Min gästblogg på #taggadforlivet

Blev tillfrågad att gästblogga på #taggadforlivet som är en del i ett projekt som fem studenter på från Linnéuniversitetet i Växjö driver. Deras syfte är att behandla ämnet digitala fotspår ur olika perspektiv, och visa på hur dessa kan användas i både positiv och negativ bemärkelse. I synnerhet vänder de sig till föräldrar, med barn i den ålder där det har börjat bli aktuellt att närvara i sociala medier och Internet. I allmänhet riktar sig sidan dock till alla som är och kan tänkas vara intresserade av ämnet.

Jag önskar dem all framgång och nedan ser ni mitt bidrag till bloggen. Snart kan ni läsa mera om deras projekt här: http://www.taggadforlivet.se/

Taggade barn

by Gästbloggare

När jag blev ombedd att skriva ett gäst blogginlägg här på #taggadförlivet så gick hjärnan genast in i primära vanors tankebanor – dvs. att skriva om hur fasanfullt det är med föräldrar som kastar ut sina barn i cyber rymden utan att först be om lov. Jag ser ju dem överallt:
FaceBook: Anna har bakat en kladdkaka i sandlådan idag
Instagram: Petter åker pulka i Humlegården i nya blåa byxorna
Twitter: Min lilla Pernilla har precis tagit sitt första steg

Inte för att tala om alla forum och bloggar som formligen väller över av baby- och småbarnshistorier som jag är totalt ointresserad av. För mig finns det inget mervärde i att veta vilken färgs utebyxor någon annans unge har, eller vilka kakor de bakar. Så kanske dessa digitala fotspår egentligen är precis just så ointressanta som det tvåtusenåttionionde fotspåret som lilla Twitter-babysen tagit. Lösryckta ett och ett är både stegen och inläggen totalt ointressanta. Men ponera att den twittrande mamman väljer att ge ut mera känslig information senare, berättar t.ex. om dotterns kamp mot sjukdom eller problem i skolan. För här kommer problemet, alla digitala avtryck bildar ett spår och ett mönster och det kommer vara det som är tungt att leva med när lilla Anna blivit 15 och hon ser sitt liv spelas upp på Google som en dålig technicolor film regisserad av den kommunikativa mamman. Jag menar missförstå mig rätt, jag älskar min mamma, men jag vill ju inte att hon skall regissera min livsbiografi eller berätta min barndoms story för alla.

Därför skall jag inte i den här bloggposten förfasas över vad föräldrar utsätter sina barn för, för det är faktiskt var och ens eget beslut. Föräldrar tar sådana beslut, både dåliga och bra – vare sig det gäller närvaro på internet, skolval, kosthållning, nattningstider eller klädval för barnen.

Vad jag dock kan berätta, är om min egen strategi för barn i min närvaro och hur jag omtalar dem på internet.

Min strategi är nämligen väldigt enkel. Den lyder så här: —————-. Ja, just det, den är osynlig. Min strategi är att barn skall få vara osynliga tills de väljer att träda fram själva och ge den bilden de själva vill förmedla. Jag brukar ibland jämföra det med en ganska vanlig strategi som adoptivföräldrar adapterar, de berättar ingenting till utomstående om sina barns historik före barnen kom till sin familj. De väljer att vänta tills barnen är gamla nog att förstå sin egen bakgrund och sedan själva kunna välja vad de vill berätta för vänner, grannar, fröknar, kusiner och hon trevliga tjejen i Konsums kassa. På samma sätt kan man göra med barns identitet på internet. Låt dem få välja sin egen väg och berätta vad de vill. Tids nog kommer de ändå kasta sig ut på FaceBook, Twitter eller vad som nu råkar vara aktuellt just då och kräkas ut sin ilska eller sprudla över av glädje för vardagliga händelser i deras liv – utan att förknippas med de där blåa gallonbyxorna anno 2012.
Problematiken i denna strategi är ju att vi föräldrar hela tiden fram tills det måste censurera våra vänner. Be dem radera på Twitter om de skrivit om dina barn. Ta bort deras kommentarer på din FaceBook wall när de med idiotens envishet fortsätter posta frågor som ”hur mår lilla Pontus nu då efter sin maginfluensa?”. Lilla Pontus vill faktiskt inte att mamma berättar för hela världen om hans magsjuka!

För att preventivt säkra internet territoriet för barn är det dock en bra idé att köpa barnets egen namndomän.se och .com samt registrera barnets namn på Twitter, Tumblr., Soup, Pinterest, Blogspot, WordPress, Google+ osv allteftersom nya populära domäner kommer. Då har barnet i varje fall en digital ram att börja fylla med information när tiden är mogen för det.
Skulle olyckan vara framme så kan dessutom dessa preventiva åtgärder visa sig vara väldigt lönsamma då de underlättar för en snabb och effektiv krishantering. Tänk er t.ex. att barnet har en genomrutten unge i klassen som har tillgång till internet och hänger ut det snälla rara barnet i en ofördelaktig text – då aktiverar man bara illa kvickt alla starka domäner och tar tillbaka kontrollen över identiteten.

Vill man dessutom ge sitt barn en riktigt fin 15-års present så tycker jag att man förutom att skriva över rättigheten för alla domäner, även skall ge en bra handbok till internet följt av en kommunikationsplan som inkluderar sekretesspolicy, insider loggbok, förslag på grafiska profiler och kalendarium. Men det är kanske bara jag som tycker så. Min lilla Kalle i sina fina gula gummistövlar skall ju bli världsmästare på att kommunicera digitalt och bli förste nobelpristagare i ämnet digitalium ;)

Texten är skriven av Sonja Catani, mest känd som sonjacatani på internet. Kalle har inte gett sitt godkännande till att bli omnämnd som förhandstippad nobelpristagare år 2020.

Jag älskar att söka jobb!

Knappt har jag hunnit bestämma mig för att rätta till alla rutiner och gå från att vara konsult till att bli anställd – postar en liten short story i ämnet, twittrar, FaceBookar, pratar och beter mig som vanligt med andra ord - och vipps börjar det hända roligheter. Det här är genuint det mest jippo-betonade jag gjort sedan jag besökte Euro Disney under hösten. Men mycket trevligare. Jag slipper köerna och franska lite småskrämmande Le Musse Pigg, kan bara luta mig tillbaka och enjoy the ride. Inom ett dygn har jag redan fått propåer om sju intressanta tjänster varav fem är superintressanta och två är überintressanta (eller trésintressanta kanske man skulle säga på en fransk theme park!).

Så nu skall jag sitta i min mysiga #SökerDrömJobb fun fair park och njuta av hur kul det är att söka jobb!!! Undrar om jag kan ha det som en hobby eller ett fritidsintresse i framtiden?

PS. den ur sammanhanget lite lösryckta bilden är lånad från denna roliga blogg.

#SökerDrömJobb och #fruktkorg

Efter fyra år som egenföretagare och konsult inser jag nu att jag saknar en fruktkorg! Alla mina nära, kära, älskade familjemedlemmar har äntligen rutiner och en fungerande vardag och därför vill jag börja jobba ”helt normalt” igen – med fruktkorg, underbara kollegor och världens bästa chef.

Jag tänker alltså söka anställning! Hejdå, konsultåren!

Lite mera om mig och varför man skall anställa mig!

Förutom att jag är snäll, lojal, glad, entusiasmerande, energisk, inspirationsgivande och aktiv, så är jag också extremt effektiv.

Gör mera snabbare och bättre!

Bäst fungerar jag som kommunikationschef, även om jag också är ruskigt duktig på att fickparkera och gärna skulle lära mig att köra truck. Jag är generalist med den tacksamma förmågan att snabbt lära mig det mesta om det bästa, men också färdig att testa mer än de flesta. Jag har lyckan att ha gener som hjälpt mig lösa Einsteins test som han påstod att 98% inte kunde lösa.
Einsteins omöjliga test är en kul manöver som kan utövas som hobby!

MEN i praktiken hjälper inga testsvar eller betyg – där ute i verkligheten skall man visa på resultat – kommunikationen är företagets verktyg att nå mål, ett stöd för säljkåren, ett måste för marknadsavdelningen, en push i rätt riktning för medarbetarna. Men främst finns kommunikationen där för att förmedla företagets vision, produkternas betydelse och tjänsternas inverkan på målgruppen – för att kommunicera med målgruppen och för att driva bolaget framåt. Man kommunicerar helt enkelt för ATT:
Ta reda på vad målgruppen vill ha – och sedan ge just det - till dem!

Nöjda kunder, glada investerare, trygga medarbetare – allt är sprunget ur kommunikation. Dessutom kan man ju på köpet förmedla ett budskap, ha en interaktion med media och bli ruskigt aktiv och bra i sociala medier.

Nå mål och sätt upp högre mål, genom lyckad kommunikation kan man alltid ta ett steg vidare och vidare och vidare!
Nu låter jag som en skojfrisk och pigg PT…

Men stanna upp ett tag, kanske jag kan vara just så inspirerande, strukturerad och kunnig som en PT, och lite mera därtill.
Eftersom jag är extremt seriös i allt jag gör så finner jag att humor är ett underbart balanserande personligt verktyg!

Have CV – will show

Har senaste 15 åren, förutom att ha jobbat brett som kommunikationschef och -konsult, skribent och med PR/IR, även hunnit med fruktkorg på både börsbolag och privata medelstora bolag.  Jag har skrivit över 3000 blogginlägg för 10-tal bolag, jag har spökskrivit bloggar och jag har twittrat runt 10.000 intressanta budskap för flertalet varumärken. På FaceBoook, Instagram, Tumblr, Soup, Pinterest och Google+ har jag loggat in med fler olika accounts än jag kan minnas, men alltjämt lämnat efter mig digitala fotspår som gett minst lika bra effekt som många av de otaliga pressreleaser, kvartalrapporter och Q&A’s jag skrivit. Eftersom jag inte bara skriver texter så lägger jag till listan några fler punkter, som tex att jag kreerar presentationer för allt från investerarseminarier till föredrag till produktlanseringar och roadshows.

Jag har gjort strategiska kommunikationsplaner som hjälpt många företag att hitta ut ur respektive corporate-dimma, jag har styrt upp praktiska socialamedier-strukturer och jag är van med att hantera mediaval och -budgeter. Jag älskar att göra krångliga processer enkla. Att analysera en hemsida och utmejsla ett korrekt språk är en vardagssyssla jag stortrivs med.

Och ja, jag skriver både på engelska och svenska. Electrolux använder mig till engelska releaser, medan t.ex. tidningen Connoisseur vill att jag skriver personporträtt på svenska.

Min repertoar är bred!

Som ni ser är min repertoar bred. Jag kan med fördel ändra mitt stilspråk och anser härmed att vi skall frångå den väldigt snabba och tillsynes moderna språkformen som undertecknad nyttjade tidigare i sin text. Således kan vi nu övergå i ett lugnare tempo och se över vad denna Sonja Catani, självutnämnd kommunikationsexpert, egentligen vill komma till tals med.

A little less conversation a litle more action please!

Kort och Gott: jag vill bara ha världens bästa chef, underbara kollegor, ett företag med produkter eller tjänster som triggar mig och självklart en F R U K T K O R G

Ni når mig här! Jag bjuder på lunchen!
sonja@sonjacatani.com
Twitter: sonjacatani


Och som alltid Sharing is Caring! Den som hjälper mig hitta mitt ideal jobb blir som tack självfallet bjuden på en fantastisk middag med de godaste champagnerna och vinerna samt går garanterat från bordet med ett stort leende åtnjutande hjältestatus i ett evigt glimmer av triumf av sällan tidigare skådat slag!

Gör mera – snabbare och bättre! Om jobb idag och förr i tiden

Mitt minne av min Far var att han alltid jobbade när jag var liten. Det här är säkert inte alls sant, men barns minnen är ju oftast ganska generaliserade – så där elsabeskowaktiga att alla vintrar var soliga med en meter snö på gården, somrarna var varma och precis lika soliga, under hösten fanns det endast vackra ek- och lönnblad som aldrig var blöta men nog vackert gula och orange och under våren sken självklart solen också och alla körsbärsträd blommade i en unison symfoni.

Så generalistiskt var också mitt minne av min Far, han satt alltid instängd i biblioteket och läste ”viktiga papper” och så knackade han på en räknemaskin, stor som fem iPads staplade på varandra, och ut rasslade en lång remsa papper med massor siffror på. Jag älskade den mackapären, brukade i smyg knacka ut långa matematiska formler som säkert fått Isaac Newton att skutta jämfota av lycka, iofs hade troligen de konstnärliga och kreativa långa pappersremsorna som med lite klipp-klipp-tejp-klister blev fina dekorationer också fått en och annan TV-inredare att jubla. Sen hade ju Far en gammal skrivmaskin, den var faktiskt uråldrig redan på 70-talet. En Underwood skrivmaskin, jag hackade fram bokstäver på den i en rasslande fart (mycket snabbare än jag idag skriver på en MacBook Air). Oftast hade jag inget papper i skrivmaskinen, för de var undangömda i en låst låda nederst i det gamla skrivbordet. Konstigt nog var många lådor låsta – kanske för att inte utsätta fler roliga manicker för min handfasta nyfikenhet. I brist på papper så såg spolen på Underwood skrivmaskinen ganska speciell ut (även här ett yeiy yeiy skrik från alla TV-inredare) det var liksom fem lager bokstäver på varandra, hela varvet runt. Läste man noggrant så stod det nog AAAAAGGGGGTTTTVVVVNNNNDDDDDRRRRRLLLLL Kanske ett extra D precis mitt i. Detta gjorde min Far rasande! Bläckbandet var nämligen dyyyyrt. Små barn skulle iiiinte leka med Fars skrivmaskin. Han förstod aldrig att det inte var en skrivmaskin, utan en hinderbana för små fingrar som skuttade mellan tangenterna (man fick inte slå ner för många samtidigt för då blev de till en outredbar klump), sedan gjorde man ny rad och fnittrade av glädje över ”pling” ljudet.

Förutom att jag nu totalt kom av mig i ämnet och tappade den ursprungliga tråden så fick jag en enorm längtan efter en gammal Underwood skrivmaskin. Det är en föga förhoppning om att få ärva den min Far skrev sina ”viktiga papper” på, den är nämligen fortfarande i flitigt bruk. Far skriver långa brev på den. Han vågar vägra dator, trots att jag försökt locka med möjligheten att skriva ut flera kopior av ett och samma brev om man har en dator. Det har han löst med att klämma in ett karbonpapper mellan de gulnade vattenstämplade strukturerade pappersarken. ”Bästa Dotter….”

För att återgå till ämnet och frågan jag funderar över: ”jobbade man mera förr i världen, eller jobbar man mera idag?”. Jag tror att man jobbar mycket mera idag. Tänk på alla mail och tänk på hur snabbt saker kan skrivas, räknas, utvärderas, kontrolleras, undertecknas, kommuniceras och levereras. Men inte bara det – tänk på tiden vi lägger ner på att göra det. Minst 10 timmar per dag, utspritt över dygnet. Hejdå 8 timmars arbetsdagar. Man kan gott och väl sitta på ett kontor i 6 timmar och fortfarande ha en 12 timmars arbetsdag. En halv timme på tåget på morgonen gå igenom mail och svara. Halva lunchtimmen kolla Twitter och sprida rätta budskapen. Tjugo minuter i bilkön se den där instruktionsfilmen på YouTube så är så viktig. Under barnets gymnastikföreställning läsa igenom senaste kontraktet som kommit in i mailen på iPadden. I kassakön på Konsum uppdatera tidrapporten i den nya Appen. På löpbandet snabb skanna alla senaste kommentarerna i viktigaste forumen. I badkaret på kvällen svara på alla kommentarer i olika forums trådar. Medan man lagar middagen vidarebefordrar man viktiga mail med kommentarer. Diska och läsa amerikanska morgontidningarna som precis kommit ut och sedan efter att man nattat passande barn, man, fru, sambo, särbo, delsbo, katt, hund eller hus-snigel så sätter man sig ner och jobbar ett par timmar till. Bara. För. Att. Man. Kan!

Ja vi jobbar mera idag än tidigare, min Far läste ändå inte viktiga papper medan han sprang maraton. Däremot gjorde han det på skolavslutningar varmed vi har en hög bilder av barn som inte ens gick i min klass (läs papper, titta upp, se intresserad ut, hoppas det är egen dotter på scen, fota, fortsätt läsa viktiga papper) Detta trots att varje kort på den tiden skulle planeras noga innan det togs för det var dyyyyyrt med kamerafilm och framkallning.

Idag kan vi alltså jobba mera, snabbare och billigare – digitalfoton kostar ju ingenting – så fire away där i skolans gymnastiksal, det gör inget fast du fotat femton främmande skolkamrater, så länge du fått med åtminstone en bild av ditt barn som Tant Sofia i Folk och Rövare i Kamomillastad (min till dags dato största insats på teaterscenen – icke dokumenterad)

Fly me to the moon!

Ser man på! En bild av mig flygandes på min kvast, lite käckt viftande med fötterna över de rokoko-mjuka molnen. Åh vad jag älskar påsken, man får äta massor med choklad och slipper bry sig om att leta parkeringsplatser eftersom man kan transportera sig med det mycket lättare parkerade fortskaffningsmedlet - kvasten.