Den här romska tiggaren är min dagens hjälte!!!!

Är på det där varuhuset var de där med blåa kläder älskar att handla allt från isborrar till led-lampor, cirkelsågar och, ja, blåa kläder. Personligen är jag på jakt efter flyttlådor en masse. Flyttlådorna är placerade i hörnet längst bort från kassorna. Låååångt borta. Snirklande smala korridorer mellan hyllor fullproppade av elkablar, skruvar, julprydnader och borrmaskiner utgör en labyrint att ta sig igenom med mina five-pack flyttlådor fastbuntade med vita plastband som skär in i händerna. Efter första två omgångarna är jag svettig och sur. Efter ytterligare två varv genom labyrinten av julstjärnor och vattenpass inser jag att jag måste köpa arbetshandskar för att inte giljotinera mina fingrar på de vita plastspännbanden. Jag släpar och drar på fler lådor och knuffar och svär och då PANG släpper bedövningen jag fick hos tandläkaren några timmar innan. Tandvärken smäller till och jag tror faktiskt att jag skall svimma. Men vid det laget har jag ju huffande och puffande redan släpat 10 five-pack lådor till kassan, plus allt bubbelplast, silkespapper, tejprullar och förstås arbetshandskarna jag har på händerna (påminn mig att jag måste komma ihåg att betala handskarna). Finns ingen återvändo, måste kämpa vidare. Känns som om jag var halvvägs över en bergsrygg och inte kan återvända. Gubbarna i blåa kläder är precis lika ohjälpsamma som tandbedövningen som lämnade mig i sticket. Likheten är slående, både gubbarna och bedövningen flinar åt mig och försvinner utan minsta lilla hjälpande hand.

Utan att gå in på detaljer om hur mycket jag svor på svenska och för extra pondus även finska, så lyckades jag till slut få in allt i hissen och i två omgångar få ner lådorna, bubbelplast, silkespapper, tejprullar och  arbetshandskarna som jag helt lagligt kommit ihåg att betala för. Det ösregnar och dörrarna som borde vara automatiska är inte det. Jag snubblar och svär internationellt och gubbarna i blåa kläder traskar rakt förbi mig utan en tanke på att ge en hjälpande hand. Då hoppar den romska tiggaren, som sitter utanför, upp och hjälper mig. Mycket snabbt inser jag att han kan vara lösningen på alla mina problem (undantaget tandvärken och de vanliga huvudbryet med skatter och bokföring då). Jag visar mängden tunga lådor och pekar på atlantkryssar-storleks-bilen jag lånat och han fattar galoppen och stark som en oxe bär han ut alla lådor och allt bubbelplast, silkespapper och tejprullar iförd mina nyinköpta arbetshandskar och baxar in det i bilen. 

Jag betalar honom 100 kronor och vi skakar hand, han med värsta största vunnit-på-lotto-leendet och mina nya handskar, jag med skärsår i fingrarna från första vändorna, men med lika stort leende. Sura gubbarna i blåa kläder tittar misstänksamt och med ogillande min på oss, och just då har jag bara lust att krama den snälla hjälpsamma romska tiggaren som hjälpte mig över bergskammen! Min hjälte!