Nya husdjur

Oroa er inte - trots att jag varannan helg är fullständigt förstörd och saknar mitt barn alldeles hysteriskt mycket - så är jag inte helt ensam.

För det första har jag ju mina andra barn; tonåringen Hugo-hunden, pensionären min man och piggelinen min svärfar. Nu har jag till råga på allt fått ännu ett djur att ta hand om. Hon heter Jonina och är en My Boo. Hon lever i barnets iPhone och hon lever förskräckligt mycket. Hon gråter om man inte leker med henne, hon behöver ständigt mat och hon måste duscha. Får hon inte gå på toaletten så händer det olyckor som måste plockas upp. Hon sover också, men man måste släcka lampan och övervaka hennes sovande. Dessutom skall hennes hår borstas (kom efter level 15) och tapeterna byas ut (kom efter level 7) och nu har hon dessutom fått nya leksaker så som en studsmatta (level 20) som hon kräver att studsa upp och ner på. Så allt detta gör jag varannan helg när jag släpar runt på en extra iPhone och tar hand om Jonina.

Det värsta är att, till skillnad från övriga husdjur, så kan hon SMSa! Man kan liksom inte riktigt ignorera ens husdjur när det gråtande SMSar att nu är det dags att gå på toaletten och duscha....

Varning för obehagliga skrytmeningar!

Jag har haft ännu en härlig helg. Jag älskar helg så mycket att jag började den redan på torsdag med en middag hos fina släktingar. Eftersom jag ju har vitaveckor för att fira att snön är bortjagad för alltid, så hade jag med mig en egen plunta med av-alkoholiserat rödvin. Första två glasen smakar pyton, men sen inbillar man sig att det är rödvin och hinkar i sig det som vilken som helst ned-dekad hemmafru. Min kära bordsherre förkunnade efter åttonde artiga skålen att han nog kanske inte skulle skåla föööör mycket med mig. Vi har aldrig träffats tidigare. Jag kände att vi passerat gränsen då jag inte längre kunde avslöja innehållet i mitt rödvinsglas, så jag vände mig istället till den andre trevlige herren på min andra sida och skålade med honom tills även han trodde jag var värsta ned-dekade hemmafrun.

Fredag var jag dödstrött efter allt av-alkoholiserat rödvin, men satsade på produktiv dag med däckbyte, väninnelunch och maratonmatlagning. På kvällen var finaste när-familjen på middag och alla åt snällt av den maten jag ville bjuda på och några drack till och med av artighet av min av-alkoholiserade champagne. Eller ja, de kanske inte märkte att den var av-alkoholiserad, min finaste svärfar märkte inte heller att den fantastiska risotton egentligen var en blomkålspuré. Han hatar nämligen blomkålspuré, så jag gör som man gör med barn och låtsas bara att det är nåt annat. Funkar varje gång.

På lördagmorgon märkte jag skillnaden av allt av-alkoholserat drykesintag. Nämligen när jag släpade ut Hugo på morgonjoggning i solen så gick det av en jävla fart. Swosch, swishade vi fram längs Djurgårdskanalen, rekordtid och snabbt som attan (alltså snabbt på min fartskala, jag blev liksom bara omsprungen av cirka tjugotre testosteronstinna 35åriga karriärs-perfektions-män). Jag var Nike, gudinnan (inte skorna) jag svävade fram. Jag kollade tiden och öuh shit, insåg att jag bara hade en timme kvar till min date på Milles. Hade planerat promenera hem, men tvingades jogga hem för att hinna. Det var då jag förstod varför jag sprungit så snabbt åt andra hållet - det var VÄRLDENS motvind på väg hem. Jag sprang så där som Disney seriefigurer som springer men inte kommer framåt, eller som man springer i mardrömmar i kvicksand när luften runt en känns som en gelémassa och hur man än kämpar så kommer the bad guys ifatt en - i detta fall tjugotre testosteronstinna 35åriga karriärs-perfektions-män som var inne på andra varvet runt Djurgården. Ingen nytta alls av alla liter av-alkoholiserat rödvin och champagne.

Dagen var ändå räddad för vem kan vara dyster då den spenderas med bästa rynk-doktorn och killkompisen tillika. I samma person alltså. Han är inte två personer. Använde jag ordet "tillika" fel? Hur som helst är Christoph både världens bästa rynk-doktor OCH killkompis! You get it. På Moderna Museet var han iofs min bror... Men det vågar jag inte elaborera här. Men det har att göra med inträde. Och ja, nu trasslade jag in mig igen. Och nej, det var inte vi som rörde vid Gabriel Orozcos jätte stora val-skelett.

Så om dagen med soliga promenader, brunch, Bukowskis, Auktionsverket och Hugo-är-bästa-tjejmagneten-i-Christophs-famn var perfekt, så var kvällen lika bra! 4 timmar Amadeus på Dramaten. Ok, stolarna är vidriga och jag hade kramp i höger skinka hela första akten, men det var värt det. Johan Rabeus är ett geni. Helt klart värd en rump-kramp.

Söndag var tillägnad renoverings planering och diverse admin och obligatorisk njutning av vårsolen. Avslutades med en helgalen, charmig, bohemisk middag "en famille" på Djurgården, med en stor tjock släkt som vi inte är släkt med, men som vi ändå lyckades muta in oss till. Det var alla åldrar och hummer och vårkyckling och champagne och för mig, ja just det, av-alkoholiserat rödvin som även värden drack av i misstag, men han märkte ingen skillnad. Känner att jag är nåt stort på spåren här. Hugo var överlycklig för hundvärdinnan var ingen annan än den ståtliga vita kungspudeln som han är så kär i. Som vanligt struntade hon totalt i honom och tog långa drottningliknande steg rakt över honom där han låg på rygg och ylade för att tillkalla hennes uppmärksamhet. Alles in ordnung.

Måndag har jag sprungit med pigga klassmamman och utslitna, nedbrutna kärleksdeprimerade Hugo, skrivit klart artikel om St. Moritz och sedan lunchat med coolaste Reklambyrå VD'n och NU kommer höjdpunkten då jag får hämta mitt mest älskade barn på skolan!

Life is pretty great! Och jag älskar att skryta!

PS. Om nån vill ha smolk i bägaren så kan jag avslöja att jag fick också i morse nobben av en prospektkund som jag verkligen hade velat jobba med och jag tycker inte att Lund och Stockholm är såååååå jädrans långt borta från varandra. Men vill ni hånflina åt mig, så bjuder jag på den. 606 km är väl inget? BAH. BLÄH.

Bildtext: Stockholm som vackrast - undrar hurdant väder de haft i Lund.

Välkommen på middag!

 

Flera vänner brukar ofta förundras över att vi ständigt varje vecka ordnar middagar. Många förfasar sig över detta - både de som blir bjudna ofta och de som blir bjudna sällan, eller aldrig. Ännu fler jublar över det men förstår ändå inte helt varför vi alltid bjuder på middagar. Jag tycker det är en självklarhet om man är ett egoistisk kontrollfreak som jag. 

Då vi bjuder in så får jag ju äta med de jag vill umgås med, jag får äta den maten jag vill ha och dricka de vinerna jag vill ha. Jag får sitta på ändan av bordet och vet vem som sitter både till höger och vänster om mig. Jag får bestämma reglerna och jag får säga till när det är dags att dansa på bordet, till den musiken jag bestämt. Jag får bestämma dress code och jag får bestämma tider. Jag får klaga på maten om den är dålig och jag kan slinka in i skafferiet och hämta mer vin precis närsomhelst jag tycker att det är läge för det. Jag behöver inte plocka undan eller diska, eftersom min man får göra det, då jag lagat all mat. Och jag har väldigt kort väg hem när jag väl bestämmer mig för att gå och sova. Jag behöver inte ens säga godnatt, jag låtsas bara att jag skall natta hunden och så går jag och lägger mig, ingen brukar märka det före det är för sent, och skulle någon märka det så täcks dom inte säga till ändå.

Så välkomna kvällens gäster! Det blir jätte god mat, precis vad jag längtat efter hela veckan, och massor alkoholfritt vin och champagne eftersom jag har vita veckor. Cirka elva-tiden kommer nog Hugo gå och lägga sig och läsa sin spännande roman. 

Rätt svar på veckans gåta

And the winner is.... Muminsystern! Som gissade rätt på gårdagens gåta. Det var självklart inte Hugo som ätit upp smurfen, det var den glittriga elefanten. Hugo låg bara brevid och stack ut tungan, för väluppfostrad och lydig som han är så skulle han aldrig tugga sönder en "StickaUtTunganSmurf". Aldrig. Han skulle självklart inte heller ha ätit upp en ask Ricola Lakritsgodis eller en tub Burt's Bees Wax läppglans igår kväll när Matte var på middag. Aldrig.

Matte är såååå stolt och elefanten postas tillbaka till sitt hemland, eller ges som pris till Muminsystern.

Dagens gåta sticker ut tungan

Du kommer in i ett rum och hittar en brutalt uppäten smurf på golvet.

Vem är den skyldiga?

a) porslinshunden
b) glittriga elefanten
c) Hugo

Skicka in rätt svar och vinn en "StickaUtTunganSmurf", ja, eller åtminstone en del av en "StickaUtTunganSmurf"

Jag rasar i vikt!

Jippii, jag bara rasar i vikt. Helt otroligt! När jag går till gymmet och väger mig så hamnar jag hisnande högt på vågens skala och försöker blunda och kisa och lista ut om jag jag sett fel. Men sen kommer miraklet, när jag kommer hem så har jag rasat 3-4 kilo i vikt. Helt fantastiskt. Så där bara på några timmar. Händer varje gång jag kommer hem från gymmet.

Och det har absolut ingenting att göra med att gymmet har en hightech våg och jag har en gammal väv-historia från 70-talet. Inget alls.

Sura finska heroinsmugglare

Det ni svenskar kallar för Finn Crisp, finnar för Hapankorppu och finlandssvenskar för Surskorpor (direkt översatt från finskan) är en drog. En farlig drog! Man kan helt enkelt inte sluta äta dem om man är dum nog att prova en första bit. För så farlig är den på skalan av alla världens droger att den gör dig hooked på en gång. Sen är det kört och resten av livet skall du gå runt med ett evigt sug efter surskorpor - helst med Bregott havsalt smör ovanpå. När du inte längre kan hålla i mot så är det ju inte direkt så att du använder drogen måttligt, t.ex. som en partydrog med lite ost och ett glas vin på fredag kväll. Nehej, du äter dem på stående fot med två i ena handen och smörkniven redo i den andra för att snabbt kunna fylla på ditt behov efterhand som de slinker ner. Strunt i vinet och osten. Inte en eller två eller fem surskorpor åt gången, utan helst tio eller femton - eller hur många det nu råkar finnas kvar i paketet. För det enda sättet att sluta äta surskorpor är att äta upp alla. Eller som jag gör efter ungefär tretton skivor på två minuter och dåligt samvete över att igen ha trillat dit i drogträsket: snabbt krossa alla de sista surskorporna som finns kvar i paketet och sedan smula ner dem i soporna och spraya JIF eller annan rengöringsvätska med dödskalle-märke på, över hela soptunnan. Mycket. Sprayar man bara lite så tar suget över och man försöker med smör klistra ihop smulorna och äta dem trots lite lätt ammoniak bismak.

Det enda andra sättet att undvika denna drog som helt säkert är spetsad med heroin eller annat vidrigt, är att helt enkelt inte alls köpa hem den. Detta gäller alltså de personerna som aldrig smakat på surskorpor. För oss andra vanliga dödliga personer så har det tåget redan gått och det är bara att skriva in sig på ASS Anonyma SurSkorporna.

PS. som i alla känsliga ämnen så som droger och kriminell internationell smuggling så kommer förstås debatten att gå igång: vilka drogkartellers surskorpor är bäst: Oululainen, Fazer, Vaasan eller någon av alla generika surskorpe-droger? Jag missbrukar förstås originalet.

Dear Diary

"Dear Diary, Jag är kär! Dökär! Mera kär än jag någonsin varit. Ja, ja, jag vet att jag sagt det tidigare och att jag var övertygad om att jag aldrig mer skulle hitta någon att älska så mycket, men glöm nu det och lyssna på mig: Jag är DÖKÄR! I Gucci!"

Detta skulle kunna vara confessions från de flesta av mina singelväninnor, eller tidigare singelväninnor, dvs väninnor som tidigare var singlar - äh you get the point. Men det är det inte. För ingen av dem skulle vara kär i en tjej som heter Gucci. Vara kär i en tjej, ja, inget konstigt med det - men inte i en tjej som heter Gucci. Inte ens i en handväska som heter Gucci.

Detta är alltså Hugo som är dökär. I Gucci. Hon ignorerar honom totalt och är helt oimponerad över hans fantastiska konster som inbegriper att yla, skälla, rulla på rygg, sprattla med benen, yla, skälla och yla lite mera medan han gör oromantiska utfall mot Gucci som om hon var sista handväskan på rea på Harvey Nichols och han bara inte kan leeeva utan en egen Gucci.

Nu har Gucci åkt hem och Hugo sitter vid dörren och piper och saknar henne. Hon skriver troligen i sin dagbok: "Dear Diary, today I met a real stalker and a creep. Han är liten, rullar sig i lera och ylar falskt. Jag vet att man inte får säga detta om man är politiskt korrekt, men han är en dvärg. Kanske det heter en småväxt-tax nuförtiden? Men creepy är han ändå."

Även Guccis dagboksinlägg hade kunnat vara skrivet av någon av mina väninnor...

Icke läskunnig hund med fräsch andedräkt

Alltså skulle inte omslagspappret ha fastnat under tassen och den tomma Läkerol-asken fastnat i de kletiga tabletterna som fastnat i tänderna, så hade jag nog inte blivit fast för detta! Då hade min matte bara varit grymt stolt över att jag doftade så gott av eukalyptus. Nu är hon konstigt nog lite sur på mig och står och viftar med rosa bajspåsarna som gör mig generad eftersom de inte alls är manliga. Dessutom kräver hon att jag skall lära mig läsa svåra ord och meningar så som "Överdriven konsumtion kan ha laxerande verkan". Vadå lax? Jag doftar ju gott, inte alls fisk.

Hälsningar Hugo Catani - Ålder och IQ ettochetthalvt, men med bästa andedräkten i stan

När jag fick portförbud från James Bond-backen

Det började så bra men slutade så skämmigt. På fredagen tog vi lilla tåget genom berget från St Moritz till Preda, en liten station smack bang in the middle of absolutely nowhere. Där finns en perrong och ett litet litet hus med en skylt som annonserar att det är ett hotell, men det tror jag inte på eftersom jag aldrig sett en gäst eller någon annan levande figur där heller för den delen. Vidare finns det ett litet skjul och där får man, vid uppvisad biljett, en gammaldags träkälke!

Detta är alltså schweizarnas hobby nummer ett - förutom förstås att äta choklad, samla på guldtackor, bygga dyra intrikata urverk och joddla - att åka kälke, även kallat rodel. Vi har åkt banan tidigare så jag var ganska stursk i vetskapen om hur 6 kilometer under, över och brevid UNESCO-tågbanan med snirklande, cirklande viadukter skulle ske. Pensionären och barnet (båda två orädda och ingendera skraja för fart eller höjd eftersom de är förskonade från tidigare nära-döden-fall som ledde till förlamning 2004), de kastar sig ut på gemensam kälke och jag kommer efter med fötterna i marken som bromspedaler på en inverterad symaskin. Någonstans halvvägs då de stått och väntat i fem minuter på att få en Kodak-moment av mig (eller heter det Instagram-moment nuförtiden?) så kommer jag ner i lugn takt nynnandes på nån glad sång. Jag älskar att åka kälke. Lugn och ro och hastighetstavlan visar att jag kommit upp i för mig hisnande snabba 25 km/h.

All's well that ends well. Eller inte. Efter detta kan man nämligen ta en skralltig gammal sittlift rakt upp för ett till berg och åka ner en annan bana. Jag såg ingenting av utsikten upp för jag satt skräckslagen och blundade medan jag försökte låta bli att tänka på hur illa omhändertagen en sittlift från 50-talet kunde vara. Nästa kälkbacke hade ingenting gemensamt med Predas nybörjarbacke. Det fanns inga vackra viadukter eller UNESCO-arv, det fanns bara guppar, massor guppar och till slut fanns det bara en totalt mörbultad Sonja. Ryggraden hade spänts ut, plattats ihop, dis-allokerats och sedan stampats ihop på fel ställen, bak och fram och upp och ner. Det var en total mardröm. Jag skrek av smärta och åtta kurvor längre fram hörde jag barnet och pensionären skrika av lycka.

Nästa dag var det snöstorm och övriga familjemedlemmar ville absolut åka kälke igen. Denna gång från 2500 meter högt berg Muottas Muragl (hur kan man ens uttala det?). Man åker upp med tåg för en bergsbana som mest för tankarna till en James Bond film där skurken klättrar över tågets tak och Sean Connery hoppar ut för stupet och rutschar ner 1200 meter för ett snöklätt berg.Om man väljer att inte slåss med bad guys så kommer man högst upp på berget var det finns ett hotell och restaurang i ett 100 år gammalt hus, som ser att kunna rutscha ner för berget i sann Connery-anda om för många gäster sitter i fel ända av restaurangen. Och härifrån skulle vi då åka ner för en jätte jätte jätte lång och brant backe med massor joddlande schweizare. Jag frågade personalen om det var en guppig backe, för jag hade fått nog av guppar och bucklor. Nej det var det verkligen inte, detta var den bästa kälkbacken i S. Moritz med omnejd. Definiera "bästa", borde jag ha krävt. Detta var nämligen den brantaste och livsfarligaste backen i St. Moritz med omnejd. Och jag kan säga att den var helvetes tung att promenera uppför, åtminstone översta biten. Jag gav nämligen upp efter två utkörningar och tre kurvor i 50 km/h och promenerade gråtande och extremt generad tillbaka upp. Restaurangen som hotade att kana ner för berget kändes som ett tryggare alternativ. 

Det är förövrigt grymt svårt att åka bergsbana neråt och ha kvar sin stolthet medan man försöker dölja en kälke och det faktum att man är världens fegis.



PS. Ungarna på fotot ovan har ingenting med vår familj att göra. Jag fotade dem då jag klättrade upp för berget i ett försök att låtsas som om det var helt normalt att klättra uppför en kälkbacke...

----

 Ser ni det ned-rutschande hotellet högst uppe? 

Nån åker uppåt medan nån annan åker neråt....

Mellan pensionär och barn i St Moritz

Mellan envist barn och pensionär som inte tar instruktioner så blir det intressanta dagar i backen. Mest har jag möjlighet att sitta på rumpan vid kanten i långa backar medan jag kan studera olika skidare som inte tillhör min familj och själv riskerar jag urinvägsinfektion. Snowboarden är bara ett stoppverktyg för att förhindra mig från att glida ner nån kilometer på rumpan till närmaste champagne utskänkningsställe. Detta emedan pensionären envisas med att vi skall skida som om vi alla var det nya svarta (ja pensionär är det nya svarta) och barnet inte alls vill vara svart eller ens röd, vad gäller val av backar alltså. Själv är jag bara rosa i en chockrosa jacka som en stor stopprosa skylt mitt i backen med snowboarden som stopp.

Varannan dag bestämmer barn, varannan pensionär. Varannan sitter jag i barnbacken och studerar skidstilar. Roligast är två italienska barn i treårs åldern som vägrar ta order av snygga skidläraren. Dom störtar rakt förbi svansen av lydiga barn som plogar, italienska busungarna svischar förbi snygga skidläraren och sträcker armarna rakt upp, skidorna rakt ner och skriker rakt ut JIHUUUUUU hela backen spikrakt ner, förbi liftkön och rakt in i alla morföräldrar och en finlandssvensk mamma som sitter längst nere och beundrar ättelägg som kommer ner i en lite lugnare och lydigare takt och stil.

I morgon är det igen dags för pensionärsskidning och urinvägsinfektion och knäppta händer då jag ber sakta om att ingen bryter ett ben och att jag kanske får bestämma var vi skidar någon dag typ år 2024....

Det närmaste jag kommer OS och guldmedalj

Förutom att jag är bland det o-sportigaste som finns, så är jag även totalt ointresserad av att titta på när andra utövar sport. OS bojkottar jag med glädje, inte bara pga. av att jag hatar Putin och allt han står för, även om det kanske mest är ett svepskäl för att jag vare sig vill eller kan titta på OS eftersom jag inte ens äger en TV.

Jag kan dock på avstånd, d.v.s. genom Twitter eller FaceBook och nyhetssajter heja på Finland i ishockey. Annars spelar det ingen roll vem som vinner, så länge ingen förlorar, men i ishockey – då är det på alvar. Man måste heja på Finland. Alla i min familj, oavsett pass, hemland eller hjärteland måste heja på Finland – annars får de ingen middag.

Men en gren är jag faktiskt mästare i: Curling. I den grenen har jag guldmedalj, är både OS-mästare och lokal rekordinnehavare av att curla barn. Nu skall jag hämta hem barn från fritids för att upprätthålla min titel som Curlingmorsa nummer ett. 

Kurera migrän med hjälp av FaceBook, Sex, Drugs and Rock n’Roll

För någon dag sedan hade jag världens vidrigaste migrän – inte orsakad av vin som man kunde tro, utan av yoga. Jag vet att yoga skall vara bra MOT migrän inte orsaka det, men jag och min helt felaktigt byggda och trasiga nacke (som får Pisas lutande torn, Turning Torso och Babels torn att se raka ut i jämförelse) gjorde nåt fel i en yogaövning och då kom migränen som ett brev på posten.

När migränen blir outhärdlig och  jag tror att enda utvägen är att ta en yxa och drämma i skallen, så tar jag till mina livlinor, dvs fråga publiken på FaceBook.

Som man frågar får man svar. Fick följande eminenta råd (sammanslagna listor enligt tema):

• Alkohol alternativen: någon var inne på cognac, någon på vodka (eller votka – eftersom det rådet kom från finlandssvenskt håll)
• Holistiska alternativen: någon tipsade om yoga, men det var ju roten till allt ont, så det går inte. En väninna gift med en hypnotisör var övertygad om att en orgasm skulle hjälpa, varmed nästa kommentar var att gå in på www.pointfinder.org som jag trodde att skulle vara vägledning till föregående råd, men det var det inte. Helkropps massage kom också upp, liksom att be någon massera mina fötter (vilket ingen är kapabel till i den här familjen, men Hugo är anmäld till Axelssons nästa termin)
• Drog alternativen: Botox!!! Utropade väninnan i Saudi Arabien. Ja det lät super bra, men sen kom det en kommentar från världens bästa skönhetsdoktor som ansåg att jag skulle ta Imigrane tabletter, så då föll Botox-alternativet eftersom han inte spontant kom springande hem till mig med sprutorna i högsta hugg. Jag fick även rådet att ta 2 Burana och kombinera med votka (ja från finlandssvenskt håll). En väninna ringde och erbjöd sig att komma via med värktabletter som man bara får utskrivna om man har en riktigt bra hot/mut-relation till en halvskum läkare. Vågade inte acceptera erbjudandet. Jag fick även rådet att ta odefinierade lugnande tabletter och sova bort dagen.  Och en kommentar skrev Zomig Nasal – det är kanske ett holistiskt alternativ, kanske en drog. Lätt oklart.
• Övriga alternativ: äpple, vatten och sömn.

Men bästa rådet var nog ”GÖM YXAN!”

Så jag gömde yxan och jag överlevde. Tack för alla superbra förslag och råd!

Snöglobar och dåliga ursäkter

Det började på Guggenheim museet i New York, jag hade sett Cattelans sista utställning, eller han påstod att det var hans sista utställning jag tror inte på det – är övertygad om att det kommer dyka upp en maskerad elefant eller trettiotusen uppstoppade duvor på Biennalen eller något annat ställe inom några år. Gick i varje fall förbi museets shop eftersom det finns två ställen var jag älskar att shoppa; museishoppar och flygplatser (i övrigt köper jag bara joggingskor på nätet). Där ser jag den mitt i allt; mitt barndomsminne! Det sköljer över mig, lyckokänslan, mjukheten när man smekte den, nyfikenheten på att se vad som händer om man drar ur proppen i botten och sen det eviga skakandet! Det var en halv glob fylld med vatten, låtsas snö och i detta fall en miniatyr av Guggenheim museet inuti. När jag var barn var det en jultomte på släde med ren och små granar. Jag ÄLSKADE den lilla snö-globen, men hade helt glömt bort att de ens fanns. Det var omöjligt att stå imot. Jag måste förstås bara köpa den, även om det kändes lätt o-kulturellt i jämförelse med alla konstböcker och högklassiga bokmärken som fanns till salu. Då jag betalade så mumlade jag generat något om att mitt barn hemma i Sverige aldrig sett snö och alltid önskat sig en dylik snöglob. Kanske inte världens bästa ursäkt, men det var det första jag kom på.

Några månader senare var jag i Paris med sagda barn (det snöade förövrigt på Euro Disney och var skitkallt och två timmars köer, barnet vill aldrig mera åka till Disney Land – check). I en affär ser jag ett Eiffeltorn i en snöglob fylld med glittrande disco-snö. - Den vill du väl ha?, utbrister jag entusiastiskt. Svar nej, vi hade fått nog av snö. Jag köpte den i smyg åt mig själv och då jag fumlade vid kassan så nickade jag konspiratoriskt mot barnets håll så att kassatanten skulle fatta att den ju absolut inte alls var tänkt åt mig.

Sen var det kört. Idag är min samling uppe i 23 snöglober. Det är överraskande var man faktiskt kan hitta dem i turistaffärer, tex på Maldiverna – där det rimligtvis aldrig snöar – den har dessutom blinkade små lampor som lyser upp den snöande korallen. Eller i en kyrka högt ovanför Bologna – då kommer snögloben med helgon och hela köret. Samma gäller Orange varifrån Jeanne D’arc flyttat hem med mig i sin snöyrande värld. Att hitta en i Schweiz med alptopp och tåg var inte så överraskande, men däremot att ha en med Burj Khalifa trots att jag aldrig varit i Dubai är lite mera överraskande. Den är mitt enda undantag, annars köper jag alltid snögloberna själv och måste ha besökt landet/staden/monumentet för att snögloben skall passa in i min samling. Men Burj Khalifa kommer från Sri Lanka, närmare bestämt en liten by utanför Kandy som heter Elkaduwa. Mina vänner har ett teplantage där och de hade fått Burj Khalifa silversnöande globen som present. När jag berättade om min samlarmani och förtjusning i de samma så envisades dom med att jag skulle ta hem den. Jag lämnade på morgonen några tusen rupee i ett kuvert med ett kvitto och ansåg att jag hade köpt den. Då räknas det nästan. Skall skriva Elkaduwa på den med tjock svart marker pen. Högsta bygnaden i Elkaduwa är förövrigt ca 2,5 meter. Men å andra sidan är det ca 1002,5 meter över havsnivån så det är ju definitivt högre än Burj Khalifa.

Moving on – jag har ett antal snötyngda slott från Loiredalen, Andalusiska landmärken, en kamel i Qatar (också med disco-lampa), en fyr från Finisterre vid världens ände som jag vandrat 120 kilometer till, lite Rivieran, Colosseum och förstås en stackars gondoljär som just nu kämpar sig genom en snöfylld kanal i Venedig!

Min mest extravaganta snöglob är en buddha-staty från Burma, han har massor-massor guldsnö runt sig. ”Real Gold”, utbrast säljaren som pressade ur mig ett alldeles för högt pris för snögloben i äkta plast med en liten propp i botten som jag är så sugen på att öppna och se vad som händer.

Min man uppmuntrar min hobby för han tycker mest att de är så roligt att se vilka ursäkter jag kommer med när jag smyger fram till kassan försöker se nonchalant ut och hitta på en ny bra orsak till varför jag köper detta horribla turistföremål. Tror att internationella sovenir-affärers-förening har lagt upp på sitt interna intranät en bild av mig med ett stort tack och en stjärna för att jag är VIP-kund och ensam håller igång produktionen av tackyga snöglobar i världen.

Nu snöar det för övrigt i vår egen bubbla också. Tycker Dom där i Öfvrevåningen kunde sluta ruska runt på den där snögloben med jorden inuti – jag vill ha VÅR!

Marodören och odören

Ja och så kan jag bara konstatera att det kommer vara svårt att skicka tillbaka mitt 21sta par fula joggingskor till Maja på Sportamore efter att marodören öppnat paketet i jakt på joggingsko-odör.

Dessutom är skorna ganska snygga så jag kommer säkert ha skavsår hela våren...

Bildtext: 2 minuter var han ensam i bilen - TVÅ MINUTER! Det tog mig en evighet att hitta alla pappers- och plastflagor som han lyckats åstadkomma på två minuter då han öppnat paketet.

Snedvriden skofetischism eller bara helt galen samlarmani?

Som de flesta andra i iPhone-generationen så kollar jag mina mail ungefär det första jag gör på morgonen – ja alltså efter att jag och Vrålande Fritz joggat upp och ner i trappan tills jag fått tyst på honom (en annan historia som ni kan läsa här). När jag då i varje fall vaknat, med bultande hjärta och spagettiben så är det första jag gör, före jag ens kokar kaffe, att kolla mina mail.

Nästan varje morgon får jag mail från Sportamore. Jag vill avsluta prenumerationen, men Maja min personliga mailkompis på Sportamore, troligen en bot, kommer med så bra erbjudanden att jag kan inte bara dumpa henne i junk-mailboxen. Idag fick jag en kod med Run2014 som gav mig hela 100 (hundra!) kronor rabatt på nästa par joggingskor!!! Jag älskar joggingskor! Det finns inget som får mig att känna mig hurtigare än ett par joggingskor. Bara ett par till liksom. Snääällla. Snälla Maja!

Jag klickar mig vidare och vipps har en halv timme gått då jag jämför Mizuno Wave Riders med Nike Lunarglide. Jag tappar bort mig på internet och hamnar på mummies-who-jog-dot-com och Runners World test sites, jag tar en detour via maraton.se och sen min komedisida nummer ett: jogg.se med passande forum. Före klockan är 07:00 och mitt kokande kaffevatten evaporerat ut i köket så kan jag ALLT om joggingskorna, som Maja säljer med hela hundrakronors rabatt.

Jag behöver inga nya joggingskor. Jag skulle troligen klara mig på två par skor -ett par för Grands gym och ett par för Svalnäsviken, men sanningen är ju att jag behöver så många fler.

• Ett par inomhus i förorten (för jag kanske vill springa upp och ner i trappan andra tider än då Fritz vrålar, man vet aldrig…)
• Ett par ute i förorten i torrt väder (för det kommer säkert vara torrt runt min joggingrunda ungefär 18 timmar totalt under 2014)
• Ett par inomhus i stan (för jag kanske inte får sparken från gymmet det här året och vågar faktiskt lämna kvar ett par skor där)
• Ett par ute i förorten för blött väder (övriga 4302 timmar under joggingsäsongen)
• Ett par i förorten då det snöat eller är isigt (de berömda IceBugsen, kanske man behöver två par?)
• Ett par på landet (för att klara Mördarbacken)
• Ett par på landet (för att klara Mördarbacken uppåt, om man nu skulle vara så korkad att man sprang rundan åt fel håll och tvingades springa upp för Mördarbacken)
• Ett par för landerundan om det ösregnar (dvs troligen det enda paret som används i sommar)
• Ett par för stan utomhus (om man skulle våga sig ut bland snofsiga lattemammorna vid Djurgårdskanalen)
• Ett par för stan med extra reflexer (då man smyger sig ut lördag kväll vid 21:00 då alla lattemammor tittar på melodifestivalen eller vad nu det tittar på lördagskvällar)
• Ett par för stan söndagmorgnar (då man bara orkar promenera sakta sakta till Thielska Gellriet och samtidigt köra slalom mellan pigga lattemammorna som sovit en hel natt efter melodifestivalen och nu är ute och cruisar med barnvagnarna)
• Ett par på korta resor (gärna mörka som ser seriösa ut)
• Ett par för långa resor (gärna för stora så att de klarar 6 timmars tidsskillnad och insomnia)
• Ett par för… ja ett par i reserv
• Ett par för… ja reserv på landet
• Ett par för… ja reserv i förorten
• Ett par i Frankrike förstås!!! För att besegra det där förbannade berget

Och så behöver man ju alltid ett 21sta par joggingskor bara för att Maja ger 100 kronor rabatt.

Kan hända att jag i misstag beställde ett par joggingskor i morse 06:59. Det enda jag vet är att det vore mitt 21sta par FULA joggingskor. För finns det en endaste en regel som alltid stämmer så är det att ”snygga skor är extremt obekväma”, därför litar jag på Majas datagenererade förslag och köper alltid bara de fulaste joggingskorna som finns – då måste de ju vara bekväma!

Risken är att jag måste börja jogga nu. Bara 6,5 år kvar till maraton i Aten.... men om inte annat så kan jag ju byta skor efter varannan kilometer - då har jag nåt att skylla på om 42 kilometer tar väääldigt lång tid.

Bildtext: jag och ett par fula, för stora, joggingskor i Burma

Vattnar vi ur adjektiv, eller vad trumfar “magiskt”?

Jag är själv en mästare på att använda måleriska positiva adjektiv som är lätt over-kill, typ; fantastiskt, underbart, strålande och sedan de mera paradoxala; grymt, fruktansvärt och förskräckligt.
Hur kom jag för mig att säga grymt snällt till exempel? Det blir ju som elakt-vänligt.
Eller fruktansvärt trevligt? Det låter som supertråkigt-kul.

Men jag är inte ensam om detta och adjektiven får sina tillfälliga storhetstider i våra trendiga språk. För något år sedan hade alla mina vänner upplevt situationer som var ”glimrande”. Helt på riktigt. Även om varken solen skinit eller det funnits glansiga föremål eller vatten som kunnat ge upphov till en glimrande effekt, så hade alla varit med om något glimrande. 2013-års trendadjektiv var definitivt ”magiskt”. Mitt i allt är hela världen och speciellt FaceBook rena rama Harry Potter samhället – allting är magiskt!

- Vill du komma på drinx i kväll? – Ja tack. Magiskt
- Kul att du hann komma via på drinx! – Tack det var magiskt
- Hade du kul morgonen efter alla våra drinx? – Ja det var magiskt

Och så vidare, und so weiter. Allt som har att göra med mina drinx är tydligen bättre än smurfarnas magiska salsaparill trolldryck. Men även bilder av gulliga hundvalpar, YouTube filmer av dansande katter, nyhetsartiklar om räddare i nöden och förstås alla recept på hälsosam mat som egentligen inte alls är god för den är hälsosam, men måste promotas med att vara maaaaagisk. Kanske bra för magen, ja, men knappast MAGISK! Det finns ingen magisk mat, om man inte är Smurf eller Asterix.

Vad kommer efter MAGISKT? Kan vi hitta ett adjektiv som slår det? Känns som att det liksom ligger absolut högst i näringskedjan om vi verkligen vill drämma till med ett superlativt adjektiv som beskriver alla de häftigaste lyckokänslorna över att få en inbjudan till en drink.

Kanske vi börjar gå på min linje med paradoxerna och hitta ord längst ner i näringskedjan någonstans under fasansfullt? Eller så går vi utanför vår och sagovärlden till rymden? Kanske 2014-års trendadjektiv blir utomjordiskt?

Det var en utomjordisk drink i helgen!

Kom ihåg att ni hörde det först här... Utomjordiskt!


Bildtext: ungefär exakt så här ser mina magiska fruktansvärt ljuvliga utomjordiska drinx ut!

Urshultsskolan årskurs 5 – gör mig nyfiken! Fake, Foe, Friend orFantastic?

Det florerar (eller heter det viraliserar?) en bild på FaceBook där Urshultsskolans femte årskurs gör ett experiment. De har lagt upp en bild enligt ovan med texten ”Snälla dela! Vår klass gör ett experiment. Vi vill se hur många delningar vi kan få på tre dagar! Årskurs 5 på Urshultsskolan”

Är detta virala experiment Fake, Foe, Friend or Fantastic?

Jag tror att detta är Fake! Varför? Jo för

1. Man torde rimligtvis vara 11 år gammal om man går på femman och FaceBook har en åldersgräns på 13 år. Har alltså dessa ungar allihopa gått om klassen två gånger? Eller struntar dom i regler och registrerar falska uppgifter?

2. Om punkt ett vore sant så haltar ekvationen ändå, de har nämligen stavat korrekt, inte lagt in smilies, tre punkter eller förkortningar typ PLS. Vidare har de inte skrivit i s ä r ord som Urhults Skolan. Aka, ungarna kan inte ha stannat på klassen - allihopa -, de är alltför vältaliga.

3. De har lagt in händer med symboler; ett pekfinger, ett pappersplan, en sax, ett äpple och en bild av nåt som kanske är en atom som klyvs eller ett ultraljud av en babys. Samtliga bilder används inte av femteklassister; de pekar inte – de viftar med handen eller visar ett annat finger, de kan inte vika till ett pappersflyg (gammal utdöende konstform som dog på 80-talet), de tror att sax och saxa är samma som Control+C (eventuellt Control+X), äpplen ger man inte till fröken och om de vet hur man splittrar en atom så är jag Modesty Blaise! Och om de är femteklassister som har en ultraljudsbild så är jag något ännu värre, typ Sean Connerys fru!

Mitt andra alternativ är att det faktiskt är sant dvs Friend, Fantastic! Då gör de troligen experimentet för att se hur deras föräldrar är aktiva och indirekt kastar ut sina barn i FaceBook rymden genom att kräva allmosor av sina vänner, vännersvänner, vännersvännersvänner osv för att på tre dagar få möjligast många delningar. Lite så där som om min mamma hade skickat ett kedjebrev på 70-talet för att samla in pengar till vår klassresa. (Handen på lagboken, hon gjorde inte det! Det var en annan mamma i Granhultskolan)

Hur än det är så skall bli spännande att se resultatet av deras ”experiment”.

Jag är gärna Modesty Blaise och förutsatt att min man, som är till försäljning på Blocket, accepterar det så vore jag mer än gärna Sean Connerys fru.

PS. FINNS det ens en ort/stad/kommun/stadsdel som heter Urshult? På riktigt? #DåligSvenskLokalKännedom

PS2. Granhult finns faktiskt! Inte för att det är en ort/stad/kommun/stadsdel

Anti Valentine (nej det är inte ett namn på en finsk 30-tals skådis)

 

Jag har nog aldrig gillat Valentine’s Day. Någonsin. Orkar inte ens gå in på ämnet djupare – så illa tycker jag om det.
 Kan bara hänvisa till trygga källor:

Sonja’s åsikt om Valentine’s Day 2009

Sonja’s åsikt om Valentine’s Day 2010

vänta, det kommer en ny bild...

Sonja’s åsikt om Valentine’s Day 2011

(OJ, här tycks jag har förträngt Valentine’s day och bloggat om Rom istället!)

Sonja’s åsikt om Valentine’s Day 2012
Sonja’s åsikt om Valentine’s Day 2013
(OJ här glömde jag bort att blogga helt och hållet, det närmaste var en reseskildring om en terrorist jag mötte i Pakistan. Same Same.)

Sonja’s åsikt om Valentine’s Day 2014 – GÅ BORT!

Tips från coachen: om ni slutar mumsa i er gelehjärtan som orsakar galna kosjukan och istället klickar på länkarna, så kanske texten blir mera innehållsrik....

Happy Fucking Valentine's Day!  

(förlåt mamma att jag svor)

När jag bytte ut min man mot en dvärgtax på Blocket

”Det är antingen jag eller en hund!” Famous last words som min man yttrade under våren. Två minuter senare hade jag hittat dvärgtaxen Hugo på Blocket och två dagar senare åt Hugo upp min pälsmössa i vår soffa.

Jag har alltid haft hund. Labradorer och Dalmatiner. Nu var det dags för en liten hund. I utbyte mot min man alltså. Vissa påstår att han min man har taxben – så det blev en dvärgtax av respekt för igenkänningsfaktorn, nu när det fortsättningsvis bara skulle finnas en man i huset; Hugo. Hugo är i och för sig inte man i huset, han är KUNG. Kung över hela Strandvägen och halva Djursholm.

Före jag hämtade Hugo, som tyvärr bytt hem några gånger i sitt 7-månader unga liv, så ringde jag uppfödaren för att ställa några kontrollfrågor. Ville ju liksom inte köpa grisen i säcken, eller taxen på Blocket, utan att ha koll. Hon bedyrade att han var fantastisk och hade finska morföräldrar. Trodde då att hon syftade på taxmorföräldrar, men är inte så säker nu längre.

Men jag fick tillfredställande svar på samtliga viktiga punkter på min lista:

1. Nej, han skäller absolut inte
2. Nej, han drar aldrig när han går i koppel
3. Javisst, han går jättefint utan koppel
4. Nej, han skulle aldrig rymma
5.  Ja, skulle han komma en bit ifrån dig så kommer han genast när du ropar
6. Ja, han klarar sig med hur korta promenader som helst
7. Ja, han är jätte duktig med andra hundar
8. Ja, han är hundra procent rumsren
9. Ja, han äter väldigt sansat, inte alls som Dalmatiners som är konstant hungriga och stjäl mat
10. Nej, han har aldrig tuggat sönder något och han lämnar skor i fred
11. Nej, han ligger varken i soffor , sängar eller stolar, han lyckas ju inte ens hoppa upp
12. Nej, för guds skull, han skäller inte alls, han är väldigt tyst
13. Nej, han har ingen jaktinstinkt - det är det bästa med honom som dvärgtax 

Ja det var alltså demo-versionen... 

Som sagt, två dagar efter att jag trade’at bort min man (han finns fortfarande till försäljning på Blocket om någon är intresserad) mot en tax inköpt på Blocket, så låg alltså taxen-Hugo i soffan och åt upp min pälsmössa (fail på punkterna 10 tuggar inte sönder något och 11 ligger aldrig i soffan), sen hoppade han ner och markerade revir på äkta mattan i hörnet (fail på punkt 8 rumsrena hannen). Men han var så söt så vi liksom störde oss inte på det. Men det där med att ligga i soffan var helt uteslutet, så jag och barnet flyttade ner på golvet och bäddade med duntäcken och monterade Netflix på en kartonglåda på passlig tax-höjd och åt chips, för att hålla honom sällskap nu när han skulle lära sig husets regler. Hugo som precis ätit en stor portion mumsig ekologisk svindyr hundmat stal alla chips rakt av (fail på punkt 9 kontrollerad aptit).

På kvällen gick vi en promenad och barnet som ville hålla i kopplet hamnade nästan på Astrid Lindgrens akutmottagning med axeln ur led, så hårt drog den lilla 4-kilos taxen (fail på punkt 2, går snygg i koppel). Men vi förlät honom snabbt för det var ganska gosigt när han smidig som en tax-version av Staffan Holm hoppade upp i sängen och borrade ner sig under täcket och låg och snusade i örat (fail på punkt 11, ligger ej i sängen – är för liten). Plus att han snarkar vilket jag hade glömt att kontrollfråga. Men vi sov sååå gott ända tills morgontidningen kom runt 04:38 och han flög upp ur sängen, reste en enorm ragg som hade fått ett piggsvin att gång igång på honom, rusade till dörren och skällde som en rottweiler. Ja, det kan ju i och för sig vara bra med ett skrämmande tjuvalarm typ rottweilerpiggsvin tänkte jag och förlät honom (fail på punkt 1, om skällandet), men började känna mig lite skeptisk mot den finsk-ättade uppfödaren och sanningshalten i det hon berättat för mig.

Hunden och jag körde barnet till skolan, Hugo hoppade runt i bilen som om han aldrig varit i en liknande eld-droska i sitt liv. Såg han en hund på gatan så tryckte han den lilla blöta nosen mot rutan och yyyyyyyyylade. Fick en lätt tveksam känsla i magen över hur det där med punkt 7 att träffa andra hundar skulle gå. Tänk om han hatade andra hundar. Vid skolan skulle vi ta en promenad och träffar hurtiga-väninnan med hunden Titte. Som parentes kan meddelas att Titte ligger nuförtiden på Mauritius på nervsemester bekostat av oss och Landstinget. Hugo visade nämligen att han är jätte duktig på att umgås med andra hundar (win på punkt 7) han formligen älskar andra hundar, alltså verkligen ÄLSKAR! Hans öron flög rakt upp och såg ut som om någon satt dem i hästsvans mitt på huvudet, svansen sköt rakt bakåt och han sköt rakt framåt med galoppsteg och ett stegrande yyyyyyyl av glädje (det vi hört i bilen var bara uppvärmning så där som operasångare värmer upp rösten med skalor). Stackars Titte som är en ungefär 12 gånger större och 8 gånger äldre retriver-dam backade rakt bakåt i förskräckelse. Hugo tog det som en invit och kastade sig formligen runt halsen på henne och började pussa på henne helt hysteriskt, inte så där smack-smack på kinden, utan rena rama slajmiga långtradarkyssen, han stack tungan rakt in i hennes mun och vispade runt så mycket han bara kunde, pausade bara för att yla och skälla lite mera. Titte var förstenad av chock där hon stod med dvärgtaxen hängandes runt halsen, samtidigt som han slickade i sig alla matrester som fastnat mellan hennes tänder (fail alltså på både punkt 7 andra hundar och punkt 9 matvrak).

Efter att Titte återhämtat sig och gett på käften åt sin nya beundrare, som inte alls fattade vinken, så drog jag mig försynt bakåt höger för att ge honom en av de där berömda korta promenaderna han så gillar (punkt 6). Med min arm i nittiograders vinkel rakt ut från kroppen drogs jag mot motionsspåret vid Djursholms golfbana. Han ylade lite på vägen, skrämde slag ur en labrador och en terrier som båda fick dagens tandborstning och jättekram av Hugo innan jag kände att nu skall vi testa på att gå lös. För var det något jag ville att en hund skulle kunna, så var det att gå lös. Sagt och gjort, jag kopplar bort Hugos koppel från det fina halsbandet med reflex-blommor (reklamavbrott för Fia Bonds fina Herald & Ic la Chich handgjorda halsband som du kan köpa här).

Ja det gick ju bra. Han sprang runt mig i cirklar med nosen fast i marken. Inga problem, han går ju hur fint som helst, inte direkt ”gå-fot” men han hålls ju nära mig, tänkte jag. ”Nära mig”, var den sista snälla tanken jag tänkte på sisådär en timme efter det. Förbi skuttade nämligen just då ett rådjur från Svalnäs-hållet på väg mot skogen ovanför nionde hålet på golfbanan och tjoffs där var det bruna strecket på nån decimeters höjd efter rådjuret. Jag kan säga att det är fan i mig inte alls så enkelt att följa ett jaktskall i en skog! En förbannad timme sprang jag runt och sökte dvärgtax-jäveln-som-absolut-inte-hade-nån-jaktinstinkt innan jag hittade honom i ett blåbärsris, på rygg, flämtande och med en puls närmare 200hps. (epic fail på punkt 1, 3, 4, 5 och 13 alltså).

Vid den här exakta tidpunkten hade jag alltså levt knappt ett halvt dygn med Hugo och han hade failat på v a r e n d a en punkt.

Men han är världens absolut underbaraste hund! Helt fantastisk. Jag älskar honom! Jag måste tillstå till hans försvar att på punkt 8 (rums-renheten) så är det tydligen beroende på hushåll, vissa hem är han torrare än Sahara i, andra hushåll som hemma hos C-Himmel så sätter han sig och markerar så fort han kommer in. Ja sätter sig, han kan nämligen inte lyfta på benet utan kissar som en taxtjej som gör en yoga-pose. På punkt 10 så vill jag också klargöra att han inte ätit upp något sedan pälsmössan (förutom några smurf-figurer, en låda giftiga kritor, en tandborste, en sten-jultomte stolt producerad på fritids och varenda en dörrstoppare i gummi som han lyckas lirka bort från under dörrarna på landet. Och ni kan inte gissa hur svårt det är att köpa dessa livsviktiga trekantiga gråa gummigrejer i dagens värld!). Han äter i princip bara sin mumsiga ekologiska svindyra hundmat, förutom när han då stjäl våra koreanska råbiffar, gravade lax, macarons, chokladpraliner och annat ovidkommande i det stora hela. Ja han bär runt på skor ibland, men det är p.g.a. punkt 6, han hatar nämligen korta promenader och kommer med joggingskorna när han tycker att det är dags att träna inför maraton 2020 i Aten. Han är världens bästa tränare på så sätt.

All in all är jag ganska nöjd med att byta ut min man mot en hund, det är inte så stor skillnad på dem – båda är översociala, drar åt fel håll, sover fast i mig, vill gå ut hela tiden, är inte alltid helt rumsrena, ligger i soffan, kommer in med smutsiga skor/tassar, stjäl mat i smyg, skäller på mig ibland, kan inte gå fot och rymmer om det gäller jakt.

Bildtext: Den oskyldiga minen var en del av införsäljningsmaterialet....