"Dear Diary, Jag är kär! Dökär! Mera kär än jag någonsin varit. Ja, ja, jag vet att jag sagt det tidigare och att jag var övertygad om att jag aldrig mer skulle hitta någon att älska så mycket, men glöm nu det och lyssna på mig: Jag är DÖKÄR! I Gucci!"
Detta skulle kunna vara confessions från de flesta av mina singelväninnor, eller tidigare singelväninnor, dvs väninnor som tidigare var singlar - äh you get the point. Men det är det inte. För ingen av dem skulle vara kär i en tjej som heter Gucci. Vara kär i en tjej, ja, inget konstigt med det - men inte i en tjej som heter Gucci. Inte ens i en handväska som heter Gucci.
Detta är alltså Hugo som är dökär. I Gucci. Hon ignorerar honom totalt och är helt oimponerad över hans fantastiska konster som inbegriper att yla, skälla, rulla på rygg, sprattla med benen, yla, skälla och yla lite mera medan han gör oromantiska utfall mot Gucci som om hon var sista handväskan på rea på Harvey Nichols och han bara inte kan leeeva utan en egen Gucci.
Nu har Gucci åkt hem och Hugo sitter vid dörren och piper och saknar henne. Hon skriver troligen i sin dagbok: "Dear Diary, today I met a real stalker and a creep. Han är liten, rullar sig i lera och ylar falskt. Jag vet att man inte får säga detta om man är politiskt korrekt, men han är en dvärg. Kanske det heter en småväxt-tax nuförtiden? Men creepy är han ändå."
Även Guccis dagboksinlägg hade kunnat vara skrivet av någon av mina väninnor...
No comments:
Post a Comment