Kodare är de nya hantverkarna

I dagens samhälle behövs handicraft och hantverk precis lika mycket som i forna tider. Då syftar jag inte bara på hanteverkare så som snickare och elektriker, dom behöver jag alltid. Det finns inga gränser för hur många snickerier och eljobb man kan utföra. Jag älskar snickare och elektriker. I den bästa av världar har man dessutom som jag, lyckats finna sin rätta! Eller i detta fall sina rätta. För jag har funnit rätt snickare och rätt elektriker och det känns nog ungefär lika stort som om någon av mina mera kärlekskranka vänner hade funnit Den Rätta, ja i deras fall alltså Den Rätta Kärleken.

Lyckliga jag har Den Rätta Snickaren och Den Rätta Elektrikern.

Så långt är alltså allting väl. Men nu kommer vi till moderntids snickerier och eldragning. Dvs, kodare för hemsidor, iPhone Appar och dylikt. Var finns dom? För ett år sedan fanns det tusen nördar som var glada att koda lite smått och gott när man ringde dem. Nu är dom uppslukade av jorden fram tills de dyker upp DI Weekends helgbilaga och har lanserat en egen App med Alfapets regler fast utan Svenska Akademins Ordlista. Det sista är oförlåtligt. Det är som att sätta in ett elsystem för spotlights och glömma lägga in strömbrytare. Dessutom är det oförlåtligt att alla kodare bara försvinner. Var är ni? Sluta göra egna Appar och bli miljonärer, kom tillbaka, vi älskar er som nördar. Vi vill prata open-api med er. Vi förstår att Unix är coolare än Mac och att Android ger er hundratals bättre möjligheter än iPhone. Vi vet att ni heldre kallar geopositioning för location based. Allt är förlåtet! Kom tillbaka. Jag lovar leka snällt med er! Snälla, ni kan till och med få alla mina backslash och double dot key board tangenter om ni är snälla och kommer tillbaka. Kom tillbaka era App-miljonärs lymlar!!!

Kodare är dagens hantverkare. Dom jobbar bara när det passar dom, konstiga tider, utan offerter och det blir alltid dubbelt så dyrt och krångligt och man förstår aldrig riktigt vad dom gör och varför dom dricker så mycket kaffe.

Det var dagens insikt. Ovan mitt QR-kort i ett försök att prata med kodare. Skall tälja en likadan i trä för att kommunicera med min snickare.

Stephen Fry, bläckfiskar och livets pussel

Läser den fantastiska boken “The Fry Chronicles”, skrattar högt och vill liksom citera varje roliga, betydelsefulla mening på Twitter eller Google+. Inser dock att detta skulle liknas vid att piratkopiera och distribuera mer eller mindre känt litterärt verk, även om det skulle bli ca 2-3-4-tusen tweets innan jag var klar med alla citat. Undrar egentligen hur det där hänger ihop – hur mycket får man citera ur en bok utan att det blir en piratkopia?

Tillbaka till den riktiga boken, med frasiga IRL sidor och glansiga bilder av en okammad och ung Stephen Fry. Han var nog både oborstad och okammad som ung, men det underbara är hans sätt att helt öppet och med den största portionen av självironi berätta om sina sämsta sidor. Att han dessutom gör det i långa måleriska meningar proppfyllda av underbara kluriga brittiska adjektiv, blandat med helt egenpåhittade ord – det är bara orgasmiskt att läsa. Det sista adverbet ”orgasmiskt” har jag lärt mig av Stephen Fry. Man kan ju inte annat än älska vokabuläret hos denne man som myntade uttrycket ”luvvie”. Bara det borde väl säga allt om honom och hans loveliga språk.

Så just nu försöker jag få ihop livets pussel så att Stephen Fry och jag får spendera möjligast mycket tid tillsammans. Övervägde igår att ställa om klockorna hemma bara för att få krypa ner mellan rena lakan och lägga mig med Stephen. När jag äntligen avverkat dagens fyrahundrafemtiotvå e-mail och får krypa ner mellan de rena lakanen så inser jag att jag inte var den enda som tänkt sova i rena, nystrukna lakan som torkat utomhus i den lena vinden som gett den där höstdoften som man inte kan reproducera ens med tvål och parfym från Byredo. I sängen är det redan fullt. Och det är ett känt faktum att det här med att ha barn som invaderar och övertar sängen inte är vare sig rogivande eller bådar för en natt som lämnar en utvilad. Mest kan det jämföras med att sova på en 40 cm bred säng i tropikerna samtidigt som man skall brottas om utrymme med en bläckfisk.

Stephen Fry fick sova på soffan!

Så när jag nu pusslar ihop mitt livspussel som påminner om en Rubiks kub med massor nya spännande färger, så märker jag att det inte bara är bläckfisken som förstör min nattsömn. Men mera om det en annan gång. Nu skall jag tvätta lakan, hänga ut dem att naturtorka, handstryka dem med stärkelse och sedan flytta om klockan till 20:00.

Nati Nati - puss och kram hela dan

Lögner, intriger, sanningar och krisberedskap på Kungliga Operan

Igår såg jag Figaros Bröllop på Kungliga Operan i sällskap med en av cheferna som hade jour. Detta var väldigt väldigt spännande, eftersom att ha jouren under en kväll på Operan bland annat innebär att inga scenkonstverk, kristallkronor eller ventilationstrummor får ramla ner i skallen på artister, orkestermedlemmar eller publik. Jag satt som på nålar och var förberedd på krishantering av högsta rang, skulle något sådant ha inträffat.

Men det inträffade inte. Krishantering skötes på annat håll just denna fredagkväll. Däremot var det en fantastisk uppsättning av Figaros Bröllop och koreografin och scenografin var otroligt vacker och fin. Jag har sett en uppsättning i Helsingfors för flera år sedan där handlingen utspelades i en park, låt oss säga något som skulle likna Djurgården, men då tappade man totalt konceptet över vem som var vem och hade vilka kopplingar i denna ”one day of madness” opera av Mozart. Kungliga Operans uppsättning utspelades på ett hotell med tydligt markerade dörrar för var och en av huvudrollsinnehavarna. Mycket pedagogiskt och bra. Och handlingen då? Ja den lär man sig mycket av, de som ljuger och konspirerar får inte gifta sig med den de egentligen vill gifta sig med och far man med osanning så straffas man alltid i slutet.

Bra lärdomar som jag hoppas alla kan ta del av. På slutrakan får Greven Almaviva göra en vacker kungspudel och be alla om ursäkt.

Puss och Kram hela dan

Trotsålder!

Igår bestämde jag mig för att säga NEJ till allting. Detta är inte helt normalt eftersom de flesta som känner mig vet att jag lyckligt ropar JA långt före frågan ens är ställd.

- Skall vi kanske stjäla en…
- JA!!!!!!!! Vilken toppen idé!!!! Utropar Sonja och rusar fram till den obemannade polisbilen

Kanske detta är orsaken till att jag ibland hamnar i smått krångliga situationer. Men nu var situationen en annan. Jag måste nämligen lära mig att säga nej, för jag måste hinna komma i kapp mitt liv. Jag måste sluta ta alla samtal. Jag måste inse att Twitter gott och väl har överlevt sommaren trots att jag inte postat annat än auto up-dates varje dag klockan 12 där det står:

@sonjacatani Sonja Catani
It is currently August 30, 2011 at 12:00PM and I'm happy - if nothing else is stated. Using ifttt.com

Eller vänta lite, har Twitter överlevt detta? Eller har kanske hela sajten gått under och värderingen om ca 10 miljarden dollar gått upp i tomma intet? Strunt i det nu, om börsen överlever Greklands ekonomi så överlever nog också Twitter utan mig.

Jag måste helt enkelt sluta engagera mig i varenda en sak som ploppar upp. Alltså tar jag ett vuxet beslut om att ingå trotsålder och hädanefter säga NEJ till precis allting. Och det måste jag förstås meddela på Facebook, för en socialmedia site behöver vi väl hålla kvar ifall nu Twitter gick i konkurs i somras.

Jag säger hädanefter NEJ till alla som ringer och behöver hjälp. Nej till alla som upptar min tid. Nej till att anpassa mig efter alla andras tider. Nej till att stressa. Nej till middagar. Nej till konstutställningar. Nej till politiska partier. Nej till konserter. Nej till biobesök. Nej till jehovas vittnen som knackar på dörren. Nej till resor. Nej till fester. Nej till att skänka pengar till gamla tanten som står med insamlingsbössan utanför lokala Konsum och troligen samlar in pengar till att dryga ut sin egen matkassa. Nej till att bära gamla tanters matkassar. Nej till att köra gamla tanter hem som låtsas ha tappat bort sig bara för att lura till sig en skjuts hem. Nej till en låda champagne. Nej till en rolig resa.

Det gick jätte bra. I cirka tio minuter. Sen fick jag dåligt samvete och insåg att trotsåldern är självisk. Ingen förstår ett nej ändå och stackars tanten utanför mataffären i Djursholm kanske egentligen samlar pengar till Twitters konkursbo. Så jag bjöd in Jehovas vittnen på kaffe, tog emot alla mina vänners samtal och nu skall jag återgå till att smurfa Ja.

Sonja är tillbaka, trotsåldern är över!

Den som har flest promenadstavar vinner!

Så efter flera månaders tystnad kommer jag på, med en ful bild, att den som har flest promenadstavar - vinner!

I'll be back med mera Bus & Kul

---
Posted from my iPhone

Operan i Orange och Att välja det rätta stället för dramatik.

Igår skulle 7996 för mig okända personer, 3 välkända vänner och jag se Aida på den enorma gamla romerska amfiteatern i Orange. Dessutom fanns det ett antal fantastiska opera tenorer, sopraner, en enorm kör av krigare, ett helt harem och självklart en drös slavar som under triumvirat fördes in på scen till takt av silvertrumpeter.

Det slutade med att jag svimmade. Dramatiskt. Franska läkaren var skitsnygg!!! This was fun. Let's do it again next summer

---
Posted from my iPhone

Pur Sucre!

Det skall vara rosa och det skall ha socker!

Ja, detta är inte Sverige

---
Posted from my iPhone

Med järnhand och stadig blick stegar jag mot himmelriket

Det finns få saker som får mig så upphetsad som apotek och städattiraljer. Ja det vore väl enorma järnaffärer i stil med Claes Olsson då. Detta säger väl mera om mig än något annat. Strunt i mitt kompulsiva behov av att samla på champagne från årgången 2003 eller mitt smått galna sätt att räkna trappor och göra TODO-listor – järnaffärerna slår allt det hands down tio-noll. 10-0 järnaffären kontra Bollingers absoluta raritet av 2003’a med få bubblor men desstu underbarare smak.

Under några dygn på Rivieran har jag fått njuta av dessa laster. Inte av champagne då, det sparar jag till ett mindre festligt tillfälle. Men järnaffären. Åh wow. Den var större än vilken som helst K-rauta eller Claes Olsson jag någonsin besökt. Den var E N O R M. Jag blev så till mig av alla slipmaskiner och tryckluftsborrar som talade franska så jag missade helt och hållet att kolla vad affären egentligen heter. Att jag bara skulle inhandla en ”blipper”, d.v.s. en liten grå historia med blåa knappar, som man fäster vid en nyckelknippa och så gör man ”blip” och så öppnas magiskt portar, lampor tänds och garagedörrar fungerar som om jag hade utropat ”alibaba öppna dig”. Detta glömde jag. Jag stod helt på fullt alvar och diskuterade möjligheten att inhandla en orange-gul cementblandare istället. Den trevliga franska försäljaren som inte förstod ett smack av min dåliga franska blandat med italienska (se tidigare bloggpost om italienska för nybörjare och bok-kris) brydde sig inte alls om min rotvälska. Han hade sett mitt ha-begär och att alla mina ”please let’s buy it” signaler stod på högsta frekvens färdiga att utnyttjas och exploateras. På sälj-snack var jag varken Prospekt, Suspekt eller Close to Deal, jag var Done Deal. Före jag ens öppnade munnen och hasplade ur mig mina tvetydiga fransk-italiensk-engelska ord i stil med ”I wantta, no pardon, I’a need’a to buyya that cementblandare, does it come in pink? La rosa? Le rosé?” så visste han att hon, HON, kommer att köpa en cementblandare. Han hade nog redan räknat in sommarbonusen och såg sig själv och familjen ligga på St Tropez Nikki Beach beach och sörpla rosé vin (”bien sur madame, itta issa availaballe in pink, you buy the paint over there”), men det var tills verklighetsfanatisten till sällskap kom rusande och skrek non non, du får inte köpa en rosa cementblandare. Han hade nämligen siktet inställt på en splitterny borrmaskin som dessutom kunde häfta tapeter tillbaka till väggarna som de hade tagit ut sin skilsmässa ifrån.

Needless to say. Nu sörplar försäljaren rosa champagne och jag sitter och undrar över vad vi skall göra med alla dessa verktyg. Speciellt som vi inte ens kan öppna garagedörren med ett ”blip”, för ”blippern” -  den glömde vi såklart att köpa.  

Äh jag skämtar ju bara, tror ni verkligen att jag skulle köpa en rosa cementblandare och en skilsmässohäftmaskin?

Nej, jag joggade självklart raka vägen till ett apotek för att överkomma mitt galna beteende i järnhandeln (som var så stoooor). På Apoteket känner jag mig tröstad och lugn. Jag hittar aliment för de mest konstiga krämpor och dessutom är alla instruktioner skrivna på franska så jag kan i lugn och ro hitta på egen dosering. Åh, himmelrike alla dessa lösningar på alla dessa problem. Liktorn, celluliter, magont, kvalster, allergier, små sår och ont i håret. Jag är i paradiset. Damerna talar dålig engelska och passar upp mig och svansar runt mig och säljer tandtråd och nagelfilar och plåster så det härliga står till. Jag dansar ut från Apoteket,  La Pharmacie, och är hög på endorfiner och vitaminer och apoteksdamernas glada miner.

Märkbart fattigare sitter jag nu och tittar på cementblandaren som blandar ihop Omega 3 och järntabletter och inser att jag i morgon får skriva om min fableisse för städprylar.

Muren, Drottning Kristina och andra nötter att knäcka

Det här med att befinna sig på Rivieran. Först av allt (en dålig svenglandism av uttrycket ”first of all”) så kräver det många böcker. Mängder av böcker. Inte endast en, ensam, en singularis, singelexemplar ynka tegelstensroman som jag lyckades läsa till sidan 645 redan på flyget ner. Så nu sitter jag här, 126 sidor senare på sidan 772 med ordet SLUT obarmhärtigt uppkört i ansiktet, utan tegelstenar. Nära St Jaques finns det dock en mur fylld av lockande tegelstenar som de lokala fransoserna bara längtar efter att någon skall demontera, eller kanske till och med demolera. Muren är nämligen gammal, väldigt gammal, inte vacker överhuvudtaget och har absolut ingen annan funktion än att orsaka trafikstockning mellan 7:30 och 09:00 varje morgon och 17:00 och 19:30 varje kväll. Allt endast och bara på grund av muren. Muren med de uråldriga tegelstenarna som någon lokal politiker avgjort att är så vackra att de omöjligtvis kan demonteras eller demoleras till förmån för en passage som låter två små franska bilar mötas i en kurva utan att riskera olyckor som skulle störa den i övrigt ganska slumrande stadens ambulanskår. Men eftersom jag nu är på jakt efter en tegelstensroman och inte efter att orsaka vare sig skada på lokala kulturarv i form av murar, eller lokala bilolyckor i form av demolering av de samma, så gräver jag igenom alla bokhyllor. Jag ratar nybörjar italienska kursen. Den läste jag redan förra året och kan tillägga att jag hade noll nytta av att kunna presentera mig på italienska i Frankrike. Fransoserna jag mötte och som säkert allihopa är kusiner till lokala politiker som gillar St Jacques muren, uppskattade inte detta överhuvudtaget. Butte why? Ma perché? Eller om ni nu skall vara så frankofiliga: mais pourquoi???

Gräver vidare bland böckerna och hittar till slut en biografi av Peter Englund över Drottning Kristina. Får dock ganska omedelbart ett mail av en frankofil som säger att jag inte skall läsa den för den inte är bra. Detta har jag redan hunnit upptäcka efter att ha hunnit igenom halva boken på en timme. Nej, det är inte ett litterärt mästerverk och nej det är inte en tegelsten. Närmare bestämt något som kunde vara fyllnad i tegelstensmuren. Den vid det här laget kända utrotningshotade muren. 

Något annat som är utrotningshotat, förutom fula murar som inte fyller någon annan uppgift än att orsaka trafikstockning, är fotnötter ¹. Dessa använder sig herr Englund flitigt av. De finns minst en per sida ². Men här kommer det kluriga in. De är inte klassiska fotnötter av typen som refererar till andra verk eller statistik eller forskning ³. Nej, de är fotnötter som broderar ut författarens text ⁴. Något som jag kunde ha tänkt mig att var en parentes ⁵. Eller ett eget stycke ⁶. Eller bara lite extra information som egentligen är information som gott och väl skulle kunna finnas mitt i den löpande texten ⁷. Så jag kan inte ha en åsikt ifall jag gillar boken eller inte, jag klarar nämligen inte av att läsa den ⁸. Jag ger upp före den ens skulle platsa som tätning mellan de minsta skiffren i den franska muren. Chiffer är nämligen vad texten mest kan förlikas med.

Såja nu skall jag äta artichocka som är stora som tegelstenar, eller kanske två murbräckor ⁹!

¹ Dessa fotnötter kan vara av olika karaktär, men de ger ofta ett litterärt mästerverk en viss aura av pondus och vetenskapliga bevis som låter läsaren tro att författaren varit ytterst noggrann i sin research

² Jag skämtar inte det finns minst en per sida, ibland till och med två eller tre i varierande längd

³ Gud förbjude, här skall vi inte följa gängse norm utan vara helt och fullt revolutionära liksom Drottning Kristina var då hon först abdikerade och sedan konverterade

⁴ I’m not kidding you, det kan vara hela stycken med åsikter

⁵ Några sådana har jag förövrigt inte hittat i boken. Parenteser alltså

⁶ Nöupp inga sådana heller

⁷ Märker ni hur jävla jobbigt det är att hoppa ner till sidans slut för att läsa dessa fotnötter???

⁸ tycker ni att det är roligt att läsa mina små kommentarer här nedan? Nähej? Jamen tänk er då att de ibland skulle referera till fakta eller annan litteratur. Jamen exakt, man kan inte sluta läsa dem, även om de flesta är totalt onödiga!

⁹  Åh vad jag önskade att jag kunde hänvisa till ett känt litterärt  verk just här. Eller åtminstone till en känd mur!

Korrigera din misstag i tid!

Alla som har en "smartphone" liksom en iPhone eller dylikt, vet att smart inte alltid är en helt korrekt beskrivning. Telefonerna är inte allt igenom smarta. Framförallt inte då det kommer till automatiska stavningsprogram. En happy väninna skulle texta och fråga om jag ville ha "macaroner", det blev "laxativer" (se här). En annan gång twittrade jag om damer som satt i en bil bakom mig och drack kaffe och åt "mazariner", det blev också "laxativer".  Själv "telegraferar" jag varje gång jag "twittrar".

Alla dessa automatiska korrigeringar av våra liv kan ju bara uppfattas på ett sätt. Apple anser att vi inte vet vårt eget bästa och korrigerar därför våra misstag. Automatiskt. Auto correct. Är det #beach2011 som hägrar så blir alla godsaker så som macaroner och mazariner till laxativer. Och skulle vi vilja berätta om detta fenomenet i snabba sociala medier, så uppmanas vi till att flytta till 1800-talets romantiska telegraf-ålder.

Ser framför mig vilda västern cowboys och rallare som ropar "yieppie ay hey comboy". Men iPhone korrigerar mig och skriver "Turligt Ay Het Korvar"

Följ på Twitter hashtaggen #magvärkträning så hittar ni de bästa skratten runt auto correct. Eller Googla "damn you autocorrect"

Och vem fan är X på bilden ovan? Det är en populär korrigering som tydligen inte hann korrigeras i tid.

Julhälsning med välgörenhet tack vare Spotify som gör Dire Straits budskap värdelöst

Det här med välgörenhet… Äntligen även på Twitter. Såg på Twitter en känd radioprofil som startat ett projekt om att hjälpa fattiga svenska barn. Ja de finns – både radioprofiler på Twitter och fattiga svenska barn. Det vrider sig i magen och stramar runt hjärtat då Twitterskan skriver om en mamma med en tio-årig dotter som inte kan gå på kalas och ha med present ifall inte de äter makaroni i en vecka för att ha råd att köpa present. Min dotter gav en egenplockad blombukett på kalaset hon var bjuden till förra lördagen och det var väldigt uppskattat, men självklart är det inte det detta handlar om. Twitterskan vill hjälpa familjen genom att skicka 1000 kronor till dem varje månad. Heders värt. Men klokt? Jag vet inte, i min värld låter det som att 1000 kronor till en tio-åring är väldigt mycket pengar. Lite som om nån skickade mig 10.000 kronor varje månad, netto, efter skatt, så där bara utan att jag skulle göra något. Nu vet jag att 10.000 kronor för mig skulle kräva en ansenlig mängd jobb för att berättiga en faktura till kund om ungefär 32.000 kronor för att få 10.000 netto i handen att spendera på tex presenter.

Jag tror inte att det är den rätta vägen. Det finns bara ett sätt att få Money for Nothing och det är Dire Straits väg. Och de var fortfarande tvungna att spela musik på MTV. Kommer någon ens ihåg MTV? Spotify har nog tagit bort den sista utvägen till Money for Nothing.

Jag tror att man måste bygga dessa barns självkänsla. Låta dem göra något enkelt och kul som de är bra på, för att få 1000 sek i månaden. Det kan räcka med att måla vackra kort som man kan skicka som sommarhälsning, eller bara skriva ner roliga historier man hört av sina klasskamrater. Men gör dom det så har man gett dem något mycket bättre än ”bara” pengar. Man ger självförtroende.

Välgörenhet i all välmening. Själv sponsrar jag barnhem på Sri Lanka och mina vänners champagnekonsumtion. Men jag vet att i första fallet uppskattar de mest den personliga kontakten och att man sitter på golvet med snoriga ungar klängande i famnen och kramar dem och ger dem kärlek. Att jag pratar med de äldre tjejerna och uppmuntrar dem och berättar om vad som är möjligt i livet, ger dem en självkänsla, talar med dem om deras skolprojekt och berömmer. Att de sedan också behöver monetär hjälp är självklart, därför har jag bl.a. en enorm låda med julkort hemma som kommer att räcka för julhälsningar sisådär trettioåtta framåt. Och de har precis byggt nya sängar i en sovsal på barnhemmet på Sri Lanka för julkortspengarna.

I det andra fallet, dvs att sponsra mina vänners champagnekonsumtion, vete jag fasen. Tror jag skall ta de pengarna och köpa svenska fattiga barns sommarkort istället. Det finns ju faktiskt ingen höjd på hur många posthälsningar man kan skicka och kanske jag dessutom kan övertyga svenska posten att ge bort en del av frimärksintäkten till välgörenhet.

Fram för mera välgörenhet. Men gärna genomtänkt sådan.

Konstnärlig? Pyttans heller!

Ibland blir jag överraskad av den fantastiska konstnärliga essän en iPhone-kamera i all hast kan åstadkomma. Jag inbillar mig som oftast att resultatet kommer sig från min studietid i London med bl.a. Photoshop 1.0 (ja! Jag är så gammal!) och Photography of Architecture and Arts. Men i ärlighetens namn? Njae. Det är nog bara tack vare Steve Jobs fantastiska ingenjörer som vissa bilder lyckas bättre än andra.

Ovan en bild jag tog i all hast men blev så glad över. Den innehåller ju både Architecture and Arts! Tack Pyttan med pärmbilden som böjer sig så kul och Steve Jobs och tack golvet som matchar så fint. Men mest tack ändå för den fina boken!


---
Posted from my iPhone

Konst, Italien och konsten att älska på italienska!

Konst, inte konstigare än så men ändå så konstigt. Biennalen lockar mängder, massor med människor, allt från rika oligarker med 300 fots yachts och plastikopererade fruar som behöver tre body guards för att gå in på den ryska paviljongen, till oss mera mediokra personer som jag. Men det underbara är alla vänner man stöter på i misstag. Så där som bästis Livboj. Det är väl självklart att man stöter på varandra så där bara i misstag i Venedig. Jag menar, i vilken annan stad än den sjunkande staden behöver man en Livboj?

På tåget från Venedig mot nordväst väljer jag till slut att leka att jag är i filmen the Tourist och sätter mig framför snyggaste mannen. Bra val. Hamnar i Milano. Njuter nu av mera vänskap i form av den mest positiva livsbejakande väninnan som bara råkar bo här. Jag menar var annars skulle hon bo, precis då jag saknar henne som mest?

Men har jag hittat en bröllopsklänning? Nej. Har jag däremot hittat konsten att vara tacksam för vänskap? Ja. Är jag lycklig? Ja.

För att citera Buzz Lightyear i ToyStory "onwards and upwards - to infinity". Mot happily ever after!

Och konstverket ovan känns som ett bra köp. Det hade ju varit fasansfullt om den ryska oligarkens plastfru hade köpt honom framför näsan på mig, den mera mediokra personen. Må hennes plastskepp ändå segla fint ut ur den sjunkande staden.

Nu skall jag fundera på hur jag DHL'ar hem honom konstverket och vad mannen på tåget kommer tycka om att jag köpt ett konstverk där det står TOCCARE!



- Posted using BlogPress from my iPad

Lätt vunnet - lätt försvunnet - och nu överraskande återfunnet i multum

Förra veckan hittade Cirkusprinsessan en grön träpärla. Inte den största av skatter, kan man tyst tänka för sig själv. Men stort för henne. Denna förvaltades och beundrades väl. Tills en dag i bilen ett avgrundsskrik hördes i baksätet. Pärlan hade åkt in mellan sätena och var försvunnen. Nu råkar det vara så här att jag är ruskigt duktig på att plocka ut hela baksäten ur Mercedes A-klass. För några år sedan tvingades jag nämligen göra det med jämna mellanrum då småprylar så som nycklar, hörapparater och annat viktigt hade blivit inpetat där inunder. Nu har vi bytt bil och trots idoga försök med hjälp av den enorma tyska instruktionsboken så lyckades jag ändå inte få ut baksätena. Inte heller biltvättsgubbarna lyckades. Pärlan var alltså försvunnen, Cirkusprinsessan otröstlig och jag blev en och annan mutpresent fattigare.

Idag fick vi en postavi och när vi öppnar paketet från äldsta väninnan så har hon skickat, inte bara EN grön träpärla, utan en hel jätte stor BURK med gröna träpärlor.

Hon hade ingen aning om den försvunna träpärlan!

Är slumpen en tillfällighet? Eller kan vi alla vara överens om att trolleri fungerar!

Dessutom fick mamma Catani en ny Muminkopp i matchande färger och tema. Nu kan jag fortsätta med mina #muggshot tweets där jag väljer Muminmugg tema enligt humör varje dag! Denna bubblar av lycka.


---
Posted from my iPhone

Rapture Day - vad hände?

Jaha igår skulle jorden gå under och ett fåtal true believers skulle få resa upp till himlen.Själv hade jag förstås missat att packa min väska inför färden, jag hade liksom missat hela datumet. Jag borde kanske ha lyssnat på Andreas från Jehovas vittnen och varit förberedd. Fast nu blev det ju ingen undergång för världen (once again...) så det var inte hela världen att jag glömt att laga gurksmörgåsar och matsäck.

Vad jag däremot funderat en aning på, förutom då matsäcken, är hur Gud eller Jesus hade tänkt fixa färden upp till himlen. Jag tror faktiskt att jag vet! Igår cyklade vi till en lokal fest och jag tog ut nycklarna ur den begagnade cykeln inhandlad på Blocket för typ fem år sedan. Jag har aldrig reflekterat över nyckelknippan, men så såg jag att det hängde en korköppnare på den. Vid närmare titta så är det en reklam korköppnare. På ena sidan står det "Come as you are" och på andra sidan står det "Search and you will find" och med stora bokstäver "JESUS".

Jippii, nu vet jag! Alla Rapture personer skulle nog ha rest till himlen på min begagnade NK-jubileums cykel. Eftersom jag var ute och cyklade på den igår så tvingades Gud skjuta på Rapture Day i brist på transportmedel.

Förlåt alla Rapture People, och cheer up, it's not the end of the word!



---
Posted from my iPhone

DI Weekend 14 månader senare

Läser i DI Weekend om min landsman Fred Andersson, vilken man. Kul att läsa. Sen bläddrar jag fram några sidor och hittar reportaget ovan om kommunslogans. Gammal nyhet!!! Detta skrev jag om redan för 14 månader sedan här. Är övertygad om att ingen annan kunde ha samma förkärlek för och samlingsmani på kommunslogans. Alltså måste idéen vara plagierad.

Inget fel på självförtroendet hos fröken Catani varje fall.

Så här skrev jag 14 mars 2010 då jag landade i Östersund på väg till Åre.

Ni vet att jag älskar kluriga och/eller roliga skyltar. Komiska slogans står också högt i spel. Dessutom brukar jag googla på olika kommuners hemsidor bara för att skratta åt dessa fantastiska marknadsmässiga catch frases dom hittat på.

Ser framför mig kommungubbarna i kommunfullmäktige på geografisk svensk landsbygd jag inte ens visste fanns

Gubbe ett: Vi måste också ha en slogan så där som "Enköping - Sveriges närmaste stad"

Gubbe två: jag vet, läste precis att våra konkurenter myntat "Vänersborg – Vi ska bli Sveriges bästa musikkommun"

Gubbe ett: ja jäklar där satt den. Den vinner tom "Vallentuna - var femte invånare är häst"

Gubbe tre blandar sig i samtalet: fasiken, vi måste slå till här, jag kan snacka med frugan hon jobbar på en sån där typs annonsbyrå

Gubbe ett och två godkänner detta och vipps har vi förärats ännu en fantastisk kommunslogan.

Jag möttes idag av välkomstskylten "Östersund - messmörets huvudstad". Ville bara vända på klacken och rusa tillbaka till flyget och böna och be dem ta mig tillbaka till rikets hufvudstad.

PS. min personliga favorit kommunslogan är "Österåker - inte bara en anstalt".



---
Posted from my iPhone

Ber hjälp av Khadaffi

Jag vet inte hur han egentligen stavar sitt namn, denna Khadaffi, Gadaffi, Kadaffi. Men jag vet att han är ruskigt duktig på att resa sina tält på de mest konstiga ställena. Nu har jag akut behov av att lösa tältproblematik för ca 200 personer och då inser jag att Khadaffi, Ghadaffi eller hur han nu sen stavar sitt namn, troligen är den bästa personen att hjälpa mig. Han är väl ungefär ordförande i Internationella Camping Tribunalen?

Dear Mr Khadaffi, I have a few questions for you. 1) how do you spell your name? 2) Now that you seem to be out of a job soon, would you please like to help me with the delicate matter of finding the perfect spot to raise a huge party tent? 3) What time would be convenient for you to come and inspect the site? Can you maybe combine it with your war tribunal court hearing in Haag? 4) By the way, how do you spell Haag? Haag or Hague?


Kindest Regards, Sonja Catani aspiring member in the International Camping Tribunal

VAB, skunk och Twitter

Varför gillar jag Twitter? Jo man kan få hjälp med det mesta. Kombinera det med internet sökfunktioner och shopping och du är en vinnare.

VAB-dag med snorigt barn. Morgonen börjar med uppror. Nedan ser man hur det artat sig genom lite hjälp av Twitter-kompis och Ebay.

sonjacatani:
-Mamma, jag vill ha en sån där svart och vit!
-En skunk????
-Ja mamma!
-En levande eller ett mjukisdjur?
-Men MAMMMAAAAA, en levande såkart!

sonjacatani:
Twitter-vänner: Vad heter skunk på engelsk? #internetshopping

iCookiedotse:
samma

sonjacatani:
Tack. Vet du var man kan köpa levande sådana?

iCookiedotse:
tror inte du får ha de som husdjur enligt lagen tyvärr. :)

(här följer några minuters paus och så bestämmer sig iCookiedotse att ändå hjälpa mig)

iCookiedotse:
det verkar finnas något som heter tam-skunk. en.wikipedia.org/wiki/Pet_skunk men jag tror ändå att man behöver tillstånd i Sverige.

sonjacatani:
Great! Tack. Sitter precis och söker en på Ebay

(en halv timme senare efter lyckad Ebay-sökning)

sonjacatani:
Har precis mailat till USA: Can you please send this skunk to Sweden? How much will the total be including shipping? Desperate mother with impatient child hanging over shoulder. Need quick answer! Please ship with DHL

iCookiedotse:
haha.. ska bli spännande att följa utvecklingen.

sonjacatani:
Undrar om mina grannar tycker samma sak!

iCookiedotse:
ja det är ju spännande oavsett.. :D Jag poppar popcorn och väntar!

sonjacatani:
jag skall poppa popcorn och föra över till grannen. Dom kan sätta dem i näsan sen när skunken anländer med DHL (358USD)


Lyckligast idag är Cirkusprinsessan trots att hon är hemma från dagis. Skall man se det positivia i allting, så kan man se det som tur att hon har sån snuva, då kan hon sätta popcornen i munnen istället för i näsan när skunken anländer.

Nu skall jag googla skunkmyndighet + tillstånd + import av djur

De bortglömda pojkarna

Svenskan har idag förärat oss listan på "hetaste namnen" som de så svängigt uttrycker det. DI har tidigare år rapporterat om vårt arvenamns popularitet och själv är jag medveten om namnet Sonjas impopularitet. Även om jag som parentes måste tillstå att en förändring lär vara på gång här. Den extremt hippa och coola PR-tjejen som jag jobbade med för några år sedan, lät meddela att hennes dotter nyligen blev döpt till Sonja och att hennes hippa coola vänner nu också döpt sina barn till Sonja. Jag är helt förundrad. Skall namnet Sonja äntligen få en renässans?

Åter till SvD notisen om "hetaste namnen". På tjejtoppen leder Maja, Alice och Julia. Och på flicktoppen leder Oscar, William och Lucas. Vänta lite! Har svenskan blivit så kvoteringsivriga att de inte ens tillåter killar eller pojkar ha sin egen kategori mera? Borde jag nu börja kalla på alla Oscar, William och Lucas för mina flickvänner?

Blev Prins William då också en prinsessa? Stackars hans fru, pussa på en groda och få en prinsessa.

Resultatet av att gifta sig

Idag fick jag stränga order att köpa en pojk-Barbie, dvs en Ken docka. "För annars kan inte mina dockor gifta sig!" Jag ansåg att det var totalt felinvesterade 450 kronor, det finns ju redan sexton Barbiedockor som ligger ensamma och bortglömda i en leksakslåda. Kan inte dom gifta sig sinsemellan?

Svar: nej

Fast tjejer kan gifta sig med varandra, det är helt normalt, försöker jag förklara. En nedlåtande blick från baksätet gör att jag förstår att nu kommer det ett sanningens ord strax. Något i stil med att jag är totalt enfaldig som tror att en telefonlur skulle ha en sladd, det heter ju nämligen sladdare och används när batteriet är slut.

Ok, låt höra dagens sanning om giftermål.

Jo, så här är det, det har "Lasse" på dagis berättat. Om två tjejer gifter sig så får dom inga barn. Om en tjej och en kille gifter sig så får dom ett barn. Och om två killar gifter sig så får dom två barn.

Tack Lasse för den. Nu har det investerats i en tvålfager Ken docka och jag anar att hans pojkvän och deras två barn flyttar in ganska snart.


Ps. Visst ser Ken väldigt tjejig ut, jag kunde lika gärna ha klippt håret på någon av Barbie dockorna?


- Posted using BlogPress from my iPad