Du är Googlad – eller – du är vad du kommunicerar

SVT’s Dokument Inifrån sänder den 22 mars en spännande och högst aktuell dokumentär "Du är Googlad" som handlar om den digitala identiteten. Följ producenten Johan Ripås blogg som berättar mera om programmet och hur han tagit hjälp av Internets Gudfar Nikke Lindqvist för att se om han kan påverka sina egna google-resultat. Jag är själv med på några hörn i dokumentären. Mest viftar jag med händerna, men jag lyckas väl också kläcka ur mig något mer eller mindre underfundigt som handlar om kommunikation på nätet och hur man hanterar sin digitala identitet. Det räcker nämligen inte riktigt till att bara ”finnas” på nätet, man måste även fylla sin identitet. Precis som i vanliga livet måste man kommunicera. Internet är som ett cocktailparty – står du i ett hörn och pratar med dig själv så kommer du inte ha så förskräckligt roligt. Det handlar om vad du säger, till vem, när hur och varför.

Nedan är några av de sakerna som jag talade om med SVT och Johan Ripås.

Kontentan
En identitet är inte bara några få iaktagelser eller benämningar. Klassiska personlighetsprototyper finns inte mera i samhället, idag är vi bullbakande karriärsmän, kvinnliga rallychaufförer, ekologiska storstadsbor, it-nördiga bönder osv.

För att fylla den digitala identiteten krävs content – innehåll. Precis som ett företag bygger sitt varumärke utifrån att kommunicera både internt och externt sina kärnvärden, produktutveckling, framtid och vision, etiska regler, formspråk, ersättnings policyn osv så gör vi det också dagligen som personer och individer.

Den digitala identiteten är den som vi når ut med bredast och den är den som är mest kvantitativ och mest långlivad. Den är vårt bästa verktyg att kommunicera med en stor mängd människor som aktivt söker efter oss eller i misstag råkar snubbla över oss. Precis som ett stort mingel cocktail party. Hur man använder sin tid och sina kvalifikationer avgör man själv.

Men det kommer vara nästintill omöjligt att bara stå tyst i ett hörn och hoppas att ingen ser en eller hoppas att någon annan tar steget och aktivt kommer fram och talar till oss – eller talar snällt om oss. Om man inte tar ett aktivt val och engagerar sig, så riskerar man att någon annan viskar om en och säger något som man inte kan korrigera från sitt eget hörn längst bort i cyberspace’s mörkaste hål.

Det gäller att förekomma framom att förekommas! Spegla sin identitet och ge en sann bild av sig själv, eller om man så vill – ge den bilden man vill ge av sig själv. Jag förespråkar självklart att man bara kommunicerar sanningen, även om man inte måste ge ut allting.

Vem bör se Dokument Inifrån Du är Googlad den 22 mars och sedan två eller tre gånger till?
 

Alla! Men speciellt:

1. äldre personer som lutar sig tillbaka och säger ”det händer inte mig”! På Google är alla lika gamla. Det spelar ingen roll om man haft en karriär i trettio år. Google ser företrädesvis bara de sökresultat som är 5-6 år gamla. Att inte finnas på internet gör risken mycket större för att ett litet felsteg kan leda till ödesdigra sökresultat. Det spelar ingen roll om man varit perfekt i 30 år ifall en datanörd på 25 blir sur för att han vägras löneförhöjning, då kan han hänga ut veteranen på några minuter med påhittade sanningar som veteranen sällan helt kommer ifrån.

2. Personer med utsatta yrken. Googla tex på advokatnamn, de har oftast de sämsta google resultaten någonsin. Och det kan gott och väl påverka hur kommande klienter avgör vem de skall anlita.

3. Börs VDar och offentliga personer inom näringslivet. Genom egna insatser kan de ge ut sin mjukare bild utan att för den skull behöva fläka ut sig i Mama eller Papa tidningar med hela familjen. Att visa på vardagliga händelser är ofta väldigt avväpnande om ens offentliga bild annars tex är en av en finanshaj som bara styckar bolag.

Hammaren på spiken - eller huvudvärken på spiken?

Än en gång har Doktor Zhao räddat mig! Efter fem dygn av migrän som kunde stjälpa den största av elefanter så tog jag mitt förnuft tillfånga och bokade tid hos Zhao Xiao Cun. Han är något så unikt i dagens värld som en riktig medicinman - med botande egenskaper. Ingen annan får röra min skadade nacke är Doktor Zhao, inte ens min frissa eller någon i närfamiljen. Inte ens jag själv rör min nacke som är så skadad så den skulle falla i bitar som en korintisk pelare från antiken om man rörde den på fel sätt. Men Doktor Zhao, han får röra den - och han utför mirakel. Ni hittar honom på Grand Hotels gym och spa Raison D'etre, men fan ta er om ni bokar för många tider - han är min!

Nu skall jag börja måndagsmorgnar med att slå mig i huvudet med en hammare så att jag har orsak att gå tillbaka varje vecka med ny migrän.


- Posted using BlogPress from my iPhone

På väg mot nya äventyr, uppror och kunder!

Placera ca 70 barn på skidor i ösregn och på blixt-halt underlag. Tänk er en snäll lärarinna som klär ut sig i gammal päls och lösskägg och låtsas vara Gustav Vasa (ovanligt snygg för att vara 400 år gammal) som lyckligt ropar "uppror" och uppmanar alla mucklorna att halka iväg till Mora för att grunda Sverige. Alla lyder och staplar i väg mot totalt okända äventyr.

Ungefär så känner jag mig. Jag skall söka nya roliga kunder och tycker att det känns precis lika spännande som att söka nya äventyr. Lite som att boka flygbiljetter till nya exotiska resemål. Eller lite som att skida iväg i regnet efter en skäggig figur som ropar UPPROR!

Passmyndigheten har förfalskat mitt pass!

Får frågan av en Fellow Lover of Sri Lanka om hur gammal jag är. Jag gillar frågan. Coolt, bara så där rakt av. Jag skulle också vilja komma ihåg att fråga liknande saker av andra människor, men jag frågar istället enfaldiga ointressanta saker som "jaha, så tycker du om mörk eller ljus choklad?".

Ibland får jag komplimanger av män, bara ibland, kanske en gång på tio år, men ändå sade en man en gång åt mig, för ca tio år sedan, "Måste bara få säga, du ser ovanligt ung ut för att vara 50". Jag blev jätte smikrad och föll självklart som en fura för denna raggningsreplik. Icke.

Så när min Fellow Lover of Sri Lanka frågar hur gammal jag är så påminns jag om att jag måste komma ihåg att skriva till passmyndigheten och påminna dem om deras fel. Jag glömmer alltid bort det, så där som vissa saker på TODO-listan man skrver upp gång efter gång och sen glömmer man dem och tillslut blir man blind för dem och det blir sk surdegar. Som när man påminner sig om den där ena lilla listen i taket i källaren som saknas och så glömmer man alltid bort att be snickaren komma och fixa den.

Så nu jävlar måste jag komma ihåg att ringa passmyndigheten och klaga. Jag är 16 år gammal. Inte 38 år, som det står i mitt pass.

Nej jag gillar inte Valentine's Day

Jag brukar varje år lägga upp samma bild på Valentine's Day - i år har jag en ny. Jag gillar verkligen inte Valentine's Day, precis enligt texten ovan. Så just idag skippar jag både hjärtan och choklad och små fjantiga kort. Alla övriga 364 (eller i år 365) dagar om året så sprider jag gärna runt mig hjärtan och choklad och små fjantiga kort. Men inte idag.

Happy Bloody Consumer Day!

Ett till måleriskt minne från Paradiset

Det är nog inget sammanträffande att fyra religioner sammanstrålar på denna paradisö som liksom ett kärt barn gått under många namn; Serendib, Ceylon, Sri Lanka. Här samsas hinduer, buddhister, katoliker och muslimer om härligheten. Nära där jag befinner mig finns Adam's Peak - enligt alla religioner en helig plats där både Buddha, Shiva och Adam lämnat sitt fotavtryck. Notera att det bara finns ett fotavtryck - och att våra kristna och muslimska bröder båda röstar för Adam. Han skall ha gjort sitt Hollywood Boulevard fotavtryck där då han först kom till Eden.

Aka Sri Lanka är Eden.

Vilket jag gärna håller med om. Här upplever man nya hisnande scener varje gång. Under denna resa fick jag minnesbilden av Castlereagh sjön för evigt inpräntad i min lilla Sri Lanka bilderbok i hjärnan, efter en förtjusande transport över sjön med lokala roddbåtsklubbens mästare. Han var ca 85 med fyra knallröda tuggtobaksfärgade tänder, men han rodde som om Loch Ness var oss i hälarna. Vilket han kanske var. Samsas alla religioner här så ryms väl några myter också med i cocktailen.

Ps. Visst är det lite "släng dig i väggen Turner" över bilden?

Börja i slutet och gå baklänges mot målet – det är ju resan som räknas

Paolo Coelho skrev i sin bok som handlade om hans Camino, pilgrimsvandring, att det inte är målet som räknas utan resan. Ja aldrig tidigare har jag räknat så mycket på en resa som nu då jag skall göra en pilgrimsvandring. Att hitta flygresor till Santiago de Compostela tar längre tid än att promenera dit. Vilket iofs är vad jag skall göra, men jag behöver fortfarande en flygtransport i något skede. Sannalainen föreslog privatflyg då jag undrade hur jag skall nå detta Europas svarta hål på flygkartan. Jag tänkte att en flygpool vore fördelaktigare än privatplan och det tyckte Sannalainen att var en fantastisk idé – ett flygplan med egen pool. Så när nu resan räknas så räknas min kassa också. Detta blir inget billigt äventyr.

Men ett äventyr skall det bli. Min käraste Muminsyster och jag skall nämligen pilgrimsvandra. Det var en strålande idé, som jag lyckligt och spontant genast svarade på. Jag tror jag svarade på ett sms mitt i en fest klockan 3:15 en helgnatt: ”JA”. Jag kan ju nämligen inte säga ”nej”. Och jag ville inte heller säga nej. Klart vi skall pilgrimsvandra en jätte lång krånglig sträcka. Sen var jag så trött så jag tog taxi hem tre kvarter.

Hur svårt kan det vara? Man tar på sig bekväma skor och en liten snygg väska och så går man bara iväg. Nja, riktigt så lätt var det inte, det krävs planering och man måste välja mellan olika vägar och länder och ingenstans går det flyg. De bekväma skorna är svårare än det låter. Mina ur-fula joggingskor (känt faktum att fula skor är bekväma, därför köpte jag de fulaste Nike skorna jag kunde hitta) duger inte. Vad? Jag förstår inte, kunde dom gamla pilgrimsvandrarna gå i sandaler så kan jag väl gå i strykfula Nike’s, dom har ju ändå dual air push, smooth cushion, step hard, jump high, run fast –joximojs i sig.

Då blandar sig Galoschgubben i ämnet och drar mig till en friluftsaffär som får mig att tappa luften av ångest före jag ens kommit över tröskeln. Överallt ser jag bruna och gröna nyanser blandat med rött (jag passar inte i rött!!), inga smooth cushion neonfärgade airbags i sikte, bara stadiga goretex-nubuk-breath-hard-ful-skor med traktorbotten. Jag springer ut i panik. Vad fasen vet någon som går i galoscher om vandrarkängor anyway? Till slut, någon vecka senare, köper jag ändå i smyg ett par lerbruna kängor av en snäll gubbe på en mellandagsrea, som ger mig andhjälp och tröstar mig medan han rycker av mig tusenlappar och förklarar att nu kommer både Muminsystern och Galoschgubben vara stolta över mig.

Nu skall kängorna gås in. Jag som får blåsor bara av att titta på ett par nya skor, om de inte är vita Converse, stirrar ilsket på mina lerbruna kängor med supergrip-all-round-terrain-performance-sulor. Dom stirrar surt tillbaka. Galoschgubben smyger runt i knutarna och fnittrar åt mig. Hur svårt kan det vara, måste jag träna? Räcker det inte med några gånger på löpbandet på mitt über-underbara gym? Tydligen inte, man måste nämligen lära sig gå i lugn takt, länge. Speciellt det där med länge känns svårt. Hur skall jag klara av att gå i flera timmar, typ fem-sex timmar utan att bli rastlös. Eller det är kanske idén att ta en rast som oftast för då blir man inte rastlös.

Men att gå i timmar och vara tyst och tänka djupa tankar (ja, jag har läst Paolo Coelhos bok), HUR skall jag klara det? Jag kommer att se ut som ett överhettat ånglok som tuffar fram i mina traktorkängor med ånga pysandes ur näsa och öron, kokandes av iver att få berätta högt om mina tankar jag kommit fram till under senaste sisådär hundra metrarna…. Och inte kan jag heller smygtwittra om mina tankar. Då skulle 3G räkningen, i detta svarta hål i Europa som infrastrukturen glömt bort, bli dyrare än vad det kostar att plocka ner hela katedralen i Santiago de Compostela – stenblock för stenblock – och flytta till grannens hästhage här vid mitt andra hem. I och för sig skulle det spara mig massor pengar, för då kunde jag pilgrimsvandra varje dag till katedralen på en minut! Tänk på den!

Så jag har löst skodonen, träningen löser sig själv på nåt sätt, lära mig vara tyst tror jag inte blir ett problem eftersom mitt vandringssällskap inte är Paolo Coelho, utan en mycket pratgladare person som struntar i tystnadsplikten annat än när det gäller hemligheter. Flygpoolen ordnar sig på nåt sätt det också.

Återstår: packningen. 5kg skall man ha med sig ungefär exakt. Ja det borde väl ordna sig. Galoschgubben påstår sig ha en slags ryggsäck anpassad för ändamålet. Den är säkert från 1975 och väger 15kg i sig. Men hur packar man lätt? 5kg. Vad om man är jätte törstig? Vad väger en flaska champagne? 1kg? Lyckas man ta med 5 flaskor plus en 100grams deodorant måntro?

Äh det ordnar sig. Huvudsaken är att vi är på väg. Vi skall träna baklänges promenad och komma ihåg att det är resan som räknas och inte målet. Vi börjar nämligen vandringen vid målet, för varför göra saker på samma sätt som alla andra om man kan göra tvärtom?

Det är lugnt, det ordnar sig. Jag får säkert använda Muminsysterns deodorant...