Det här med välgörenhet… Äntligen även på Twitter. Såg på Twitter en känd radioprofil som startat ett projekt om att hjälpa fattiga svenska barn. Ja de finns – både radioprofiler på Twitter och fattiga svenska barn. Det vrider sig i magen och stramar runt hjärtat då Twitterskan skriver om en mamma med en tio-årig dotter som inte kan gå på kalas och ha med present ifall inte de äter makaroni i en vecka för att ha råd att köpa present. Min dotter gav en egenplockad blombukett på kalaset hon var bjuden till förra lördagen och det var väldigt uppskattat, men självklart är det inte det detta handlar om. Twitterskan vill hjälpa familjen genom att skicka 1000 kronor till dem varje månad. Heders värt. Men klokt? Jag vet inte, i min värld låter det som att 1000 kronor till en tio-åring är väldigt mycket pengar. Lite som om nån skickade mig 10.000 kronor varje månad, netto, efter skatt, så där bara utan att jag skulle göra något. Nu vet jag att 10.000 kronor för mig skulle kräva en ansenlig mängd jobb för att berättiga en faktura till kund om ungefär 32.000 kronor för att få 10.000 netto i handen att spendera på tex presenter.
Jag tror inte att det är den rätta vägen. Det finns bara ett sätt att få Money for Nothing och det är Dire Straits väg. Och de var fortfarande tvungna att spela musik på MTV. Kommer någon ens ihåg MTV? Spotify har nog tagit bort den sista utvägen till Money for Nothing.
Jag tror att man måste bygga dessa barns självkänsla. Låta dem göra något enkelt och kul som de är bra på, för att få 1000 sek i månaden. Det kan räcka med att måla vackra kort som man kan skicka som sommarhälsning, eller bara skriva ner roliga historier man hört av sina klasskamrater. Men gör dom det så har man gett dem något mycket bättre än ”bara” pengar. Man ger självförtroende.
Välgörenhet i all välmening. Själv sponsrar jag barnhem på Sri Lanka och mina vänners champagnekonsumtion. Men jag vet att i första fallet uppskattar de mest den personliga kontakten och att man sitter på golvet med snoriga ungar klängande i famnen och kramar dem och ger dem kärlek. Att jag pratar med de äldre tjejerna och uppmuntrar dem och berättar om vad som är möjligt i livet, ger dem en självkänsla, talar med dem om deras skolprojekt och berömmer. Att de sedan också behöver monetär hjälp är självklart, därför har jag bl.a. en enorm låda med julkort hemma som kommer att räcka för julhälsningar sisådär trettioåtta framåt. Och de har precis byggt nya sängar i en sovsal på barnhemmet på Sri Lanka för julkortspengarna.
I det andra fallet, dvs att sponsra mina vänners champagnekonsumtion, vete jag fasen. Tror jag skall ta de pengarna och köpa svenska fattiga barns sommarkort istället. Det finns ju faktiskt ingen höjd på hur många posthälsningar man kan skicka och kanske jag dessutom kan övertyga svenska posten att ge bort en del av frimärksintäkten till välgörenhet.
Fram för mera välgörenhet. Men gärna genomtänkt sådan.
