåa byxorna
Twitter: Min lilla Pernilla har precis tagit sitt första steg

Inte för att tala om alla forum och bloggar som formligen väller över av baby- och småbarnshistorier som jag är totalt ointresserad av. För mig finns det inget mervärde i att veta vilken färgs utebyxor någon annans unge har, eller vilka kakor de bakar. Så kanske dessa digitala fotspår egentligen är precis just så ointressanta som det tvåtusenåttionionde fotspåret som lilla Twitter-babysen tagit. Lösryckta ett och ett är både stegen och inläggen totalt ointressanta. Men ponera att den twittrande mamman väljer att ge ut mera känslig information senare, berättar t.ex. om dotterns kamp mot sjukdom eller problem i skolan. För här kommer problemet, alla digitala avtryck bildar ett spår och ett mönster och det kommer vara det som är tungt att leva med när lilla Anna blivit 15 och hon ser sitt liv spelas upp på Google som en dålig technicolor film regisserad av den kommunikativa mamman. Jag menar missförstå mig rätt, jag älskar min mamma, men jag vill ju inte att hon skall regissera min livsbiografi eller berätta min barndoms story för alla.

Därför skall jag inte i den här bloggposten förfasas över vad föräldrar utsätter sina barn för, för det är faktiskt var och ens eget beslut. Föräldrar tar sådana beslut, både dåliga och bra – vare sig det gäller närvaro på internet, skolval, kosthållning, nattningstider eller klädval för barnen.

Vad jag dock kan berätta, är om min egen strategi för barn i min närvaro och hur jag omtalar dem på internet.

Min strategi är nämligen väldigt enkel. Den lyder så här: —————-. Ja, just det, den är osynlig. Min strategi är att barn skall få vara osynliga tills de väljer att träda fram själva och ge den bilden de själva vill förmedla. Jag brukar ibland jämföra det med en ganska vanlig strategi som adoptivföräldrar adapterar, de berättar ingenting till utomstående om sina barns historik före barnen kom till sin familj. De väljer att vänta tills barnen är gamla nog att förstå sin egen bakgrund och sedan själva kunna välja vad de vill berätta för vänner, grannar, fröknar, kusiner och hon trevliga tjejen i Konsums kassa. På samma sätt kan man göra med barns identitet på internet. Låt dem få välja sin egen väg och berätta vad de vill. Tids nog kommer de ändå kasta sig ut på FaceBook, Twitter eller vad som nu råkar vara aktuellt just då och kräkas ut sin ilska eller sprudla över av glädje för vardagliga händelser i deras liv – utan att förknippas med de där blåa gallonbyxorna anno 2012.
Problematiken i denna strategi är ju att vi föräldrar hela tiden fram tills det måste censurera våra vänner. Be dem radera på Twitter om de skrivit om dina barn. Ta bort deras kommentarer på din FaceBook wall när de med idiotens envishet fortsätter posta frågor som ”hur mår lilla Pontus nu då efter sin maginfluensa?”. Lilla Pontus vill faktiskt inte att mamma berättar för hela världen om hans magsjuka!

För att preventivt säkra internet territoriet för barn är det dock en bra idé att köpa barnets egen namndomän.se och .com samt registrera barnets namn på Twitter, Tumblr., Soup, Pinterest, Blogspot, WordPress, Google+ osv allteftersom nya populära domäner kommer. Då har barnet i varje fall en digital ram att börja fylla med information när tiden är mogen för det.
Skulle olyckan vara framme så kan dessutom dessa preventiva åtgärder visa sig vara väldigt lönsamma då de underlättar för en snabb och effektiv krishantering. Tänk er t.ex. att barnet har en genomrutten unge i klassen som har tillgång till internet och hänger ut det snälla rara barnet i en ofördelaktig text – då aktiverar man bara illa kvickt alla starka domäner och tar tillbaka kontrollen över identiteten.

Vill man dessutom ge sitt barn en riktigt fin 15-års present så tycker jag att man förutom att skriva över rättigheten för alla domäner, även skall ge en bra handbok till internet följt av en kommunikationsplan som inkluderar sekretesspolicy, insider loggbok, förslag på grafiska profiler och kalendarium. Men det är kanske bara jag som tycker så. Min lilla Kalle i sina fina gula gummistövlar skall ju bli världsmästare på att kommunicera digitalt och bli förste nobelpristagare i ämnet digitalium ;)

Texten är skriven av Sonja Catani, mest känd som sonjacatani på internet. Kalle har inte gett sitt godkännande till att bli omnämnd som förhandstippad nobelpristagare år 2020.

Jag älskar att söka jobb!

Knappt har jag hunnit bestämma mig för att rätta till alla rutiner och gå från att vara konsult till att bli anställd – postar en liten short story i ämnet, twittrar, FaceBookar, pratar och beter mig som vanligt med andra ord - och vipps börjar det hända roligheter. Det här är genuint det mest jippo-betonade jag gjort sedan jag besökte Euro Disney under hösten. Men mycket trevligare. Jag slipper köerna och franska lite småskrämmande Le Musse Pigg, kan bara luta mig tillbaka och enjoy the ride. Inom ett dygn har jag redan fått propåer om sju intressanta tjänster varav fem är superintressanta och två är überintressanta (eller trésintressanta kanske man skulle säga på en fransk theme park!).

Så nu skall jag sitta i min mysiga #SökerDrömJobb fun fair park och njuta av hur kul det är att söka jobb!!! Undrar om jag kan ha det som en hobby eller ett fritidsintresse i framtiden?

PS. den ur sammanhanget lite lösryckta bilden är lånad från denna roliga blogg.

#SökerDrömJobb och #fruktkorg

Efter fyra år som egenföretagare och konsult inser jag nu att jag saknar en fruktkorg! Alla mina nära, kära, älskade familjemedlemmar har äntligen rutiner och en fungerande vardag och därför vill jag börja jobba ”helt normalt” igen – med fruktkorg, underbara kollegor och världens bästa chef.

Jag tänker alltså söka anställning! Hejdå, konsultåren!

Lite mera om mig och varför man skall anställa mig!

Förutom att jag är snäll, lojal, glad, entusiasmerande, energisk, inspirationsgivande och aktiv, så är jag också extremt effektiv.

Gör mera snabbare och bättre!

Bäst fungerar jag som kommunikationschef, även om jag också är ruskigt duktig på att fickparkera och gärna skulle lära mig att köra truck. Jag är generalist med den tacksamma förmågan att snabbt lära mig det mesta om det bästa, men också färdig att testa mer än de flesta. Jag har lyckan att ha gener som hjälpt mig lösa Einsteins test som han påstod att 98% inte kunde lösa.
Einsteins omöjliga test är en kul manöver som kan utövas som hobby!

MEN i praktiken hjälper inga testsvar eller betyg – där ute i verkligheten skall man visa på resultat – kommunikationen är företagets verktyg att nå mål, ett stöd för säljkåren, ett måste för marknadsavdelningen, en push i rätt riktning för medarbetarna. Men främst finns kommunikationen där för att förmedla företagets vision, produkternas betydelse och tjänsternas inverkan på målgruppen – för att kommunicera med målgruppen och för att driva bolaget framåt. Man kommunicerar helt enkelt för ATT:
Ta reda på vad målgruppen vill ha – och sedan ge just det - till dem!

Nöjda kunder, glada investerare, trygga medarbetare – allt är sprunget ur kommunikation. Dessutom kan man ju på köpet förmedla ett budskap, ha en interaktion med media och bli ruskigt aktiv och bra i sociala medier.

Nå mål och sätt upp högre mål, genom lyckad kommunikation kan man alltid ta ett steg vidare och vidare och vidare!
Nu låter jag som en skojfrisk och pigg PT…

Men stanna upp ett tag, kanske jag kan vara just så inspirerande, strukturerad och kunnig som en PT, och lite mera därtill.
Eftersom jag är extremt seriös i allt jag gör så finner jag att humor är ett underbart balanserande personligt verktyg!

Have CV – will show

Har senaste 15 åren, förutom att ha jobbat brett som kommunikationschef och -konsult, skribent och med PR/IR, även hunnit med fruktkorg på både börsbolag och privata medelstora bolag.  Jag har skrivit över 3000 blogginlägg för 10-tal bolag, jag har spökskrivit bloggar och jag har twittrat runt 10.000 intressanta budskap för flertalet varumärken. På FaceBoook, Instagram, Tumblr, Soup, Pinterest och Google+ har jag loggat in med fler olika accounts än jag kan minnas, men alltjämt lämnat efter mig digitala fotspår som gett minst lika bra effekt som många av de otaliga pressreleaser, kvartalrapporter och Q&A’s jag skrivit. Eftersom jag inte bara skriver texter så lägger jag till listan några fler punkter, som tex att jag kreerar presentationer för allt från investerarseminarier till föredrag till produktlanseringar och roadshows.

Jag har gjort strategiska kommunikationsplaner som hjälpt många företag att hitta ut ur respektive corporate-dimma, jag har styrt upp praktiska socialamedier-strukturer och jag är van med att hantera mediaval och -budgeter. Jag älskar att göra krångliga processer enkla. Att analysera en hemsida och utmejsla ett korrekt språk är en vardagssyssla jag stortrivs med.

Och ja, jag skriver både på engelska och svenska. Electrolux använder mig till engelska releaser, medan t.ex. tidningen Connoisseur vill att jag skriver personporträtt på svenska.

Min repertoar är bred!

Som ni ser är min repertoar bred. Jag kan med fördel ändra mitt stilspråk och anser härmed att vi skall frångå den väldigt snabba och tillsynes moderna språkformen som undertecknad nyttjade tidigare i sin text. Således kan vi nu övergå i ett lugnare tempo och se över vad denna Sonja Catani, självutnämnd kommunikationsexpert, egentligen vill komma till tals med.

A little less conversation a litle more action please!

Kort och Gott: jag vill bara ha världens bästa chef, underbara kollegor, ett företag med produkter eller tjänster som triggar mig och självklart en F R U K T K O R G

Ni når mig här! Jag bjuder på lunchen!
sonja@sonjacatani.com
Twitter: sonjacatani


Och som alltid Sharing is Caring! Den som hjälper mig hitta mitt ideal jobb blir som tack självfallet bjuden på en fantastisk middag med de godaste champagnerna och vinerna samt går garanterat från bordet med ett stort leende åtnjutande hjältestatus i ett evigt glimmer av triumf av sällan tidigare skådat slag!

Gör mera – snabbare och bättre! Om jobb idag och förr i tiden

Mitt minne av min Far var att han alltid jobbade när jag var liten. Det här är säkert inte alls sant, men barns minnen är ju oftast ganska generaliserade – så där elsabeskowaktiga att alla vintrar var soliga med en meter snö på gården, somrarna var varma och precis lika soliga, under hösten fanns det endast vackra ek- och lönnblad som aldrig var blöta men nog vackert gula och orange och under våren sken självklart solen också och alla körsbärsträd blommade i en unison symfoni.

Så generalistiskt var också mitt minne av min Far, han satt alltid instängd i biblioteket och läste ”viktiga papper” och så knackade han på en räknemaskin, stor som fem iPads staplade på varandra, och ut rasslade en lång remsa papper med massor siffror på. Jag älskade den mackapären, brukade i smyg knacka ut långa matematiska formler som säkert fått Isaac Newton att skutta jämfota av lycka, iofs hade troligen de konstnärliga och kreativa långa pappersremsorna som med lite klipp-klipp-tejp-klister blev fina dekorationer också fått en och annan TV-inredare att jubla. Sen hade ju Far en gammal skrivmaskin, den var faktiskt uråldrig redan på 70-talet. En Underwood skrivmaskin, jag hackade fram bokstäver på den i en rasslande fart (mycket snabbare än jag idag skriver på en MacBook Air). Oftast hade jag inget papper i skrivmaskinen, för de var undangömda i en låst låda nederst i det gamla skrivbordet. Konstigt nog var många lådor låsta – kanske för att inte utsätta fler roliga manicker för min handfasta nyfikenhet. I brist på papper så såg spolen på Underwood skrivmaskinen ganska speciell ut (även här ett yeiy yeiy skrik från alla TV-inredare) det var liksom fem lager bokstäver på varandra, hela varvet runt. Läste man noggrant så stod det nog AAAAAGGGGGTTTTVVVVNNNNDDDDDRRRRRLLLLL Kanske ett extra D precis mitt i. Detta gjorde min Far rasande! Bläckbandet var nämligen dyyyyrt. Små barn skulle iiiinte leka med Fars skrivmaskin. Han förstod aldrig att det inte var en skrivmaskin, utan en hinderbana för små fingrar som skuttade mellan tangenterna (man fick inte slå ner för många samtidigt för då blev de till en outredbar klump), sedan gjorde man ny rad och fnittrade av glädje över ”pling” ljudet.

Förutom att jag nu totalt kom av mig i ämnet och tappade den ursprungliga tråden så fick jag en enorm längtan efter en gammal Underwood skrivmaskin. Det är en föga förhoppning om att få ärva den min Far skrev sina ”viktiga papper” på, den är nämligen fortfarande i flitigt bruk. Far skriver långa brev på den. Han vågar vägra dator, trots att jag försökt locka med möjligheten att skriva ut flera kopior av ett och samma brev om man har en dator. Det har han löst med att klämma in ett karbonpapper mellan de gulnade vattenstämplade strukturerade pappersarken. ”Bästa Dotter….”

För att återgå till ämnet och frågan jag funderar över: ”jobbade man mera förr i världen, eller jobbar man mera idag?”. Jag tror att man jobbar mycket mera idag. Tänk på alla mail och tänk på hur snabbt saker kan skrivas, räknas, utvärderas, kontrolleras, undertecknas, kommuniceras och levereras. Men inte bara det – tänk på tiden vi lägger ner på att göra det. Minst 10 timmar per dag, utspritt över dygnet. Hejdå 8 timmars arbetsdagar. Man kan gott och väl sitta på ett kontor i 6 timmar och fortfarande ha en 12 timmars arbetsdag. En halv timme på tåget på morgonen gå igenom mail och svara. Halva lunchtimmen kolla Twitter och sprida rätta budskapen. Tjugo minuter i bilkön se den där instruktionsfilmen på YouTube så är så viktig. Under barnets gymnastikföreställning läsa igenom senaste kontraktet som kommit in i mailen på iPadden. I kassakön på Konsum uppdatera tidrapporten i den nya Appen. På löpbandet snabb skanna alla senaste kommentarerna i viktigaste forumen. I badkaret på kvällen svara på alla kommentarer i olika forums trådar. Medan man lagar middagen vidarebefordrar man viktiga mail med kommentarer. Diska och läsa amerikanska morgontidningarna som precis kommit ut och sedan efter att man nattat passande barn, man, fru, sambo, särbo, delsbo, katt, hund eller hus-snigel så sätter man sig ner och jobbar ett par timmar till. Bara. För. Att. Man. Kan!

Ja vi jobbar mera idag än tidigare, min Far läste ändå inte viktiga papper medan han sprang maraton. Däremot gjorde han det på skolavslutningar varmed vi har en hög bilder av barn som inte ens gick i min klass (läs papper, titta upp, se intresserad ut, hoppas det är egen dotter på scen, fota, fortsätt läsa viktiga papper) Detta trots att varje kort på den tiden skulle planeras noga innan det togs för det var dyyyyyrt med kamerafilm och framkallning.

Idag kan vi alltså jobba mera, snabbare och billigare – digitalfoton kostar ju ingenting – så fire away där i skolans gymnastiksal, det gör inget fast du fotat femton främmande skolkamrater, så länge du fått med åtminstone en bild av ditt barn som Tant Sofia i Folk och Rövare i Kamomillastad (min till dags dato största insats på teaterscenen – icke dokumenterad)

Fly me to the moon!

Ser man på! En bild av mig flygandes på min kvast, lite käckt viftande med fötterna över de rokoko-mjuka molnen. Åh vad jag älskar påsken, man får äta massor med choklad och slipper bry sig om att leta parkeringsplatser eftersom man kan transportera sig med det mycket lättare parkerade fortskaffningsmedlet - kvasten.

Tänk om Manolo Blahnik är min pappa???

Jag sitter och skall skriva en offert till en, hoppeligen, ny kund. Ju mer jag predikar om vikten av digital identitet och google så inser jag att det finns en överhängande risk att min kära Far inte alls är min biologiska far. Jag tror att min mamma haft en affär med Manolo Blahnik!!! Inte för att jag överhuvudtaget skulle ha ärvt en genetisk fäbless för skor - utan för det kända taletsättet om skomakarens barn! Jag har ju totalt misshandlat mina egna internet domäner. Skäms Sonja!

Jag måste anställa någon som hanterar mina egna hemsidor!
(gärna någon som också är skomakare)
 
Exempel på dåliga hemsidor:
www.sonjacatani.com
www.sonjacatani.se
www.sonjacatani.n.nu
www.sonjacatani.me

Kamera-Lasse och "Du är googlad"

Så kom dagen för Dokument Inifrån’s “Du är googlad”. Det vore väl en underdrift att inte vilja leka Gert Fylking utanför Svenska Akademiens dörr och utropa ÄNTLIGEN. Inte för att det skulle ha varit tråkigt med jobbet bakom och till viss del framför kameran i dokumentären, men för att det pågått så länge och nu vill jag se slutresultatet och hur den mottas. Det har varit mycket ”förtvätt” redan, speciellt under veckan som gått då bla Alex Schulman valde att ta bort blogg posts han skrivit. Detta är fortfarande ganska små komponenter i helheten som dokumentären visar. Mycket fokus har det också varit på de duktiga experterna Nikke och Brit, vilket är jätte kul. Deras bloggar är fulla med bra inlägg om deras roller i dokumentären, viket säkert kommer vara extra intressant att läsa efter att man sett hela dokumentären och ser sambanden.

Men jag tror de som ställt upp i första delen av ”Du är googlad” Tina och Bengt kommer bli de riktiga vinnarna. Läs Tinas dotter Emmas fina bloggpost här, så får ni lite bakgrund. Bengt kommer ni älska bara för hans underbara skånska. Se förhandsklippet här.

För min egen del har det, förutom att ha varit en kul upplevelse att vara med i ett projekt som handlar om digitala identiter vilket jag brinner för, varit mest givande för att jag fått nya vänner på köpet. Johan Ripås (Johan Ripås med hela svenska folket imorgon) och hans härliga familj har blivit jätte goda vänner. Jag ser fram emot vår resa till Kenya för att snart träffa dem på nytt!

Så vad är nederlaget i det hela? Jo att den über-charmiga kamera Lasse inte började twittra eller blogga. Trots alla intervjuer han filmat, alla personer han träffat som mässar om nätnärvaro, så står han fast vid sitt beslut att ”det där med internet” inte är något för honom.

Kamera-Lasse! 
Kom på kaffe, lunch, drinks, middag, vadsomhelst – snart – så att jag får höra fler av dina roliga historier!

Bilden är stulen härifrån

Same procedure as last year? Same procedure as every year!

Det är nu det gäller. I år skall jag slå alla med häpnad och visa min gröna tumme, den gröna tummen som egentligen inte alls är grön utan närmare bestämt någon vacker nyans av rött. Röd som i färgen av delikata jordgubbar med namn som Elsanta eller Pegasus. Eller om vi nu skall vara helt ärliga så är min trädgårdstumme mitt i handen och färgen spelar ingen roll, för det mesta som rör framgångrikt trädgårdsarbete är mera fantasi än verklighet i mitt fall.

Tidigare år har jag utmärkt mig för att bl.a. ha det mest konstnärliga äppelträdet. Jag hade dissekerat det helt själv, utan någon som helst hjälp av grannen. Ni vet den grannen som har mängder vackra röda äpplen i augusti medan jag endast kan stoltsera med ett konstnärligt klippt äppelträd. Jordgubbar däremot har jag hur mycket som helst av, mängder, massor, kvantiteter, men de är av en konstig egen art som är vita till färgen (kanske dom heter fragaria albus på latin?). Röda jordgubbar ser jag aldrig röken av. Lösningen till mysteriet torde återfinnas i koppling till förklaringen om vart mina andra grannars blommor försvinner. Det finns nämligen en liten hortikulturell-terrorist inneboende hos mig. Hon är en tvärhand hög och älskar att plocka färgglada blommor och vita jordgubbar. Hon förstår inte skillnaden på mitt och ditt. Hon ser inte heller skillnaden på rött och vitt. Mina grannar är måttligt roade. Jag har ryggskott av att ducka bakom häcken för att undvika deras sura miner.

Jag bestämmer mig för att försöka mig på sallad istället eftersom det är ett känt faktum att inga barn äter sallad, inte ens under hot om att aldrig mera få omogna jordgubbar till efterrätt. På salladsfröpåsen står det nogranna instruktioner om att man skall gräva en ränna och plantera fröna med ett visst mellanrum, sticka ner dem i jorden, vattna före och efter och hjälp så mycket instruktioner jag tror visst jag tappade bort mig. Jag gör istället en liten snabb version som i korthet ser ut som följer; dra en ränna med fingret i jorden, gör en översvämning i den samma, häll ut alla salladsfrön i den och täck med jord, sätt dig på terrassen med ett glas champagne (gärna gjort på en blandning med övervägande pinot noir- och pinot meunier-druvor) och invänta stora vackra smakrika, ekologiska salladshuvuden till samtliga kommande sommarmiddagar. Efter tre veckor hade jag en liten rak skog av något som mest påminde om fyrklöver, likheten med salladsblad kunde inte ens den tvärhandhöga dottern se i sin fantasi, än mindre övertygas till att äta dem. Jag skickar i panik ett sms till Mor för att få råd. Hon replikerar snabbt med instruktioner om att vattna mycket (ny översvämning i rabatten) och att sedan lägga ett täcke över dem till natten. Sagt och gjort, salladsbädden sov gott i en vecka under ett dubbel duntäcke från Hästens.

Grannarna fick ryggskott för att de skrattade så att de vek sig dubbla bakom häcken. Den tvärhandhöga dottern fortsatt på diet av omogna jordgubbar och jag gav mig själv ett löfte om att nästa sommar, då skall jag i varje fall vara på grön kvist, eller så får jag väl istället trösta mig med fyrklöver, lycka och ett glas champagne på terrassen (väl gömd bakom häcken).

Same procedure as last year.....

Stegring, feber och resning - på finlandssvenska

På finlandssvenska kallas en lätt feber, dvs. ca 40 grader för kvinnor och ca 37 grader för män, för stegring. Det är alltså före man har orsak att börja klaga. Före man har orsak att sjukskriva sig och ligga i sängen och kallsvettas med hägringar och ropa efter blåbärssoppa eller i vissa fall hummersoppa.

Ordet stegring är ganska bra tycker jag, febern stegrar, det betyder inte att den går överstyr eller ens utvecklas till regelrätt feber, det är mera som en förvarning om att det nu lönar sig att äta extra mycket zink, echinaforce och spirulina för att undvika att bli sjuk. Lyckas man inte besegra stegringen så kommer febern, ca 41 grader för kvinnor och ca 37.1 grader för män. Blir man riktigt sjuk så är det hög feber, ca 42 grader för kvinnor och 37.2 för män.

Jag fick i varje fall sms i morse från en stackars Galoschgubbe som lidit hela natten av vad han kallade Resning. Ett försök att på finlandssvenska beklaga sig för en kroppstemperatur om 37 grader.

Tror jag….

Bästa sättet att ta hand om sin digitala identitet

Äh, strunta i allt jag sagt tidigare om att "Du är googlad" - nu har min vän Ray Dar rett ut begreppet! Du är egentligen "Go o' Glad"!

Lev efter den devisen, så blir livet så mycket trevligare!
(men glöm inte bort den digitala identiteten, vare sig den har jetlag eller inte, för go(o)glad är du ändå)

SVT gör reklam för digital identitet med jetlag – ”Du är Googlad”

Ja, jag vet att jag tjatar. Ja, jag kommer att fortsätta tjata! Jag vill verkligen att du som person eller företag skall fylla din digitala identitet med innehåll som speglar din personlighet. (Visst är jag familjär i mitt vokabulär som Du’ar företag – undrar vad min Far skulle säga?) Hur som helst, Du’ad eller inte, så är du googlad. Din digitala identitet är en högst aktuell fråga och den kommer inte bli mindre aktuell om du väljer att gömma dig i ett mörkt hörn av cyberspace och strunta i "allt det där med internet".

Som jag tidigare skrivit så sänder SVT’s Dokument Inifrån på torsdagen 22 mars klockan 20:00 dokumentären “Du är googlad”. Enligt deras sida så handlar det bl.a. om att: Johan Ripås gör ett test med sitt eget nätjag.

Eget nätjag?
Nätjag?
Seriously - Nätjag?
Är det det som händer om din digitala identitet har jetlag?

Möte på Harry Potter Labbet

Igår var jag på Hogwarts! Eller det nästbästa man kan komma till Hogwarts om man är en Muggler som jag tyvärr befarar att jag är, trots stark önskan om att inte var det. Åtminstone har jag inte ännu upptäckt att jag kunde vifta med en pinne och framkalla magiska bilder, trots idoga försök. Men efter mötet på Harry Potter Labbet (som för tillfället är arbetsnamnet jag dedikerat till min nya kund) så vet jag att detta är fullt möjligt! Det är helt magiskt, killarna är rena Harry Potter figurer med magic wands som gör intelligenta trollkonster.

Jag tror dom kan trolla vad som helst. Fatta att jag bara nämnde att jag önskade en App som visade i realtid var det finns lediga parkeringsplatser. ”Det kan vi fixa” svarar dom och frågar: ”vill du samtidigt se var parkeringsvakterna rör sig?”

Hockus Pockus fillijockus – jag har trollat fram världens coolaste kund och App!

Oinbjudna årliga besökare!

Varje år får jag besök, varje år är jag lika överrumplad och perplex och fattar ingenting före det är för sent att agera. Jag talar inte om oinbjudna släktingar en masse som parkerar sin hippie Volkswagen buss på tomten och dansar nakna i trädgården med blommor i håret till tonerna av Hair musikalens låtar. Dom är så välkomna så!

Nej, jag talar om de förbaskade allergenerna som kommer oinbjudna varje år och hur jag varje år står totalt handfallen och slår i FASS och undrar vad jag kan lida av för konstig sjukdom som ger symptom som en begynnande förkylning, utmattning eller nåt konstigt virus från Långtbortistan. Och så är det bara den där förbaskade allergin. Igen. I. År.

Dessutom en månad för tidigt i år. 

(och visst är Volkswagen ett ruskigt krångligt ord att skriva?)

Dam Suger - vi snackar recycling

Eftersom min dag gått ut på att tala, tänka, skriva om recycling (hur stavar man det på svenska?) och dammsugare (stavas det med två M?) så recyclar jag här en blogg-post som jag skrev på Fading Beauties blogg förra veckan.

Sharing is Caring!

Once in a blue moon - månadens fullmåne!

Igår skedde sånt som bara sker once in a full moon - och dessutom var det fullmåne. Jag skulle träffa Marta och bland annat gå igenom hur Fading Beauties kan börja använda FaceBook Pages och Instagram. För att vara effektiva skulle vi kombinera mötet med att träffa Susanne Beskow, den fantastiska designern bakom succé-märket Van Deurs. Vi ville träffas på ett ställe man blir glad av. Eftersom Gröna Lund är stängt och vi inte lyckades hyra en karusell på så kort varsel så tog vi det nästbästa alternativet - Café Albert på Birger Jarlsgatan. Inte för att cafét är den roligaste av lokaler - men för att man inte kan bli annat än happyhappy av att gå in där. Ägaren har nämligen det vackraste, varmaste och mest innerliga leendet någonsin skådat norr om ekvatorn. Han måste vara en genuint lycklig människa. Och sådant smittar av sig.

Alltså träffas vi på Café Albert och avnjuter ägarens vackra leende och varsin latte. Trådsmala Marta klämde i sig tre kanelbullar tror jag. Vi talade om roliga marknadskampanjer och om glamourfotograferingen denna lördag då några nya vackra modeller skall fotograferas av Henrik Halvarsson, iklädda Van Deurs fantastiska kreationer. Vi hann också tala om Martas performance En Dam Suger - och planera hur hon skall fä en Electrolux LUX I dammsugare till låns till detta. Det är ju faktiskt 100-års jubileum i år berättar jag lyckligt - dammsugarexpert som jag är!

Skulle ni ha sett oss där - tre coola tjejer med en medellängd om 180 centimeter och mängder av kreativa idéer och samanträffanden och roliga historier så skulle ni nog hålla med mig om att sådant bara kan ske once in a blue moon eller när det är fullmåne!

PS. Dammsugaren på bilden är inte en LUX I, men nog Electrolux (kommentar från dammsugarexperten....)

En resebyråreklam jag verkligen gillar!

Jag har en inbyggd aversion mot att resebyråreklamer antingen porträtterar 22 åringar som framgångsrika lyxresenärer, Mads Mikkelssen som småbarns pappa joggandes på stranden, Hollywood-hemmafru som vimsig resenär borttappad på andra sidan jordklotet, eller kladdiga ungar i Bamseklubb. Sånt biter inte på mig.

Reklamen ovan däremot! Jädrans vad snyggt - stilig, narturligt vacker äldre kvinna som sitter och vilar ut på stranden efter en tur på surfingbrädan. Hon är parant, vacker och ser avslappnat nöjd ut. SÅ vill jag se ut när jag åker på semester. Och skulle Mads Mikkelssen komma joggandes på stranden bakom mig så skulle jag självklart inte bli alltför ledsen.
- Posted using BlogPress from my iPhone

Mitt fantastiskt lyckade möte med personliga tränaren Rickard Löpare

Efter fyra år av inaktivitet och med en hägrande pilgrimsvandring framför mig, har jag tagit steget ur garderoben och krupit till tränings-korset. Ganska passande med att krypa till korset eftersom jag efter dagens session med PT’n Rickard Löpare inser att det är just det jag kommer att göra i Santiago de Compostela – krypa de sista milen till korset – ifall jag inte tar mig i kragen och bygger styrka. NU.

”Bygga styrka” är ett av Rickards mantra till mig. Stackars Rickard har nog upprepat det så många gånger i dag på förmiddagen att han kommer säga det högt i sömnen i sisådär en månad framöver. Om han alls lyckas sova, troligen kommer han ligga sömnlös och riva sig i det vackra röda håret och förbanna den kosmiska naturkatastrof som placerat detta hopplösa fall av klient hos just honom.

Ja, hur hamnade jag hos Rickard Löpare egentligen? Det är väldigt enkelt, rent elementärt (kära Watson). På Grand Hotells gym och spa Raison D’etre finns det ett antal personliga tränare, allihopa extremt proffsiga och synnerligen trevliga (jag tror dom får extra bonus för att dom är så otroligt trevliga! och får dom inte det så borde dom omedelbums med start fr.o.m. idag få det). För mig var valet alldeles förskräckligt enkelt, det är väl självklart att jag väljer någon som heter Löpare i efternamn då det är just löpning jag vill bli bra på. Elementärt, kära Löpare och löpande läsarvänner.

Men Rickard var inte helt med på min plan att vi träffas och så ger han mig några väl valda hemligheter som är lite så där som Frimurarnas välbevakade hemlighet som ingen annan än de som är invalda i trettonde rangen känner till, och så vipps kan jag springa hur länge som helst och gå ner ungefär 25 kg i vikt och vara super duktigt och vinna Stockholm Maraton och hoppa Pilgrimsresan fram på ett ben – baklänges. Döm om min förvåning – det finns inga sådana hemliga trix!!! Döm om Rickards förvåning – det finns faktiskt idioter som fortfarande tror att det finns sådana trix. Försynt och intelligent som han är så avledde han genast min uppmärksamhet för att avvärja ett publikt gråtanfall då jag skulle ha legat på löpbandet och sparkat med benen och slagit med armarna – vilket så här i efterhand slår mig att det kanske hade varit en bra styrketräning. För efter avledningsmanövern (som gick ut på att fråga mig trevliga frågor om vardagen och låta mig tala om mina egna favoritämnen som inte inbegrep träning) så smög han försiktigt in det som skulle visa sig bli ett mantra ”bygga styrka”.

Fast Forward här. Jag skäms så mycket över mitt beteende så jag kan knappast ens skriva ner det. Låt oss istället säga så här. Skulle Rickard Löpare skriva en blogg om hur det är att vara personligtränare så skulle där idag publiceras ett inlägg ungefär så här:

• Kära bloggen, idag hade jag den absolut mest konstiga klienten. Jag har aldrig påträffat något dylikt och jag hopas verkligen att vare sig jag eller någon annan personligtränare behöver det framgent heller. Hon ville ha hemliga knep för omöjliga mål. Hon hade noll incitament att göra något själv. Hon förstod sig inte överhuvudtaget på fördelarna med att ”bygga styrka” och hon han de mest konstiga hang-ups jag sett i hela min långa karriär. Bl.a. fick hon ångest av att göra fri-träning bland andra människor, hon kunde inte ändra tempo då hon hoppade hopprep, hon vägrade ställa sig på den halva pilatesbollen, hon tittade förnärmat på mig när jag bad henne träna balans, hon orkade inte göra 20 fällkniven övningar utan ruttnade efter 10 och vägrade helt enkelt ens försöka två till. Hon kunde inte skillnaden mellan höger och vänster och med jämna mellanrum frågade hon envist om det kanske ändå inte fanns någon välbevarad hemlighet som skulle göra så att hon utan minsta lilla ansträngning skulle kunna springa hur länge som helst och gå ner ungefär 25 kg i vikt och vara super duktigt och vinna Stockholm Maraton och hoppa någon fördömd Pilgrimsresa fram på ett ben – baklänges. Jag ger upp! Kanske jag skall tipsa henne om Frimurarna som fritidshobby istället?

Ni ser – jag var omöjlig och osamarbetsvillig och vidrig. Nu har jag dåligt samvete och dessutom kom jag på att jag ljög när han frågade om jag äter godis och jag helt sonika svarade nej. Hur kunde jag missa att nämna all lakrits jag smäller i mig. Fast jag trodde nog instinktivt att det inte räknas som godis eftersom den är ekologisk, inte innehåller vitt socker och dessutom har mängder fina fibrer i sig.

Jag kommer högst troligen få sparken. Jag kan nog avboka Pilgrimsresan och dra tillbaka min anmälan till Stockholm maratons första startgrupp tillsammans med alla kenyaner.

Nu skall jag lista ut hur jag kunde lura in mig hos Frimurarna, jag spionerar ju redan på dem. Kanske om jag berättar att jag hoppat baklänges på ett ben en pilgrimsresa så blir dom så imponerade så dom släpper in mig!

Ja – det gör jag!

Ego boost av mina vänner - saker jag inte ångrar när jag dör

Det finns ingenting som gör mig mera lycklig än när man blir överraskad och får ego-boost av vänner! Senaste dagarna har mina vänner överraskat mig med underbara roliga gester. Fick tex boken ovan i posten igår! Helt out of the blue. Ingen avsändare men en lapp med en signatur som är omöjlig att tyda. Förstod genast att omöjlig signatur = advokat eller läkare, alltså måste det vara Miranda Från Sex and the City. En gång för ca 4 år sedan skickade hon en bok till mig anonymt, då var det med titeln "He's just not that in to you". Jag gick runt och hade ont i magen i en vecka och trodde att det var någon av det fyra (!) männen jag dateade samtidigt som ville ge mig en anonym hint om att inte ringa på nytt.

I morse hittar jag i omvärldsbevakningen en tweet som innehåller mitt namn. Alltid oroväckande. Tänk om någon skrivit "@sonjacatani - He's just not that in to you!!!!". Men döm om min förvåning- det är från Mara d'or, vår nya matador på sociala medier, Marta som äger Fading Beauties. Tweeten lyder: "@fadingbeauties Somliga har små osynliga änglar som hjälper dem i det tysta. Min ängel är är lång vacker och högljudd. Sonja Catani heter hon"

Och för att vidare spinna på mitt ego-boost dygn det så har jag fått fantastiska förslag på titel jag skall använda. Här kommer förslagen:

- från Champagneconnoisseuren: DBVK (DigitalBetendeVetandeKvinna)

- från Mor ett långt svar som skulle kräva ett visitkort som var ca en A5:a stort, men i kort: en mång sysslare med bravur (mamma är också bra på s ä r s k r i v n i n g a r)

- från min reservmamma Kerstin: tusenkonstnär med socialkompetens

- från väninnna med vackra namnet: Mamma vinner! (fast det syftade nog på svaren ovan - tror jag...)

- från nästan-kusinen: Primusmotor-perpetuummobile!

- från Entreprenörshäxan: Optimaloptimist 

- från Ray Day: kommunikationsförädlare 

- cybervännen: problemlösarexpert
- Miranda från Sex and the City: President eller Persistent
- Mumin systern: fantastisk humor
- Norska väninnan: haha agree (tror inte att det var en titel utan mera att hon höll med Muminsystern)

Men vinnande bidraget måste ändå vara det som kom hela vägen från Kenya, från honom som inte använder alias, för han vill absolut inte vara anonym på nätet, Johan Ripås. Hans bidrag var kort och gott:
SONJA CATANI
sonjacatani
Med kommentaren: Lite andefattig titel, men kanske den enda som passar :)

Grattis Johan - du har precis vunnit en helkväll med champagne! Kommer leverera den personligen!

Slutligen - vad gäller Top 5 regrets of the dying, jag återkommer i ämnet!
Puss och Kram hela dan

- Posted using BlogPress from my iPhone

Vem är jag? Hjälp mig!

 

Har under natten fått en ny Twitter-följare. Någon som heter @sökmotorexpert. Hur cool är inte den titeln? Tittar närmare och ser att det är Googles Gudfar @nikkelin som blivit döpt till Sökmotorexpert av SVT när han medverkade i morgonsoffan och talade om Google och det som många ser som ett hot mot integriteten, dvs deras förmåga att fånga upp allt vi gör på nätet.

Nåja, det är en helt annan historia. Vad som slog mig var att jag också vill ha en titel! Utan en titel är jag en nobody – jag måste få en titel. Vet inte var jag får den eller vem som delar ut dem, förutom SVT’s morgonsoffa då förstås, men eftersom dom inte bjudit in mig så känns det som ett long shot. Långt skott. Så jag tänkte skjuta närmare, kanske ringa till Folkbokföringen eller PAR. Kanske Skatteverket delar ut titlar, på samma sätt som dom delar ut inbetalningskort hela tiden.

I brist på hjälp från myndigheterna så måste jag alltså be om hjälp av mina vänner. Jag måste ha en titel. Idag beskrivs jag på Twitter och Fading Beauties som ”Multitasking twittering word-loving sms wizard. Extremely social and out-going. Local Communications & Champagne Cork Collector Champion” men jag vill nog ha en lite kortare titel.

Så vad gör jag egentligen, förutom att vara en trollkarl på sms, en vissnande vackerskap och en champagnekork-samlare? Ja, jag skriver, jag hittar lösningar, jag entusiasmierar, jag ser helheter och slutresultat när andra tittar på detaljer, jag kan tugga tuggummi – köra bil – kolla mail – skicka pengar till Rådddjuret i New York – tala med dotter – twittra – Facebooka – Worfeuda och se SVT Play Rapport samtidigt under sträckan Djursholm-Stockholm, jag kan skriva ganska bra, jag är super bra på s ä r s k r i v n i n g a r, jag kan lura autocorrect och jag är en trogen vän, jag lagar världens godaste risotto och jag kan stavpromenera upp för Mördarbacken på landet utan att slinta på trädrötterna, jag är sjukt bra på att fickparkera min bil och jag kan backa med båten in i båthuset, jag kan sova tio timmar och fortfarande vara trött när jag vaknar och jag kan sova fyra timmar och vakna pigg, jag kan dansa på en bardisk i tiocentimeters klackar utan att ramla ner och jag är jätte bra på att föra samman folk och hjälpa vänner få jobb, jag är världsbäst på att starta upp projekt, jag är ännu bättre på att ge över projektet till nån annan efter uppstarten, jag är glad mest hela tiden och är jag sur så går det över på några minuter, jag är världens bästa mamma, en nöjaktig fru och en ypperlig svärdotter, jag är en pedant som hatar att städa och en stökig själ som gillar ordning och reda, jag är en grymt bra dels-bo och sär-bo – vilket säkert beror på att jag är så bra på s ä r s k r i v n i n g a r.

Men framförallt är jag jätte bra på kommunikation och att hitta lösningar.

Paradoxalt nog kommer jag just nu inte på en endaste en titel som jag kunde kommunicera. HJÄLP MIG! Kom med förslag!

Puss och Kram hela dan!

Du är Googlad – eller – du är vad du kommunicerar

SVT’s Dokument Inifrån sänder den 22 mars en spännande och högst aktuell dokumentär "Du är Googlad" som handlar om den digitala identiteten. Följ producenten Johan Ripås blogg som berättar mera om programmet och hur han tagit hjälp av Internets Gudfar Nikke Lindqvist för att se om han kan påverka sina egna google-resultat. Jag är själv med på några hörn i dokumentären. Mest viftar jag med händerna, men jag lyckas väl också kläcka ur mig något mer eller mindre underfundigt som handlar om kommunikation på nätet och hur man hanterar sin digitala identitet. Det räcker nämligen inte riktigt till att bara ”finnas” på nätet, man måste även fylla sin identitet. Precis som i vanliga livet måste man kommunicera. Internet är som ett cocktailparty – står du i ett hörn och pratar med dig själv så kommer du inte ha så förskräckligt roligt. Det handlar om vad du säger, till vem, när hur och varför.

Nedan är några av de sakerna som jag talade om med SVT och Johan Ripås.

Kontentan
En identitet är inte bara några få iaktagelser eller benämningar. Klassiska personlighetsprototyper finns inte mera i samhället, idag är vi bullbakande karriärsmän, kvinnliga rallychaufförer, ekologiska storstadsbor, it-nördiga bönder osv.

För att fylla den digitala identiteten krävs content – innehåll. Precis som ett företag bygger sitt varumärke utifrån att kommunicera både internt och externt sina kärnvärden, produktutveckling, framtid och vision, etiska regler, formspråk, ersättnings policyn osv så gör vi det också dagligen som personer och individer.

Den digitala identiteten är den som vi når ut med bredast och den är den som är mest kvantitativ och mest långlivad. Den är vårt bästa verktyg att kommunicera med en stor mängd människor som aktivt söker efter oss eller i misstag råkar snubbla över oss. Precis som ett stort mingel cocktail party. Hur man använder sin tid och sina kvalifikationer avgör man själv.

Men det kommer vara nästintill omöjligt att bara stå tyst i ett hörn och hoppas att ingen ser en eller hoppas att någon annan tar steget och aktivt kommer fram och talar till oss – eller talar snällt om oss. Om man inte tar ett aktivt val och engagerar sig, så riskerar man att någon annan viskar om en och säger något som man inte kan korrigera från sitt eget hörn längst bort i cyberspace’s mörkaste hål.

Det gäller att förekomma framom att förekommas! Spegla sin identitet och ge en sann bild av sig själv, eller om man så vill – ge den bilden man vill ge av sig själv. Jag förespråkar självklart att man bara kommunicerar sanningen, även om man inte måste ge ut allting.

Vem bör se Dokument Inifrån Du är Googlad den 22 mars och sedan två eller tre gånger till?
 

Alla! Men speciellt:

1. äldre personer som lutar sig tillbaka och säger ”det händer inte mig”! På Google är alla lika gamla. Det spelar ingen roll om man haft en karriär i trettio år. Google ser företrädesvis bara de sökresultat som är 5-6 år gamla. Att inte finnas på internet gör risken mycket större för att ett litet felsteg kan leda till ödesdigra sökresultat. Det spelar ingen roll om man varit perfekt i 30 år ifall en datanörd på 25 blir sur för att han vägras löneförhöjning, då kan han hänga ut veteranen på några minuter med påhittade sanningar som veteranen sällan helt kommer ifrån.

2. Personer med utsatta yrken. Googla tex på advokatnamn, de har oftast de sämsta google resultaten någonsin. Och det kan gott och väl påverka hur kommande klienter avgör vem de skall anlita.

3. Börs VDar och offentliga personer inom näringslivet. Genom egna insatser kan de ge ut sin mjukare bild utan att för den skull behöva fläka ut sig i Mama eller Papa tidningar med hela familjen. Att visa på vardagliga händelser är ofta väldigt avväpnande om ens offentliga bild annars tex är en av en finanshaj som bara styckar bolag.

Hammaren på spiken - eller huvudvärken på spiken?

Än en gång har Doktor Zhao räddat mig! Efter fem dygn av migrän som kunde stjälpa den största av elefanter så tog jag mitt förnuft tillfånga och bokade tid hos Zhao Xiao Cun. Han är något så unikt i dagens värld som en riktig medicinman - med botande egenskaper. Ingen annan får röra min skadade nacke är Doktor Zhao, inte ens min frissa eller någon i närfamiljen. Inte ens jag själv rör min nacke som är så skadad så den skulle falla i bitar som en korintisk pelare från antiken om man rörde den på fel sätt. Men Doktor Zhao, han får röra den - och han utför mirakel. Ni hittar honom på Grand Hotels gym och spa Raison D'etre, men fan ta er om ni bokar för många tider - han är min!

Nu skall jag börja måndagsmorgnar med att slå mig i huvudet med en hammare så att jag har orsak att gå tillbaka varje vecka med ny migrän.


- Posted using BlogPress from my iPhone