Enligt bevisad forskning är jag 60 år gammal

Jag hörde en gång om en teori som heter 20 40 60 -teorin. Den går ut på:

20 - när man är 20 år så snurrar livet runt att fundera på vad andra tänker om en
40 - när man är 40 år så slutar man bry sig om vad andra tänker om en
60 - när man blir 60 år så inser man att enda gångerna någon annan tänker på en, så är det då de funderar över vad man tänker om dem

Jag är så 60 år gammal!!!

Bilden är min, men lånad till och nu lånad tillbaka från min väninnas bloggpost, när vi stod och skvallrade på en beach i Sri Lanka för några år sedan.

Körsbär och sju män

Äter körsbär och kommer obönhörligen att tänka på Witches of Eastwick. Måste se den filmen i kväll. Det ger en bra girl-power kick så här inför vår favorit häxhelg dvs midsommar! Ja eller egentligen är midsommar min favorit häxhelg näst efter påsken förstås, påsken måste vara favorit för då får man flyga på sin kvast. På midsommar får man dock plocka 7 män och lägga under sin kudde och drömma om sin kommande blomma.

Tills det fortsätter jag med häxkonster i vardagen! Isn't this fun?

Identinät - digital identitet och samma på svenska!

På fredagkväll hände många roliga saker i realtid. En sak var att ha Livboj med som min +1 på ett fantastiskt sommar drinx kalas som bästa killarna ordnat i sin vackra takvåning. Utöver det lyckades jag bryta mot några roliga public service regler, så som att man inte får göra reklam för komersiella produkter, inte svära och inte avbryta programledaren. Att jag dessutom lyckades tala lite finska tycker jag att därmed ursäktar alla mina brister....

Vill ni lyssna på många skratt, diskussioner om digital identitet, kommunikation och ett och annat finskt grammatikfel invävt i min finlandssvenska? Gör det då HÄR (det mesta är på svenska)

PS. glöm inte att följa programledaren Christian Bertell på twitter @KiksBert

Jag saknar mina gamla blogginlägg

Mother Holy Jesus, jag saknar mina gamla blogginlägg!!!! Men först en seriös fråga: kan man verkligen säga: Mother holy jesus??? Saknas det inte ett ”of” där mitt i meningen? Ok, strunt i formalia. Tillbaka till punkten (denna swengelska är killing me…) Jag saknar mina gamla blogginlägg. Det var de som fanns före Twitter och Instagram, då en bild med en catchy phrase (grrrr…. menar uppslupen fras!) uppenbarade sig på min blogg nästan dagligen, ibland tom oftare.

Var finns de idag? Mina roliga blogginlägg? På Twitters begravningsplats? På FaceBooks Timeline? De är försvunna från bloggens aktuella feed och jag vill klicka på en liten ikon med en tumme ner för detta fenomen! Eller en överstruken Twitter-stjärna indikerande ”not favorite”. Men de pessimistiska knapparna finns inte och min blogg har sakta men säkert sjunkit ner i träsket av låååånga uuuuutdragna blogginlägg (som detta) med sääääävliga texter som kräver att läsaren har ett tålamod som långt överskrider mitt eget tålamod. Dessutom är det är mitt eget fel, inte tålamodet hos läsarna utan längden på texterna.

Jag saknar mina gamla blogginlägg. De var witty (denna förbaskade engelska) och snabba och roliga och kluriga. Min kommunikationsplan har sakta bytt riktning utan att jag aktivt ändrat på strategierna. Finns det för många kanaler, för många tankar, för många automatiska feeds och för mycket att säga, på för kort tid? Eller har jag tappat mitt sting! (samma ord på engelska och svenska där - hah!) Jag vet inte. Men bloggen har kommit till att påminna mera om Jurrasic Park media! Kanske bloggar är Jurrasic Park media? Kanske jag inte mera kan skriva utan att avsluta meningen med ett frågatecken?

Jag saknar mina gamla blogginlägg. Se vilken som helst månad några år bakåt och ni förstår mig! Jämför sedan med tex juni 2009 – samma månad som nu, men tre år sedan! OJOJOJOJ vilken skillnad, bloggen var ju kul och engagerande och ja lite småklurig, eller kanske lite jättemycketklurig. Kanske för klurig? Men kul! Kul för de initierade!

Äh, vad klagar jag över. Skall tänka igenom min kommunikationsplan för Sonja Catani och anpassa den – efter allt (se, se… jag undvek engelska uttrycket after all) så är detta ju faktiskt MIN blogg.

In fact – this is my part of the bar! Endast Livboj fattar det skämtet! och endast en barägare på Madeira kan replikera "Well, I own the bar!"



Bilden är stulen härifrån -läs artikeln så kommer de hoppeligen inte att "sue me"

Buon compleanno Dario!

Grattis Dario på den stora födelsedagen och tack för den underbara inbjudan till en ordfest! Vad kan inte vara mera fantastiskt än en jubilar som önskar sig ord till födelsedagspresent? Eftersom jag inte kunde närvara IRL så ber jag att få överräcka en liten present till dig så här!

ORD, alla dessa ord, alla dessa tecken som bildar ord som bildar meningar, som ger en mening och en innebörd till våra tankar. Hur man uttrycker dem, på vilket språk eller på vilket sätt, spelar en enorm roll i våra liv. Vi kan uttala dem glatt, argt, med vemod, med sorg, med lycka, med tacksamhet, med molokenhet eller med en innerlig outgrundlig lycka. Det är vad jag ser att du gör: uttrycker dig med en kolossal glädje i varenda en syllabar och stavelse. Det är en sann glädje att ha fått förmånen att lyssna till dig och höra den enorma entusiasmen som du förmedlar, vare sig det gäller italienska, svenska, engelska, spanska, tyska och till och med det oförståeliga språket finska. Dessutom glömde jag säkert något annat språk som du också talar! Att uttala ord i en lång lituania som får motparten att somna uttråkad är en konst i sig, men den besitter du inte. Du entusiasmerar alla i din omgivning med din närvaro, ingen annan kan få mig att joddla av lycka och vilja böja verb som Volere,  io voglio, tu vuoi, egli vuole, noi vogliamo, voi volete, essi vogliono med en sådan inlevelse och så många viftande handrörelser! IO VOGLIO! JAG VILL! Din förmåga med ord och språk är avundsvärd - avundsvärd som när man är lyckligt avundsjuk. Man trivs i din glans och utstrålning och man vill sitta kvar i ordens och språkets härliga virvlar och bara rub shoulders med den linguistiska glädje som du sprider. Tack för alla italienska ord, även om jag lyckats glömma de flesta…. Men jag kommer aldrig glömma din farmors fantastiska pasta con zuchhini recept!

Buon compleanno e un baccio!

Söka #fruktkorg, #drömjobb och finna världens bästa affärsmodell!

Det här med att söka sitt drömjobb var till viss del lättare än jag anat, men till viss del även svårare. Mängden jobberbjudanden var inget problem, men att veta vilket som är drömjobbet där man vill vara kvar i 5-10 år, inte bara en dag, det var lite svårare. Due Dilligence i all ära, men hur gör man den snabbare, bättre och enklare när alla beslut ändå baseras på personliga värderingar?

Tillsvidare har jag hittat jobb som erbjuder för mycket betalt (konstigt), för lite betalt (sniket), organisation som inte delar mina värderingar (uselt), organisation som delar mina värderingar (suspekt – ”Jag skulle aldrig vilja vara medlem i en klubb som accepterar mig som medlem" - Groucho Marx), som har kontor på bästa läget (vill man alls sitta in och jobba då?), som inte har kontor alls (känns lite luddigt), som har kontor på sämsta läget (fett bort), som har intelligent VD (en fantasifigur), som inte har en VD överhuvudtaget (vem jobbar man då med?) eller jobb som bara i all allmänhet inte passar mig för jag söker ju faktiskt ett #drömjobb, inte bara ett jobb!

Så medan jag fortsätter min Due Dilligence på #fruktkorgar och olika företag och personer så kan jag ju lika väl samtidigt få små snilleblixtar. Bland annat skall jag nog i sommar efter avslutat dagens agenda, ta itu med roliga projekt och kunder, fram tills jag måste bestämma mig för en ny arbetsgivare.

Och det var då jag bestämde detta som jag fick dagens snilleblixt! En ny affärmodell för konsult som också söker drömjobb – den är helt genialisk och jag skall utveckla den och återkomma då den är paketerad. Om ca en timme typ, måste klättra upp för ett träd först!

Vill du vara min date?

Knappt har veckan börjat så blir det helg, eller åtminstone nationaldag, varmed jag totalt fräckt och opatriotiskt kastar mitt finlandssvenska och schweiziska medborgarskap ut i vinden och gladeligen blir svensk. Vad gör man inte för att berättiga en ledig dag?

För att anpassa mig tillbaka i mitt ostrukturerade liv som pendlar mellan att inte klippa gräset och inte göra bokföringen, till att absolut göra mängder av presentationer och definitivt sitta i telefonkonferenser och kanske dessutom sisådär trettiotre möten Face to Face. F2F kallar jag det lite käckt i mina presentationer. Det där om att sitta i möten alltså. Att inte klippa gräset lämnar jag ofta bort i mina presentationer – känns inte så relevant. Eller egentligen lämnar jag bort det för jag vill ju framstå i en mera prydlig dager än som en person som inte orkar klippa gräsmattan.

Men helg fick jag i varje fall mitt i veckan. Svensk nationaldag. Älskar det här med svensk vår, det bara strömmar in helgdagar. Jag har tidigare skrivit om pingst och kanske nämnt första maj och Djursholms kommunister. Fast om det finns något som gör mig mera lycklig än otippade helgdagar (så som min namnsdag…) så är det POST! Att få ett brev på posten är liksom som att få en komplimang. Knappt hinner man önska sig den, så kommer den, som ett brev på posten!

För att fullfölja denna historia så måste bandet backas mer än två (2!!!) år till första mars 2010. Detta är dagen då Ray Dar kom in i mitt liv. Jag trodde Ray Dar var en figur i Star Wars. Icke. Han jag då associerade till heter typ Darth Vader, figuren i Star Wars alltså. Eller var det Star Trek?

Tillbaka till poängen: Ray Dar! Triumvirat på silvertrumpeter a’la Aida, tadaddadadaaaa och in tågar Reidar! Mitt liv blir aldrig sig likt efter detta. Detta är första gången jag träffar eller mailar med någon, som med blixtens hastighet och snillets begåvning svarar på bollar jag kastar rakt ut i cyber space. Han kan allt om allting och allt om ingenting. Vem annan har varit på Nobelfesten i galoscher? Vem annan känner jag som fått Nobelpriset?

”Klart hon kallar honom snille” säger säkert många just nu ”det är bara för att ingen annan fattar henne”.

Men precis så enkelt är det inte. Jag läser så här i efterhand många kloka mail och kommentarer som Ray Dar skrivit mig under åren, and it always adds up. Långt senare ser jag kopplingarna, den finslipade humorn, alla intrikata detaljer i meningarna, alla punkter och kommatecken och ordlekar.  Han ligger alltid steget före mig, men låtsas ligga steget bredvid. DET mina damer och herrar är ett Snille! Mannen som frågar och bollar framom att vara hundraprocentig specialist inom varenda en gren, förutom möjligen i att leda en industrifabrik och ta i mot fruktkorgsbudet….

Ray Dar skickade mig då för några år sedan ett brev (ett, av många fina) första mars 2010. Läs det! Idag fick jag helt överraskande ett postpaket adresserat ”Kommunikationsförädlaren Sonja Catani” (hans bidrag till en titeltävling du kan läsa om här) och så fick jag en bok av Hasse Z, pappa till Kar de Mumma och farfar till Carl Zetterström!

Vänner! Vad mer kan jag säga än: TACK!? Lyckan i livet att få så fina presenter och komplimanger (läste ni inte länkarna innan, skäms på er, läs dem) samt att få ha möjligheten att träffa snillen med hjärtan.

Vad mera kan vi begära av livet? Jo kanske lite mörk choklad. Eventuellt lite champagne och helt säkert många goda vänner?

Ray Dar – will you be my date? Nästa torsdag? Livboj fyller år – jag behöver en snille-date. Och jag kan täta båtar. True Story!

Jag kan ta rekordsnabba bra beslut och jag har lärt mig det helt själv!

På fredag slog jag ett nytt rekord. Egentligen slog jag många rekord, rekord i att springa i regnet till min skrivarstuga på landet och rekord i att äta chips till frukost. Men bästa rekorden var ändå mätta i tid och självrespekt.

Jag har tagit beslut för flera år sedan att aldrig ge avkall på mina personliga referenser och värderingar. Att som mormor sade: ”alltid säga något snällt om man kan, annars bara vara tyst”. Att mina viktigaste ledord i livet är att vara snäll och att använda orden TACK och FÖRLÅT. Att värdera det som betyder mest för mig; min familj och mina vänner. Att alltid vara generös och tacksam och att varje dag vara lycklig för det fina livet jag har. Att dra mig undan maktlystna och giriga människor. Att inte tolerera mobbning eller orättvisor. Att bygga och engagera istället för att skjuta sönder och underminera. Att uppmuntra och lära sig och att respektera de jag får förmånen att ha runt mig.

I går slog jag rekord i att vara stolt över mig själv! Jag stod upp för min familj, vårt hem och min integritet och principer. Jag vann ett dussin fans och förlorade några veckor av mitt liv. Men jag vaknar lycklig, nöjd, tacksam och utan ett spår av förlust. Allt jag har, har jag kvar!

 En rolig konsekvens av detta är att jag nu får ägna mig åt min favorit hobby igen! Dvs söka #Fruktkorg och #DrömJobb

Puss och Kram hela dan och tack Einstein!

Grattis Sonja på namnsdagen!

Det känns lite extra fint att vakna på morgonen och bli överraskad! Jag levde gladeligen i tron att detta var en helt normal dag som alla andra, förutom då förstås teaterpremiären i kväll där en närstående Cirkusprinsessa skall spela en viktig roll som stork (jag ser med spänning fram emot att förstå sammanhanget i varför det finns en stork i en pjäs som heter Sälflickan...). Sen hittar jag på FaceBook en gratulation på namnsdagen! Sonja-dagen! Vilken grej! Med viktig röst förklarar jag då detta fenomen med namnsdag i alla digitala kanaler och  kräver in gratulationer. Lydiga, lydiga vänner och twänner jag har - gratulationerna bara rasslar in! Och som smultronet på toppen så ringer min mor och sjunger för mig om en ensam tulipan på bemärkelsedan.

Dagen kan inte bli bättre! Och ja - tulipan stavas precis så: T•U•L•I•P•A•N - skall köpa ett helt fång till Storken i kväll!

Time to go

Så var det dags för den ned-tjatade pilgrimsvandringen då. Har packat en ryggsäck som mentalt kändes enorm, men som krympte märkbart för varje liten pinal som slank ner. Halvvägs genom packningslistan var den full. Har dividerat och funderat och undrat och vägt prylar. Klippt bort onödiga tvättlappar från kläder och vägt olika sport-toppar mot varandra för att hitta de lättaste. Det känns nästan som om jag var på väg på en jordenrunt seglats och måste plocka bort ögonbrynen för att spara vikt. Ingenting ryms in i den förbaskat lilla ryggsäcken. Har redan bestämt mig för att jag inte behöver glasögon, utan bara använder linser varannan dag för att spara utrymme (bör dock packa en kamera så att jag senare kan se vad jag missade under vandringen). Allergitabletterna kan jag inte vara utan, men deodorant tänker jag låna av Muminsystern. Borste är inte så viktigt för schampooet uteblev redan i första gallringen. Jag kommer äta middag i tränings-kalsonger som jag sedan tvättar under natten. Och behöver man verkligen ha med sig en karta? Är kanske inte en iPhone laddare viktigare? Muminsystern har packat en bikini, det ryms inte i min packning ifall jag inte skulle lämna bort strumpor. Så skulle tillfälle ges att simma så simmar jag i strumpor. Executive decisions! Känner mig väldigt äventyrlig och framförallt asketisk. Likheten mellan mig och en 1600-tals pilgrimsvandrare är slående! Ända skillnaden är nog mina knall-lila hörlurar.

Take what you need! Det viktigaste är väl ett gott humör och bra sällskap. Allt annat kan man säkert köpa i Galiciens vildmark, typ plåster....

Fasen, kom just på att jag inte har något regnställ.... äh, det har ju regnat i ett sträck i fem veckor där nere, rimligtvis är det väl slut på vattnet nu. Och jag har ju alltid mina strumpor.

Min gästblogg på #taggadforlivet

Blev tillfrågad att gästblogga på #taggadforlivet som är en del i ett projekt som fem studenter på från Linnéuniversitetet i Växjö driver. Deras syfte är att behandla ämnet digitala fotspår ur olika perspektiv, och visa på hur dessa kan användas i både positiv och negativ bemärkelse. I synnerhet vänder de sig till föräldrar, med barn i den ålder där det har börjat bli aktuellt att närvara i sociala medier och Internet. I allmänhet riktar sig sidan dock till alla som är och kan tänkas vara intresserade av ämnet.

Jag önskar dem all framgång och nedan ser ni mitt bidrag till bloggen. Snart kan ni läsa mera om deras projekt här: http://www.taggadforlivet.se/

Taggade barn

by Gästbloggare

När jag blev ombedd att skriva ett gäst blogginlägg här på #taggadförlivet så gick hjärnan genast in i primära vanors tankebanor – dvs. att skriva om hur fasanfullt det är med föräldrar som kastar ut sina barn i cyber rymden utan att först be om lov. Jag ser ju dem överallt:
FaceBook: Anna har bakat en kladdkaka i sandlådan idag
Instagram: Petter åker pulka i Humlegården i nya blåa byxorna
Twitter: Min lilla Pernilla har precis tagit sitt första steg

Inte för att tala om alla forum och bloggar som formligen väller över av baby- och småbarnshistorier som jag är totalt ointresserad av. För mig finns det inget mervärde i att veta vilken färgs utebyxor någon annans unge har, eller vilka kakor de bakar. Så kanske dessa digitala fotspår egentligen är precis just så ointressanta som det tvåtusenåttionionde fotspåret som lilla Twitter-babysen tagit. Lösryckta ett och ett är både stegen och inläggen totalt ointressanta. Men ponera att den twittrande mamman väljer att ge ut mera känslig information senare, berättar t.ex. om dotterns kamp mot sjukdom eller problem i skolan. För här kommer problemet, alla digitala avtryck bildar ett spår och ett mönster och det kommer vara det som är tungt att leva med när lilla Anna blivit 15 och hon ser sitt liv spelas upp på Google som en dålig technicolor film regisserad av den kommunikativa mamman. Jag menar missförstå mig rätt, jag älskar min mamma, men jag vill ju inte att hon skall regissera min livsbiografi eller berätta min barndoms story för alla.

Därför skall jag inte i den här bloggposten förfasas över vad föräldrar utsätter sina barn för, för det är faktiskt var och ens eget beslut. Föräldrar tar sådana beslut, både dåliga och bra – vare sig det gäller närvaro på internet, skolval, kosthållning, nattningstider eller klädval för barnen.

Vad jag dock kan berätta, är om min egen strategi för barn i min närvaro och hur jag omtalar dem på internet.

Min strategi är nämligen väldigt enkel. Den lyder så här: —————-. Ja, just det, den är osynlig. Min strategi är att barn skall få vara osynliga tills de väljer att träda fram själva och ge den bilden de själva vill förmedla. Jag brukar ibland jämföra det med en ganska vanlig strategi som adoptivföräldrar adapterar, de berättar ingenting till utomstående om sina barns historik före barnen kom till sin familj. De väljer att vänta tills barnen är gamla nog att förstå sin egen bakgrund och sedan själva kunna välja vad de vill berätta för vänner, grannar, fröknar, kusiner och hon trevliga tjejen i Konsums kassa. På samma sätt kan man göra med barns identitet på internet. Låt dem få välja sin egen väg och berätta vad de vill. Tids nog kommer de ändå kasta sig ut på FaceBook, Twitter eller vad som nu råkar vara aktuellt just då och kräkas ut sin ilska eller sprudla över av glädje för vardagliga händelser i deras liv – utan att förknippas med de där blåa gallonbyxorna anno 2012.
Problematiken i denna strategi är ju att vi föräldrar hela tiden fram tills det måste censurera våra vänner. Be dem radera på Twitter om de skrivit om dina barn. Ta bort deras kommentarer på din FaceBook wall när de med idiotens envishet fortsätter posta frågor som ”hur mår lilla Pontus nu då efter sin maginfluensa?”. Lilla Pontus vill faktiskt inte att mamma berättar för hela världen om hans magsjuka!

För att preventivt säkra internet territoriet för barn är det dock en bra idé att köpa barnets egen namndomän.se och .com samt registrera barnets namn på Twitter, Tumblr., Soup, Pinterest, Blogspot, WordPress, Google+ osv allteftersom nya populära domäner kommer. Då har barnet i varje fall en digital ram att börja fylla med information när tiden är mogen för det.
Skulle olyckan vara framme så kan dessutom dessa preventiva åtgärder visa sig vara väldigt lönsamma då de underlättar för en snabb och effektiv krishantering. Tänk er t.ex. att barnet har en genomrutten unge i klassen som har tillgång till internet och hänger ut det snälla rara barnet i en ofördelaktig text – då aktiverar man bara illa kvickt alla starka domäner och tar tillbaka kontrollen över identiteten.

Vill man dessutom ge sitt barn en riktigt fin 15-års present så tycker jag att man förutom att skriva över rättigheten för alla domäner, även skall ge en bra handbok till internet följt av en kommunikationsplan som inkluderar sekretesspolicy, insider loggbok, förslag på grafiska profiler och kalendarium. Men det är kanske bara jag som tycker så. Min lilla Kalle i sina fina gula gummistövlar skall ju bli världsmästare på att kommunicera digitalt och bli förste nobelpristagare i ämnet digitalium ;)

Texten är skriven av Sonja Catani, mest känd som sonjacatani på internet. Kalle har inte gett sitt godkännande till att bli omnämnd som förhandstippad nobelpristagare år 2020.

Jag älskar att söka jobb!

Knappt har jag hunnit bestämma mig för att rätta till alla rutiner och gå från att vara konsult till att bli anställd – postar en liten short story i ämnet, twittrar, FaceBookar, pratar och beter mig som vanligt med andra ord - och vipps börjar det hända roligheter. Det här är genuint det mest jippo-betonade jag gjort sedan jag besökte Euro Disney under hösten. Men mycket trevligare. Jag slipper köerna och franska lite småskrämmande Le Musse Pigg, kan bara luta mig tillbaka och enjoy the ride. Inom ett dygn har jag redan fått propåer om sju intressanta tjänster varav fem är superintressanta och två är überintressanta (eller trésintressanta kanske man skulle säga på en fransk theme park!).

Så nu skall jag sitta i min mysiga #SökerDrömJobb fun fair park och njuta av hur kul det är att söka jobb!!! Undrar om jag kan ha det som en hobby eller ett fritidsintresse i framtiden?

PS. den ur sammanhanget lite lösryckta bilden är lånad från denna roliga blogg.

#SökerDrömJobb och #fruktkorg

Efter fyra år som egenföretagare och konsult inser jag nu att jag saknar en fruktkorg! Alla mina nära, kära, älskade familjemedlemmar har äntligen rutiner och en fungerande vardag och därför vill jag börja jobba ”helt normalt” igen – med fruktkorg, underbara kollegor och världens bästa chef.

Jag tänker alltså söka anställning! Hejdå, konsultåren!

Lite mera om mig och varför man skall anställa mig!

Förutom att jag är snäll, lojal, glad, entusiasmerande, energisk, inspirationsgivande och aktiv, så är jag också extremt effektiv.

Gör mera snabbare och bättre!

Bäst fungerar jag som kommunikationschef, även om jag också är ruskigt duktig på att fickparkera och gärna skulle lära mig att köra truck. Jag är generalist med den tacksamma förmågan att snabbt lära mig det mesta om det bästa, men också färdig att testa mer än de flesta. Jag har lyckan att ha gener som hjälpt mig lösa Einsteins test som han påstod att 98% inte kunde lösa.
Einsteins omöjliga test är en kul manöver som kan utövas som hobby!

MEN i praktiken hjälper inga testsvar eller betyg – där ute i verkligheten skall man visa på resultat – kommunikationen är företagets verktyg att nå mål, ett stöd för säljkåren, ett måste för marknadsavdelningen, en push i rätt riktning för medarbetarna. Men främst finns kommunikationen där för att förmedla företagets vision, produkternas betydelse och tjänsternas inverkan på målgruppen – för att kommunicera med målgruppen och för att driva bolaget framåt. Man kommunicerar helt enkelt för ATT:
Ta reda på vad målgruppen vill ha – och sedan ge just det - till dem!

Nöjda kunder, glada investerare, trygga medarbetare – allt är sprunget ur kommunikation. Dessutom kan man ju på köpet förmedla ett budskap, ha en interaktion med media och bli ruskigt aktiv och bra i sociala medier.

Nå mål och sätt upp högre mål, genom lyckad kommunikation kan man alltid ta ett steg vidare och vidare och vidare!
Nu låter jag som en skojfrisk och pigg PT…

Men stanna upp ett tag, kanske jag kan vara just så inspirerande, strukturerad och kunnig som en PT, och lite mera därtill.
Eftersom jag är extremt seriös i allt jag gör så finner jag att humor är ett underbart balanserande personligt verktyg!

Have CV – will show

Har senaste 15 åren, förutom att ha jobbat brett som kommunikationschef och -konsult, skribent och med PR/IR, även hunnit med fruktkorg på både börsbolag och privata medelstora bolag.  Jag har skrivit över 3000 blogginlägg för 10-tal bolag, jag har spökskrivit bloggar och jag har twittrat runt 10.000 intressanta budskap för flertalet varumärken. På FaceBoook, Instagram, Tumblr, Soup, Pinterest och Google+ har jag loggat in med fler olika accounts än jag kan minnas, men alltjämt lämnat efter mig digitala fotspår som gett minst lika bra effekt som många av de otaliga pressreleaser, kvartalrapporter och Q&A’s jag skrivit. Eftersom jag inte bara skriver texter så lägger jag till listan några fler punkter, som tex att jag kreerar presentationer för allt från investerarseminarier till föredrag till produktlanseringar och roadshows.

Jag har gjort strategiska kommunikationsplaner som hjälpt många företag att hitta ut ur respektive corporate-dimma, jag har styrt upp praktiska socialamedier-strukturer och jag är van med att hantera mediaval och -budgeter. Jag älskar att göra krångliga processer enkla. Att analysera en hemsida och utmejsla ett korrekt språk är en vardagssyssla jag stortrivs med.

Och ja, jag skriver både på engelska och svenska. Electrolux använder mig till engelska releaser, medan t.ex. tidningen Connoisseur vill att jag skriver personporträtt på svenska.

Min repertoar är bred!

Som ni ser är min repertoar bred. Jag kan med fördel ändra mitt stilspråk och anser härmed att vi skall frångå den väldigt snabba och tillsynes moderna språkformen som undertecknad nyttjade tidigare i sin text. Således kan vi nu övergå i ett lugnare tempo och se över vad denna Sonja Catani, självutnämnd kommunikationsexpert, egentligen vill komma till tals med.

A little less conversation a litle more action please!

Kort och Gott: jag vill bara ha världens bästa chef, underbara kollegor, ett företag med produkter eller tjänster som triggar mig och självklart en F R U K T K O R G

Ni når mig här! Jag bjuder på lunchen!
sonja@sonjacatani.com
Twitter: sonjacatani


Och som alltid Sharing is Caring! Den som hjälper mig hitta mitt ideal jobb blir som tack självfallet bjuden på en fantastisk middag med de godaste champagnerna och vinerna samt går garanterat från bordet med ett stort leende åtnjutande hjältestatus i ett evigt glimmer av triumf av sällan tidigare skådat slag!

Gör mera – snabbare och bättre! Om jobb idag och förr i tiden

Mitt minne av min Far var att han alltid jobbade när jag var liten. Det här är säkert inte alls sant, men barns minnen är ju oftast ganska generaliserade – så där elsabeskowaktiga att alla vintrar var soliga med en meter snö på gården, somrarna var varma och precis lika soliga, under hösten fanns det endast vackra ek- och lönnblad som aldrig var blöta men nog vackert gula och orange och under våren sken självklart solen också och alla körsbärsträd blommade i en unison symfoni.

Så generalistiskt var också mitt minne av min Far, han satt alltid instängd i biblioteket och läste ”viktiga papper” och så knackade han på en räknemaskin, stor som fem iPads staplade på varandra, och ut rasslade en lång remsa papper med massor siffror på. Jag älskade den mackapären, brukade i smyg knacka ut långa matematiska formler som säkert fått Isaac Newton att skutta jämfota av lycka, iofs hade troligen de konstnärliga och kreativa långa pappersremsorna som med lite klipp-klipp-tejp-klister blev fina dekorationer också fått en och annan TV-inredare att jubla. Sen hade ju Far en gammal skrivmaskin, den var faktiskt uråldrig redan på 70-talet. En Underwood skrivmaskin, jag hackade fram bokstäver på den i en rasslande fart (mycket snabbare än jag idag skriver på en MacBook Air). Oftast hade jag inget papper i skrivmaskinen, för de var undangömda i en låst låda nederst i det gamla skrivbordet. Konstigt nog var många lådor låsta – kanske för att inte utsätta fler roliga manicker för min handfasta nyfikenhet. I brist på papper så såg spolen på Underwood skrivmaskinen ganska speciell ut (även här ett yeiy yeiy skrik från alla TV-inredare) det var liksom fem lager bokstäver på varandra, hela varvet runt. Läste man noggrant så stod det nog AAAAAGGGGGTTTTVVVVNNNNDDDDDRRRRRLLLLL Kanske ett extra D precis mitt i. Detta gjorde min Far rasande! Bläckbandet var nämligen dyyyyrt. Små barn skulle iiiinte leka med Fars skrivmaskin. Han förstod aldrig att det inte var en skrivmaskin, utan en hinderbana för små fingrar som skuttade mellan tangenterna (man fick inte slå ner för många samtidigt för då blev de till en outredbar klump), sedan gjorde man ny rad och fnittrade av glädje över ”pling” ljudet.

Förutom att jag nu totalt kom av mig i ämnet och tappade den ursprungliga tråden så fick jag en enorm längtan efter en gammal Underwood skrivmaskin. Det är en föga förhoppning om att få ärva den min Far skrev sina ”viktiga papper” på, den är nämligen fortfarande i flitigt bruk. Far skriver långa brev på den. Han vågar vägra dator, trots att jag försökt locka med möjligheten att skriva ut flera kopior av ett och samma brev om man har en dator. Det har han löst med att klämma in ett karbonpapper mellan de gulnade vattenstämplade strukturerade pappersarken. ”Bästa Dotter….”

För att återgå till ämnet och frågan jag funderar över: ”jobbade man mera förr i världen, eller jobbar man mera idag?”. Jag tror att man jobbar mycket mera idag. Tänk på alla mail och tänk på hur snabbt saker kan skrivas, räknas, utvärderas, kontrolleras, undertecknas, kommuniceras och levereras. Men inte bara det – tänk på tiden vi lägger ner på att göra det. Minst 10 timmar per dag, utspritt över dygnet. Hejdå 8 timmars arbetsdagar. Man kan gott och väl sitta på ett kontor i 6 timmar och fortfarande ha en 12 timmars arbetsdag. En halv timme på tåget på morgonen gå igenom mail och svara. Halva lunchtimmen kolla Twitter och sprida rätta budskapen. Tjugo minuter i bilkön se den där instruktionsfilmen på YouTube så är så viktig. Under barnets gymnastikföreställning läsa igenom senaste kontraktet som kommit in i mailen på iPadden. I kassakön på Konsum uppdatera tidrapporten i den nya Appen. På löpbandet snabb skanna alla senaste kommentarerna i viktigaste forumen. I badkaret på kvällen svara på alla kommentarer i olika forums trådar. Medan man lagar middagen vidarebefordrar man viktiga mail med kommentarer. Diska och läsa amerikanska morgontidningarna som precis kommit ut och sedan efter att man nattat passande barn, man, fru, sambo, särbo, delsbo, katt, hund eller hus-snigel så sätter man sig ner och jobbar ett par timmar till. Bara. För. Att. Man. Kan!

Ja vi jobbar mera idag än tidigare, min Far läste ändå inte viktiga papper medan han sprang maraton. Däremot gjorde han det på skolavslutningar varmed vi har en hög bilder av barn som inte ens gick i min klass (läs papper, titta upp, se intresserad ut, hoppas det är egen dotter på scen, fota, fortsätt läsa viktiga papper) Detta trots att varje kort på den tiden skulle planeras noga innan det togs för det var dyyyyyrt med kamerafilm och framkallning.

Idag kan vi alltså jobba mera, snabbare och billigare – digitalfoton kostar ju ingenting – så fire away där i skolans gymnastiksal, det gör inget fast du fotat femton främmande skolkamrater, så länge du fått med åtminstone en bild av ditt barn som Tant Sofia i Folk och Rövare i Kamomillastad (min till dags dato största insats på teaterscenen – icke dokumenterad)

Fly me to the moon!

Ser man på! En bild av mig flygandes på min kvast, lite käckt viftande med fötterna över de rokoko-mjuka molnen. Åh vad jag älskar påsken, man får äta massor med choklad och slipper bry sig om att leta parkeringsplatser eftersom man kan transportera sig med det mycket lättare parkerade fortskaffningsmedlet - kvasten.

Tänk om Manolo Blahnik är min pappa???

Jag sitter och skall skriva en offert till en, hoppeligen, ny kund. Ju mer jag predikar om vikten av digital identitet och google så inser jag att det finns en överhängande risk att min kära Far inte alls är min biologiska far. Jag tror att min mamma haft en affär med Manolo Blahnik!!! Inte för att jag överhuvudtaget skulle ha ärvt en genetisk fäbless för skor - utan för det kända taletsättet om skomakarens barn! Jag har ju totalt misshandlat mina egna internet domäner. Skäms Sonja!

Jag måste anställa någon som hanterar mina egna hemsidor!
(gärna någon som också är skomakare)
 
Exempel på dåliga hemsidor:
www.sonjacatani.com
www.sonjacatani.se
www.sonjacatani.n.nu
www.sonjacatani.me

Kamera-Lasse och "Du är googlad"

Så kom dagen för Dokument Inifrån’s “Du är googlad”. Det vore väl en underdrift att inte vilja leka Gert Fylking utanför Svenska Akademiens dörr och utropa ÄNTLIGEN. Inte för att det skulle ha varit tråkigt med jobbet bakom och till viss del framför kameran i dokumentären, men för att det pågått så länge och nu vill jag se slutresultatet och hur den mottas. Det har varit mycket ”förtvätt” redan, speciellt under veckan som gått då bla Alex Schulman valde att ta bort blogg posts han skrivit. Detta är fortfarande ganska små komponenter i helheten som dokumentären visar. Mycket fokus har det också varit på de duktiga experterna Nikke och Brit, vilket är jätte kul. Deras bloggar är fulla med bra inlägg om deras roller i dokumentären, viket säkert kommer vara extra intressant att läsa efter att man sett hela dokumentären och ser sambanden.

Men jag tror de som ställt upp i första delen av ”Du är googlad” Tina och Bengt kommer bli de riktiga vinnarna. Läs Tinas dotter Emmas fina bloggpost här, så får ni lite bakgrund. Bengt kommer ni älska bara för hans underbara skånska. Se förhandsklippet här.

För min egen del har det, förutom att ha varit en kul upplevelse att vara med i ett projekt som handlar om digitala identiter vilket jag brinner för, varit mest givande för att jag fått nya vänner på köpet. Johan Ripås (Johan Ripås med hela svenska folket imorgon) och hans härliga familj har blivit jätte goda vänner. Jag ser fram emot vår resa till Kenya för att snart träffa dem på nytt!

Så vad är nederlaget i det hela? Jo att den über-charmiga kamera Lasse inte började twittra eller blogga. Trots alla intervjuer han filmat, alla personer han träffat som mässar om nätnärvaro, så står han fast vid sitt beslut att ”det där med internet” inte är något för honom.

Kamera-Lasse! 
Kom på kaffe, lunch, drinks, middag, vadsomhelst – snart – så att jag får höra fler av dina roliga historier!

Bilden är stulen härifrån

Same procedure as last year? Same procedure as every year!

Det är nu det gäller. I år skall jag slå alla med häpnad och visa min gröna tumme, den gröna tummen som egentligen inte alls är grön utan närmare bestämt någon vacker nyans av rött. Röd som i färgen av delikata jordgubbar med namn som Elsanta eller Pegasus. Eller om vi nu skall vara helt ärliga så är min trädgårdstumme mitt i handen och färgen spelar ingen roll, för det mesta som rör framgångrikt trädgårdsarbete är mera fantasi än verklighet i mitt fall.

Tidigare år har jag utmärkt mig för att bl.a. ha det mest konstnärliga äppelträdet. Jag hade dissekerat det helt själv, utan någon som helst hjälp av grannen. Ni vet den grannen som har mängder vackra röda äpplen i augusti medan jag endast kan stoltsera med ett konstnärligt klippt äppelträd. Jordgubbar däremot har jag hur mycket som helst av, mängder, massor, kvantiteter, men de är av en konstig egen art som är vita till färgen (kanske dom heter fragaria albus på latin?). Röda jordgubbar ser jag aldrig röken av. Lösningen till mysteriet torde återfinnas i koppling till förklaringen om vart mina andra grannars blommor försvinner. Det finns nämligen en liten hortikulturell-terrorist inneboende hos mig. Hon är en tvärhand hög och älskar att plocka färgglada blommor och vita jordgubbar. Hon förstår inte skillnaden på mitt och ditt. Hon ser inte heller skillnaden på rött och vitt. Mina grannar är måttligt roade. Jag har ryggskott av att ducka bakom häcken för att undvika deras sura miner.

Jag bestämmer mig för att försöka mig på sallad istället eftersom det är ett känt faktum att inga barn äter sallad, inte ens under hot om att aldrig mera få omogna jordgubbar till efterrätt. På salladsfröpåsen står det nogranna instruktioner om att man skall gräva en ränna och plantera fröna med ett visst mellanrum, sticka ner dem i jorden, vattna före och efter och hjälp så mycket instruktioner jag tror visst jag tappade bort mig. Jag gör istället en liten snabb version som i korthet ser ut som följer; dra en ränna med fingret i jorden, gör en översvämning i den samma, häll ut alla salladsfrön i den och täck med jord, sätt dig på terrassen med ett glas champagne (gärna gjort på en blandning med övervägande pinot noir- och pinot meunier-druvor) och invänta stora vackra smakrika, ekologiska salladshuvuden till samtliga kommande sommarmiddagar. Efter tre veckor hade jag en liten rak skog av något som mest påminde om fyrklöver, likheten med salladsblad kunde inte ens den tvärhandhöga dottern se i sin fantasi, än mindre övertygas till att äta dem. Jag skickar i panik ett sms till Mor för att få råd. Hon replikerar snabbt med instruktioner om att vattna mycket (ny översvämning i rabatten) och att sedan lägga ett täcke över dem till natten. Sagt och gjort, salladsbädden sov gott i en vecka under ett dubbel duntäcke från Hästens.

Grannarna fick ryggskott för att de skrattade så att de vek sig dubbla bakom häcken. Den tvärhandhöga dottern fortsatt på diet av omogna jordgubbar och jag gav mig själv ett löfte om att nästa sommar, då skall jag i varje fall vara på grön kvist, eller så får jag väl istället trösta mig med fyrklöver, lycka och ett glas champagne på terrassen (väl gömd bakom häcken).

Same procedure as last year.....

Stegring, feber och resning - på finlandssvenska

På finlandssvenska kallas en lätt feber, dvs. ca 40 grader för kvinnor och ca 37 grader för män, för stegring. Det är alltså före man har orsak att börja klaga. Före man har orsak att sjukskriva sig och ligga i sängen och kallsvettas med hägringar och ropa efter blåbärssoppa eller i vissa fall hummersoppa.

Ordet stegring är ganska bra tycker jag, febern stegrar, det betyder inte att den går överstyr eller ens utvecklas till regelrätt feber, det är mera som en förvarning om att det nu lönar sig att äta extra mycket zink, echinaforce och spirulina för att undvika att bli sjuk. Lyckas man inte besegra stegringen så kommer febern, ca 41 grader för kvinnor och ca 37.1 grader för män. Blir man riktigt sjuk så är det hög feber, ca 42 grader för kvinnor och 37.2 för män.

Jag fick i varje fall sms i morse från en stackars Galoschgubbe som lidit hela natten av vad han kallade Resning. Ett försök att på finlandssvenska beklaga sig för en kroppstemperatur om 37 grader.

Tror jag….

Bästa sättet att ta hand om sin digitala identitet

Äh, strunta i allt jag sagt tidigare om att "Du är googlad" - nu har min vän Ray Dar rett ut begreppet! Du är egentligen "Go o' Glad"!

Lev efter den devisen, så blir livet så mycket trevligare!
(men glöm inte bort den digitala identiteten, vare sig den har jetlag eller inte, för go(o)glad är du ändå)