Hej mitt vinterland!!! Här gick jag runt smug and happy och gladde mig åt en vinter utan snö och is, som räddade mig från att ljuga alltför mycket ifall någon skulle ha försökt få mig ut och åka skridskor - "att skrinna" heter det för övrigt på finlandssvenska. Smug and happy till ungefär klockan 18:00 igår 19 mars 2014. Gissa om jag fick åka skridskor efter det? Med bilen....
Min väninnas lilla ostbåge kom ju ut som en superfin liten babys dagen innan och som om hon inte var trött nog efter det så har jag förstås underhållit och enerverat henne till vanvett på BB i olika omgångar. Där skulle det förstås inte ta slut, jag skulle självklart även åka hem till henne (ja det är en hon som fött barn, inte en han) och pussa lite mera på ostbågen så fort de kommit hem och tänkt landa i lugn och ro. Jag mutade in mig med löfte om koreanska råbiffar från Milles. Hon kunde inte motstå frestelsen.
Så när vädergudarna bestämde sig för att sätta käppar i hjulen, eller ja kanske sätta käppar i sommardäcken är mera korrekt uttryckt, så fanns det ingen återvändo - jag kunde ju inte låta henne svälta ihjäl - noll grader och snöstorm till trots. Hade noga mappat ut körvägen för att råka ut för minsta möjliga antal backar eftersom min lilla Fiat 500 knappast orkar köra upp för en backe ens i bästa väderkonditioner. (jag fick iofs upp den i 120 km/h en gång, men det var i nerförsbacke på motorvägen efter att jag tagit sats och samtidigt liksom sprang med fötterna i golvet). Min planering var bra, men verkligheten överträffar dikten och självklart kom jag bara 400 meter före en stor röd dubbelbuss stod parkerad över en hel korsning och båda körfälten. Sladdade snabbt* runt i en U-sväng och skrinnade ner mot Vendevägen för att ta enda andra utvägen ur Djursholm. Det var som i en katastroffilm. Enormt långa köer i båda riktningarna, för järnvägsbommarna hade fastnat i ungefär 25 graders vinkel och alla varningssignaler lystet ilsket rött. Jag och en låg liten sportbil som kom från höger och kunde svänga förbi köerna, testade lyckan och körde under bommarna. Däcken sladdade när jag var precis mitt över järnvägen så jag stängde bara ögonen och tänkte på min svältande väninna och bad en stilla bön till Gud där jag lovad åka skrindskor hela nästa vinter. Hen hörde mig och jag och bilen kommer över spåren och under nästa bom.
Sen gick det ganska bra, tror att jag körde rakt igenom en rondell, alltså inte rakt igenom runt refugen, utan rakt över refugen, bilen tog liksom ett litet skutt. Kände att den lilla italienaren gillade att busa i snön. Väl framme kom jag förstås inte upp för backen till väninnan så efter att jag och italienaren dansat en sladdrig fylle-foxtrot i backen en stund så lät jag Fiaten glida ner i korsningen och parkerade lite på sniskan, med ett däck på trottoaren för att ha flygande start när vi skulle åka hem. Handbromsen i och och nödblinkers på.
Så tack vare min heroiska insats så svalt ingen ihjäl och kan bara säga att ostbågen är världens snällaste 1-daging.
När jag skulle ta mig ut på skrindskotur nummer två och åka hem så hittade jag knappt bilen i korsningen. Tur att jag lämnat nödblinkarna på för jag liksom kunde gissa mig till att snöhögen som blinkade svagt var min bil. En annan bra hint var förstås att ingen knappast skulle ha byggt en snöhög mitt i en korsning. Tog andra vägen hem för jag kom förstås inte upp för backen - nedåt gick det bra. Bussen stod kvar var jag sett den några timmar tidigare, men hade bärgats ett par meter åt sidan så att man kom förbi på trottoaren. Det gick ganska bra. Jag gled bara lite ner i diket, men inte mer än att bärgningsgubbarna lyckades putta upp mig igen. Skrinnade ner sista 400 metrarna hem och tog sats - satt på varningsblinkers för att andra bilister skulle fatta att här kommer hon vars man ansåg att man absolut kan byta till sommardäck redan första mars - och kom upp för lilla backen till parkeringsplatsen. Gjorde en barnsligt rolig handbromssväng in i min lilla parkeringsruta. Utan att kvadda grannens bil. Tror jag. Sen gick jag ut med Hugo, men honom tappade jag bort i en snödriva. Bärgningsgubbarna kom och hjälpte mig.
Bildtext: *Speciellt imponerad av att jag lyckades ha närvaron att fota bussen för att säkert ha bildbevis på bloggen... Moget Sonja. Ungefär lika moget som att köra under järnvägsbommar.
No comments:
Post a Comment