Jag skall springa maraton!

-->

Jag skall springa maraton! Det är en investeringsstrategi. Det hela började med att jag lyckades muta, ok jag medger det kan ha funnits något lätt hot också inblandat, så där typ att jag MMS'ade bilder på utbrända bilar efter bilbomber till några vänner som var motvilliga till min idé. Men låt oss hålla oss till att bara muta. Jag mutade alltså några mammor från skolan att börja springa ”från soffan till 5 kilometer” (read all about it here) och det gick ju hejdundrande bra! Tack vare den icke-vitamånaden så har det dessutom varit lätt att fortsätta hela vintern. För att vara helt ärlig så tog jag till äldsta tricket i boken för att klara av att fortsätta träningen under vinter: jag investerade en heljävlasjuk mängd pengar i attiraljer för vinterträning, inklusive IceBugs spikskor och förnyat medlemskap på Grands Gym (varifrån jag tidigare fått spraken - read all about it here). Kalkylen ser ut så här: Investerade Sekiner Dividerat med Kilometer bör inte överstiga nyckeltalet 100. Jag har sprungit närmare (eller närmare bestämt exakt) 198,7 km i vinter, kanske jag lite skarvade där hur lång vintern är och eventuellt har jag promenerat nån ynka enstaka (flytande begrepp) av dessa kilometer. MEN, vintern är inte över och jag har nu investeringsförbud för att nå upp (ner?) till mitt nyckeltal.  

Sen ger ju det ena det andra och så blev det en anmälning i grupp till Vårruset – man får en picnic i en Konsum kasse som belöning och VEM kan motstå det erbjudandet? Och eftersom det ena ger det andra så gav min väninna Miranda-från-Sex-And-The-City i julklapp till mig en anmälan till Tjurruset i oktober. Jag gav Helen Fieldings senaste bok till henne. Tjurruset är 10km i geggamojja och backar och dalar och vatten och geggamojja. Jag gav Helen Fieldings senaste Bridget Jones bok till henne. Tjurruset är i oktober! Det kan snöa i oktober! Man måste köpa ännu fler dyra träningskläder för att ersätta de som förstörs. Jag gav senaste Bridget Jones boken till henne i julklapp. Med vänner som detta behöver man inga advokater! Nej just det, hon är min advokat. Min advokat-käraste-väninna som helt uppenbarligen hatar Helen Fieldings senaste bok om Bridget Jones.

Men dessa två lopp (lopp låter så proffsigt, lika proffsigt som när jag skröt om mina IceBugs) är alltså 5 km och 10 km. Jag springer ungefär 4,8 km med glad min och lätt andfått leende. 4,9 km - då ser jag redan ut som en flåsande ättiksgurka. Så nu har jag börjat nästa steg. Från ”4,81 km ättiksgurka till 10 km strålande solsken i geggamojja – programmet”. Det går jätte bra! Jag sprang 4,8 km i morse. I min nya snygga merinoulls träningströja. Den behöver nämligen lite mileage för att nå nyckeltalet 100 i kalkylen Investerade Sekiner Dividerat med Kilometer. I helgen springer jag kanske 4,81 km. Kanske.

Men här kommer i varje fall maratondelen in! Kom på i morse att min pappa alltid skrutit över sin maratonprestation i Aten på klassiska rutten. Jag har iofs sett hela loppet för min mamma satt i en taxi och filmade med en 8mm kamera hela förloppet. Om hon försökte sig på att filma nåt landmärke typ Akropolis så hojtade pappa genast till att hon skulle fokusera på honom och inget annat onödigt. Så hur svårt kan det vara? Om man kan hojta åt sin fru i en taxi medan man springer så kan det knappast vara helt omöjligt med maraton. Alltså bestämde jag mig för att genast då jag kom hem smsa pappa och fråga hur gammal han var när han sprang maraton i Aten, för det skall minsann jag också göra! I exakt samma ålder som han var när det begav sig! Nu skall här sättas mål!

Svaret kom på studs: 3,5 timme 4minuter 59sekunder per kilometer. Ja det låter ju rimligt. Tre och en halv timme borde jag väl klara av att springa. Jag sprang ju faktiskt utklädd till ättiksgurka i en hel timme en gång. Sen slog nyckeltalsräknare in – FYRA MINUTER OCH FEMTIONIO SEKUNDER PER KILOMETER för nån som klassades som gammal gubbe! Höuli shit! Det klarar jag ju inte ens av på en kilometer. Totalt. Säkert inte ens på hundra meter.

Så nu skall jag köpa massor massor dyra träningskläder, kanske en pulsklocka och en hjärtslags-bältes-grej och det där fjantiga utanpå-bältet med små napp-flaskor som så många har, och investera massor pengar för det kommer behövas många många många många träningskilometer inför maraton i Aten år 2020.

Varför måste jag berätta om alla mina tankar för pappa?

Epilog:

On the bright side: man kan också springa 5 km eller 10 km lopp i samband med Aten maraton. Tänkte sikta på ett nu i november 2014 med Muminsystern. Hon uppdaterade redan på FaceBok att hon skall springa 5 km maratonlopp. Kom några spydiska kommentarer. Frågor på det!

Personligen kollar jag redan på hotell och flygbiljetter! Det bästa med att Grekland är i konkurs är att man kan bo på lyxigaste hotellen för en nästan genant spotstyver!!!!!! Jag älskar Grekland! Fetaost, oliver och skoskav - here I come!

Bildtext: det är inte min pappa på bilden, tyvärr fanns inga stillbilder från hans maraton - bara 3,5 timme 8-millimeter svartvit film. Killen på bilden heter Fauja Singh född 1911 och fortfarande aktiv maratonlöpare.... Hans diet-tips är förövrigt att dricka mycket te, äta ingefära och skratta! I can do that!

Jag tycker vi struntar i det här med vit månad!

-->

Jag förstår inte varför alla vill göra februari till en vit månad. Som om man liksom skulle må bättre av att utsätta sig för lidande och onödiga party-poopers. Ge avkall på allt det roliga och istället dra runt på ett ok av problem för att man liksom har en romantiserad bild av att en vit månad är så bra för kropp och själ. En vit månad ger någon slags lutheranskt gott samvete för att sedan resten av året njuta av icke-vita månader.

Nej jag tror inte alls på en vit månad! Jag är totalt o-imponerad av snö och vita landskap.

Känns ju helt galet, varför skall man utsätta sig för kyla, blötsnö och minusgrader? Bil-värmare som ger elstolpen kortslutning och pulkabackar som ger ungarna hjärnskakning. Hundpromenader där man tappar bort vovven i enorma vita snödrivor, stackaren kan ju inte rå för att han bara ha några centimeter långa ben. Omöjligt att själv veta vad man skall ha på de egna längre benen, än mindre vad man skall ha på fötterna – speciellt när man skall på fest. Är vita Moon Boots verkligen vedertagna partyskor? Och snöflingor i ansiktet är bara romantiskt i New York-lokaliserade filmer, i övrigt inskränker det på synfältet och förstör sminket.

Tack februari för att du valde att inte bli en vit månad! Jag saknar inte snön en sekund och dessutom slipper jag dricka vitt vin en hel månad när någon frågar om jag också kör på en vitmånad.

PS. Bilden är från ett tidigare år då jag lyckades med en vitmånad.

Mina morgnar med Vrålande Fritz

Mitt snoozande på morgnarna är en klassiker i innovativt tänkande. Jag kan komma på ungefär trehundra bra nya anledningar att trycka på väckarklockans snooze knapp varje morgon. Oftast slutar det med självbekräftelsen "jag ÄR ju faktiskt värd 5 extra minuter sömn" och så nickar ängeln på höger axel till djävulen på vänster axel och alla är överens och jag vinner 5 minuter extra sömn på lotto. Igen och igen. Varje 5-minuter. Varje morgon. Vilket inte är så smart eftersom jag är extremt långsam på morgnarna och verkligen skulle behöva varje minut till att dricka kaffe, gå runt planlöst med blank blick och försöka komma på vad jag heter, var jag bor och vart jag är på väg. Lika spännande och lika improduktivt varje morgon!

Eftersom jag är medveten om mitt snoozande så har jag telefonens alarm inställt på 06:00, 06:05, 06:10, 06:15, 06:20, 06:25 osv., med olika vidriga ljud så som gitarr-riff, brandalarm, gammaldags telefon och nån allmänt dålig skrällig ton. Jag gömmer telefonen, jag kompletterar med en till väckarklocka och jag försöker kasta kallt vatten i ansiktet. INGENTING fungerar. Jag är inte på benen med kaffekopp i handen och glasartad förvirrad blick före tidigast 07:00. Varje gång har den tidigare känslan av att vinna på lotto ersatts av dååååligt samvete över min svaga, fasansfulla karaktär. 

Men NU har jag hittat en lösning! Den heter Walk Up och är en iPhone Alarm App. När jag läste review på App Store så insåg jag att här kunde äntligen vara en vinnare som fungerar (har under åren köpt alarm appar för runt 500 kronor som inte fungerat). I review skriver någon upplysande och måleriskt "This App woke me yesterday, I shat bricks and barbed wire for the rest of the day". Jag insåg att här finns kanske första lösningen på 40 år som faktiskt kan skrämma upp mig på morgonen och tysta ner både djävulen på vänster axel och ängeln på höger axel! 

Och tro mig - appen tystar ner alla. Alla inom en radie om ca 5 km. Förutom de som får hjärtattack på studs, typ min stackars hund. 

Appen fungerar alltså med "no mercy" mode. Man knappar in en tid och väljer minimum antal steg som man behöver gå för att tysta ner ljudet. Och när jag skriver ljudet så är det för att jag vill bygga upp introduktionen till min nya morgonkompis Vrålande Fritz, kusin till Freddy Kruger. Man slits nämligen ur sin djupa sömn till ett absolut fasansfullt avgrundsvråååååål, Fritz låter som om han var en vålnad som blir torterad, på HÖGSTA VOLYM. Och tortyren tar inte slut före du sprungit upp och ner i trappan två tre gånger, med hjärtat i halsgropen och adrenalinet pumpande. Hunden som studsade en meter av skräck och precis återhämtat sig från hjärtstillestånd rusar efter och ylar och skäller, samtliga grannar inom 5km vaknar. Och det gör jag också! Du kan alltså inte stänga av appen före du genomfört morgon-sprinten och efter det kan jag lova att du är vaken i allra högsta grad. Ja lätt skrämd och med post-chock spagettiben, men vaken!

Äntligen efter 40 år har jag hittat ett sätt att vakna. Walk Up App! Shitting bricks and barbed wire the whole day. Men det är en ganska oskyldig biverkning i det stora hela. 

Min ängel från höger axel och djävul från vänster axel har åkt på nerv-semester till Freddy Kruger. 

Bilden är screen shot på count down inför the impending attack från Vrålande Fritz. Jag blir lätt illamående bara av att se den.

Inspirationstorka, skrivkramp eller höjda trösklar?

Jag har senaste månaderna lidit av någon oförklarlig åkomma som höjt min skrivtröskel. Tidigare var min skrivtröskel ungefär 2 millimeter hög. Jag fick en idé och jag skrev den, det fanns ingen annan tröskel än eventuellt att det ibland var svårt att skriva samtidigt som man körde bil. Men nu, nu är tröskeln två meter hög. Högre än att jag kan se över den. Alla skrivuppdrag känns svåra. Tills jag kommer igång med dem förstås, sen går det av bara farten och jag njuter av hur bokstäverna rumlar ut på pappret med en enorm hastighet, saktar inte ens in vid radbyte utan gasar än mera i kurvan för att nå till nästa punkt och stora bokstav!

Men att komma igång. Det är så svårt. Jag tror att det är för att jag inte skriver tillräckligt regelbundet, typ varje dag. Så nu skall jag börja träna på att skriva varje dag. Tänkte ta inspiration från Tidningen Idun 1904-års upplaga. Jag älskar reklamerna mest.

Eller vad sägs om

”Gala Peter” Alla andra märken äro efterapningar.

Reklamen återfinnes nedanför:

Mazetti’s Choklas ”de la Riviére” öfverdådigt, välsmakande, ren ätchoklad (utan mjölk). Kännare påstår att den öfverträffar finaste Schweizer- och Pariserchoklad. Den smälter i munnen! Den är ytterst omsorgsfullt tillverkad af de finaste och härligaste cacaobönor från jordens främsta plantager.

1904 förstod man sig på adjektiv minsann! Och på att slå sig för bröstet och inte sticka under stol med förträffligheten i sina produkter. I like. Nu skall jag äta lite choklad och få inspiration för att hyvla ner den där konstiga skrivtröskeln.

Pensionär är det nya svarta!

Sitter i en låg, lång, träbåt med konstig lång motor där bak som jag aldrig skulle klara av att styra. Jag sade väl att båten är låg? Så låg att om jag lutar mig lätt åt vänster så blir min vänstra PippiLottaFläta blöt av havsvatten (eller heter det havsvatten i en sjö?). Där sitter jag ändå. I en trästol som mest påminner om det där gamla kabunkliga möblemanget vi har i syrenbersån på landet, det där möblemanget från 1950-talet som skall släpas ut varje vår ur gamla växthuset och som väger ca ett fjärdedels ton total (4 stolar och ett bord) trots att det är ganska skraltigt och lite murket. Och inte alls lika fint målat som stolarna i den låga båten där man inte kan luta sig åt vänster. 

Och vem sitter egentligen någonsin längre i gammal syrenberså? Vilket jag tycker är grymt tråkigt för varför har man en syrenberså på landet om inte någon sitter där i lätt skraltiga och murkna möbler? Åtminstone borde man ha en gammal onkel som dricker punsch och somnar i bersån för att sedan inte hittas före dagen efter, lagom till lunch? Vad annat skall man göra av pensionärerna till natten?

Ungefär så såg stolen ut som jag satt i, som en syrenbersåbuskestol var man kan somna om man druckit kopiösa mängder punsch och missat hur kantiga och obekväma de är. Skillnaden är att jag varken druckit punsch eller såg några svenska syrener. Det enda jag kanske såg var sirener. För jag befann mig på en stor sjö mitt i up-land Burma. Vi kryssade mellan byar byggda på pålar med hela vardagen placerad på vatten, allt från postkontor till skolor till trädgårdar till mataffärer och elstolpar.

Helt fantastiskt tänker jag och känner mig lätt äventyrlig där jag puttrar fram i den låååga båten i den muuurkna syrenbersåstolen. Vid närmare eftertanke så är jag nog hemskt äventyrlig, jag befinner mig ju de facto på andra sidan jordklotet, på en sjö som inte var helt lätt att ta sig till what with all the local so called never reliable planes och förstås detta mitt enorma äventyrliga sinne. Jepp, jag är lite av en Indiana Jones vid närmare eftertanke, eller kanske James Bond. Håller på att slumra till av motorns monotona ljud och vågskvalpet och ”PrecisFöreManSomnar-bilder” formar sig på min näthinna.   

Jag ÄR en  actionhjältinna och strax kastar jag mig över den konstiga långa båtmotorn och sätter full fart med PipppiLottaflätorna flygande medan jag flyr med den burmesiska nationalskatten undangömd i båten, jag är jagad av trettiofyra eller kanske trettiosex (min Sherlock Holmes hjärna är lite marmelad-ig) ilskna skurkar i snabba Miami Vice raggarbåtar. De knappar in. Jag drar på allt jag kan, vattnet yr, båten forsar fram, under hus, över en brygga, skuttar genom ett tempel, skrämmer små barn till vettet på en flytande marknad, klyver tomatplantager på små guppande öar, skär genom en annan båt – tätt följd av alla bad-guys i raggarbåtar. 34 eller 36?

Men actionhjältinnan är smartare och hon vinner för hon åker in under ett hus på pålar och….

Ungefär där vaknar jag ur min angenäma syrenberså-vila till ett putt-putt-putt-ljud – inte från några KGB agenter eller burmesiska villains, men från en identisk båt till vår. I den sitter fyra amerikanska damer i all sköns ro med matchande lila hår och iPad skal i samma nyans och tar gladeligen fotografier av all skönhet och ful-vacker förfallen fattigdom (vilket tydligen inkluderar mig) medan de viftar med sina käppar och utropar ”Oh dear, look how quaint”.

Jag känner mig inte speciellt äventyrlig längre. Undrar om KGB lierat sig med amerikanska Golden Girls serien. 

Är. Purken. Är. Inte. Quaint.

Det här är vad jag vill ha sagt: Pensionär är det nya Svarta. Vi ungdomar, dvs alla under 62 år, kan bara hälsa hem. Pensionärerna har tagit över. De finns överallt! Till och med på Inle Lake i Burma!

Min favoritpensionär som passerade strecket för sisådär 35 år sedan och som idag oftast återfinnes på Restaurang Strandvägen 1 eller densammas bakficka Milles (trots att han påstår att han tagit taxi hem) är väl praktexemplet på att pensionär är det nya svarta! Och om det inte övertygar er – kolla då in min andra favoritpensionär som reser runt som en skållad råtta med någon kallad @weekendhoppers

Jessus Amalia, när skall de där pensionärerna tagga ner?

PS. Bilden visar helt tvätt-äkta ”oh my God look how quaint” amerikanska pensionärsjävlar på Inle Lake. Och de har ingen aning om att jag fotograferat dem. Rätt åt dem!

Jag saknar absolut all dignitet när jag har lustiga stunden!

Min tandläkarskräck är ingen hemlighet för de som känner mig och minns när jag tex reste utomlands för att gå till den enda tandläkaren jag litade på, bara för att göra en basic tandrengöring. Tyvärr gick han i pension och jag förträngde snabbt att man ens behöver uppsöka en tandläkare – ända tills jag tappade en plomb efter en natt med väldigt mycket champagne i London. Det faktum att champagne fräter på plomber anser jag vara något för läkemedelsindustrin att ta sig en ordentlig funderare över! Jag skulle med glädje betala det fyrdubbla priset för garanterade ”certified champagne resistant tooth fillings”. Överväger att söka kunder inom tandmedikamentbranschen.

Men i och med incidenten i London, alltså inte de övriga incidenterna de lämnar jag i mystikens skimmer, men incidenten med den icke-champagne-täta-plomben så tvingades jag söka upp en tandläkare. Min advokat och underbaraste väninna som allmänt går under benämningen Miranda från Sex and the City visste förstås svaret! Svaret heter: Narkoskliniken och Sigrid Schumann. Jag ÄLSKAR Sigrid Schumann och har bedyrat min kärlek till henne flera gånger, bland annat: HÄR. Och så älskar jag ju hennes lustgas som jag bedyrat min kärlek till: HÄR. Nu har jag haft glädjen att än en gång måsta byta ut en plomb (hur svårt kan det vara att hitta champagnesäkert material för tänder???) och inser att det här med lustgas tar bort all min dignitet. Jag ligger där lyckligt i dimman och andas in tunga andetag och låtsas att det inte fungerar, för jag vill ju bara ha mera lustgas och ligga där en längre tid – typ kanske mellan 09:00 och 17:00. Har även lärt mig genom självstudier att om jag andas in och håller munnen stängd så kan jag maximera mängden lustgas i kroppen. Men sen kommer den problematiska ekvationen; ju mer lustgas jag får i mig, desto pratsjukare, mera filosofisk och fnittrig blir jag – och då måste jag öppna munnen och berätta alla intelligenta tankar som snurrar i mitt huvud. Sigrid brukar då inse att jag lagrat mer än nog lustgas i lungorna för ut dansar små grodor och helt galna påståenden. Jag kan till exempel få för mig att absolut måsta föra en dialog om den nya Akademiledamoten Sara Danius och att hennes son läser Harry Potter. Fatta vilken extremt viktig sak att mitt i allt föra diskussion om! Och så drar jag sluddrande och fnittrande ut på diskussionen så länge som möjligt för att förhindra Sigrid från att utföra sitt jobb. Ja det fungerar ungefär lika länge som det tar för lustgas lagrad i lungorna att lämna kroppen genom öppen pladdrande mun. När lustgasen ebbat ut ur lungorna så stänger jag kvickt munnen igen för att samla på mig en ny depå och fler roliga historier att fnittra åt. Sen kan man ju av obvious reasons inte ligga med munnen stängd allt för länge hos tandläkaren, även om jag kniper fast ögonen och låtsas vara döv och inte höra när Sigrid snällt lockar mig att öppna munnen så att hon kan titta på den champagne-frätta plomben. Det är kanske den enda down side av lustgas – jag blir så ruskigt medgörlig och snäll. Så jag öppnar munnen. Medan Sigrid åtgärdar min plomb så visar jag all brist på dignitet och ligger mest och frustar av skratt och försöker lagra alla intelligenta diskussionsämnen som flyger runt i dimman i min hjärna. Jag dreglar och ögonen snurrar i huvudet som på en galen ko och jag andas som om jag var i en sjunkande undervattensfarkost där luften strax tar slut men jag måste hålla munnen öppen för tandläkaren skall laga sista plomben före farkosten fylls med vatten och jag drunknar. Och så får jag en ny fnitterattack för jag måste ju bara berätta detta åt Sigrid när hon tagit ut alla instrument ur min mun.

Tyvärr försvinner effekten av lustgas inom 30 sekunder från att den stängs av. Jag har testat hålla andan och uppbringa lite auktoritet då jag skall stiga upp efter avslutat tandläkarbesök, men det funkar inte. Så jag bokar bara en ny tid och går hem och dricker champagne i förebyggande syfte för att snabbt förstöra plomben igen!

OBS! Bilden har ingenting med verkligheten att göra - ni ser ju att det är en seriestrip!

Tänker slösa Sverigedemokraternas pengar!

Hittade ett blankt, omärkt, oförseglat kuvert i min postlåda under icke-post-utgivnings-tid. Blev glad i en halv sekund tills jag insåg att det var Sverigedemokraterna som raggade röster till kyrkvalet.

Vet inte om jag blir mest skrämd över;
att Sverigedemokraterna ställer upp i kyrkvalet eller
att de lyckats skrapa ihop runt 20 kandidater eller
för att de tror att jag som inte hör till kyrkan får rösta eller
för att dom lagt ner röstsedlar i min postlåda

och därmed smugit runt i mina kvarter!!!!!

Det enda positiva är väl att jag fick reklamen och röstsedlarna i ett blankt vitt kuvert och därmed kan slösa bort ca 2 kronor av deras kampanjpengar genom att göra nåt nyttigare med kuvertet!

Jakten på kondition

Undrens tid är inte över! Jag tror att jag äntligen hittat ett sätt att få mig själv ut och springa. Svaret heter: hota/muta/köp dig ett antal vänner med samma tids- och geografiska- rutiner och lägg upp ett schema. Helt omöjligt att skolka från träningen efter det. Lojalitet går nämligen före min paradgren "kast med liten handduk".

På bilden ser ni ungefär hur det ser ut i Svalnäs-spåret om morgnarna: Linda och Birgitta i täten och jag någonstans i hälarna flåsandes med taxen Hugo intrasslad i mina fötter.

Allt började för några veckor sedan med ett mail:

"Hej alla mammor, jag heter Sonja och jag är en notorisk latmask! Jag har en brinnande längtan efter att få tillbaka min gamla kondition, som finns i ett dimmigt minne från mitt förflutna och eventuellt aldrig ens funnits i verkligheten, utan kanske bara är ett minne från nån verklighetstrogen dröm då jag var 20 år. Men hej, alla drömmar lär ju kunna uppfyllas. Mitt stora problem är inte viljan att träna, utan den ännu starkare förmågan av att hitta på ursäkter för att inte kunna träna... Hugo har faktiskt lite för långa klor för att springa på asfalt och jag kan ju inte klippa dem före veterinären är åter från semestern. Och ja just det, man får absolut inte springa om man inte typ ätit en massa hälsosamma havreprodukter först och eftersom jag inte är en häst så äter jag inte havre så jag kan ju lika gärna ta bilen och ropa hoppla i varje trafikljus. Och visst läste jag någonstans att måndagar är en dålig dag att springa och om det är soligt så får man solsting och om det är regnigt så riskerar man att slinta i nedförsbacken och dessutom måste jag nog ha nya joggingskor som matchar mina hörlurar och så har jag ju faktiskt ingen bra löplista på Spotify.

Om ni orkat läsa så här långt så förstår ni min desperation. Jag tror att sista utvägen för mig är att få sällskap i löpspåret.

Min tanke är väl att kanske 2 gånger i veckan ta sig an ett klassiskt "från soffan till 5 km" program med stegvis upptrappning. Själv orkar jag springa MAX 1.5 km just nu... (ärlighetens gloria lyser runt mig och den bekännelsen kändes väldigt befriande). Så jag gissar att ni skulle tvingas dra mig eller i värsta fall bära mig de första veckorna. Men look at the bright side - då kan ni känna er sjukt tränade och sportiga i jämförelse med den otympliga amazon-amöban!

Soliga Hälsningar från latmasken med dolda ambitioner"

Om jag skulle få krishantera Lundsberg!

Åh alla dessa diskussioner om Lundsberg – man kan bara inte låta bli. Ingen verkar kunna hålla inne med sina åsikter. Men nästan uteslutande handlar de om vad som gjorts fel. Det blir hata överklassen tweets och jävla media debattartiklar, det blir politiskaslagträn och det blir starka känslor i stundens hetta, men INGEN talar om vad man kan göra rätt framåt.

Om jag hade fått hjälpa Lundsberg med krishantering sedan helgen så hade jag självklart från början startat med att samtliga förövare hade fått gå från skolan på studs. Markera tydligt. Och sen hade styrelsen avgått och man hade tillsatt en ny med personer som Skolstyrelsen skulle gilla osv. Men allt det blev ju bara pannkaka med ripjakt och enfaldiga uttalanden av fel styrelsemedlem i fel sammanhang.

Så vad skulle jag ha gjort igår genast då besked kom? 

Sett på det positiva, det gäller 6 månader – hur kan vi utnyttja dessa 6 månader till vår fördel?

1.     behålla rektorn – meddela tydligt att han inte har ett högt förtroende, men han är alltjämt den som kan skolan bäst och vet vilka alla turbulenser den genomgått. Att sätta in en ny person att försöka lista ut det är bara enfaldigt.

Så punkt ett: behåll rektorn, men gör det klart för honom att han sitter risigt till och nu får 6 månader på sig att skärpa sig.

2.     Använd er av media cirkusen för att hitta 10 nya styrelsemedlemmar. Flörta med alla partier och säg att ni öppnar för att få en mångsidig och brokig styrelse, gärna med internat-hatare också för att få balans och perspektiv i det interna arbetet med att få skolan öppnad på nytt om ett halvår.

Så punkt två: använd media och få in en blandad styrelse, åtminstone under 6 månaders krishanteringstid.

3.     Använd detta halvår som världens bästa researchtid. Skicka barnen från skolan med positiva tankar. Ge dem arbetsuppgifter. Säg att de har 6 månader på sig att undersöka en annan skolmiljö, ta intryck, samla in bra saker och samla in saker som är dåliga. Be dem vara era researchers, be dem sprida sig i alla olika typs skolor, be utlandssvenskarna gå ett halvår på skola i det landet deras föräldrar bor i. Gör det klar för dem att detta gäller bara ett halvt år, ni är tillbaka efter jullovet. Ett halvår spelar ingen roll, alla tar ändå sabbatsår i dagens värld i nåt skede. Gör strukturerat program med återkommande återkoppling. Hjälp dem känna sig delaktiga i att forma Lundsberg efter återöppning, som ni förövrigt utan att vackla anser att kommer att ske! Säg att deras arbete att under ett halvt år vara i en annan skolmiljö är positivt, det är ovärderligt, deras upplevelser kommer att hjälpa Lundsberg att forma sig till en skola som inte bara upplevs som fantastisk av dem själva.

Alltså på punkt tre: se sex månader som en vinst istället för att ge upp. Använd den som det bästa som kunnat hända er – vilken annan skola kan skicka ut samtliga elever på 6 månaders praktik i undersökningssyfte?

4.     Arbeta med dem som kritiserar er. Gå med i alla debattprogram ni kan – inte för att debattera utan för att höra avvikande åsikter och ta till er det sakligt.  Aera med vett och etikett och få folket att gilla er! Ha humor i rätt doser, var alvarliga i rätta sammanhang och visa alltid era bästa sidor.

På punkt fyra: vägra ha fiender, bli vän med alla – be om hjälp!

5.     Arbeta systematiskt genom Sociala Medier och ta till er alla åsikter, både galningarnas och guldkornens. Visa att ni hänger med och är vassare än Carl Bildt på Twitter – ni svarar!

På punkt fem – var öppna, var inlyssnande och var aktiva.

Denna fempunktslista skulle ge ett underlag som Skolinspektionen aldrig skulle kunna skjuta hål på, ni skulle känna att ni har ett gemensamt mål och loppet är inte över – tvärtom slutspurten har bara startat. Ni skulle visa att ni verkligen bryr er om er skola och att den skall fungera i samhället Sverige.  Ni kunde bygga en av världens mest framåt-seende och häftiga skolor.

Men det är klart om ni vill sitta och beklaga er och vara upprörda och sorgsna så fine. Men inte fasen kommer någon bank, affärsimperium, något politiskt parti eller annan instans i framtiden att vilja anställa så handlings-svaga individer. Att gå in i försvarställning gör er bara svaga!

Nu är sista chansen att visa vad denna skola kan gå för. Visa att ni är förändringsbenägna och att ni kan anpassa er till nya situationer. Visa att ni kan vända nederlag till triumf.

Vänligaste Hälsningar, Sonja Catani

PS. sen skulle jag genast inrätta en fond som från vilken vem som helst kan ansöka om stipendium som berättigar till gratis skolgång på Lundsberg. Företrädesvis skulle man vilja ge det till personer från invandrartätaområden, eller barn som utsatts för orättvisor och skulle få gå i det nya trygga världsledande Lundsberg. Mediajippot runt stipendierna skulle enbart de ge good will som inget annat!

Lundsberg alltså, alla bägare har en droppe och när jag som 14-åring lyckades skickade hem ett helt konfirmationsläger

--> 
 Alla debatter runt Lundsberg just nu. Har så många åsikter, men vill främst ta fram den om varför vuxna ibland måste agera som just vuxna och agera, istället för att tjafsa om handlingsplaner och värdegrunder.

För att börja med mina egna åsikter, värdegrunder och bakgrund som går i linje med Lundsbergs struktur:

-       jag har alltid sett internatskolor som ett bra alternativ för en bra utbildning

-       jag anser dock att uppfostran och vett och etikett kommer hemifrån

-       jag tycker det är en självklarhet att man Ni’ar äldre personer och att barn kallar äldre för Farbror och Tant

-       jag kommer från en gammaldags konservativ bakgrund och en sk välfärds-stad 

-       jag tycker att nätverkandet är viktigt och jag tycker att det är helt ok att man väljer skola med det som ett kriterium

-       jag anser att alla skolor skall tillsätta alla resurser som behövs för att barn skall få bästa möjliga undervisning

MEN:

-       jag har absolut noll tolerans för mobbning och anser att både mobbare och de som passivt ser på skall stoppas genast

-       jag har ingen som helst förståelse för vuxna som inte tar ansvar, vare sig det är skolledning, rektor eller föräldrar

-       jag tror inte en sekund på att kamratuppfostran fungerar

-       jag anser inte att man skall lämna barn ensamma och ge dem möjlighet att bygga sina egna regler eller anda

Så nu skall jag ta ett exempel på varför jag faktiskt tror och tycker att Skolinspektionen gjorde rätt då de stängde Lundsberg – må hända att det var lite väl dramatiskt och onödigt förhastat, men det är media-Sveriges fel och svaga politikers fel eftersom de så snabbt omkullkastas av Twitteriatins samlade kraft. Men detta handlar inte om sociala medier eller deras roll idag, utan det handlar om sista droppen som skall vara grunden för att bygga på nytt. Gör om – gör bättre.

När jag lyckades förstöra sommaren för mina vänner

Som 14-åring skulle jag, precis som alla mina klasskamrater gå på konfirmationsläger (skriftskola hette det på finlandssvenska). Vi var en stor årskull och det blev två olika konfirmationsläger. Den ena gruppen fick åka långt ut i skärgården till ett otroligt vackert ställe, jag hade ansökt dit, men blev skickad till det föga smickrande stället en halv timmes bilfärd från vår hemort där 60-tals baracker stod invid en grumlig sandstrand. Nåja, jag blev tilldelad plats på det muggiga stället men besvikelsen byttes mot glädje då jag insåg att alla mina bästa vänner också skulle vara där. Tidigare år hade barnen delats upp så att man fick en balans mellan de blygare och ”duktigare” barnen kontra då den gruppen jag tillhörde; de busigare och - let’s put it this way  - aktivare barnen”.

Vi anlände en enormt varm juli-kväll och skulle installera oss, sova en hel natt, fick stränga regler upplästa för oss och blev varnade at man skulle bli hemskickad om man bröt mot reglerna. Jag och min bästis som, liksom alla andra delade ett 12 kvadratmeters bastu-varmt rum med 4 andra barn sov förstås inte en blund. Så fort ledarna somnat skuttade vi ut genom fönstret, mötte upp ett antal av de mest ADHD-stinna killarna och var vakna hela natten. Vi badade, busade och satt bakom en buske och smygrökte medan vi smidde planer på alla bus och jox vi skulle göra under veckan. Precis som alla andra barn gjort alla år före oss. Vad var det värsta som kunde hända? Jo vi kunde bli hemskickade. Så det gällde bara att inte bli fast.

Nästa morgon gick vi, lätt trötta, men ivriga till frukosten för att påbörja första dagen på detta efterlängtade konfirmationsläger. En ledare bad alla att samlas vid flaggstången efter frukost. Väl där fick vi ett kallt kort besked om att alla skulle packa sina väskor, om en timme kommer en buss och hämtar oss för alla blir hemskickade. Chocken var säkert inte lika stor som för eleverna på Lundsberg igår, men visst minns jag idag 25 år senare hur framförallt det 20-30 elever som sussat sött hela natten, omedvetna om våra äventyr, var slagna med häpnad!

Hem åkte vi, ganska molokna och vi som var förövarna var förstås… vänta lite, hittar inget svenskt ord som räcker till, låt mig testa det engelska ordet: mortified. Ja precis så kände vi oss: mortified! Man kan ju inte direkt säga att vår framtid var osäker, men visst orsakades det lätt panik bland föräldrar. Detta var tiden före mobiltelefoner och de flesta föräldrarna hade åkt ut och seglat, rest utomlands, eller befann sig på en kobbe i yttersta skärgården en vecka – utan kontakt med omvärlden och således helt omedvetna om att deras barn stod på kyrkbacken i hemstaden och inte alls befann sig tryggt övervakade på ett konfirmationsläger. Så många ungar visste inte ens vart det skulle gå när bussen väl kommit fram till vår stads kyrka. Som tur var så var min mamma en handlingskraftig kvinna som hade tagit sig tillbaka till staden. Hon fick tag på de föräldrar som gick att fås tag på, hon omplacerade de vilsna barnen bland dessa familjer och vår egen och övertalade kyrkan att istället för att helt dra mattan under våra fötter, ändå låta oss bli konfirmerade. Sagt och gjort, vi fick i uppdrag att under en vecka varje dag gå till kyrkan mellan 9 och 16 för att få undervisning och sedan kunna göra det teoretiska provet för att få bli konfirmerade senare till hösten.

Men klart att det i en liten ankdam blev skandal och tidningarna skrev förstasides rubriker. Kanske sommaren 1987 inte var så händelserik i andra hänseenden. Själv uttalade jag mig förstås med namn och bild och medgav att jag var en av de kanske 10 förövarna som brutit mot reglerna, även om jag visste att det var fel. Det fanns nog också en lam ursäkt från mig om att det faktiskt var 48 grader varmt i rummet och man helt enkelt inte kan sova i den värmen…

Men summa summarum, alla blev konfirmerade, vi hade till och med en fantastiskt rolig vecka i en sommarstängd förort. Min mamma ordnade pool-party varje kväll, såg till att alla åt och hade kul, men att ingen bröt mot hennes regler. (tex fick bara de som hade lov av sina föräldrar att röka, röka hemma hos oss…. Det var andra tider då). Vi blev sammansvetsade, vi förstod att vi hade gjort fel, vi fick be tusen gånger om ursäkt till de andra barnen och framförallt både vi, de som varit på de slutförda ”snälla” konfirmationslägret på annan ort samt minst 10 årskullar framåt förstod ÄNTLIGEN att regler är regler. Vi omnämndes i riksmedia flera år senare som exempel på hur man inte skall bete sig och yngre barn tittade föraktfullt på oss som varit så enfaldiga att vi hade förstört ett konfirmationsläger för alla andra.

Vi var helt enkelt droppen som hade fått bägaren att rinna över. Kanske var det lite planerat av kyrkan som var rent ut sagt fed-up på att det alltid fanns rötägg som inte fattade att regler var regler. Det krävdes hårda tilltag från vuxna för att lära oss.

Vad lärde jag mig själv av det? Jo att jag faktiskt har ett ansvar gentemot alla andra. Att hoppa ut från ett fönster och vaka en hel natt bara för att det kändes berättigat just då, gav konsekvenser för alla. Kollektiv bestraffning.

Var kollektiv bestraffning berättigat? Ja det var det. Det var nämligen det enda som var kraftigt nog att fungera för att bryta en ond cirkel.

Så jag tycker faktiskt, trots mina övriga värderingar i livet som uppmuntrar till privata initiativ och uppmuntrar att bryta mot den undermåliga politiserade svenska skolan, att Skolinspektionen gjorde rätt. Om man gång på gång på gång bara gör punktinsatser och helhetssynen fortsatt inte förändras – då måste man ta i med hårdhandskarna.

Sen anser jag att Lundsbergs rektor, ledning, styrelse och framförallt elevernas föräldrar borde ha varit mycket mera proaktiva och stränga. De borde ha tagit kommandot och de borde ha varit tydliga. Ansvaret var faktiskt deras och de bör också ta konsekvenserna av det och inte som så många av dem nu gör: skylla ifrån sig och beklaga sig över klassfrågor och media.

Det kan hända att det visar sig i framtiden att det som hände oss konfirmationselever 1987 samt Lundsbergseleverna denna vecka, kan vara det bästa i livet. Hur annars skall man lära sig att hantera kris, agera i osäkra lägen, anpassa sig till snabb förändring, smälta in i ny okänd miljö och lära sig att säga FÖRLÅT!?! Kanske framtidens elit och makthavare kommer från just denna årskurs på Lundsberg. Kanske dom äntligen kommer att se till att Sverige får ett bättre skolsystem vare sig det är för överklassen eller i kommunala skolor!

Det hoppas jag!

Sonja Catani, konfirmerad, sedan utskriven ur kyrkan, men stödmedlem i Föreningen Djursholms Kapells Vänner. Religiöst ambivalent och polygam.

Mental påminnelse om Iggy Pop!

 Min blogg fungerar som en bra minneslista så att jag kommer ihåg vad jag gjort. Nu när jag varit så dålig på att blogga så kommer den här vintern att vara ett stort svart hål i mitt minne i framtiden. Härom dagen skulle jag fylla i en försäkringsanmälan för den första plåtskadan jag någonsin orsakat på en bil (låter som om jag orsakar plåtskador på annat än bilar titt som tätt, så där som plåtskada orsakat på pansarvagnar...). I varje fall kom jag inte ihåg datumet och det naturliga hade varit att kolla bloggen för att minnas. Tillslut hittade jag dock en notering på FaceBook och lyckades hitta rätt datum och skicka in min anmälan till försäkringsbolaget: "stolpen stod i ett parkeringshus och gömde sig. När jag skulle backa ut i en snygg vänstersväng så hoppade den rakt in i min bils högerdörr, sen sprang den iväg och skrev inte under försäkringspappren. En klar hit and run med andra ord."

Ja kära Sonja i framtiden, som läser detta för att minnas vad som hände i ditt liv vintern 2012/2013. Du har efter Islamabad hunnit resa till Mombasa, Nairobi, Bologna, Milano och St Moritz. Jag tror du var i Oslo också och kanske du hann med en sväng till Finland. I övrigt har du haft lunginflammataion och vägrat gå till läkaren före du hostat ut lungorna och tappat halva bekantskapskretsen efter fyra veckor. Läkaren var inte imponerad över att du stoiskt hållit dig borta från röntgenapparaten under en månad. Du har också jobbat väldigt mycket och nynnat för dig själv Iggy Pops Passenger. På något sätt passar musiken med orden ""I'm just the messenger don't shoot me" - ditt  motto för denna vinter! I övrigt har du gjort ett beslut att återuppta ditt bloggande. Det kan vara att du misslyckades med det...

Mötet med en terrorist från höger i Pakistan

Min kära Mor brukar vara ytterst orolig då jag reser för jag lyckas som oftast pricka in intressanta händelser så där som naturkatastrofer, flygplats bombningar och annat som ger en extra liten krydda till resan. Denna gång var resans huvudpunkt mötet med en elak terrorist med en bomb.

 ”Bad terrorist from the right!” ropas det mitt i allt högt och ljudligt i en högtalare. Ingen ändrar en min, ingen reagerar – utom jag och mitt sällskap som börjar fnittra hysteriskt. Vi sitter på läktaren till en poloplan och in springer nämligen, mycket riktigt från höger, en man iklädd en orange/röd dräkt som definitivt såg distinkt lika ut som en dräkt compliments av Guantanamo. I ett väldigt irrationellt mönster zic zac’ar han in på poloplanen, bärandes på en Samsonite attchéväska modell 70-talet, allt medan speakern lyckligt refererar ”Bad terrorist now looking for place to hide bomb”. Observera att referatorn dessutom talar så där som brittiska komiker gör när de härmar indier i sketcher. Vi lyckas knappast hålla igen våra fnitter-attacker som nu bubblar upp i konvulsioner och riskerar att brisera som den påstådda bomben som ”the bad terrorist from the right wearing red” försöker gömma på den nästan 300 meter långa och 150 meter breda poloplanen.

Vet inte om det mest absurda är den sk terroristen som joggar runt på planen med en bomb, eller det faktum att en livvakt och tre säkerhetsvakter sitter runt oss och inte alls reagerar på vare sig terroristen eller bomben, trots att det är just det som är deras jobb – att reagera.

Vår bad terrorist hittar till slut ett ställe att gömma sin bomb på; mitt på plan, varmed han springer runt i cirklar igen och sedan undan ”back to the right” och gömmer sig själv bakom ett staket. Referatorn meddelar sedan att en av militärens tränade hundar nu skall hitta bomben. En goldenretriver (army dog number one) tjock som en svensk pensionerad jakthund kommer in på plan och springer lyckligt runt och doftar på polohästarnas avföring ca 50 meter i fel rikting från den suspekta Samsonite-väskan som ligger mitt på planen.

Referatorn ropar upphetsat i den sprakande mikrofonen: ”now trained army dog, number one, will find the bomb!” (kom ihåg att tänka er en brittisk komikers indiska uttal). Hunden hittar absolut inte bomben. En militär kom in och ställer sig vid attachéväskan och från min front seat ser jag något som disktint liknar hundgodis så som hundgodis ser ut i alla världens hörn. Pedigree Pals bästa hundgodis lockar därmed hunden till attachéväskan och då hunden ätit klart så skäller han två gånger. Referatorn brister ut i ett jublande och ropar ”the dog found the bomb, the army dog number one found the bomb”. Publiken ger stående ovationer, alla står och klappar, inklusive vår livvakt och våra tre säkerhetsvakter, alla jublar, ja alla utom tre svenskar som skrattar så dom kiknar. ”That would be the three bad swedes from the right” hade nog referatorn sagt om han inte hade haft så fullt upp med att berömma army dog number one som lyckligt väntade på nästa mums-bit av Pedigree Pal godis.

Efter detta följer fler roliga inslag i arméns hunduppvisning, bl.a. när army dog number two skall hitta the bad terrorist som gömt sig med en kladdkaka som lockbete för att inte hunden skall springa rakt förbi honom. Men även inslag av när 6 shäfrar (army dog number three, four, five, six, seven and eight) skall förevisa att dom kan sitta (fyra av sex poäng) gå bredvid sin husse utan koppel (fem av sex poäng – det fanns kladdkaka kvar i höger hörn av poloplanen) samt hoppa en hinderbana felfritt (ett av sex poäng).

Härefter får vi njuta av en ypperlig polomatch. Terroristerna lyser med sin orange/röda frånvaro och Pimms No 1 utan Pimms No 1 alkohol smakar riktigt gott. Man glömmer nästan att man inte är i England utan de facto i ett gammalt common wealth land där man alltjämt delar upp terrorister i ”bad terrorist” och högst troligen ”good terrorist”.

Trekking i Islamabads berg

Vad gör man i Pakistan en långhelg, jo massor roliga saker. Man kan t.ex. trekka i bergen ovanför Islamabad, det är otroligt vackert och väldigt bra träning. Speciellt bra träning om man gör som jag. För att förklara upplägget först; tre nordbor utrustade med hiking kängor och stavar skall vandra upp för ett berg en halvdag. En säkerhetsvakt gåt först, sen kommer en till, sen kommer tre rosa nordbor med en livvakt och sist en till säkerhetsvakt. Alla med puffrorna prydligt instoppade i bälteslinningen under pikéskjortan så att det putar ut en sån där konstig synlig buckla som inte ens i den vildaste fantasin kan ses som en extra vattenflaska eller mobiltelefon, utan bara som just det de är dvs en pistol. Hur som helst, jag går lite snabbare än de andra rosa nordborna och eftersom stigen går som en serpentin så ser jag mittiallt inte någon bakom mig. I vanliga fall skulle jag inte vara så orolig, men eftersom två body guards blivit pistolhotade och rånade på samma ställe veckan innan så kändes det lite enfaldigt att traska där ensam. Dessutom var aporna ganska stora och jag var i ärlighetens namn lite skraj för dem också och kände att det kunde vara en aningen tryggare med en pistolbärande säkerhetsvakt inom synhåll. Alltså ökar jag takten tills jag efter nästa kurva får syn på ryggtavlan med den karakteristiska bucklan vid byxlinningen och plast spiralen i örat framför mig. Springer raskt framåt för att korta avståndet. Vakt-jäkeln ökar takten, jag ökar takten. Fattar ingenting, vill han lämna mig ensam ute i bergen? Benen känns tunga och stela och visst är det en bra skarp lutning på backen nu? Och värre blir det, snart är det som naturliga trappsteg, men ojämna och med helt fel avstånd och höjdskillnad. Jag känner att alla missade gymtider gör sig påminda, men ingen mjölksyra i låren skall hindra mig från att komma i kapp vakten. Snart springer jag nästan efter honom och han springer iväg från mig. Jag drabbas av lätt panik och börjar måla upp olika skräckscenarion fram för mig, konspirationsteorier och självklart en Aftonbladet rubrik som braskande deklarera att en galen turist hittats rånmördad i Pakistan. När jag tror att jag skall kollapsa av både räddsla och dålig kondition, så sprakar det till i säkerhetsvaktens walkie talkie och han säger något ohörbart i den, vänder sig om och tittar på mig, svetten bara rinner ner för hans ansikte och han ser om möjligt ännu tröttare ut än jag. ”Stopp”, säger han – ”others need water”.

Jag bar på allt vatten i min ryggsäck och de som blivit efter med den andra gruppen hade kallat på min rymmande livvakt för att få mig att stanna. Då inser jag att han av säkerhets skäl behövt hålla sig före gruppen, ju snabbare jag gick, dessto snabbare måste han gå. Till slut sprang vi.

 Jag och träning – we don’t walk together….

Mycket finska plötsligt

Senaste dygnet har jag varit omringad av många finska influenser. Bland annat på ett testosteron-stint råmaterialseminarium med middag där det fanns mängder finnar. En man satt lite så där melodramatiskt och sluddrade lyckligt till mig "I schlove schou" jag svarade på min knackiga finska att jag nog talar finska också. Fick till svar ett utdraget aaaaah med ett ännu sluddrigare "then I schlove schou even schmoore".

För någon vecka sedan ringde en mycket nyktrare journalist från en finsk dagstidning och frågade några frågor som jag trodde skulle vara citat i en längre artikel. Och ja en längre artikel blev det, som handlar bara om mig och mina åsikter om digitala identiteter.

Kul. Eller schkuul som min finska beundrare från igår skulle ha sagt.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Snygga till din träfflista på nätet – och skratta gärna också!

Precis då jag skrivit nedan om hur digitala identiteter kan skapa kaos om de tolkas fel så får jag MMS av en väninna som läst Metro idag på morgonen. En kort artikel som handlar om vikten att se över sin digitala identitet. Rubriken och min vänlösa uppsyn har gett upphov till några glada skratt. Det behövs, man måste skratta lite efter att ha skrivit om tragiska mord.

Nytt ordförslag till Svenska Akademins Ordlista och allmänna språkgalleriet: IDENTINÄT!

Ps. bilden är tagen av den duktiga fotografen Gustav Hugosson, all credit går till honom!

Hur den digitala identiteten lever ett eget liv efter ett fasansfullt mord

Få har väl kunnat undgå att må dåligt och sörja over att en 13-årig flicka mördats i Täby i helgen. När polisen ger en luddig bild av vad som hänt, och nyfikenhet tar över hos allmänheten, så kommer alla civildetektiver ut på internet. Inom ett dygn visste de flesta internetanvändarna både offrets namn samt den misstänkte mördarens och hans brors namn. Inte nog med det, det fanns bilder av offret som hon lagt upp på Instagram före mordet, Facebook-profiler som skärmdumpats och delats, på både henne, hennes mor och kille. Man kunde med två knapptryck se youtube klipp som den mördade lilla tjejen spelat in, man kunde läsa intima texter från hennes blogg, man visste adress, vilken skola hon gått i, vilka hennes bästa vänner var och vad de heter och var de bor! Det finns bilder på misstänkta gärningsmannen och hans bror som misstänks för medhjälp, det finns länkar till misstänkta gärningsmannens avslutsarbeten från hans skola och det finns fotografier av vilket fönster han hoppat ut ur då polisen anlänt till brotts scenen.

Utöver alla dessa digitala fotspår kombinerat med samtligas för- och efternamn, enkelt googlingsbara för varenda en svensk som har en internetuppkoppling och noll kvalifikationer i detektivarbete, finns också teorier. Fasansfulla teorier om offret, hennes familj, vilka relationer de haft. Ännu galnare spekulationer om hur mordet begåtts och förstås en mängd inskrivna sanningar om de misstänkta gärningsmännen inklusive listor på deras saligen avlidna släktingar födda på 1800-talet.

Det hela är makabert, men samtidigt – tyvärr – fascinerande! Det som är makabert är självklart att tusentals människor på olika internetforum traskat rakt in i en 13-årings vardagsliv och vänt upp och ner på varje formulering hon skrivit och tolkat varje bild hon lagt upp. Dessa bygger sedan vad man utgår från, är en bild av barnet (ja en 13-åring är ett barn!). Det som är fascinerande är hur lätt all denna information finns tillgänglig och hur varje gång ditt namn skrivs ner så lagrar Google det som en liten, liten pusselbit i bilden av din digitala identitet (identinät, som jag kallar det). Ihop lagt blir det bara som ett absurt pussel var man blandat bitar från mängder olika pussel med olika storlek på bitarna, olika motiv och olika material. Ett galet pussel helt enkelt.

 Jag förstår att detta är skrämmande för människor. Jag tycker själv att det är superläskigt, men det kommer inte gå bort bara för att vi blundar för det. Google och digitala identiteter är här för att stanna. De är våra öppna visitkort ut mot världen, läsbara av var och en som kan vara intresserad. Tyvärr även möjliga att manipulera eller tolkas fel. Vad skall man göra då? Visa respekt på internet självklart! Samtidigt vet vi tyvärr att alla inte visar respekt i verkliga livet och tyvärr ännu mindre bakom sina trygga datorskärmar under o-spårbara alias.

Så vad finns då kvar att göra? Ja, försöka skydda sin digitala identitet genom att själv fylla den med information. Med information som vi kan vara övertygade om att lever kvar långt efter att vi inte mera finns i livet själva. Respektera andra människor, både i riktiga livet och på internet.

Var snälla!