I år är jag på grön kvist

Det är nu det gäller. I år skall jag slå alla med häpnad och visa min gröna tumme, den gröna tummen som egentligen inte alls är grön utan närmare bestämt någon vacker nyans av rött. Röd som i färgen av delikata jordgubbar med namn som Elsanta eller Pegasus. Eller om vi nu skall vara helt ärliga så är min trädgårdstumme mitt i handen och färgen spelar ingen roll, för det mesta som rör framgångrikt trädgårdsarbete är mera fantasi än verklighet i mitt fall.

Tidigare år har jag utmärkt mig för att bl.a. ha det mest konstnärliga äppelträdet. Jag hade dissekerat det helt själv, utan någon som helst hjälp av grannen. Ni vet den grannen som har mängder vackra röda äpplen i augusti medan jag endast kan stoltsera med ett konstnärligt klippt äppelträd. Jordgubbar däremot har jag hur mycket som helst av, mängder, massor, kvantiteter, men de är av en konstig egen art som är vita till färgen (kanske dom heter fragaria albus på latin?). Röda jordgubbar ser jag aldrig röken av. Lösningen till mysteriet torde återfinnas i koppling till förklaringen om vart mina andra grannars blommor försvinner. Det finns nämligen en liten hortikulturell-terrorist inneboende hos mig. Hon är en tvärhand hög och älskar att plocka färgglada blommor och vita jordgubbar. Hon förstår inte skillnaden på mitt och ditt. Hon ser inte heller skillnaden på rött och vitt. Mina grannar är måttligt roade. Jag har ryggskott av att ducka bakom häcken för att undvika deras sura miner.

Jag bestämmer mig för att försöka mig på sallad istället eftersom det är ett känt faktum att inga barn äter sallad, inte ens under hot om att aldrig mera få omogna jordgubbar till efterrätt. På salladsfröpåsen står det nogranna instruktioner om att man skall gräva en ränna och plantera fröna med ett visst mellanrum, sticka ner dem i jorden, vattna före och efter och hjälp så mycket instruktioner jag tror visst jag tappade bort mig. Jag gör istället en liten snabb version som i korthet ser ut som följer; dra en ränna med fingret i jorden, gör en översvämning i den samma, häll ut alla salladsfrön i den och täck med jord, sätt dig på terrassen med ett glas champagne (gärna gjort på en blandning med övervägande pinot noir- och pinot meunier-druvor) och invänta stora vackra smakrika, ekologiska salladshuvuden till samtliga kommande sommarmiddagar. Efter tre veckor hade jag en liten rak skog av något som mest påminde om fyrklöver, likheten med salladsblad kunde inte ens den tvärhandhöga dottern se i sin fantasi, än mindre övertygas till att äta dem. Jag skickar i panik ett sms till Mor för att få råd. Hon replikerar snabbt med instruktioner om att vattna mycket (ny översvämning i rabatten) och att sedan lägga ett täcke över dem till natten. Sagt och gjort, salladsbädden sov gott i en vecka under ett dubbel duntäcke från Hästens.

Grannarna fick ryggskott för att de skrattade så att de vek sig dubbla bakom häcken. Den tvärhandhöga dottern fortsatt på diet av omogna jordgubbar och jag gav mig själv ett löfte om att nästa sommar, då skall jag i varje fall vara på grön kvist, eller så får jag väl istället trösta mig med fyrklöver, lycka och ett glas champagne på terrassen (väl gömd bakom häcken).

Recyklad tid och konsten att kommunicera genom sms

Idag är en sån där dag näralltinggårihundraåttiokilometeritimmenochdetärsåroligtochtjohoppdärkomdetettnyttjobbpåmailen. Då vill jag blogga om tid, bristen på tid och viljan att skriva mera. Men det hinner jag ju inte. Kommer på att jag de facto skrivit om just det för ca två år sedan (nothing has changed) som gästskribent på en annan blogg. Så jag tar helt kalt och recyklar den texten här. Nu. Idag. Mitt i hundraåttiokilometeritimmenutanhandbromsikurvanochfyjädransvilketroligtlivjaghar -stunden. Och som en extra bonus bara för att jag tror att alla har så mycket extra tid, så lägger jag nog också in följetången om konsten att skriva sms. Idag fungerar nämligen sms bäst om man vill kommunicera med mig. Det påstod jag i varjefall i en artikel publicerad i Dagens Opinins nyhetsbrev idag.

------

Jag hinner tyvärr egentligen aldrig skriva. Eller det är vad jag säger. Att jag inte hinner skriva den där boken som så många frågat när jag skall skriva. Eller skriva den där rapporten eller mailet eller projektplanen eller budgeten. Jag lider av ständig tidsbrist och skulle behöva 48 timmar i dygnet. Jag har kortat ner nattsömnen till 4-5 timmar för att hinna skriva alla jobb mail. Jag överväger att köpa en spikmatta att sova på för att kunna spara in ytterligare en timme. Jag bytte tom jobb för att slippa sitta i bil en timme per dag och inte kunna skriva annat än i rödljusen och i trettio kilometers zonen i Lilljans skogen.

Jag hinner alltså aldrig skriva

Ändå sitter jag här och tänker på minnet av ett förhållande som varade en ansenlig tid, men inte i all oändlighet. Minnet av förhållandet är över 2500 SMS och ett hundratal långa mail. Medeltalet är 10 SMS i dagen, och vi talar inga korta SMS typ "ses vid nio?" eller "jag längtar efter dig". Nehepp, detta är långa långa lidelsefulla SMS som diskuterar vardag, fest, allvar, livet, lyckan, mysterierna, förhållanden och känslor. På iPhone rymdes dom ibland inte ens i ett tusenteckens leverans meddelande. På en Nokia kom dom fram i tretton delar. Nehepp dom var inte korta moderna SMS med små tecken som fördummande skulle symbolisera små skrattande gubbar för att försäkra mottagaren om språknyansen. Dom innehöll inga konstiga förkortningar som LR, ASG eller LOL Dom kunde låta så här (lätt censurerade)

"Hjälp, jag har blivit gammal!!! Ligger hemma en lördag kväll och tycker det skall vara skönt att titta på en film.

Älskade Underbara, varför är jag så ofattbart kär i dig? Fortfarande! Och dessutom känns det som om det bara ökade varje dag istället för att avta. Jag börjar likna prototypen från Albertonis bok som bara planerar livet runt att kunna träffa dig, som bara ser skönheten i omgivningen utifrån din existens, som inte kan annat än relatera alla intryck genom hur du skulle uppleva det.

Har en extremt obehaglig förvarnande känsla av att jag kommer bli grymt sårad och ledsen väldigt snart. Jag har flaggat för detta en tid, kanske lite otydligt som om jag inte var nöjd med situationen, så är det inte, jag älskar situationen. Jag älskar vår set-up, men vad jag förnimmer är att det kommer sluta illa. Som när man haft fantastiskt sex med någon som man vet försvinner, man mår just då som bäst, men vet att nästa dag byts känslan mot melankoli och ledsamhet för att man inte kan uppleva det på nytt. Som att dricka underbar champagne men veta att man kommer ha baksmälla nästa dag och det var sista flaskorna i hela världen man druckit och man kan aldrig få tillbaka dem.

Så känner jag just nu. Du är en Grande Annee 89, sista i världen och jag är rädd att jag ser botten på flaskan och det börjar vittna om ett analkande slut."

Ni förstår min point!!! Nej jag hinner aldrig skriva. Ändå är hela samhället idag uppbyggt runt SMS, mail, bloggar, twitter, facebook  och tom gammaldags vykort som jag så älskar att skriva och skicka. Ibland skriver jag avskedsbrev för hand. Lämnar det, stänger dörren bakom mig och värnar om mitt liv och min vardag och vägrar släppa in någon. För jag har ju inte tid! Varken tid för att skriva eller älska.

Sen sitter jag där och funderar över vad som blev kvar? Doften på kudden försvann för länge sedan. Herrskjortan jag stal på en av resorna har tvättats och burits så många gånger att den bara doftar Ariel och Paul Smith Rose och påminner mera om mig själv än honom. Vad har jag då kvar? 2500 arkiverade SMS, ett hundratal e-mail och en lång historia som börjar med "välkommen på cirkusdirektrisens fest" och slutar med "jag kommer aldrig glömma dig, jag älskar dig, men nu kastar jag in handduken".

Jag har 2500 SMS och ett hundratal mail. Tusen och åter tusen små tecken och ord som dokumenterat en kärlekshistoria som inte ens Doris Lessing hade kunnat dikta ihop. Varje nyans, varje break up, varje lyckliga kärleksyttring, varje commitmentfobi rädda bortförklaring, alla tacksamma återkopplingar, alla små utvecklingar i den samstämda kombinationen, det nästan symbiotiska samspelet, mitt plötsliga uppbrott, alla tröstande ord efteråt, alla praktiska funderingar, alla poneringar "what if?", alla förklaringar om att vi mår bäst av att inte välja gemensam lycka. Allting finns dokumenterat och trots att jag aldrig har tid att skriva så har jag ett minne som ingen annan än Antipiratbyrån och tjänstemännen som administrerar IPRED lagen kan uppleva. Ja och självklart han, han Herren med hatten. Herren med hatten som säger att jag borde ta mera tid för att skriva.

Jag återkommer i ämnet skriva SMS.

(här nedan red.anm.)

OM KONSTEN ATT SKRIVA SMS

SMS. Vilken underbar, vidrig men fantastisk uppfinning. Undrar om han gubben på Nokia som uppfann det förstod vad han gjorde? Undrar om någon som hamnat i en tragisk kärlekshistoria på grund av SMS funderat på att sue'a honom? Undrar om han, som så många andra finnar, gjorde självmord när han insåg konsekvenserna av sina handlingar? Konsekvensen av en enkel uppfinning som tagit över en hel världs dagliga kommunikation.

SMS - Short Message Services. Eller kanske SMS - Slut Med Spänning. Eller som jag ser det, med rätta personer på andra sidan dialogen, SMS - Synnerligen Magnifik Sociallivshantering.

Det sista kräver dock rätta personer, förståelse, intuition, intelligens och ett stort mått av klurighet.

"ring mig när du hinner" - NOT good. Ring själv för fan.

"kan jag ringa?" - oh well, du kan väl försöka

"ok" - argh.... Vad tänker karln på??? Och, jo, det är en karl. Bara karlar skriver "ok" och då syftar jag på dom som stavar med K, både ok och annat.

Sen undrar jag om avslutningsfraser är en generationsfråga. Alla 80-talister avslutar med "kram". Jeezus. Vi har precis träffats, han är tjugosexochetthalvt (bara det, man är så ung att man kommer ihåg halva år. Jag måste alltid fråga vilket år vi lever i just nu och sedan göra avancerad huvudmatte baklänges tills jag når mitt födelse år och på så sätt kommer fram till min dagsfärska ålder, på året, inte månaden). Anyway, han är tjugosex (och ett halvt) han skriver "tack för en galen natt med många hyss. Vi ses. Kram". Jag kan inte annat än göra avancerad huvudmatte och undra över i vilket skede ekvationen av natten ledde till "kram". Vadå? Vi har gjort hyss, vi har stulit flaggor och klättrat på tak och dansat halva natten och pratat om grodor och dragit norska skämt och jag har stirrat mig blind på honom och undrat om Orlando Bloom lärt sig svenska. Men "kram", nej dit kom vi aldrig. Hur kan han då skriva "kram"? Jag fattar inte det. Jag kontemplerar avancerad huvudmatte och generationsskillnad och undrar om det stämmer att vissa grodor från Sydamerika gör att man hallucinerar. Men "kram" det skriver man inte. Om inte man är född på 80-talet eller världens vänner sedan tio (låt mig räkna ut det här snabbt) eller minst tjugo år tillbaka i tiden.

Avslutningsfras "kram" går alltså bort. Fettbort som man skulle säga om man var tjugosexochetthalvt.

Avslutningsfras "puss" då? Ja då kommer man in på min nichemarket. 50-talister. Dom pussar till höger och vänster, det betyder, jag är lite kontinental och jag vet minsann var och när man pussar en eller två eller tre gånger på kinden. En man som bott på kontinenten ropar alltid TROIS och pussar självsäkert och världsvant mig tre gånger på kinden. Men det är IRL (förkortning på In Real Life, ofta använd av tjugosexochetthalvt åringar). Jag undrar om han avslutar SMS med "puss puss puss", nu har vi ingen SMS relation så jag skulle inte kunna veta, och i ärlighetens namn undrar jag bara, jag är inte benägen att få ett svar på det. Tillbaka till dom som inte skriker TROIS, utan nöjer sig med att avsluta med singularis "puss". Dom är ganska gulliga, för dom figurerar liksom i Dagens Industri (och då syftar jag definitivt inte på dom artiklarna som berättar sanningen om lurenskojjare) och dom är företagsledare och duktiga och konservativa och bär mörka kostymer och handsydda skjortor med monogram. Ja dom är gulliga, dom har grått hår och använder uttryck som bara finlandssvenskar och dom som är födda på adertonhundratalet (huvudmatte, räkna den du) förstår. Att dom avslutar ett SMS med "puss" är gulligt och underbart. Att dom överhuvudtaget skriver SMS istället för att be sin sekreterare stencilera med karbonpapper ett brev, är gulligt. Då känner man sig lite viktig. Och lite uppvaktad. "puss" är klart godkännt om det kommer från rätt håll. Från fel håll blir det bara fel. Seriöst fel.

Men att skriva SMS är oftast ett fantastiskt sätt att föra fram budskap. Du måste vara tämligen kortfattad, mottagaren kan välja när han eller hon läser det, man kan skicka det när som helst, man kan skicka det vart som helst och bara hoppas att det landar rätt. Man kan skicka SMS till kontakter i telefonboken som är införda under QXPUGÄ utan att medge att man inte har den blekaste blåa aning om vem mottagaren är eller var man träffats eller hur numret hamnat i telefonboken. Man kan bli extremt positivt överraskad när det visar sig vara en han, en han som dessutom ser ut som en ung Sean Connery och det visar sig att man aldrig träffats utan att det var en väninna som svängt om med taxi och tagit numret bara för att snällt införa i cirkusregistret. Att det blev QXPUGÄ istället för unga Sean Connery var bara en minor slip. All's good that ends well. Och det slutade väldigt väl!

Alla blir glada av snälla SMS. Alla lyser upp när mobilen plingar till av det välkända ljudet. Sekunden av anticipation när man tänker, oj, tänk om det är han. Och så kommer det ett adertonhundratals meddelande med "puss" eller ett åttiotals meddelande med "kram" eller andra underbara SMS som gör att du tar fram dem om och om igen och läser dem. Du kommer ihåg dem flera månader. Du upprepar dem till vänner. Du kanske tom uppdaterat till iPhone 3.0 och kopierar och klipper in och vidarebefordrar dem till vänner.

Men sen finns det dom där SMSen, vad menar han NU då??? Akut satellitsamtal till alla vänner.

-ja, men sen skrev jag så här och så svarade han SÅ HÄR. Vad menar han? Vad skall jag svara? Skall jag svara genast eller skall jag vänta till imorgon? Argh!

Oftast har alla vänner bra råd. Alla har fått dom samma SMSen, dom är troligen köpta på internet eller piratkopierade femton gånger om. Då kan det leda till att man måste skicka "över och ut meddelande"

Min bästis är helt i klass för sig på overandout, överochut, meddelanden. Hon skriver dem och skickar dem till mig. Jag kopierar dem och skickar vidare. Över och ut. "Doktor Komplicerad, du må vara världskänd inom din sektor, men du är inte tillgänglig fysiskt eller emotionellt. Vänligen respektera min önskan och kontakta mig inte mera. Over and out"

Hur än man använder SMS eller vad än man tycker om dem, men visst är dom underbara!

Det finns bara ett enda SMS jag hatar, och det är det som aldrig kommer.

Så ship 'em in. Keep them coming. Men skippa smilies.

Skelett och mörka garderoben

Jaha, jag som brukar säga att jag trivs med att sitta i garderoben. Det är ett samlingsuttryck för att jag trivs med att inte alltid lufta alla mina förehavanden. Exempelvis, ponera att jag hade en fäblesse för att klä mig i pantertights med piska i handen. Ganska ofarligt, men inte direkt så att jag hade lust att dela med mig av den informationen. Då skulle jag säga att jag sitter kvar i garderoben med pantertightsen på. Det var väl bögarna som kom på detta uttryck. Att komma ut ur garderoben. Självklart skall dom komma på alla roligheter och lämna oss kvar med klämkäcka heteroutryck så som ”Lajbans” och ”jag är visst ute på hal is”

Så nu vill jag bara en gång för alla set the record straight: Jag har faktiskt en helt egen mörk garderob. Inte stulen av någon som helst bög, känd eller okänd, utkommen eller outkommen. Där sitter jag titt som tätt och myser av olika anledningar. Dessutom bor alla mina skelett där och dom trivs hyfsat bra också. Brukar fika och klirra med kopparna mot fat och äta små bakverk som lämnar smulor i mina högklackade skor som hör till panter utstyrseln.

Idag har den gemenskapen krashats. Min elektriker har efter att för tre år sedan fått arbetsinstruktionen, fixat den söndriga lampan i mörka garderoben. Jag har ingen mörk garderob mera. Men snälla rara, varför gjorde du det just nu? Precis när alla skelett började att trivas och jag hittat mina egna garderobsorsaker? Why now? Why me? Why my skeletons?

Tror att jag kommer sova med några skelett i exil under min säng, iklädda panthertights.

Dags att ta ett politiskt beslut

Idag är det då dags igen, att ta ett politiskt beslut. Ett viktigt beslut som skall genomsyras av det jag finner av intresse. Ett beslut som skall baseras på mina värderingar och sanna åsikter.

Ibland gör jag test och svarar på olika valfrågor och så skall en valometer trycka ut en färdig kandidat åt mig. Swossch och där kom den: tad-a-daaa, Sonja Catani, du skall rösta på nummer, tad-a-daaa, 2357. What? Skall jag rösta på en grön vänsterpartist med nykterhetslöfte och ultrakristen tro???

Så blir oftast svaret när jag svarar på svenska valometer frågor. Nu får jag ju inte rösta i svenska riksdagsvalet, utan endast i det finska och schweiziska dito. Dagens politiska beslut gäller alltså finska riksdagsvalet.

Den enda kandidaten jag känner till är Jörn Donner för jag följer honom på Facebook. Han raggar väljare från HIFK’s supportergrupp, motsvarigheten till DIF i Finland. Då jag inte intresserar mig särdeles mycket för ishockey eller fotboll, eller vad dom nu råkar spela (gud vet) så har jag bestämt mig för att Jörn Donner faller bort. Som finlandssvensk måste jag dock vara Folkpartist. Inte som den svenska Folkpartisten, utan Finlandssvenska Folkpartisten (SFP). Svenska Folkpartiet har många valfrågor och alla kandidater är av olika åsikter. Där finns gröna skogsmulle kandidater mot kärnkraftverk sida vid sida med hyperkonservativa knallblåa miljöbovskapitalister. Jörn Donner slåss om sina ishockey (eller var det fotbolls? -fans samtidigt som en gullig gammal dam har som valmanifest att öka antalet stick- och syklubbar. I Finlandsvenska Folkpartiet är nämligen alla välkomna, vare sig deras slogan är ”stick och brinn” eller ”bränd och brun”. Alla är välkomna så länge de är i mot Sannfinnarna som främst förespråkar att sälja Åland till Ryssland i utbyte mot Karelen som förlorades för snart 70 år sedan.

Idag skall jag i varje fall traska upp till finska ambassaden och ge min röst. Har sökt alla listor efter en grön vänstervriden nykter och ultrakristen SFP’are men misslyckats. Har även kommit till slutsatsen att valometern kanske inte har helt rätt då det gäller att fastställa min multipolära personalitets politiska valfråga. Så jag gör istället en deal. I äkta svensk anda. Jag byter min röst mot en väninnas röst. Hon bor i Finland men får bara rösta i svenska riksdagsvalet, jag bor i Sverige och skall rösta i finska valet. Alltså röstar vi för varandra.

Idag röstar jag tydligen på nummer 149 Maria Björnberg-Enckell, Svenska Folkpartiet.

PS. SFP's logo är förstås en gullig nyckelpiga. Och det vet väl alla att en nyckelpiga betyder tur.

Räkor, sill och kossor i trädgården i april

- Mamma, mamma, det är massor räkor ute i trädgården
- Nej älskling det är nog bara snö
- Mammmaaaaaa, det är räkor, inte snö!

Jag får panik, efter vattenkaoset i nyrenoverade källaren känns inget mera omöjligt. Skulle det så ha flugit en ko förbi fönstret i hagelregn så hade jag varit benägen att finna det helt och fullt normalt. Men räkor kan ju lukta ganska illa när solen hoppeligen äntligen tittar fram så jag inser att jag nog måste gå ut och plocka upp alla räkorna.

- Men här finns inga räkor, var såg du dem?
- April, april, din snälla sill, jag kan lura dig vart jag vill!!!!!

Fatta hur lycklig Cirkusprinsessan var! Hon hade lyckats lura mig ordentligt och samtidigt ge tillbaka för gammal ost (Kavlis räkost?) för den första april förra året lurade jag henne att det stod en älg i trädgården.

Om ej om i vägen vore, kossorna i luften fore. Till mitt försvar säger jag bara att allt är möjligt. Det hade kunnat regna räkor i natt.

Gästbloggare om: Juholt och hans skelett i sängkammaren

Detta är en gästblogpost! En läsvärd, sannerligen välskriven blogpost. Vid närmare eftertanke tror jag att det aldrig tidigare publicerats en mera välformulerad eller bra text på min blogg!

En god vän, även kallad James Bonds Chef, enligt hans signatur M (feel free att gissa er till vem han är) hade sett mina ilskna inlägg i socialamedier angående Juholtgate och enligt egen utsago blir han "sällan arg eller uppbragd, men kunde inte låta bli att plita ner raderna nedan i sin ilska".

Raderna blev följaktligen ett mail till mig och M har för första gången gått med på att dela med sig av sina ypperliga texter offentligt. Nedan följer alltså mailet, ord för ord, från från MI6's huvudkontor.

En gästblogpost från M, varsågoda!

Idag skäms jag för att jag är svensk, de andra 364 dagarna är jag stolt över att vara svensk!

Jag skäms för att det finns en politiker som är beredd att ställa upp som partiledare och därigenom få chansen, äran och ansvaret att bli statsminister för vårt land, men som tydligen inte vill inse att det vore en skam att ta med sig sin flickvän till möten med andra ledare runt världen. Möten där han skall representera Sverige och där Rikets första dam, Drottningen undantaget, är en bedragerska som i 11 bevisade fall systematiskt har plundrat sin arbetsgivare. En partiledare som inte ens har omdömet att informera sin parti"vänner" att hans flickvän inte bara varit föremålet för en polisutredning, utan även anklagats, befunnit sig skyldig samt erkänt sina brott. En partiledare som tydligen är så makthungrig att han tom är beredd att riskera sitt eget partis status genom att på en direkt fråga från partibrödrarna om han har några lik i garderoben - svarar nej. (Formellt korrekt, men han glömde berätta om skelettet i sängkammaren!)

Jag skäms för att det finns journalister som anser att det viktiga är enbart rapportera om den potentiella partiledaren tillika potentiella statsministern, men ej kan eller vill se att att den person de rapporterar om, inte enbart har som vän, utan lever med någon som är en straffad brottsling. Journalister som av någon anledning inte tycker att det är värt allmänhetens och politikers intresse att få reda på att den person de väljer kan ha någon i sin närhet med en dubiös bakgrund. En person som direkt och indirekt negativt kan påverka omvärldens syn på Sverige. Ett flagrant exempel av på bristande respekt hos dessa journalister för allmänhetens omdöme och rätt till öppen information..

Jag skäms för att de personer som föreslår personer till förtroendeposter inte gör sin hemläxa bättre när de utfrågar samt undersöker en potentiell partiledares handel och vandel samt umgängeskrets.

Jag tror på kärleken och jag hoppas att partiledarens kärlek till sin fästmö består. Tillika kan den förste som ej har gjort något syndfullt kasta den förste stenen. Dock kvarstår faktum, det vore extremt olyckligt om vi en dag fick en bedragerska som, tillsammans med sin ömdömeslöse man, skulle resa runt och representera vårt land i världen. En man som kallar sin sambos 11 svindlerier - 1 misstag

- M


- Posted using BlogPress from my iPad

Bortkastade och –tappade timmar

Klockan är tio och jag har precis vaknat från drömmar om gul-klädda människor, upplysta vita plattor och borttappade timmar. Var igår på Operans premiär av Don Pasquale, en ganska horribel uppsättning av en i övrigt fin opera. Jag tillåter mig ha dessa åsikter eftersom jag är jag, konservativ och traditionsbunden. Speciellt då det gäller opera. Jag har tidigare beklagat mig över nakna män på opera scenen, eller egentligen gillade jag de nakna männen, jag beklagade mig över scenografin till Orphée. Det skulle jag inte ha gjort om jag hade sett Don Pasquale före. Vad gällde gårdagens premiär var som sagt scenografin, eller skall man säga avsaknaden av scenografi, det som mest störde ögat. Men det värsta var översättningen. För det första vill jag inte alls ha översatta operor. Jag kan i undantagsfall godkänna att Folkoperan envist översätter alla operor, men det skall inte Kungliga Operan göra. En italiensk opera skall vara italiensk. Inte svensk. Och framförallt inte slang-svensk med uttryck som ”kolla där” och jag ”fatt-tt-tt-aa-aaaaa-rrrrrr-r inte nåtttttt”. Tänk er det sjunget i ett vackert libretto.

Nej, det ”fun-kk-kk-a-a-a-a-a-ar iiiiiinnnttteeeee”.

Dessutom var det earth hour igår. Den skulle börja exakt klockan 19:30. Samtidigt som operan började. En timmes mörker i första akten hade definitivt varit bättre. Då hade man kanske bara kunnat njuta av orkesterns musik, sluppit höra slangsvenskan och tvingats se den upplysta vita plattan som var det enda som scenografen tillåtit på scenen (förutom en mängd statister i fula kläder som satt på bänkar och såg ut som om de jobbade på Skatteverket och inväntade sin 11:15 fikapaus). Mitt sällskap envisas med att jag visst hade en egen mörk earth hour timme, för han hade bestämt hört små snarkljud från mitt håll. Det tror jag inte en sekund på, jag tror att det var små cencurljud som uttrycktes varje gång ett nytt slanguttryck hördes från scen.

Så inte nog med att jag tappade bort en hel earth hour timme igår. Jag inser plötsligt nu att klockan inte alls är tio, utan elva. Klockan har digitalt flyttat sig framåt utan hjälp av mig och framförallt utan godkännande från mig. Jag har alltså tappat två dyrbara timmar av mitt liv inom loppet av senaste dygnet.

Det finns inga dåliga dagar, bara dagar du kan göra bättre. Detta är en sådan dag.

PS. bilden är lånad här

Vackra babysar finns på Östermalmshallen

Efter att ha intervjuat en fantastiskt inspirerande kvinna idag, struttade jag med värme i hjärtat och pigga steg fyllda av Happy-vitaminer till Östermalmstorg för att fira norska väninnans födelsedag. Och framförallt för att beskåda det nyaste rönet inom miraklernas värld, dvs Den Lille.

Den Lille är verkligen helt ofattbart söt. T.om. jag som inte riktigt förstår mig på babysar insåg att detta måste vara bland de sötaste som uppfunnits sedan någon började blanda sockersöta Baileys drinkar.Nu höll vi oss till att fira dagen med ett glas champagne framom ett glas Baileys och även jag vågade till slut hålla Den Lille i famnen. En aningen obekvämt och tämligen fumlande försökte jag mig på att se moderlig ut med detta lilla knytte motsvarande tre mjölkpakets vikt i famnen. Troligen såg jag lika klumpig ut som om jag de facto skulle ha försökt hålla tre lite mjölk samtidigt i händerna. Men jag lyckades lura en KAK-vän som traskade in på Primo Wine Bar att det var min babys. Att jag lyckades med det känns ganska overkligt, framförallt insåg jag att det nu är dags att börja visa sig ute i nattlivet lite oftare. Jag menar, hur skall det gå för mitt rykte som Cirkusdirektris om jag helt och fullt lyckas lura Nedre Östermalm att jag blivit mamma???

En snabb tur till Östermalmshallen för att inhandla krabba och räkor (inspirerade av dagens intervjuoffer som har som dold talang att hon är världsbäst på att dela en krabba) ledde till min fasta övertygelse om att man kan lura människor till vad som helst. Där inne på Lisa Elmqvist satt nämligen en av Sveriges hockey legender, han med tämligen ifrågasatt smak i skor och tofflor. Han klarade knappt av att föra en dialog utan att drunkna i norska väninnans stora ögon, med undantag för korta suktande blickar på Den Lille. Till slut utbrister han hänfört "var får man så där söta babysar?"

I babys disken där borta förstås! Vackra babysar finns på Östermalmshallen.


---
Posted from my iPhone

Är Google vår nya nordisk familjebok?

Ofta diskuteras Google och dess inverkan i våra liv. Jag är av den bestämda åsikten att Google måste analyseras och genomlysas för att man skall kunna förstå sig på det. I dagens samhälle används Google så som nordisk familjebok användes under första femtio åren under det förra seklet, dvs. som ett allvetande lexikon med svar på alla frågor man kan tänka sig.

Men vilket forum är egentligen bättre då? När jag som 7-åring skulle hålla mitt första föredrag i Granhults Lågstadium i Grankulla så delade vår engagerande och historieälskande fröken (fast det hette inte fröken på finlandssvenska det hette lärarinna, något att ägna en extra sekunds betänketid till?) ut olika historiska personer till alla elever som sedan fick i uppgift att gå hem, slå upp i uppslagsverket om denna personen och med egna ord skriva ett föredrag. Inga problem tänkte jag. Jag skulle skriva om en person som hette Hitler och honom hade jag ju hört om förut. Mina föräldrar som nämligen levt under vinter- och fortsättningskriget och alltid påmindes om Morfars stränga ord ”lita aldrig på ryssen” gömde pengar på lite olika ställen hemma inför den befarade sovjetunionska invaderingen som alla var övertygade om att skulle ske inom kort. Ja de gömde inte bara pengar, vi hade även lager av ärtsoppa, tandkräm och tvättmedel undanstoppade i skafferiet. Just tandkräm är väl väldigt viktigt att ha i lager ifall kommunisterna kommer. Man kan kanske muta sig genom tullen med ett bländande vitt leende? I varje fall gömdes pengar under ”Hitler” i nordisk familjebok, detta var som ett barockt skämt eftersom man ju skämdes så över att Finland tvingats ta hjälp av tyskarna under krigen mot Ryssland.

Sagt och gjort, jag gick hem och slog upp Hitler i nordisk familjebok, ut trillar en liten förmögenhet mutpengar, som kanske i dagens Sverige hade kallats för ”fuck off pengar” av Maria Rankka och Anna Ekelund. Jag läser på om Hitler, skriver ihop ett fem-minuters föredrag som jag med lite pompa och ståt högtidligt avslutar med ”H. häktades han dömdes april 1924 till 5 års fästning men frigavs redan i dec. s. å. H:s inflytande har sedan dess varit obetydligt” och för att verkligen förtydliga budskapet lade jag till med egna ord ”torde inte ha desto större betydelse för världshistorien”. Speciellt stolt var jag över mina sista ord, för det slätade liksom lite över att jag skrivit av delar av föredragets text direkt ur nordisk familjebok, upplaga ett, utgiven nittonhundratjugonio, sid etttusensjuttio.

Ja det är väl meningslöst att påpeka att lärarinna Wistbacka inte var särdeles imponerad vare sig av min research inför föredraget eller mina föräldrars uppsättning åldriga uppslagsverk.

Jag är uppvuxen med nordisk familjebok och trots vissa små missöden som ovan så var det verkligen vår familjs internet. Nu finns ju Google och då ser världen mittiallt annorlunda ut. Information strömmar till från världens alla hörn och allting är tillgängligt. Men hur mycket sanning finns det i informationen? Är Hitler bättre återgiven idag än år 1980 i första klass i Grankulla? Det finns de som på internet påstår att förintelsen aldrig funnits. Det finns även de som påstår att utan Hitler skulle sannolikt varken nazismen eller tredje riket existerat och därmed inte heller förintelsen. Läs Stephen Frys bok som heter Making History, där leker han med tanken på att studenter från Cambridge (eller var det Oxford, jag måste googla det och kolla fakta) reser bakåt i tiden till Braunau am Inn och lägger manliga preventivmedel i brunnen där Hitlers Mor och Far hämtar sitt vatten. Resultatet; Hitler föds aldrig. Men vad som sker är långt värre, världshistorien förändras och en man med samma agenda som Hitler, men mycket mera karisma tar istället över och 1990 ter sig inte alls så som 1990 skulle te sig då studenterna från Cambridge (eller var det Oxford) återvänder till nutiden. Vad skall vi alltså tro på?

Google infiltrerar våra liv med sanningar och fakta, eller åtminstone med åsikter och kommentarer från de som har högst indexering i Googles egensnickrade tupperware demokrati, där mest aktiva och högst upp i pyramiden har mest makt. Alltså är t.ex. Aftonbladet högre indexerat är tex Axess. Betyder det, att det Aftonbladet skriver skulle platsa som en sanning i en sju-årings föredrag i en lågstadieskola?

I dag högst levande personer kan även råka väldigt illa ut i IRL (in real life) utifrån hur Google porträtterar personen i fråga. Ett brinnande aktuellt exempel just nu är är Rick Santorum, den amerikanska Conservative politikern som närt drömmar om att bli president. Det var före han googlade på sitt namn och insåg att han för alltid kommer att förknippas med anala sex problem. Nyfiken? Googla det.

Mera om personer och att äga sitt eget territorium på internet nästa gång. Nu skall jag slå upp geopositioning i nordisk familjebok och se om de kunde ge mig en ledtråd om detta framtidens nyaste rön som inte ens Google riktigt ännu vet vad det är.

Skeden i vacker hand

Läser på Dagens Industris framsida att deras reporter Mosse Wallén träffat Uri Geller, som vänligt nog böjt en Finnair sked åt honom. Vad säger detta om kvalitén på Finnairs skedar?

Ponera att man hade möjlighet att äta middag med sagda reporter i kväll, skulle man då be honom ta med sig egen sked? Eller skulle det uppfattas som oartigt? Bäst att ta skeden i vacker hand!

PS. Eftersom DI för iPad inte mera är gratis (ilsket fnysljud från någon som avslutade sin prenumeration på papperstidningen i hopp om att kunna läsa densamma gratis i digitalt format) så hade jag ingen bra bild av skeden-Uri-Mosse-fenomenet. Bilden ovan är alltså stulen härifrån.

Världen sett från ett cyber moln – om åldersdiskriminering och att idiotförklara en hel generation

Väldigt ofta får man läsa eller höra om hur den äldre generationen inte förstår sig på ”allt det här med internet”, hur det anses vara en klyfta mellan generationerna där den yngre dito förslappas och ovetandes traskar rakt ner i bildningens avgrundsliknande stora svarta rymdhål, emedan den äldre stoiskt står kvar och försvarar den gamla skolan och analogins tidevarv. Jag anser att detta är att idiotförklara en hel generation. Att, vad jag nu benämner som den äldre generationen, skulle vara oförmögna att ta till sig cybervärlden och allt vad internet för med sig i kommunikationsväg, är helt absurt och framförallt nedlåtande. Vi talar om en generation som med hjälp av en trästicka med siffror lärt sig räkna ut långa krångliga ekvationer, en generation som genom idogt sökande lyckats hitta litteratur, konst eller politiska ideologier i de mest undangömda biblioteken eller sammanslutningarna. En generation som tvingats hitta de mest innovativa lösningarna för de, som kanske idag kan ses, mest enkla problemen. Hur kan man överhuvudtaget då påstå att den generationen inte skulle lyckas ta till sig pedagogiskt uppbyggd enkel internet-teknik, som t.ex. att det bara behövs fem knapp-tryck och så har man ett eget Twitterkonto eller en blogg. Jämför detta med hur krångligt det kan vara att få det forna statliga televerket att installera en analog telefon i ett hushåll fem kilometer utanför en storstad.

Detta till trots upprepas mantrat om att den äldre generationen inte förstår ”allt det här med internet”. Stämmer det verkligen? Eller kan det egentligen vara så att det finns en grupp människor som är rädda för det nya? Att det är skrämmande att vem som helst kan uttrycka sig hur som helst? Eller är det besvärande att den yngre generationen uttrycker sig om ämnen som kanske inte anses vara fina nog? Men rätta till mig om jag har fel, var inte pop-musik en stor fara för samhället i tiden och visst ansågs Da Vinci vara bland det farligaste som gick i ett par skor (eller ett par sandaler måste han väl ha spatserat runt i)?

Nu upplever jag inte alls att den äldre generationen skulle vara så livrädda för ”allt det här med internet” och inte förstår sig på det.  Ta som exempel Olle Wästbergs utomordentliga nyhetsbrev som kommit ut digitalt sedan 1998. Han må vara engagerad och yster som en tonåring, men man kan knappast exkludera honom ur epitetet äldre generationen. Som fd riksdagsledamot, chefsredaktör, svensk generalkonsul i New York och idag generaldirektör för Svenska institutet, kan han väl knappast heller klassas som någon som fördärvar världen genom att kommunicera på internet? Min egen Mor, i dagarna trekvarts sekel gammal, är en av Facebooks trognaste användare. Hon var i tiden journalist och hennes flytt in i atomvärldens tidevarv var då hon på 80-talet införskaffade sig en elektrisk skrivmaskin som kunde radera de tre senaste tecknen. Hon skrev artiklar med karbonpapper mellan bladen. Från detta tog hon ett jättekliv rakt in i det nya årtusendet genom att anamma en MacBook nedärvd från undertecknad. Hon släktforskar på internet och bygger stora virtuella släktträd på Genie. Hon följer intresserat debatten om Sverige Demokraternas motståndare som lagt upp en site www.sverigedemokraterna.de där syftet är att genom avancerad sökordsoptimering stjäla de riktiga Sverige Demokraternas Google-reslutat, samtidigt som de bemöter ”de riktiga Sverigedemokraterna” sakligt. För ja, Google spelar roll. Min gamla Far som knappt förstår hur man startar en tvättmaskin, än mindre kan koppla ihop en dator med en kabel, har hittat en väg runt den rent mekaniska tekniken. Han går till biblioteket och använder internet. Hans standardsvar idag då vi diskuterar livets större eller mindre frågor är ”ja, jag vet Kära Dotter, jag har googlat det”.  

Och hur var det med de där fasansfulla kommunikationskanalerna som gjorde att vem som helst fick säga vad som helst? Dessa ungdomar som strör ur sig modebloggar och uttrycker sig i förkortningar som LOL, IRL och WTF. Eller hur var det egentligen? Årets bloggare 2007 var Farmor Gun som är Piratpartist och idag som 72-åring fortfarande bloggar om samhälle, könskrig, demokrati och kulturskillnader. Vad hände här? Hon hör ju till den där äldre generationen som inte förstår sig på internet. Hur ser hennes målgrupp ut då, ifall hennes jämnåriga inte vågar sig ut i det farliga landskapet på internet?

På Twitter följer jag politiker och kulturjournalister, jag följer någon som heter Morfars Pyre och han är allt annat än politiskt korrekt eller stofil-artad, men han är definitivt den äldre generationen. Ni vet den där generationen som inte förstår sig på allt ”det där med internet”.

Jag tror att landet, eller cyber space, är ritat så här: det finns en liten klick människor som inte gillar oss som klickar runt på internet och har åsikter till höger och vänster, eller mitt i blocket om man så vill. De önskar att världen skall se ut som den alltid gjort. De är rädda för förändring och till sitt försvar väcker de ilskna debatter om hur internet kommer att förslappa och förstöra den yngre generationen. De vill inte se nya sätt att kommunicera och de vill framförallt inte att åsikter skall få sprida sig hur som helst. De låter lite som Hemulen i Tove Jansons barnbok för vuxna (Den farliga resan):

”Hemulen sade: allt är fel, nu säger jag rent ut:
Mitt landskap stämmer inte alls med vad det var förut

Fåglar flyger upp och ner
och blåbär är gula
fånigheter vart jag ser
de är ju rent ohemula”

Ja nu råkar ju Hemulen vara en paragrafryttare av värsta sort och förändringar som inte ligger i hans intresse, de måste kritiseras. Men skulle Muminpappan haft tillgång till internet, då hade han säkert sållat sig till den klickande klicken i den äldre generationen, startat en blogg för sina memoarer och kommunicerat med omvärlden, från sin stormdrabbade ö, genom Twitter eller kanske Jaiku.

Så vad kommer att hända med den unga generationen som nu växer upp med ”allt det här med internet”. Jag hoppas att min dotter som snabbast skall lära sig läsa och kunna kasta sig ut på internet! Då kanske hon hittar till bloggen ”Muttaburrasaurus – en dinosaurie i dockskåpet”, en fantastisk blogg skriven av en tonårstjej som odlar ett vackert svenskt språk och säkert kunde lära min dotter att avstå från att använda slanguttryck som ”jag ska ba”, ”eller hur” och ”kolla mamma”.  Slanguttryck som hon lär sig i det dagliga analoga samhället.

”Allt det där med internet” är lösningen! Det tar inte bort allmänbildning, språkvård eller kunskap. Det ger oss tvärtom en möjlighet att finna långt mycket mera än vad som var möjligt tidigare. Och framförallt har en helt ny generation, det vill säga den äldre, hittat hit. Därför önskar jag att vissa bakåtsträvare inte idiotförklarar en hel generation genom att säg att de inte förstår ”allt det där med internet”! Det är ju rent ohemult!

Home Coming

Sista dagen på Sri Lanka firades med ett oförglömligt Home Coming Party. Singalesiska bröllop pågår nämligen inte bara en dag, utan man firar även brudparets hemkomst. Och detta är om möjligt ännu mera spektakulärt än själva bröllopet (som ni kan läsa om här). Home Coming Party börjar med en elefantprocedur där brudparet anländer ridandes på en elefant. Men på just detta Home Coming party är det inte bara en elefant som deltar, utan fem elefanter! Varav två bor på brudparets fantastiska tea estate och de övriga tre har vandrat hela vägen upp med sina elefantskötare. Det tar ca två timmar från Kandy med bil på ringlande vägar att nå Ashburnham Estate, en elefant avklarar säkert samma sträcka på en timme. Bil är nämligen det långsammaste färdmedlet på paradisön.

Efter denna procession så är det allmänt minglande med hela byns samtliga 200 invånare, internationella gäster och förstås ett antal klädbyten för brudparet som generöst bjuder på en enorm lunch och en öppen bar. Speciellt baren uppskattas av byborna som lyckligt hinkar i sig whiskey blandat med Sprite och Coca Cola. Mums. Maten är också mumsig, rice n' curry som gör att vi svettas ännu mera i den 32 gradiga hettan. Ljudnivån stiger, trummorna spelar och alla dansar, med varandra, hand i hand med barnen eller som vissa lokala - dansar ensamma mitt ute bland tebuskarna. Fler klädbyten, gäster traskar ner till vattenfallen och simmar för att kyla ner sig. Traditionella Kandy-dancers anländer och musiken ökar och stämningen bara stiger.

Sen är det dags för nästa procession då elefanterna igen kläs i sina finaste festkläder och alla traskar på ett långt led runt en längre rutt i de bildsköna omgivningarna. Väl tillbaka i den fantastiska solnedgången som får en att tro att himlen byter kläder i färgskala med brudparets kreationer så blir det dags för middag och mera dans. När min trötta chaufför någon gång vid midnatt äntligen lyckas dra mig från festligheterna för att påbörja den långa resan mot Colombo och flygplatsen så är festen fortfarande i full fart.

Det är först nu, på mitt eget Home Coming Party i Bullerbyn 22 timmar senare som jag inser att festen är över för denna gång. Jag längtar redan tillbaka.




















---
Posted from my iPad

Holliday Blues och 1.562,978

Det känns väldigt svårt att anpassa sig till tanken att åka hem igen. Känner ett lätt vemod svepa över mig och landa som ett tungt täcke mitt på magen. Samtidigt tänker jag på henne där hemma som betyder mest för mig i livet, då lättar melankolin och ersätts av fjärilar i magen. Snart får jag krama henne. Jag lapar upp sista dofterna av djungel och ligger första gången ner på en solstol och funderar över de stora frågorna i livet.

Var hör jag hemma? Varifrån kommer jag? Och vart är jag på väg?

Hur kan jag fördela min tid och mitt liv mellan två kontinenter? Hur kan jag ha kakan och äta den, med smultronet på toppen?

Jag måste göra det jag alltid gör när jag behöver reda ut mina flygande och ihoptrasslade tankar - skriva TODO listor.

TODO:
- skriv fler artiklar
- skriv en bok
- gör Appen som kommer förändra livet
- var lycklig
- count your blessings

Ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju...... enmiljonfemhundrasextiotvåtusenniohundrasjuttioåtta

1.562,978

---
Posted from my iPhone

Alla älskar Sister Pushpa

Jag känner mig ofattbart privilegierad som fått chansen att sitta och pussa på Sister Pushpa även detta år. Vilken fantastisk kvinna. Jag längtar tillbaka.

---
Posted from my iPhone

Äkta kärlek!

Jag har alltid älskat Sri Lanka, av många orsaker, främst för att det mest betydelsefulla i mitt liv har skett här. Men även för landet, människorna, maten, kulturen, ja allting! Jag kan till och med acceptera alla skrämmande och konstiga djur, jag kan skratta åt hur mycket dom älskar skvaller trots att jag inser att även lilla jag är ett inslag i deras skvallerklubb numera.

Idag har jag fått bevittna ett fantastiskt lokalt bröllop med alla inlag som bör vara närvarande vid dylika. En munk som välsignar brudparet och sedan sitter han bekvämt och dricker kaffe, allt emedan välsignelsen fortsätter två meter ifrån hans lilla fikabord. Själva proceduren att bli lagligt buddhistiskt gifta är ganska lång, men absolut inte tråkig, det är mera som ett cocktailparty. Gästerna minglar runt och försöker få bästa kameravinkeln, allt medan den officiella gudvetvadhanvar-personen fortsätter med långa monologer på sinhala. Brudgummen, som är en kär vän, är klädd enligt egen utsago "like a pumpkin" i enorma röda shoulderpads, en fyrkantig hatt med en liten vindflöjel på toppen. Han är uppstoppad som en michelingubbe och har två dolkar instuckna vid midjan i en enorm kudde. Dessa är kanske där för att begå snabbt självmord ifall han skulle dö av embarrasment för de ofattbart fjantiga Hugh Heffner tofflorna i matchande vinröd nyans med guldbrokader. Framförallt är det mycket blingbling i klädseln, se bara brudgummens ring ovan. Den hade kunnat göra vilken som helst Lady Gaga wannabe svartsjuk. Men bruden däremot kunde inte ha varit vackrare. Det var ingen skillnad hur mycket guld man hängde på henne, hennes skönhet och fantastiska personlighet strålade fortfarande mer än alla julgransdekorationer Harrods skulle kunna uppbära.

Bröllopsceremonin fortsätter med diverse, för mig, otydbara inslag, eller kanske jag skulle tyda dem fel om jag försökte. Men bl.a. bär brudens mamma en sari på huvudet (ja, hon bär självklart även en sari på kroppen också), brudgummen knyter ett lakan runt bruden (den symboliken kan jag gissa mig till), de matar varandra med välsignad mat, bär fram fina smycken, brudgummen draperar bruden i en guldbroderad filt som väger så mycket att jag tror att denna undersköna lilla älvliknande varelse kommer att svimma under tyngden. Gudvetvadhanvar-personen fortsätter sin monolog och en kokosnöt och en machete ligger bakom honom, kanske han kommer klyva första bästa gäst med den om vi närmar oss för mycket i vår jakt på bästa kameravinkel? Eller kanske vi bara får en kokosnöt i skallen. Ljus tänds, rökelse blossar och klockan är bara halv tolv på dagen.

Ett riktigt singalesiskt bröllop är nämligen inte time'at enligt gästernas möjlighet att resa över halva jordklotet eller enligt passande flygtider, utan är helt och hållet styrt av den lokala horoskopens kalender och följaktligen blir allting noggrant bestämt enligt den. Bland annat måste brudgummen och hans fellow fyra pumpkin-bestmen lämna huset 06:18 samma morgon för att ta sig till bröllopet. Detta kan vara en bra tid om man skall färdas hela vägen på en elefant, men nu fanns det de facto en bil och därmed hade de istället bara gått över tröskeln ut ur teaestate-huset för att hedra stjärnorna, för att sedan returnera och äta frukost i lugn och ro. Dock måste tillstås att de verkligen anlände sista biten med elefant och traditionella Kandy dancers till bröllopslokalen. I detta fall flankerade av mängder soldater, inte för att de var oroliga för deras säkerhet, mera för att world cup i cricket spelas här och Australiens cricket team bor på samma hotell.

Tillbaka till bröllopsceremonin, det ges pengar till offergåva (vilket den inhyrda lokala fotografen får gräva fram, eftersom alla andra är i högtidsdräkt och inte har pengar instuckna i sina saris), bröllopstårta skärs, palmlöv bärs av och an, små barn somnar eller börja dansa, gästerna fortsätter mingla. Och sen mittiallt är det över. Man och hustru. Lång lång lunch i skuggan av stora vita böljande tältdukar, fantastisk rice and curry, champagne och många internationella nya kontakter knyts. Flaggorna vajar i vinden nedanför vid Mahaweli floden och tiden flyger lika snabbt som floden forsar fram.

16:18 sharp är det dags för brudparet att ge sig av. Elefanten står parkerad utanför hotellet och efter ett antal försök sitter dom tryggt där uppe på ryggen och strålar av lycka. Scene, cut, and it's a wrap. Brudparet rider iväg i solnedgången. Eller nästan solnedgången, den kunde tyvärr inte påverkas av den lankesiska astrologiska kalendern.

Äkta kärlek finns på Sri Lanka.

---
Posted from my iPhone

Hjältens återkomst

Jag inser från tidigare mina tidigare blogposts med iaktagelser och reseskildringar att jag nog måste uppfattas som extremt feg. Eftersom jag ser mig själv som en ganska stursk och cool person så bestämmer jag mig för att råda bot på detta och tysta ner möjliga belackare genom att go crocodile hunting. Eller kanske crocodile sighting är ett bättre ord. Tar det närmaste jag kan hitta till likhet med en Crocodile Dundee huvudbonad och sätter mig i det öppna biblioteket. Ganska tryggt byggt ca en meter över vattnet. Hur lång är en mash krokodil? Läser i naturboken som inte nämner något som helst om längden på krokodilerna, men nog nämner att de inte alls är lika farliga som deras saltvattenkrokodilkusiner. Ligger dom med öppen mun så är det mest för att dom försöker svalka sig. (yeah sure...) hur det än må vara så äter dom tydligen mest fisk. Framom turister alltså.

Så jag beställer in en stor portion sashimi utan wasabi och inväntar krokodilerna. Här sitter sannerligen ingen fegis. Kommer en krokodil simmandes så skall jag minsann ha ett foto av den rackaren till bloggen, må den då ha öppen mun fylld med japansk fisk eller inte, nu vill jag vara häftig igen!


---
Posted from my iPhone

Kvinnorna på Sigiryia

Morgongymnastiken idag bestod av 1202 trappsteg längs med trappor som varierade mellan 2500 år gamla marmortrappsteg, 1500 år gamla granitsteg och the occasional brittiska spiraltrappa från 1939 recyklad från Covent Garden tube station. Mellan varven på spiraltrapporna och trapporna som ringlade längs väggarna på, Sigiriya, detta helt ofattbara world heritage site påmindes jag om mitt kontrollbehov. Höjdskräck är en sak, men kontrollbehov en annan. Benen blev bara gelé när jag kände de rostiga trappstegen kränga under mig, endast fastspända med några bultar och vajrar från andra världskrigets överskottslager. Jag formligen låg som en ödla mot klippväggen och bad till Gud och Buddha och vem som helst i övervåningen om att ge mig tillbaka känseln i benen och inte låta mig dö genom att falla hundratals meter ner i en djungel.

På vissa ställen kan man vila i skuggan i små urgröpta grottor och beskåda de fantastiska väggmålningarna av kungens 500 konkubiner, varav tyvärr bara 18 finns kvar i sin helhet. Diverse munkar har senaste tusenfemhundra åren målat över kvinnorna eftersom det tydligen störde deras koncentration vid bön och meditation.

Väl framme högst uppe, med normala ben och livet i behåll kände man sig ganska mäktig. Att hitta stora simbassänger uppe på detta omöjliga bygge och se utsikten, var väl värt den stora ansträngningen. 32 grader i skuggan trots att det fortfarande var bara tidig morgon. En ganska så blöt heltäckande klädsel för att på något sätt hedra den lokala kulturen kändes en aningen överdriven med tanke på alla nakna kvinnor på vägen och berättelser om deras simuppvisningar i de enorma olympisk storleks bassängerna.





Men där står jag! Svettig, stolt och har precis high five'at guiden som berömde mig så mycket så jag gissade att han blivit mutad till det, eller för att han inte ville avslöja att nedklättringen gick för ännu värre trappor på utsidan om skräcktrapporna.

Då flåsar det förbi mig två finnar i 70-års åldern som nog druckit en och annan Koff- eller Olviöl för mycket i sitt liv. Sammanlagt nästan 300 kg urgiska kroppshyddor flåsar men ser påtagligt obemärkta ut av det som jag redan i mitt stilla sinne börjat kalla ett hjältedåd och heroisk klättring. Mest kände jag för att kasta mig ner för klippan och landa i vallgraven med krokodilerna.

Som en slagen hjälte tvingades jag sedan av den uppmuntrande guiden ta mig ner. Gjorde som man säger åt barn "rumpan före i trappan" och kröp baklänges ned med stängda ögon. Då jag ibland i en kurva måste öppna ögonen så såg jag pigga engelska pensionärer strutta uppåt i innerfilen, till synes totalt opåverkade av den skrangliga brittiska självmordstrappan, värmen eller höjden.

That's British steel for you dear. Om jag bara vore en äkta finne eller en stolt britt, eller ens en halvnaken singalesisk kvinna i en trygg sval grotta.



---
Posted from my iPhone

Wild life survival!

I en underbar villa nära Sigiriya läser jag instruktioner om lokalt djurliv.

Spring som fan om du möter en vild elefant som ser sur ut. Låt bli att göra getingarna sura. Ser du en krokodil så meddela genast naturspecialisten eftersom dessa (krokodilerna, inte naturspecialisterna) är tämligen ovanliga och då kan flera bli varnade. OBS inte varnade för fara utan varnade i positiv bemärkelse, så att dom kan ta fram kamera och fota krokodilerna.

Yeah sure. Självklart skall jag vid möte med krokodil artigt buga och be herr soon-to-be-Gucci-handväska att vänta snällt i snyggaste modell posen så att han kan bli fotograferad.

Vattenbuffalos behöver man inte bry sig om ifall de inte blir törstiga och försöker dricka ur poolen. Och ormarna är inte så farliga om inte....

Wait CUT CUT CUT!!!!! vilka ormar snackar vi om? Jag hatar ormar. Vill inte ha ormar i paradiset. Vill gömma mig under sängen, men inser att ormarna kanske gömmer sig under sängen och tvingar mig därför att läsa vidare.

Väldigt stolt berättar dom att det bara finns tre giftiga ormar just här. Vad betyder just här? Just här under min säng? Eller just här i området om, låt oss säga ca tusen kilometer i radie? Inklusive ett ormreservat var dom tre ormarna har egna sängar att ligga under. Och menar dom alltså bara tre ormar eller bara tre arter?

Usch, måste läsa vidare.

Ja det är som jag befarade, tre arter. Tre giftiga arter. I ett område lite större än min säng. Men look at the bright side, det är bara tre arter av NITTIOSEX ormarter på Sri Lanka.

Jag ger upp. De kan få behålla sängen. Jag står kvar i poolen och vägrar flytta mig, utgår från att kobran inte kan simma. Strunt det samma om det kommer en vattenbuffel. Jag är på 80-tals party. Sover i vattensäng.


---
Posted from my iPhone

Thalagoya tunga och den fega kommunikatören

Läste i Michael Ondaatjes bok "Running in the family" om intressanta djur och kräk på Sri Lanka. Både fyrbenta, tvåbenta och de som jag inte ens klarar av att tänka på, dvs de som inte alls har ben utan bara krälar. Thalagoya hamnar i någon egen kategori, den krälar fram på fyra ben och har ett extremt giftigt bett, ja åtminstone om du är en mindre varelse än en halv meter i diameter. En hundraåttiotvåcentimeter lång finlandssvenska behöver nog inte vara alltför rädd. Ändå är jag lite rädd när jag skall krypa fram till stängslet och försöka ta en bild av thalagoyan som ligger blickstilla på andra sidan. Densammas ögon blinkar ilsket och skjuter små pilar av syra blickar på mig. Jag kan riktigt känna hur det skulle svida att bli träffad av densammas vidriga långa giftiga tunga.

Hur långt sträcker sig tungan? Hur lång zoom har jag på kameran? Hur nära vågar jag smyga? Kommer han igenom stängslet om han vill?

I min lilla Sri Lanka bibel "Running in the family" har herr Ondaatje beskrivit hur man traditionellt trodde att en thalagoyas tunga kunde ge barn en oändlig talang i språk och kommunikation ifall en sådan tunga åts rå som liten.

Jag möter stint thalagoyans ilskna blick och dare honom att sticka ut tungan mot mig. Försöker telepatiskt överföra åt honom informationen om att dylik övning skulle kosta honom hans jaktredskap nummer ett, dvs tungan. Fröken Catani skulle nämligen omedelbart hugga av den och äta den till frukost och sedan trallande och extremt vältaligt glida genom livet i kommunikationens fast lane.

I dare you!

Thalagoyan är inte utan orsak lätt fruktad. Han sticker ut tungan och jag formligen flyger fem meter bakåt till tryggheten.

Vem vill egentligen vara vältalig? Inte en fegis som jag i varje fall.


---
Posted from my iPhone

First class train in Sri Lanka

Traskar glatt fram till den vänstra biljettluckan

- could I have a first class ticket to Galle please?
- sorry mam, no first class
- oh, but it says first class here
- no that's only the Kandy to Nuwara Elyia train

Vi befinner oss ca 5 timmar från båda orterna

- oooooohkeyyyy, just a ticket to Galle then please.
- next counter please, mam

Skyfflar mig en meter mot höger. Mannen bakom gallret gör det samma

- Good morning mam, How can I help you?

Men herregud? Ser alla europeer verkligen så likadanna ut???

- yes Good morning, can I please just pay for a ticket to Galle?
- Galle madam, yes certainly, second or third class?
- ööh, second please
- no problem mam, next counter please

Med extrem entusiasm flyttar sig gubben bakom gallret tillbaka mot vänster.

- Good morning mam, How can I help you?

Skämtar han med mig? Ser inget nedlåtande småleende, bara det normala vackra leende man möts av från alla lankeser. Biter alltså ihop, ler tillbaka

- yes good morning sir, I would, if it's possible, buy a second class ticket to Galle. Not via Kandy, Jaffna, Dambulla or anywhere else. Directly to Galle. Second Class please.
- you want to go to Kandy mam?
- no, no just joking. Please a ticket to Galle.
- second or first class mam?
- I thought you didn't have first class!!!!!
- yes mam we certainly have. From Kandy to Nuwara Eliya
- but I'm nowhere near Kandy or Nuwara Eliya, I'm far far away on the cost. I just want a second class ticket to Galle!!!!! Please!!!!
- yes madam, 100 rupees.

Utmattad

- thank you! When is the train leaving please?
- maybe ten, maybe eleven, not so sure
- ouh.... What's the time now please?
- there's a clock just above you mam.

Den klockan visar kvart, tio och fem minuter före tre....


---
Posted from my iPhone

Lyckan är min! Twice!

Man får önska sig lycka om man släpper ut en sköldpaddababys i havet.

Idag har jag double whammy.

---
Posted from my iPhone

En egen villa i Bentota - The Villa

Min tur fortsätter, pga olika omständigheter så kommer mitt nya favorithotell The Villa att vara väldigt privat i några dagar. Nu undrar jag bara hur jag kunde trolla fram ett eget tåg också för dagstripp till Galle.

Abrakadabra!

---
Posted from my iPhone

King Coctail

Saknar min favorit dryck King Coconut. Undrar om man kan blanda den med champagne? Måste tydligen ta reda på det på plats och ställe.

---
Posted from my iPhone

Lyxvardag

En helt normal onsdagkväll. Kaviar och... Ja kaviar. Eller egentligen inte den där fiskdoftande kaviaren. Men visst låter det mycket coolare att jag skulle sitta ensam hemma en onsdagkväll och äta äkta rysk eller iransk kaviar, än att berätta att jag sitter ensam hemma och stuff myself med choklad och decaf kaffe.

Men chokladkaviar med silversked ger åtminstone en känsla av lyx. I love it!

Inhibera eller hibernera med framgång?

Jag använder ofta ordet "inhibera" utan att tänka på det. Jag inhiberar luncher, middagar och jag ber om ursäkt för inhiberade möten. Nöden har i bland ingen lag. Fick idag mail av en väninna som undrar vad ordet "inhibera" betyder. Nu blev jag orolig, jag har användt ordet i tio år i Sverige utan att ens tänka på om det är ett 2000-tals ord eller kanhända en kvarleva från finlandssvenskans storhetstid. Svar: det är en kvarleva från 1700-talet.

Min väninna undrade om jag kanske egentligen menade "hibernera". Nej det menade jag inte. Det finns ingen framgång i denna klumpighet. Tanken var inte att ta överhanden. (föregående var ordlekar från variationer på "hibernera", inte alltså åsikter). Vid snabb googlesökning inser jag att den första svenska (obs inte finlandssvenska) artikeln där ordet "inhibera" de facto används i text, finns på Google reslutat sidan fyra och låter som föjer:

Med PCR-teknik amplifieras specifika nukleinsyrafragment (DNA-fragment). DNA-polymeraset kan dock inhiberas av olika faktorer, exempelvis hemoglobin och proteinkomplex som kan finnas i de kliniska provmaterialen.

Jamen det säger väl allt? Inhibera är ett helt normalt ord användt i helt normalt talspråk.... NOT


PS. Bilden ovan kommer upp på Google sökord "hibernera"

Mina underbara (kriminella) vänner

För det första vill jag säga att jag har skriftligt godkännande på att lägga upp denna bild.

För det andra vill jag bara berätta att jag har världens roligaste vänner. I kväll har varit ett maratonlopp i telefondialog. Först ringde Hollywood-C och löste lifvets gåtor, sedan ringde äldsta väninnan och berättade att hon läser min blogg trots att hon inte kan använda det där som heter dator eller data eller ADB, men Facebook det kommer hon inte gå med i (kan någon upplysa henne om Twitter?). Och på tal om Facebook, där hittar jag bilden ovan (utan censurerad registreringsplåt) med kommentaren: "Skall jag erkänna?". De flesta av de tiotal kommentarerna låter ungefär så här: "aldrig", "erkänn inte!" "aldrig i livet" Emedan min kriminella väns, mycket mindre kriminella fru kommenterar: "älskling, nej du kan inte beskylla din kompis xxx, ni är inte enäggstvillingar direkt. Men, ett försök kan ju inte kosta mer än några hundra tusen i juristarvoden." Jag hoppas att han erkänner. Annars kanske frun ruttnar och lägger juristarvodet annanstans. Fast å'andra sidan that would never happen. Detta är familjen som grälar offentligt och så frågar mannen högt och ljudligt, men väldigt vekt, om frun snälla kan öppna dörren i negligé i morgon också och låtsas att han är rörmokaren (och nej det hade jag nog inte skriftligt godkännande att skriva)

Kvällen maratonsamtal slutade i varje fall med att min advokat och väninna Miranda från Sex and the City ringde.  Vi var rörande överens om att champagne smakar bäst en tisdag kväll och att denna tisdag preskriberas ur almanackan för att vi inte kunde fira den på tremanhand; Miranda från Sex and the City, jag och champagneflaskan - that is! (Kanske iklädda negligéer....)

Tro inte på allt du tänker? Och hundra nya vänner!

På Konsthallen Magasin 3 har de en ny utställning "Investigations of a Dog". Jag gillar verkligen Magasin 3, hela dispositionen av rummen för utställningarna, det mysiga cafét och den trevliga personalen. Som en väninna sade "här är det kul att hänga". Om hon syftar på coolt att hänga konstverk eller kul att hänga själv, eller med vänner, förtäljer inte historien. Själv har jag förärats ett fint turkost kort var det står 100 vänner. Det betyder att jag mittiallt blir väldans välbemött på muséer och om man läser det finstilta så betyder nog också att jag nu indirekt har hundra vänner och att de hoppas att jag snart skall skänka fantastiska konstverk, eller åtminstone testamentera en Koons hund eller dylikt vid min död. Måtte jag leva länge och hinna köpa en Koons hund innan jag blir upptäckt och utkastad ur gemenskapen.

Gladast idag blev jag dock inte av att titta på Koons utställda gris, utan av Lara Schnitgers roliga verk "Gridlock". Här trängdes one-liners som dröp av ironi, ilska och en smutta humor, allting i färgglada banderoll uppsättningar. Jag menar vem kan låta bli att dra på smilbanden när man läser: 
"My other Car is a Broom" 
"God is coming and is she pissed" 
"Keep your rosaries off my ovaries"
"Why can't I be rich instead of good-looking"  

Och till slut min favorit "Oh no, not another learning experience" 


---
Posted from my iPhone

Svensk midsommar i februari

Efter möte med hantverkarna som bor i min källare, så skall jag sitta hemma och skriva klart årsredovisning, power point, två artiklar, en pressrelease och lite annat smått och gott. Jag gillar att sitta hemma och skriva i köket. Jag har vacker utsikt, ingen talar i mitt öra, kaffet är perfekt och printern påminner inte om ett jätte monster som skriker ut skrivna orders om: fyll på papper, fel storlek på pappret, sväng på papper, hålade papper till vänster, fyll på papper igen, byt skrivarvätska, ta ut papper som fastnat i fack B76, fyll på papper har jag ju sagt!!! Nej, bara nöjet av att få använda min egen printer som fungerar felfritt är orsak nog att sitta hemma och skriva.

(Don't even get me started om att slippa kaffemackapären som blinkar digitala order åt mig: toem spillfatet, fyll pae boenaer, fyll pae vatten)

Det enda lilla problemet idag är att det är ungefär +16 grader i mitt kök. Lite så där som svensk midsommar. Det kan bero på att källartaket är nedrivet och isoleringen försvunnen, det kan bero på att elementet slutat fungera efter att hantevrkarna flyttade in, eller det kan bero på att det är  -16 grader ute. Jag har tänt värmeljus överallt och undrar om det vore brandfarligt att ställa dem på golvet i en ring runt fötterna för att få lite golvvärme. Fast det är klart, hantverkarna kunde ju få en smärre chock om dom kom in och såg mig inbäddad i två cashmere tröjor, en stor sjal över axlarna, en filt runt benen, yllesockor och sedan en ring med värmeljus runt fötterna. Skulle väl se ut som om jag hade någon konstig andlig seans iklädd svensk midsommar outfit.

Jag har därför kommit på att det bästa sättet att få upp värmen är att ta paus varje halvtimme och lägga mig på badrumsgolvet där golvvärmen står på fullt. När jag nu ändå är där så kan jag ju lika gärna börja sortera alla burkar i badrumsskåpen.

Vilken ypperlig strålande idé att sitta hemma och skriva idag!

---
Posted from my iPhone

All over the place

På min twitter profil står det under location: "all over the place". Klickar man på kartan så är det tydligen i Montana. Mitt i Montana. Bra att veta nästa gång Far frågar mig var jag är.




---
Posted from my iPhone

Gammelsmurf och min framtid

Ambitionen är att bli isprinsessa. Eller så var i varje fall min tanke lördag morgon då långfärdskridsko pjäxor inhandlades på min hatbutik nummer ett Alewalds. Sen stod jag först på Brunnsviken och beundrade en annan prinsessas framsteg på skridskor tillsammans med någon som bytt galoscherna mot mera passande skodon, och senare upprepades samma på en isbana på Öfvre. På kvällen skulle mina nya pjäxor installeras på skridskobetten från 1990. Lyckades inte. Ny tur till Alewalds på söndag. Nehej gammaldags bett som håller fast hälen finnes icke och undertecknad isprinsessa in making vågar sig inte på moderniteter. Pjäxor återlämnades och drömmar krasades. Alltså blev det en tur till Östermalms IP var jag än en gång fick halka fram utan skridskor allt emedan Cirkusprinssesan avancerade i skridskoåkning och nästan gjorde piruetter med saltomortaler (åtminstone halv volter med landning på rumpan). Då lyckades GaloschGubben ragga upp en stackars man med gammaldags skridskobett, med påföljd att de samma blev uppköpta för en facibel andrahandskostnad. Lycklig körde jag tillbaka till Alewalds och köpte andra gången under samma helg, samma pjäxor.

Nu jädrans! Nu har jag skridskobett anno 1990, pjäxor som passar och hittar jag bara en skiftnyckel storlek tio och en händig karl så kan jag snart susa fram över isen så som Gammelsmurfen i blått på bilden ovan.

Gammelsmurfen var för övrigt ca 95 år och hans enda care in the world var att rufsa om i det isiga skägget när han kom in i kurvan och saktade upp lite i sin hisnande fart. När jag är 95 så vill jag vara en Gammlesurf, strunt i om jag har skägg eller inte, så länge som jag får vara lika glad och pigg! Och kanske jag tills dess har lärt mig skrinna*


*Skrinna = framföra skridskor på hal is - finlandsvenska





---
Posted from my iPhone

Mysiga bilköer

Satt i entimmes bilköer idag, långt efter bilkö-tiden. Viss tröst var det vackra vinterlandskapet som tog bort fokus från det faktum att klockan tickade i väg och jag riskerade att bli alvarligt försenad.Det är i sådana situationer som man inte får bli nervös och stressad och sucka åt andra bilister och oroa sig över att det går så långsamt och oftast börja snäsa i telefon och kanske i värsta fall visa internationella fingerhälsningar.

När jag då sitter där och intalar mig att vara lugn så kastar jag en blick genom backspegeln och ser rakt in i bilen bakom. Där sitter två damer och dricker kaffe och äter mazariner och ser ut som om de vore på vilket kafferep som helst. Huvudena gungar och dom skrattar och smackar med läpparna och torkar bort bakverksmulor från halsduken. Var väldigt väldigt väldigt nära att lägga i handbromsen på min bil, lämna den i mittenfilen och klämma in mig i deras baksäte för att joina deras mysiga stund. Troligen hade ett gäng sura BMW och Audi chaufförer kört om våra stillastående bilar och hött med näven och kanske t.o.m visat internationella fingerhälsningar. Men det hade jag inte brytt mig om alls.

Så skall man leva livet. Som damerna i lilla Mazdan i bilköerna. Dricka kaffe och njuta av en stunds samvaro. Och en mazarin förstås.


---
Posted from my iPhone

Nyckeln till Rom och romerska siffror

En helg i Rom har gett mig nyckeln till många väldigt trevliga händelser. Man kan sammanfatta det som följer:

I. Vädret är väldigt mycket bättre i mellersta Italien än i Stockholm i februari. Vi har haft 15 grader och sol medan vi hört skräckhistorier om minus 15 grader och snökaos i Stockholm

II. I Rom ser man vargar överallt, eller åtminstone en varg, Romulus och Remus uppföderska. Fick även rapport från snökaoset i Sverige var vännerna de små Lilla Hökarna sett en helt tvättäkta varg traskandes över tomten.

III. Tvättäkta kan man hitta i Rom. Tvättäkta affärer med små gulliga Farbröder som egentligen inte vill sälja något, men gärna pratar. Ibland. Inte alltid.

IV. Prata i övrigt. Det gör man hela tiden. Och råkar man traska in på Roms bästa vinaffär Achilli och berätta om sitt champagneintresse så kan det vara att man råkar hamna där varje eftermiddag och få fantastiskt introduktion i Italiensk högklassisk Spumantebonikultur av deras världsbästa sommelier Vera Russo.

V. Detta får ske max tre gånger under en tredagars vistelse, annars riskerar man ruinera sig då man upptäcker andra delikatesser i samma affär.

VI. Har man en brinnande önskan om att gå upp i vikt så är man i rätt stad, delikatesser finns nämligen överallt och speciellt duktiga är goda vännerna på att presentera dessa. Råkar dessutom vännerna ha världens mest gästvänliga hem och trevligaste inställning till gäster så har man verkligen fått sju rätt av sju möjliga, inklusive sjurättersmiddagar. Vilket för oss vidare till siffran sju

VII. Roms sju kullar Aventinen, Capitolium, Caelius, Palatinen, Esquilinen, Quirinale och Viminalen anses vara vackrast vid solnedgången. Vi såg dem dock bara från den fantastiska takterrassen och även på andra sidan gatan.

VIII. Skall man korsa gatan. så skall detta ske i sällskap med Världsfreds-Vännen. Hon traskar nämligen rakt ut i trafiken vid Piazza Venezias fyr-filiga rondell och sträcker resolut ut handen i en stopp gest. Övriga turister, så som undertecknad, står snopet kvar vid trottoarkanten och undrar om hon har en dödslängtan.


VIII. Vilket Världsfreds-Vännen absolut inte har. Hon planerar nästa skede i livet redan nu. Det går ut på att sitta på en terrass i Toscana i en galen violett hatt och låtsas vara en prillig tant. Kommer inte fungera. Däremot lyckas hon med att stanna upp hela Roms trafik genom sitt modiga sätt.

IX. Attraversiamo heter det att korsa en väg på italienska.

X. Det lärde jag mig från Eat, Pray, Love -boken, som för övrigt är mycket bättre som bok än som film.

Precis liksom Rom är mycket bättre i verkliga livet än på film, vilket inte hindrar mig från att nu vilja se filmen Roman Holiday med Audrey Hepburn.



---
Posted from my iPhone

Flat mates

Financial Times bilaga How to spend it - som jag förövrigt tycker att är ganska bisarr men det kan bero på att jag inte hör till målgruppen eftersom jag varken är Ryss, nyrik, svinrik eller ens i närheten av det - uppmanar idag till att spendera pengar på färgglada herrskor i prisklassen £500. Eftersom jag precis sett mycket häftigare dito i Rom, handgjorda och utan flashiga märken och till mycket facilare priser, så är jag måttligt imponerad.

Eller vad tycker ni om dessa italienare nedan? Visst kunde de grön-gula matcha Carl Bildts blazer med rått-motivet?






För övrigt skulle ägaren till affären idag flyga till Moskva för att ekipera ny- & svinrika ryssar.

 Jag kanske borde tona ner min kritik




---
Posted from my iPhone

Kosmonaut, kosmopolit och konstiga djur

Jag brukar återupprepa min förtjusning över att Axess alltid har teman som passar mitt sinne. Eller inte absolut alltid, någon gång har det gått fel också.  Men detta nummer är helt on track, tema: kosmopoliter. Väldigt intressanta artiklar och en strålande ledare skriven av Johan Lundberg.

Jag kom även att tänka på ett av mina första visitkort, det var en orgie i färger, långt långt före de färgglada digitaltryckta visitkortens tidevarv och kostade på den tiden ca 20 kronor per visitkort. Jag hade överträffat mig själv i kreativitet och gett mig titeln Image Manipulator med en totalt space'ad design på kortet var jag även smugit in orden "wannabe kosmonaut" i designen. Till posteljonens förtret hade jag dessutom anglofierat min adress till High Hill Street från det mera svenska Högbergsgatan eller finska Korkeavuorenkatu.

Men posteljonen blev med tiden van med det mesta vad gällde mig och adresser. Något år senare var min väninna Veterinären i Malaysien på Elephant Trans-location, eller kanske var det då hon var i Kruger Park på Artificial Insemination of Hippopotamus, minns inte så noga - på den tiden for och flängde hon runt exotiska ställen i världen där det fanns djur i behov av de mest förundransvärda behandlingarna. Jag menar "Artificial Insemination of Hippopotamus", vilken veterinär - eller flodhäst heller för den delen - anmäler sig frivilligt till det? Och hur fungerar det egentligen? Jag frågade aldrig för då hade det bara kommit en lång litania med utlagda extremt detaljerade förklaringar. Hur som haver, posteljonen var van vid mina konstiga adresser och således kom till slut Veterinärens kort, med motiv av konstigt stort djur i land nära ekvatorn, fram till mig. Trots att det var adresserat till: "Sonja Catani, Bor vid caféet med de jätte stora örfilarna* och har en Dalmatiner valp, Södra Helsingfors, Finland".

Så nu skall jag återuppta min gamla dröm om att vara kosmonaut och flyga över månen. Först läser jag Axess temanummer och undrar över vad som hände med elefanterna i Malaysien, blev även de kosmopoliter efter sin trans-location. 



Och för er som mot för modan undrar över ordet *örfilar så är det finlandssvenska för kanelbullar.

---
Posted from my iPhone