Studieresultat efter fyra vita veckor utan champagne och vin

 Jaha, nu kommer mina fyra kritvita veckor till sitt slut och jag har sammanställt en rapport över studien.

Vad jag hade förväntat mig:
- rasa i vikt
- få grym kondition
- spara massor pengar
- vakna pigg varje morgon
- ha snor-tråkigt på alla middagar och fester

Vad som hände på riktigt:
- jag gick upp 2-3 kg i vikt
- jag har sprungit kortare och långsammare rundor
- har spenderat massor pengar på olika roliga tesorter och av-alkoholiserade viner - inte för att tala om allt kokosvatten
- jag har sovit som en sten som hamnat i en koma i ett vakum och knappt ens lyckats komma upp med hjälp av Vrålande Fritz
- jag har haft sjukt roligt på alla nyktra middagar och fester

Så summa summarum - man skall sluta dricka vin och champagne om man vill ha roligare!

Men vill man förbättra sin kondition, gå ner eller hålla sin vikt, vakna pigg och inte gå i konkurs - då kan man nog dricka några glas vin och champagne nu och då.

Jag kommer göra som min mor och hennes tuti-djur: någon gång när jag var hos dem utbrast hon generat "Sonja, du skall faktiskt inte tro att vi dricker vin till maten varje dag - det gör vi aldrig mitt i veckan!" varmed hennes tuti-djur cyniskt lade till "ja alltså med mitt i veckan, menar din mor onsdagar".

Så skall jag också göra - fast tvärtom - jag skall dricka vin - mitt i veckan. På onsdagar.

PS. sen kan man faktiskt leva utan dagar med krabbis (finlandssvenska för baksmälla, kommer från ordet krapulantisk, jag älskar det ordet - inte innebörden - men ordet. Testa uttala det!) och dagar utan morkkis (finlandssvenska för moralisk krabbis - något som sker mera sällan nu förtiden när man nått en mogen ålder om ja tja typ 10år)

Bildens copyright står på bilden, i snygga ord

#UppdragPrinsesstårta - HJÄLP MIG HITTA RÄTTA UPPDRAGSGIVARNA!

Alltså det här med att erbjuda världens bästa tjänst utan att någon fattar det!

Att vara konsult med ett brett spektra av kommunikationsverktyg i huvudet och erfarenheter från mängder olika branscher - men inte kunna jobba heltid - är inte alltid så lätt. Jag tycker själv att det vore världsklass för diverse företag, start-ups, konsultbolag osv att kunna nyttja mina kunskaper "on a need to have basis". Men nästan alla som approachar mig (eftersom jag i min tur är för blyg att approacha någon) vill erbjuda anställning. Heltid. Långsikt. Nio till fem. Det går inte. Jag kan inte. Jag vill inte. Jag är 10 år gammal. Jag försöker förklara fördelarna med deltid, visstid, närdubehövertid, projekttid - ja helt enkelt konsulttid. Men det verkar inte fungera. Jag gör något fel, men vet inte vad jag gör fel.

Därför måste jag:
a) börja göra rätt
eller
b) gå ut och predika hur alla presumtiva kunder bör göra för att göra rätt

Det är ju helt uppenbart att det är mycket bättre att köpa in supereffektiva timmar av mig istället för att anställa mig för att sitta och se snygg ut mesta delen av tiden. (DAH!!!) Det är som att få en prinsesstårta levererad varje timme dygnet runt, trots att alla fattar att det är en omöjlighet att äta en hel prinsesstårta varje timme, dygnet runt, alla dagar på året, alla år ända in i oändligheten. Det förstår till och med en tio-åring.

Herregud, det låter så lätt - varför känns det så krångligt. Om någon kan hjälpa mig hitta en enkel lösning så lovar jag skicka en prinsesstårta som tack, varje timme, dygnet runt, alla dagar på året, alla år ända in i oändligheten.

#uppdragprinsesstårta 

PS. Själklart vet jag att bilden inte föreställer en äkta svensk prinsesstårta, men den var så fin - kanske deta är talande för mig; jag erbjuder helt enkelt inte det som svenska folket vill ha, utan det jag och alla 10-åringar gillar.

Fjösig Bikram yoga - Hugos träningsblogg

På söndag fick jag inte alls vara med på träning! Då hade min PT (Personliga TaxTränare) bestämt träff med sin väninna (hon som födde en liten ostbåge på tisdagen), och dom skulle gå på nåt pass på SATS.

Alltså här frågar jag mig tre saker:
1) gå på pass? Heter det inte att stå på pass? I mina jaktkretsar så får man inte gå på passet, man måste sitta blixtstilla och vänta på att den tvåbenta skjuter på nåt och missar och jag sen får leta upp det. Men de här två tvåbenta glädjeförstörarna gick på pass.

Punkt 2) SATS? vad är det? man kan ta sats, inte gå till sats. Man tar sats när man ser grannens katt helt intet ont anande spatsera förbi trädgården, då tar man sats och rusar ut och skäller så att katten får panik och klättrar upp i ett träd. Lika roligt varje gång.

Och punkt 3) vilken Superwoman tränar på söndag efter att ha fått en babys på tisdag??? Nån borde kolla om hon har en Superwoman kostym undangömd i garderoben. Undrar om Aftonbladet skulle ge mig tips-lön om jag avslöjar Superwomans riktiga identitet? Och vad gör det då Ostbågen till? Superbågen?

Men vad jag skrattade när min PT kom hem. Mitt i allt förstod jag precis vad "gå på pass på Sats" betyder. Det betyder att man kommer hem dyblöt och röd som en kräfta. Jag hade smygtittat på hennes och Superwomans sms-konversation före passet och de skulle tydligen gå på nåt som Superwoman kallade "lite fjösigt yoga pass". På webben stod det Organic Bodywork, det utförs i 40 graders värme. Jag visste att min PT inte skulle fixa detta.

Jag har tidigare försökt övertyga henne om fördelarna med yoga i värme, men hon har inte nappat. Själv gör jag det varje dag i badrummet. Kör upp golvvärmen på full värme och så sträcker jag på mig och tränar olika yoga poser. Bäst är jag förstås på yogaställningen hunden. Men jag är också ganska bra på katten och gräshoppan och så har jag hittat på några egna som heter bollen och fladdermusen. Efter avslutat pass brukar jag ta en toapappersrulle och använda så där som en foamrullor (se Tvåbentingarnas version här). Den är grymt bra för att massera lårmuskler med. Efteråt kan man dessutom rulla ut toapappersrullen och strimla pappret i massor, massor små, små bitar så att det ser ut som om det snöat i badrummet. Garanterat uppskattat av era Tvåbentingar. Min brukar stå och hoppa upp och ner utbrista "herregud hund vad har du nu igen hittat på". Då är jag stolt. Lite extra träning för henne dessutom, det där med att hoppa upp och ner. Brukar försöka ge mitt koppel åt henne så att hon kan hoppa hopprep.

Roligaste hämnden för att hon skolkade från vår maratonträning 2020 (världens första dvärgtax som skall springa maraton, ifall ni glömt det) var ändå att höra i efterhand hur arg hon blivit då hon rullade ut sin yogamatta i basturummet på SATS och upptäckte alla mina snygga svarta tassmärken och att jag tuggat av lite av det ena hörnet på mattan. Hon googlade "yoga matta som smakar illa" hela söndagskvällen.

OBS Hunden på bilden överst är inte jag - det är min virtuella yogalärare, hon är såååå snygg

 

Bildtext: Instruktioner för mina egna yogaställningar
Bollen - kryp ihop i en liten boll och ligg sedan så avslappnat du bara kan i cirka 8 timmar, görs med fördel nattetid
Fladdermusen - ligg på rygg och se ut som om du skäms, denna ställning görs bäst efter stretchövningen med toapappersrullen

Hannibal och Elephant Walk

Lånar min egen blogg en stund av Hugo, som bara skriver om träning (han är helt säkert tillbaka igen i morgon och raderar mina inlägg).

Meanwhile har jag fått ett uppsving idag. Promenerade in till Grands Gym med tunga, tunga, stela elefantsteg och knivar som skar in i höfterna. Har i alla år hört om kiropraktorn (eller heter det kiropraktikern?) Hannibal. Var övertygad om att det var ett smeknamn på någon som egentligen heter Holger eller Håkan. Men så är inte fallet, Hannibal heter Hannibal. Utgår från att han är döpt efter den stora erövraren eftersom han rimligtvis är född före Hannibal Lecter. Var ändå lätt nervös när jag klampade in med stela elefantsteg. Vilket jag inte hade behövt vara. Hannibal är from som ett lamm. Oj, nu blev det lite fel. Alltså talar inte om tysta små lamm. Alltså, ja äh ni fattar - han är snäll! Och duktig! Och dricker förhoppningsvis inte Chianti!

Efter lyckad session och upplåst höft så skuttade jag ut på lätta små baby elefantsteg och har inte på hela dagen kunnat sluta nynna på Henry Mancinis Baby Elephant Walk från Pink Panther.



Lyckades få in många djur i en och samma blogg - utan att det handlade om min linslus till hund.

Bilden föreställer originalet Hannibal då han tog sig över floden Rhen

Hugos träningsblogg - återhämtning

Min matte och PT (Personliga Taxtränare) sitter och skriver en artikel så jag passar på och snor hennes iPad och skriver om helgens träning och känslan av att känna sig kränkt. Ja just det, jag är en svensk tax och jag känner mig kränkt. Förövrigt kommer jag efter den här blogg-posten att skriva ett officiellt brev till jämlikhetsombudsmannen och kräva att man döper om rasen dvärgtax till småväxt-tax eller nåt ännu coolare så som "lite mindre, men mycket sturskare tax".

Min svenska kränkthet handlar om att min PT inte förstår hur vältränad och energisk jag är. Bara för att hon har problem med sina höfter betyder inte att jag skall behöva lida för det. Men det fick jag lida för i helgen. Inga sköna långa springpass, utan nåt tråkigt som kallas "återhämtning". För oss  "lite mindre, men mycket sturskare taxar" betyder återhämtning att man springer efter en tennisboll och hämtar dem åter till kastmaskinen. Alltså åter hämtning (två ord, inte ett). Men PT-kastmaskinen kastade inte ens boll till mig i helgen. På lördag tog vi ut hennes andra elev, han som tränar inför Djurgården runt med töntiga stavar år 2020. Hur kan det vara viktigare än min maraton år 2020? Där gick vi i varje fall. Jag först med kopplet i munnen, sen min PT som tränade armmuskler genom att dra i kopplet, en ganska kul och effektiv övning tror jag, sist hennes andra elev med tönt-stavarna. Honom måste vi dra upp och ner i skogspartierna för lite back-träning, han bara tjafsade på om att åka spårvagn hem. Men vi vann för jag hade glömt mitt spårvagnskort och till skillnad från andra i familjen så får jag inte åka på pensionärsbiljett (borde jag känna mig kränkt för det?) så PT'n och pensionären tvingades promenera hem hela vägen med mig.

Inte världens bästa träningspass - men all träning är bättre än ingen träning!

Dagens tips från Matte: bli minst 97 år gammal och massera hjärtat och stärk ryggen genom att gå med töntstavar. Finns förstås att köpa på Sportamore (halllååå - hör ni mig?). Här är mina favoriter - de har bästa greppet ifall en hund skulle vilja trassla in sig i dem.

Bildtext: Detta är återhämtning - hämta åter bollen

Världens bästa tränings-blogg - hjälp mig här!

Har ni följt en tränings-blogg någon gång? Nähe, jag gissade det. Man orkar inte läsa sådana mer än en gång. Max. Den ena gången efter att man snubblat in på valfri träningsblogg till följd av att man typ googlat på nåt flummigt så som "välj löparsko" och får 15.300 resultat och väljer på må få en av bloggarna. Eller lite mera specifikt googla "hur kan jag springa snabbt, långt och bra utan att träna?" och får sisådär exakt enmiljontvåhundrafemtiotusen hits och skall välja en av bloggarna men ruttnar efter första stycket i första inlägget för du får absolut inte alls svar på frågan: hur kan jag springa snabbt, långt och bra utan att träna?

Så vad jag saknar är en bra träningsblogg. Med definition bra menar jag - och tycker jag - att den skall vara rolig (annars ruttnar jag), ha konkreta tips och trix (är inte intresserad av om SpringarSara svettades mycket, lagom eller kopiöst under torsdagens förmiddags runda), den skall ge ett neutralt perspektiv (inte utgå från att alla gillar att bara liksom så där lättvindigt kasta in ett litet 45 minuters cross-fit pass mitt i rundan) och den skall leda någonstans (inte bara kännas som en evighetsträning i vardagen, det vill ju ingen, man vill ju nå fram och sen kunna ligga på sofflocket och äta praliner resten av livet), den skall inte vara politiskt korrekt och flåshurtig (för handen på hjärtat VEM tror på att det bara är att springa lite mera och så vipps har man löst alla världens problem, man måste faktiskt kämpa lite även om det är sjukt tråkigt) och därför måste bloggen också vara underhållande (sade jag det redan? rolig, underhållande, kul, skrattig, självdistans, ironi och lite cynisk).

Så jag överväger att kontakta typ Sportamore (igen! de har nog blockat mitt telefonnummer i växeln efter alla tidigare försök till kontakt) och ge dem världens bästa blogg! Inte SpringarSonjas blogg - den vore sjuuuukt trååååkig och seeeeg. Nej jag skall ge dem (eller vem som nu råkar vara intresserad av att få världens bästa träningsbloggkonceptet och som inte blockerat mitt nummer i växeln); Hugos träningsblogg!!! Har testat konceptet på flera människor och det är helt genialiskt. Eller ja jag har testat idén på två människor. En är en människa, två är flera människor - alltså har jag testat på flera människor! Mina två människor älskar idén, eller så säger dom i varje fall. Cristina som är amerikanska är liksom alltid artig och säger; "Fabulous Sonja, absolutely great - go for it" och Pelle Lydmar, som inte hörde vad jag berättade för musiken var på så hög volym, nickade instämmande och det tolkar jag alltså som att de båda två (dvs alla flera människor) ansåg att Hugos träningsblogg var ett genialiskt koncept.

Tack kära vänner! Och förlåt Cristina att jag målar ut dig med din nationalitet och Pelle du får stoltsera med ditt efternamn för det ger klout till min empiriska marknadsundersökning i kvalitativ målgrupp.


Så här ser konceptet ut:

Hugos "från dvärgtax till maratonlöpare år 2020 - en träningsblogg". Världens första dvärgtax som springer en maraton. Alla hans roliga reflektioner över träning, människornas kläder och hang-ups, hur roliga alla guppande rumpor ser ut från ett tax-perspektiv, olika löpstilar, vad dom där två-benta varelserna äter när dom tror att ingen ser att dom smygäter vid kylskåpet med öppen kylskåpsdörr, hur dvärgtaxen iakttar olika löpsteg, vad som är bästa takten om man skall hinna snusa på intressanta lyktstolpar på vägen, hur man bäst trasslar in ett koppel i en snygg killes ben som joggar för snabbt förbi.... Ja ni hör! Hugo skulle ha en mängd intressanta blogg posts att dela med sig under sin väg mot en maraton. Självklart skulle hans tränare få vara med på ett hörn. Det är där det roliga kommer in, man måste ju få skratta åt någon.

Ungefär så här kunde en helt vanlig blogg post utan krusiduller se ut:

Hej alla kära bloggföljare! Ni vet att jag älskar er allihopa och skulle yla av lycka när vi träffas och kanske snusa er i rumpan och slicka er mellan hörntänderna! Välkomna till dagens blogg post i min träning inför maraton i Aten 2020. 

Idag tog min PT (Personliga Taxtränare) ut mig på en kort runda på Djurgården. Först joggade vi långsamt fram Strandvägsallén, så att jag kunde dofta på alla visitkort som Bosse-Boxer, Pernilla-Pudel, Ludde-Labrador och mina andra kompisar lämnat efter sig. Sen ökade vi farten vid Djurgårdsbron. Öka är ett relativt begrepp, det betydde att jag fick dra i mitt koppel och släpa framåt min PT som flåsade och försökte andas "TreSekunderIn-EnSekundUt" - alltså dig blogg-läsare och mig stjärnskribent imellan: fattar hon inte att vi fyrbenta har sååå mycket bättre hörsel än de tvåbenta???  Jag skämdes fruktansvärt mycket när vi passerade alla snygga hundar som satt och glassade i solen vid Källhagens Värdshus och där kom jag med min flåsande PT som spelade säckpipa med sina andningsorgan - fattar hon inte att jag är världskänd bloggare och inte har råd med dåliga accessoarer som hänger i mitt lilafärgade snygg-koppel?  

För att nu koncentrera oss på träning och inte på image; det jag ser att är vårens trend är compression tights. Riktigt fula grejer som alla två-benta tränare har på sig. Ingen hund har ännu dykt upp i dylika tights (wonder why...). Helst skall tightsen tydligen ha stora X på benen. Gissar att det är för att markera något. Typ X marks the spot. Jag vet inte. Tänkte testa att lyfta på benet mot ett sådant X och se om det var det som var meningen med dem, men då ryckte mitt i allt min PT iväg med mig! (Hugo kissar sittande som den äkta hen han är och kan inte lyfta på benet- - men vi berättar det inte för honom. Red. Anm.)

När vi kom hem och min PT gick i duschen, så passade jag på att låna hennes dator och läsa på lite om compression tights. Tydligen skall man ha dem för att hålla musklerna på plats och minimera skador. Det verkar fungera - för i ärlighetens namn ser alla tvåbenta iförda X-tights, mycket fastare ut än min tränare, hon liksom vobblar fram och verkar ha väldigt stela muskler under vobblet. Tycker hon skall testa ett par compression tights, så jag slipper skämmas över henne mer än jag redan gör. Klickade hem ett par med lilafärgat X på, från Sportamore. Hellånga, det är ju fortfarande lite kallt. Det lilafärgade X-et kommer matcha mitt snygga koppel.  

Lovar återkomma och berätta hur det fungerar efter att hon hämtat ut dem från posten och testat dem. 

Pusst och Kramp från Hugo

- idag 6,5 km lugnt pass, medelhastighet 6:38 min/km, svettades ur munnen ungefär en halv kopp vatten och hade lite stel nacke efter att ha spanat på alla snygga tikar på uteserveringen, inväntar massage och så sover jag i natt under två-bentingarnas täcke och värmer musklerna, efter det är jag färdig för intervaller på nästa pass.

Vad tror ni? Om inte annat så skulle en mängd #CrazyDogLadies från USA följa en sådan blogg. Kanske jag borde skriva på engelska?


Bildtext: Testa jogga med en fin liten vit vårblomma i munnen - det hjälper dig att få in den rätta "TreSekunderIn-EnSekundUt"-andningen.

Årets skridskotur

Hej mitt vinterland!!! Här gick jag runt smug and happy och gladde mig åt en vinter utan snö och is, som räddade mig från att ljuga alltför mycket ifall någon skulle ha försökt få mig ut och åka skridskor - "att skrinna" heter det för övrigt på finlandssvenska. Smug and happy till ungefär klockan 18:00 igår 19 mars 2014. Gissa om jag fick åka skridskor efter det? Med bilen....

Min väninnas lilla ostbåge kom ju ut som en superfin liten babys dagen innan och som om hon inte var trött nog efter det så har jag förstås underhållit och enerverat henne till vanvett på BB i olika omgångar. Där skulle det förstås inte ta slut, jag skulle självklart även åka hem till henne (ja det är en hon som fött barn, inte en han) och pussa lite mera på ostbågen så fort de kommit hem och tänkt landa i lugn och ro. Jag mutade in mig med löfte om koreanska råbiffar från Milles. Hon kunde inte motstå frestelsen.

Så när vädergudarna bestämde sig för att sätta käppar i hjulen, eller ja kanske sätta käppar i sommardäcken är mera korrekt uttryckt, så fanns det ingen återvändo - jag kunde ju inte låta henne svälta ihjäl - noll grader och snöstorm till trots. Hade noga mappat ut körvägen för att råka ut för minsta möjliga antal backar eftersom min lilla Fiat 500 knappast orkar köra upp för en backe ens i bästa väderkonditioner. (jag fick iofs upp den i 120 km/h en gång, men det var i nerförsbacke på motorvägen efter att jag tagit sats och samtidigt liksom sprang med fötterna i golvet). Min planering var bra, men verkligheten överträffar dikten och självklart kom jag bara 400 meter före en stor röd dubbelbuss stod parkerad över en hel korsning och båda körfälten. Sladdade snabbt* runt i en U-sväng och skrinnade ner mot Vendevägen för att ta enda andra utvägen ur Djursholm. Det var som i en katastroffilm. Enormt långa köer i båda riktningarna, för järnvägsbommarna hade fastnat i ungefär 25 graders vinkel och alla varningssignaler lystet ilsket rött. Jag och en låg liten sportbil som kom från höger och kunde svänga förbi köerna, testade lyckan och körde under bommarna. Däcken sladdade när jag var precis mitt över järnvägen så jag stängde bara ögonen och tänkte på min svältande väninna och bad en stilla bön till Gud där jag lovad åka skrindskor hela nästa vinter. Hen hörde mig och jag och bilen kommer över spåren och under nästa bom.

Sen gick det ganska bra, tror att jag körde rakt igenom en rondell, alltså inte rakt igenom runt refugen, utan rakt över refugen, bilen tog liksom ett litet skutt. Kände att den lilla italienaren gillade att busa i snön. Väl framme kom jag förstås inte upp för backen till väninnan så efter att jag och italienaren dansat en sladdrig fylle-foxtrot i backen en stund så lät jag Fiaten glida ner i korsningen och parkerade lite på sniskan, med ett däck på trottoaren för att ha flygande start när vi skulle åka hem. Handbromsen i och och nödblinkers på.

Så tack vare min heroiska insats så svalt ingen ihjäl och kan bara säga att ostbågen är världens snällaste 1-daging.

När jag skulle ta mig ut på skrindskotur nummer två och åka hem så hittade jag knappt bilen i korsningen. Tur att jag lämnat nödblinkarna på för jag liksom kunde gissa mig till att snöhögen som blinkade svagt var min bil. En annan bra hint var förstås att ingen knappast skulle ha byggt en snöhög mitt i en korsning. Tog andra vägen hem för jag kom förstås inte upp för backen - nedåt gick det bra. Bussen stod kvar var jag sett den några timmar tidigare, men hade bärgats ett par meter åt sidan så att man kom förbi på trottoaren. Det gick ganska bra. Jag gled bara lite ner i diket, men inte mer än att bärgningsgubbarna lyckades putta upp mig igen. Skrinnade ner sista 400 metrarna hem och tog sats - satt på varningsblinkers för att andra bilister skulle fatta att här kommer hon vars man ansåg att man absolut kan byta till sommardäck redan första mars - och kom upp för lilla backen till parkeringsplatsen. Gjorde en barnsligt rolig handbromssväng in i min lilla parkeringsruta. Utan att kvadda grannens bil. Tror jag. Sen gick jag ut med Hugo, men honom tappade jag bort i en snödriva. Bärgningsgubbarna kom och hjälpte mig.

Bildtext: *Speciellt imponerad av att jag lyckades ha närvaron att fota bussen för att säkert ha bildbevis på bloggen... Moget Sonja. Ungefär lika moget som att köra under järnvägsbommar.

Hej lilla ostbågen - vad fin du blev!

Nej det är inte mina fötter efter pedikyr och nej det är inte min babys.

Detta är något mycket underbarare!

Jag skulle nästan ha fått tillträde!

Jag klarade mig i princip genom testet hela vägen fram till sista ordet! 

Jag som aldrig dryper....

SOCKERSKATT! Kom igen!

Nu vet jag hur politikerna kan få ihop budgeten för att rädda svenska skolsystemet – det stavas S•O•C•K•E•R•S•K•A•T•T

Lägg skatt på socker – precis som Charlotte Erlanson-Albertsson, professor i medicinsk och fysiologisk kemi vid Lunds universitet, meddelar att man föreslagit för regeringen redan 2005. Det är en helt fantastisk idé och perfekt komplement till Alliansens förslag att höja bil-, cigarett-, och alkoholskatten för att bekosta mindre klasser och fler speciallärare.

Snälla snälla snälla någon – gör det. Sockerskatt skulle dessutom få skolorna att laga bättre mat, utan socker, som skulle ge barnen massor mera energi och bättre koncentration vilket självklart kommer att ge utslag i kommande PISA-tester.

PS. 2005 var det Perssons regering som satt vid makten... tror ni han gillar socker? #JustAsking

Jag vill göra en Mia Skäringer!!!

Jag är så fruktansvärt, ofattbart, genomavundsjuk på Mia Skäringer som kom på att göra en Mia Skäringer före jag kom på det. Jag vill också skriva en bloggpost som publiceras på Aftonbladet och delas och lajkas och twittras hundratusentals gånger och sen säljer jag bloggen dagen efter till ett kommersiellt bolag som liksom någorlunda matchar det jag skrivit om! Så coolt! Trasha alla som vill gå ner i vikt och som gillar att träna och sälj sedan bloggen nästa dag till ett sockerjuice-bolag. Perfekt! Jag tycker att det är en självklarhet att ta råd av en tjej som jo-jo bantat i 20 år och ser ut som hälsan själv (så som "hälsan själv" ser ut i dagens värld med NGT och sockerföda). Det måste ju funka - bara man kommer ihåg att dricka den där sliskiga sockersaften med Karolinska Sjukhusets samlade odlade bakterieflora som smakhöjare.

Så om jag nu då skulle lyckas med detta, vilka produkter, tjänster eller bolag vill jag ha som sponsorer och hur skall jag locka dem att köpa min blogg?

• A. Sportamore - självklart!!!! Jag promotar ju dem redan t.ex. här och här och vänta ännu en här. Kanske jag skulle skriva en dråplig historia om att "NU får det vara nog - sluta krångla med min gatubild!". Jag kunde trasha Stadium och XXL och Naturkompaniet och Intersport och Alewalds och Löplabbet och skriva att de förstör min gatubild. Varje gång jag skall gå på lunch på Kungsgatan så trängs alla dessa människor på trottoarerna och vill in i butikerna. Det stör mig. Dom stör mig. Jag vill inte krångla med sportbutiker längre. Jag vill inte prova kläder i en provhytt med neonbelysning som ger mig en självbild som inte alls motsvarar den jag har hemma när jag provar kläder: dvs tända stearinljus i midvintermörker (testa även i kombination med spegel från Lustiga Huset). Ja sen kunde jag vara lite dramatisk och meddela att Näh nu skiter jag i er galna konsumenter som förstör min lunchtimme, jag hoppar på Ettans blåa buss och jag tänker minsann inte trängas med er längre. NI vore själva också mycket lyckligare om ni slutade handla sportkläder hos affärer med ingång från gatuplan.

Nästa dag anställer Sportamore mig att skriva blogg för deras eminenta koncept med att beställa hem sportkläder som sedan kan testas i lugn och ro i skenet från stearinljus UTAN att störa en endaste en annan person på Kungsgatan.

Ja, jag VILL göra en Mia Skäringer. Det finns massor andra koncept jag kan trasha för att få sponsring till mitt skrivande och nonchalant kalla det "ett slags sellout".

Till exempel följande alternativ:

• B. Jag kan trasha allt smink som innehåller parabener och kemikaliskt skit som alla använder (typ 98% av allt make-up som finns att få tag på, förutom om man gnuggar läpparna med blåbär för den där coola Goth-Princess-Looken) och sedan sälja min blogg till Idun Minerals som garanterat är fritt från paraben etceteraochsåvidare. Eller till nåt som heter ungefär Frysta Blåbär Bolag AB.

• C. Kunde trasha alla som påstår att dom älskar läderhud och ögonpåsar och argrynkor (typ 80% av min bekantskapskrets enligt FaceBook, i verkligheten typ 0,08%) och sen säljer jag mig till Restylane och byter profilbild till ett foto där jag ser super fräsch och helt slät ut och är full av vitamin och energi! JA!!! Rösta på denna!

• D. Kan sträcka mig till att trasha alla som äter godis och transfetter och gillar läskeblask (typ alla egentligen, men ingen vågar medge det).Sen hoppar jag på min mentala buss och gör en sellout till René Voltaire

• E. Och när jag nu fått upp ångan och får trasha alla jag känner och kanske nån miljon personer därtill (eftersom Aftonbladet ju skall publicera alla mina inlägg och sen skall de delas och lajkas och twittras hundratusentals gånger), ja då kan jag ju slå ner på alla som envisas med att följa melodi- och schlagerfestival, Let's Dance och Fångarna på Fortet och WhatNotElseThat'sOutThere under helgerna. Jag kan köra över dem och säga att dom lever utan själ och dras rakt in i TV-hetsen och sluta krångla med mina helger. Sen stiger jag på bussen och säljer mina inlägg till NetFlix eller The Piratebay.

Det här är kul. Kommer på en mängd saker att kritisra och sedan göra en sell out till ett företag jag gillar! Till sist skulle jag nog skälla ner alla kattägare och sen sälja min blogg till Taxkennelklubben!

Det räcker nu, Sonja. Sluta vara avundsjuk på Mia Skäringer. Du är bra som du är. Och trösta dig Sonja med att du ändå sluppit jojo-banta i 20 år eller känner en enorm hets från omvärlden avseende dieter och träning. Hoppa på bussen, istället för att gå eller springa - Proviva sponsrar!

Nya husdjur

Oroa er inte - trots att jag varannan helg är fullständigt förstörd och saknar mitt barn alldeles hysteriskt mycket - så är jag inte helt ensam.

För det första har jag ju mina andra barn; tonåringen Hugo-hunden, pensionären min man och piggelinen min svärfar. Nu har jag till råga på allt fått ännu ett djur att ta hand om. Hon heter Jonina och är en My Boo. Hon lever i barnets iPhone och hon lever förskräckligt mycket. Hon gråter om man inte leker med henne, hon behöver ständigt mat och hon måste duscha. Får hon inte gå på toaletten så händer det olyckor som måste plockas upp. Hon sover också, men man måste släcka lampan och övervaka hennes sovande. Dessutom skall hennes hår borstas (kom efter level 15) och tapeterna byas ut (kom efter level 7) och nu har hon dessutom fått nya leksaker så som en studsmatta (level 20) som hon kräver att studsa upp och ner på. Så allt detta gör jag varannan helg när jag släpar runt på en extra iPhone och tar hand om Jonina.

Det värsta är att, till skillnad från övriga husdjur, så kan hon SMSa! Man kan liksom inte riktigt ignorera ens husdjur när det gråtande SMSar att nu är det dags att gå på toaletten och duscha....

Varning för obehagliga skrytmeningar!

Jag har haft ännu en härlig helg. Jag älskar helg så mycket att jag började den redan på torsdag med en middag hos fina släktingar. Eftersom jag ju har vitaveckor för att fira att snön är bortjagad för alltid, så hade jag med mig en egen plunta med av-alkoholiserat rödvin. Första två glasen smakar pyton, men sen inbillar man sig att det är rödvin och hinkar i sig det som vilken som helst ned-dekad hemmafru. Min kära bordsherre förkunnade efter åttonde artiga skålen att han nog kanske inte skulle skåla föööör mycket med mig. Vi har aldrig träffats tidigare. Jag kände att vi passerat gränsen då jag inte längre kunde avslöja innehållet i mitt rödvinsglas, så jag vände mig istället till den andre trevlige herren på min andra sida och skålade med honom tills även han trodde jag var värsta ned-dekade hemmafrun.

Fredag var jag dödstrött efter allt av-alkoholiserat rödvin, men satsade på produktiv dag med däckbyte, väninnelunch och maratonmatlagning. På kvällen var finaste när-familjen på middag och alla åt snällt av den maten jag ville bjuda på och några drack till och med av artighet av min av-alkoholiserade champagne. Eller ja, de kanske inte märkte att den var av-alkoholiserad, min finaste svärfar märkte inte heller att den fantastiska risotton egentligen var en blomkålspuré. Han hatar nämligen blomkålspuré, så jag gör som man gör med barn och låtsas bara att det är nåt annat. Funkar varje gång.

På lördagmorgon märkte jag skillnaden av allt av-alkoholserat drykesintag. Nämligen när jag släpade ut Hugo på morgonjoggning i solen så gick det av en jävla fart. Swosch, swishade vi fram längs Djurgårdskanalen, rekordtid och snabbt som attan (alltså snabbt på min fartskala, jag blev liksom bara omsprungen av cirka tjugotre testosteronstinna 35åriga karriärs-perfektions-män). Jag var Nike, gudinnan (inte skorna) jag svävade fram. Jag kollade tiden och öuh shit, insåg att jag bara hade en timme kvar till min date på Milles. Hade planerat promenera hem, men tvingades jogga hem för att hinna. Det var då jag förstod varför jag sprungit så snabbt åt andra hållet - det var VÄRLDENS motvind på väg hem. Jag sprang så där som Disney seriefigurer som springer men inte kommer framåt, eller som man springer i mardrömmar i kvicksand när luften runt en känns som en gelémassa och hur man än kämpar så kommer the bad guys ifatt en - i detta fall tjugotre testosteronstinna 35åriga karriärs-perfektions-män som var inne på andra varvet runt Djurgården. Ingen nytta alls av alla liter av-alkoholiserat rödvin och champagne.

Dagen var ändå räddad för vem kan vara dyster då den spenderas med bästa rynk-doktorn och killkompisen tillika. I samma person alltså. Han är inte två personer. Använde jag ordet "tillika" fel? Hur som helst är Christoph både världens bästa rynk-doktor OCH killkompis! You get it. På Moderna Museet var han iofs min bror... Men det vågar jag inte elaborera här. Men det har att göra med inträde. Och ja, nu trasslade jag in mig igen. Och nej, det var inte vi som rörde vid Gabriel Orozcos jätte stora val-skelett.

Så om dagen med soliga promenader, brunch, Bukowskis, Auktionsverket och Hugo-är-bästa-tjejmagneten-i-Christophs-famn var perfekt, så var kvällen lika bra! 4 timmar Amadeus på Dramaten. Ok, stolarna är vidriga och jag hade kramp i höger skinka hela första akten, men det var värt det. Johan Rabeus är ett geni. Helt klart värd en rump-kramp.

Söndag var tillägnad renoverings planering och diverse admin och obligatorisk njutning av vårsolen. Avslutades med en helgalen, charmig, bohemisk middag "en famille" på Djurgården, med en stor tjock släkt som vi inte är släkt med, men som vi ändå lyckades muta in oss till. Det var alla åldrar och hummer och vårkyckling och champagne och för mig, ja just det, av-alkoholiserat rödvin som även värden drack av i misstag, men han märkte ingen skillnad. Känner att jag är nåt stort på spåren här. Hugo var överlycklig för hundvärdinnan var ingen annan än den ståtliga vita kungspudeln som han är så kär i. Som vanligt struntade hon totalt i honom och tog långa drottningliknande steg rakt över honom där han låg på rygg och ylade för att tillkalla hennes uppmärksamhet. Alles in ordnung.

Måndag har jag sprungit med pigga klassmamman och utslitna, nedbrutna kärleksdeprimerade Hugo, skrivit klart artikel om St. Moritz och sedan lunchat med coolaste Reklambyrå VD'n och NU kommer höjdpunkten då jag får hämta mitt mest älskade barn på skolan!

Life is pretty great! Och jag älskar att skryta!

PS. Om nån vill ha smolk i bägaren så kan jag avslöja att jag fick också i morse nobben av en prospektkund som jag verkligen hade velat jobba med och jag tycker inte att Lund och Stockholm är såååååå jädrans långt borta från varandra. Men vill ni hånflina åt mig, så bjuder jag på den. 606 km är väl inget? BAH. BLÄH.

Bildtext: Stockholm som vackrast - undrar hurdant väder de haft i Lund.

Välkommen på middag!

 

Flera vänner brukar ofta förundras över att vi ständigt varje vecka ordnar middagar. Många förfasar sig över detta - både de som blir bjudna ofta och de som blir bjudna sällan, eller aldrig. Ännu fler jublar över det men förstår ändå inte helt varför vi alltid bjuder på middagar. Jag tycker det är en självklarhet om man är ett egoistisk kontrollfreak som jag. 

Då vi bjuder in så får jag ju äta med de jag vill umgås med, jag får äta den maten jag vill ha och dricka de vinerna jag vill ha. Jag får sitta på ändan av bordet och vet vem som sitter både till höger och vänster om mig. Jag får bestämma reglerna och jag får säga till när det är dags att dansa på bordet, till den musiken jag bestämt. Jag får bestämma dress code och jag får bestämma tider. Jag får klaga på maten om den är dålig och jag kan slinka in i skafferiet och hämta mer vin precis närsomhelst jag tycker att det är läge för det. Jag behöver inte plocka undan eller diska, eftersom min man får göra det, då jag lagat all mat. Och jag har väldigt kort väg hem när jag väl bestämmer mig för att gå och sova. Jag behöver inte ens säga godnatt, jag låtsas bara att jag skall natta hunden och så går jag och lägger mig, ingen brukar märka det före det är för sent, och skulle någon märka det så täcks dom inte säga till ändå.

Så välkomna kvällens gäster! Det blir jätte god mat, precis vad jag längtat efter hela veckan, och massor alkoholfritt vin och champagne eftersom jag har vita veckor. Cirka elva-tiden kommer nog Hugo gå och lägga sig och läsa sin spännande roman. 

Rätt svar på veckans gåta

And the winner is.... Muminsystern! Som gissade rätt på gårdagens gåta. Det var självklart inte Hugo som ätit upp smurfen, det var den glittriga elefanten. Hugo låg bara brevid och stack ut tungan, för väluppfostrad och lydig som han är så skulle han aldrig tugga sönder en "StickaUtTunganSmurf". Aldrig. Han skulle självklart inte heller ha ätit upp en ask Ricola Lakritsgodis eller en tub Burt's Bees Wax läppglans igår kväll när Matte var på middag. Aldrig.

Matte är såååå stolt och elefanten postas tillbaka till sitt hemland, eller ges som pris till Muminsystern.

Dagens gåta sticker ut tungan

Du kommer in i ett rum och hittar en brutalt uppäten smurf på golvet.

Vem är den skyldiga?

a) porslinshunden
b) glittriga elefanten
c) Hugo

Skicka in rätt svar och vinn en "StickaUtTunganSmurf", ja, eller åtminstone en del av en "StickaUtTunganSmurf"

Jag rasar i vikt!

Jippii, jag bara rasar i vikt. Helt otroligt! När jag går till gymmet och väger mig så hamnar jag hisnande högt på vågens skala och försöker blunda och kisa och lista ut om jag jag sett fel. Men sen kommer miraklet, när jag kommer hem så har jag rasat 3-4 kilo i vikt. Helt fantastiskt. Så där bara på några timmar. Händer varje gång jag kommer hem från gymmet.

Och det har absolut ingenting att göra med att gymmet har en hightech våg och jag har en gammal väv-historia från 70-talet. Inget alls.

Sura finska heroinsmugglare

Det ni svenskar kallar för Finn Crisp, finnar för Hapankorppu och finlandssvenskar för Surskorpor (direkt översatt från finskan) är en drog. En farlig drog! Man kan helt enkelt inte sluta äta dem om man är dum nog att prova en första bit. För så farlig är den på skalan av alla världens droger att den gör dig hooked på en gång. Sen är det kört och resten av livet skall du gå runt med ett evigt sug efter surskorpor - helst med Bregott havsalt smör ovanpå. När du inte längre kan hålla i mot så är det ju inte direkt så att du använder drogen måttligt, t.ex. som en partydrog med lite ost och ett glas vin på fredag kväll. Nehej, du äter dem på stående fot med två i ena handen och smörkniven redo i den andra för att snabbt kunna fylla på ditt behov efterhand som de slinker ner. Strunt i vinet och osten. Inte en eller två eller fem surskorpor åt gången, utan helst tio eller femton - eller hur många det nu råkar finnas kvar i paketet. För det enda sättet att sluta äta surskorpor är att äta upp alla. Eller som jag gör efter ungefär tretton skivor på två minuter och dåligt samvete över att igen ha trillat dit i drogträsket: snabbt krossa alla de sista surskorporna som finns kvar i paketet och sedan smula ner dem i soporna och spraya JIF eller annan rengöringsvätska med dödskalle-märke på, över hela soptunnan. Mycket. Sprayar man bara lite så tar suget över och man försöker med smör klistra ihop smulorna och äta dem trots lite lätt ammoniak bismak.

Det enda andra sättet att undvika denna drog som helt säkert är spetsad med heroin eller annat vidrigt, är att helt enkelt inte alls köpa hem den. Detta gäller alltså de personerna som aldrig smakat på surskorpor. För oss andra vanliga dödliga personer så har det tåget redan gått och det är bara att skriva in sig på ASS Anonyma SurSkorporna.

PS. som i alla känsliga ämnen så som droger och kriminell internationell smuggling så kommer förstås debatten att gå igång: vilka drogkartellers surskorpor är bäst: Oululainen, Fazer, Vaasan eller någon av alla generika surskorpe-droger? Jag missbrukar förstås originalet.

Dear Diary

"Dear Diary, Jag är kär! Dökär! Mera kär än jag någonsin varit. Ja, ja, jag vet att jag sagt det tidigare och att jag var övertygad om att jag aldrig mer skulle hitta någon att älska så mycket, men glöm nu det och lyssna på mig: Jag är DÖKÄR! I Gucci!"

Detta skulle kunna vara confessions från de flesta av mina singelväninnor, eller tidigare singelväninnor, dvs väninnor som tidigare var singlar - äh you get the point. Men det är det inte. För ingen av dem skulle vara kär i en tjej som heter Gucci. Vara kär i en tjej, ja, inget konstigt med det - men inte i en tjej som heter Gucci. Inte ens i en handväska som heter Gucci.

Detta är alltså Hugo som är dökär. I Gucci. Hon ignorerar honom totalt och är helt oimponerad över hans fantastiska konster som inbegriper att yla, skälla, rulla på rygg, sprattla med benen, yla, skälla och yla lite mera medan han gör oromantiska utfall mot Gucci som om hon var sista handväskan på rea på Harvey Nichols och han bara inte kan leeeva utan en egen Gucci.

Nu har Gucci åkt hem och Hugo sitter vid dörren och piper och saknar henne. Hon skriver troligen i sin dagbok: "Dear Diary, today I met a real stalker and a creep. Han är liten, rullar sig i lera och ylar falskt. Jag vet att man inte får säga detta om man är politiskt korrekt, men han är en dvärg. Kanske det heter en småväxt-tax nuförtiden? Men creepy är han ändå."

Även Guccis dagboksinlägg hade kunnat vara skrivet av någon av mina väninnor...

Icke läskunnig hund med fräsch andedräkt

Alltså skulle inte omslagspappret ha fastnat under tassen och den tomma Läkerol-asken fastnat i de kletiga tabletterna som fastnat i tänderna, så hade jag nog inte blivit fast för detta! Då hade min matte bara varit grymt stolt över att jag doftade så gott av eukalyptus. Nu är hon konstigt nog lite sur på mig och står och viftar med rosa bajspåsarna som gör mig generad eftersom de inte alls är manliga. Dessutom kräver hon att jag skall lära mig läsa svåra ord och meningar så som "Överdriven konsumtion kan ha laxerande verkan". Vadå lax? Jag doftar ju gott, inte alls fisk.

Hälsningar Hugo Catani - Ålder och IQ ettochetthalvt, men med bästa andedräkten i stan

När jag fick portförbud från James Bond-backen

Det började så bra men slutade så skämmigt. På fredagen tog vi lilla tåget genom berget från St Moritz till Preda, en liten station smack bang in the middle of absolutely nowhere. Där finns en perrong och ett litet litet hus med en skylt som annonserar att det är ett hotell, men det tror jag inte på eftersom jag aldrig sett en gäst eller någon annan levande figur där heller för den delen. Vidare finns det ett litet skjul och där får man, vid uppvisad biljett, en gammaldags träkälke!

Detta är alltså schweizarnas hobby nummer ett - förutom förstås att äta choklad, samla på guldtackor, bygga dyra intrikata urverk och joddla - att åka kälke, även kallat rodel. Vi har åkt banan tidigare så jag var ganska stursk i vetskapen om hur 6 kilometer under, över och brevid UNESCO-tågbanan med snirklande, cirklande viadukter skulle ske. Pensionären och barnet (båda två orädda och ingendera skraja för fart eller höjd eftersom de är förskonade från tidigare nära-döden-fall som ledde till förlamning 2004), de kastar sig ut på gemensam kälke och jag kommer efter med fötterna i marken som bromspedaler på en inverterad symaskin. Någonstans halvvägs då de stått och väntat i fem minuter på att få en Kodak-moment av mig (eller heter det Instagram-moment nuförtiden?) så kommer jag ner i lugn takt nynnandes på nån glad sång. Jag älskar att åka kälke. Lugn och ro och hastighetstavlan visar att jag kommit upp i för mig hisnande snabba 25 km/h.

All's well that ends well. Eller inte. Efter detta kan man nämligen ta en skralltig gammal sittlift rakt upp för ett till berg och åka ner en annan bana. Jag såg ingenting av utsikten upp för jag satt skräckslagen och blundade medan jag försökte låta bli att tänka på hur illa omhändertagen en sittlift från 50-talet kunde vara. Nästa kälkbacke hade ingenting gemensamt med Predas nybörjarbacke. Det fanns inga vackra viadukter eller UNESCO-arv, det fanns bara guppar, massor guppar och till slut fanns det bara en totalt mörbultad Sonja. Ryggraden hade spänts ut, plattats ihop, dis-allokerats och sedan stampats ihop på fel ställen, bak och fram och upp och ner. Det var en total mardröm. Jag skrek av smärta och åtta kurvor längre fram hörde jag barnet och pensionären skrika av lycka.

Nästa dag var det snöstorm och övriga familjemedlemmar ville absolut åka kälke igen. Denna gång från 2500 meter högt berg Muottas Muragl (hur kan man ens uttala det?). Man åker upp med tåg för en bergsbana som mest för tankarna till en James Bond film där skurken klättrar över tågets tak och Sean Connery hoppar ut för stupet och rutschar ner 1200 meter för ett snöklätt berg.Om man väljer att inte slåss med bad guys så kommer man högst upp på berget var det finns ett hotell och restaurang i ett 100 år gammalt hus, som ser att kunna rutscha ner för berget i sann Connery-anda om för många gäster sitter i fel ända av restaurangen. Och härifrån skulle vi då åka ner för en jätte jätte jätte lång och brant backe med massor joddlande schweizare. Jag frågade personalen om det var en guppig backe, för jag hade fått nog av guppar och bucklor. Nej det var det verkligen inte, detta var den bästa kälkbacken i S. Moritz med omnejd. Definiera "bästa", borde jag ha krävt. Detta var nämligen den brantaste och livsfarligaste backen i St. Moritz med omnejd. Och jag kan säga att den var helvetes tung att promenera uppför, åtminstone översta biten. Jag gav nämligen upp efter två utkörningar och tre kurvor i 50 km/h och promenerade gråtande och extremt generad tillbaka upp. Restaurangen som hotade att kana ner för berget kändes som ett tryggare alternativ. 

Det är förövrigt grymt svårt att åka bergsbana neråt och ha kvar sin stolthet medan man försöker dölja en kälke och det faktum att man är världens fegis.



PS. Ungarna på fotot ovan har ingenting med vår familj att göra. Jag fotade dem då jag klättrade upp för berget i ett försök att låtsas som om det var helt normalt att klättra uppför en kälkbacke...

----

 Ser ni det ned-rutschande hotellet högst uppe? 

Nån åker uppåt medan nån annan åker neråt....