Varning för en känslig text ifall man är utrustad med empati!
Nu skall jag skriva om något som ligger mig väldigt nära om hjärtat: barn på Sri Lanka. Det finns mycket mera att skriva i ämnet - om korrumption, administration, ekonomi, mediabevakning, fanatism osv. Jag har valt att bara skildra min egen faktiska syn på saken baserat på vad jag sett med egna ögon under mina många resor till Sri Lanka och mina egna upplevelser. Det är en känslig text, men jag vill berätta om detta för mitt hjärta har precis fått ett stort mörkt hål.
En Moder Teresa nunna på Sri Lanka har för några veckor sedan blivit fängslad då en myndighet påstår att de säljer barn till internationella adoptioner. Nu råkar jag ha besökt två av de barnhemmen som nunnorna driver, liksom ett äldre boende. Jag är väl insatt i deras arbete och jag har spenderat flera dagar på det barnhemmet där man tar hand om gravt handikappade barn – barn med ben där andra har armar, gravt autistiska barn, barn med brännskador som gör det svårt att se att det finns en person bakom den förvridna fasaden, barn med deformationer och barn med psykiska sjukdomar. I alla åldrar. Barnen på detta barnhem hade i vissa fall, då de inte hade synliga handikapp, blivit adopterade lokalt i Sri Lanka. Inom ett år hade de returnerats till nunnorna. Som små artiklar som ingen ville ha. De deformerade barnen hade aldrig haft en chans till adoption. Kanske till och med man kan konstatera att de hade det bättre, de fick leva i trygghet med kärlek från nunnorna som tar hand om dem. De slapp den emotionella berg och dal banan av att först få en familj för att sedan under tragiska förhållanden returneras. Hur kan man hålla uppe hoppet efter något sådant?
När jag första gången kom till detta barnhem mitt i slummen i Colombo så trodde jag att de hade ett ålderdomshem i samband med barnhemmet, vägg i vägg, med en gemensam innergård. Där satt det på en enorm övertäckt betongveranda kanske 20-30 gamla tanter i rosa och blåa plaststolar. Nedanför vid bottenvåningen satt lika många gamla gubbar i liknande stolar. När det blev för hett mitt i denna smutsiga stinkande slum så drog nunnorna helt resolut åldringarna, sittandes i stolarna, till en vattenkran och sköljde av dem. Det såg inte speciellt skönt ut, men åldringarna var lyckliga – rent, svalt vatten visade det sig senare, var nämligen ingen lyx de var vana vid.
Nästa morgon när jag kom tillbaka gick jag runt och hälsade på alla åldringar, jag var förvånad över att de var så få och undrade om de andra sov. Och var exakt sov de egentligen, eftersom jag ju inte hade sett någon stor sov-avdelning. Då kommer en gammal skruttig ambulansliknande bil in på gården, bakom den kommer en liten grön Mini Morris 1954 med Jesus-klistermärken i fönstret och små Moder Maria statyer på instrumentbrädan. Ut hoppar en liten nunna med Phillipinsk härkomst, iklädd ett stort förkläde som ser ut som ett röntgen förkläde. Ur ambulansen tas tre gamla män ut. Det ser helt fasansfulla ut: söndriga, trasiga, utmärglade, smutsiga – man kan knappast förstå att det är människor. Och här slår vi huvudet på den förbannade spiken – vi ser inte människor, vi ser kadaver. Men nunnorna ser människor! De gör ingen skillnad på religion, de tar in alla döende och fattiga från gatorna. Tvättar dem, ger dem mat och medicin och smärtstillande. Låter dem sitta på sina plaststolar och i lugn och ro titta på livet runt dem – som just denna dag piggades upp av den mäkta konstiga synen av en 183 cm lång finlands-svensk kuriosa varelse som leker med handikappade tonåringarna på barnhemmet. Där fick åldringarna sitta i sina rosa och blåa plaststolar och bli omhändertagna tills de kände sig redo att dö. Det sker i de flesta fall inom ett dygn.
Nunnorna åker alltså runt och tar hand om utstötta fattiga människor som håller på att dö i en dikesren eller på en bakgata i ett shanti town. Tar hand om dem och låter dem dö med värdighet. Efter det ger de dem en värdig begravning – enligt deras egen religion, må de så vara kristna, muslimer, buddister eller hinduer.
Detta är alltså bara en av många liknande verksamheter som Moder Teresa nunnorna driver på Sri Lanka. Jag hade fördelen att få besöka en annan i Colombo – hemmet för nyfödda barn och tonårs mammor, dvs just det barnhemmet som blev raidat och där en av nunnorna fängslades i slutet av november.
På det här hemmet tar nunnorna i mot tonåringar som blivit gravida och som i skräck att bli utstötta ur samhället eller sina byar, inte vill visa det. Graviditeterna är i många fall en följd av våldtäkt, något som enligt myndigheterna inte existerar på Sri Lanka. Tonårsgraviditet är det värsta som kan drabba en flicka på Sri Lanka. Samhället stöter ut dem och de har sällan en möjlighet att plocka upp sitt liv igen. Möjligheten att då kunna gömma sig undan och föda barnet i en skyddad miljö hos snälla nunnor gör att många söker sig dit. Nunnorna gör allt i sin makt att hjälpa flickorna till ett normalt liv med sitt barn efter födseln. Och i många fall lyckas de. I vissa fall kan inte mammorna ta hand om sitt barn och får då lämna barnen på barnhemmet, som ett internat där de kan besöka dem så ofta de kan och vill under hela barnets uppväxt. Just detta förefaller vara det vanligaste på Sri Lanka. I princip ett ypperligt alternativ, i praktiken blir tyvärr följden att barnen växer upp på barnhem, ser aldrig mera sina biologiska föräldrar och hamnar därför i ett slags limboland, där de varken får chans till en ny familj genom nationell eller internationell adoption, eller får vara med en biologisk släkting eller familj. Jag har under alla mina resor till Sri Lanka och alla mina besök på olika barnhem träffat säkert tusen barn i olika åldrar i den situationen. Och då har jag bara besökt en minimal bråkdel av alla barnhem som finns där.
I vissa fall, väldigt få fall, blir det en adoption ifall den biologiska mamman så önskar. Då gäller rigorösa lagavtal och författningar, långa krångliga processer och så många utredningar från så många instanser så jag tror på alvar att det vore lättare att kvalificera sig som Obamas förste livvakt än att bli godkänd för adoption. Speciellt internationell adoption.
Och det är precis detta som Moder Teresa nunnan Sister Mary Eliza från “Prem Nivasa” i Moratuwa blivit fängslad för. Efter två dagar i fängelse, utan advokathjälp släpptes hon ut mot borgen och nu väntar rättegång och utredning. Alla parter välkomnar utredningen enligt artiklar från båda lägren – dvs de som är för verksamheten att ge barn rätt till en familj och de som är i mot att man adopterar barn. Jag välkomnar debatten. Min personliga åsikt är att alla barn har rätt till ett värdigt liv. Hur man åstadkommer det är i princip omöjligt att kunna lagstadga, alla case är olika och alla situationer är unika. Men det finns en sak jag är 100% säker på och det är att nunnorna gör ett fantastiskt jobb och jag vet att de inte får ett korvöre för sin möda! De tar hand om alla dessa barn, ungdomar och åldringar och de gör det för lönen att de kan hjälpa. De har vigt sina liv till att ge människor en chans i livet.
Ett lyckligt slut!
Eftersom alla historier måste ha ett lyckligt slut så fick jag även glädjenyheter från Sri Lanka. För nästan fem år sedan träffade jag första gången en liten flicka på ett barnhem norr om Kandy. Hon var 3 år gammal och hade varit på barnhemmet några år till följd av att hennes biologiska mamma inte kunde ta hand om henne pga psykisk sjukdom, fattigdom och prostitution. En väldigt tragisk livshistoria. Den lilla flickan som var mycket alert och hade redan lärt sig lite engelska av de nunnorna som tog hand om henne i barnhemmet, hade några veckor före jag träffade henne, fått veta att hon skulle adopteras till Italien. Hennes biologiska mamma hade önskat detta, alla papper var klara, föräldrarna var på väg att hämta henne. De hade genomgått alla undersökningar, var synade ända in till minsta lilla skelett i kökslådan, allt var klart. I sista sekund hände något. Den biologiska mamman kunde inte underteckna pappren, hon var försvunne från det sanitorium där hon fick hjälp för sin sjukdom, hon hittades inte på gatorna där hon vanligtvis fanns. Nunnorna på barnhemmet (detta var inte ett av Moder Teresa barnhemmen) visste varken in eller ut. Barnet trodde hon skulle få föräldrar, de italienska paret trodde dom skulle få barn, men administrationen felade.
När jag anlände till barnhemmet några veckor senare förstod inte flickan in eller ut. Hon trodde jag var hennes nya mamma och att hon skulle få komma hem med mig. Hon klängde på mig varje dag under de två veckorna jag vistades där och det rev och slet i både mitt hjärta och i hennes. Mitt enda lilla hopp var att snart, snart skulle allting ordna sig och hon skulle få komma hem till sin nya familj i Italien. Väl hemma i Sverige höll jag fortsatt kontakt med barnhemmet. Den lilla flickan var kvar, situationen var den samma. Hon satt i limboland utan vetskap om vare sig sin nya familj eller om sin biologiska mamma. Varje år besökte jag barnhemmet. Varje år var hon kvar. Varje gång klängde hon på mig och bönade och bad mig om att ta hem henne. ”She only wants love” sade nunnorna. Hon fick massor kärlek på barnhemmet. Men hon var en av 70 flickor i samma limboland i samma internat situation, helt bortglömd och undanskuffad av samhället. Förra året när jag var där klängde hon inte mera. Hon hade hunnit bli sju år gammal, gick i skola, var invand i rutinerna på barnhemmet, älskade sina medsystrar och nunnorna, men hade gett upp hoppet. Hon var den ynkligaste varelsen jag någonsin träffat. Den italienska familjen hade efter länge gett upp och gått vidare med andra planer. Jag ville ta flickan under armen och rusa iväg. All kärlek man kan ge och alla kramar och pussar – vad tjänar det till när det bara är under en kort period. Att jaga en gul ballong ger glädje för stunden, men det är ju en familj alla barnen drömmer om.
Igår fick jag veta att den lilla flickans papper ordnats. För tre veckor sedan, efter fem års väntan, reste hon hem till Frankrike med sina nya franska föräldrar. Ett till barn fick en familj – tack vare att nunnorna inte gav upp utan fortsatte kämpa för henne!
Flickan med den gula ballongen på bilden är inte hon som är omnämnd i texten. Den här flickan finns fortfarande kvar på barnhemmet.
