Hon heter Maria!

Jag har tidigare berättat om hur ofattbart dåligt jag mår av att se alla romska tiggare i Stockholm. Samtidigt läser jag en blandning av artiklar där de allihopa antingen är totala lurendrejare eller värsta offren. Ni har säkert läst samma och ni kanske har valt läger. Jag vet inte ut eller in. Jag vill hjälpa alla och skulle inte min man (och mitt eget sunda förnuft) motsätta sig det, så skulle jag ta allesammans hem med mig och bädda ner dem i sängen och mata med hembakta (eller åtminstone butiksbakta, som jag kan låtsas är hembakta) bullar.

Nåja, det går självklart inte och jag är inte helt tappad bakom en vagn, jag förstår att många av tiggarna är här på grund av organiserade ligor som säkert tjänar storkovan, typ hela 50 kronor i dagen på dem, av oss stackars välbeställda lättlurade konsumptionsfanatiker som dövar våra dåliga samveten genom att kasta några kronor i deras skramlande pleasepleaseplease-MacDonalds-kaffekoppar. Gud skall veta att jag själv höll på att kasta några kronor i en hipsters halvfulla lattemugg häromdagen. Jamen, vad då? Han hade skägg, en mängd sjalar runt halsen och stod på huk bredvid nåt som såg ut som en butiksvagn, men visade sig vara hans uber hipster strippade cykel.

Hur som helst. Jag mår dåligt av att inte veta hur jag skall hjälpa dem - inte hipstersarna alltså tack, de får klara sig med sina reklambyrålöner – men tiggarna. Så jag har försökt hitta kännetecken för att lista ut vilka som är ditplacerade av dessa superfarliga, jättehemliga gangstergäng som kör runt dem i blänkande Mercedesar med nya fälgar, och hur jag skall veta vilka som de facto hör till gruppen som tex Dagens Nyheter gjort så bra reportageserie om, dvs the good guys. De som verkligen behöver vår hjälp eftersom de inte får det i sitt hemland.

Så jag har börjat min empiriska studie genom att titta alla tiggare i ögonen, tala med dem, småle, notera dem som människor och inte som någon som skall trigga mitt dåliga samvete. Ganska snabbt ser man stor skillnad. Det har kostat mig kanske hela svindlande 100 kronor i småslantar (motsvarande en Stockholmslunch) att göra denna undersökning och jag har nu inom en radie om en kilometer från vårt hem, hittat vissa som jag kvalificerar som the good guys. Har även hittat några som vägrar se mig i ögonen och då man ger några slantar, genast girigt tittar i muggen och ser ilskna ut för att jag framstår som så snål som inte gett stora valörer. Ursäkta om jag trampar någon på tårna, men needless to say: de är uteslutande manliga tiggare som agerar så! Inte alla manliga tiggare alltså men de som agerar så är aldrig kvinnor.

En av kvinnorna jag gillar har jag berättat om tidigare, då jag packade in gamla cashmeretröjor och pälsmössor som julklappar till henne. Några dagar senare var hon rysligt förkyld och jag tog med mitt barn med två kusiner för att ge henne mediciner och en termos med varmt te och honung. Barnen satt före det hemma mitt i nåt YouTube klipp med nån faslig tjej som på bred göteborgska berättar om ”ah och så köpte jag detta lipgloss ah för femtio kronor och detta iPhone-skal ah för hundratrettionio kronor ah och denna ah kräm för tvåhundratrettio kronor… aahhhhh” där slet jag ut mitt hår och avbröt barnen och frågade om de hellre ville gå och träffa romska damen och ge mediciner. 

JAAAA, skrek barnen. 

JAAAA, vad stolt jag var! 

1-0 gott hjärta kontra konsumptionsbloggerske-hysteri. 

När vi kommer till romska damens vanliga plats hörnet Nybrogatan och Birger Jarlsgatan så säger ett av kusinbarnen till mig; fråga vad hon heter. Jag skämdes ögonen ur mig. Här hade jag gett pengar och mat och kläder, och nu medicin till henne, men aldrig brytt mig om att fråga vad hon heter!!!!

Hon heter Maria! Hon har fyra barn och vi delar samma skyddshelgon. Hon är en underbar kvinna och vi kommunicerar på min dåliga nybörjar italienska, hennes tio svenska ord och med gemensamma internationella handgester. Varje dag stannar jag upp och talar med henne och hon skiner som en sol. Hon har träffat halva min släkt och familj och många vänner. Vi skakar alla hand och talar med henne och ropar alltid ”Hej Maria” när vi går förbi.

Idag frågade hon mig om jag kunde hjälpa att köpa blöjor till hennes yngsta barn. Det är ett tecken på att hon är good guy! Det är nämligen en sak jag lärt mig efter alla år då jag hjälpt människor; om man erbjuder något till barnen och de vuxna tackar nej och hellre vill ha pengar: då kommer inte barnen först, då är de vuxna snikna människor! 

Nu sitter hon där Maria med 200 blöjor i sin butiksvagn. I morgon skall jag föra lite leksaker som hon kan ta med sig hem till barnen.

Så min rekommendation till er alla är att hitta vänner bland tiggarna och föra en dialog, fråga vad de heter, vad de behöver hjälp med. Ingen kan hjälpa alla, men alla kan hjälpa en! 

PS. Bilden föreställer inte Maria, den är lånad från Aftonbladet och denna mycket bra artikel där de berättar hur SD ljuger om romer.