Friday, November 23, 2012
Mötet med en terrorist från höger i Pakistan
Min kära Mor brukar vara ytterst orolig då jag reser för jag lyckas som oftast pricka in intressanta händelser så där som naturkatastrofer, flygplats bombningar och annat som ger en extra liten krydda till resan. Denna gång var resans huvudpunkt mötet med en elak terrorist med en bomb.
”Bad terrorist from the right!” ropas det mitt i allt högt och ljudligt i en högtalare. Ingen ändrar en min, ingen reagerar – utom jag och mitt sällskap som börjar fnittra hysteriskt. Vi sitter på läktaren till en poloplan och in springer nämligen, mycket riktigt från höger, en man iklädd en orange/röd dräkt som definitivt såg distinkt lika ut som en dräkt compliments av Guantanamo. I ett väldigt irrationellt mönster zic zac’ar han in på poloplanen, bärandes på en Samsonite attchéväska modell 70-talet, allt medan speakern lyckligt refererar ”Bad terrorist now looking for place to hide bomb”. Observera att referatorn dessutom talar så där som brittiska komiker gör när de härmar indier i sketcher. Vi lyckas knappast hålla igen våra fnitter-attacker som nu bubblar upp i konvulsioner och riskerar att brisera som den påstådda bomben som ”the bad terrorist from the right wearing red” försöker gömma på den nästan 300 meter långa och 150 meter breda poloplanen.
Vet inte om det mest absurda är den sk terroristen som joggar runt på planen med en bomb, eller det faktum att en livvakt och tre säkerhetsvakter sitter runt oss och inte alls reagerar på vare sig terroristen eller bomben, trots att det är just det som är deras jobb – att reagera.
Vår bad terrorist hittar till slut ett ställe att gömma sin bomb på; mitt på plan, varmed han springer runt i cirklar igen och sedan undan ”back to the right” och gömmer sig själv bakom ett staket. Referatorn meddelar sedan att en av militärens tränade hundar nu skall hitta bomben. En goldenretriver (army dog number one) tjock som en svensk pensionerad jakthund kommer in på plan och springer lyckligt runt och doftar på polohästarnas avföring ca 50 meter i fel rikting från den suspekta Samsonite-väskan som ligger mitt på planen.
Referatorn ropar upphetsat i den sprakande mikrofonen: ”now trained army dog, number one, will find the bomb!” (kom ihåg att tänka er en brittisk komikers indiska uttal). Hunden hittar absolut inte bomben. En militär kom in och ställer sig vid attachéväskan och från min front seat ser jag något som disktint liknar hundgodis så som hundgodis ser ut i alla världens hörn. Pedigree Pals bästa hundgodis lockar därmed hunden till attachéväskan och då hunden ätit klart så skäller han två gånger. Referatorn brister ut i ett jublande och ropar ”the dog found the bomb, the army dog number one found the bomb”. Publiken ger stående ovationer, alla står och klappar, inklusive vår livvakt och våra tre säkerhetsvakter, alla jublar, ja alla utom tre svenskar som skrattar så dom kiknar. ”That would be the three bad swedes from the right” hade nog referatorn sagt om han inte hade haft så fullt upp med att berömma army dog number one som lyckligt väntade på nästa mums-bit av Pedigree Pal godis.
Efter detta följer fler roliga inslag i arméns hunduppvisning, bl.a. när army dog number two skall hitta the bad terrorist som gömt sig med en kladdkaka som lockbete för att inte hunden skall springa rakt förbi honom. Men även inslag av när 6 shäfrar (army dog number three, four, five, six, seven and eight) skall förevisa att dom kan sitta (fyra av sex poäng) gå bredvid sin husse utan koppel (fem av sex poäng – det fanns kladdkaka kvar i höger hörn av poloplanen) samt hoppa en hinderbana felfritt (ett av sex poäng).
Härefter får vi njuta av en ypperlig polomatch. Terroristerna lyser med sin orange/röda frånvaro och Pimms No 1 utan Pimms No 1 alkohol smakar riktigt gott. Man glömmer nästan att man inte är i England utan de facto i ett gammalt common wealth land där man alltjämt delar upp terrorister i ”bad terrorist” och högst troligen ”good terrorist”.
Trekking i Islamabads berg
Vad gör man i Pakistan en långhelg, jo massor roliga saker. Man kan t.ex. trekka i bergen ovanför Islamabad, det är otroligt vackert och väldigt bra träning. Speciellt bra träning om man gör som jag. För att förklara upplägget först; tre nordbor utrustade med hiking kängor och stavar skall vandra upp för ett berg en halvdag. En säkerhetsvakt gåt först, sen kommer en till, sen kommer tre rosa nordbor med en livvakt och sist en till säkerhetsvakt. Alla med puffrorna prydligt instoppade i bälteslinningen under pikéskjortan så att det putar ut en sån där konstig synlig buckla som inte ens i den vildaste fantasin kan ses som en extra vattenflaska eller mobiltelefon, utan bara som just det de är dvs en pistol. Hur som helst, jag går lite snabbare än de andra rosa nordborna och eftersom stigen går som en serpentin så ser jag mittiallt inte någon bakom mig. I vanliga fall skulle jag inte vara så orolig, men eftersom två body guards blivit pistolhotade och rånade på samma ställe veckan innan så kändes det lite enfaldigt att traska där ensam. Dessutom var aporna ganska stora och jag var i ärlighetens namn lite skraj för dem också och kände att det kunde vara en aningen tryggare med en pistolbärande säkerhetsvakt inom synhåll. Alltså ökar jag takten tills jag efter nästa kurva får syn på ryggtavlan med den karakteristiska bucklan vid byxlinningen och plast spiralen i örat framför mig. Springer raskt framåt för att korta avståndet. Vakt-jäkeln ökar takten, jag ökar takten. Fattar ingenting, vill han lämna mig ensam ute i bergen? Benen känns tunga och stela och visst är det en bra skarp lutning på backen nu? Och värre blir det, snart är det som naturliga trappsteg, men ojämna och med helt fel avstånd och höjdskillnad. Jag känner att alla missade gymtider gör sig påminda, men ingen mjölksyra i låren skall hindra mig från att komma i kapp vakten. Snart springer jag nästan efter honom och han springer iväg från mig. Jag drabbas av lätt panik och börjar måla upp olika skräckscenarion fram för mig, konspirationsteorier och självklart en Aftonbladet rubrik som braskande deklarera att en galen turist hittats rånmördad i Pakistan. När jag tror att jag skall kollapsa av både räddsla och dålig kondition, så sprakar det till i säkerhetsvaktens walkie talkie och han säger något ohörbart i den, vänder sig om och tittar på mig, svetten bara rinner ner för hans ansikte och han ser om möjligt ännu tröttare ut än jag. ”Stopp”, säger han – ”others need water”.
Jag bar på allt vatten i min ryggsäck och de som blivit efter med den andra gruppen hade kallat på min rymmande livvakt för att få mig att stanna. Då inser jag att han av säkerhets skäl behövt hålla sig före gruppen, ju snabbare jag gick, dessto snabbare måste han gå. Till slut sprang vi.
Jag och träning – we don’t walk together….
Wednesday, November 21, 2012
Mycket finska plötsligt
Senaste dygnet har jag varit omringad av många finska influenser. Bland annat på ett testosteron-stint råmaterialseminarium med middag där det fanns mängder finnar. En man satt lite så där melodramatiskt och sluddrade lyckligt till mig "I schlove schou" jag svarade på min knackiga finska att jag nog talar finska också. Fick till svar ett utdraget aaaaah med ett ännu sluddrigare "then I schlove schou even schmoore".
För någon vecka sedan ringde en mycket nyktrare journalist från en finsk dagstidning och frågade några frågor som jag trodde skulle vara citat i en längre artikel. Och ja en längre artikel blev det, som handlar bara om mig och mina åsikter om digitala identiteter.
Kul. Eller schkuul som min finska beundrare från igår skulle ha sagt.
- Posted using BlogPress from my iPhone
Subscribe to:
Posts (Atom)