Undrens tid är inte över! Jag tror att jag äntligen hittat ett sätt att få mig själv ut och springa. Svaret heter: hota/muta/köp dig ett antal vänner med samma tids- och geografiska- rutiner och lägg upp ett schema. Helt omöjligt att skolka från träningen efter det. Lojalitet går nämligen före min paradgren "kast med liten handduk".
På bilden ser ni ungefär hur det ser ut i Svalnäs-spåret om morgnarna: Linda och Birgitta i täten och jag någonstans i hälarna flåsandes med taxen Hugo intrasslad i mina fötter.
Allt började för några veckor sedan med ett mail:
"Hej alla mammor, jag heter Sonja och jag är en notorisk latmask! Jag har en brinnande längtan efter att få tillbaka min gamla kondition, som finns i ett dimmigt minne från mitt förflutna och eventuellt aldrig ens funnits i verkligheten, utan kanske bara är ett minne från nån verklighetstrogen dröm då jag var 20 år. Men hej, alla drömmar lär ju kunna uppfyllas. Mitt stora problem är inte viljan att träna, utan den ännu starkare förmågan av att hitta på ursäkter för att inte kunna träna... Hugo har faktiskt lite för långa klor för att springa på asfalt och jag kan ju inte klippa dem före veterinären är åter från semestern. Och ja just det, man får absolut inte springa om man inte typ ätit en massa hälsosamma havreprodukter först och eftersom jag inte är en häst så äter jag inte havre så jag kan ju lika gärna ta bilen och ropa hoppla i varje trafikljus. Och visst läste jag någonstans att måndagar är en dålig dag att springa och om det är soligt så får man solsting och om det är regnigt så riskerar man att slinta i nedförsbacken och dessutom måste jag nog ha nya joggingskor som matchar mina hörlurar och så har jag ju faktiskt ingen bra löplista på Spotify.
Om ni orkat läsa så här långt så förstår ni min desperation. Jag tror att sista utvägen för mig är att få sällskap i löpspåret.
Min tanke är väl att kanske 2 gånger i veckan ta sig an ett klassiskt "från soffan till 5 km" program med stegvis upptrappning. Själv orkar jag springa MAX 1.5 km just nu... (ärlighetens gloria lyser runt mig och den bekännelsen kändes väldigt befriande). Så jag gissar att ni skulle tvingas dra mig eller i värsta fall bära mig de första veckorna. Men look at the bright side - då kan ni känna er sjukt tränade och sportiga i jämförelse med den otympliga amazon-amöban!
Soliga Hälsningar från latmasken med dolda ambitioner"
2 comments:
Jag är en annan Sonja och jag resonerar så här att bara jag tar mig till gymmet har jag gymmat tillräckligt, jag behöver inte ens gå in genom dörren om jag inte vill. Oftast går jag in genom dörren när jag väl är där.
Hej annan Sonja, jag fick sparken från gymmet trots att jag gick in genom dörren!!! http://sonjacatani.blogspot.se/2012/03/mitt-fantastiskt-lyckade-mote-med.html
Post a Comment