Konst, inte konstigare än så men ändå så konstigt. Biennalen lockar mängder, massor med människor, allt från rika oligarker med 300 fots yachts och plastikopererade fruar som behöver tre body guards för att gå in på den ryska paviljongen, till oss mera mediokra personer som jag. Men det underbara är alla vänner man stöter på i misstag. Så där som bästis Livboj. Det är väl självklart att man stöter på varandra så där bara i misstag i Venedig. Jag menar, i vilken annan stad än den sjunkande staden behöver man en Livboj?
På tåget från Venedig mot nordväst väljer jag till slut att leka att jag är i filmen the Tourist och sätter mig framför snyggaste mannen. Bra val. Hamnar i Milano. Njuter nu av mera vänskap i form av den mest positiva livsbejakande väninnan som bara råkar bo här. Jag menar var annars skulle hon bo, precis då jag saknar henne som mest?
Men har jag hittat en bröllopsklänning? Nej. Har jag däremot hittat konsten att vara tacksam för vänskap? Ja. Är jag lycklig? Ja.
För att citera Buzz Lightyear i ToyStory "onwards and upwards - to infinity". Mot happily ever after!
Och konstverket ovan känns som ett bra köp. Det hade ju varit fasansfullt om den ryska oligarkens plastfru hade köpt honom framför näsan på mig, den mera mediokra personen. Må hennes plastskepp ändå segla fint ut ur den sjunkande staden.
Nu skall jag fundera på hur jag DHL'ar hem honom konstverket och vad mannen på tåget kommer tycka om att jag köpt ett konstverk där det står TOCCARE!
- Posted using BlogPress from my iPad
No comments:
Post a Comment