Lundsberg alltså, alla bägare har en droppe och när jag som 14-åring lyckades skickade hem ett helt konfirmationsläger

--> 
 Alla debatter runt Lundsberg just nu. Har så många åsikter, men vill främst ta fram den om varför vuxna ibland måste agera som just vuxna och agera, istället för att tjafsa om handlingsplaner och värdegrunder.

För att börja med mina egna åsikter, värdegrunder och bakgrund som går i linje med Lundsbergs struktur:

-       jag har alltid sett internatskolor som ett bra alternativ för en bra utbildning

-       jag anser dock att uppfostran och vett och etikett kommer hemifrån

-       jag tycker det är en självklarhet att man Ni’ar äldre personer och att barn kallar äldre för Farbror och Tant

-       jag kommer från en gammaldags konservativ bakgrund och en sk välfärds-stad 

-       jag tycker att nätverkandet är viktigt och jag tycker att det är helt ok att man väljer skola med det som ett kriterium

-       jag anser att alla skolor skall tillsätta alla resurser som behövs för att barn skall få bästa möjliga undervisning

MEN:

-       jag har absolut noll tolerans för mobbning och anser att både mobbare och de som passivt ser på skall stoppas genast

-       jag har ingen som helst förståelse för vuxna som inte tar ansvar, vare sig det är skolledning, rektor eller föräldrar

-       jag tror inte en sekund på att kamratuppfostran fungerar

-       jag anser inte att man skall lämna barn ensamma och ge dem möjlighet att bygga sina egna regler eller anda

Så nu skall jag ta ett exempel på varför jag faktiskt tror och tycker att Skolinspektionen gjorde rätt då de stängde Lundsberg – må hända att det var lite väl dramatiskt och onödigt förhastat, men det är media-Sveriges fel och svaga politikers fel eftersom de så snabbt omkullkastas av Twitteriatins samlade kraft. Men detta handlar inte om sociala medier eller deras roll idag, utan det handlar om sista droppen som skall vara grunden för att bygga på nytt. Gör om – gör bättre.

När jag lyckades förstöra sommaren för mina vänner

Som 14-åring skulle jag, precis som alla mina klasskamrater gå på konfirmationsläger (skriftskola hette det på finlandssvenska). Vi var en stor årskull och det blev två olika konfirmationsläger. Den ena gruppen fick åka långt ut i skärgården till ett otroligt vackert ställe, jag hade ansökt dit, men blev skickad till det föga smickrande stället en halv timmes bilfärd från vår hemort där 60-tals baracker stod invid en grumlig sandstrand. Nåja, jag blev tilldelad plats på det muggiga stället men besvikelsen byttes mot glädje då jag insåg att alla mina bästa vänner också skulle vara där. Tidigare år hade barnen delats upp så att man fick en balans mellan de blygare och ”duktigare” barnen kontra då den gruppen jag tillhörde; de busigare och - let’s put it this way  - aktivare barnen”.

Vi anlände en enormt varm juli-kväll och skulle installera oss, sova en hel natt, fick stränga regler upplästa för oss och blev varnade at man skulle bli hemskickad om man bröt mot reglerna. Jag och min bästis som, liksom alla andra delade ett 12 kvadratmeters bastu-varmt rum med 4 andra barn sov förstås inte en blund. Så fort ledarna somnat skuttade vi ut genom fönstret, mötte upp ett antal av de mest ADHD-stinna killarna och var vakna hela natten. Vi badade, busade och satt bakom en buske och smygrökte medan vi smidde planer på alla bus och jox vi skulle göra under veckan. Precis som alla andra barn gjort alla år före oss. Vad var det värsta som kunde hända? Jo vi kunde bli hemskickade. Så det gällde bara att inte bli fast.

Nästa morgon gick vi, lätt trötta, men ivriga till frukosten för att påbörja första dagen på detta efterlängtade konfirmationsläger. En ledare bad alla att samlas vid flaggstången efter frukost. Väl där fick vi ett kallt kort besked om att alla skulle packa sina väskor, om en timme kommer en buss och hämtar oss för alla blir hemskickade. Chocken var säkert inte lika stor som för eleverna på Lundsberg igår, men visst minns jag idag 25 år senare hur framförallt det 20-30 elever som sussat sött hela natten, omedvetna om våra äventyr, var slagna med häpnad!

Hem åkte vi, ganska molokna och vi som var förövarna var förstås… vänta lite, hittar inget svenskt ord som räcker till, låt mig testa det engelska ordet: mortified. Ja precis så kände vi oss: mortified! Man kan ju inte direkt säga att vår framtid var osäker, men visst orsakades det lätt panik bland föräldrar. Detta var tiden före mobiltelefoner och de flesta föräldrarna hade åkt ut och seglat, rest utomlands, eller befann sig på en kobbe i yttersta skärgården en vecka – utan kontakt med omvärlden och således helt omedvetna om att deras barn stod på kyrkbacken i hemstaden och inte alls befann sig tryggt övervakade på ett konfirmationsläger. Så många ungar visste inte ens vart det skulle gå när bussen väl kommit fram till vår stads kyrka. Som tur var så var min mamma en handlingskraftig kvinna som hade tagit sig tillbaka till staden. Hon fick tag på de föräldrar som gick att fås tag på, hon omplacerade de vilsna barnen bland dessa familjer och vår egen och övertalade kyrkan att istället för att helt dra mattan under våra fötter, ändå låta oss bli konfirmerade. Sagt och gjort, vi fick i uppdrag att under en vecka varje dag gå till kyrkan mellan 9 och 16 för att få undervisning och sedan kunna göra det teoretiska provet för att få bli konfirmerade senare till hösten.

Men klart att det i en liten ankdam blev skandal och tidningarna skrev förstasides rubriker. Kanske sommaren 1987 inte var så händelserik i andra hänseenden. Själv uttalade jag mig förstås med namn och bild och medgav att jag var en av de kanske 10 förövarna som brutit mot reglerna, även om jag visste att det var fel. Det fanns nog också en lam ursäkt från mig om att det faktiskt var 48 grader varmt i rummet och man helt enkelt inte kan sova i den värmen…

Men summa summarum, alla blev konfirmerade, vi hade till och med en fantastiskt rolig vecka i en sommarstängd förort. Min mamma ordnade pool-party varje kväll, såg till att alla åt och hade kul, men att ingen bröt mot hennes regler. (tex fick bara de som hade lov av sina föräldrar att röka, röka hemma hos oss…. Det var andra tider då). Vi blev sammansvetsade, vi förstod att vi hade gjort fel, vi fick be tusen gånger om ursäkt till de andra barnen och framförallt både vi, de som varit på de slutförda ”snälla” konfirmationslägret på annan ort samt minst 10 årskullar framåt förstod ÄNTLIGEN att regler är regler. Vi omnämndes i riksmedia flera år senare som exempel på hur man inte skall bete sig och yngre barn tittade föraktfullt på oss som varit så enfaldiga att vi hade förstört ett konfirmationsläger för alla andra.

Vi var helt enkelt droppen som hade fått bägaren att rinna över. Kanske var det lite planerat av kyrkan som var rent ut sagt fed-up på att det alltid fanns rötägg som inte fattade att regler var regler. Det krävdes hårda tilltag från vuxna för att lära oss.

Vad lärde jag mig själv av det? Jo att jag faktiskt har ett ansvar gentemot alla andra. Att hoppa ut från ett fönster och vaka en hel natt bara för att det kändes berättigat just då, gav konsekvenser för alla. Kollektiv bestraffning.

Var kollektiv bestraffning berättigat? Ja det var det. Det var nämligen det enda som var kraftigt nog att fungera för att bryta en ond cirkel.

Så jag tycker faktiskt, trots mina övriga värderingar i livet som uppmuntrar till privata initiativ och uppmuntrar att bryta mot den undermåliga politiserade svenska skolan, att Skolinspektionen gjorde rätt. Om man gång på gång på gång bara gör punktinsatser och helhetssynen fortsatt inte förändras – då måste man ta i med hårdhandskarna.

Sen anser jag att Lundsbergs rektor, ledning, styrelse och framförallt elevernas föräldrar borde ha varit mycket mera proaktiva och stränga. De borde ha tagit kommandot och de borde ha varit tydliga. Ansvaret var faktiskt deras och de bör också ta konsekvenserna av det och inte som så många av dem nu gör: skylla ifrån sig och beklaga sig över klassfrågor och media.

Det kan hända att det visar sig i framtiden att det som hände oss konfirmationselever 1987 samt Lundsbergseleverna denna vecka, kan vara det bästa i livet. Hur annars skall man lära sig att hantera kris, agera i osäkra lägen, anpassa sig till snabb förändring, smälta in i ny okänd miljö och lära sig att säga FÖRLÅT!?! Kanske framtidens elit och makthavare kommer från just denna årskurs på Lundsberg. Kanske dom äntligen kommer att se till att Sverige får ett bättre skolsystem vare sig det är för överklassen eller i kommunala skolor!

Det hoppas jag!

Sonja Catani, konfirmerad, sedan utskriven ur kyrkan, men stödmedlem i Föreningen Djursholms Kapells Vänner. Religiöst ambivalent och polygam.