Idag är en sån där dag näralltinggårihundraåttiokilometeritimmenochdetärsåroligtochtjohoppdärkomdetettnyttjobbpåmailen. Då vill jag blogga om tid, bristen på tid och viljan att skriva mera. Men det hinner jag ju inte. Kommer på att jag de facto skrivit om just det för ca två år sedan (nothing has changed) som gästskribent på en annan blogg. Så jag tar helt kalt och recyklar den texten här. Nu. Idag. Mitt i hundraåttiokilometeritimmenutanhandbromsikurvanochfyjädransvilketroligtlivjaghar -stunden. Och som en extra bonus bara för att jag tror att alla har så mycket extra tid, så lägger jag nog också in följetången om konsten att skriva sms. Idag fungerar nämligen sms bäst om man vill kommunicera med mig. Det påstod jag i varjefall i en artikel publicerad i Dagens Opinins nyhetsbrev idag.
------
Jag hinner tyvärr egentligen aldrig skriva. Eller det är vad jag säger. Att jag inte hinner skriva den där boken som så många frågat när jag skall skriva. Eller skriva den där rapporten eller mailet eller projektplanen eller budgeten. Jag lider av ständig tidsbrist och skulle behöva 48 timmar i dygnet. Jag har kortat ner nattsömnen till 4-5 timmar för att hinna skriva alla jobb mail. Jag överväger att köpa en spikmatta att sova på för att kunna spara in ytterligare en timme. Jag bytte tom jobb för att slippa sitta i bil en timme per dag och inte kunna skriva annat än i rödljusen och i trettio kilometers zonen i Lilljans skogen.
Jag hinner alltså aldrig skriva
Ändå sitter jag här och tänker på minnet av ett förhållande som varade en ansenlig tid, men inte i all oändlighet. Minnet av förhållandet är över 2500 SMS och ett hundratal långa mail. Medeltalet är 10 SMS i dagen, och vi talar inga korta SMS typ "ses vid nio?" eller "jag längtar efter dig". Nehepp, detta är långa långa lidelsefulla SMS som diskuterar vardag, fest, allvar, livet, lyckan, mysterierna, förhållanden och känslor. På iPhone rymdes dom ibland inte ens i ett tusenteckens leverans meddelande. På en Nokia kom dom fram i tretton delar. Nehepp dom var inte korta moderna SMS med små tecken som fördummande skulle symbolisera små skrattande gubbar för att försäkra mottagaren om språknyansen. Dom innehöll inga konstiga förkortningar som LR, ASG eller LOL Dom kunde låta så här (lätt censurerade)
"Hjälp, jag har blivit gammal!!! Ligger hemma en lördag kväll och tycker det skall vara skönt att titta på en film.
Älskade Underbara, varför är jag så ofattbart kär i dig? Fortfarande! Och dessutom känns det som om det bara ökade varje dag istället för att avta. Jag börjar likna prototypen från Albertonis bok som bara planerar livet runt att kunna träffa dig, som bara ser skönheten i omgivningen utifrån din existens, som inte kan annat än relatera alla intryck genom hur du skulle uppleva det.
Har en extremt obehaglig förvarnande känsla av att jag kommer bli grymt sårad och ledsen väldigt snart. Jag har flaggat för detta en tid, kanske lite otydligt som om jag inte var nöjd med situationen, så är det inte, jag älskar situationen. Jag älskar vår set-up, men vad jag förnimmer är att det kommer sluta illa. Som när man haft fantastiskt sex med någon som man vet försvinner, man mår just då som bäst, men vet att nästa dag byts känslan mot melankoli och ledsamhet för att man inte kan uppleva det på nytt. Som att dricka underbar champagne men veta att man kommer ha baksmälla nästa dag och det var sista flaskorna i hela världen man druckit och man kan aldrig få tillbaka dem.
Så känner jag just nu. Du är en Grande Annee 89, sista i världen och jag är rädd att jag ser botten på flaskan och det börjar vittna om ett analkande slut."
Ni förstår min point!!! Nej jag hinner aldrig skriva. Ändå är hela samhället idag uppbyggt runt SMS, mail, bloggar, twitter, facebook och tom gammaldags vykort som jag så älskar att skriva och skicka. Ibland skriver jag avskedsbrev för hand. Lämnar det, stänger dörren bakom mig och värnar om mitt liv och min vardag och vägrar släppa in någon. För jag har ju inte tid! Varken tid för att skriva eller älska.
Sen sitter jag där och funderar över vad som blev kvar? Doften på kudden försvann för länge sedan. Herrskjortan jag stal på en av resorna har tvättats och burits så många gånger att den bara doftar Ariel och Paul Smith Rose och påminner mera om mig själv än honom. Vad har jag då kvar? 2500 arkiverade SMS, ett hundratal e-mail och en lång historia som börjar med "välkommen på cirkusdirektrisens fest" och slutar med "jag kommer aldrig glömma dig, jag älskar dig, men nu kastar jag in handduken".
Jag har 2500 SMS och ett hundratal mail. Tusen och åter tusen små tecken och ord som dokumenterat en kärlekshistoria som inte ens Doris Lessing hade kunnat dikta ihop. Varje nyans, varje break up, varje lyckliga kärleksyttring, varje commitmentfobi rädda bortförklaring, alla tacksamma återkopplingar, alla små utvecklingar i den samstämda kombinationen, det nästan symbiotiska samspelet, mitt plötsliga uppbrott, alla tröstande ord efteråt, alla praktiska funderingar, alla poneringar "what if?", alla förklaringar om att vi mår bäst av att inte välja gemensam lycka. Allting finns dokumenterat och trots att jag aldrig har tid att skriva så har jag ett minne som ingen annan än Antipiratbyrån och tjänstemännen som administrerar IPRED lagen kan uppleva. Ja och självklart han, han Herren med hatten. Herren med hatten som säger att jag borde ta mera tid för att skriva.
Jag återkommer i ämnet skriva SMS.
(här nedan red.anm.)
OM KONSTEN ATT SKRIVA SMS
SMS. Vilken underbar, vidrig men fantastisk uppfinning. Undrar om han gubben på Nokia som uppfann det förstod vad han gjorde? Undrar om någon som hamnat i en tragisk kärlekshistoria på grund av SMS funderat på att sue'a honom? Undrar om han, som så många andra finnar, gjorde självmord när han insåg konsekvenserna av sina handlingar? Konsekvensen av en enkel uppfinning som tagit över en hel världs dagliga kommunikation.
SMS - Short Message Services. Eller kanske SMS - Slut Med Spänning. Eller som jag ser det, med rätta personer på andra sidan dialogen, SMS - Synnerligen Magnifik Sociallivshantering.
Det sista kräver dock rätta personer, förståelse, intuition, intelligens och ett stort mått av klurighet.
"ring mig när du hinner" - NOT good. Ring själv för fan.
"kan jag ringa?" - oh well, du kan väl försöka
"ok" - argh.... Vad tänker karln på??? Och, jo, det är en karl. Bara karlar skriver "ok" och då syftar jag på dom som stavar med K, både ok och annat.
Sen undrar jag om avslutningsfraser är en generationsfråga. Alla 80-talister avslutar med "kram". Jeezus. Vi har precis träffats, han är tjugosexochetthalvt (bara det, man är så ung att man kommer ihåg halva år. Jag måste alltid fråga vilket år vi lever i just nu och sedan göra avancerad huvudmatte baklänges tills jag når mitt födelse år och på så sätt kommer fram till min dagsfärska ålder, på året, inte månaden). Anyway, han är tjugosex (och ett halvt) han skriver "tack för en galen natt med många hyss. Vi ses. Kram". Jag kan inte annat än göra avancerad huvudmatte och undra över i vilket skede ekvationen av natten ledde till "kram". Vadå? Vi har gjort hyss, vi har stulit flaggor och klättrat på tak och dansat halva natten och pratat om grodor och dragit norska skämt och jag har stirrat mig blind på honom och undrat om Orlando Bloom lärt sig svenska. Men "kram", nej dit kom vi aldrig. Hur kan han då skriva "kram"? Jag fattar inte det. Jag kontemplerar avancerad huvudmatte och generationsskillnad och undrar om det stämmer att vissa grodor från Sydamerika gör att man hallucinerar. Men "kram" det skriver man inte. Om inte man är född på 80-talet eller världens vänner sedan tio (låt mig räkna ut det här snabbt) eller minst tjugo år tillbaka i tiden.
Avslutningsfras "kram" går alltså bort. Fettbort som man skulle säga om man var tjugosexochetthalvt.
Avslutningsfras "puss" då? Ja då kommer man in på min nichemarket. 50-talister. Dom pussar till höger och vänster, det betyder, jag är lite kontinental och jag vet minsann var och när man pussar en eller två eller tre gånger på kinden. En man som bott på kontinenten ropar alltid TROIS och pussar självsäkert och världsvant mig tre gånger på kinden. Men det är IRL (förkortning på In Real Life, ofta använd av tjugosexochetthalvt åringar). Jag undrar om han avslutar SMS med "puss puss puss", nu har vi ingen SMS relation så jag skulle inte kunna veta, och i ärlighetens namn undrar jag bara, jag är inte benägen att få ett svar på det. Tillbaka till dom som inte skriker TROIS, utan nöjer sig med att avsluta med singularis "puss". Dom är ganska gulliga, för dom figurerar liksom i Dagens Industri (och då syftar jag definitivt inte på dom artiklarna som berättar sanningen om lurenskojjare) och dom är företagsledare och duktiga och konservativa och bär mörka kostymer och handsydda skjortor med monogram. Ja dom är gulliga, dom har grått hår och använder uttryck som bara finlandssvenskar och dom som är födda på adertonhundratalet (huvudmatte, räkna den du) förstår. Att dom avslutar ett SMS med "puss" är gulligt och underbart. Att dom överhuvudtaget skriver SMS istället för att be sin sekreterare stencilera med karbonpapper ett brev, är gulligt. Då känner man sig lite viktig. Och lite uppvaktad. "puss" är klart godkännt om det kommer från rätt håll. Från fel håll blir det bara fel. Seriöst fel.
Men att skriva SMS är oftast ett fantastiskt sätt att föra fram budskap. Du måste vara tämligen kortfattad, mottagaren kan välja när han eller hon läser det, man kan skicka det när som helst, man kan skicka det vart som helst och bara hoppas att det landar rätt. Man kan skicka SMS till kontakter i telefonboken som är införda under QXPUGÄ utan att medge att man inte har den blekaste blåa aning om vem mottagaren är eller var man träffats eller hur numret hamnat i telefonboken. Man kan bli extremt positivt överraskad när det visar sig vara en han, en han som dessutom ser ut som en ung Sean Connery och det visar sig att man aldrig träffats utan att det var en väninna som svängt om med taxi och tagit numret bara för att snällt införa i cirkusregistret. Att det blev QXPUGÄ istället för unga Sean Connery var bara en minor slip. All's good that ends well. Och det slutade väldigt väl!
Alla blir glada av snälla SMS. Alla lyser upp när mobilen plingar till av det välkända ljudet. Sekunden av anticipation när man tänker, oj, tänk om det är han. Och så kommer det ett adertonhundratals meddelande med "puss" eller ett åttiotals meddelande med "kram" eller andra underbara SMS som gör att du tar fram dem om och om igen och läser dem. Du kommer ihåg dem flera månader. Du upprepar dem till vänner. Du kanske tom uppdaterat till iPhone 3.0 och kopierar och klipper in och vidarebefordrar dem till vänner.
Men sen finns det dom där SMSen, vad menar han NU då??? Akut satellitsamtal till alla vänner.
-ja, men sen skrev jag så här och så svarade han SÅ HÄR. Vad menar han? Vad skall jag svara? Skall jag svara genast eller skall jag vänta till imorgon? Argh!
Oftast har alla vänner bra råd. Alla har fått dom samma SMSen, dom är troligen köpta på internet eller piratkopierade femton gånger om. Då kan det leda till att man måste skicka "över och ut meddelande"
Min bästis är helt i klass för sig på overandout, överochut, meddelanden. Hon skriver dem och skickar dem till mig. Jag kopierar dem och skickar vidare. Över och ut. "Doktor Komplicerad, du må vara världskänd inom din sektor, men du är inte tillgänglig fysiskt eller emotionellt. Vänligen respektera min önskan och kontakta mig inte mera. Over and out"
Hur än man använder SMS eller vad än man tycker om dem, men visst är dom underbara!
Det finns bara ett enda SMS jag hatar, och det är det som aldrig kommer.
Så ship 'em in. Keep them coming. Men skippa smilies.
No comments:
Post a Comment