Lätt vunnet - lätt försvunnet - och nu överraskande återfunnet i multum

Förra veckan hittade Cirkusprinsessan en grön träpärla. Inte den största av skatter, kan man tyst tänka för sig själv. Men stort för henne. Denna förvaltades och beundrades väl. Tills en dag i bilen ett avgrundsskrik hördes i baksätet. Pärlan hade åkt in mellan sätena och var försvunnen. Nu råkar det vara så här att jag är ruskigt duktig på att plocka ut hela baksäten ur Mercedes A-klass. För några år sedan tvingades jag nämligen göra det med jämna mellanrum då småprylar så som nycklar, hörapparater och annat viktigt hade blivit inpetat där inunder. Nu har vi bytt bil och trots idoga försök med hjälp av den enorma tyska instruktionsboken så lyckades jag ändå inte få ut baksätena. Inte heller biltvättsgubbarna lyckades. Pärlan var alltså försvunnen, Cirkusprinsessan otröstlig och jag blev en och annan mutpresent fattigare.

Idag fick vi en postavi och när vi öppnar paketet från äldsta väninnan så har hon skickat, inte bara EN grön träpärla, utan en hel jätte stor BURK med gröna träpärlor.

Hon hade ingen aning om den försvunna träpärlan!

Är slumpen en tillfällighet? Eller kan vi alla vara överens om att trolleri fungerar!

Dessutom fick mamma Catani en ny Muminkopp i matchande färger och tema. Nu kan jag fortsätta med mina #muggshot tweets där jag väljer Muminmugg tema enligt humör varje dag! Denna bubblar av lycka.


---
Posted from my iPhone

Rapture Day - vad hände?

Jaha igår skulle jorden gå under och ett fåtal true believers skulle få resa upp till himlen.Själv hade jag förstås missat att packa min väska inför färden, jag hade liksom missat hela datumet. Jag borde kanske ha lyssnat på Andreas från Jehovas vittnen och varit förberedd. Fast nu blev det ju ingen undergång för världen (once again...) så det var inte hela världen att jag glömt att laga gurksmörgåsar och matsäck.

Vad jag däremot funderat en aning på, förutom då matsäcken, är hur Gud eller Jesus hade tänkt fixa färden upp till himlen. Jag tror faktiskt att jag vet! Igår cyklade vi till en lokal fest och jag tog ut nycklarna ur den begagnade cykeln inhandlad på Blocket för typ fem år sedan. Jag har aldrig reflekterat över nyckelknippan, men så såg jag att det hängde en korköppnare på den. Vid närmare titta så är det en reklam korköppnare. På ena sidan står det "Come as you are" och på andra sidan står det "Search and you will find" och med stora bokstäver "JESUS".

Jippii, nu vet jag! Alla Rapture personer skulle nog ha rest till himlen på min begagnade NK-jubileums cykel. Eftersom jag var ute och cyklade på den igår så tvingades Gud skjuta på Rapture Day i brist på transportmedel.

Förlåt alla Rapture People, och cheer up, it's not the end of the word!



---
Posted from my iPhone

DI Weekend 14 månader senare

Läser i DI Weekend om min landsman Fred Andersson, vilken man. Kul att läsa. Sen bläddrar jag fram några sidor och hittar reportaget ovan om kommunslogans. Gammal nyhet!!! Detta skrev jag om redan för 14 månader sedan här. Är övertygad om att ingen annan kunde ha samma förkärlek för och samlingsmani på kommunslogans. Alltså måste idéen vara plagierad.

Inget fel på självförtroendet hos fröken Catani varje fall.

Så här skrev jag 14 mars 2010 då jag landade i Östersund på väg till Åre.

Ni vet att jag älskar kluriga och/eller roliga skyltar. Komiska slogans står också högt i spel. Dessutom brukar jag googla på olika kommuners hemsidor bara för att skratta åt dessa fantastiska marknadsmässiga catch frases dom hittat på.

Ser framför mig kommungubbarna i kommunfullmäktige på geografisk svensk landsbygd jag inte ens visste fanns

Gubbe ett: Vi måste också ha en slogan så där som "Enköping - Sveriges närmaste stad"

Gubbe två: jag vet, läste precis att våra konkurenter myntat "Vänersborg – Vi ska bli Sveriges bästa musikkommun"

Gubbe ett: ja jäklar där satt den. Den vinner tom "Vallentuna - var femte invånare är häst"

Gubbe tre blandar sig i samtalet: fasiken, vi måste slå till här, jag kan snacka med frugan hon jobbar på en sån där typs annonsbyrå

Gubbe ett och två godkänner detta och vipps har vi förärats ännu en fantastisk kommunslogan.

Jag möttes idag av välkomstskylten "Östersund - messmörets huvudstad". Ville bara vända på klacken och rusa tillbaka till flyget och böna och be dem ta mig tillbaka till rikets hufvudstad.

PS. min personliga favorit kommunslogan är "Österåker - inte bara en anstalt".



---
Posted from my iPhone

Ber hjälp av Khadaffi

Jag vet inte hur han egentligen stavar sitt namn, denna Khadaffi, Gadaffi, Kadaffi. Men jag vet att han är ruskigt duktig på att resa sina tält på de mest konstiga ställena. Nu har jag akut behov av att lösa tältproblematik för ca 200 personer och då inser jag att Khadaffi, Ghadaffi eller hur han nu sen stavar sitt namn, troligen är den bästa personen att hjälpa mig. Han är väl ungefär ordförande i Internationella Camping Tribunalen?

Dear Mr Khadaffi, I have a few questions for you. 1) how do you spell your name? 2) Now that you seem to be out of a job soon, would you please like to help me with the delicate matter of finding the perfect spot to raise a huge party tent? 3) What time would be convenient for you to come and inspect the site? Can you maybe combine it with your war tribunal court hearing in Haag? 4) By the way, how do you spell Haag? Haag or Hague?


Kindest Regards, Sonja Catani aspiring member in the International Camping Tribunal

VAB, skunk och Twitter

Varför gillar jag Twitter? Jo man kan få hjälp med det mesta. Kombinera det med internet sökfunktioner och shopping och du är en vinnare.

VAB-dag med snorigt barn. Morgonen börjar med uppror. Nedan ser man hur det artat sig genom lite hjälp av Twitter-kompis och Ebay.

sonjacatani:
-Mamma, jag vill ha en sån där svart och vit!
-En skunk????
-Ja mamma!
-En levande eller ett mjukisdjur?
-Men MAMMMAAAAA, en levande såkart!

sonjacatani:
Twitter-vänner: Vad heter skunk på engelsk? #internetshopping

iCookiedotse:
samma

sonjacatani:
Tack. Vet du var man kan köpa levande sådana?

iCookiedotse:
tror inte du får ha de som husdjur enligt lagen tyvärr. :)

(här följer några minuters paus och så bestämmer sig iCookiedotse att ändå hjälpa mig)

iCookiedotse:
det verkar finnas något som heter tam-skunk. en.wikipedia.org/wiki/Pet_skunk men jag tror ändå att man behöver tillstånd i Sverige.

sonjacatani:
Great! Tack. Sitter precis och söker en på Ebay

(en halv timme senare efter lyckad Ebay-sökning)

sonjacatani:
Har precis mailat till USA: Can you please send this skunk to Sweden? How much will the total be including shipping? Desperate mother with impatient child hanging over shoulder. Need quick answer! Please ship with DHL

iCookiedotse:
haha.. ska bli spännande att följa utvecklingen.

sonjacatani:
Undrar om mina grannar tycker samma sak!

iCookiedotse:
ja det är ju spännande oavsett.. :D Jag poppar popcorn och väntar!

sonjacatani:
jag skall poppa popcorn och föra över till grannen. Dom kan sätta dem i näsan sen när skunken anländer med DHL (358USD)


Lyckligast idag är Cirkusprinsessan trots att hon är hemma från dagis. Skall man se det positivia i allting, så kan man se det som tur att hon har sån snuva, då kan hon sätta popcornen i munnen istället för i näsan när skunken anländer.

Nu skall jag googla skunkmyndighet + tillstånd + import av djur

De bortglömda pojkarna

Svenskan har idag förärat oss listan på "hetaste namnen" som de så svängigt uttrycker det. DI har tidigare år rapporterat om vårt arvenamns popularitet och själv är jag medveten om namnet Sonjas impopularitet. Även om jag som parentes måste tillstå att en förändring lär vara på gång här. Den extremt hippa och coola PR-tjejen som jag jobbade med för några år sedan, lät meddela att hennes dotter nyligen blev döpt till Sonja och att hennes hippa coola vänner nu också döpt sina barn till Sonja. Jag är helt förundrad. Skall namnet Sonja äntligen få en renässans?

Åter till SvD notisen om "hetaste namnen". På tjejtoppen leder Maja, Alice och Julia. Och på flicktoppen leder Oscar, William och Lucas. Vänta lite! Har svenskan blivit så kvoteringsivriga att de inte ens tillåter killar eller pojkar ha sin egen kategori mera? Borde jag nu börja kalla på alla Oscar, William och Lucas för mina flickvänner?

Blev Prins William då också en prinsessa? Stackars hans fru, pussa på en groda och få en prinsessa.

Resultatet av att gifta sig

Idag fick jag stränga order att köpa en pojk-Barbie, dvs en Ken docka. "För annars kan inte mina dockor gifta sig!" Jag ansåg att det var totalt felinvesterade 450 kronor, det finns ju redan sexton Barbiedockor som ligger ensamma och bortglömda i en leksakslåda. Kan inte dom gifta sig sinsemellan?

Svar: nej

Fast tjejer kan gifta sig med varandra, det är helt normalt, försöker jag förklara. En nedlåtande blick från baksätet gör att jag förstår att nu kommer det ett sanningens ord strax. Något i stil med att jag är totalt enfaldig som tror att en telefonlur skulle ha en sladd, det heter ju nämligen sladdare och används när batteriet är slut.

Ok, låt höra dagens sanning om giftermål.

Jo, så här är det, det har "Lasse" på dagis berättat. Om två tjejer gifter sig så får dom inga barn. Om en tjej och en kille gifter sig så får dom ett barn. Och om två killar gifter sig så får dom två barn.

Tack Lasse för den. Nu har det investerats i en tvålfager Ken docka och jag anar att hans pojkvän och deras två barn flyttar in ganska snart.


Ps. Visst ser Ken väldigt tjejig ut, jag kunde lika gärna ha klippt håret på någon av Barbie dockorna?


- Posted using BlogPress from my iPad

Sannbedrövad Finländare

Jag brukar försöka förklara skillnaden mellan att vara finne och finländare. Som finlandssvensk är jag inte finne utan finländare. Finne är, förutom något som tonåringar tampas med, en person med finskt ursprung dvs fenno urgisk. Finländare är man däremot om man är född i Finland eller har finskt medborgarskap, må man då komma från vilken som helst bakgrund, land, folkslag eller härkomst.

Jag har alltid varit stolt över att vara finlandssvensk och kalla mig finländare. Då jag bodde i Finland fanns det mycket att vara stolt över. Det fanns det även de sista tio åren då jag bott i Sverige. Man blir nästan ännu mera patriotisk ju längre borta man bor från sitt ursprungsland. Nu är inte Sverige geografiskt sett så långt borta, men kulturmässigt så finns det många skillnader mellan finnar och svenskar. Som finlandssvensk ramlar man som oftast mellan stolarna och är inte riktigt vara säker var man hör hemma. Då känns det tryggt att komma ihåg att man är finländare, inte finne, inte svensk.

Finlandssvenskarna är alla i mer eller mindre utsträckning invandrare. Vi är 1700 och 1800 talets motsvarighet till 1900 talets turkar i Tyskland, eller greker i Sverige. Vi har bara haft några hundra år mer tid i landet. Nu vill det politiska partiet Sannfinländarna börja göra skillnad på finnar och finländare. Dom vill inte ha invandrare och dom vill ut ur EU. Dom eftersträvar någon konstig förlegad nationalromantisk bild från början av förra seklet. Dom vill halvera antalet invandrare vilket kommer att göra det svårt för den myndighet som hanterar asylfrågor att berättiga sin existens då de skall hantera ETT case per år.

Jag skäms! Jag skäms över att vara finländare. Framförallt skäms jag över de 18.7% av finländarna som röstat på Sannfinländarna.

Enligt en snabb ockulär undersökning av mina Facebook vänners status så ser jag att jag som tur är inte har vänner i den procentenheten. Tvärtom, de kan närmast beskrivas som rabiata över valresultatet. Samtidigt verkar dom vilja ge upp. De flesta planerar att flytta utomlands. Jag hoppas dom flyttar till Sverige, då kan vi i varje fall reta upp några Sverigedemokrater genom att anordna en massinvandring.

Och jag är skitförbannad (förlåt att jag svär) över att Sannfinländarna kallar sig finländare. Dom är inte finländare. Finländare är nämligen en salig blandning av diverse folkslag och består till stor del av invandrare, om än långt bakåt i tiden.

Kan Sannfinländarna inte ens ha haft vett nog att kalla sig Sannidioter när dom nu ändå inte tycks förstå vad en riktig finländare betyder.

Bilden kommer härifrån. Jag behövde inte ens göra ett collage....

Mina dyra hobbyn och ekvationen av GxF=U+4+15+K-1MM

Så var det då dags för våren igen. Efter en lugn vinter kan den aktiva perioden ta vid. Vänta lite; Vilken lugna vinter? Den där vintern när allt gick i 180 km i timmen utan att bromsa i kurvan, den enda bromsen jag minns var handbromskarusellsnurren som ibland dök upp bara för att pigga upp den redan hisnande färden. Ja just ja, den vintern. Och nu skall man då accellerera för att klara av sommaren.

Våren är fylld av mängder roliga projekt, flest relaterade till jobb, men även privat. Och det är just i den privata sfären jag inser att jag har dyra hobbies. Trädgården nämligen. Inte för att jag överhuvudtaget har grön tumme eller ens gillar trädgårdsarbete särdeles mycket, mest för att den nu finns där och framförallt för att grannarnas finns där häck-i-häck. Det orsakar nämligen stress och prestationsångest hos mig. På något konsigt sätt finns det en ekvation mellan grannarnas fina odlingar och mina utgifter kopplade till ouppnåbara ambitioner.

Ekvationen ser ungefär ut så här: GxF=U+4+15+K-1MM

Om ni inte hängde med i denna avancerade formel så finns nyckeln här: G (grannens plantering) x F (förfallet i min övergivna trädgård) = U (utgifter hos Plantagen för jord i alla dess former) + 4 (4 ekologiska gödsel sorter) + 15 (femton nya blomlökspaket + grönsaks frön) + K (besök hos kiropraktor för sjuk rygg) - 1MM (kostnaden för en mini morot som jag hittade i en blomrabatt och som jag kan skörda istället för att köpa en ny i affären).

Och vad är summan? Ja ungefär exakt 3768 kronor. Svenska riksdaler. Och då har jag inte beräknat bensin till och från Plantagen åtta gånger under en helg minus den inbesparade bensinkostnaden då jag slapp köra till affären och inhandla en minimorot modell 2010. Hur däremot den moroten alls hamnat i min rabatt och lyckats övervintra, samt vart alla den kompisar tagit vägen, är ett mysterium. Skulle jag lösa det så skulle jag eventuellt få stora trädgårdspriset och komma på grön kvist.

- Posted using BlogPress from my iPad

Pollenist - javisst!

Önskar att den där videungen bara fortsatt sova och så kunde den vakna färdigt utslagen som ett löv (vilket löv, vet jag inte) men hur som helst så önskar jag att ung-jäkeln skulle köra warp speed fastforward över pollenperioden.

Sov, du lilla videung, än så är det vinter.
Skallen känns så mörk o tung, tanken bara slinter
Varför är det pollen-vår, fullt av allergi i år?
Boka tid hos läkarn, nu behövs medikaminter!

I år är jag på grön kvist

Det är nu det gäller. I år skall jag slå alla med häpnad och visa min gröna tumme, den gröna tummen som egentligen inte alls är grön utan närmare bestämt någon vacker nyans av rött. Röd som i färgen av delikata jordgubbar med namn som Elsanta eller Pegasus. Eller om vi nu skall vara helt ärliga så är min trädgårdstumme mitt i handen och färgen spelar ingen roll, för det mesta som rör framgångrikt trädgårdsarbete är mera fantasi än verklighet i mitt fall.

Tidigare år har jag utmärkt mig för att bl.a. ha det mest konstnärliga äppelträdet. Jag hade dissekerat det helt själv, utan någon som helst hjälp av grannen. Ni vet den grannen som har mängder vackra röda äpplen i augusti medan jag endast kan stoltsera med ett konstnärligt klippt äppelträd. Jordgubbar däremot har jag hur mycket som helst av, mängder, massor, kvantiteter, men de är av en konstig egen art som är vita till färgen (kanske dom heter fragaria albus på latin?). Röda jordgubbar ser jag aldrig röken av. Lösningen till mysteriet torde återfinnas i koppling till förklaringen om vart mina andra grannars blommor försvinner. Det finns nämligen en liten hortikulturell-terrorist inneboende hos mig. Hon är en tvärhand hög och älskar att plocka färgglada blommor och vita jordgubbar. Hon förstår inte skillnaden på mitt och ditt. Hon ser inte heller skillnaden på rött och vitt. Mina grannar är måttligt roade. Jag har ryggskott av att ducka bakom häcken för att undvika deras sura miner.

Jag bestämmer mig för att försöka mig på sallad istället eftersom det är ett känt faktum att inga barn äter sallad, inte ens under hot om att aldrig mera få omogna jordgubbar till efterrätt. På salladsfröpåsen står det nogranna instruktioner om att man skall gräva en ränna och plantera fröna med ett visst mellanrum, sticka ner dem i jorden, vattna före och efter och hjälp så mycket instruktioner jag tror visst jag tappade bort mig. Jag gör istället en liten snabb version som i korthet ser ut som följer; dra en ränna med fingret i jorden, gör en översvämning i den samma, häll ut alla salladsfrön i den och täck med jord, sätt dig på terrassen med ett glas champagne (gärna gjort på en blandning med övervägande pinot noir- och pinot meunier-druvor) och invänta stora vackra smakrika, ekologiska salladshuvuden till samtliga kommande sommarmiddagar. Efter tre veckor hade jag en liten rak skog av något som mest påminde om fyrklöver, likheten med salladsblad kunde inte ens den tvärhandhöga dottern se i sin fantasi, än mindre övertygas till att äta dem. Jag skickar i panik ett sms till Mor för att få råd. Hon replikerar snabbt med instruktioner om att vattna mycket (ny översvämning i rabatten) och att sedan lägga ett täcke över dem till natten. Sagt och gjort, salladsbädden sov gott i en vecka under ett dubbel duntäcke från Hästens.

Grannarna fick ryggskott för att de skrattade så att de vek sig dubbla bakom häcken. Den tvärhandhöga dottern fortsatt på diet av omogna jordgubbar och jag gav mig själv ett löfte om att nästa sommar, då skall jag i varje fall vara på grön kvist, eller så får jag väl istället trösta mig med fyrklöver, lycka och ett glas champagne på terrassen (väl gömd bakom häcken).

Recyklad tid och konsten att kommunicera genom sms

Idag är en sån där dag näralltinggårihundraåttiokilometeritimmenochdetärsåroligtochtjohoppdärkomdetettnyttjobbpåmailen. Då vill jag blogga om tid, bristen på tid och viljan att skriva mera. Men det hinner jag ju inte. Kommer på att jag de facto skrivit om just det för ca två år sedan (nothing has changed) som gästskribent på en annan blogg. Så jag tar helt kalt och recyklar den texten här. Nu. Idag. Mitt i hundraåttiokilometeritimmenutanhandbromsikurvanochfyjädransvilketroligtlivjaghar -stunden. Och som en extra bonus bara för att jag tror att alla har så mycket extra tid, så lägger jag nog också in följetången om konsten att skriva sms. Idag fungerar nämligen sms bäst om man vill kommunicera med mig. Det påstod jag i varjefall i en artikel publicerad i Dagens Opinins nyhetsbrev idag.

------

Jag hinner tyvärr egentligen aldrig skriva. Eller det är vad jag säger. Att jag inte hinner skriva den där boken som så många frågat när jag skall skriva. Eller skriva den där rapporten eller mailet eller projektplanen eller budgeten. Jag lider av ständig tidsbrist och skulle behöva 48 timmar i dygnet. Jag har kortat ner nattsömnen till 4-5 timmar för att hinna skriva alla jobb mail. Jag överväger att köpa en spikmatta att sova på för att kunna spara in ytterligare en timme. Jag bytte tom jobb för att slippa sitta i bil en timme per dag och inte kunna skriva annat än i rödljusen och i trettio kilometers zonen i Lilljans skogen.

Jag hinner alltså aldrig skriva

Ändå sitter jag här och tänker på minnet av ett förhållande som varade en ansenlig tid, men inte i all oändlighet. Minnet av förhållandet är över 2500 SMS och ett hundratal långa mail. Medeltalet är 10 SMS i dagen, och vi talar inga korta SMS typ "ses vid nio?" eller "jag längtar efter dig". Nehepp, detta är långa långa lidelsefulla SMS som diskuterar vardag, fest, allvar, livet, lyckan, mysterierna, förhållanden och känslor. På iPhone rymdes dom ibland inte ens i ett tusenteckens leverans meddelande. På en Nokia kom dom fram i tretton delar. Nehepp dom var inte korta moderna SMS med små tecken som fördummande skulle symbolisera små skrattande gubbar för att försäkra mottagaren om språknyansen. Dom innehöll inga konstiga förkortningar som LR, ASG eller LOL Dom kunde låta så här (lätt censurerade)

"Hjälp, jag har blivit gammal!!! Ligger hemma en lördag kväll och tycker det skall vara skönt att titta på en film.

Älskade Underbara, varför är jag så ofattbart kär i dig? Fortfarande! Och dessutom känns det som om det bara ökade varje dag istället för att avta. Jag börjar likna prototypen från Albertonis bok som bara planerar livet runt att kunna träffa dig, som bara ser skönheten i omgivningen utifrån din existens, som inte kan annat än relatera alla intryck genom hur du skulle uppleva det.

Har en extremt obehaglig förvarnande känsla av att jag kommer bli grymt sårad och ledsen väldigt snart. Jag har flaggat för detta en tid, kanske lite otydligt som om jag inte var nöjd med situationen, så är det inte, jag älskar situationen. Jag älskar vår set-up, men vad jag förnimmer är att det kommer sluta illa. Som när man haft fantastiskt sex med någon som man vet försvinner, man mår just då som bäst, men vet att nästa dag byts känslan mot melankoli och ledsamhet för att man inte kan uppleva det på nytt. Som att dricka underbar champagne men veta att man kommer ha baksmälla nästa dag och det var sista flaskorna i hela världen man druckit och man kan aldrig få tillbaka dem.

Så känner jag just nu. Du är en Grande Annee 89, sista i världen och jag är rädd att jag ser botten på flaskan och det börjar vittna om ett analkande slut."

Ni förstår min point!!! Nej jag hinner aldrig skriva. Ändå är hela samhället idag uppbyggt runt SMS, mail, bloggar, twitter, facebook  och tom gammaldags vykort som jag så älskar att skriva och skicka. Ibland skriver jag avskedsbrev för hand. Lämnar det, stänger dörren bakom mig och värnar om mitt liv och min vardag och vägrar släppa in någon. För jag har ju inte tid! Varken tid för att skriva eller älska.

Sen sitter jag där och funderar över vad som blev kvar? Doften på kudden försvann för länge sedan. Herrskjortan jag stal på en av resorna har tvättats och burits så många gånger att den bara doftar Ariel och Paul Smith Rose och påminner mera om mig själv än honom. Vad har jag då kvar? 2500 arkiverade SMS, ett hundratal e-mail och en lång historia som börjar med "välkommen på cirkusdirektrisens fest" och slutar med "jag kommer aldrig glömma dig, jag älskar dig, men nu kastar jag in handduken".

Jag har 2500 SMS och ett hundratal mail. Tusen och åter tusen små tecken och ord som dokumenterat en kärlekshistoria som inte ens Doris Lessing hade kunnat dikta ihop. Varje nyans, varje break up, varje lyckliga kärleksyttring, varje commitmentfobi rädda bortförklaring, alla tacksamma återkopplingar, alla små utvecklingar i den samstämda kombinationen, det nästan symbiotiska samspelet, mitt plötsliga uppbrott, alla tröstande ord efteråt, alla praktiska funderingar, alla poneringar "what if?", alla förklaringar om att vi mår bäst av att inte välja gemensam lycka. Allting finns dokumenterat och trots att jag aldrig har tid att skriva så har jag ett minne som ingen annan än Antipiratbyrån och tjänstemännen som administrerar IPRED lagen kan uppleva. Ja och självklart han, han Herren med hatten. Herren med hatten som säger att jag borde ta mera tid för att skriva.

Jag återkommer i ämnet skriva SMS.

(här nedan red.anm.)

OM KONSTEN ATT SKRIVA SMS

SMS. Vilken underbar, vidrig men fantastisk uppfinning. Undrar om han gubben på Nokia som uppfann det förstod vad han gjorde? Undrar om någon som hamnat i en tragisk kärlekshistoria på grund av SMS funderat på att sue'a honom? Undrar om han, som så många andra finnar, gjorde självmord när han insåg konsekvenserna av sina handlingar? Konsekvensen av en enkel uppfinning som tagit över en hel världs dagliga kommunikation.

SMS - Short Message Services. Eller kanske SMS - Slut Med Spänning. Eller som jag ser det, med rätta personer på andra sidan dialogen, SMS - Synnerligen Magnifik Sociallivshantering.

Det sista kräver dock rätta personer, förståelse, intuition, intelligens och ett stort mått av klurighet.

"ring mig när du hinner" - NOT good. Ring själv för fan.

"kan jag ringa?" - oh well, du kan väl försöka

"ok" - argh.... Vad tänker karln på??? Och, jo, det är en karl. Bara karlar skriver "ok" och då syftar jag på dom som stavar med K, både ok och annat.

Sen undrar jag om avslutningsfraser är en generationsfråga. Alla 80-talister avslutar med "kram". Jeezus. Vi har precis träffats, han är tjugosexochetthalvt (bara det, man är så ung att man kommer ihåg halva år. Jag måste alltid fråga vilket år vi lever i just nu och sedan göra avancerad huvudmatte baklänges tills jag når mitt födelse år och på så sätt kommer fram till min dagsfärska ålder, på året, inte månaden). Anyway, han är tjugosex (och ett halvt) han skriver "tack för en galen natt med många hyss. Vi ses. Kram". Jag kan inte annat än göra avancerad huvudmatte och undra över i vilket skede ekvationen av natten ledde till "kram". Vadå? Vi har gjort hyss, vi har stulit flaggor och klättrat på tak och dansat halva natten och pratat om grodor och dragit norska skämt och jag har stirrat mig blind på honom och undrat om Orlando Bloom lärt sig svenska. Men "kram", nej dit kom vi aldrig. Hur kan han då skriva "kram"? Jag fattar inte det. Jag kontemplerar avancerad huvudmatte och generationsskillnad och undrar om det stämmer att vissa grodor från Sydamerika gör att man hallucinerar. Men "kram" det skriver man inte. Om inte man är född på 80-talet eller världens vänner sedan tio (låt mig räkna ut det här snabbt) eller minst tjugo år tillbaka i tiden.

Avslutningsfras "kram" går alltså bort. Fettbort som man skulle säga om man var tjugosexochetthalvt.

Avslutningsfras "puss" då? Ja då kommer man in på min nichemarket. 50-talister. Dom pussar till höger och vänster, det betyder, jag är lite kontinental och jag vet minsann var och när man pussar en eller två eller tre gånger på kinden. En man som bott på kontinenten ropar alltid TROIS och pussar självsäkert och världsvant mig tre gånger på kinden. Men det är IRL (förkortning på In Real Life, ofta använd av tjugosexochetthalvt åringar). Jag undrar om han avslutar SMS med "puss puss puss", nu har vi ingen SMS relation så jag skulle inte kunna veta, och i ärlighetens namn undrar jag bara, jag är inte benägen att få ett svar på det. Tillbaka till dom som inte skriker TROIS, utan nöjer sig med att avsluta med singularis "puss". Dom är ganska gulliga, för dom figurerar liksom i Dagens Industri (och då syftar jag definitivt inte på dom artiklarna som berättar sanningen om lurenskojjare) och dom är företagsledare och duktiga och konservativa och bär mörka kostymer och handsydda skjortor med monogram. Ja dom är gulliga, dom har grått hår och använder uttryck som bara finlandssvenskar och dom som är födda på adertonhundratalet (huvudmatte, räkna den du) förstår. Att dom avslutar ett SMS med "puss" är gulligt och underbart. Att dom överhuvudtaget skriver SMS istället för att be sin sekreterare stencilera med karbonpapper ett brev, är gulligt. Då känner man sig lite viktig. Och lite uppvaktad. "puss" är klart godkännt om det kommer från rätt håll. Från fel håll blir det bara fel. Seriöst fel.

Men att skriva SMS är oftast ett fantastiskt sätt att föra fram budskap. Du måste vara tämligen kortfattad, mottagaren kan välja när han eller hon läser det, man kan skicka det när som helst, man kan skicka det vart som helst och bara hoppas att det landar rätt. Man kan skicka SMS till kontakter i telefonboken som är införda under QXPUGÄ utan att medge att man inte har den blekaste blåa aning om vem mottagaren är eller var man träffats eller hur numret hamnat i telefonboken. Man kan bli extremt positivt överraskad när det visar sig vara en han, en han som dessutom ser ut som en ung Sean Connery och det visar sig att man aldrig träffats utan att det var en väninna som svängt om med taxi och tagit numret bara för att snällt införa i cirkusregistret. Att det blev QXPUGÄ istället för unga Sean Connery var bara en minor slip. All's good that ends well. Och det slutade väldigt väl!

Alla blir glada av snälla SMS. Alla lyser upp när mobilen plingar till av det välkända ljudet. Sekunden av anticipation när man tänker, oj, tänk om det är han. Och så kommer det ett adertonhundratals meddelande med "puss" eller ett åttiotals meddelande med "kram" eller andra underbara SMS som gör att du tar fram dem om och om igen och läser dem. Du kommer ihåg dem flera månader. Du upprepar dem till vänner. Du kanske tom uppdaterat till iPhone 3.0 och kopierar och klipper in och vidarebefordrar dem till vänner.

Men sen finns det dom där SMSen, vad menar han NU då??? Akut satellitsamtal till alla vänner.

-ja, men sen skrev jag så här och så svarade han SÅ HÄR. Vad menar han? Vad skall jag svara? Skall jag svara genast eller skall jag vänta till imorgon? Argh!

Oftast har alla vänner bra råd. Alla har fått dom samma SMSen, dom är troligen köpta på internet eller piratkopierade femton gånger om. Då kan det leda till att man måste skicka "över och ut meddelande"

Min bästis är helt i klass för sig på overandout, överochut, meddelanden. Hon skriver dem och skickar dem till mig. Jag kopierar dem och skickar vidare. Över och ut. "Doktor Komplicerad, du må vara världskänd inom din sektor, men du är inte tillgänglig fysiskt eller emotionellt. Vänligen respektera min önskan och kontakta mig inte mera. Over and out"

Hur än man använder SMS eller vad än man tycker om dem, men visst är dom underbara!

Det finns bara ett enda SMS jag hatar, och det är det som aldrig kommer.

Så ship 'em in. Keep them coming. Men skippa smilies.

Skelett och mörka garderoben

Jaha, jag som brukar säga att jag trivs med att sitta i garderoben. Det är ett samlingsuttryck för att jag trivs med att inte alltid lufta alla mina förehavanden. Exempelvis, ponera att jag hade en fäblesse för att klä mig i pantertights med piska i handen. Ganska ofarligt, men inte direkt så att jag hade lust att dela med mig av den informationen. Då skulle jag säga att jag sitter kvar i garderoben med pantertightsen på. Det var väl bögarna som kom på detta uttryck. Att komma ut ur garderoben. Självklart skall dom komma på alla roligheter och lämna oss kvar med klämkäcka heteroutryck så som ”Lajbans” och ”jag är visst ute på hal is”

Så nu vill jag bara en gång för alla set the record straight: Jag har faktiskt en helt egen mörk garderob. Inte stulen av någon som helst bög, känd eller okänd, utkommen eller outkommen. Där sitter jag titt som tätt och myser av olika anledningar. Dessutom bor alla mina skelett där och dom trivs hyfsat bra också. Brukar fika och klirra med kopparna mot fat och äta små bakverk som lämnar smulor i mina högklackade skor som hör till panter utstyrseln.

Idag har den gemenskapen krashats. Min elektriker har efter att för tre år sedan fått arbetsinstruktionen, fixat den söndriga lampan i mörka garderoben. Jag har ingen mörk garderob mera. Men snälla rara, varför gjorde du det just nu? Precis när alla skelett började att trivas och jag hittat mina egna garderobsorsaker? Why now? Why me? Why my skeletons?

Tror att jag kommer sova med några skelett i exil under min säng, iklädda panthertights.

Dags att ta ett politiskt beslut

Idag är det då dags igen, att ta ett politiskt beslut. Ett viktigt beslut som skall genomsyras av det jag finner av intresse. Ett beslut som skall baseras på mina värderingar och sanna åsikter.

Ibland gör jag test och svarar på olika valfrågor och så skall en valometer trycka ut en färdig kandidat åt mig. Swossch och där kom den: tad-a-daaa, Sonja Catani, du skall rösta på nummer, tad-a-daaa, 2357. What? Skall jag rösta på en grön vänsterpartist med nykterhetslöfte och ultrakristen tro???

Så blir oftast svaret när jag svarar på svenska valometer frågor. Nu får jag ju inte rösta i svenska riksdagsvalet, utan endast i det finska och schweiziska dito. Dagens politiska beslut gäller alltså finska riksdagsvalet.

Den enda kandidaten jag känner till är Jörn Donner för jag följer honom på Facebook. Han raggar väljare från HIFK’s supportergrupp, motsvarigheten till DIF i Finland. Då jag inte intresserar mig särdeles mycket för ishockey eller fotboll, eller vad dom nu råkar spela (gud vet) så har jag bestämt mig för att Jörn Donner faller bort. Som finlandssvensk måste jag dock vara Folkpartist. Inte som den svenska Folkpartisten, utan Finlandssvenska Folkpartisten (SFP). Svenska Folkpartiet har många valfrågor och alla kandidater är av olika åsikter. Där finns gröna skogsmulle kandidater mot kärnkraftverk sida vid sida med hyperkonservativa knallblåa miljöbovskapitalister. Jörn Donner slåss om sina ishockey (eller var det fotbolls? -fans samtidigt som en gullig gammal dam har som valmanifest att öka antalet stick- och syklubbar. I Finlandsvenska Folkpartiet är nämligen alla välkomna, vare sig deras slogan är ”stick och brinn” eller ”bränd och brun”. Alla är välkomna så länge de är i mot Sannfinnarna som främst förespråkar att sälja Åland till Ryssland i utbyte mot Karelen som förlorades för snart 70 år sedan.

Idag skall jag i varje fall traska upp till finska ambassaden och ge min röst. Har sökt alla listor efter en grön vänstervriden nykter och ultrakristen SFP’are men misslyckats. Har även kommit till slutsatsen att valometern kanske inte har helt rätt då det gäller att fastställa min multipolära personalitets politiska valfråga. Så jag gör istället en deal. I äkta svensk anda. Jag byter min röst mot en väninnas röst. Hon bor i Finland men får bara rösta i svenska riksdagsvalet, jag bor i Sverige och skall rösta i finska valet. Alltså röstar vi för varandra.

Idag röstar jag tydligen på nummer 149 Maria Björnberg-Enckell, Svenska Folkpartiet.

PS. SFP's logo är förstås en gullig nyckelpiga. Och det vet väl alla att en nyckelpiga betyder tur.

Räkor, sill och kossor i trädgården i april

- Mamma, mamma, det är massor räkor ute i trädgården
- Nej älskling det är nog bara snö
- Mammmaaaaaa, det är räkor, inte snö!

Jag får panik, efter vattenkaoset i nyrenoverade källaren känns inget mera omöjligt. Skulle det så ha flugit en ko förbi fönstret i hagelregn så hade jag varit benägen att finna det helt och fullt normalt. Men räkor kan ju lukta ganska illa när solen hoppeligen äntligen tittar fram så jag inser att jag nog måste gå ut och plocka upp alla räkorna.

- Men här finns inga räkor, var såg du dem?
- April, april, din snälla sill, jag kan lura dig vart jag vill!!!!!

Fatta hur lycklig Cirkusprinsessan var! Hon hade lyckats lura mig ordentligt och samtidigt ge tillbaka för gammal ost (Kavlis räkost?) för den första april förra året lurade jag henne att det stod en älg i trädgården.

Om ej om i vägen vore, kossorna i luften fore. Till mitt försvar säger jag bara att allt är möjligt. Det hade kunnat regna räkor i natt.

Gästbloggare om: Juholt och hans skelett i sängkammaren

Detta är en gästblogpost! En läsvärd, sannerligen välskriven blogpost. Vid närmare eftertanke tror jag att det aldrig tidigare publicerats en mera välformulerad eller bra text på min blogg!

En god vän, även kallad James Bonds Chef, enligt hans signatur M (feel free att gissa er till vem han är) hade sett mina ilskna inlägg i socialamedier angående Juholtgate och enligt egen utsago blir han "sällan arg eller uppbragd, men kunde inte låta bli att plita ner raderna nedan i sin ilska".

Raderna blev följaktligen ett mail till mig och M har för första gången gått med på att dela med sig av sina ypperliga texter offentligt. Nedan följer alltså mailet, ord för ord, från från MI6's huvudkontor.

En gästblogpost från M, varsågoda!

Idag skäms jag för att jag är svensk, de andra 364 dagarna är jag stolt över att vara svensk!

Jag skäms för att det finns en politiker som är beredd att ställa upp som partiledare och därigenom få chansen, äran och ansvaret att bli statsminister för vårt land, men som tydligen inte vill inse att det vore en skam att ta med sig sin flickvän till möten med andra ledare runt världen. Möten där han skall representera Sverige och där Rikets första dam, Drottningen undantaget, är en bedragerska som i 11 bevisade fall systematiskt har plundrat sin arbetsgivare. En partiledare som inte ens har omdömet att informera sin parti"vänner" att hans flickvän inte bara varit föremålet för en polisutredning, utan även anklagats, befunnit sig skyldig samt erkänt sina brott. En partiledare som tydligen är så makthungrig att han tom är beredd att riskera sitt eget partis status genom att på en direkt fråga från partibrödrarna om han har några lik i garderoben - svarar nej. (Formellt korrekt, men han glömde berätta om skelettet i sängkammaren!)

Jag skäms för att det finns journalister som anser att det viktiga är enbart rapportera om den potentiella partiledaren tillika potentiella statsministern, men ej kan eller vill se att att den person de rapporterar om, inte enbart har som vän, utan lever med någon som är en straffad brottsling. Journalister som av någon anledning inte tycker att det är värt allmänhetens och politikers intresse att få reda på att den person de väljer kan ha någon i sin närhet med en dubiös bakgrund. En person som direkt och indirekt negativt kan påverka omvärldens syn på Sverige. Ett flagrant exempel av på bristande respekt hos dessa journalister för allmänhetens omdöme och rätt till öppen information..

Jag skäms för att de personer som föreslår personer till förtroendeposter inte gör sin hemläxa bättre när de utfrågar samt undersöker en potentiell partiledares handel och vandel samt umgängeskrets.

Jag tror på kärleken och jag hoppas att partiledarens kärlek till sin fästmö består. Tillika kan den förste som ej har gjort något syndfullt kasta den förste stenen. Dock kvarstår faktum, det vore extremt olyckligt om vi en dag fick en bedragerska som, tillsammans med sin ömdömeslöse man, skulle resa runt och representera vårt land i världen. En man som kallar sin sambos 11 svindlerier - 1 misstag

- M


- Posted using BlogPress from my iPad

Bortkastade och –tappade timmar

Klockan är tio och jag har precis vaknat från drömmar om gul-klädda människor, upplysta vita plattor och borttappade timmar. Var igår på Operans premiär av Don Pasquale, en ganska horribel uppsättning av en i övrigt fin opera. Jag tillåter mig ha dessa åsikter eftersom jag är jag, konservativ och traditionsbunden. Speciellt då det gäller opera. Jag har tidigare beklagat mig över nakna män på opera scenen, eller egentligen gillade jag de nakna männen, jag beklagade mig över scenografin till Orphée. Det skulle jag inte ha gjort om jag hade sett Don Pasquale före. Vad gällde gårdagens premiär var som sagt scenografin, eller skall man säga avsaknaden av scenografi, det som mest störde ögat. Men det värsta var översättningen. För det första vill jag inte alls ha översatta operor. Jag kan i undantagsfall godkänna att Folkoperan envist översätter alla operor, men det skall inte Kungliga Operan göra. En italiensk opera skall vara italiensk. Inte svensk. Och framförallt inte slang-svensk med uttryck som ”kolla där” och jag ”fatt-tt-tt-aa-aaaaa-rrrrrr-r inte nåtttttt”. Tänk er det sjunget i ett vackert libretto.

Nej, det ”fun-kk-kk-a-a-a-a-a-ar iiiiiinnnttteeeee”.

Dessutom var det earth hour igår. Den skulle börja exakt klockan 19:30. Samtidigt som operan började. En timmes mörker i första akten hade definitivt varit bättre. Då hade man kanske bara kunnat njuta av orkesterns musik, sluppit höra slangsvenskan och tvingats se den upplysta vita plattan som var det enda som scenografen tillåtit på scenen (förutom en mängd statister i fula kläder som satt på bänkar och såg ut som om de jobbade på Skatteverket och inväntade sin 11:15 fikapaus). Mitt sällskap envisas med att jag visst hade en egen mörk earth hour timme, för han hade bestämt hört små snarkljud från mitt håll. Det tror jag inte en sekund på, jag tror att det var små cencurljud som uttrycktes varje gång ett nytt slanguttryck hördes från scen.

Så inte nog med att jag tappade bort en hel earth hour timme igår. Jag inser plötsligt nu att klockan inte alls är tio, utan elva. Klockan har digitalt flyttat sig framåt utan hjälp av mig och framförallt utan godkännande från mig. Jag har alltså tappat två dyrbara timmar av mitt liv inom loppet av senaste dygnet.

Det finns inga dåliga dagar, bara dagar du kan göra bättre. Detta är en sådan dag.

PS. bilden är lånad här

Vackra babysar finns på Östermalmshallen

Efter att ha intervjuat en fantastiskt inspirerande kvinna idag, struttade jag med värme i hjärtat och pigga steg fyllda av Happy-vitaminer till Östermalmstorg för att fira norska väninnans födelsedag. Och framförallt för att beskåda det nyaste rönet inom miraklernas värld, dvs Den Lille.

Den Lille är verkligen helt ofattbart söt. T.om. jag som inte riktigt förstår mig på babysar insåg att detta måste vara bland de sötaste som uppfunnits sedan någon började blanda sockersöta Baileys drinkar.Nu höll vi oss till att fira dagen med ett glas champagne framom ett glas Baileys och även jag vågade till slut hålla Den Lille i famnen. En aningen obekvämt och tämligen fumlande försökte jag mig på att se moderlig ut med detta lilla knytte motsvarande tre mjölkpakets vikt i famnen. Troligen såg jag lika klumpig ut som om jag de facto skulle ha försökt hålla tre lite mjölk samtidigt i händerna. Men jag lyckades lura en KAK-vän som traskade in på Primo Wine Bar att det var min babys. Att jag lyckades med det känns ganska overkligt, framförallt insåg jag att det nu är dags att börja visa sig ute i nattlivet lite oftare. Jag menar, hur skall det gå för mitt rykte som Cirkusdirektris om jag helt och fullt lyckas lura Nedre Östermalm att jag blivit mamma???

En snabb tur till Östermalmshallen för att inhandla krabba och räkor (inspirerade av dagens intervjuoffer som har som dold talang att hon är världsbäst på att dela en krabba) ledde till min fasta övertygelse om att man kan lura människor till vad som helst. Där inne på Lisa Elmqvist satt nämligen en av Sveriges hockey legender, han med tämligen ifrågasatt smak i skor och tofflor. Han klarade knappt av att föra en dialog utan att drunkna i norska väninnans stora ögon, med undantag för korta suktande blickar på Den Lille. Till slut utbrister han hänfört "var får man så där söta babysar?"

I babys disken där borta förstås! Vackra babysar finns på Östermalmshallen.


---
Posted from my iPhone

Är Google vår nya nordisk familjebok?

Ofta diskuteras Google och dess inverkan i våra liv. Jag är av den bestämda åsikten att Google måste analyseras och genomlysas för att man skall kunna förstå sig på det. I dagens samhälle används Google så som nordisk familjebok användes under första femtio åren under det förra seklet, dvs. som ett allvetande lexikon med svar på alla frågor man kan tänka sig.

Men vilket forum är egentligen bättre då? När jag som 7-åring skulle hålla mitt första föredrag i Granhults Lågstadium i Grankulla så delade vår engagerande och historieälskande fröken (fast det hette inte fröken på finlandssvenska det hette lärarinna, något att ägna en extra sekunds betänketid till?) ut olika historiska personer till alla elever som sedan fick i uppgift att gå hem, slå upp i uppslagsverket om denna personen och med egna ord skriva ett föredrag. Inga problem tänkte jag. Jag skulle skriva om en person som hette Hitler och honom hade jag ju hört om förut. Mina föräldrar som nämligen levt under vinter- och fortsättningskriget och alltid påmindes om Morfars stränga ord ”lita aldrig på ryssen” gömde pengar på lite olika ställen hemma inför den befarade sovjetunionska invaderingen som alla var övertygade om att skulle ske inom kort. Ja de gömde inte bara pengar, vi hade även lager av ärtsoppa, tandkräm och tvättmedel undanstoppade i skafferiet. Just tandkräm är väl väldigt viktigt att ha i lager ifall kommunisterna kommer. Man kan kanske muta sig genom tullen med ett bländande vitt leende? I varje fall gömdes pengar under ”Hitler” i nordisk familjebok, detta var som ett barockt skämt eftersom man ju skämdes så över att Finland tvingats ta hjälp av tyskarna under krigen mot Ryssland.

Sagt och gjort, jag gick hem och slog upp Hitler i nordisk familjebok, ut trillar en liten förmögenhet mutpengar, som kanske i dagens Sverige hade kallats för ”fuck off pengar” av Maria Rankka och Anna Ekelund. Jag läser på om Hitler, skriver ihop ett fem-minuters föredrag som jag med lite pompa och ståt högtidligt avslutar med ”H. häktades han dömdes april 1924 till 5 års fästning men frigavs redan i dec. s. å. H:s inflytande har sedan dess varit obetydligt” och för att verkligen förtydliga budskapet lade jag till med egna ord ”torde inte ha desto större betydelse för världshistorien”. Speciellt stolt var jag över mina sista ord, för det slätade liksom lite över att jag skrivit av delar av föredragets text direkt ur nordisk familjebok, upplaga ett, utgiven nittonhundratjugonio, sid etttusensjuttio.

Ja det är väl meningslöst att påpeka att lärarinna Wistbacka inte var särdeles imponerad vare sig av min research inför föredraget eller mina föräldrars uppsättning åldriga uppslagsverk.

Jag är uppvuxen med nordisk familjebok och trots vissa små missöden som ovan så var det verkligen vår familjs internet. Nu finns ju Google och då ser världen mittiallt annorlunda ut. Information strömmar till från världens alla hörn och allting är tillgängligt. Men hur mycket sanning finns det i informationen? Är Hitler bättre återgiven idag än år 1980 i första klass i Grankulla? Det finns de som på internet påstår att förintelsen aldrig funnits. Det finns även de som påstår att utan Hitler skulle sannolikt varken nazismen eller tredje riket existerat och därmed inte heller förintelsen. Läs Stephen Frys bok som heter Making History, där leker han med tanken på att studenter från Cambridge (eller var det Oxford, jag måste googla det och kolla fakta) reser bakåt i tiden till Braunau am Inn och lägger manliga preventivmedel i brunnen där Hitlers Mor och Far hämtar sitt vatten. Resultatet; Hitler föds aldrig. Men vad som sker är långt värre, världshistorien förändras och en man med samma agenda som Hitler, men mycket mera karisma tar istället över och 1990 ter sig inte alls så som 1990 skulle te sig då studenterna från Cambridge (eller var det Oxford) återvänder till nutiden. Vad skall vi alltså tro på?

Google infiltrerar våra liv med sanningar och fakta, eller åtminstone med åsikter och kommentarer från de som har högst indexering i Googles egensnickrade tupperware demokrati, där mest aktiva och högst upp i pyramiden har mest makt. Alltså är t.ex. Aftonbladet högre indexerat är tex Axess. Betyder det, att det Aftonbladet skriver skulle platsa som en sanning i en sju-årings föredrag i en lågstadieskola?

I dag högst levande personer kan även råka väldigt illa ut i IRL (in real life) utifrån hur Google porträtterar personen i fråga. Ett brinnande aktuellt exempel just nu är är Rick Santorum, den amerikanska Conservative politikern som närt drömmar om att bli president. Det var före han googlade på sitt namn och insåg att han för alltid kommer att förknippas med anala sex problem. Nyfiken? Googla det.

Mera om personer och att äga sitt eget territorium på internet nästa gång. Nu skall jag slå upp geopositioning i nordisk familjebok och se om de kunde ge mig en ledtråd om detta framtidens nyaste rön som inte ens Google riktigt ännu vet vad det är.

Skeden i vacker hand

Läser på Dagens Industris framsida att deras reporter Mosse Wallén träffat Uri Geller, som vänligt nog böjt en Finnair sked åt honom. Vad säger detta om kvalitén på Finnairs skedar?

Ponera att man hade möjlighet att äta middag med sagda reporter i kväll, skulle man då be honom ta med sig egen sked? Eller skulle det uppfattas som oartigt? Bäst att ta skeden i vacker hand!

PS. Eftersom DI för iPad inte mera är gratis (ilsket fnysljud från någon som avslutade sin prenumeration på papperstidningen i hopp om att kunna läsa densamma gratis i digitalt format) så hade jag ingen bra bild av skeden-Uri-Mosse-fenomenet. Bilden ovan är alltså stulen härifrån.