Flickan med den gula ballongen

Varning för en känslig text ifall man är utrustad med empati!
Nu skall jag skriva om något som ligger mig väldigt nära om hjärtat: barn på Sri Lanka. Det finns mycket mera att skriva i ämnet - om korrumption, administration, ekonomi, mediabevakning, fanatism osv. Jag har valt att bara skildra min egen faktiska syn på saken baserat på vad jag sett med egna ögon under mina många resor till Sri Lanka och mina egna upplevelser. Det är en känslig text, men jag vill berätta om detta för mitt hjärta har precis fått ett stort mörkt hål.

En Moder Teresa nunna på Sri Lanka har för några veckor sedan blivit fängslad då en myndighet påstår att de säljer barn till internationella adoptioner. Nu råkar jag ha besökt två av de barnhemmen som nunnorna driver, liksom ett äldre boende. Jag är väl insatt i deras arbete och jag har spenderat flera dagar på det barnhemmet där man tar hand om gravt handikappade barn – barn med ben där andra har armar, gravt autistiska barn, barn med brännskador som gör det svårt att se att det finns en person bakom den förvridna fasaden, barn med deformationer och barn med psykiska sjukdomar. I alla åldrar. Barnen på detta barnhem hade i vissa fall, då de inte hade synliga handikapp, blivit adopterade lokalt i Sri Lanka. Inom ett år hade de returnerats till nunnorna. Som små artiklar som ingen ville ha. De deformerade barnen hade aldrig haft en chans till adoption. Kanske till och med man kan konstatera att de hade det bättre, de fick leva i trygghet med kärlek från nunnorna som tar hand om dem. De slapp den emotionella berg och dal banan av att först få en familj för att sedan under tragiska förhållanden returneras. Hur kan man hålla uppe hoppet efter något sådant?

När jag första gången kom till detta barnhem mitt i slummen i Colombo så trodde jag att de hade ett ålderdomshem i samband med barnhemmet, vägg i vägg, med en gemensam innergård. Där satt det på en enorm övertäckt betongveranda kanske 20-30 gamla tanter i rosa och blåa plaststolar. Nedanför vid bottenvåningen satt lika många gamla gubbar i liknande stolar. När det blev för hett mitt i denna smutsiga stinkande slum så drog nunnorna helt resolut åldringarna, sittandes i stolarna, till en vattenkran och sköljde av dem. Det såg inte speciellt skönt ut, men åldringarna var lyckliga – rent, svalt vatten visade det sig senare, var nämligen ingen lyx de var vana vid.

Nästa morgon när jag kom tillbaka gick jag runt och hälsade på alla åldringar, jag var förvånad över att de var så få och undrade om de andra sov. Och var exakt sov de egentligen, eftersom jag ju inte hade sett någon stor sov-avdelning. Då kommer en gammal skruttig ambulansliknande bil in på gården, bakom den kommer en liten grön Mini Morris 1954 med Jesus-klistermärken i fönstret och små Moder Maria statyer på instrumentbrädan. Ut hoppar en liten nunna med Phillipinsk härkomst, iklädd ett stort förkläde som ser ut som ett röntgen förkläde. Ur ambulansen tas tre gamla män ut. Det ser helt fasansfulla ut: söndriga, trasiga, utmärglade, smutsiga – man kan knappast förstå att det är människor. Och här slår vi huvudet på den förbannade spiken – vi ser inte människor, vi ser kadaver. Men nunnorna ser människor! De gör ingen skillnad på religion, de tar in alla döende och fattiga från gatorna. Tvättar dem, ger dem mat och medicin och smärtstillande. Låter dem sitta på sina plaststolar och i lugn och ro titta på livet runt dem – som just denna dag piggades upp av den mäkta konstiga synen av en 183 cm lång finlands-svensk kuriosa varelse som leker med handikappade tonåringarna på barnhemmet. Där fick åldringarna sitta i sina rosa och blåa plaststolar och bli omhändertagna tills de kände sig redo att dö. Det sker i de flesta fall inom ett dygn.

Nunnorna åker alltså runt och tar hand om utstötta fattiga människor som håller på att dö i en dikesren eller på en bakgata i ett shanti town. Tar hand om dem och låter dem dö med värdighet. Efter det ger de dem en värdig begravning – enligt deras egen religion, må de så vara kristna, muslimer, buddister eller hinduer.

Detta är alltså bara en av många liknande verksamheter som Moder Teresa nunnorna driver på Sri Lanka. Jag hade fördelen att få besöka en annan i Colombo – hemmet för nyfödda barn och tonårs mammor, dvs just det barnhemmet som blev raidat och där en av nunnorna fängslades i slutet av november.

På det här hemmet tar nunnorna i mot tonåringar som blivit gravida och som i skräck att bli utstötta ur samhället eller sina byar, inte vill visa det. Graviditeterna är i många fall en följd av våldtäkt, något som enligt myndigheterna inte existerar på Sri Lanka. Tonårsgraviditet är det värsta som kan drabba en flicka på Sri Lanka. Samhället stöter ut dem och de har sällan en möjlighet att plocka upp sitt liv igen. Möjligheten att då kunna gömma sig undan och föda barnet i en skyddad miljö hos snälla nunnor gör att många söker sig dit. Nunnorna gör allt i sin makt att hjälpa flickorna till ett normalt liv med sitt barn efter födseln. Och i många fall lyckas de. I vissa fall kan inte mammorna ta hand om sitt barn och får då lämna barnen på barnhemmet, som ett internat där de kan besöka dem så ofta de kan och vill under hela barnets uppväxt. Just detta förefaller vara det vanligaste på Sri Lanka. I princip ett ypperligt alternativ, i praktiken blir tyvärr följden att barnen växer upp på barnhem, ser aldrig mera sina biologiska föräldrar och hamnar därför i ett slags limboland, där de varken får chans till en ny familj genom nationell eller internationell adoption, eller får vara med en biologisk släkting eller familj. Jag har under alla mina resor till Sri Lanka och alla mina besök på olika barnhem träffat säkert tusen barn i olika åldrar i den situationen. Och då har jag bara besökt en minimal bråkdel av alla barnhem som finns där.

I vissa fall, väldigt få fall, blir det en adoption ifall den biologiska mamman så önskar. Då gäller rigorösa lagavtal och författningar, långa krångliga processer och så många utredningar från så många instanser så jag tror på alvar att det vore lättare att kvalificera sig som Obamas förste livvakt än att bli godkänd för adoption. Speciellt internationell adoption.

Och det är precis detta som Moder Teresa nunnan Sister Mary Eliza från “Prem Nivasa” i Moratuwa blivit fängslad för. Efter två dagar i fängelse, utan advokathjälp släpptes hon ut mot borgen och nu väntar rättegång och utredning. Alla parter välkomnar utredningen enligt artiklar från båda lägren – dvs de som är för verksamheten att ge barn rätt till en familj och de som är i mot att man adopterar barn. Jag välkomnar debatten. Min personliga åsikt är att alla barn har rätt till ett värdigt liv. Hur man åstadkommer det är i princip omöjligt att kunna lagstadga, alla case är olika och alla situationer är unika. Men det finns en sak jag är 100% säker på och det är att nunnorna gör ett fantastiskt jobb och jag vet att de inte får ett korvöre för sin möda! De tar hand om alla dessa barn, ungdomar och åldringar och de gör det för lönen att de kan hjälpa. De har vigt sina liv till att ge människor en chans i livet.

Ett lyckligt slut!

Eftersom alla historier måste ha ett lyckligt slut så fick jag även glädjenyheter från Sri Lanka. För nästan fem år sedan träffade jag första gången en liten flicka på ett barnhem norr om Kandy. Hon var 3 år gammal och hade varit på barnhemmet några år till följd av att hennes biologiska mamma inte kunde ta hand om henne pga psykisk sjukdom, fattigdom och prostitution. En väldigt tragisk livshistoria. Den lilla flickan som var mycket alert och hade redan lärt sig lite engelska av de nunnorna som tog hand om henne i barnhemmet, hade några veckor före jag träffade henne, fått veta att hon skulle adopteras till Italien. Hennes biologiska mamma hade önskat detta, alla papper var klara, föräldrarna var på väg att hämta henne. De hade genomgått alla undersökningar, var synade ända in till minsta lilla skelett i kökslådan, allt var klart. I sista sekund hände något. Den biologiska mamman kunde inte underteckna pappren, hon var försvunne från det sanitorium där hon fick hjälp för sin sjukdom, hon hittades inte på gatorna där hon vanligtvis fanns. Nunnorna på barnhemmet (detta var inte ett av Moder Teresa barnhemmen) visste varken in eller ut. Barnet trodde hon skulle få föräldrar, de italienska paret trodde dom skulle få barn, men administrationen felade.

När jag anlände till barnhemmet några veckor senare förstod inte flickan in eller ut. Hon trodde jag var hennes nya mamma och att hon skulle få komma hem med mig. Hon klängde på mig varje dag under de två veckorna jag vistades där och det rev och slet i både mitt hjärta och i hennes. Mitt enda lilla hopp var att snart, snart skulle allting ordna sig och hon skulle få komma hem till sin nya familj i Italien. Väl hemma i Sverige höll jag fortsatt kontakt med barnhemmet. Den lilla flickan var kvar, situationen var den samma. Hon satt i limboland utan vetskap om vare sig sin nya familj eller om sin biologiska mamma. Varje år besökte jag barnhemmet. Varje år var hon kvar. Varje gång klängde hon på mig och bönade och bad mig om att ta hem henne. ”She only wants love” sade nunnorna. Hon fick massor kärlek på barnhemmet. Men hon var en av 70 flickor i samma limboland i samma internat situation, helt bortglömd och undanskuffad av samhället. Förra året när jag var där klängde hon inte mera. Hon hade hunnit bli sju år gammal, gick i skola, var invand i rutinerna på barnhemmet, älskade sina medsystrar och nunnorna, men hade gett upp hoppet. Hon var den ynkligaste varelsen jag någonsin träffat. Den italienska familjen hade efter länge gett upp och gått vidare med andra planer. Jag ville ta flickan under armen och rusa iväg. All kärlek man kan ge och alla kramar och pussar – vad tjänar det till när det bara är under en kort period. Att jaga en gul ballong ger glädje för stunden, men det är ju en familj alla barnen drömmer om.

Igår fick jag veta att den lilla flickans papper ordnats. För tre veckor sedan, efter fem års väntan, reste hon hem till Frankrike med sina nya franska föräldrar. Ett till barn fick en familj – tack vare att nunnorna inte gav upp utan fortsatte kämpa för henne!

Flickan med den gula ballongen på bilden är inte hon som är omnämnd i texten. Den här flickan finns fortfarande kvar på barnhemmet.

Självständiga traditioner

Idag är det finska självständighetsdagen. Finlands svar på övriga länders nationaldagar. Självständighetsdagen firas sobert och anständigt, som sig bör, eftersom finländare erkänt är ett sobert och anständigt folk. Eller så firas det i lugn anda med lite vemod eftersom alla andra dagar är allt annat än det?

Man skall i varjefall traditionsenligt tända två ljus i fönstret mot vägen. Detta skall symbolisera att man kan erbjuda mat och husrum till kringflackande stackars vilsna soldater. Jag har tänt två ljus i köksfönstret och kom precis på att grannens son (grannens vrålsnygga 22 åriga son!) var soldat för FN i Afrika. Hoppas hans Mor inte känner till den finska traditionen.

I Finland sitter dock 99.9% av folket bänkade hemma och tittar på direktsänd bal från presidentens slott. De övriga 0.1% av folket är på balen, lyckligt ovetandes om den allmänna röstningen som pågår i varje folkhem angående hur man anser att gästerna klätt sig eller hur de upträder. Till skillnad från svenskarnas intresse ämnen vid nobelfesten, så är man i Fnland totalt ointresserad av vilken mat gästerna bjuds på (tråkiga snittar och mängder av sötsliskig bål), man är bara intresserad av att kritisera kläder och frisyrer. Inte undra på att Finland aldrig utmärkt sig som ett värst fashionabelt folk!

Nu skall jag tända två ljus i det andra fönstret också, man vet ju aldrig vem som kan traska föbi!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Låt oss låtsas!

Träffar Rådd-djuret i New York. Har med mig 6 påsar ostbågar för att garantera att vi överhuvudtaget ses. Mest påminner det om nedmalet transfett-mjöl i en gul artificiell nyans, efter att det transporterats över Atlanten. Kanske är det gjort på Woodstocks.... Kommer ni ihåg Woodstock från Snoopy? Varför skulle ostbågar vara gjort på Woodstocks? Ja ungefär av samma outgrundliga anledning som Keso skulle vara gjort av en enda ingrediens: malt Mumintroll. Läs om Mumin-memet här. Jag kräks vid tanken. Kommer aldrig mera äta vare sig keso eller ostbågar.

Låt oss låtsas att det inte är så. Låt oss också låtsas att bilden ovan föreställer Rockefeller Christmas Tree och inte alls en gren av en spinkig lind utanför The Mark.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Modebilist

Jag förundras över coolhetsfaktorn i att köra bil med en pepitarutig hjälm. Varför försvann det modet? Kan vi kräva tillbaka det? Och körhandskarna!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Nu blev det joxigt värre

Min världsbild rasade precis!  Jag använder orden JOX och JOXIGT helt fel!


JOX i rikssvenskan:
skräp, bråte, smörja, strunt, blandning; bråk, besvär, krångel (vard.)
JOX i finlandssvenskan:
skämt, upptåg, skoj (inkluderar ofta champagne, en bästis och en galen resa)

JOXIGT i rikssvenskan:
besvärligt, jobbigt, krångligt, knepigt, arbetsamt (vard.)
JOXIGT i finlandssvenskan:
skojigt, finurligt, fnittrigt, roligt (användes så ofta man bara kan)

Nu förstår jag varför mina svenska vänner inte alls är lika pigga på att göra jox och vara joxiga, som mina finlandssvenska vänner är.

Jag säger: Skall vi göra något riktigt kul upptåg i helgen?
Dom hör: Skall vi göra något riktigt strunt bråte i helgen?


Jag säger: Jippii, det kommer bli jätte finurligt och skojigt!
Dom hör: Jippii, det kommer bli jätte besvärligt och krångligt!

Vet inte vad som är värst, att ingen tillrättalagt mig, eller att ingen hindrat mig från att göra joxiga jox!?

Snöstorm i en vattenkula

Vill bara rikta ett stort innerligt varmt tack från djupet av mitt hjärta till den som lyckats hålla det klassiska snöblaskiga november-vädret borta.

Tack tack tack!



- Posted using BlogPress from my iPhone

Olika tolkningar av Munch

SvD recenserar idag - väldigt bra - denna utställning av Munch som jag såg i helgen på Centre Pompidou i Paris.

Men den bästa tolkningen av Munch var nog ändå för några år sedan då en liten Cirkusprinsessa såg Skriet på Nationalmuseum i Oslo och ropade högt:

"aj aj aj, pojken har ont i öronen, han måste stänga av hörapparaterna"

Läs bloggposten här.



- Posted using BlogPress from my iPhone

När spolbilen kom på besök

Grannarna har finbesök av spolbilen. Det påminner mig om att jag skall skriva upp 5000 SEK på den löpande räkningen som min dotter får betala av när hon vunnit Nobelpriset och är framgångsrik fysiker. Hennes första experiment var nämligen för några år sedan då hon spolade ner alla plastleksaker som inte var rosa.

Kanske jag kan se det som en investering. Eller så var det inte löpande räkning utan en springnota.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Handsken är kastad

"Handsken är kastad" utbrister jag lyckligt. Men då betyder det inte att jag på blodigt alvar ämnar utmana någon i en duell. Jag ämnar inte heller stöta mig med rådande lugn och ro och jag har absolut inget intresse av att starta konflikter. Nej de enda duellerna som utspelas i det Cataniska vardagslivet är de som sker i cyberspace. Med bokstäver som vapen. Ja, jag talar om Wordfeud. Jag älskar denna iPhonianska version av mitt favorit brädspel Alfapet. ”Handsken är kastad” ropar jag och så klickar jag fram en helt främmande motspelar via 3G nätet som någon annanstans i världen sitter med ett likadant bräde av poänglabyrinter framför sig på sin smartphone. Och så börjar duellen. Vi kanske chattar lite mellan våra strategiskt spelade ord och svär över norrmännens oförmåga att välja korrekt ordbok för spelet, vi hurrar på varandra och vi ifrågasätter konstiga ord och försöker lista ut vad de betyder.

Norrmannen (en skranglig tonårs App-miljonär) som har uppfunnit Wordfeud har nämligen inte valt Svenska Akademins Ordlista som lexikon, utan istället godkänns genitiv, dvs att man lägga ett S efter alla ord, dessutom godkänner ordboken de mest konstiga orden så som AH, PARTAJ och SOSSE. Däremot godkänner den inte ord som RIA, BODA och GREPE vilket gör att alla mina barndomssomrars vokabulär försvinner. Jag kan inte mera säga att mina syskon bor i bodan eller att Far förvarar grepen i rian. Hur som helst, man vänjer sig vid det nya eroderade svenska språket som iofs är väldigt yvigt, för hur kunde jag annars ha fått reda på att Ptro är ett godkänt ord? Och vilka hästar stannar på riktigt om man ropar Ptro? Vill någon testa det på en skenande häst som rusar mot en? Ptro!

Duellen är dock aldrig på alvar, vilket en skenande häst som kommer rakt mot en och inte stannar på gehör är. För mig är Wordfeud en paus i stressen. Som vissa tar en rökpaus. Jag tar en Wordfeudpaus. Dock out-rular detta inte att många tar det på blodigt alvar. Jag har haft en opponent som jag vann tre gånger i rad, efter det ville han/hon inte spela mera. Det enda jag vet är att han/hon är journalist. En annan journalist-vän (kallad Flurken på Worfeud) påstod att det måste vara Jan Guillou för han skulle nog inte gilla att bli slagen i Wordfeud. Fast det tror jag inte på. Jan har så korta armar så han måste väl vara extremt kortsynt om han skall kunna se något på telefonskärmen. Inte kortsint.

Till saken hör nämligen att man inte vet vem man spelar mot. Alla har en avatar-bild (som en liten profilbild) och så har alla ett användarnamn. Jag spelar t.ex. mot två olika katter. Jag spelar också mot ett beachparasoll, en hinduisk gud och Luke Skywalker. Fast spelar man mot mig så vet man om det, jag har nämligen ett så fantasifullt användarnamn som SonjaCatani och en avatarbild som faktiskt föreställer mig själv. Man skall nämligen aldrig säga något på internet som man inte skulle våga säga i verkligheten. Det har inte min mamma sagt, men jag i rollen av mamma kommer att säga det.

Handsken är alltså kastad och varje kväll duellerar jag mot 5-7 olika bokstavsfanatiker (och ibland mot en långsint journalist). Vi har säkert alla olika sorts bokstavskombinationer och efter att idag ha läst Svenska Dagbladets artikel om epidemin av diagnoser över adhd, Aspergers syndrom, bipolär sjukdom och borderline-personlighetsstörning, så inser jag att vi helt klart är trendiga i alla dess bemärkelser.

Jag tittar på mina höstblöta handskar och vet att jag inte ännu kan kasta vare sig den ena eller båda. Och jag stryper min egen lust att gå till strid för alla stackars barn som diagnostiseras med olika sjukdomar, trots att de oftast är fullt friska, bara lite annorlunda utanför den normala normen. Och vad är den normala normen egentligen? Eller kanske alla egentligen borde få vara bara exakt just det dom vill vara, vare sig det är en katt eller ett strandparaply? Jag väljer att vara jag med en vit handske gömd bakom ryggen på min avatarbild.

Bilden är av Erik Olsons konstverk ”Handsken är kastad” ställs just nu ut på Waldemarsudde där även Fredrik Hill ställs ut!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Den som har mest rynkor vinner!

Jag brukar säga att den som har mest rynkor när den dör - vinner. Men det stämmer inte helt och hållet. Stöter med jämna mellan rum på människor som har en djup rynka precis mitt i pannan, mellan ögonen, lodrät rakt uppåt. Och inte en sån där rynka som kan komma sig av för dålig syn i kombination med en överdrivet fåfäng vilja att inte bära glasögon, varmed man rynkar ihop ögonbrynen i hopp om att se lite bättre, inte se bättre ut, utan se lite längre framåt. Och då ser man inte längre fram i tiden, för med tiden blir för-fåfäng-för-glasögon-rynkan, precis lika ful som ful-rynkan. Do I make any sence?

Se på damen ovan, hon har just den rynkan. Här är det tredje exemplet som orsakar rynkan, dvs orolighet. Dra ihop ögonen mot näsan och lite uppåt och försök få samma blick som katten i Shrek filmerna. Ja just den. Den blicken kan också orsaka ful-rynkan. Men nu är vi inte så många som helt seriöst sportar den blicken under så långa tider och över en period som sträcker sig tillräckligt brett för att orsaka en permanent rynk-skada i ansiktet.

Jag menar därför alltså den vanligaste orsaken till ful-rynkan. Att ägaren till rynkan helt enkelt är en sur kärring som hellre ser ful och sur ut, än skrattar. Notera att denna rynka även som oftast kommer ackompanjerad av små rynkor runt munnen som härstammar från otaliga gånger då de snörpt ihop munnen för att påvisa sitt missnöje. På något konstigt sätt lyckas nämligen surkärringarna aldrig uttrycka sina känslor i längre diskussioner och dialoger där de skulle behöva röra på ansiktet för att på så sätt gymnastisera rynkorna. Nej de spänner ögonen i människor, snörper missnöjsamt på munnen och uttrycker sin åsikt som ett fakta och anser diskussionen därmed avslutad.

Troligen kunde surkärringar (höll på att skriva surströmmingar, men det hade bara varit en freudiansk slip) i varje fall kunde surkärringar, och troligen strömmingar också, slippa ful-rynkor ifall de bara lättade på lynnet, talade lite mera och kanske till och med bad Marta Oldenburg om hjälp med ansiktsyoga.

Det roliga med bilden ovan är väl ändå att den oroliga 50-talstjejen lyckats skaffa en ny iPhone 4S som hon speglar sig i.

Keep on smiling and rocking the world. Här skall det samlas skrattrynkor!

Nationalmuseums nya chef Berndt Arell polare, polär eller bara populär

Hade den synnerligen trevliga uppgiften att intervjua Nationalmuseums nya chef Berndt Arell under hösten och idag kom tidningen med artikeln hem i postlådan. De hade valt att lyfta fram texten:


"Han vägrar exkludera, ta avstånd eller utöka klyftor, han bygger broar och för samman motparter. Nytt och gammalt. Nutidskonst och klassisk konst. Konservativt och vågat. Konst och pengar." 

Så nu har jag väl skrämt upp svenskarna att det kommer en bipolär finlandssvensk och tar över alla nationalklenoder. Det är helt absurt. Nationalmuseum får en ypperlig chef, inklusive positiva ytterligheter som måhända till viss del låter enorma pga av skribentens språkbruk.


Artikeln finns i senaste numret av Bona Vita

Jakten på Cinderella

Bjuden till slottet på middag med långklänning och har bara Hunter gummistövlar med mig i stan.

Kan bli en intressant Askunge version...

Jädrans.


---
Posted from my iPhone

Glömde säga att jag älskar dig!

Förlåt att jag glömt bort dig under flera månader. Jag har inga ursäkter som duger. Jag lovar, jag har inte valt någon annan eller slutat älska dig. Nu är jag tillbaka och så oerhört tacksam över att du kan berätta åt mig precis vad som hänt under tiden jag varit frånvarande i Utopia. Nu vet jag exakt vad vem läser, när, hur och varifrån. Kunskap är kärlek.

Google Analytics, jag älskar dig!

Goda Mödrar och goda utsikter

Idag har Miranda från Sex and the City, dvs Stockholms vassaste advokat (se mera här) och jag varit allt annat än vassa eller Stockholmska. Nej, vi har varit förortsmammor och duktiga sådana. Förmiddag avverkades på Mulle Meck parken och inte för att jag vill skryta, men vi kände oss som Svearikets bästa mödrar efter att ha krupit i tunnlar och åkt linbana i några timmar. Våra världens vackraste barn stod brevid och tittade på oss med uppspärrade ögon.

Beundrade väderleksdatorn med kotten. En fantastisk uppfinning. Tänkte skaffa en likadan hem för att förutspå klimatet i diverse debacle.

Status - prognos
Torr kotte - alla är tysta och snälla
Våt kotte - samtliga skrattar så de gråter
Skugga på mark - någon står upp och tittar närmare på kotten
Vitt på toppen - någon har bakat en kaka med florsocker på toppen
Kan ej se kotten - svårt att se kottarna för träden, eller skogen för den delen
Pendlande kotte - ingen kan ta ansvar eller beslut
Kotte hoppar - media som hoppar av iver i väntan på ny skandal
Kotte borta - någon har stulit klimat datorn

Nu skall jag äta middag med min favorit 95-åriga singel och vara lycklig över goda utsikter. Skall fråga om han har någon jämnårig väninna som kan rekommendera mig en bra korsstygns kurs. Vill lära mig att brodera kloka väggbonader.

"Är man dum får man lida"

Kodare är de nya hantverkarna

I dagens samhälle behövs handicraft och hantverk precis lika mycket som i forna tider. Då syftar jag inte bara på hanteverkare så som snickare och elektriker, dom behöver jag alltid. Det finns inga gränser för hur många snickerier och eljobb man kan utföra. Jag älskar snickare och elektriker. I den bästa av världar har man dessutom som jag, lyckats finna sin rätta! Eller i detta fall sina rätta. För jag har funnit rätt snickare och rätt elektriker och det känns nog ungefär lika stort som om någon av mina mera kärlekskranka vänner hade funnit Den Rätta, ja i deras fall alltså Den Rätta Kärleken.

Lyckliga jag har Den Rätta Snickaren och Den Rätta Elektrikern.

Så långt är alltså allting väl. Men nu kommer vi till moderntids snickerier och eldragning. Dvs, kodare för hemsidor, iPhone Appar och dylikt. Var finns dom? För ett år sedan fanns det tusen nördar som var glada att koda lite smått och gott när man ringde dem. Nu är dom uppslukade av jorden fram tills de dyker upp DI Weekends helgbilaga och har lanserat en egen App med Alfapets regler fast utan Svenska Akademins Ordlista. Det sista är oförlåtligt. Det är som att sätta in ett elsystem för spotlights och glömma lägga in strömbrytare. Dessutom är det oförlåtligt att alla kodare bara försvinner. Var är ni? Sluta göra egna Appar och bli miljonärer, kom tillbaka, vi älskar er som nördar. Vi vill prata open-api med er. Vi förstår att Unix är coolare än Mac och att Android ger er hundratals bättre möjligheter än iPhone. Vi vet att ni heldre kallar geopositioning för location based. Allt är förlåtet! Kom tillbaka. Jag lovar leka snällt med er! Snälla, ni kan till och med få alla mina backslash och double dot key board tangenter om ni är snälla och kommer tillbaka. Kom tillbaka era App-miljonärs lymlar!!!

Kodare är dagens hantverkare. Dom jobbar bara när det passar dom, konstiga tider, utan offerter och det blir alltid dubbelt så dyrt och krångligt och man förstår aldrig riktigt vad dom gör och varför dom dricker så mycket kaffe.

Det var dagens insikt. Ovan mitt QR-kort i ett försök att prata med kodare. Skall tälja en likadan i trä för att kommunicera med min snickare.

Stephen Fry, bläckfiskar och livets pussel

Läser den fantastiska boken “The Fry Chronicles”, skrattar högt och vill liksom citera varje roliga, betydelsefulla mening på Twitter eller Google+. Inser dock att detta skulle liknas vid att piratkopiera och distribuera mer eller mindre känt litterärt verk, även om det skulle bli ca 2-3-4-tusen tweets innan jag var klar med alla citat. Undrar egentligen hur det där hänger ihop – hur mycket får man citera ur en bok utan att det blir en piratkopia?

Tillbaka till den riktiga boken, med frasiga IRL sidor och glansiga bilder av en okammad och ung Stephen Fry. Han var nog både oborstad och okammad som ung, men det underbara är hans sätt att helt öppet och med den största portionen av självironi berätta om sina sämsta sidor. Att han dessutom gör det i långa måleriska meningar proppfyllda av underbara kluriga brittiska adjektiv, blandat med helt egenpåhittade ord – det är bara orgasmiskt att läsa. Det sista adverbet ”orgasmiskt” har jag lärt mig av Stephen Fry. Man kan ju inte annat än älska vokabuläret hos denne man som myntade uttrycket ”luvvie”. Bara det borde väl säga allt om honom och hans loveliga språk.

Så just nu försöker jag få ihop livets pussel så att Stephen Fry och jag får spendera möjligast mycket tid tillsammans. Övervägde igår att ställa om klockorna hemma bara för att få krypa ner mellan rena lakan och lägga mig med Stephen. När jag äntligen avverkat dagens fyrahundrafemtiotvå e-mail och får krypa ner mellan de rena lakanen så inser jag att jag inte var den enda som tänkt sova i rena, nystrukna lakan som torkat utomhus i den lena vinden som gett den där höstdoften som man inte kan reproducera ens med tvål och parfym från Byredo. I sängen är det redan fullt. Och det är ett känt faktum att det här med att ha barn som invaderar och övertar sängen inte är vare sig rogivande eller bådar för en natt som lämnar en utvilad. Mest kan det jämföras med att sova på en 40 cm bred säng i tropikerna samtidigt som man skall brottas om utrymme med en bläckfisk.

Stephen Fry fick sova på soffan!

Så när jag nu pusslar ihop mitt livspussel som påminner om en Rubiks kub med massor nya spännande färger, så märker jag att det inte bara är bläckfisken som förstör min nattsömn. Men mera om det en annan gång. Nu skall jag tvätta lakan, hänga ut dem att naturtorka, handstryka dem med stärkelse och sedan flytta om klockan till 20:00.

Nati Nati - puss och kram hela dan

Lögner, intriger, sanningar och krisberedskap på Kungliga Operan

Igår såg jag Figaros Bröllop på Kungliga Operan i sällskap med en av cheferna som hade jour. Detta var väldigt väldigt spännande, eftersom att ha jouren under en kväll på Operan bland annat innebär att inga scenkonstverk, kristallkronor eller ventilationstrummor får ramla ner i skallen på artister, orkestermedlemmar eller publik. Jag satt som på nålar och var förberedd på krishantering av högsta rang, skulle något sådant ha inträffat.

Men det inträffade inte. Krishantering skötes på annat håll just denna fredagkväll. Däremot var det en fantastisk uppsättning av Figaros Bröllop och koreografin och scenografin var otroligt vacker och fin. Jag har sett en uppsättning i Helsingfors för flera år sedan där handlingen utspelades i en park, låt oss säga något som skulle likna Djurgården, men då tappade man totalt konceptet över vem som var vem och hade vilka kopplingar i denna ”one day of madness” opera av Mozart. Kungliga Operans uppsättning utspelades på ett hotell med tydligt markerade dörrar för var och en av huvudrollsinnehavarna. Mycket pedagogiskt och bra. Och handlingen då? Ja den lär man sig mycket av, de som ljuger och konspirerar får inte gifta sig med den de egentligen vill gifta sig med och far man med osanning så straffas man alltid i slutet.

Bra lärdomar som jag hoppas alla kan ta del av. På slutrakan får Greven Almaviva göra en vacker kungspudel och be alla om ursäkt.

Puss och Kram hela dan

Trotsålder!

Igår bestämde jag mig för att säga NEJ till allting. Detta är inte helt normalt eftersom de flesta som känner mig vet att jag lyckligt ropar JA långt före frågan ens är ställd.

- Skall vi kanske stjäla en…
- JA!!!!!!!! Vilken toppen idé!!!! Utropar Sonja och rusar fram till den obemannade polisbilen

Kanske detta är orsaken till att jag ibland hamnar i smått krångliga situationer. Men nu var situationen en annan. Jag måste nämligen lära mig att säga nej, för jag måste hinna komma i kapp mitt liv. Jag måste sluta ta alla samtal. Jag måste inse att Twitter gott och väl har överlevt sommaren trots att jag inte postat annat än auto up-dates varje dag klockan 12 där det står:

@sonjacatani Sonja Catani
It is currently August 30, 2011 at 12:00PM and I'm happy - if nothing else is stated. Using ifttt.com

Eller vänta lite, har Twitter överlevt detta? Eller har kanske hela sajten gått under och värderingen om ca 10 miljarden dollar gått upp i tomma intet? Strunt i det nu, om börsen överlever Greklands ekonomi så överlever nog också Twitter utan mig.

Jag måste helt enkelt sluta engagera mig i varenda en sak som ploppar upp. Alltså tar jag ett vuxet beslut om att ingå trotsålder och hädanefter säga NEJ till precis allting. Och det måste jag förstås meddela på Facebook, för en socialmedia site behöver vi väl hålla kvar ifall nu Twitter gick i konkurs i somras.

Jag säger hädanefter NEJ till alla som ringer och behöver hjälp. Nej till alla som upptar min tid. Nej till att anpassa mig efter alla andras tider. Nej till att stressa. Nej till middagar. Nej till konstutställningar. Nej till politiska partier. Nej till konserter. Nej till biobesök. Nej till jehovas vittnen som knackar på dörren. Nej till resor. Nej till fester. Nej till att skänka pengar till gamla tanten som står med insamlingsbössan utanför lokala Konsum och troligen samlar in pengar till att dryga ut sin egen matkassa. Nej till att bära gamla tanters matkassar. Nej till att köra gamla tanter hem som låtsas ha tappat bort sig bara för att lura till sig en skjuts hem. Nej till en låda champagne. Nej till en rolig resa.

Det gick jätte bra. I cirka tio minuter. Sen fick jag dåligt samvete och insåg att trotsåldern är självisk. Ingen förstår ett nej ändå och stackars tanten utanför mataffären i Djursholm kanske egentligen samlar pengar till Twitters konkursbo. Så jag bjöd in Jehovas vittnen på kaffe, tog emot alla mina vänners samtal och nu skall jag återgå till att smurfa Ja.

Sonja är tillbaka, trotsåldern är över!

Den som har flest promenadstavar vinner!

Så efter flera månaders tystnad kommer jag på, med en ful bild, att den som har flest promenadstavar - vinner!

I'll be back med mera Bus & Kul

---
Posted from my iPhone

Operan i Orange och Att välja det rätta stället för dramatik.

Igår skulle 7996 för mig okända personer, 3 välkända vänner och jag se Aida på den enorma gamla romerska amfiteatern i Orange. Dessutom fanns det ett antal fantastiska opera tenorer, sopraner, en enorm kör av krigare, ett helt harem och självklart en drös slavar som under triumvirat fördes in på scen till takt av silvertrumpeter.

Det slutade med att jag svimmade. Dramatiskt. Franska läkaren var skitsnygg!!! This was fun. Let's do it again next summer

---
Posted from my iPhone

Pur Sucre!

Det skall vara rosa och det skall ha socker!

Ja, detta är inte Sverige

---
Posted from my iPhone

Med järnhand och stadig blick stegar jag mot himmelriket

Det finns få saker som får mig så upphetsad som apotek och städattiraljer. Ja det vore väl enorma järnaffärer i stil med Claes Olsson då. Detta säger väl mera om mig än något annat. Strunt i mitt kompulsiva behov av att samla på champagne från årgången 2003 eller mitt smått galna sätt att räkna trappor och göra TODO-listor – järnaffärerna slår allt det hands down tio-noll. 10-0 järnaffären kontra Bollingers absoluta raritet av 2003’a med få bubblor men desstu underbarare smak.

Under några dygn på Rivieran har jag fått njuta av dessa laster. Inte av champagne då, det sparar jag till ett mindre festligt tillfälle. Men järnaffären. Åh wow. Den var större än vilken som helst K-rauta eller Claes Olsson jag någonsin besökt. Den var E N O R M. Jag blev så till mig av alla slipmaskiner och tryckluftsborrar som talade franska så jag missade helt och hållet att kolla vad affären egentligen heter. Att jag bara skulle inhandla en ”blipper”, d.v.s. en liten grå historia med blåa knappar, som man fäster vid en nyckelknippa och så gör man ”blip” och så öppnas magiskt portar, lampor tänds och garagedörrar fungerar som om jag hade utropat ”alibaba öppna dig”. Detta glömde jag. Jag stod helt på fullt alvar och diskuterade möjligheten att inhandla en orange-gul cementblandare istället. Den trevliga franska försäljaren som inte förstod ett smack av min dåliga franska blandat med italienska (se tidigare bloggpost om italienska för nybörjare och bok-kris) brydde sig inte alls om min rotvälska. Han hade sett mitt ha-begär och att alla mina ”please let’s buy it” signaler stod på högsta frekvens färdiga att utnyttjas och exploateras. På sälj-snack var jag varken Prospekt, Suspekt eller Close to Deal, jag var Done Deal. Före jag ens öppnade munnen och hasplade ur mig mina tvetydiga fransk-italiensk-engelska ord i stil med ”I wantta, no pardon, I’a need’a to buyya that cementblandare, does it come in pink? La rosa? Le rosé?” så visste han att hon, HON, kommer att köpa en cementblandare. Han hade nog redan räknat in sommarbonusen och såg sig själv och familjen ligga på St Tropez Nikki Beach beach och sörpla rosé vin (”bien sur madame, itta issa availaballe in pink, you buy the paint over there”), men det var tills verklighetsfanatisten till sällskap kom rusande och skrek non non, du får inte köpa en rosa cementblandare. Han hade nämligen siktet inställt på en splitterny borrmaskin som dessutom kunde häfta tapeter tillbaka till väggarna som de hade tagit ut sin skilsmässa ifrån.

Needless to say. Nu sörplar försäljaren rosa champagne och jag sitter och undrar över vad vi skall göra med alla dessa verktyg. Speciellt som vi inte ens kan öppna garagedörren med ett ”blip”, för ”blippern” -  den glömde vi såklart att köpa.  

Äh jag skämtar ju bara, tror ni verkligen att jag skulle köpa en rosa cementblandare och en skilsmässohäftmaskin?

Nej, jag joggade självklart raka vägen till ett apotek för att överkomma mitt galna beteende i järnhandeln (som var så stoooor). På Apoteket känner jag mig tröstad och lugn. Jag hittar aliment för de mest konstiga krämpor och dessutom är alla instruktioner skrivna på franska så jag kan i lugn och ro hitta på egen dosering. Åh, himmelrike alla dessa lösningar på alla dessa problem. Liktorn, celluliter, magont, kvalster, allergier, små sår och ont i håret. Jag är i paradiset. Damerna talar dålig engelska och passar upp mig och svansar runt mig och säljer tandtråd och nagelfilar och plåster så det härliga står till. Jag dansar ut från Apoteket,  La Pharmacie, och är hög på endorfiner och vitaminer och apoteksdamernas glada miner.

Märkbart fattigare sitter jag nu och tittar på cementblandaren som blandar ihop Omega 3 och järntabletter och inser att jag i morgon får skriva om min fableisse för städprylar.

Muren, Drottning Kristina och andra nötter att knäcka

Det här med att befinna sig på Rivieran. Först av allt (en dålig svenglandism av uttrycket ”first of all”) så kräver det många böcker. Mängder av böcker. Inte endast en, ensam, en singularis, singelexemplar ynka tegelstensroman som jag lyckades läsa till sidan 645 redan på flyget ner. Så nu sitter jag här, 126 sidor senare på sidan 772 med ordet SLUT obarmhärtigt uppkört i ansiktet, utan tegelstenar. Nära St Jaques finns det dock en mur fylld av lockande tegelstenar som de lokala fransoserna bara längtar efter att någon skall demontera, eller kanske till och med demolera. Muren är nämligen gammal, väldigt gammal, inte vacker överhuvudtaget och har absolut ingen annan funktion än att orsaka trafikstockning mellan 7:30 och 09:00 varje morgon och 17:00 och 19:30 varje kväll. Allt endast och bara på grund av muren. Muren med de uråldriga tegelstenarna som någon lokal politiker avgjort att är så vackra att de omöjligtvis kan demonteras eller demoleras till förmån för en passage som låter två små franska bilar mötas i en kurva utan att riskera olyckor som skulle störa den i övrigt ganska slumrande stadens ambulanskår. Men eftersom jag nu är på jakt efter en tegelstensroman och inte efter att orsaka vare sig skada på lokala kulturarv i form av murar, eller lokala bilolyckor i form av demolering av de samma, så gräver jag igenom alla bokhyllor. Jag ratar nybörjar italienska kursen. Den läste jag redan förra året och kan tillägga att jag hade noll nytta av att kunna presentera mig på italienska i Frankrike. Fransoserna jag mötte och som säkert allihopa är kusiner till lokala politiker som gillar St Jacques muren, uppskattade inte detta överhuvudtaget. Butte why? Ma perché? Eller om ni nu skall vara så frankofiliga: mais pourquoi???

Gräver vidare bland böckerna och hittar till slut en biografi av Peter Englund över Drottning Kristina. Får dock ganska omedelbart ett mail av en frankofil som säger att jag inte skall läsa den för den inte är bra. Detta har jag redan hunnit upptäcka efter att ha hunnit igenom halva boken på en timme. Nej, det är inte ett litterärt mästerverk och nej det är inte en tegelsten. Närmare bestämt något som kunde vara fyllnad i tegelstensmuren. Den vid det här laget kända utrotningshotade muren. 

Något annat som är utrotningshotat, förutom fula murar som inte fyller någon annan uppgift än att orsaka trafikstockning, är fotnötter ¹. Dessa använder sig herr Englund flitigt av. De finns minst en per sida ². Men här kommer det kluriga in. De är inte klassiska fotnötter av typen som refererar till andra verk eller statistik eller forskning ³. Nej, de är fotnötter som broderar ut författarens text ⁴. Något som jag kunde ha tänkt mig att var en parentes ⁵. Eller ett eget stycke ⁶. Eller bara lite extra information som egentligen är information som gott och väl skulle kunna finnas mitt i den löpande texten ⁷. Så jag kan inte ha en åsikt ifall jag gillar boken eller inte, jag klarar nämligen inte av att läsa den ⁸. Jag ger upp före den ens skulle platsa som tätning mellan de minsta skiffren i den franska muren. Chiffer är nämligen vad texten mest kan förlikas med.

Såja nu skall jag äta artichocka som är stora som tegelstenar, eller kanske två murbräckor ⁹!

¹ Dessa fotnötter kan vara av olika karaktär, men de ger ofta ett litterärt mästerverk en viss aura av pondus och vetenskapliga bevis som låter läsaren tro att författaren varit ytterst noggrann i sin research

² Jag skämtar inte det finns minst en per sida, ibland till och med två eller tre i varierande längd

³ Gud förbjude, här skall vi inte följa gängse norm utan vara helt och fullt revolutionära liksom Drottning Kristina var då hon först abdikerade och sedan konverterade

⁴ I’m not kidding you, det kan vara hela stycken med åsikter

⁵ Några sådana har jag förövrigt inte hittat i boken. Parenteser alltså

⁶ Nöupp inga sådana heller

⁷ Märker ni hur jävla jobbigt det är att hoppa ner till sidans slut för att läsa dessa fotnötter???

⁸ tycker ni att det är roligt att läsa mina små kommentarer här nedan? Nähej? Jamen tänk er då att de ibland skulle referera till fakta eller annan litteratur. Jamen exakt, man kan inte sluta läsa dem, även om de flesta är totalt onödiga!

⁹  Åh vad jag önskade att jag kunde hänvisa till ett känt litterärt  verk just här. Eller åtminstone till en känd mur!

Korrigera din misstag i tid!

Alla som har en "smartphone" liksom en iPhone eller dylikt, vet att smart inte alltid är en helt korrekt beskrivning. Telefonerna är inte allt igenom smarta. Framförallt inte då det kommer till automatiska stavningsprogram. En happy väninna skulle texta och fråga om jag ville ha "macaroner", det blev "laxativer" (se här). En annan gång twittrade jag om damer som satt i en bil bakom mig och drack kaffe och åt "mazariner", det blev också "laxativer".  Själv "telegraferar" jag varje gång jag "twittrar".

Alla dessa automatiska korrigeringar av våra liv kan ju bara uppfattas på ett sätt. Apple anser att vi inte vet vårt eget bästa och korrigerar därför våra misstag. Automatiskt. Auto correct. Är det #beach2011 som hägrar så blir alla godsaker så som macaroner och mazariner till laxativer. Och skulle vi vilja berätta om detta fenomenet i snabba sociala medier, så uppmanas vi till att flytta till 1800-talets romantiska telegraf-ålder.

Ser framför mig vilda västern cowboys och rallare som ropar "yieppie ay hey comboy". Men iPhone korrigerar mig och skriver "Turligt Ay Het Korvar"

Följ på Twitter hashtaggen #magvärkträning så hittar ni de bästa skratten runt auto correct. Eller Googla "damn you autocorrect"

Och vem fan är X på bilden ovan? Det är en populär korrigering som tydligen inte hann korrigeras i tid.

Julhälsning med välgörenhet tack vare Spotify som gör Dire Straits budskap värdelöst

Det här med välgörenhet… Äntligen även på Twitter. Såg på Twitter en känd radioprofil som startat ett projekt om att hjälpa fattiga svenska barn. Ja de finns – både radioprofiler på Twitter och fattiga svenska barn. Det vrider sig i magen och stramar runt hjärtat då Twitterskan skriver om en mamma med en tio-årig dotter som inte kan gå på kalas och ha med present ifall inte de äter makaroni i en vecka för att ha råd att köpa present. Min dotter gav en egenplockad blombukett på kalaset hon var bjuden till förra lördagen och det var väldigt uppskattat, men självklart är det inte det detta handlar om. Twitterskan vill hjälpa familjen genom att skicka 1000 kronor till dem varje månad. Heders värt. Men klokt? Jag vet inte, i min värld låter det som att 1000 kronor till en tio-åring är väldigt mycket pengar. Lite som om nån skickade mig 10.000 kronor varje månad, netto, efter skatt, så där bara utan att jag skulle göra något. Nu vet jag att 10.000 kronor för mig skulle kräva en ansenlig mängd jobb för att berättiga en faktura till kund om ungefär 32.000 kronor för att få 10.000 netto i handen att spendera på tex presenter.

Jag tror inte att det är den rätta vägen. Det finns bara ett sätt att få Money for Nothing och det är Dire Straits väg. Och de var fortfarande tvungna att spela musik på MTV. Kommer någon ens ihåg MTV? Spotify har nog tagit bort den sista utvägen till Money for Nothing.

Jag tror att man måste bygga dessa barns självkänsla. Låta dem göra något enkelt och kul som de är bra på, för att få 1000 sek i månaden. Det kan räcka med att måla vackra kort som man kan skicka som sommarhälsning, eller bara skriva ner roliga historier man hört av sina klasskamrater. Men gör dom det så har man gett dem något mycket bättre än ”bara” pengar. Man ger självförtroende.

Välgörenhet i all välmening. Själv sponsrar jag barnhem på Sri Lanka och mina vänners champagnekonsumtion. Men jag vet att i första fallet uppskattar de mest den personliga kontakten och att man sitter på golvet med snoriga ungar klängande i famnen och kramar dem och ger dem kärlek. Att jag pratar med de äldre tjejerna och uppmuntrar dem och berättar om vad som är möjligt i livet, ger dem en självkänsla, talar med dem om deras skolprojekt och berömmer. Att de sedan också behöver monetär hjälp är självklart, därför har jag bl.a. en enorm låda med julkort hemma som kommer att räcka för julhälsningar sisådär trettioåtta framåt. Och de har precis byggt nya sängar i en sovsal på barnhemmet på Sri Lanka för julkortspengarna.

I det andra fallet, dvs att sponsra mina vänners champagnekonsumtion, vete jag fasen. Tror jag skall ta de pengarna och köpa svenska fattiga barns sommarkort istället. Det finns ju faktiskt ingen höjd på hur många posthälsningar man kan skicka och kanske jag dessutom kan övertyga svenska posten att ge bort en del av frimärksintäkten till välgörenhet.

Fram för mera välgörenhet. Men gärna genomtänkt sådan.

Konstnärlig? Pyttans heller!

Ibland blir jag överraskad av den fantastiska konstnärliga essän en iPhone-kamera i all hast kan åstadkomma. Jag inbillar mig som oftast att resultatet kommer sig från min studietid i London med bl.a. Photoshop 1.0 (ja! Jag är så gammal!) och Photography of Architecture and Arts. Men i ärlighetens namn? Njae. Det är nog bara tack vare Steve Jobs fantastiska ingenjörer som vissa bilder lyckas bättre än andra.

Ovan en bild jag tog i all hast men blev så glad över. Den innehåller ju både Architecture and Arts! Tack Pyttan med pärmbilden som böjer sig så kul och Steve Jobs och tack golvet som matchar så fint. Men mest tack ändå för den fina boken!


---
Posted from my iPhone

Konst, Italien och konsten att älska på italienska!

Konst, inte konstigare än så men ändå så konstigt. Biennalen lockar mängder, massor med människor, allt från rika oligarker med 300 fots yachts och plastikopererade fruar som behöver tre body guards för att gå in på den ryska paviljongen, till oss mera mediokra personer som jag. Men det underbara är alla vänner man stöter på i misstag. Så där som bästis Livboj. Det är väl självklart att man stöter på varandra så där bara i misstag i Venedig. Jag menar, i vilken annan stad än den sjunkande staden behöver man en Livboj?

På tåget från Venedig mot nordväst väljer jag till slut att leka att jag är i filmen the Tourist och sätter mig framför snyggaste mannen. Bra val. Hamnar i Milano. Njuter nu av mera vänskap i form av den mest positiva livsbejakande väninnan som bara råkar bo här. Jag menar var annars skulle hon bo, precis då jag saknar henne som mest?

Men har jag hittat en bröllopsklänning? Nej. Har jag däremot hittat konsten att vara tacksam för vänskap? Ja. Är jag lycklig? Ja.

För att citera Buzz Lightyear i ToyStory "onwards and upwards - to infinity". Mot happily ever after!

Och konstverket ovan känns som ett bra köp. Det hade ju varit fasansfullt om den ryska oligarkens plastfru hade köpt honom framför näsan på mig, den mera mediokra personen. Må hennes plastskepp ändå segla fint ut ur den sjunkande staden.

Nu skall jag fundera på hur jag DHL'ar hem honom konstverket och vad mannen på tåget kommer tycka om att jag köpt ett konstverk där det står TOCCARE!



- Posted using BlogPress from my iPad

Lätt vunnet - lätt försvunnet - och nu överraskande återfunnet i multum

Förra veckan hittade Cirkusprinsessan en grön träpärla. Inte den största av skatter, kan man tyst tänka för sig själv. Men stort för henne. Denna förvaltades och beundrades väl. Tills en dag i bilen ett avgrundsskrik hördes i baksätet. Pärlan hade åkt in mellan sätena och var försvunnen. Nu råkar det vara så här att jag är ruskigt duktig på att plocka ut hela baksäten ur Mercedes A-klass. För några år sedan tvingades jag nämligen göra det med jämna mellanrum då småprylar så som nycklar, hörapparater och annat viktigt hade blivit inpetat där inunder. Nu har vi bytt bil och trots idoga försök med hjälp av den enorma tyska instruktionsboken så lyckades jag ändå inte få ut baksätena. Inte heller biltvättsgubbarna lyckades. Pärlan var alltså försvunnen, Cirkusprinsessan otröstlig och jag blev en och annan mutpresent fattigare.

Idag fick vi en postavi och när vi öppnar paketet från äldsta väninnan så har hon skickat, inte bara EN grön träpärla, utan en hel jätte stor BURK med gröna träpärlor.

Hon hade ingen aning om den försvunna träpärlan!

Är slumpen en tillfällighet? Eller kan vi alla vara överens om att trolleri fungerar!

Dessutom fick mamma Catani en ny Muminkopp i matchande färger och tema. Nu kan jag fortsätta med mina #muggshot tweets där jag väljer Muminmugg tema enligt humör varje dag! Denna bubblar av lycka.


---
Posted from my iPhone

Rapture Day - vad hände?

Jaha igår skulle jorden gå under och ett fåtal true believers skulle få resa upp till himlen.Själv hade jag förstås missat att packa min väska inför färden, jag hade liksom missat hela datumet. Jag borde kanske ha lyssnat på Andreas från Jehovas vittnen och varit förberedd. Fast nu blev det ju ingen undergång för världen (once again...) så det var inte hela världen att jag glömt att laga gurksmörgåsar och matsäck.

Vad jag däremot funderat en aning på, förutom då matsäcken, är hur Gud eller Jesus hade tänkt fixa färden upp till himlen. Jag tror faktiskt att jag vet! Igår cyklade vi till en lokal fest och jag tog ut nycklarna ur den begagnade cykeln inhandlad på Blocket för typ fem år sedan. Jag har aldrig reflekterat över nyckelknippan, men så såg jag att det hängde en korköppnare på den. Vid närmare titta så är det en reklam korköppnare. På ena sidan står det "Come as you are" och på andra sidan står det "Search and you will find" och med stora bokstäver "JESUS".

Jippii, nu vet jag! Alla Rapture personer skulle nog ha rest till himlen på min begagnade NK-jubileums cykel. Eftersom jag var ute och cyklade på den igår så tvingades Gud skjuta på Rapture Day i brist på transportmedel.

Förlåt alla Rapture People, och cheer up, it's not the end of the word!



---
Posted from my iPhone

DI Weekend 14 månader senare

Läser i DI Weekend om min landsman Fred Andersson, vilken man. Kul att läsa. Sen bläddrar jag fram några sidor och hittar reportaget ovan om kommunslogans. Gammal nyhet!!! Detta skrev jag om redan för 14 månader sedan här. Är övertygad om att ingen annan kunde ha samma förkärlek för och samlingsmani på kommunslogans. Alltså måste idéen vara plagierad.

Inget fel på självförtroendet hos fröken Catani varje fall.

Så här skrev jag 14 mars 2010 då jag landade i Östersund på väg till Åre.

Ni vet att jag älskar kluriga och/eller roliga skyltar. Komiska slogans står också högt i spel. Dessutom brukar jag googla på olika kommuners hemsidor bara för att skratta åt dessa fantastiska marknadsmässiga catch frases dom hittat på.

Ser framför mig kommungubbarna i kommunfullmäktige på geografisk svensk landsbygd jag inte ens visste fanns

Gubbe ett: Vi måste också ha en slogan så där som "Enköping - Sveriges närmaste stad"

Gubbe två: jag vet, läste precis att våra konkurenter myntat "Vänersborg – Vi ska bli Sveriges bästa musikkommun"

Gubbe ett: ja jäklar där satt den. Den vinner tom "Vallentuna - var femte invånare är häst"

Gubbe tre blandar sig i samtalet: fasiken, vi måste slå till här, jag kan snacka med frugan hon jobbar på en sån där typs annonsbyrå

Gubbe ett och två godkänner detta och vipps har vi förärats ännu en fantastisk kommunslogan.

Jag möttes idag av välkomstskylten "Östersund - messmörets huvudstad". Ville bara vända på klacken och rusa tillbaka till flyget och böna och be dem ta mig tillbaka till rikets hufvudstad.

PS. min personliga favorit kommunslogan är "Österåker - inte bara en anstalt".



---
Posted from my iPhone

Ber hjälp av Khadaffi

Jag vet inte hur han egentligen stavar sitt namn, denna Khadaffi, Gadaffi, Kadaffi. Men jag vet att han är ruskigt duktig på att resa sina tält på de mest konstiga ställena. Nu har jag akut behov av att lösa tältproblematik för ca 200 personer och då inser jag att Khadaffi, Ghadaffi eller hur han nu sen stavar sitt namn, troligen är den bästa personen att hjälpa mig. Han är väl ungefär ordförande i Internationella Camping Tribunalen?

Dear Mr Khadaffi, I have a few questions for you. 1) how do you spell your name? 2) Now that you seem to be out of a job soon, would you please like to help me with the delicate matter of finding the perfect spot to raise a huge party tent? 3) What time would be convenient for you to come and inspect the site? Can you maybe combine it with your war tribunal court hearing in Haag? 4) By the way, how do you spell Haag? Haag or Hague?


Kindest Regards, Sonja Catani aspiring member in the International Camping Tribunal

VAB, skunk och Twitter

Varför gillar jag Twitter? Jo man kan få hjälp med det mesta. Kombinera det med internet sökfunktioner och shopping och du är en vinnare.

VAB-dag med snorigt barn. Morgonen börjar med uppror. Nedan ser man hur det artat sig genom lite hjälp av Twitter-kompis och Ebay.

sonjacatani:
-Mamma, jag vill ha en sån där svart och vit!
-En skunk????
-Ja mamma!
-En levande eller ett mjukisdjur?
-Men MAMMMAAAAA, en levande såkart!

sonjacatani:
Twitter-vänner: Vad heter skunk på engelsk? #internetshopping

iCookiedotse:
samma

sonjacatani:
Tack. Vet du var man kan köpa levande sådana?

iCookiedotse:
tror inte du får ha de som husdjur enligt lagen tyvärr. :)

(här följer några minuters paus och så bestämmer sig iCookiedotse att ändå hjälpa mig)

iCookiedotse:
det verkar finnas något som heter tam-skunk. en.wikipedia.org/wiki/Pet_skunk men jag tror ändå att man behöver tillstånd i Sverige.

sonjacatani:
Great! Tack. Sitter precis och söker en på Ebay

(en halv timme senare efter lyckad Ebay-sökning)

sonjacatani:
Har precis mailat till USA: Can you please send this skunk to Sweden? How much will the total be including shipping? Desperate mother with impatient child hanging over shoulder. Need quick answer! Please ship with DHL

iCookiedotse:
haha.. ska bli spännande att följa utvecklingen.

sonjacatani:
Undrar om mina grannar tycker samma sak!

iCookiedotse:
ja det är ju spännande oavsett.. :D Jag poppar popcorn och väntar!

sonjacatani:
jag skall poppa popcorn och föra över till grannen. Dom kan sätta dem i näsan sen när skunken anländer med DHL (358USD)


Lyckligast idag är Cirkusprinsessan trots att hon är hemma från dagis. Skall man se det positivia i allting, så kan man se det som tur att hon har sån snuva, då kan hon sätta popcornen i munnen istället för i näsan när skunken anländer.

Nu skall jag googla skunkmyndighet + tillstånd + import av djur

De bortglömda pojkarna

Svenskan har idag förärat oss listan på "hetaste namnen" som de så svängigt uttrycker det. DI har tidigare år rapporterat om vårt arvenamns popularitet och själv är jag medveten om namnet Sonjas impopularitet. Även om jag som parentes måste tillstå att en förändring lär vara på gång här. Den extremt hippa och coola PR-tjejen som jag jobbade med för några år sedan, lät meddela att hennes dotter nyligen blev döpt till Sonja och att hennes hippa coola vänner nu också döpt sina barn till Sonja. Jag är helt förundrad. Skall namnet Sonja äntligen få en renässans?

Åter till SvD notisen om "hetaste namnen". På tjejtoppen leder Maja, Alice och Julia. Och på flicktoppen leder Oscar, William och Lucas. Vänta lite! Har svenskan blivit så kvoteringsivriga att de inte ens tillåter killar eller pojkar ha sin egen kategori mera? Borde jag nu börja kalla på alla Oscar, William och Lucas för mina flickvänner?

Blev Prins William då också en prinsessa? Stackars hans fru, pussa på en groda och få en prinsessa.

Resultatet av att gifta sig

Idag fick jag stränga order att köpa en pojk-Barbie, dvs en Ken docka. "För annars kan inte mina dockor gifta sig!" Jag ansåg att det var totalt felinvesterade 450 kronor, det finns ju redan sexton Barbiedockor som ligger ensamma och bortglömda i en leksakslåda. Kan inte dom gifta sig sinsemellan?

Svar: nej

Fast tjejer kan gifta sig med varandra, det är helt normalt, försöker jag förklara. En nedlåtande blick från baksätet gör att jag förstår att nu kommer det ett sanningens ord strax. Något i stil med att jag är totalt enfaldig som tror att en telefonlur skulle ha en sladd, det heter ju nämligen sladdare och används när batteriet är slut.

Ok, låt höra dagens sanning om giftermål.

Jo, så här är det, det har "Lasse" på dagis berättat. Om två tjejer gifter sig så får dom inga barn. Om en tjej och en kille gifter sig så får dom ett barn. Och om två killar gifter sig så får dom två barn.

Tack Lasse för den. Nu har det investerats i en tvålfager Ken docka och jag anar att hans pojkvän och deras två barn flyttar in ganska snart.


Ps. Visst ser Ken väldigt tjejig ut, jag kunde lika gärna ha klippt håret på någon av Barbie dockorna?


- Posted using BlogPress from my iPad

Sannbedrövad Finländare

Jag brukar försöka förklara skillnaden mellan att vara finne och finländare. Som finlandssvensk är jag inte finne utan finländare. Finne är, förutom något som tonåringar tampas med, en person med finskt ursprung dvs fenno urgisk. Finländare är man däremot om man är född i Finland eller har finskt medborgarskap, må man då komma från vilken som helst bakgrund, land, folkslag eller härkomst.

Jag har alltid varit stolt över att vara finlandssvensk och kalla mig finländare. Då jag bodde i Finland fanns det mycket att vara stolt över. Det fanns det även de sista tio åren då jag bott i Sverige. Man blir nästan ännu mera patriotisk ju längre borta man bor från sitt ursprungsland. Nu är inte Sverige geografiskt sett så långt borta, men kulturmässigt så finns det många skillnader mellan finnar och svenskar. Som finlandssvensk ramlar man som oftast mellan stolarna och är inte riktigt vara säker var man hör hemma. Då känns det tryggt att komma ihåg att man är finländare, inte finne, inte svensk.

Finlandssvenskarna är alla i mer eller mindre utsträckning invandrare. Vi är 1700 och 1800 talets motsvarighet till 1900 talets turkar i Tyskland, eller greker i Sverige. Vi har bara haft några hundra år mer tid i landet. Nu vill det politiska partiet Sannfinländarna börja göra skillnad på finnar och finländare. Dom vill inte ha invandrare och dom vill ut ur EU. Dom eftersträvar någon konstig förlegad nationalromantisk bild från början av förra seklet. Dom vill halvera antalet invandrare vilket kommer att göra det svårt för den myndighet som hanterar asylfrågor att berättiga sin existens då de skall hantera ETT case per år.

Jag skäms! Jag skäms över att vara finländare. Framförallt skäms jag över de 18.7% av finländarna som röstat på Sannfinländarna.

Enligt en snabb ockulär undersökning av mina Facebook vänners status så ser jag att jag som tur är inte har vänner i den procentenheten. Tvärtom, de kan närmast beskrivas som rabiata över valresultatet. Samtidigt verkar dom vilja ge upp. De flesta planerar att flytta utomlands. Jag hoppas dom flyttar till Sverige, då kan vi i varje fall reta upp några Sverigedemokrater genom att anordna en massinvandring.

Och jag är skitförbannad (förlåt att jag svär) över att Sannfinländarna kallar sig finländare. Dom är inte finländare. Finländare är nämligen en salig blandning av diverse folkslag och består till stor del av invandrare, om än långt bakåt i tiden.

Kan Sannfinländarna inte ens ha haft vett nog att kalla sig Sannidioter när dom nu ändå inte tycks förstå vad en riktig finländare betyder.

Bilden kommer härifrån. Jag behövde inte ens göra ett collage....

Mina dyra hobbyn och ekvationen av GxF=U+4+15+K-1MM

Så var det då dags för våren igen. Efter en lugn vinter kan den aktiva perioden ta vid. Vänta lite; Vilken lugna vinter? Den där vintern när allt gick i 180 km i timmen utan att bromsa i kurvan, den enda bromsen jag minns var handbromskarusellsnurren som ibland dök upp bara för att pigga upp den redan hisnande färden. Ja just ja, den vintern. Och nu skall man då accellerera för att klara av sommaren.

Våren är fylld av mängder roliga projekt, flest relaterade till jobb, men även privat. Och det är just i den privata sfären jag inser att jag har dyra hobbies. Trädgården nämligen. Inte för att jag överhuvudtaget har grön tumme eller ens gillar trädgårdsarbete särdeles mycket, mest för att den nu finns där och framförallt för att grannarnas finns där häck-i-häck. Det orsakar nämligen stress och prestationsångest hos mig. På något konsigt sätt finns det en ekvation mellan grannarnas fina odlingar och mina utgifter kopplade till ouppnåbara ambitioner.

Ekvationen ser ungefär ut så här: GxF=U+4+15+K-1MM

Om ni inte hängde med i denna avancerade formel så finns nyckeln här: G (grannens plantering) x F (förfallet i min övergivna trädgård) = U (utgifter hos Plantagen för jord i alla dess former) + 4 (4 ekologiska gödsel sorter) + 15 (femton nya blomlökspaket + grönsaks frön) + K (besök hos kiropraktor för sjuk rygg) - 1MM (kostnaden för en mini morot som jag hittade i en blomrabatt och som jag kan skörda istället för att köpa en ny i affären).

Och vad är summan? Ja ungefär exakt 3768 kronor. Svenska riksdaler. Och då har jag inte beräknat bensin till och från Plantagen åtta gånger under en helg minus den inbesparade bensinkostnaden då jag slapp köra till affären och inhandla en minimorot modell 2010. Hur däremot den moroten alls hamnat i min rabatt och lyckats övervintra, samt vart alla den kompisar tagit vägen, är ett mysterium. Skulle jag lösa det så skulle jag eventuellt få stora trädgårdspriset och komma på grön kvist.

- Posted using BlogPress from my iPad

Pollenist - javisst!

Önskar att den där videungen bara fortsatt sova och så kunde den vakna färdigt utslagen som ett löv (vilket löv, vet jag inte) men hur som helst så önskar jag att ung-jäkeln skulle köra warp speed fastforward över pollenperioden.

Sov, du lilla videung, än så är det vinter.
Skallen känns så mörk o tung, tanken bara slinter
Varför är det pollen-vår, fullt av allergi i år?
Boka tid hos läkarn, nu behövs medikaminter!

I år är jag på grön kvist

Det är nu det gäller. I år skall jag slå alla med häpnad och visa min gröna tumme, den gröna tummen som egentligen inte alls är grön utan närmare bestämt någon vacker nyans av rött. Röd som i färgen av delikata jordgubbar med namn som Elsanta eller Pegasus. Eller om vi nu skall vara helt ärliga så är min trädgårdstumme mitt i handen och färgen spelar ingen roll, för det mesta som rör framgångrikt trädgårdsarbete är mera fantasi än verklighet i mitt fall.

Tidigare år har jag utmärkt mig för att bl.a. ha det mest konstnärliga äppelträdet. Jag hade dissekerat det helt själv, utan någon som helst hjälp av grannen. Ni vet den grannen som har mängder vackra röda äpplen i augusti medan jag endast kan stoltsera med ett konstnärligt klippt äppelträd. Jordgubbar däremot har jag hur mycket som helst av, mängder, massor, kvantiteter, men de är av en konstig egen art som är vita till färgen (kanske dom heter fragaria albus på latin?). Röda jordgubbar ser jag aldrig röken av. Lösningen till mysteriet torde återfinnas i koppling till förklaringen om vart mina andra grannars blommor försvinner. Det finns nämligen en liten hortikulturell-terrorist inneboende hos mig. Hon är en tvärhand hög och älskar att plocka färgglada blommor och vita jordgubbar. Hon förstår inte skillnaden på mitt och ditt. Hon ser inte heller skillnaden på rött och vitt. Mina grannar är måttligt roade. Jag har ryggskott av att ducka bakom häcken för att undvika deras sura miner.

Jag bestämmer mig för att försöka mig på sallad istället eftersom det är ett känt faktum att inga barn äter sallad, inte ens under hot om att aldrig mera få omogna jordgubbar till efterrätt. På salladsfröpåsen står det nogranna instruktioner om att man skall gräva en ränna och plantera fröna med ett visst mellanrum, sticka ner dem i jorden, vattna före och efter och hjälp så mycket instruktioner jag tror visst jag tappade bort mig. Jag gör istället en liten snabb version som i korthet ser ut som följer; dra en ränna med fingret i jorden, gör en översvämning i den samma, häll ut alla salladsfrön i den och täck med jord, sätt dig på terrassen med ett glas champagne (gärna gjort på en blandning med övervägande pinot noir- och pinot meunier-druvor) och invänta stora vackra smakrika, ekologiska salladshuvuden till samtliga kommande sommarmiddagar. Efter tre veckor hade jag en liten rak skog av något som mest påminde om fyrklöver, likheten med salladsblad kunde inte ens den tvärhandhöga dottern se i sin fantasi, än mindre övertygas till att äta dem. Jag skickar i panik ett sms till Mor för att få råd. Hon replikerar snabbt med instruktioner om att vattna mycket (ny översvämning i rabatten) och att sedan lägga ett täcke över dem till natten. Sagt och gjort, salladsbädden sov gott i en vecka under ett dubbel duntäcke från Hästens.

Grannarna fick ryggskott för att de skrattade så att de vek sig dubbla bakom häcken. Den tvärhandhöga dottern fortsatt på diet av omogna jordgubbar och jag gav mig själv ett löfte om att nästa sommar, då skall jag i varje fall vara på grön kvist, eller så får jag väl istället trösta mig med fyrklöver, lycka och ett glas champagne på terrassen (väl gömd bakom häcken).

Recyklad tid och konsten att kommunicera genom sms

Idag är en sån där dag näralltinggårihundraåttiokilometeritimmenochdetärsåroligtochtjohoppdärkomdetettnyttjobbpåmailen. Då vill jag blogga om tid, bristen på tid och viljan att skriva mera. Men det hinner jag ju inte. Kommer på att jag de facto skrivit om just det för ca två år sedan (nothing has changed) som gästskribent på en annan blogg. Så jag tar helt kalt och recyklar den texten här. Nu. Idag. Mitt i hundraåttiokilometeritimmenutanhandbromsikurvanochfyjädransvilketroligtlivjaghar -stunden. Och som en extra bonus bara för att jag tror att alla har så mycket extra tid, så lägger jag nog också in följetången om konsten att skriva sms. Idag fungerar nämligen sms bäst om man vill kommunicera med mig. Det påstod jag i varjefall i en artikel publicerad i Dagens Opinins nyhetsbrev idag.

------

Jag hinner tyvärr egentligen aldrig skriva. Eller det är vad jag säger. Att jag inte hinner skriva den där boken som så många frågat när jag skall skriva. Eller skriva den där rapporten eller mailet eller projektplanen eller budgeten. Jag lider av ständig tidsbrist och skulle behöva 48 timmar i dygnet. Jag har kortat ner nattsömnen till 4-5 timmar för att hinna skriva alla jobb mail. Jag överväger att köpa en spikmatta att sova på för att kunna spara in ytterligare en timme. Jag bytte tom jobb för att slippa sitta i bil en timme per dag och inte kunna skriva annat än i rödljusen och i trettio kilometers zonen i Lilljans skogen.

Jag hinner alltså aldrig skriva

Ändå sitter jag här och tänker på minnet av ett förhållande som varade en ansenlig tid, men inte i all oändlighet. Minnet av förhållandet är över 2500 SMS och ett hundratal långa mail. Medeltalet är 10 SMS i dagen, och vi talar inga korta SMS typ "ses vid nio?" eller "jag längtar efter dig". Nehepp, detta är långa långa lidelsefulla SMS som diskuterar vardag, fest, allvar, livet, lyckan, mysterierna, förhållanden och känslor. På iPhone rymdes dom ibland inte ens i ett tusenteckens leverans meddelande. På en Nokia kom dom fram i tretton delar. Nehepp dom var inte korta moderna SMS med små tecken som fördummande skulle symbolisera små skrattande gubbar för att försäkra mottagaren om språknyansen. Dom innehöll inga konstiga förkortningar som LR, ASG eller LOL Dom kunde låta så här (lätt censurerade)

"Hjälp, jag har blivit gammal!!! Ligger hemma en lördag kväll och tycker det skall vara skönt att titta på en film.

Älskade Underbara, varför är jag så ofattbart kär i dig? Fortfarande! Och dessutom känns det som om det bara ökade varje dag istället för att avta. Jag börjar likna prototypen från Albertonis bok som bara planerar livet runt att kunna träffa dig, som bara ser skönheten i omgivningen utifrån din existens, som inte kan annat än relatera alla intryck genom hur du skulle uppleva det.

Har en extremt obehaglig förvarnande känsla av att jag kommer bli grymt sårad och ledsen väldigt snart. Jag har flaggat för detta en tid, kanske lite otydligt som om jag inte var nöjd med situationen, så är det inte, jag älskar situationen. Jag älskar vår set-up, men vad jag förnimmer är att det kommer sluta illa. Som när man haft fantastiskt sex med någon som man vet försvinner, man mår just då som bäst, men vet att nästa dag byts känslan mot melankoli och ledsamhet för att man inte kan uppleva det på nytt. Som att dricka underbar champagne men veta att man kommer ha baksmälla nästa dag och det var sista flaskorna i hela världen man druckit och man kan aldrig få tillbaka dem.

Så känner jag just nu. Du är en Grande Annee 89, sista i världen och jag är rädd att jag ser botten på flaskan och det börjar vittna om ett analkande slut."

Ni förstår min point!!! Nej jag hinner aldrig skriva. Ändå är hela samhället idag uppbyggt runt SMS, mail, bloggar, twitter, facebook  och tom gammaldags vykort som jag så älskar att skriva och skicka. Ibland skriver jag avskedsbrev för hand. Lämnar det, stänger dörren bakom mig och värnar om mitt liv och min vardag och vägrar släppa in någon. För jag har ju inte tid! Varken tid för att skriva eller älska.

Sen sitter jag där och funderar över vad som blev kvar? Doften på kudden försvann för länge sedan. Herrskjortan jag stal på en av resorna har tvättats och burits så många gånger att den bara doftar Ariel och Paul Smith Rose och påminner mera om mig själv än honom. Vad har jag då kvar? 2500 arkiverade SMS, ett hundratal e-mail och en lång historia som börjar med "välkommen på cirkusdirektrisens fest" och slutar med "jag kommer aldrig glömma dig, jag älskar dig, men nu kastar jag in handduken".

Jag har 2500 SMS och ett hundratal mail. Tusen och åter tusen små tecken och ord som dokumenterat en kärlekshistoria som inte ens Doris Lessing hade kunnat dikta ihop. Varje nyans, varje break up, varje lyckliga kärleksyttring, varje commitmentfobi rädda bortförklaring, alla tacksamma återkopplingar, alla små utvecklingar i den samstämda kombinationen, det nästan symbiotiska samspelet, mitt plötsliga uppbrott, alla tröstande ord efteråt, alla praktiska funderingar, alla poneringar "what if?", alla förklaringar om att vi mår bäst av att inte välja gemensam lycka. Allting finns dokumenterat och trots att jag aldrig har tid att skriva så har jag ett minne som ingen annan än Antipiratbyrån och tjänstemännen som administrerar IPRED lagen kan uppleva. Ja och självklart han, han Herren med hatten. Herren med hatten som säger att jag borde ta mera tid för att skriva.

Jag återkommer i ämnet skriva SMS.

(här nedan red.anm.)

OM KONSTEN ATT SKRIVA SMS

SMS. Vilken underbar, vidrig men fantastisk uppfinning. Undrar om han gubben på Nokia som uppfann det förstod vad han gjorde? Undrar om någon som hamnat i en tragisk kärlekshistoria på grund av SMS funderat på att sue'a honom? Undrar om han, som så många andra finnar, gjorde självmord när han insåg konsekvenserna av sina handlingar? Konsekvensen av en enkel uppfinning som tagit över en hel världs dagliga kommunikation.

SMS - Short Message Services. Eller kanske SMS - Slut Med Spänning. Eller som jag ser det, med rätta personer på andra sidan dialogen, SMS - Synnerligen Magnifik Sociallivshantering.

Det sista kräver dock rätta personer, förståelse, intuition, intelligens och ett stort mått av klurighet.

"ring mig när du hinner" - NOT good. Ring själv för fan.

"kan jag ringa?" - oh well, du kan väl försöka

"ok" - argh.... Vad tänker karln på??? Och, jo, det är en karl. Bara karlar skriver "ok" och då syftar jag på dom som stavar med K, både ok och annat.

Sen undrar jag om avslutningsfraser är en generationsfråga. Alla 80-talister avslutar med "kram". Jeezus. Vi har precis träffats, han är tjugosexochetthalvt (bara det, man är så ung att man kommer ihåg halva år. Jag måste alltid fråga vilket år vi lever i just nu och sedan göra avancerad huvudmatte baklänges tills jag når mitt födelse år och på så sätt kommer fram till min dagsfärska ålder, på året, inte månaden). Anyway, han är tjugosex (och ett halvt) han skriver "tack för en galen natt med många hyss. Vi ses. Kram". Jag kan inte annat än göra avancerad huvudmatte och undra över i vilket skede ekvationen av natten ledde till "kram". Vadå? Vi har gjort hyss, vi har stulit flaggor och klättrat på tak och dansat halva natten och pratat om grodor och dragit norska skämt och jag har stirrat mig blind på honom och undrat om Orlando Bloom lärt sig svenska. Men "kram", nej dit kom vi aldrig. Hur kan han då skriva "kram"? Jag fattar inte det. Jag kontemplerar avancerad huvudmatte och generationsskillnad och undrar om det stämmer att vissa grodor från Sydamerika gör att man hallucinerar. Men "kram" det skriver man inte. Om inte man är född på 80-talet eller världens vänner sedan tio (låt mig räkna ut det här snabbt) eller minst tjugo år tillbaka i tiden.

Avslutningsfras "kram" går alltså bort. Fettbort som man skulle säga om man var tjugosexochetthalvt.

Avslutningsfras "puss" då? Ja då kommer man in på min nichemarket. 50-talister. Dom pussar till höger och vänster, det betyder, jag är lite kontinental och jag vet minsann var och när man pussar en eller två eller tre gånger på kinden. En man som bott på kontinenten ropar alltid TROIS och pussar självsäkert och världsvant mig tre gånger på kinden. Men det är IRL (förkortning på In Real Life, ofta använd av tjugosexochetthalvt åringar). Jag undrar om han avslutar SMS med "puss puss puss", nu har vi ingen SMS relation så jag skulle inte kunna veta, och i ärlighetens namn undrar jag bara, jag är inte benägen att få ett svar på det. Tillbaka till dom som inte skriker TROIS, utan nöjer sig med att avsluta med singularis "puss". Dom är ganska gulliga, för dom figurerar liksom i Dagens Industri (och då syftar jag definitivt inte på dom artiklarna som berättar sanningen om lurenskojjare) och dom är företagsledare och duktiga och konservativa och bär mörka kostymer och handsydda skjortor med monogram. Ja dom är gulliga, dom har grått hår och använder uttryck som bara finlandssvenskar och dom som är födda på adertonhundratalet (huvudmatte, räkna den du) förstår. Att dom avslutar ett SMS med "puss" är gulligt och underbart. Att dom överhuvudtaget skriver SMS istället för att be sin sekreterare stencilera med karbonpapper ett brev, är gulligt. Då känner man sig lite viktig. Och lite uppvaktad. "puss" är klart godkännt om det kommer från rätt håll. Från fel håll blir det bara fel. Seriöst fel.

Men att skriva SMS är oftast ett fantastiskt sätt att föra fram budskap. Du måste vara tämligen kortfattad, mottagaren kan välja när han eller hon läser det, man kan skicka det när som helst, man kan skicka det vart som helst och bara hoppas att det landar rätt. Man kan skicka SMS till kontakter i telefonboken som är införda under QXPUGÄ utan att medge att man inte har den blekaste blåa aning om vem mottagaren är eller var man träffats eller hur numret hamnat i telefonboken. Man kan bli extremt positivt överraskad när det visar sig vara en han, en han som dessutom ser ut som en ung Sean Connery och det visar sig att man aldrig träffats utan att det var en väninna som svängt om med taxi och tagit numret bara för att snällt införa i cirkusregistret. Att det blev QXPUGÄ istället för unga Sean Connery var bara en minor slip. All's good that ends well. Och det slutade väldigt väl!

Alla blir glada av snälla SMS. Alla lyser upp när mobilen plingar till av det välkända ljudet. Sekunden av anticipation när man tänker, oj, tänk om det är han. Och så kommer det ett adertonhundratals meddelande med "puss" eller ett åttiotals meddelande med "kram" eller andra underbara SMS som gör att du tar fram dem om och om igen och läser dem. Du kommer ihåg dem flera månader. Du upprepar dem till vänner. Du kanske tom uppdaterat till iPhone 3.0 och kopierar och klipper in och vidarebefordrar dem till vänner.

Men sen finns det dom där SMSen, vad menar han NU då??? Akut satellitsamtal till alla vänner.

-ja, men sen skrev jag så här och så svarade han SÅ HÄR. Vad menar han? Vad skall jag svara? Skall jag svara genast eller skall jag vänta till imorgon? Argh!

Oftast har alla vänner bra råd. Alla har fått dom samma SMSen, dom är troligen köpta på internet eller piratkopierade femton gånger om. Då kan det leda till att man måste skicka "över och ut meddelande"

Min bästis är helt i klass för sig på overandout, överochut, meddelanden. Hon skriver dem och skickar dem till mig. Jag kopierar dem och skickar vidare. Över och ut. "Doktor Komplicerad, du må vara världskänd inom din sektor, men du är inte tillgänglig fysiskt eller emotionellt. Vänligen respektera min önskan och kontakta mig inte mera. Over and out"

Hur än man använder SMS eller vad än man tycker om dem, men visst är dom underbara!

Det finns bara ett enda SMS jag hatar, och det är det som aldrig kommer.

Så ship 'em in. Keep them coming. Men skippa smilies.