Onsdag morgnar befinner sig ett större antal väldigt busiga dagisbarn i en simbassäng med en smått utsliten simlärare i passande äldre ålder. Simläraren i passande äldre ålder har en fantastisk dialekt som han själv skrattar åt när barnen stirrar oförstående på honom då han ryter order: "no ongar tar ni varsin körv". Vad han menar är: "Ta omedelbums en av de där pastellfärgade frigolit flytgrejerna som ser ut som långa tuber".
X antal föräldrar står vid bassängkanten och håller på att rinna bort i värmen medan de förgäves ropar instruktioner till ungarna som flyter och sjunker med pastellfärgade körvar runt i bassängen. Efter andra gången med denna övning står ett antal föräldrar, undertecknad inkluderad, och diskuterar om att någon kanske borde vara fysiskt i bassängen och handgripligen hjälpa simläraren att hålla pli på ongarna. Då hörs ett heroiskt "Ja-men självklart, jag kan göra det. Varje onsdag morgon. Inga problem!" Vi klappar alla i händerna åt denna enfaldiga, men numera innehavande hjältestatus, förälder som frivilligt sträcker upp handen och anmäler sitt deltagande i bassängen, varje onsdag morgon. Ja, alla klappar inte i händerna. T.ex. jag klappar inte i händerna för jag inser att det är jag som står med handen uppräckt och nu får stående ovationer från de andra föräldrarna.
Som om ni undrar var jag befinner mig varje onsdag morgon så är det i en bassäng med en massa busiga ongar, en smått utsliten simlärare i passande äldre ålder och inte att förglömma: de pastellfärgade frigolitkörvarna.
