Tänk om Manolo Blahnik är min pappa???

Jag sitter och skall skriva en offert till en, hoppeligen, ny kund. Ju mer jag predikar om vikten av digital identitet och google så inser jag att det finns en överhängande risk att min kära Far inte alls är min biologiska far. Jag tror att min mamma haft en affär med Manolo Blahnik!!! Inte för att jag överhuvudtaget skulle ha ärvt en genetisk fäbless för skor - utan för det kända taletsättet om skomakarens barn! Jag har ju totalt misshandlat mina egna internet domäner. Skäms Sonja!

Jag måste anställa någon som hanterar mina egna hemsidor!
(gärna någon som också är skomakare)
 
Exempel på dåliga hemsidor:
www.sonjacatani.com
www.sonjacatani.se
www.sonjacatani.n.nu
www.sonjacatani.me

Kamera-Lasse och "Du är googlad"

Så kom dagen för Dokument Inifrån’s “Du är googlad”. Det vore väl en underdrift att inte vilja leka Gert Fylking utanför Svenska Akademiens dörr och utropa ÄNTLIGEN. Inte för att det skulle ha varit tråkigt med jobbet bakom och till viss del framför kameran i dokumentären, men för att det pågått så länge och nu vill jag se slutresultatet och hur den mottas. Det har varit mycket ”förtvätt” redan, speciellt under veckan som gått då bla Alex Schulman valde att ta bort blogg posts han skrivit. Detta är fortfarande ganska små komponenter i helheten som dokumentären visar. Mycket fokus har det också varit på de duktiga experterna Nikke och Brit, vilket är jätte kul. Deras bloggar är fulla med bra inlägg om deras roller i dokumentären, viket säkert kommer vara extra intressant att läsa efter att man sett hela dokumentären och ser sambanden.

Men jag tror de som ställt upp i första delen av ”Du är googlad” Tina och Bengt kommer bli de riktiga vinnarna. Läs Tinas dotter Emmas fina bloggpost här, så får ni lite bakgrund. Bengt kommer ni älska bara för hans underbara skånska. Se förhandsklippet här.

För min egen del har det, förutom att ha varit en kul upplevelse att vara med i ett projekt som handlar om digitala identiter vilket jag brinner för, varit mest givande för att jag fått nya vänner på köpet. Johan Ripås (Johan Ripås med hela svenska folket imorgon) och hans härliga familj har blivit jätte goda vänner. Jag ser fram emot vår resa till Kenya för att snart träffa dem på nytt!

Så vad är nederlaget i det hela? Jo att den über-charmiga kamera Lasse inte började twittra eller blogga. Trots alla intervjuer han filmat, alla personer han träffat som mässar om nätnärvaro, så står han fast vid sitt beslut att ”det där med internet” inte är något för honom.

Kamera-Lasse! 
Kom på kaffe, lunch, drinks, middag, vadsomhelst – snart – så att jag får höra fler av dina roliga historier!

Bilden är stulen härifrån

Same procedure as last year? Same procedure as every year!

Det är nu det gäller. I år skall jag slå alla med häpnad och visa min gröna tumme, den gröna tummen som egentligen inte alls är grön utan närmare bestämt någon vacker nyans av rött. Röd som i färgen av delikata jordgubbar med namn som Elsanta eller Pegasus. Eller om vi nu skall vara helt ärliga så är min trädgårdstumme mitt i handen och färgen spelar ingen roll, för det mesta som rör framgångrikt trädgårdsarbete är mera fantasi än verklighet i mitt fall.

Tidigare år har jag utmärkt mig för att bl.a. ha det mest konstnärliga äppelträdet. Jag hade dissekerat det helt själv, utan någon som helst hjälp av grannen. Ni vet den grannen som har mängder vackra röda äpplen i augusti medan jag endast kan stoltsera med ett konstnärligt klippt äppelträd. Jordgubbar däremot har jag hur mycket som helst av, mängder, massor, kvantiteter, men de är av en konstig egen art som är vita till färgen (kanske dom heter fragaria albus på latin?). Röda jordgubbar ser jag aldrig röken av. Lösningen till mysteriet torde återfinnas i koppling till förklaringen om vart mina andra grannars blommor försvinner. Det finns nämligen en liten hortikulturell-terrorist inneboende hos mig. Hon är en tvärhand hög och älskar att plocka färgglada blommor och vita jordgubbar. Hon förstår inte skillnaden på mitt och ditt. Hon ser inte heller skillnaden på rött och vitt. Mina grannar är måttligt roade. Jag har ryggskott av att ducka bakom häcken för att undvika deras sura miner.

Jag bestämmer mig för att försöka mig på sallad istället eftersom det är ett känt faktum att inga barn äter sallad, inte ens under hot om att aldrig mera få omogna jordgubbar till efterrätt. På salladsfröpåsen står det nogranna instruktioner om att man skall gräva en ränna och plantera fröna med ett visst mellanrum, sticka ner dem i jorden, vattna före och efter och hjälp så mycket instruktioner jag tror visst jag tappade bort mig. Jag gör istället en liten snabb version som i korthet ser ut som följer; dra en ränna med fingret i jorden, gör en översvämning i den samma, häll ut alla salladsfrön i den och täck med jord, sätt dig på terrassen med ett glas champagne (gärna gjort på en blandning med övervägande pinot noir- och pinot meunier-druvor) och invänta stora vackra smakrika, ekologiska salladshuvuden till samtliga kommande sommarmiddagar. Efter tre veckor hade jag en liten rak skog av något som mest påminde om fyrklöver, likheten med salladsblad kunde inte ens den tvärhandhöga dottern se i sin fantasi, än mindre övertygas till att äta dem. Jag skickar i panik ett sms till Mor för att få råd. Hon replikerar snabbt med instruktioner om att vattna mycket (ny översvämning i rabatten) och att sedan lägga ett täcke över dem till natten. Sagt och gjort, salladsbädden sov gott i en vecka under ett dubbel duntäcke från Hästens.

Grannarna fick ryggskott för att de skrattade så att de vek sig dubbla bakom häcken. Den tvärhandhöga dottern fortsatt på diet av omogna jordgubbar och jag gav mig själv ett löfte om att nästa sommar, då skall jag i varje fall vara på grön kvist, eller så får jag väl istället trösta mig med fyrklöver, lycka och ett glas champagne på terrassen (väl gömd bakom häcken).

Same procedure as last year.....

Stegring, feber och resning - på finlandssvenska

På finlandssvenska kallas en lätt feber, dvs. ca 40 grader för kvinnor och ca 37 grader för män, för stegring. Det är alltså före man har orsak att börja klaga. Före man har orsak att sjukskriva sig och ligga i sängen och kallsvettas med hägringar och ropa efter blåbärssoppa eller i vissa fall hummersoppa.

Ordet stegring är ganska bra tycker jag, febern stegrar, det betyder inte att den går överstyr eller ens utvecklas till regelrätt feber, det är mera som en förvarning om att det nu lönar sig att äta extra mycket zink, echinaforce och spirulina för att undvika att bli sjuk. Lyckas man inte besegra stegringen så kommer febern, ca 41 grader för kvinnor och ca 37.1 grader för män. Blir man riktigt sjuk så är det hög feber, ca 42 grader för kvinnor och 37.2 för män.

Jag fick i varje fall sms i morse från en stackars Galoschgubbe som lidit hela natten av vad han kallade Resning. Ett försök att på finlandssvenska beklaga sig för en kroppstemperatur om 37 grader.

Tror jag….

Bästa sättet att ta hand om sin digitala identitet

Äh, strunta i allt jag sagt tidigare om att "Du är googlad" - nu har min vän Ray Dar rett ut begreppet! Du är egentligen "Go o' Glad"!

Lev efter den devisen, så blir livet så mycket trevligare!
(men glöm inte bort den digitala identiteten, vare sig den har jetlag eller inte, för go(o)glad är du ändå)

SVT gör reklam för digital identitet med jetlag – ”Du är Googlad”

Ja, jag vet att jag tjatar. Ja, jag kommer att fortsätta tjata! Jag vill verkligen att du som person eller företag skall fylla din digitala identitet med innehåll som speglar din personlighet. (Visst är jag familjär i mitt vokabulär som Du’ar företag – undrar vad min Far skulle säga?) Hur som helst, Du’ad eller inte, så är du googlad. Din digitala identitet är en högst aktuell fråga och den kommer inte bli mindre aktuell om du väljer att gömma dig i ett mörkt hörn av cyberspace och strunta i "allt det där med internet".

Som jag tidigare skrivit så sänder SVT’s Dokument Inifrån på torsdagen 22 mars klockan 20:00 dokumentären “Du är googlad”. Enligt deras sida så handlar det bl.a. om att: Johan Ripås gör ett test med sitt eget nätjag.

Eget nätjag?
Nätjag?
Seriously - Nätjag?
Är det det som händer om din digitala identitet har jetlag?

Möte på Harry Potter Labbet

Igår var jag på Hogwarts! Eller det nästbästa man kan komma till Hogwarts om man är en Muggler som jag tyvärr befarar att jag är, trots stark önskan om att inte var det. Åtminstone har jag inte ännu upptäckt att jag kunde vifta med en pinne och framkalla magiska bilder, trots idoga försök. Men efter mötet på Harry Potter Labbet (som för tillfället är arbetsnamnet jag dedikerat till min nya kund) så vet jag att detta är fullt möjligt! Det är helt magiskt, killarna är rena Harry Potter figurer med magic wands som gör intelligenta trollkonster.

Jag tror dom kan trolla vad som helst. Fatta att jag bara nämnde att jag önskade en App som visade i realtid var det finns lediga parkeringsplatser. ”Det kan vi fixa” svarar dom och frågar: ”vill du samtidigt se var parkeringsvakterna rör sig?”

Hockus Pockus fillijockus – jag har trollat fram världens coolaste kund och App!

Oinbjudna årliga besökare!

Varje år får jag besök, varje år är jag lika överrumplad och perplex och fattar ingenting före det är för sent att agera. Jag talar inte om oinbjudna släktingar en masse som parkerar sin hippie Volkswagen buss på tomten och dansar nakna i trädgården med blommor i håret till tonerna av Hair musikalens låtar. Dom är så välkomna så!

Nej, jag talar om de förbaskade allergenerna som kommer oinbjudna varje år och hur jag varje år står totalt handfallen och slår i FASS och undrar vad jag kan lida av för konstig sjukdom som ger symptom som en begynnande förkylning, utmattning eller nåt konstigt virus från Långtbortistan. Och så är det bara den där förbaskade allergin. Igen. I. År.

Dessutom en månad för tidigt i år. 

(och visst är Volkswagen ett ruskigt krångligt ord att skriva?)

Dam Suger - vi snackar recycling

Eftersom min dag gått ut på att tala, tänka, skriva om recycling (hur stavar man det på svenska?) och dammsugare (stavas det med två M?) så recyclar jag här en blogg-post som jag skrev på Fading Beauties blogg förra veckan.

Sharing is Caring!

Once in a blue moon - månadens fullmåne!

Igår skedde sånt som bara sker once in a full moon - och dessutom var det fullmåne. Jag skulle träffa Marta och bland annat gå igenom hur Fading Beauties kan börja använda FaceBook Pages och Instagram. För att vara effektiva skulle vi kombinera mötet med att träffa Susanne Beskow, den fantastiska designern bakom succé-märket Van Deurs. Vi ville träffas på ett ställe man blir glad av. Eftersom Gröna Lund är stängt och vi inte lyckades hyra en karusell på så kort varsel så tog vi det nästbästa alternativet - Café Albert på Birger Jarlsgatan. Inte för att cafét är den roligaste av lokaler - men för att man inte kan bli annat än happyhappy av att gå in där. Ägaren har nämligen det vackraste, varmaste och mest innerliga leendet någonsin skådat norr om ekvatorn. Han måste vara en genuint lycklig människa. Och sådant smittar av sig.

Alltså träffas vi på Café Albert och avnjuter ägarens vackra leende och varsin latte. Trådsmala Marta klämde i sig tre kanelbullar tror jag. Vi talade om roliga marknadskampanjer och om glamourfotograferingen denna lördag då några nya vackra modeller skall fotograferas av Henrik Halvarsson, iklädda Van Deurs fantastiska kreationer. Vi hann också tala om Martas performance En Dam Suger - och planera hur hon skall fä en Electrolux LUX I dammsugare till låns till detta. Det är ju faktiskt 100-års jubileum i år berättar jag lyckligt - dammsugarexpert som jag är!

Skulle ni ha sett oss där - tre coola tjejer med en medellängd om 180 centimeter och mängder av kreativa idéer och samanträffanden och roliga historier så skulle ni nog hålla med mig om att sådant bara kan ske once in a blue moon eller när det är fullmåne!

PS. Dammsugaren på bilden är inte en LUX I, men nog Electrolux (kommentar från dammsugarexperten....)

En resebyråreklam jag verkligen gillar!

Jag har en inbyggd aversion mot att resebyråreklamer antingen porträtterar 22 åringar som framgångsrika lyxresenärer, Mads Mikkelssen som småbarns pappa joggandes på stranden, Hollywood-hemmafru som vimsig resenär borttappad på andra sidan jordklotet, eller kladdiga ungar i Bamseklubb. Sånt biter inte på mig.

Reklamen ovan däremot! Jädrans vad snyggt - stilig, narturligt vacker äldre kvinna som sitter och vilar ut på stranden efter en tur på surfingbrädan. Hon är parant, vacker och ser avslappnat nöjd ut. SÅ vill jag se ut när jag åker på semester. Och skulle Mads Mikkelssen komma joggandes på stranden bakom mig så skulle jag självklart inte bli alltför ledsen.
- Posted using BlogPress from my iPhone

Mitt fantastiskt lyckade möte med personliga tränaren Rickard Löpare

Efter fyra år av inaktivitet och med en hägrande pilgrimsvandring framför mig, har jag tagit steget ur garderoben och krupit till tränings-korset. Ganska passande med att krypa till korset eftersom jag efter dagens session med PT’n Rickard Löpare inser att det är just det jag kommer att göra i Santiago de Compostela – krypa de sista milen till korset – ifall jag inte tar mig i kragen och bygger styrka. NU.

”Bygga styrka” är ett av Rickards mantra till mig. Stackars Rickard har nog upprepat det så många gånger i dag på förmiddagen att han kommer säga det högt i sömnen i sisådär en månad framöver. Om han alls lyckas sova, troligen kommer han ligga sömnlös och riva sig i det vackra röda håret och förbanna den kosmiska naturkatastrof som placerat detta hopplösa fall av klient hos just honom.

Ja, hur hamnade jag hos Rickard Löpare egentligen? Det är väldigt enkelt, rent elementärt (kära Watson). På Grand Hotells gym och spa Raison D’etre finns det ett antal personliga tränare, allihopa extremt proffsiga och synnerligen trevliga (jag tror dom får extra bonus för att dom är så otroligt trevliga! och får dom inte det så borde dom omedelbums med start fr.o.m. idag få det). För mig var valet alldeles förskräckligt enkelt, det är väl självklart att jag väljer någon som heter Löpare i efternamn då det är just löpning jag vill bli bra på. Elementärt, kära Löpare och löpande läsarvänner.

Men Rickard var inte helt med på min plan att vi träffas och så ger han mig några väl valda hemligheter som är lite så där som Frimurarnas välbevakade hemlighet som ingen annan än de som är invalda i trettonde rangen känner till, och så vipps kan jag springa hur länge som helst och gå ner ungefär 25 kg i vikt och vara super duktigt och vinna Stockholm Maraton och hoppa Pilgrimsresan fram på ett ben – baklänges. Döm om min förvåning – det finns inga sådana hemliga trix!!! Döm om Rickards förvåning – det finns faktiskt idioter som fortfarande tror att det finns sådana trix. Försynt och intelligent som han är så avledde han genast min uppmärksamhet för att avvärja ett publikt gråtanfall då jag skulle ha legat på löpbandet och sparkat med benen och slagit med armarna – vilket så här i efterhand slår mig att det kanske hade varit en bra styrketräning. För efter avledningsmanövern (som gick ut på att fråga mig trevliga frågor om vardagen och låta mig tala om mina egna favoritämnen som inte inbegrep träning) så smög han försiktigt in det som skulle visa sig bli ett mantra ”bygga styrka”.

Fast Forward här. Jag skäms så mycket över mitt beteende så jag kan knappast ens skriva ner det. Låt oss istället säga så här. Skulle Rickard Löpare skriva en blogg om hur det är att vara personligtränare så skulle där idag publiceras ett inlägg ungefär så här:

• Kära bloggen, idag hade jag den absolut mest konstiga klienten. Jag har aldrig påträffat något dylikt och jag hopas verkligen att vare sig jag eller någon annan personligtränare behöver det framgent heller. Hon ville ha hemliga knep för omöjliga mål. Hon hade noll incitament att göra något själv. Hon förstod sig inte överhuvudtaget på fördelarna med att ”bygga styrka” och hon han de mest konstiga hang-ups jag sett i hela min långa karriär. Bl.a. fick hon ångest av att göra fri-träning bland andra människor, hon kunde inte ändra tempo då hon hoppade hopprep, hon vägrade ställa sig på den halva pilatesbollen, hon tittade förnärmat på mig när jag bad henne träna balans, hon orkade inte göra 20 fällkniven övningar utan ruttnade efter 10 och vägrade helt enkelt ens försöka två till. Hon kunde inte skillnaden mellan höger och vänster och med jämna mellanrum frågade hon envist om det kanske ändå inte fanns någon välbevarad hemlighet som skulle göra så att hon utan minsta lilla ansträngning skulle kunna springa hur länge som helst och gå ner ungefär 25 kg i vikt och vara super duktigt och vinna Stockholm Maraton och hoppa någon fördömd Pilgrimsresa fram på ett ben – baklänges. Jag ger upp! Kanske jag skall tipsa henne om Frimurarna som fritidshobby istället?

Ni ser – jag var omöjlig och osamarbetsvillig och vidrig. Nu har jag dåligt samvete och dessutom kom jag på att jag ljög när han frågade om jag äter godis och jag helt sonika svarade nej. Hur kunde jag missa att nämna all lakrits jag smäller i mig. Fast jag trodde nog instinktivt att det inte räknas som godis eftersom den är ekologisk, inte innehåller vitt socker och dessutom har mängder fina fibrer i sig.

Jag kommer högst troligen få sparken. Jag kan nog avboka Pilgrimsresan och dra tillbaka min anmälan till Stockholm maratons första startgrupp tillsammans med alla kenyaner.

Nu skall jag lista ut hur jag kunde lura in mig hos Frimurarna, jag spionerar ju redan på dem. Kanske om jag berättar att jag hoppat baklänges på ett ben en pilgrimsresa så blir dom så imponerade så dom släpper in mig!

Ja – det gör jag!

Ego boost av mina vänner - saker jag inte ångrar när jag dör

Det finns ingenting som gör mig mera lycklig än när man blir överraskad och får ego-boost av vänner! Senaste dagarna har mina vänner överraskat mig med underbara roliga gester. Fick tex boken ovan i posten igår! Helt out of the blue. Ingen avsändare men en lapp med en signatur som är omöjlig att tyda. Förstod genast att omöjlig signatur = advokat eller läkare, alltså måste det vara Miranda Från Sex and the City. En gång för ca 4 år sedan skickade hon en bok till mig anonymt, då var det med titeln "He's just not that in to you". Jag gick runt och hade ont i magen i en vecka och trodde att det var någon av det fyra (!) männen jag dateade samtidigt som ville ge mig en anonym hint om att inte ringa på nytt.

I morse hittar jag i omvärldsbevakningen en tweet som innehåller mitt namn. Alltid oroväckande. Tänk om någon skrivit "@sonjacatani - He's just not that in to you!!!!". Men döm om min förvåning- det är från Mara d'or, vår nya matador på sociala medier, Marta som äger Fading Beauties. Tweeten lyder: "@fadingbeauties Somliga har små osynliga änglar som hjälper dem i det tysta. Min ängel är är lång vacker och högljudd. Sonja Catani heter hon"

Och för att vidare spinna på mitt ego-boost dygn det så har jag fått fantastiska förslag på titel jag skall använda. Här kommer förslagen:

- från Champagneconnoisseuren: DBVK (DigitalBetendeVetandeKvinna)

- från Mor ett långt svar som skulle kräva ett visitkort som var ca en A5:a stort, men i kort: en mång sysslare med bravur (mamma är också bra på s ä r s k r i v n i n g a r)

- från min reservmamma Kerstin: tusenkonstnär med socialkompetens

- från väninnna med vackra namnet: Mamma vinner! (fast det syftade nog på svaren ovan - tror jag...)

- från nästan-kusinen: Primusmotor-perpetuummobile!

- från Entreprenörshäxan: Optimaloptimist 

- från Ray Day: kommunikationsförädlare 

- cybervännen: problemlösarexpert
- Miranda från Sex and the City: President eller Persistent
- Mumin systern: fantastisk humor
- Norska väninnan: haha agree (tror inte att det var en titel utan mera att hon höll med Muminsystern)

Men vinnande bidraget måste ändå vara det som kom hela vägen från Kenya, från honom som inte använder alias, för han vill absolut inte vara anonym på nätet, Johan Ripås. Hans bidrag var kort och gott:
SONJA CATANI
sonjacatani
Med kommentaren: Lite andefattig titel, men kanske den enda som passar :)

Grattis Johan - du har precis vunnit en helkväll med champagne! Kommer leverera den personligen!

Slutligen - vad gäller Top 5 regrets of the dying, jag återkommer i ämnet!
Puss och Kram hela dan

- Posted using BlogPress from my iPhone

Vem är jag? Hjälp mig!

 

Har under natten fått en ny Twitter-följare. Någon som heter @sökmotorexpert. Hur cool är inte den titeln? Tittar närmare och ser att det är Googles Gudfar @nikkelin som blivit döpt till Sökmotorexpert av SVT när han medverkade i morgonsoffan och talade om Google och det som många ser som ett hot mot integriteten, dvs deras förmåga att fånga upp allt vi gör på nätet.

Nåja, det är en helt annan historia. Vad som slog mig var att jag också vill ha en titel! Utan en titel är jag en nobody – jag måste få en titel. Vet inte var jag får den eller vem som delar ut dem, förutom SVT’s morgonsoffa då förstås, men eftersom dom inte bjudit in mig så känns det som ett long shot. Långt skott. Så jag tänkte skjuta närmare, kanske ringa till Folkbokföringen eller PAR. Kanske Skatteverket delar ut titlar, på samma sätt som dom delar ut inbetalningskort hela tiden.

I brist på hjälp från myndigheterna så måste jag alltså be om hjälp av mina vänner. Jag måste ha en titel. Idag beskrivs jag på Twitter och Fading Beauties som ”Multitasking twittering word-loving sms wizard. Extremely social and out-going. Local Communications & Champagne Cork Collector Champion” men jag vill nog ha en lite kortare titel.

Så vad gör jag egentligen, förutom att vara en trollkarl på sms, en vissnande vackerskap och en champagnekork-samlare? Ja, jag skriver, jag hittar lösningar, jag entusiasmierar, jag ser helheter och slutresultat när andra tittar på detaljer, jag kan tugga tuggummi – köra bil – kolla mail – skicka pengar till Rådddjuret i New York – tala med dotter – twittra – Facebooka – Worfeuda och se SVT Play Rapport samtidigt under sträckan Djursholm-Stockholm, jag kan skriva ganska bra, jag är super bra på s ä r s k r i v n i n g a r, jag kan lura autocorrect och jag är en trogen vän, jag lagar världens godaste risotto och jag kan stavpromenera upp för Mördarbacken på landet utan att slinta på trädrötterna, jag är sjukt bra på att fickparkera min bil och jag kan backa med båten in i båthuset, jag kan sova tio timmar och fortfarande vara trött när jag vaknar och jag kan sova fyra timmar och vakna pigg, jag kan dansa på en bardisk i tiocentimeters klackar utan att ramla ner och jag är jätte bra på att föra samman folk och hjälpa vänner få jobb, jag är världsbäst på att starta upp projekt, jag är ännu bättre på att ge över projektet till nån annan efter uppstarten, jag är glad mest hela tiden och är jag sur så går det över på några minuter, jag är världens bästa mamma, en nöjaktig fru och en ypperlig svärdotter, jag är en pedant som hatar att städa och en stökig själ som gillar ordning och reda, jag är en grymt bra dels-bo och sär-bo – vilket säkert beror på att jag är så bra på s ä r s k r i v n i n g a r.

Men framförallt är jag jätte bra på kommunikation och att hitta lösningar.

Paradoxalt nog kommer jag just nu inte på en endaste en titel som jag kunde kommunicera. HJÄLP MIG! Kom med förslag!

Puss och Kram hela dan!