Jag förstår inte
varför alla vill göra februari till en vit månad. Som om man liksom skulle må
bättre av att utsätta sig för lidande och onödiga party-poopers. Ge avkall på
allt det roliga och istället dra runt på ett ok av problem för att man liksom
har en romantiserad bild av att en vit månad är så bra för kropp och själ. En
vit månad ger någon slags lutheranskt gott samvete för att sedan resten av året
njuta av icke-vita månader.
Nej jag tror inte
alls på en vit månad! Jag är totalt o-imponerad av snö och vita landskap.
Känns ju helt
galet, varför skall man utsätta sig för kyla, blötsnö och minusgrader? Bil-värmare
som ger elstolpen kortslutning och pulkabackar som ger ungarna hjärnskakning. Hundpromenader
där man tappar bort vovven i enorma vita snödrivor, stackaren kan ju inte rå för att
han bara ha några centimeter långa ben. Omöjligt att själv veta vad man skall
ha på de egna längre benen, än mindre vad man skall ha på fötterna – speciellt när
man skall på fest. Är vita Moon Boots verkligen vedertagna partyskor? Och snöflingor
i ansiktet är bara romantiskt i New York-lokaliserade filmer, i övrigt inskränker
det på synfältet och förstör sminket.
Tack februari för
att du valde att inte bli en vit månad! Jag saknar inte snön en sekund och dessutom slipper jag dricka vitt vin en hel månad när någon frågar om jag också kör på en vitmånad.
PS. Bilden är från ett tidigare år då jag lyckades med en vitmånad.
PS. Bilden är från ett tidigare år då jag lyckades med en vitmånad.
No comments:
Post a Comment