Min tandläkarskräck är ingen hemlighet för de som känner mig och minns när jag tex reste utomlands för att gå till den enda tandläkaren jag litade på, bara för att göra en basic tandrengöring. Tyvärr gick han i pension och jag förträngde snabbt att man ens behöver uppsöka en tandläkare – ända tills jag tappade en plomb efter en natt med väldigt mycket champagne i London. Det faktum att champagne fräter på plomber anser jag vara något för läkemedelsindustrin att ta sig en ordentlig funderare över! Jag skulle med glädje betala det fyrdubbla priset för garanterade ”certified champagne resistant tooth fillings”. Överväger att söka kunder inom tandmedikamentbranschen.
Men i och med incidenten i London, alltså inte de övriga incidenterna de lämnar jag i mystikens skimmer, men incidenten med den icke-champagne-täta-plomben så tvingades jag söka upp en tandläkare. Min advokat och underbaraste väninna som allmänt går under benämningen Miranda från Sex and the City visste förstås svaret! Svaret heter: Narkoskliniken och Sigrid Schumann. Jag ÄLSKAR Sigrid Schumann och har bedyrat min kärlek till henne flera gånger, bland annat: HÄR. Och så älskar jag ju hennes lustgas som jag bedyrat min kärlek till: HÄR. Nu har jag haft glädjen att än en gång måsta byta ut en plomb (hur svårt kan det vara att hitta champagnesäkert material för tänder???) och inser att det här med lustgas tar bort all min dignitet. Jag ligger där lyckligt i dimman och andas in tunga andetag och låtsas att det inte fungerar, för jag vill ju bara ha mera lustgas och ligga där en längre tid – typ kanske mellan 09:00 och 17:00. Har även lärt mig genom självstudier att om jag andas in och håller munnen stängd så kan jag maximera mängden lustgas i kroppen. Men sen kommer den problematiska ekvationen; ju mer lustgas jag får i mig, desto pratsjukare, mera filosofisk och fnittrig blir jag – och då måste jag öppna munnen och berätta alla intelligenta tankar som snurrar i mitt huvud. Sigrid brukar då inse att jag lagrat mer än nog lustgas i lungorna för ut dansar små grodor och helt galna påståenden. Jag kan till exempel få för mig att absolut måsta föra en dialog om den nya Akademiledamoten Sara Danius och att hennes son läser Harry Potter. Fatta vilken extremt viktig sak att mitt i allt föra diskussion om! Och så drar jag sluddrande och fnittrande ut på diskussionen så länge som möjligt för att förhindra Sigrid från att utföra sitt jobb. Ja det fungerar ungefär lika länge som det tar för lustgas lagrad i lungorna att lämna kroppen genom öppen pladdrande mun. När lustgasen ebbat ut ur lungorna så stänger jag kvickt munnen igen för att samla på mig en ny depå och fler roliga historier att fnittra åt. Sen kan man ju av obvious reasons inte ligga med munnen stängd allt för länge hos tandläkaren, även om jag kniper fast ögonen och låtsas vara döv och inte höra när Sigrid snällt lockar mig att öppna munnen så att hon kan titta på den champagne-frätta plomben. Det är kanske den enda down side av lustgas – jag blir så ruskigt medgörlig och snäll. Så jag öppnar munnen. Medan Sigrid åtgärdar min plomb så visar jag all brist på dignitet och ligger mest och frustar av skratt och försöker lagra alla intelligenta diskussionsämnen som flyger runt i dimman i min hjärna. Jag dreglar och ögonen snurrar i huvudet som på en galen ko och jag andas som om jag var i en sjunkande undervattensfarkost där luften strax tar slut men jag måste hålla munnen öppen för tandläkaren skall laga sista plomben före farkosten fylls med vatten och jag drunknar. Och så får jag en ny fnitterattack för jag måste ju bara berätta detta åt Sigrid när hon tagit ut alla instrument ur min mun.
Tyvärr försvinner effekten av lustgas inom 30 sekunder från att den stängs av. Jag har testat hålla andan och uppbringa lite auktoritet då jag skall stiga upp efter avslutat tandläkarbesök, men det funkar inte. Så jag bokar bara en ny tid och går hem och dricker champagne i förebyggande syfte för att snabbt förstöra plomben igen!
OBS! Bilden har ingenting med verkligheten att göra - ni ser ju att det är en seriestrip!
