Resultatet av att gifta sig

Idag fick jag stränga order att köpa en pojk-Barbie, dvs en Ken docka. "För annars kan inte mina dockor gifta sig!" Jag ansåg att det var totalt felinvesterade 450 kronor, det finns ju redan sexton Barbiedockor som ligger ensamma och bortglömda i en leksakslåda. Kan inte dom gifta sig sinsemellan?

Svar: nej

Fast tjejer kan gifta sig med varandra, det är helt normalt, försöker jag förklara. En nedlåtande blick från baksätet gör att jag förstår att nu kommer det ett sanningens ord strax. Något i stil med att jag är totalt enfaldig som tror att en telefonlur skulle ha en sladd, det heter ju nämligen sladdare och används när batteriet är slut.

Ok, låt höra dagens sanning om giftermål.

Jo, så här är det, det har "Lasse" på dagis berättat. Om två tjejer gifter sig så får dom inga barn. Om en tjej och en kille gifter sig så får dom ett barn. Och om två killar gifter sig så får dom två barn.

Tack Lasse för den. Nu har det investerats i en tvålfager Ken docka och jag anar att hans pojkvän och deras två barn flyttar in ganska snart.


Ps. Visst ser Ken väldigt tjejig ut, jag kunde lika gärna ha klippt håret på någon av Barbie dockorna?


- Posted using BlogPress from my iPad

Sannbedrövad Finländare

Jag brukar försöka förklara skillnaden mellan att vara finne och finländare. Som finlandssvensk är jag inte finne utan finländare. Finne är, förutom något som tonåringar tampas med, en person med finskt ursprung dvs fenno urgisk. Finländare är man däremot om man är född i Finland eller har finskt medborgarskap, må man då komma från vilken som helst bakgrund, land, folkslag eller härkomst.

Jag har alltid varit stolt över att vara finlandssvensk och kalla mig finländare. Då jag bodde i Finland fanns det mycket att vara stolt över. Det fanns det även de sista tio åren då jag bott i Sverige. Man blir nästan ännu mera patriotisk ju längre borta man bor från sitt ursprungsland. Nu är inte Sverige geografiskt sett så långt borta, men kulturmässigt så finns det många skillnader mellan finnar och svenskar. Som finlandssvensk ramlar man som oftast mellan stolarna och är inte riktigt vara säker var man hör hemma. Då känns det tryggt att komma ihåg att man är finländare, inte finne, inte svensk.

Finlandssvenskarna är alla i mer eller mindre utsträckning invandrare. Vi är 1700 och 1800 talets motsvarighet till 1900 talets turkar i Tyskland, eller greker i Sverige. Vi har bara haft några hundra år mer tid i landet. Nu vill det politiska partiet Sannfinländarna börja göra skillnad på finnar och finländare. Dom vill inte ha invandrare och dom vill ut ur EU. Dom eftersträvar någon konstig förlegad nationalromantisk bild från början av förra seklet. Dom vill halvera antalet invandrare vilket kommer att göra det svårt för den myndighet som hanterar asylfrågor att berättiga sin existens då de skall hantera ETT case per år.

Jag skäms! Jag skäms över att vara finländare. Framförallt skäms jag över de 18.7% av finländarna som röstat på Sannfinländarna.

Enligt en snabb ockulär undersökning av mina Facebook vänners status så ser jag att jag som tur är inte har vänner i den procentenheten. Tvärtom, de kan närmast beskrivas som rabiata över valresultatet. Samtidigt verkar dom vilja ge upp. De flesta planerar att flytta utomlands. Jag hoppas dom flyttar till Sverige, då kan vi i varje fall reta upp några Sverigedemokrater genom att anordna en massinvandring.

Och jag är skitförbannad (förlåt att jag svär) över att Sannfinländarna kallar sig finländare. Dom är inte finländare. Finländare är nämligen en salig blandning av diverse folkslag och består till stor del av invandrare, om än långt bakåt i tiden.

Kan Sannfinländarna inte ens ha haft vett nog att kalla sig Sannidioter när dom nu ändå inte tycks förstå vad en riktig finländare betyder.

Bilden kommer härifrån. Jag behövde inte ens göra ett collage....

Mina dyra hobbyn och ekvationen av GxF=U+4+15+K-1MM

Så var det då dags för våren igen. Efter en lugn vinter kan den aktiva perioden ta vid. Vänta lite; Vilken lugna vinter? Den där vintern när allt gick i 180 km i timmen utan att bromsa i kurvan, den enda bromsen jag minns var handbromskarusellsnurren som ibland dök upp bara för att pigga upp den redan hisnande färden. Ja just ja, den vintern. Och nu skall man då accellerera för att klara av sommaren.

Våren är fylld av mängder roliga projekt, flest relaterade till jobb, men även privat. Och det är just i den privata sfären jag inser att jag har dyra hobbies. Trädgården nämligen. Inte för att jag överhuvudtaget har grön tumme eller ens gillar trädgårdsarbete särdeles mycket, mest för att den nu finns där och framförallt för att grannarnas finns där häck-i-häck. Det orsakar nämligen stress och prestationsångest hos mig. På något konsigt sätt finns det en ekvation mellan grannarnas fina odlingar och mina utgifter kopplade till ouppnåbara ambitioner.

Ekvationen ser ungefär ut så här: GxF=U+4+15+K-1MM

Om ni inte hängde med i denna avancerade formel så finns nyckeln här: G (grannens plantering) x F (förfallet i min övergivna trädgård) = U (utgifter hos Plantagen för jord i alla dess former) + 4 (4 ekologiska gödsel sorter) + 15 (femton nya blomlökspaket + grönsaks frön) + K (besök hos kiropraktor för sjuk rygg) - 1MM (kostnaden för en mini morot som jag hittade i en blomrabatt och som jag kan skörda istället för att köpa en ny i affären).

Och vad är summan? Ja ungefär exakt 3768 kronor. Svenska riksdaler. Och då har jag inte beräknat bensin till och från Plantagen åtta gånger under en helg minus den inbesparade bensinkostnaden då jag slapp köra till affären och inhandla en minimorot modell 2010. Hur däremot den moroten alls hamnat i min rabatt och lyckats övervintra, samt vart alla den kompisar tagit vägen, är ett mysterium. Skulle jag lösa det så skulle jag eventuellt få stora trädgårdspriset och komma på grön kvist.

- Posted using BlogPress from my iPad

Pollenist - javisst!

Önskar att den där videungen bara fortsatt sova och så kunde den vakna färdigt utslagen som ett löv (vilket löv, vet jag inte) men hur som helst så önskar jag att ung-jäkeln skulle köra warp speed fastforward över pollenperioden.

Sov, du lilla videung, än så är det vinter.
Skallen känns så mörk o tung, tanken bara slinter
Varför är det pollen-vår, fullt av allergi i år?
Boka tid hos läkarn, nu behövs medikaminter!

I år är jag på grön kvist

Det är nu det gäller. I år skall jag slå alla med häpnad och visa min gröna tumme, den gröna tummen som egentligen inte alls är grön utan närmare bestämt någon vacker nyans av rött. Röd som i färgen av delikata jordgubbar med namn som Elsanta eller Pegasus. Eller om vi nu skall vara helt ärliga så är min trädgårdstumme mitt i handen och färgen spelar ingen roll, för det mesta som rör framgångrikt trädgårdsarbete är mera fantasi än verklighet i mitt fall.

Tidigare år har jag utmärkt mig för att bl.a. ha det mest konstnärliga äppelträdet. Jag hade dissekerat det helt själv, utan någon som helst hjälp av grannen. Ni vet den grannen som har mängder vackra röda äpplen i augusti medan jag endast kan stoltsera med ett konstnärligt klippt äppelträd. Jordgubbar däremot har jag hur mycket som helst av, mängder, massor, kvantiteter, men de är av en konstig egen art som är vita till färgen (kanske dom heter fragaria albus på latin?). Röda jordgubbar ser jag aldrig röken av. Lösningen till mysteriet torde återfinnas i koppling till förklaringen om vart mina andra grannars blommor försvinner. Det finns nämligen en liten hortikulturell-terrorist inneboende hos mig. Hon är en tvärhand hög och älskar att plocka färgglada blommor och vita jordgubbar. Hon förstår inte skillnaden på mitt och ditt. Hon ser inte heller skillnaden på rött och vitt. Mina grannar är måttligt roade. Jag har ryggskott av att ducka bakom häcken för att undvika deras sura miner.

Jag bestämmer mig för att försöka mig på sallad istället eftersom det är ett känt faktum att inga barn äter sallad, inte ens under hot om att aldrig mera få omogna jordgubbar till efterrätt. På salladsfröpåsen står det nogranna instruktioner om att man skall gräva en ränna och plantera fröna med ett visst mellanrum, sticka ner dem i jorden, vattna före och efter och hjälp så mycket instruktioner jag tror visst jag tappade bort mig. Jag gör istället en liten snabb version som i korthet ser ut som följer; dra en ränna med fingret i jorden, gör en översvämning i den samma, häll ut alla salladsfrön i den och täck med jord, sätt dig på terrassen med ett glas champagne (gärna gjort på en blandning med övervägande pinot noir- och pinot meunier-druvor) och invänta stora vackra smakrika, ekologiska salladshuvuden till samtliga kommande sommarmiddagar. Efter tre veckor hade jag en liten rak skog av något som mest påminde om fyrklöver, likheten med salladsblad kunde inte ens den tvärhandhöga dottern se i sin fantasi, än mindre övertygas till att äta dem. Jag skickar i panik ett sms till Mor för att få råd. Hon replikerar snabbt med instruktioner om att vattna mycket (ny översvämning i rabatten) och att sedan lägga ett täcke över dem till natten. Sagt och gjort, salladsbädden sov gott i en vecka under ett dubbel duntäcke från Hästens.

Grannarna fick ryggskott för att de skrattade så att de vek sig dubbla bakom häcken. Den tvärhandhöga dottern fortsatt på diet av omogna jordgubbar och jag gav mig själv ett löfte om att nästa sommar, då skall jag i varje fall vara på grön kvist, eller så får jag väl istället trösta mig med fyrklöver, lycka och ett glas champagne på terrassen (väl gömd bakom häcken).

Recyklad tid och konsten att kommunicera genom sms

Idag är en sån där dag näralltinggårihundraåttiokilometeritimmenochdetärsåroligtochtjohoppdärkomdetettnyttjobbpåmailen. Då vill jag blogga om tid, bristen på tid och viljan att skriva mera. Men det hinner jag ju inte. Kommer på att jag de facto skrivit om just det för ca två år sedan (nothing has changed) som gästskribent på en annan blogg. Så jag tar helt kalt och recyklar den texten här. Nu. Idag. Mitt i hundraåttiokilometeritimmenutanhandbromsikurvanochfyjädransvilketroligtlivjaghar -stunden. Och som en extra bonus bara för att jag tror att alla har så mycket extra tid, så lägger jag nog också in följetången om konsten att skriva sms. Idag fungerar nämligen sms bäst om man vill kommunicera med mig. Det påstod jag i varjefall i en artikel publicerad i Dagens Opinins nyhetsbrev idag.

------

Jag hinner tyvärr egentligen aldrig skriva. Eller det är vad jag säger. Att jag inte hinner skriva den där boken som så många frågat när jag skall skriva. Eller skriva den där rapporten eller mailet eller projektplanen eller budgeten. Jag lider av ständig tidsbrist och skulle behöva 48 timmar i dygnet. Jag har kortat ner nattsömnen till 4-5 timmar för att hinna skriva alla jobb mail. Jag överväger att köpa en spikmatta att sova på för att kunna spara in ytterligare en timme. Jag bytte tom jobb för att slippa sitta i bil en timme per dag och inte kunna skriva annat än i rödljusen och i trettio kilometers zonen i Lilljans skogen.

Jag hinner alltså aldrig skriva

Ändå sitter jag här och tänker på minnet av ett förhållande som varade en ansenlig tid, men inte i all oändlighet. Minnet av förhållandet är över 2500 SMS och ett hundratal långa mail. Medeltalet är 10 SMS i dagen, och vi talar inga korta SMS typ "ses vid nio?" eller "jag längtar efter dig". Nehepp, detta är långa långa lidelsefulla SMS som diskuterar vardag, fest, allvar, livet, lyckan, mysterierna, förhållanden och känslor. På iPhone rymdes dom ibland inte ens i ett tusenteckens leverans meddelande. På en Nokia kom dom fram i tretton delar. Nehepp dom var inte korta moderna SMS med små tecken som fördummande skulle symbolisera små skrattande gubbar för att försäkra mottagaren om språknyansen. Dom innehöll inga konstiga förkortningar som LR, ASG eller LOL Dom kunde låta så här (lätt censurerade)

"Hjälp, jag har blivit gammal!!! Ligger hemma en lördag kväll och tycker det skall vara skönt att titta på en film.

Älskade Underbara, varför är jag så ofattbart kär i dig? Fortfarande! Och dessutom känns det som om det bara ökade varje dag istället för att avta. Jag börjar likna prototypen från Albertonis bok som bara planerar livet runt att kunna träffa dig, som bara ser skönheten i omgivningen utifrån din existens, som inte kan annat än relatera alla intryck genom hur du skulle uppleva det.

Har en extremt obehaglig förvarnande känsla av att jag kommer bli grymt sårad och ledsen väldigt snart. Jag har flaggat för detta en tid, kanske lite otydligt som om jag inte var nöjd med situationen, så är det inte, jag älskar situationen. Jag älskar vår set-up, men vad jag förnimmer är att det kommer sluta illa. Som när man haft fantastiskt sex med någon som man vet försvinner, man mår just då som bäst, men vet att nästa dag byts känslan mot melankoli och ledsamhet för att man inte kan uppleva det på nytt. Som att dricka underbar champagne men veta att man kommer ha baksmälla nästa dag och det var sista flaskorna i hela världen man druckit och man kan aldrig få tillbaka dem.

Så känner jag just nu. Du är en Grande Annee 89, sista i världen och jag är rädd att jag ser botten på flaskan och det börjar vittna om ett analkande slut."

Ni förstår min point!!! Nej jag hinner aldrig skriva. Ändå är hela samhället idag uppbyggt runt SMS, mail, bloggar, twitter, facebook  och tom gammaldags vykort som jag så älskar att skriva och skicka. Ibland skriver jag avskedsbrev för hand. Lämnar det, stänger dörren bakom mig och värnar om mitt liv och min vardag och vägrar släppa in någon. För jag har ju inte tid! Varken tid för att skriva eller älska.

Sen sitter jag där och funderar över vad som blev kvar? Doften på kudden försvann för länge sedan. Herrskjortan jag stal på en av resorna har tvättats och burits så många gånger att den bara doftar Ariel och Paul Smith Rose och påminner mera om mig själv än honom. Vad har jag då kvar? 2500 arkiverade SMS, ett hundratal e-mail och en lång historia som börjar med "välkommen på cirkusdirektrisens fest" och slutar med "jag kommer aldrig glömma dig, jag älskar dig, men nu kastar jag in handduken".

Jag har 2500 SMS och ett hundratal mail. Tusen och åter tusen små tecken och ord som dokumenterat en kärlekshistoria som inte ens Doris Lessing hade kunnat dikta ihop. Varje nyans, varje break up, varje lyckliga kärleksyttring, varje commitmentfobi rädda bortförklaring, alla tacksamma återkopplingar, alla små utvecklingar i den samstämda kombinationen, det nästan symbiotiska samspelet, mitt plötsliga uppbrott, alla tröstande ord efteråt, alla praktiska funderingar, alla poneringar "what if?", alla förklaringar om att vi mår bäst av att inte välja gemensam lycka. Allting finns dokumenterat och trots att jag aldrig har tid att skriva så har jag ett minne som ingen annan än Antipiratbyrån och tjänstemännen som administrerar IPRED lagen kan uppleva. Ja och självklart han, han Herren med hatten. Herren med hatten som säger att jag borde ta mera tid för att skriva.

Jag återkommer i ämnet skriva SMS.

(här nedan red.anm.)

OM KONSTEN ATT SKRIVA SMS

SMS. Vilken underbar, vidrig men fantastisk uppfinning. Undrar om han gubben på Nokia som uppfann det förstod vad han gjorde? Undrar om någon som hamnat i en tragisk kärlekshistoria på grund av SMS funderat på att sue'a honom? Undrar om han, som så många andra finnar, gjorde självmord när han insåg konsekvenserna av sina handlingar? Konsekvensen av en enkel uppfinning som tagit över en hel världs dagliga kommunikation.

SMS - Short Message Services. Eller kanske SMS - Slut Med Spänning. Eller som jag ser det, med rätta personer på andra sidan dialogen, SMS - Synnerligen Magnifik Sociallivshantering.

Det sista kräver dock rätta personer, förståelse, intuition, intelligens och ett stort mått av klurighet.

"ring mig när du hinner" - NOT good. Ring själv för fan.

"kan jag ringa?" - oh well, du kan väl försöka

"ok" - argh.... Vad tänker karln på??? Och, jo, det är en karl. Bara karlar skriver "ok" och då syftar jag på dom som stavar med K, både ok och annat.

Sen undrar jag om avslutningsfraser är en generationsfråga. Alla 80-talister avslutar med "kram". Jeezus. Vi har precis träffats, han är tjugosexochetthalvt (bara det, man är så ung att man kommer ihåg halva år. Jag måste alltid fråga vilket år vi lever i just nu och sedan göra avancerad huvudmatte baklänges tills jag når mitt födelse år och på så sätt kommer fram till min dagsfärska ålder, på året, inte månaden). Anyway, han är tjugosex (och ett halvt) han skriver "tack för en galen natt med många hyss. Vi ses. Kram". Jag kan inte annat än göra avancerad huvudmatte och undra över i vilket skede ekvationen av natten ledde till "kram". Vadå? Vi har gjort hyss, vi har stulit flaggor och klättrat på tak och dansat halva natten och pratat om grodor och dragit norska skämt och jag har stirrat mig blind på honom och undrat om Orlando Bloom lärt sig svenska. Men "kram", nej dit kom vi aldrig. Hur kan han då skriva "kram"? Jag fattar inte det. Jag kontemplerar avancerad huvudmatte och generationsskillnad och undrar om det stämmer att vissa grodor från Sydamerika gör att man hallucinerar. Men "kram" det skriver man inte. Om inte man är född på 80-talet eller världens vänner sedan tio (låt mig räkna ut det här snabbt) eller minst tjugo år tillbaka i tiden.

Avslutningsfras "kram" går alltså bort. Fettbort som man skulle säga om man var tjugosexochetthalvt.

Avslutningsfras "puss" då? Ja då kommer man in på min nichemarket. 50-talister. Dom pussar till höger och vänster, det betyder, jag är lite kontinental och jag vet minsann var och när man pussar en eller två eller tre gånger på kinden. En man som bott på kontinenten ropar alltid TROIS och pussar självsäkert och världsvant mig tre gånger på kinden. Men det är IRL (förkortning på In Real Life, ofta använd av tjugosexochetthalvt åringar). Jag undrar om han avslutar SMS med "puss puss puss", nu har vi ingen SMS relation så jag skulle inte kunna veta, och i ärlighetens namn undrar jag bara, jag är inte benägen att få ett svar på det. Tillbaka till dom som inte skriker TROIS, utan nöjer sig med att avsluta med singularis "puss". Dom är ganska gulliga, för dom figurerar liksom i Dagens Industri (och då syftar jag definitivt inte på dom artiklarna som berättar sanningen om lurenskojjare) och dom är företagsledare och duktiga och konservativa och bär mörka kostymer och handsydda skjortor med monogram. Ja dom är gulliga, dom har grått hår och använder uttryck som bara finlandssvenskar och dom som är födda på adertonhundratalet (huvudmatte, räkna den du) förstår. Att dom avslutar ett SMS med "puss" är gulligt och underbart. Att dom överhuvudtaget skriver SMS istället för att be sin sekreterare stencilera med karbonpapper ett brev, är gulligt. Då känner man sig lite viktig. Och lite uppvaktad. "puss" är klart godkännt om det kommer från rätt håll. Från fel håll blir det bara fel. Seriöst fel.

Men att skriva SMS är oftast ett fantastiskt sätt att föra fram budskap. Du måste vara tämligen kortfattad, mottagaren kan välja när han eller hon läser det, man kan skicka det när som helst, man kan skicka det vart som helst och bara hoppas att det landar rätt. Man kan skicka SMS till kontakter i telefonboken som är införda under QXPUGÄ utan att medge att man inte har den blekaste blåa aning om vem mottagaren är eller var man träffats eller hur numret hamnat i telefonboken. Man kan bli extremt positivt överraskad när det visar sig vara en han, en han som dessutom ser ut som en ung Sean Connery och det visar sig att man aldrig träffats utan att det var en väninna som svängt om med taxi och tagit numret bara för att snällt införa i cirkusregistret. Att det blev QXPUGÄ istället för unga Sean Connery var bara en minor slip. All's good that ends well. Och det slutade väldigt väl!

Alla blir glada av snälla SMS. Alla lyser upp när mobilen plingar till av det välkända ljudet. Sekunden av anticipation när man tänker, oj, tänk om det är han. Och så kommer det ett adertonhundratals meddelande med "puss" eller ett åttiotals meddelande med "kram" eller andra underbara SMS som gör att du tar fram dem om och om igen och läser dem. Du kommer ihåg dem flera månader. Du upprepar dem till vänner. Du kanske tom uppdaterat till iPhone 3.0 och kopierar och klipper in och vidarebefordrar dem till vänner.

Men sen finns det dom där SMSen, vad menar han NU då??? Akut satellitsamtal till alla vänner.

-ja, men sen skrev jag så här och så svarade han SÅ HÄR. Vad menar han? Vad skall jag svara? Skall jag svara genast eller skall jag vänta till imorgon? Argh!

Oftast har alla vänner bra råd. Alla har fått dom samma SMSen, dom är troligen köpta på internet eller piratkopierade femton gånger om. Då kan det leda till att man måste skicka "över och ut meddelande"

Min bästis är helt i klass för sig på overandout, överochut, meddelanden. Hon skriver dem och skickar dem till mig. Jag kopierar dem och skickar vidare. Över och ut. "Doktor Komplicerad, du må vara världskänd inom din sektor, men du är inte tillgänglig fysiskt eller emotionellt. Vänligen respektera min önskan och kontakta mig inte mera. Over and out"

Hur än man använder SMS eller vad än man tycker om dem, men visst är dom underbara!

Det finns bara ett enda SMS jag hatar, och det är det som aldrig kommer.

Så ship 'em in. Keep them coming. Men skippa smilies.

Skelett och mörka garderoben

Jaha, jag som brukar säga att jag trivs med att sitta i garderoben. Det är ett samlingsuttryck för att jag trivs med att inte alltid lufta alla mina förehavanden. Exempelvis, ponera att jag hade en fäblesse för att klä mig i pantertights med piska i handen. Ganska ofarligt, men inte direkt så att jag hade lust att dela med mig av den informationen. Då skulle jag säga att jag sitter kvar i garderoben med pantertightsen på. Det var väl bögarna som kom på detta uttryck. Att komma ut ur garderoben. Självklart skall dom komma på alla roligheter och lämna oss kvar med klämkäcka heteroutryck så som ”Lajbans” och ”jag är visst ute på hal is”

Så nu vill jag bara en gång för alla set the record straight: Jag har faktiskt en helt egen mörk garderob. Inte stulen av någon som helst bög, känd eller okänd, utkommen eller outkommen. Där sitter jag titt som tätt och myser av olika anledningar. Dessutom bor alla mina skelett där och dom trivs hyfsat bra också. Brukar fika och klirra med kopparna mot fat och äta små bakverk som lämnar smulor i mina högklackade skor som hör till panter utstyrseln.

Idag har den gemenskapen krashats. Min elektriker har efter att för tre år sedan fått arbetsinstruktionen, fixat den söndriga lampan i mörka garderoben. Jag har ingen mörk garderob mera. Men snälla rara, varför gjorde du det just nu? Precis när alla skelett började att trivas och jag hittat mina egna garderobsorsaker? Why now? Why me? Why my skeletons?

Tror att jag kommer sova med några skelett i exil under min säng, iklädda panthertights.

Dags att ta ett politiskt beslut

Idag är det då dags igen, att ta ett politiskt beslut. Ett viktigt beslut som skall genomsyras av det jag finner av intresse. Ett beslut som skall baseras på mina värderingar och sanna åsikter.

Ibland gör jag test och svarar på olika valfrågor och så skall en valometer trycka ut en färdig kandidat åt mig. Swossch och där kom den: tad-a-daaa, Sonja Catani, du skall rösta på nummer, tad-a-daaa, 2357. What? Skall jag rösta på en grön vänsterpartist med nykterhetslöfte och ultrakristen tro???

Så blir oftast svaret när jag svarar på svenska valometer frågor. Nu får jag ju inte rösta i svenska riksdagsvalet, utan endast i det finska och schweiziska dito. Dagens politiska beslut gäller alltså finska riksdagsvalet.

Den enda kandidaten jag känner till är Jörn Donner för jag följer honom på Facebook. Han raggar väljare från HIFK’s supportergrupp, motsvarigheten till DIF i Finland. Då jag inte intresserar mig särdeles mycket för ishockey eller fotboll, eller vad dom nu råkar spela (gud vet) så har jag bestämt mig för att Jörn Donner faller bort. Som finlandssvensk måste jag dock vara Folkpartist. Inte som den svenska Folkpartisten, utan Finlandssvenska Folkpartisten (SFP). Svenska Folkpartiet har många valfrågor och alla kandidater är av olika åsikter. Där finns gröna skogsmulle kandidater mot kärnkraftverk sida vid sida med hyperkonservativa knallblåa miljöbovskapitalister. Jörn Donner slåss om sina ishockey (eller var det fotbolls? -fans samtidigt som en gullig gammal dam har som valmanifest att öka antalet stick- och syklubbar. I Finlandsvenska Folkpartiet är nämligen alla välkomna, vare sig deras slogan är ”stick och brinn” eller ”bränd och brun”. Alla är välkomna så länge de är i mot Sannfinnarna som främst förespråkar att sälja Åland till Ryssland i utbyte mot Karelen som förlorades för snart 70 år sedan.

Idag skall jag i varje fall traska upp till finska ambassaden och ge min röst. Har sökt alla listor efter en grön vänstervriden nykter och ultrakristen SFP’are men misslyckats. Har även kommit till slutsatsen att valometern kanske inte har helt rätt då det gäller att fastställa min multipolära personalitets politiska valfråga. Så jag gör istället en deal. I äkta svensk anda. Jag byter min röst mot en väninnas röst. Hon bor i Finland men får bara rösta i svenska riksdagsvalet, jag bor i Sverige och skall rösta i finska valet. Alltså röstar vi för varandra.

Idag röstar jag tydligen på nummer 149 Maria Björnberg-Enckell, Svenska Folkpartiet.

PS. SFP's logo är förstås en gullig nyckelpiga. Och det vet väl alla att en nyckelpiga betyder tur.

Räkor, sill och kossor i trädgården i april

- Mamma, mamma, det är massor räkor ute i trädgården
- Nej älskling det är nog bara snö
- Mammmaaaaaa, det är räkor, inte snö!

Jag får panik, efter vattenkaoset i nyrenoverade källaren känns inget mera omöjligt. Skulle det så ha flugit en ko förbi fönstret i hagelregn så hade jag varit benägen att finna det helt och fullt normalt. Men räkor kan ju lukta ganska illa när solen hoppeligen äntligen tittar fram så jag inser att jag nog måste gå ut och plocka upp alla räkorna.

- Men här finns inga räkor, var såg du dem?
- April, april, din snälla sill, jag kan lura dig vart jag vill!!!!!

Fatta hur lycklig Cirkusprinsessan var! Hon hade lyckats lura mig ordentligt och samtidigt ge tillbaka för gammal ost (Kavlis räkost?) för den första april förra året lurade jag henne att det stod en älg i trädgården.

Om ej om i vägen vore, kossorna i luften fore. Till mitt försvar säger jag bara att allt är möjligt. Det hade kunnat regna räkor i natt.