Sonja Catani

Passmyndigheten har förfalskat mitt pass!

2012-02-14T13:07:00.000+01:00

Får frågan av en Fellow Lover of Sri Lanka om hur gammal jag är. Jag gillar frågan. Coolt, bara så där rakt av. Jag skulle också vilja komma ihåg att fråga liknande saker av andra människor, men jag frågar istället enfaldiga ointressanta saker som "jaha, så tycker du om mörk eller ljus choklad?".

Ibland får jag komplimanger av män, bara ibland, kanske en gång på tio år, men ändå sade en man en gång åt mig, för ca tio år sedan, "Måste bara få säga, du ser ovanligt ung ut för att vara 50". Jag blev jätte smikrad och föll självklart som en fura för denna raggningsreplik. Icke.

Så när min Fellow Lover of Sri Lanka frågar hur gammal jag är så påminns jag om att jag måste komma ihåg att skriva till passmyndigheten och påminna dem om deras fel. Jag glömmer alltid bort det, så där som vissa saker på TODO-listan man skrver upp gång efter gång och sen glömmer man dem och tillslut blir man blind för dem och det blir sk surdegar. Som när man påminner sig om den där ena lilla listen i taket i källaren som saknas och så glömmer man alltid bort att be snickaren komma och fixa den.

Så nu jävlar måste jag komma ihåg att ringa passmyndigheten och klaga. Jag är 16 år gammal. Inte 38 år, som det står i mitt pass.

Nej jag gillar inte Valentine's Day

2012-02-14T09:57:00.000+01:00

Jag brukar varje år lägga upp samma bild på Valentine's Day - i år har jag en ny. Jag gillar verkligen inte Valentine's Day, precis enligt texten ovan. Så just idag skippar jag både hjärtan och choklad och små fjantiga kort. Alla övriga 364 (eller i år 365) dagar om året så sprider jag gärna runt mig hjärtan och choklad och små fjantiga kort. Men inte idag.

Happy Bloody Consumer Day!

Ett till måleriskt minne från Paradiset

2012-02-09T14:07:00.003+01:00

Det är nog inget sammanträffande att fyra religioner sammanstrålar på denna paradisö som liksom ett kärt barn gått under många namn; Serendib, Ceylon, Sri Lanka. Här samsas hinduer, buddhister, katoliker och muslimer om härligheten. Nära där jag befinner mig finns Adam's Peak - enligt alla religioner en helig plats där både Buddha, Shiva och Adam lämnat sitt fotavtryck. Notera att det bara finns ett fotavtryck - och att våra kristna och muslimska bröder båda röstar för Adam. Han skall ha gjort sitt Hollywood Boulevard fotavtryck där då han först kom till Eden.

Aka Sri Lanka är Eden.

Vilket jag gärna håller med om. Här upplever man nya hisnande scener varje gång. Under denna resa fick jag minnesbilden av Castlereagh sjön för evigt inpräntad i min lilla Sri Lanka bilderbok i hjärnan, efter en förtjusande transport över sjön med lokala roddbåtsklubbens mästare. Han var ca 85 med fyra knallröda tuggtobaksfärgade tänder, men han rodde som om Loch Ness var oss i hälarna. Vilket han kanske var. Samsas alla religioner här så ryms väl några myter också med i cocktailen.

Ps. Visst är det lite "släng dig i väggen Turner" över bilden?

Börja i slutet och gå baklänges mot målet – det är ju resan som räknas

2012-02-01T00:51:00.003+01:00

Paolo Coelho skrev i sin bok som handlade om hans Camino, pilgrimsvandring, att det inte är målet som räknas utan resan. Ja aldrig tidigare har jag räknat så mycket på en resa som nu då jag skall göra en pilgrimsvandring. Att hitta flygresor till Santiago de Compostela tar längre tid än att promenera dit. Vilket iofs är vad jag skall göra, men jag behöver fortfarande en flygtransport i något skede. Sannalainen föreslog privatflyg då jag undrade hur jag skall nå detta Europas svarta hål på flygkartan. Jag tänkte att en flygpool vore fördelaktigare än privatplan och det tyckte Sannalainen att var en fantastisk idé – ett flygplan med egen pool. Så när nu resan räknas så räknas min kassa också. Detta blir inget billigt äventyr.

Men ett äventyr skall det bli. Min käraste Muminsyster och jag skall nämligen pilgrimsvandra. Det var en strålande idé, som jag lyckligt och spontant genast svarade på. Jag tror jag svarade på ett sms mitt i en fest klockan 3:15 en helgnatt: ”JA”. Jag kan ju nämligen inte säga ”nej”. Och jag ville inte heller säga nej. Klart vi skall pilgrimsvandra en jätte lång krånglig sträcka. Sen var jag så trött så jag tog taxi hem tre kvarter.

Hur svårt kan det vara? Man tar på sig bekväma skor och en liten snygg väska och så går man bara iväg. Nja, riktigt så lätt var det inte, det krävs planering och man måste välja mellan olika vägar och länder och ingenstans går det flyg. De bekväma skorna är svårare än det låter. Mina ur-fula joggingskor (känt faktum att fula skor är bekväma, därför köpte jag de fulaste Nike skorna jag kunde hitta) duger inte. Vad? Jag förstår inte, kunde dom gamla pilgrimsvandrarna gå i sandaler så kan jag väl gå i strykfula Nike’s, dom har ju ändå dual air push, smooth cushion, step hard, jump high, run fast –joximojs i sig.

Då blandar sig Galoschgubben i ämnet och drar mig till en friluftsaffär som får mig att tappa luften av ångest före jag ens kommit över tröskeln. Överallt ser jag bruna och gröna nyanser blandat med rött (jag passar inte i rött!!), inga smooth cushion neonfärgade airbags i sikte, bara stadiga goretex-nubuk-breath-hard-ful-skor med traktorbotten. Jag springer ut i panik. Vad fasen vet någon som går i galoscher om vandrarkängor anyway? Till slut, någon vecka senare, köper jag ändå i smyg ett par lerbruna kängor av en snäll gubbe på en mellandagsrea, som ger mig andhjälp och tröstar mig medan han rycker av mig tusenlappar och förklarar att nu kommer både Muminsystern och Galoschgubben vara stolta över mig.

Nu skall kängorna gås in. Jag som får blåsor bara av att titta på ett par nya skor, om de inte är vita Converse, stirrar ilsket på mina lerbruna kängor med supergrip-all-round-terrain-performance-sulor. Dom stirrar surt tillbaka. Galoschgubben smyger runt i knutarna och fnittrar åt mig. Hur svårt kan det vara, måste jag träna? Räcker det inte med några gånger på löpbandet på mitt über-underbara gym? Tydligen inte, man måste nämligen lära sig gå i lugn takt, länge. Speciellt det där med länge känns svårt. Hur skall jag klara av att gå i flera timmar, typ fem-sex timmar utan att bli rastlös. Eller det är kanske idén att ta en rast som oftast för då blir man inte rastlös.

Men att gå i timmar och vara tyst och tänka djupa tankar (ja, jag har läst Paolo Coelhos bok), HUR skall jag klara det? Jag kommer att se ut som ett överhettat ånglok som tuffar fram i mina traktorkängor med ånga pysandes ur näsa och öron, kokandes av iver att få berätta högt om mina tankar jag kommit fram till under senaste sisådär hundra metrarna…. Och inte kan jag heller smygtwittra om mina tankar. Då skulle 3G räkningen, i detta svarta hål i Europa som infrastrukturen glömt bort, bli dyrare än vad det kostar att plocka ner hela katedralen i Santiago de Compostela – stenblock för stenblock – och flytta till grannens hästhage här vid mitt andra hem. I och för sig skulle det spara mig massor pengar, för då kunde jag pilgrimsvandra varje dag till katedralen på en minut! Tänk på den!

Så jag har löst skodonen, träningen löser sig själv på nåt sätt, lära mig vara tyst tror jag inte blir ett problem eftersom mitt vandringssällskap inte är Paolo Coelho, utan en mycket pratgladare person som struntar i tystnadsplikten annat än när det gäller hemligheter. Flygpoolen ordnar sig på nåt sätt det också.

Återstår: packningen. 5kg skall man ha med sig ungefär exakt. Ja det borde väl ordna sig. Galoschgubben påstår sig ha en slags ryggsäck anpassad för ändamålet. Den är säkert från 1975 och väger 15kg i sig. Men hur packar man lätt? 5kg. Vad om man är jätte törstig? Vad väger en flaska champagne? 1kg? Lyckas man ta med 5 flaskor plus en 100grams deodorant måntro?

Äh det ordnar sig. Huvudsaken är att vi är på väg. Vi skall träna baklänges promenad och komma ihåg att det är resan som räknas och inte målet. Vi börjar nämligen vandringen vid målet, för varför göra saker på samma sätt som alla andra om man kan göra tvärtom?

Det är lugnt, det ordnar sig. Jag får säkert använda Muminsysterns deodorant...

Lära sig att säga NEJ och NK

2012-01-28T15:01:00.001+01:00

Med jämna mellanrum försöker jag lära mig att säga nej. Det går sisådär bra. Egentligen funkar det inte alls bra. Man kunde säga att det går ungefär lika bra som det går att lära mig att åka långfärdsskidor.

I min iver att lära mig säga nej frågade jag igår på Twitter hur man gör. Fick genast svar av Martin Snygg (ja han heter så! jag vill gifta mig med honom för jag vill heta Sonja Snygg)

Dialog:

@sonjacatani
MÅSTE lära mig säga nej!!!! Hur gör man?

@martinsnygg
berätta gärna om du får reda på det.

@sonjacatani
OK jag tar reda på hur man säger nej, du kollar upp var man köper extra timmar till dygnet? deal?

(två sekunders funderingspaus från Sonja)

vad bra att jag genast svarade OK.... istället för NEJ ;)

@martinsnygg
hahaha!

Hörde ni hans skratt? Ja precis så skrattar alla åt mig när jag pratar om att lära mig säga nej.

Min lilla Cirkusprinsessa funderade härom dagen på ordet OK, det skriver nämligen alltid hennes Mormor som svar när vi frågar om hon hinner prata på iChat. Cirkusprinsessan älskar OK, det är lätt att stava och ett bra svar på alla frågor så som: Mamma, kan jag få en skunk? Mamma, kan jag få en Barbi-pojke? osv.

Senare samma dag i bilen så sade hon Mamma, vet du vad NK är? Det är motsatsen till OK, det är Nej.

Så nu skall jag lära mig säga NK.

Den rosa elefanten mitt i sovrummet

2012-01-26T11:34:00.000+01:00

I Finland talar man om det finska lejonet, i Sverige talar man om den svenska tigern. Och nu tiger som sagt svenskarna gällande finska president valet. Men finnarna har också en speciell förmåga att inte riktigt veta hur de skall kommunicera runt vissa saker. I detta fall runt det faktum att Haavisto lever i registrerat partnerskap med en man. Ja så där på sonja-språk är han homosexuell. Detta börjar bli en het potatis i medier. Vad vågar man säga och vad vågar man inte säga.

En finlands-svensk bloggare skrev på Twitter att finsk media börjat använda eufemismer som rasite (börda), böjelsen och H-ongelma (H-problemet). Det är finnarnas sätt att uttrycka sig politiskt korrekt om den rosa elefanten som står mitt i vallokalen.

I svenska medier vågar man inte ens uttrycka sig om saken, troligen för att man är så rädd att det blir en valfråga. Vem röstar du på? Jaha och följdfråga – vem har du sex med? Det kan ju bli hur knepigt som helst. Jag röstar på Haavisto för han har sex med en man, skulle han ha sex med en kvinna så skulle jag ju inte dela hans smak och då kunde jag ju inte rösta på honom. Eller hur kan det komma sig att så många homofober säger att dom inte kan rösta på Haavisto för han har sex med en man, ja men snälla rara, president Halonen hade sex med en man under hela sin 12 år långa mandatperiod som president och hon klarade sig hur bra som helst och blev aldrig ifrågasatt.

Det blir alltså svårt att reda ut begreppen och förhålla sig till detta. Gamla konservativa gubbskruttar (ja jag pekar ut en jag känner!) säger att det går minsann inte för sig att ha en president som är homosexuell. Det låter precis som Pruseluskan som säger åt Pippi att det minsann inte går för sig att bo ensam. Som tur så får inte Pruseluskan rösta i presidentvalet och den gamla Gubbskrutten har knappast nån pulling power utanför gubbrummet. Vilket iofs oförvarnat för mina tankar vidare till vad som sker i ett gubbrum….

Skulle Sverige ha en valdebatt med en homosexuell partiledare tippad som förhandsfavorit så skulle ingen våga ifrågasätta hans eller hennes sexualitet eller val av partner. Tvärtom skulle det bli politiskt korrekt att rösta på honom eller henne, men man skulle aldrig få nämna att den samma var homosexuell. I Finland får man däremot nämna det, men inte som en normal företeelse, typ han har ljust hår eller blåa ögon eller han är lång, kort, tjock, smal, har mattehuvud, är språkgeni eller annan helt normal egenskap eller attribut. Nej i Finland blir det dålig prutthumor och negativismer.

Grow up! Han är homosexuell – det är bra! Det är en positiv sak! Många av mina nära vänner är homosexuella och dom är nästan uteslutande de bästa, trognaste, trevligaste, roligaste och mest intelligenta vänner jag har. Det är positivt. Det är också en av Haavistos bästa attribut – förutom att han är accepterande, jämlik, förlåtande, en ruskigt bra fredsförhandlare och Finlands starkaste kort i det internationella PR-arbetet!

Så sluta krypa runt den rosa elefanten mitt i rummet. Tala öppet om det och gör det till något positivt!

Puss och Kram hela dan!

Varför skriver inte svenska medier mera om finska presidentvalet?

2012-01-25T17:35:00.002+01:00

Många undrar varför inte svenska medier skriver mera om det finska presidentvalet och om den eminenta situationen som Finland har då de kan visa hela världen hur man röstar fram en person som står för liberal demokratiska värderingar. Jo så här är det – Sverige har sjunkit in i total förnekelse – detta kan bara inte hända! Finland håller på att köra om storebror Sverige på varenda en punkt som svenskarna trott sig haft världspatent på.

Jantelagen – Sveriges största stolthet. Lagen som är större än Murphy’s lag om man räknar antal Google hits. Skall finnarna nu komma och stjäla den lagen genom att rösta fram Haavisto till president? Här finns mittiallt en man som inte anser sig vara förmer eller mindre än någon annan. Som tycker att alla skall behandlas lika och ha samma värde. Vad händer? Hur skall svenska sossarna hantera detta? Den vandrande trafikolyckan Juholt och röran han lämnade efter sig finns färskt i minnet. Svenska sossarna påminner mera om penningstinna bidragsfuskare än någonsin tidigare.

Lagom – svenska språkets bidrag till världens ordförråd, förutom då smorgasbord och lax. Hur skall vi i Sverige nu kunna stå för ordet lagom när Haavisto nästintill kunde porträttera det i nordisk familjebok. Slå upp lagom och en bild av Haavisto skulle dyka upp. Lagom snäll, lagom ödmjuk, lagom intelligent och lagom mittimellan alla olika politiska block. Lagom fick sig en helt ny innebörd genom Haavisto. Gone are the days med lagom villa, vovve och volvo. Villorna är skuldsatta långt över lagom, vovvarna är inte mera lagom hippa och Volvo är bara lagom om man är en kinesisk nyrik risbonde.

Solidaritet – oj, vad hände här. Svenskarna som alltid varit så solidariska. Nu är de mera soldatiska. Eller påminner om Casper och Jesper och Jonathan i Folk och Rövare i Kamomillastad. ”Vi skall ut på rövarstråt, och vi skall ut och röva” trallar svenska näringslivets alla representanter från högsta styrelseordförande ända ner till lägsta mellanchefs assitents sekreterarens privatassistent. Solidaritet? Vad är det? Vi skall roffa och röva. Vi är värda vår bonus mer än grannen som sitter där i sin lagom skuldsatta villa! Enligt jantelagen är jag värd mera! Och så kommer det där usla grannlandets nya presidentkandidat Haavisto och predikar om solidaritet och berättar att man skall värdera varandra och dela med sig och hjälpa och stötta. Fan ta honom – vi är ju solidaritetens hemland – hit med solidaritetsbonusen! Den är vår!

Jämlikhet – här i Sverige är vi så himla jämlika så vi ber vår hemmafru kvotera in en manlig städare så att det skall bli jämlikt mot vår kvinnliga trädgårdsmästare. Vi förespråkar att införa republik för då kan vi kvotera in en manlig och en kvinlig president för vi måste vara jämlika. Men för jämlikhetens skull kanske vi borde behålla monarkin också och kvotera in en drottning att regera jämte kungen och vår manlinga och kvinliga president. Men först måste vi tillsätta en kommitté som utreder om det är tillräckligt jämlikt. Och då måste nog vi först ha ett utskott som gör en nulägesanalys över ifall det är jämlikt att ha en kommitté eller kanske vi borde ha två kommittéer. Men före vi alls börjar med det så skall vi nog ha en lag som påpekar åt vårt grannland att det inte alls är jämlikt att ha två män som presidentkandidater. Eller har dom tänkt att Haavisto skall kvoteras som kvinna eftersom han lever i ett parförhållande med en man? Detta är inte alls jämlikt! Nu ser ju Finland mycket jämlikare ut än Sverige.

Vi kräver att Finland ger tillbaka Haavisto till Sverige, för om vi tillsätter tillräckligt många kommittéer så hittar vi säkert ett gammalt släktband till Sverige som bevisar att han egentligen är svensk.

På detta sätt har Sverige löst frågan om hur man illa kvickt får tillbaka jantelagen, ägandet av ordet lagom samt jämlikheten! Finland måste helt enkelt vara solidariska mot oss och ge oss Haavisto och låta alla svenskar få rösta i finska presidentvalet och då jäklar ska vi styra upp processerna. Först skall vi bara göra en nulägesanalys….Och SEN börjar svenska medier skriva om det finska presidentvalet.

Rätt skall vara rätt. Just det sa Bill, Jazz bus sa Ball. (Bull fick bytas ut mot det femininare Ball för kvoteringens skull)

Fotnot: Fick genast en tweet av den eminenta Jack Werner (alias @kwasbeb på Twitter) som skrev:
@sonjacatani fast vi på @alltidnyheter har, med @YasmineAN i spetsen, varit duktiga på att rapportera om den

Sonja Catani ber om ursäkt att jag drog alla svenska medier under en och samma kam!

Champagne, Haavisto och Guggenheim

2012-01-24T09:46:00.000+01:00

Nu har jag lovat alla mina vänner i Sverige som har ett finskt medborgarskap, eller som lyckats förfalska ett finskt pass med tillhörande valsedel, att jag bjuder på champagne om vi tillsammans går och röstar på Haavisto till Finlands nästa president.

Haavisto med sin gedigna erfarenhet som fredsmäklare i Afrika i kombination med ett tålamod och acceptanspolitik som tycks sträcka sig över alla gränser, kommer vara ett av Finlands stora trumfkort ute i världen. PR-mässigt finns det ingen presidentkandidat som kunde vara mera perfekt. Politiskt tror jag också att han kom i precis rätt tid. För knappt 9 månader sedan vann Sannfinländarna (ett invandrarfientligt parti) en jordskreds-seger i Finland. Nu, mera än någonsin, behöver Finland en ledare som inkluderar istället för exkluderar, som accepterar istället för refuserar.

Därför bjuder jag er på champagne om ni kommer och röstar på Ambassaden, på kandidat nummer två.

Och när vi nu är i gång och talar om Finlands USP'ar och möjligheter att köra om Sverige som sitter stuck mitt i Carema-Juholt-gråzons-tråkighets-limbo-landet, så anser jag att man skall lyfta fram frågan om ett Guggenheim Museum i Helsingfors. Frågan delar kulturfinland i två lag med en djup och bred avgrund som delar lägren. Jag är helt oinsatt i kostnaderna osv och jag tycker att Guggenheim tappat mycket av sin forna New York glans. MEN! Jag tycker fortfarande att Helsingfors skall satsa på projektet. I kombination med Kiamsa, World Design Capital Helsinki och alla coola gallerier så kommer Helsingfors få en plats på världskartan inom nutidskonst och design. Nutidskonst och välgörenhet är enligt alla undersökningar de två trendigaste hobbyna för internationella miljonärer, och det vet vi alla, att det som blir miljonärstrendigt, det sipprar snart rakt ner till folkhemmet och Ikea. Kom ihåg var ni läste det först! Om några år kan ni köpa nutidskonst och göra välgörenhet på en stormarknad nära er. Men först skall Helsingfors ta sin position på världskartan.

Och sista USPen för Finland är självklart Åland. En liten ö som har skatteparadisregler och där man dessutom kan tala svenska men betala med euron. Jersey och Guernsey och Barbados och Malta, släng er i väggen. I Åländska farvatten har man även hittat världens äldsta champagne. Veuve Clicqout från 1830 talet. Beat that!

PS. jag bjuder på en lite yngre champagne på finska ambassaden åt alla Haavisto anhängare....

President duellen – så här skulle världens ledare rösta i finska presidentvalet!

2012-01-23T11:16:00.001+01:00

Finska presidentvalet gick till en andra omgång eftersom ingen kandidat fick over 50% av rösterna i första omgången. Min kandidat Eva Biaudet fick väl knappt 3% vilket bevisar i vilken minoritetsposition jag befinner mig. Men sörj inte det. Båda mina runner up favoriter kom vidare till andra omgång. Sauli Niinistö för Samlingspartiet (motsvarande gamla Moderaterna) och Pekka Haavisto för de Gröna.

Så nu blir det en tajt match över vem man skall rösta på. Den konservative Niinistö som med avståndstagande alfa-hanne charm är riktigt snygg, eller Haavisto som jag inte vet så mycket mera om än att han är gift med en annan man och en ruskigt duktig fredsförhandlare.

Därför tänkte jag göra en pros and cons lista utifrån hur de möter resten av världens ledare, då det ju är en av presidentens viktigaste uppgifter förutom att vara överbefälhavare för försvaret. Just då det gäller försvaret så känns det som en ojämn fight. Niinistö är ju träningsnarkoman och har bl.a. visat på mod och styrka när han räddade sina söner under Tsunamin. Haavisto å sin sida kanske inför en coolare camoufleringsdräkt i finska armèn, lite blommor i hjälmen och svenskt hårnät för dem som gillar långt hår. Men de utländska stadsöverhuvudena skulle nog rösta så här:

Angela Merkel
Niinistö kommer tilltala hennes tyska sinne och säkert ser han otroligt sexig ut i hennes ögon. Haavisto tappar poäng här, tror inte att tyskarna gillar ekologisk populärkultur, känns som de som inte är från Berlin missat eko tåget.

Summa: Niinistö 1-0. Men bäst hade nog Muminmamman Halonen varit om hon fortsatt. Merkel och Halonen kunde ju vara systrar

Vladimir Putin
Det här blir svårt. Han kommer nog tycka att Niinstö är för konservativ och för lite Kekkonen och judo. Haavisto och Putin i samma bastu med vodka och krigshistorier känns inte heller som en vinnarkombination.

Summa: 0-0. Putin hade nog helst grävt upp Kekkonen ur hans grav och skickat honom för renovering till Putins och Berlusconis egen plastikkirurg. En tyst uppstoppad gammal president är Putins val.

Alltså leder Ninistö fortfarande 1-0

Barrack Obama
Det här är en walk over för Haavisto. Obama kommer självklart vilja ha massor fina bilder där han kramar om finska presidenten medan Michelle sitter och diskuterar armhävningar med Haavistos snygga man Nexar Antonio Flores. Niinstö är helt klart omkörd före racet ens startat, ifall han inte illa kvickt tar på sig en minoritets egenskap som att tex bli transvestit under arbetstid.

Summa: klar 1-0 till Haavisto i USA.

Ställningen 1-1.

David Cameron och Nick Clegg
Bill och Bull på Downing Street är svårare att komma åt. Egentligen är dom ju sura över att England, som det enda landet någonsin som deklarerat krig mot Finland, inte bara tog hela jäkla landet och införlivade det i Commonwealth sfären med Drottningen som högsta hönset. Presidentval i all ära, men visst är de hunner innerst inne de där finska barbarerna. Måste Cameron/Clegg välja en av presidentkandidaterna så blir det väl Niinistö för han har ju ändå kritstrecksrandig kostym.

Summa: 1-0 Niinistö, men helst skulle Queen Elizabeth the second ha ställt upp i finska presidentvalet.

Ställning nu 2-1 Niinistö med Queen Elizabet och Kekkonen i kölvattnet.

Sarkozy
Den franska presidenten och Niinistö påminner ju verkligen lite om varandra till utseendet. Ganska korta och med stora stirrande ögon. Risken är att Carla Bruni skulle gilla Niinistö och det skulle Sarkozy aldrig tolerera, så han tar nog det säkra före det osäkra och röstar på Haavisto. Helst hade han sett att gamla statsministern Matti Vanhanen hade ställt upp som presidentkandidat. Han hade ju också mängder med barn och älskarinnor och dessutom ordnade han kvinnoaffärs skandaler bl.a. genom att internetdate’a.

Summa: svag 1-0 Haavisto bara för att inte orsakar svartsjukedraman i det Sarkozyska hemmet.

Ställningen är alltså 2-2 Niinistö – Haavisto

Fredrik Reinfeldt
Sist men inte minst kommer turen till Fredrik Reinfeldt. Reinfeldt gillar Niinistö, de talar samma politiska språk, det skulle båda för goda relationer mellan länderna och en sampolitik som vore så lugn att den kunde användas som gratis valium på Caremas inrättningar. Men! Reinfeldt är inte dummare än han ser ut. Han inser att efter Juholt-affären så finns det risk att Sossarna de facto hittar en partiledarkandidat som inte uppfattas som en vandrande trafikolycka. Och då måste Alliansen stå framme och hålla i sina nyvunna väljare som nu deserterat från S. Vad kan då inte vara bättre än en publikfriande HBT-president med snygg partner och blommor i håret. Självklart rekommenderar Reinfeldts PR-konsulter honom att stöda Haavisto och helt enkelt bara undvika att tala politik och i stället koncentrera sig på att rädda Pride-festivalen från konkurs.

Summa: klar 1-0 Haavisto om PR-folket får tala. Och det får dom i Sverige.

Vinsten går alltså till Pekka Haavisto.

Denna vecka röstar jag också på Haavisto i finska presidentvalets andra omgång. Hoppas min Far förlåter mig och att min Mor blir glad. Huvudsaken är att jag kan reta upp några Sannfinnar på vägen.

Skattebonus, Sri Lanka och andra alternativ

2012-01-18T15:35:00.003+01:00

Jag hade nöjet att skriva en artikel om Sri Lanka under hösten. Ni som varit generösa nog att sponsra Sverige AB med tillräkligt mycket skatter har redan kunnat läsa artikeln i Connoisseur. Vill man läsa mera om Sri Lanka så går det bra att slå in det som sökord här på bloggen och bl.a. läsa short stories jag skrivit under resor i landet. De porträtterar mig mer eller mindre smikrande inser jag, men det kan vara ovärdelig kunskap att tex känna till Thalagoyan, sötvattenskrokodilerna, lokala tredagars bröllop eller tåg-ruljansen i landet. Detta ifall ni skulle få för er att ni behöver sol och ljus mitt i vintern och helre reser till Sri Lanka än Karlskrona!

Vill ni veta mera om landet - maila mig!

- Sonja Catani egenutnämnd inofficiell spokeswoman för paradiset Sri Lanka

Jag har blivit färgglatt beige

2012-01-18T09:14:00.000+01:00

Det finns ingen som klär så dåligt i rött som jag. Ingen. Jag älskar rött, men varje gång har på mig något rött så tittar människor medlidsamt på mig och undrar hur jag mår, om jag inte alls fått sova, om det var tre veckor sedan jag senast fått frisk luft, om jag tappat bort all smink, om jag har allergier, om någon närstående dött, om jag varit med om ett terrordåd, om jag sålt smöret och tappat pengarna! Jag fattade absolut ingenting tills jag såg sambandet: RÖTT! Jag såg formligen rött.

Jag klär alltså inte i rött, kan inte ens ha rött läppstift även om det är sådär Jessica Rabbit snyggt. Men nu finns det en bild av mig på Fading Beauties där jag har röda yllesockor, och konstigt nog lyckades det! Ingen har trott att jag haft insomnia i en vecka. Så jag bytte avatar-bilden och så bytte jag lite fler färger på bloggen och vipps, nu är jag beige, men med röda yllesockor!

Solen finns tydligen i Karlskrona!

2012-01-17T21:25:00.002+01:00

Får via oväntade vägar höra, av Häxan Surtant, att det i Karlskrona finns något som heter Sol, Sand och Strand där man får ljusterapi mitt i denna mörka evighetsvinter. Har inte hört om liknande i Stockholm så nu bär det av på välbehövlig semester till Karlskrona!

- Posted using BlogPress from my iPhone

Samlarmani på Idun Minerals

2012-01-17T09:51:00.002+01:00

Upptäckte förra sommaren detta fantastiska mineral make-up märke Idun Minerals. Det passar mig perfekt för det motsvarar de krav jag ställer på kosmetika på alla punkter.
Idun är:
- fritt från kemikalier
- innehåller varken nickel eller krom eller, gud förbjude, bismuth
- nyanserna är perfekta för mig
- super snygga förpackningar designade av Patrizia Gucci
- svensk forskning

Men framförallt - sminket sitter som berget, det berget det är gjort av kanske? Mineralsmink är ju gjort av mineraler (som kanske man kunde ana av namnet) och mineraler finns ju i bland annat berg. Det var en ganska svepande förklaring, men ni förstår vad jag menar. Nu har i varje fall min samlarmani slagit till och jag kan inte få nog av dessa fyrkantiga underbara burkar som nu också finns i mini-format för resor. Jag kan verkligen rekommendera Idun Minerals.

Dessutom har jag sparat det bästa till sist! Sminket har visat i studier att det ha en synbar effekt både på att reducera rynkor och att ge huden lyster och elastisitet. Så jag berättigar min samlarmani med att konstatera att Idun Minerals gör mig yngre.

Märks det att jag har en lätt åldernojja som kryper över mig?

PS. Jag har haft nöjet att jobba med dem tidigare, men de är inte kund till mig nu, så detta är en helt opartisk åsikt som jag inte får betalt för att ha eller uttrycka!

- Posted using BlogPress from my iPhone

Keso, Clark Gable och Mumin

2012-01-16T23:27:00.002+01:00

Största delen av mitt liv har jag varit ganska lyckligt opåverkad av hetsen runt kroppsideal. Det var alltså tills en klok liten dam pekade på mina ben och tyckte att dom liknade Keso. Vad är detta med Keso? Först påstås det att Keso är gjort av malda Mumintroll och nu påstås det finnas på mina ben.

Jag blir inte alls glad. Därför har jag ÄNTLIGEN tagit mig i skinnet (Keso-skinnet) och tvingat in mig på anstalt, dvs gym. Så nu glider jag runt på Grands underbara gym och hoppas få träffa Clark Gable.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Grattis Sonja Catani 3 år

2012-01-15T18:15:00.003+01:00

Ganska kul, här sitter jag och förundras över Johan Ripås och Nikke Lindqvists projekt om digital identitet (se tidigare post) och så slår det mig: JAG FYLLER 3 ÅR IDAG! Idag är exakt tre år sedan jag tog det stora klivet in i den digitala världen och började fylla min digitala identitet med texter, bilder, tankar och små finlandssvensk'ismer (och säkert mängder med stavfel). Jag hade en klar och tydlig plan och jag höll mig militäriskt till den. Jag visste exakt vad jag skulle säga, var, när och hur. Ungefär. Självklart höll regimen ungefär lika långt som mitt tålamod i all allmänhet, dvs ganska snart svävade jag ut och min digitala identitet blev färggladare, personligare och fick många fler likheter med Sonja Catani IRL, inklusive förmågan att vara mer och mindre aktiv i olika perioder.

Nu har jag lovat bli mer aktiv igen. Så idag firar jag 3 års kalas för min digitala identitet.

Grattis på födelsedagen Sonja Catani. Här kommer en länk till ditt första trevande steg från att vara anonym på internet till att ha Lyckofaktor 100, den 15 januari 2009.

PS. bilden är från en annan av mina födelsedagar

Du är vad du äter, Johan Ripås!

2012-01-15T16:14:00.000+01:00

Läser Johan Ripås blogg. Eller det var väl ett understatement. Det korrekta uttrycket vore "Jag läser Johan Ripås bloggar", för det finns väldigt många av dem; bildbloggar, infobloggar, soppbloggar som inte innehåller recept (skärpning där!), microbloggar (så kallades faktiskt Bloggy ursprungligen) och ett antal 100 andra ställen där han översvämmar oss med klokheter. Det är riktigt kul att följa Johan och hans projekt. Googles stora Gudfader Nikke håller på och lär Johan Ripås att koka kaniner. Detta gör mig ännu purknare över att det inte finns recept någonstans. Och så läser jag dessutom Johans bloggpost om "Du är vad du skriver" som är en mycket illa dolda ordlek med mediauttrycket "Du är vad du äter".

Så jag får hjälpa Johan Ripås på traven. Här kommer en länk till massor goda recept med kaniner.

Länk till kaninrecept.

I en annan bloggpost skall jag kontra med "man är hur man skriver". Mera om det då. Kanske kommer det ett recept med kaninmat också, för er som hellre matar era kaniner - än kokar dem.

Kvinnors rätt att rösta

2012-01-13T13:51:00.004+01:00

Var på Piratförlaget på en väldigt inspirerande presslunch. Har nu en än större hög böcker att njuta av, och fler på önskelistan. Speciellt inspirerad blev jag av Sara Lövestams bok "Tillbaka till henne" som knyter ihop nutid och sekelskifte (det föregående alltså) och framförallt behandlar ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat: kvinnlig rösträtt!

För att fira detta skall jag göra min fosterländska plikt och gå och rösta. Inte för mitt andra medborgarland Schweiz, det innebär fortfarande en resa till Chur och trängas på ett torg och skrika ut sin röst samtidigt som alla män är smått chockade över att kvinnor äntligen får göra det. Nej denna gång för mitt första medborgarland Finland som faktiskt var först i Europa med att inse den kvinnliga styrkan och ge oss rösträtt!

Och ja, det är ingen valhemlighet, jag röstar självklart på den kvinnliga presidentkandidaten. Den finlandssvenska kandidaten Eva Biaudet.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Flickan med den gula ballongen

2011-12-13T10:32:00.000+01:00

Varning för en känslig text ifall man är utrustad med empati!
Nu skall jag skriva om något som ligger mig väldigt nära om hjärtat: barn på Sri Lanka. Det finns mycket mera att skriva i ämnet - om korrumption, administration, ekonomi, mediabevakning, fanatism osv. Jag har valt att bara skildra min egen faktiska syn på saken baserat på vad jag sett med egna ögon under mina många resor till Sri Lanka och mina egna upplevelser. Det är en känslig text, men jag vill berätta om detta för mitt hjärta har precis fått ett stort mörkt hål.

En Moder Teresa nunna på Sri Lanka har för några veckor sedan blivit fängslad då en myndighet påstår att de säljer barn till internationella adoptioner. Nu råkar jag ha besökt två av de barnhemmen som nunnorna driver, liksom ett äldre boende. Jag är väl insatt i deras arbete och jag har spenderat flera dagar på det barnhemmet där man tar hand om gravt handikappade barn – barn med ben där andra har armar, gravt autistiska barn, barn med brännskador som gör det svårt att se att det finns en person bakom den förvridna fasaden, barn med deformationer och barn med psykiska sjukdomar. I alla åldrar. Barnen på detta barnhem hade i vissa fall, då de inte hade synliga handikapp, blivit adopterade lokalt i Sri Lanka. Inom ett år hade de returnerats till nunnorna. Som små artiklar som ingen ville ha. De deformerade barnen hade aldrig haft en chans till adoption. Kanske till och med man kan konstatera att de hade det bättre, de fick leva i trygghet med kärlek från nunnorna som tar hand om dem. De slapp den emotionella berg och dal banan av att först få en familj för att sedan under tragiska förhållanden returneras. Hur kan man hålla uppe hoppet efter något sådant?

När jag första gången kom till detta barnhem mitt i slummen i Colombo så trodde jag att de hade ett ålderdomshem i samband med barnhemmet, vägg i vägg, med en gemensam innergård. Där satt det på en enorm övertäckt betongveranda kanske 20-30 gamla tanter i rosa och blåa plaststolar. Nedanför vid bottenvåningen satt lika många gamla gubbar i liknande stolar. När det blev för hett mitt i denna smutsiga stinkande slum så drog nunnorna helt resolut åldringarna, sittandes i stolarna, till en vattenkran och sköljde av dem. Det såg inte speciellt skönt ut, men åldringarna var lyckliga – rent, svalt vatten visade det sig senare, var nämligen ingen lyx de var vana vid.

Nästa morgon när jag kom tillbaka gick jag runt och hälsade på alla åldringar, jag var förvånad över att de var så få och undrade om de andra sov. Och var exakt sov de egentligen, eftersom jag ju inte hade sett någon stor sov-avdelning. Då kommer en gammal skruttig ambulansliknande bil in på gården, bakom den kommer en liten grön Mini Morris 1954 med Jesus-klistermärken i fönstret och små Moder Maria statyer på instrumentbrädan. Ut hoppar en liten nunna med Phillipinsk härkomst, iklädd ett stort förkläde som ser ut som ett röntgen förkläde. Ur ambulansen tas tre gamla män ut. Det ser helt fasansfulla ut: söndriga, trasiga, utmärglade, smutsiga – man kan knappast förstå att det är människor. Och här slår vi huvudet på den förbannade spiken – vi ser inte människor, vi ser kadaver. Men nunnorna ser människor! De gör ingen skillnad på religion, de tar in alla döende och fattiga från gatorna. Tvättar dem, ger dem mat och medicin och smärtstillande. Låter dem sitta på sina plaststolar och i lugn och ro titta på livet runt dem – som just denna dag piggades upp av den mäkta konstiga synen av en 183 cm lång finlands-svensk kuriosa varelse som leker med handikappade tonåringarna på barnhemmet. Där fick åldringarna sitta i sina rosa och blåa plaststolar och bli omhändertagna tills de kände sig redo att dö. Det sker i de flesta fall inom ett dygn.

Nunnorna åker alltså runt och tar hand om utstötta fattiga människor som håller på att dö i en dikesren eller på en bakgata i ett shanti town. Tar hand om dem och låter dem dö med värdighet. Efter det ger de dem en värdig begravning – enligt deras egen religion, må de så vara kristna, muslimer, buddister eller hinduer.

Detta är alltså bara en av många liknande verksamheter som Moder Teresa nunnorna driver på Sri Lanka. Jag hade fördelen att få besöka en annan i Colombo – hemmet för nyfödda barn och tonårs mammor, dvs just det barnhemmet som blev raidat och där en av nunnorna fängslades i slutet av november.

På det här hemmet tar nunnorna i mot tonåringar som blivit gravida och som i skräck att bli utstötta ur samhället eller sina byar, inte vill visa det. Graviditeterna är i många fall en följd av våldtäkt, något som enligt myndigheterna inte existerar på Sri Lanka. Tonårsgraviditet är det värsta som kan drabba en flicka på Sri Lanka. Samhället stöter ut dem och de har sällan en möjlighet att plocka upp sitt liv igen. Möjligheten att då kunna gömma sig undan och föda barnet i en skyddad miljö hos snälla nunnor gör att många söker sig dit. Nunnorna gör allt i sin makt att hjälpa flickorna till ett normalt liv med sitt barn efter födseln. Och i många fall lyckas de. I vissa fall kan inte mammorna ta hand om sitt barn och får då lämna barnen på barnhemmet, som ett internat där de kan besöka dem så ofta de kan och vill under hela barnets uppväxt. Just detta förefaller vara det vanligaste på Sri Lanka. I princip ett ypperligt alternativ, i praktiken blir tyvärr följden att barnen växer upp på barnhem, ser aldrig mera sina biologiska föräldrar och hamnar därför i ett slags limboland, där de varken får chans till en ny familj genom nationell eller internationell adoption, eller får vara med en biologisk släkting eller familj. Jag har under alla mina resor till Sri Lanka och alla mina besök på olika barnhem träffat säkert tusen barn i olika åldrar i den situationen. Och då har jag bara besökt en minimal bråkdel av alla barnhem som finns där.

I vissa fall, väldigt få fall, blir det en adoption ifall den biologiska mamman så önskar. Då gäller rigorösa lagavtal och författningar, långa krångliga processer och så många utredningar från så många instanser så jag tror på alvar att det vore lättare att kvalificera sig som Obamas förste livvakt än att bli godkänd för adoption. Speciellt internationell adoption.

Och det är precis detta som Moder Teresa nunnan Sister Mary Eliza från “Prem Nivasa” i Moratuwa blivit fängslad för. Efter två dagar i fängelse, utan advokathjälp släpptes hon ut mot borgen och nu väntar rättegång och utredning. Alla parter välkomnar utredningen enligt artiklar från båda lägren – dvs de som är för verksamheten att ge barn rätt till en familj och de som är i mot att man adopterar barn. Jag välkomnar debatten. Min personliga åsikt är att alla barn har rätt till ett värdigt liv. Hur man åstadkommer det är i princip omöjligt att kunna lagstadga, alla case är olika och alla situationer är unika. Men det finns en sak jag är 100% säker på och det är att nunnorna gör ett fantastiskt jobb och jag vet att de inte får ett korvöre för sin möda! De tar hand om alla dessa barn, ungdomar och åldringar och de gör det för lönen att de kan hjälpa. De har vigt sina liv till att ge människor en chans i livet.

Ett lyckligt slut!

Eftersom alla historier måste ha ett lyckligt slut så fick jag även glädjenyheter från Sri Lanka. För nästan fem år sedan träffade jag första gången en liten flicka på ett barnhem norr om Kandy. Hon var 3 år gammal och hade varit på barnhemmet några år till följd av att hennes biologiska mamma inte kunde ta hand om henne pga psykisk sjukdom, fattigdom och prostitution. En väldigt tragisk livshistoria. Den lilla flickan som var mycket alert och hade redan lärt sig lite engelska av de nunnorna som tog hand om henne i barnhemmet, hade några veckor före jag träffade henne, fått veta att hon skulle adopteras till Italien. Hennes biologiska mamma hade önskat detta, alla papper var klara, föräldrarna var på väg att hämta henne. De hade genomgått alla undersökningar, var synade ända in till minsta lilla skelett i kökslådan, allt var klart. I sista sekund hände något. Den biologiska mamman kunde inte underteckna pappren, hon var försvunne från det sanitorium där hon fick hjälp för sin sjukdom, hon hittades inte på gatorna där hon vanligtvis fanns. Nunnorna på barnhemmet (detta var inte ett av Moder Teresa barnhemmen) visste varken in eller ut. Barnet trodde hon skulle få föräldrar, de italienska paret trodde dom skulle få barn, men administrationen felade.

När jag anlände till barnhemmet några veckor senare förstod inte flickan in eller ut. Hon trodde jag var hennes nya mamma och att hon skulle få komma hem med mig. Hon klängde på mig varje dag under de två veckorna jag vistades där och det rev och slet i både mitt hjärta och i hennes. Mitt enda lilla hopp var att snart, snart skulle allting ordna sig och hon skulle få komma hem till sin nya familj i Italien. Väl hemma i Sverige höll jag fortsatt kontakt med barnhemmet. Den lilla flickan var kvar, situationen var den samma. Hon satt i limboland utan vetskap om vare sig sin nya familj eller om sin biologiska mamma. Varje år besökte jag barnhemmet. Varje år var hon kvar. Varje gång klängde hon på mig och bönade och bad mig om att ta hem henne. ”She only wants love” sade nunnorna. Hon fick massor kärlek på barnhemmet. Men hon var en av 70 flickor i samma limboland i samma internat situation, helt bortglömd och undanskuffad av samhället. Förra året när jag var där klängde hon inte mera. Hon hade hunnit bli sju år gammal, gick i skola, var invand i rutinerna på barnhemmet, älskade sina medsystrar och nunnorna, men hade gett upp hoppet. Hon var den ynkligaste varelsen jag någonsin träffat. Den italienska familjen hade efter länge gett upp och gått vidare med andra planer. Jag ville ta flickan under armen och rusa iväg. All kärlek man kan ge och alla kramar och pussar – vad tjänar det till när det bara är under en kort period. Att jaga en gul ballong ger glädje för stunden, men det är ju en familj alla barnen drömmer om.

Igår fick jag veta att den lilla flickans papper ordnats. För tre veckor sedan, efter fem års väntan, reste hon hem till Frankrike med sina nya franska föräldrar. Ett till barn fick en familj – tack vare att nunnorna inte gav upp utan fortsatte kämpa för henne!

Flickan med den gula ballongen på bilden är inte hon som är omnämnd i texten. Den här flickan finns fortfarande kvar på barnhemmet.

Självständiga traditioner

2011-12-06T22:31:00.001+01:00

Idag är det finska självständighetsdagen. Finlands svar på övriga länders nationaldagar. Självständighetsdagen firas sobert och anständigt, som sig bör, eftersom finländare erkänt är ett sobert och anständigt folk. Eller så firas det i lugn anda med lite vemod eftersom alla andra dagar är allt annat än det?

Man skall i varjefall traditionsenligt tända två ljus i fönstret mot vägen. Detta skall symbolisera att man kan erbjuda mat och husrum till kringflackande stackars vilsna soldater. Jag har tänt två ljus i köksfönstret och kom precis på att grannens son (grannens vrålsnygga 22 åriga son!) var soldat för FN i Afrika. Hoppas hans Mor inte känner till den finska traditionen.

I Finland sitter dock 99.9% av folket bänkade hemma och tittar på direktsänd bal från presidentens slott. De övriga 0.1% av folket är på balen, lyckligt ovetandes om den allmänna röstningen som pågår i varje folkhem angående hur man anser att gästerna klätt sig eller hur de upträder. Till skillnad från svenskarnas intresse ämnen vid nobelfesten, så är man i Fnland totalt ointresserad av vilken mat gästerna bjuds på (tråkiga snittar och mängder av sötsliskig bål), man är bara intresserad av att kritisera kläder och frisyrer. Inte undra på att Finland aldrig utmärkt sig som ett värst fashionabelt folk!

Nu skall jag tända två ljus i det andra fönstret också, man vet ju aldrig vem som kan traska föbi!

- Posted using BlogPress from my iPhone

Låt oss låtsas!

2011-12-01T15:37:00.001+01:00

Träffar Rådd-djuret i New York. Har med mig 6 påsar ostbågar för att garantera att vi överhuvudtaget ses. Mest påminner det om nedmalet transfett-mjöl i en gul artificiell nyans, efter att det transporterats över Atlanten. Kanske är det gjort på Woodstocks.... Kommer ni ihåg Woodstock från Snoopy? Varför skulle ostbågar vara gjort på Woodstocks? Ja ungefär av samma outgrundliga anledning som Keso skulle vara gjort av en enda ingrediens: malt Mumintroll. Läs om Mumin-memet här. Jag kräks vid tanken. Kommer aldrig mera äta vare sig keso eller ostbågar.

Låt oss låtsas att det inte är så. Låt oss också låtsas att bilden ovan föreställer Rockefeller Christmas Tree och inte alls en gren av en spinkig lind utanför The Mark.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Modebilist

2011-11-26T16:12:00.001+01:00

Jag förundras över coolhetsfaktorn i att köra bil med en pepitarutig hjälm. Varför försvann det modet? Kan vi kräva tillbaka det? Och körhandskarna!

- Posted using BlogPress from my iPhone

Nu blev det joxigt värre

2011-11-21T11:19:00.002+01:00

Min världsbild rasade precis! Jag använder orden JOX och JOXIGT helt fel!

JOX i rikssvenskan:
skräp, bråte, smörja, strunt, blandning; bråk, besvär, krångel (vard.)
JOX i finlandssvenskan:
skämt, upptåg, skoj (inkluderar ofta champagne, en bästis och en galen resa)

JOXIGT i rikssvenskan:
besvärligt, jobbigt, krångligt, knepigt, arbetsamt (vard.)
JOXIGT i finlandssvenskan:
skojigt, finurligt, fnittrigt, roligt (användes så ofta man bara kan)

Nu förstår jag varför mina svenska vänner inte alls är lika pigga på att göra jox och vara joxiga, som mina finlandssvenska vänner är.

Jag säger: Skall vi göra något riktigt kul upptåg i helgen?
Dom hör: Skall vi göra något riktigt strunt bråte i helgen?

Jag säger: Jippii, det kommer bli jätte finurligt och skojigt!
Dom hör: Jippii, det kommer bli jätte besvärligt och krångligt!

Vet inte vad som är värst, att ingen tillrättalagt mig, eller att ingen hindrat mig från att göra joxiga jox!?

Snöstorm i en vattenkula

2011-11-20T23:53:00.001+01:00

Vill bara rikta ett stort innerligt varmt tack från djupet av mitt hjärta till den som lyckats hålla det klassiska snöblaskiga november-vädret borta.

Tack tack tack!

- Posted using BlogPress from my iPhone

Olika tolkningar av Munch

2011-11-17T19:49:00.001+01:00

SvD recenserar idag - väldigt bra - denna utställning av Munch som jag såg i helgen på Centre Pompidou i Paris.

Men den bästa tolkningen av Munch var nog ändå för några år sedan då en liten Cirkusprinsessa såg Skriet på Nationalmuseum i Oslo och ropade högt:

"aj aj aj, pojken har ont i öronen, han måste stänga av hörapparaterna"

Läs bloggposten här.

- Posted using BlogPress from my iPhone

När spolbilen kom på besök

2011-11-16T09:00:00.001+01:00

Grannarna har finbesök av spolbilen. Det påminner mig om att jag skall skriva upp 5000 SEK på den löpande räkningen som min dotter får betala av när hon vunnit Nobelpriset och är framgångsrik fysiker. Hennes första experiment var nämligen för några år sedan då hon spolade ner alla plastleksaker som inte var rosa.

Kanske jag kan se det som en investering. Eller så var det inte löpande räkning utan en springnota.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Handsken är kastad

2011-11-07T23:08:00.001+01:00

"Handsken är kastad" utbrister jag lyckligt. Men då betyder det inte att jag på blodigt alvar ämnar utmana någon i en duell. Jag ämnar inte heller stöta mig med rådande lugn och ro och jag har absolut inget intresse av att starta konflikter. Nej de enda duellerna som utspelas i det Cataniska vardagslivet är de som sker i cyberspace. Med bokstäver som vapen. Ja, jag talar om Wordfeud. Jag älskar denna iPhonianska version av mitt favorit brädspel Alfapet. ”Handsken är kastad” ropar jag och så klickar jag fram en helt främmande motspelar via 3G nätet som någon annanstans i världen sitter med ett likadant bräde av poänglabyrinter framför sig på sin smartphone. Och så börjar duellen. Vi kanske chattar lite mellan våra strategiskt spelade ord och svär över norrmännens oförmåga att välja korrekt ordbok för spelet, vi hurrar på varandra och vi ifrågasätter konstiga ord och försöker lista ut vad de betyder.

Norrmannen (en skranglig tonårs App-miljonär) som har uppfunnit Wordfeud har nämligen inte valt Svenska Akademins Ordlista som lexikon, utan istället godkänns genitiv, dvs att man lägga ett S efter alla ord, dessutom godkänner ordboken de mest konstiga orden så som AH, PARTAJ och SOSSE. Däremot godkänner den inte ord som RIA, BODA och GREPE vilket gör att alla mina barndomssomrars vokabulär försvinner. Jag kan inte mera säga att mina syskon bor i bodan eller att Far förvarar grepen i rian. Hur som helst, man vänjer sig vid det nya eroderade svenska språket som iofs är väldigt yvigt, för hur kunde jag annars ha fått reda på att Ptro är ett godkänt ord? Och vilka hästar stannar på riktigt om man ropar Ptro? Vill någon testa det på en skenande häst som rusar mot en? Ptro!

Duellen är dock aldrig på alvar, vilket en skenande häst som kommer rakt mot en och inte stannar på gehör är. För mig är Wordfeud en paus i stressen. Som vissa tar en rökpaus. Jag tar en Wordfeudpaus. Dock out-rular detta inte att många tar det på blodigt alvar. Jag har haft en opponent som jag vann tre gånger i rad, efter det ville han/hon inte spela mera. Det enda jag vet är att han/hon är journalist. En annan journalist-vän (kallad Flurken på Worfeud) påstod att det måste vara Jan Guillou för han skulle nog inte gilla att bli slagen i Wordfeud. Fast det tror jag inte på. Jan har så korta armar så han måste väl vara extremt kortsynt om han skall kunna se något på telefonskärmen. Inte kortsint.

Till saken hör nämligen att man inte vet vem man spelar mot. Alla har en avatar-bild (som en liten profilbild) och så har alla ett användarnamn. Jag spelar t.ex. mot två olika katter. Jag spelar också mot ett beachparasoll, en hinduisk gud och Luke Skywalker. Fast spelar man mot mig så vet man om det, jag har nämligen ett så fantasifullt användarnamn som SonjaCatani och en avatarbild som faktiskt föreställer mig själv. Man skall nämligen aldrig säga något på internet som man inte skulle våga säga i verkligheten. Det har inte min mamma sagt, men jag i rollen av mamma kommer att säga det.

Handsken är alltså kastad och varje kväll duellerar jag mot 5-7 olika bokstavsfanatiker (och ibland mot en långsint journalist). Vi har säkert alla olika sorts bokstavskombinationer och efter att idag ha läst Svenska Dagbladets artikel om epidemin av diagnoser över adhd, Aspergers syndrom, bipolär sjukdom och borderline-personlighetsstörning, så inser jag att vi helt klart är trendiga i alla dess bemärkelser.

Jag tittar på mina höstblöta handskar och vet att jag inte ännu kan kasta vare sig den ena eller båda. Och jag stryper min egen lust att gå till strid för alla stackars barn som diagnostiseras med olika sjukdomar, trots att de oftast är fullt friska, bara lite annorlunda utanför den normala normen. Och vad är den normala normen egentligen? Eller kanske alla egentligen borde få vara bara exakt just det dom vill vara, vare sig det är en katt eller ett strandparaply? Jag väljer att vara jag med en vit handske gömd bakom ryggen på min avatarbild.

Bilden är av Erik Olsons konstverk ”Handsken är kastad” ställs just nu ut på Waldemarsudde där även Fredrik Hill ställs ut!

- Posted using BlogPress from my iPhone

Den som har mest rynkor vinner!

2011-10-31T15:46:00.000+01:00

Jag brukar säga att den som har mest rynkor när den dör - vinner. Men det stämmer inte helt och hållet. Stöter med jämna mellan rum på människor som har en djup rynka precis mitt i pannan, mellan ögonen, lodrät rakt uppåt. Och inte en sån där rynka som kan komma sig av för dålig syn i kombination med en överdrivet fåfäng vilja att inte bära glasögon, varmed man rynkar ihop ögonbrynen i hopp om att se lite bättre, inte se bättre ut, utan se lite längre framåt. Och då ser man inte längre fram i tiden, för med tiden blir för-fåfäng-för-glasögon-rynkan, precis lika ful som ful-rynkan. Do I make any sence?

Se på damen ovan, hon har just den rynkan. Här är det tredje exemplet som orsakar rynkan, dvs orolighet. Dra ihop ögonen mot näsan och lite uppåt och försök få samma blick som katten i Shrek filmerna. Ja just den. Den blicken kan också orsaka ful-rynkan. Men nu är vi inte så många som helt seriöst sportar den blicken under så långa tider och över en period som sträcker sig tillräckligt brett för att orsaka en permanent rynk-skada i ansiktet.

Jag menar därför alltså den vanligaste orsaken till ful-rynkan. Att ägaren till rynkan helt enkelt är en sur kärring som hellre ser ful och sur ut, än skrattar. Notera att denna rynka även som oftast kommer ackompanjerad av små rynkor runt munnen som härstammar från otaliga gånger då de snörpt ihop munnen för att påvisa sitt missnöje. På något konstigt sätt lyckas nämligen surkärringarna aldrig uttrycka sina känslor i längre diskussioner och dialoger där de skulle behöva röra på ansiktet för att på så sätt gymnastisera rynkorna. Nej de spänner ögonen i människor, snörper missnöjsamt på munnen och uttrycker sin åsikt som ett fakta och anser diskussionen därmed avslutad.

Troligen kunde surkärringar (höll på att skriva surströmmingar, men det hade bara varit en freudiansk slip) i varje fall kunde surkärringar, och troligen strömmingar också, slippa ful-rynkor ifall de bara lättade på lynnet, talade lite mera och kanske till och med bad Marta Oldenburg om hjälp med ansiktsyoga.

Det roliga med bilden ovan är väl ändå att den oroliga 50-talstjejen lyckats skaffa en ny iPhone 4S som hon speglar sig i.

Keep on smiling and rocking the world. Här skall det samlas skrattrynkor!

Nationalmuseums nya chef Berndt Arell polare, polär eller bara populär

2011-10-27T23:36:00.003+02:00

Hade den synnerligen trevliga uppgiften att intervjua Nationalmuseums nya chef Berndt Arell under hösten och idag kom tidningen med artikeln hem i postlådan. De hade valt att lyfta fram texten:

"Han vägrar exkludera, ta avstånd eller utöka klyftor, han bygger broar och för samman motparter. Nytt och gammalt. Nutidskonst och klassisk konst. Konservativt och vågat. Konst och pengar."

Så nu har jag väl skrämt upp svenskarna att det kommer en bipolär finlandssvensk och tar över alla nationalklenoder. Det är helt absurt. Nationalmuseum får en ypperlig chef, inklusive positiva ytterligheter som måhända till viss del låter enorma pga av skribentens språkbruk.

Artikeln finns i senaste numret av Bona Vita

Jakten på Cinderella

2011-10-26T17:53:00.001+02:00

Bjuden till slottet på middag med långklänning och har bara Hunter gummistövlar med mig i stan.

Kan bli en intressant Askunge version...

Jädrans.

---
Posted from my iPhone

Glömde säga att jag älskar dig!

2011-10-02T22:26:00.000+02:00

Förlåt att jag glömt bort dig under flera månader. Jag har inga ursäkter som duger. Jag lovar, jag har inte valt någon annan eller slutat älska dig. Nu är jag tillbaka och så oerhört tacksam över att du kan berätta åt mig precis vad som hänt under tiden jag varit frånvarande i Utopia. Nu vet jag exakt vad vem läser, när, hur och varifrån. Kunskap är kärlek.

Google Analytics, jag älskar dig!

Goda Mödrar och goda utsikter

2011-10-02T17:01:00.001+02:00

Idag har Miranda från Sex and the City, dvs Stockholms vassaste advokat (se mera här) och jag varit allt annat än vassa eller Stockholmska. Nej, vi har varit förortsmammor och duktiga sådana. Förmiddag avverkades på Mulle Meck parken och inte för att jag vill skryta, men vi kände oss som Svearikets bästa mödrar efter att ha krupit i tunnlar och åkt linbana i några timmar. Våra världens vackraste barn stod brevid och tittade på oss med uppspärrade ögon.

Beundrade väderleksdatorn med kotten. En fantastisk uppfinning. Tänkte skaffa en likadan hem för att förutspå klimatet i diverse debacle.

Status - prognos
Torr kotte - alla är tysta och snälla
Våt kotte - samtliga skrattar så de gråter
Skugga på mark - någon står upp och tittar närmare på kotten
Vitt på toppen - någon har bakat en kaka med florsocker på toppen
Kan ej se kotten - svårt att se kottarna för träden, eller skogen för den delen
Pendlande kotte - ingen kan ta ansvar eller beslut
Kotte hoppar - media som hoppar av iver i väntan på ny skandal
Kotte borta - någon har stulit klimat datorn

Nu skall jag äta middag med min favorit 95-åriga singel och vara lycklig över goda utsikter. Skall fråga om han har någon jämnårig väninna som kan rekommendera mig en bra korsstygns kurs. Vill lära mig att brodera kloka väggbonader.

"Är man dum får man lida"

Kodare är de nya hantverkarna

2011-09-27T21:59:00.000+02:00

I dagens samhälle behövs handicraft och hantverk precis lika mycket som i forna tider. Då syftar jag inte bara på hanteverkare så som snickare och elektriker, dom behöver jag alltid. Det finns inga gränser för hur många snickerier och eljobb man kan utföra. Jag älskar snickare och elektriker. I den bästa av världar har man dessutom som jag, lyckats finna sin rätta! Eller i detta fall sina rätta. För jag har funnit rätt snickare och rätt elektriker och det känns nog ungefär lika stort som om någon av mina mera kärlekskranka vänner hade funnit Den Rätta, ja i deras fall alltså Den Rätta Kärleken.

Lyckliga jag har Den Rätta Snickaren och Den Rätta Elektrikern.

Så långt är alltså allting väl. Men nu kommer vi till moderntids snickerier och eldragning. Dvs, kodare för hemsidor, iPhone Appar och dylikt. Var finns dom? För ett år sedan fanns det tusen nördar som var glada att koda lite smått och gott när man ringde dem. Nu är dom uppslukade av jorden fram tills de dyker upp DI Weekends helgbilaga och har lanserat en egen App med Alfapets regler fast utan Svenska Akademins Ordlista. Det sista är oförlåtligt. Det är som att sätta in ett elsystem för spotlights och glömma lägga in strömbrytare. Dessutom är det oförlåtligt att alla kodare bara försvinner. Var är ni? Sluta göra egna Appar och bli miljonärer, kom tillbaka, vi älskar er som nördar. Vi vill prata open-api med er. Vi förstår att Unix är coolare än Mac och att Android ger er hundratals bättre möjligheter än iPhone. Vi vet att ni heldre kallar geopositioning för location based. Allt är förlåtet! Kom tillbaka. Jag lovar leka snällt med er! Snälla, ni kan till och med få alla mina backslash och double dot key board tangenter om ni är snälla och kommer tillbaka. Kom tillbaka era App-miljonärs lymlar!!!

Kodare är dagens hantverkare. Dom jobbar bara när det passar dom, konstiga tider, utan offerter och det blir alltid dubbelt så dyrt och krångligt och man förstår aldrig riktigt vad dom gör och varför dom dricker så mycket kaffe.

Det var dagens insikt. Ovan mitt QR-kort i ett försök att prata med kodare. Skall tälja en likadan i trä för att kommunicera med min snickare.

Stephen Fry, bläckfiskar och livets pussel

2011-09-13T17:47:00.002+02:00

Läser den fantastiska boken “The Fry Chronicles”, skrattar högt och vill liksom citera varje roliga, betydelsefulla mening på Twitter eller Google+. Inser dock att detta skulle liknas vid att piratkopiera och distribuera mer eller mindre känt litterärt verk, även om det skulle bli ca 2-3-4-tusen tweets innan jag var klar med alla citat. Undrar egentligen hur det där hänger ihop – hur mycket får man citera ur en bok utan att det blir en piratkopia?

Tillbaka till den riktiga boken, med frasiga IRL sidor och glansiga bilder av en okammad och ung Stephen Fry. Han var nog både oborstad och okammad som ung, men det underbara är hans sätt att helt öppet och med den största portionen av självironi berätta om sina sämsta sidor. Att han dessutom gör det i långa måleriska meningar proppfyllda av underbara kluriga brittiska adjektiv, blandat med helt egenpåhittade ord – det är bara orgasmiskt att läsa. Det sista adverbet ”orgasmiskt” har jag lärt mig av Stephen Fry. Man kan ju inte annat än älska vokabuläret hos denne man som myntade uttrycket ”luvvie”. Bara det borde väl säga allt om honom och hans loveliga språk.

Så just nu försöker jag få ihop livets pussel så att Stephen Fry och jag får spendera möjligast mycket tid tillsammans. Övervägde igår att ställa om klockorna hemma bara för att få krypa ner mellan rena lakan och lägga mig med Stephen. När jag äntligen avverkat dagens fyrahundrafemtiotvå e-mail och får krypa ner mellan de rena lakanen så inser jag att jag inte var den enda som tänkt sova i rena, nystrukna lakan som torkat utomhus i den lena vinden som gett den där höstdoften som man inte kan reproducera ens med tvål och parfym från Byredo. I sängen är det redan fullt. Och det är ett känt faktum att det här med att ha barn som invaderar och övertar sängen inte är vare sig rogivande eller bådar för en natt som lämnar en utvilad. Mest kan det jämföras med att sova på en 40 cm bred säng i tropikerna samtidigt som man skall brottas om utrymme med en bläckfisk.

Stephen Fry fick sova på soffan!

Så när jag nu pusslar ihop mitt livspussel som påminner om en Rubiks kub med massor nya spännande färger, så märker jag att det inte bara är bläckfisken som förstör min nattsömn. Men mera om det en annan gång. Nu skall jag tvätta lakan, hänga ut dem att naturtorka, handstryka dem med stärkelse och sedan flytta om klockan till 20:00.

Nati Nati - puss och kram hela dan

Lögner, intriger, sanningar och krisberedskap på Kungliga Operan

2011-09-10T14:55:00.000+02:00

Igår såg jag Figaros Bröllop på Kungliga Operan i sällskap med en av cheferna som hade jour. Detta var väldigt väldigt spännande, eftersom att ha jouren under en kväll på Operan bland annat innebär att inga scenkonstverk, kristallkronor eller ventilationstrummor får ramla ner i skallen på artister, orkestermedlemmar eller publik. Jag satt som på nålar och var förberedd på krishantering av högsta rang, skulle något sådant ha inträffat.

Men det inträffade inte. Krishantering skötes på annat håll just denna fredagkväll. Däremot var det en fantastisk uppsättning av Figaros Bröllop och koreografin och scenografin var otroligt vacker och fin. Jag har sett en uppsättning i Helsingfors för flera år sedan där handlingen utspelades i en park, låt oss säga något som skulle likna Djurgården, men då tappade man totalt konceptet över vem som var vem och hade vilka kopplingar i denna ”one day of madness” opera av Mozart. Kungliga Operans uppsättning utspelades på ett hotell med tydligt markerade dörrar för var och en av huvudrollsinnehavarna. Mycket pedagogiskt och bra. Och handlingen då? Ja den lär man sig mycket av, de som ljuger och konspirerar får inte gifta sig med den de egentligen vill gifta sig med och far man med osanning så straffas man alltid i slutet.

Bra lärdomar som jag hoppas alla kan ta del av. På slutrakan får Greven Almaviva göra en vacker kungspudel och be alla om ursäkt.

Puss och Kram hela dan

Trotsålder!

2011-08-30T23:17:00.000+02:00

Igår bestämde jag mig för att säga NEJ till allting. Detta är inte helt normalt eftersom de flesta som känner mig vet att jag lyckligt ropar JA långt före frågan ens är ställd.

- Skall vi kanske stjäla en…
- JA!!!!!!!! Vilken toppen idé!!!! Utropar Sonja och rusar fram till den obemannade polisbilen

Kanske detta är orsaken till att jag ibland hamnar i smått krångliga situationer. Men nu var situationen en annan. Jag måste nämligen lära mig att säga nej, för jag måste hinna komma i kapp mitt liv. Jag måste sluta ta alla samtal. Jag måste inse att Twitter gott och väl har överlevt sommaren trots att jag inte postat annat än auto up-dates varje dag klockan 12 där det står:

@sonjacatani Sonja Catani
It is currently August 30, 2011 at 12:00PM and I'm happy - if nothing else is stated. Using ifttt.com

Eller vänta lite, har Twitter överlevt detta? Eller har kanske hela sajten gått under och värderingen om ca 10 miljarden dollar gått upp i tomma intet? Strunt i det nu, om börsen överlever Greklands ekonomi så överlever nog också Twitter utan mig.

Jag måste helt enkelt sluta engagera mig i varenda en sak som ploppar upp. Alltså tar jag ett vuxet beslut om att ingå trotsålder och hädanefter säga NEJ till precis allting. Och det måste jag förstås meddela på Facebook, för en socialmedia site behöver vi väl hålla kvar ifall nu Twitter gick i konkurs i somras.

Jag säger hädanefter NEJ till alla som ringer och behöver hjälp. Nej till alla som upptar min tid. Nej till att anpassa mig efter alla andras tider. Nej till att stressa. Nej till middagar. Nej till konstutställningar. Nej till politiska partier. Nej till konserter. Nej till biobesök. Nej till jehovas vittnen som knackar på dörren. Nej till resor. Nej till fester. Nej till att skänka pengar till gamla tanten som står med insamlingsbössan utanför lokala Konsum och troligen samlar in pengar till att dryga ut sin egen matkassa. Nej till att bära gamla tanters matkassar. Nej till att köra gamla tanter hem som låtsas ha tappat bort sig bara för att lura till sig en skjuts hem. Nej till en låda champagne. Nej till en rolig resa.

Det gick jätte bra. I cirka tio minuter. Sen fick jag dåligt samvete och insåg att trotsåldern är självisk. Ingen förstår ett nej ändå och stackars tanten utanför mataffären i Djursholm kanske egentligen samlar pengar till Twitters konkursbo. Så jag bjöd in Jehovas vittnen på kaffe, tog emot alla mina vänners samtal och nu skall jag återgå till att smurfa Ja.

Sonja är tillbaka, trotsåldern är över!

Den som har flest promenadstavar vinner!

2011-08-24T19:53:00.001+02:00

Så efter flera månaders tystnad kommer jag på, med en ful bild, att den som har flest promenadstavar - vinner!

I'll be back med mera Bus & Kul

---
Posted from my iPhone

Operan i Orange och Att välja det rätta stället för dramatik.

2011-07-13T17:04:00.001+02:00

Igår skulle 7996 för mig okända personer, 3 välkända vänner och jag se Aida på den enorma gamla romerska amfiteatern i Orange. Dessutom fanns det ett antal fantastiska opera tenorer, sopraner, en enorm kör av krigare, ett helt harem och självklart en drös slavar som under triumvirat fördes in på scen till takt av silvertrumpeter.

Det slutade med att jag svimmade. Dramatiskt. Franska läkaren var skitsnygg!!! This was fun. Let's do it again next summer

---
Posted from my iPhone

Pur Sucre!

2011-07-09T21:35:00.001+02:00

Det skall vara rosa och det skall ha socker!

Ja, detta är inte Sverige

---
Posted from my iPhone

Med järnhand och stadig blick stegar jag mot himmelriket

2011-07-06T20:26:00.000+02:00

Det finns få saker som får mig så upphetsad som apotek och städattiraljer. Ja det vore väl enorma järnaffärer i stil med Claes Olsson då. Detta säger väl mera om mig än något annat. Strunt i mitt kompulsiva behov av att samla på champagne från årgången 2003 eller mitt smått galna sätt att räkna trappor och göra TODO-listor – järnaffärerna slår allt det hands down tio-noll. 10-0 järnaffären kontra Bollingers absoluta raritet av 2003’a med få bubblor men desstu underbarare smak.

Under några dygn på Rivieran har jag fått njuta av dessa laster. Inte av champagne då, det sparar jag till ett mindre festligt tillfälle. Men järnaffären. Åh wow. Den var större än vilken som helst K-rauta eller Claes Olsson jag någonsin besökt. Den var E N O R M. Jag blev så till mig av alla slipmaskiner och tryckluftsborrar som talade franska så jag missade helt och hållet att kolla vad affären egentligen heter. Att jag bara skulle inhandla en ”blipper”, d.v.s. en liten grå historia med blåa knappar, som man fäster vid en nyckelknippa och så gör man ”blip” och så öppnas magiskt portar, lampor tänds och garagedörrar fungerar som om jag hade utropat ”alibaba öppna dig”. Detta glömde jag. Jag stod helt på fullt alvar och diskuterade möjligheten att inhandla en orange-gul cementblandare istället. Den trevliga franska försäljaren som inte förstod ett smack av min dåliga franska blandat med italienska (se tidigare bloggpost om italienska för nybörjare och bok-kris) brydde sig inte alls om min rotvälska. Han hade sett mitt ha-begär och att alla mina ”please let’s buy it” signaler stod på högsta frekvens färdiga att utnyttjas och exploateras. På sälj-snack var jag varken Prospekt, Suspekt eller Close to Deal, jag var Done Deal. Före jag ens öppnade munnen och hasplade ur mig mina tvetydiga fransk-italiensk-engelska ord i stil med ”I wantta, no pardon, I’a need’a to buyya that cementblandare, does it come in pink? La rosa? Le rosé?” så visste han att hon, HON, kommer att köpa en cementblandare. Han hade nog redan räknat in sommarbonusen och såg sig själv och familjen ligga på St Tropez Nikki Beach beach och sörpla rosé vin (”bien sur madame, itta issa availaballe in pink, you buy the paint over there”), men det var tills verklighetsfanatisten till sällskap kom rusande och skrek non non, du får inte köpa en rosa cementblandare. Han hade nämligen siktet inställt på en splitterny borrmaskin som dessutom kunde häfta tapeter tillbaka till väggarna som de hade tagit ut sin skilsmässa ifrån.

Needless to say. Nu sörplar försäljaren rosa champagne och jag sitter och undrar över vad vi skall göra med alla dessa verktyg. Speciellt som vi inte ens kan öppna garagedörren med ett ”blip”, för ”blippern” - den glömde vi såklart att köpa.

Äh jag skämtar ju bara, tror ni verkligen att jag skulle köpa en rosa cementblandare och en skilsmässohäftmaskin?

Nej, jag joggade självklart raka vägen till ett apotek för att överkomma mitt galna beteende i järnhandeln (som var så stoooor). På Apoteket känner jag mig tröstad och lugn. Jag hittar aliment för de mest konstiga krämpor och dessutom är alla instruktioner skrivna på franska så jag kan i lugn och ro hitta på egen dosering. Åh, himmelrike alla dessa lösningar på alla dessa problem. Liktorn, celluliter, magont, kvalster, allergier, små sår och ont i håret. Jag är i paradiset. Damerna talar dålig engelska och passar upp mig och svansar runt mig och säljer tandtråd och nagelfilar och plåster så det härliga står till. Jag dansar ut från Apoteket, La Pharmacie, och är hög på endorfiner och vitaminer och apoteksdamernas glada miner.

Märkbart fattigare sitter jag nu och tittar på cementblandaren som blandar ihop Omega 3 och järntabletter och inser att jag i morgon får skriva om min fableisse för städprylar.

Muren, Drottning Kristina och andra nötter att knäcka

2011-07-05T22:10:00.001+02:00

Det här med att befinna sig på Rivieran. Först av allt (en dålig svenglandism av uttrycket ”first of all”) så kräver det många böcker. Mängder av böcker. Inte endast en, ensam, en singularis, singelexemplar ynka tegelstensroman som jag lyckades läsa till sidan 645 redan på flyget ner. Så nu sitter jag här, 126 sidor senare på sidan 772 med ordet SLUT obarmhärtigt uppkört i ansiktet, utan tegelstenar. Nära St Jaques finns det dock en mur fylld av lockande tegelstenar som de lokala fransoserna bara längtar efter att någon skall demontera, eller kanske till och med demolera. Muren är nämligen gammal, väldigt gammal, inte vacker överhuvudtaget och har absolut ingen annan funktion än att orsaka trafikstockning mellan 7:30 och 09:00 varje morgon och 17:00 och 19:30 varje kväll. Allt endast och bara på grund av muren. Muren med de uråldriga tegelstenarna som någon lokal politiker avgjort att är så vackra att de omöjligtvis kan demonteras eller demoleras till förmån för en passage som låter två små franska bilar mötas i en kurva utan att riskera olyckor som skulle störa den i övrigt ganska slumrande stadens ambulanskår. Men eftersom jag nu är på jakt efter en tegelstensroman och inte efter att orsaka vare sig skada på lokala kulturarv i form av murar, eller lokala bilolyckor i form av demolering av de samma, så gräver jag igenom alla bokhyllor. Jag ratar nybörjar italienska kursen. Den läste jag redan förra året och kan tillägga att jag hade noll nytta av att kunna presentera mig på italienska i Frankrike. Fransoserna jag mötte och som säkert allihopa är kusiner till lokala politiker som gillar St Jacques muren, uppskattade inte detta överhuvudtaget. Butte why? Ma perché? Eller om ni nu skall vara så frankofiliga: mais pourquoi???

Gräver vidare bland böckerna och hittar till slut en biografi av Peter Englund över Drottning Kristina. Får dock ganska omedelbart ett mail av en frankofil som säger att jag inte skall läsa den för den inte är bra. Detta har jag redan hunnit upptäcka efter att ha hunnit igenom halva boken på en timme. Nej, det är inte ett litterärt mästerverk och nej det är inte en tegelsten. Närmare bestämt något som kunde vara fyllnad i tegelstensmuren. Den vid det här laget kända utrotningshotade muren.

Något annat som är utrotningshotat, förutom fula murar som inte fyller någon annan uppgift än att orsaka trafikstockning, är fotnötter ¹. Dessa använder sig herr Englund flitigt av. De finns minst en per sida ². Men här kommer det kluriga in. De är inte klassiska fotnötter av typen som refererar till andra verk eller statistik eller forskning ³. Nej, de är fotnötter som broderar ut författarens text ⁴. Något som jag kunde ha tänkt mig att var en parentes ⁵. Eller ett eget stycke ⁶. Eller bara lite extra information som egentligen är information som gott och väl skulle kunna finnas mitt i den löpande texten ⁷. Så jag kan inte ha en åsikt ifall jag gillar boken eller inte, jag klarar nämligen inte av att läsa den ⁸. Jag ger upp före den ens skulle platsa som tätning mellan de minsta skiffren i den franska muren. Chiffer är nämligen vad texten mest kan förlikas med.

Såja nu skall jag äta artichocka som är stora som tegelstenar, eller kanske två murbräckor ⁹!

¹Dessa fotnötter kan vara av olika karaktär, men de ger ofta ett litterärt mästerverk en viss aura av pondus och vetenskapliga bevis som låter läsaren tro att författaren varit ytterst noggrann i sin research

² Jag skämtar inte det finns minst en per sida, ibland till och med två eller tre i varierande längd

³ Gud förbjude, här skall vi inte följa gängse norm utan vara helt och fullt revolutionära liksom Drottning Kristina var då hon först abdikerade och sedan konverterade

⁴ I’m not kidding you, det kan vara hela stycken med åsikter

⁵ Några sådana har jag förövrigt inte hittat i boken. Parenteser alltså

⁶ Nöupp inga sådana heller

⁷ Märker ni hur jävla jobbigt det är att hoppa ner till sidans slut för att läsa dessa fotnötter???

⁸ tycker ni att det är roligt att läsa mina små kommentarer här nedan? Nähej? Jamen tänk er då att de ibland skulle referera till fakta eller annan litteratur. Jamen exakt, man kan inte sluta läsa dem, även om de flesta är totalt onödiga!

⁹Åh vad jag önskade att jag kunde hänvisa till ett känt litterärtverk just här. Eller åtminstone till en känd mur!

Korrigera din misstag i tid!

2011-06-17T20:37:00.002+02:00

Alla som har en "smartphone" liksom en iPhone eller dylikt, vet att smart inte alltid är en helt korrekt beskrivning. Telefonerna är inte allt igenom smarta. Framförallt inte då det kommer till automatiska stavningsprogram. En happy väninna skulle texta och fråga om jag ville ha "macaroner", det blev "laxativer" (se här). En annan gång twittrade jag om damer som satt i en bil bakom mig och drack kaffe och åt "mazariner", det blev också "laxativer". Själv "telegraferar" jag varje gång jag "twittrar".

Alla dessa automatiska korrigeringar av våra liv kan ju bara uppfattas på ett sätt. Apple anser att vi inte vet vårt eget bästa och korrigerar därför våra misstag. Automatiskt. Auto correct. Är det #beach2011 som hägrar så blir alla godsaker så som macaroner och mazariner till laxativer. Och skulle vi vilja berätta om detta fenomenet i snabba sociala medier, så uppmanas vi till att flytta till 1800-talets romantiska telegraf-ålder.

Ser framför mig vilda västern cowboys och rallare som ropar "yieppie ay hey comboy". Men iPhone korrigerar mig och skriver "Turligt Ay Het Korvar"

Följ på Twitter hashtaggen #magvärkträning så hittar ni de bästa skratten runt auto correct. Eller Googla "damn you autocorrect"

Och vem fan är X på bilden ovan? Det är en populär korrigering som tydligen inte hann korrigeras i tid.

Julhälsning med välgörenhet tack vare Spotify som gör Dire Straits budskap värdelöst

2011-06-13T08:20:00.002+02:00

Det här med välgörenhet… Äntligen även på Twitter. Såg på Twitter en känd radioprofil som startat ett projekt om att hjälpa fattiga svenska barn. Ja de finns – både radioprofiler på Twitter och fattiga svenska barn. Det vrider sig i magen och stramar runt hjärtat då Twitterskan skriver om en mamma med en tio-årig dotter som inte kan gå på kalas och ha med present ifall inte de äter makaroni i en vecka för att ha råd att köpa present. Min dotter gav en egenplockad blombukett på kalaset hon var bjuden till förra lördagen och det var väldigt uppskattat, men självklart är det inte det detta handlar om. Twitterskan vill hjälpa familjen genom att skicka 1000 kronor till dem varje månad. Heders värt. Men klokt? Jag vet inte, i min värld låter det som att 1000 kronor till en tio-åring är väldigt mycket pengar. Lite som om nån skickade mig 10.000 kronor varje månad, netto, efter skatt, så där bara utan att jag skulle göra något. Nu vet jag att 10.000 kronor för mig skulle kräva en ansenlig mängd jobb för att berättiga en faktura till kund om ungefär 32.000 kronor för att få 10.000 netto i handen att spendera på tex presenter.

Jag tror inte att det är den rätta vägen. Det finns bara ett sätt att få Money for Nothing och det är Dire Straits väg. Och de var fortfarande tvungna att spela musik på MTV. Kommer någon ens ihåg MTV? Spotify har nog tagit bort den sista utvägen till Money for Nothing.

Jag tror att man måste bygga dessa barns självkänsla. Låta dem göra något enkelt och kul som de är bra på, för att få 1000 sek i månaden. Det kan räcka med att måla vackra kort som man kan skicka som sommarhälsning, eller bara skriva ner roliga historier man hört av sina klasskamrater. Men gör dom det så har man gett dem något mycket bättre än ”bara” pengar. Man ger självförtroende.

Välgörenhet i all välmening. Själv sponsrar jag barnhem på Sri Lanka och mina vänners champagnekonsumtion. Men jag vet att i första fallet uppskattar de mest den personliga kontakten och att man sitter på golvet med snoriga ungar klängande i famnen och kramar dem och ger dem kärlek. Att jag pratar med de äldre tjejerna och uppmuntrar dem och berättar om vad som är möjligt i livet, ger dem en självkänsla, talar med dem om deras skolprojekt och berömmer. Att de sedan också behöver monetär hjälp är självklart, därför har jag bl.a. en enorm låda med julkort hemma som kommer att räcka för julhälsningar sisådär trettioåtta framåt. Och de har precis byggt nya sängar i en sovsal på barnhemmet på Sri Lanka för julkortspengarna.

I det andra fallet, dvs att sponsra mina vänners champagnekonsumtion, vete jag fasen. Tror jag skall ta de pengarna och köpa svenska fattiga barns sommarkort istället. Det finns ju faktiskt ingen höjd på hur många posthälsningar man kan skicka och kanske jag dessutom kan övertyga svenska posten att ge bort en del av frimärksintäkten till välgörenhet.

Fram för mera välgörenhet. Men gärna genomtänkt sådan.

Konstnärlig? Pyttans heller!

2011-06-11T12:53:00.001+02:00

Ibland blir jag överraskad av den fantastiska konstnärliga essän en iPhone-kamera i all hast kan åstadkomma. Jag inbillar mig som oftast att resultatet kommer sig från min studietid i London med bl.a. Photoshop 1.0 (ja! Jag är så gammal!) och Photography of Architecture and Arts. Men i ärlighetens namn? Njae. Det är nog bara tack vare Steve Jobs fantastiska ingenjörer som vissa bilder lyckas bättre än andra.

Ovan en bild jag tog i all hast men blev så glad över. Den innehåller ju både Architecture and Arts! Tack Pyttan med pärmbilden som böjer sig så kul och Steve Jobs och tack golvet som matchar så fint. Men mest tack ändå för den fina boken!

---
Posted from my iPhone

Konst, Italien och konsten att älska på italienska!

2011-06-04T19:34:00.001+02:00

Konst, inte konstigare än så men ändå så konstigt. Biennalen lockar mängder, massor med människor, allt från rika oligarker med 300 fots yachts och plastikopererade fruar som behöver tre body guards för att gå in på den ryska paviljongen, till oss mera mediokra personer som jag. Men det underbara är alla vänner man stöter på i misstag. Så där som bästis Livboj. Det är väl självklart att man stöter på varandra så där bara i misstag i Venedig. Jag menar, i vilken annan stad än den sjunkande staden behöver man en Livboj?

På tåget från Venedig mot nordväst väljer jag till slut att leka att jag är i filmen the Tourist och sätter mig framför snyggaste mannen. Bra val. Hamnar i Milano. Njuter nu av mera vänskap i form av den mest positiva livsbejakande väninnan som bara råkar bo här. Jag menar var annars skulle hon bo, precis då jag saknar henne som mest?

Men har jag hittat en bröllopsklänning? Nej. Har jag däremot hittat konsten att vara tacksam för vänskap? Ja. Är jag lycklig? Ja.

För att citera Buzz Lightyear i ToyStory "onwards and upwards - to infinity". Mot happily ever after!

Och konstverket ovan känns som ett bra köp. Det hade ju varit fasansfullt om den ryska oligarkens plastfru hade köpt honom framför näsan på mig, den mera mediokra personen. Må hennes plastskepp ändå segla fint ut ur den sjunkande staden.

Nu skall jag fundera på hur jag DHL'ar hem honom konstverket och vad mannen på tåget kommer tycka om att jag köpt ett konstverk där det står TOCCARE!

- Posted using BlogPress from my iPad

Lätt vunnet - lätt försvunnet - och nu överraskande återfunnet i multum

2011-05-23T15:43:00.000+02:00

Förra veckan hittade Cirkusprinsessan en grön träpärla. Inte den största av skatter, kan man tyst tänka för sig själv. Men stort för henne. Denna förvaltades och beundrades väl. Tills en dag i bilen ett avgrundsskrik hördes i baksätet. Pärlan hade åkt in mellan sätena och var försvunnen. Nu råkar det vara så här att jag är ruskigt duktig på att plocka ut hela baksäten ur Mercedes A-klass. För några år sedan tvingades jag nämligen göra det med jämna mellanrum då småprylar så som nycklar, hörapparater och annat viktigt hade blivit inpetat där inunder. Nu har vi bytt bil och trots idoga försök med hjälp av den enorma tyska instruktionsboken så lyckades jag ändå inte få ut baksätena. Inte heller biltvättsgubbarna lyckades. Pärlan var alltså försvunnen, Cirkusprinsessan otröstlig och jag blev en och annan mutpresent fattigare.

Idag fick vi en postavi och när vi öppnar paketet från äldsta väninnan så har hon skickat, inte bara EN grön träpärla, utan en hel jätte stor BURK med gröna träpärlor.

Hon hade ingen aning om den försvunna träpärlan!

Är slumpen en tillfällighet? Eller kan vi alla vara överens om att trolleri fungerar!

Dessutom fick mamma Catani en ny Muminkopp i matchande färger och tema. Nu kan jag fortsätta med mina #muggshot tweets där jag väljer Muminmugg tema enligt humör varje dag! Denna bubblar av lycka.

---
Posted from my iPhone

Rapture Day - vad hände?

2011-05-22T14:30:00.000+02:00

Jaha igår skulle jorden gå under och ett fåtal true believers skulle få resa upp till himlen.Själv hade jag förstås missat att packa min väska inför färden, jag hade liksom missat hela datumet. Jag borde kanske ha lyssnat på Andreas från Jehovas vittnen och varit förberedd. Fast nu blev det ju ingen undergång för världen (once again...) så det var inte hela världen att jag glömt att laga gurksmörgåsar och matsäck.

Vad jag däremot funderat en aning på, förutom då matsäcken, är hur Gud eller Jesus hade tänkt fixa färden upp till himlen. Jag tror faktiskt att jag vet! Igår cyklade vi till en lokal fest och jag tog ut nycklarna ur den begagnade cykeln inhandlad på Blocket för typ fem år sedan. Jag har aldrig reflekterat över nyckelknippan, men så såg jag att det hängde en korköppnare på den. Vid närmare titta så är det en reklam korköppnare. På ena sidan står det "Come as you are" och på andra sidan står det "Search and you will find" och med stora bokstäver "JESUS".

Jippii, nu vet jag! Alla Rapture personer skulle nog ha rest till himlen på min begagnade NK-jubileums cykel. Eftersom jag var ute och cyklade på den igår så tvingades Gud skjuta på Rapture Day i brist på transportmedel.

Förlåt alla Rapture People, och cheer up, it's not the end of the word!

---
Posted from my iPhone

DI Weekend 14 månader senare

2011-05-21T18:43:00.001+02:00

Läser i DI Weekend om min landsman Fred Andersson, vilken man. Kul att läsa. Sen bläddrar jag fram några sidor och hittar reportaget ovan om kommunslogans. Gammal nyhet!!! Detta skrev jag om redan för 14 månader sedan här. Är övertygad om att ingen annan kunde ha samma förkärlek för och samlingsmani på kommunslogans. Alltså måste idéen vara plagierad.

Inget fel på självförtroendet hos fröken Catani varje fall.

Så här skrev jag 14 mars 2010 då jag landade i Östersund på väg till Åre.

Ni vet att jag älskar kluriga och/eller roliga skyltar. Komiska slogans står också högt i spel. Dessutom brukar jag googla på olika kommuners hemsidor bara för att skratta åt dessa fantastiska marknadsmässiga catch frases dom hittat på.

Ser framför mig kommungubbarna i kommunfullmäktige på geografisk svensk landsbygd jag inte ens visste fanns

Gubbe ett: Vi måste också ha en slogan så där som "Enköping - Sveriges närmaste stad"

Gubbe två: jag vet, läste precis att våra konkurenter myntat "Vänersborg – Vi ska bli Sveriges bästa musikkommun"

Gubbe ett: ja jäklar där satt den. Den vinner tom "Vallentuna - var femte invånare är häst"

Gubbe tre blandar sig i samtalet: fasiken, vi måste slå till här, jag kan snacka med frugan hon jobbar på en sån där typs annonsbyrå

Gubbe ett och två godkänner detta och vipps har vi förärats ännu en fantastisk kommunslogan.

Jag möttes idag av välkomstskylten "Östersund - messmörets huvudstad". Ville bara vända på klacken och rusa tillbaka till flyget och böna och be dem ta mig tillbaka till rikets hufvudstad.

PS. min personliga favorit kommunslogan är "Österåker - inte bara en anstalt".

---
Posted from my iPhone

Ber hjälp av Khadaffi

2011-05-17T11:22:00.001+02:00

Jag vet inte hur han egentligen stavar sitt namn, denna Khadaffi, Gadaffi, Kadaffi. Men jag vet att han är ruskigt duktig på att resa sina tält på de mest konstiga ställena. Nu har jag akut behov av att lösa tältproblematik för ca 200 personer och då inser jag att Khadaffi, Ghadaffi eller hur han nu sen stavar sitt namn, troligen är den bästa personen att hjälpa mig. Han är väl ungefär ordförande i Internationella Camping Tribunalen?

Dear Mr Khadaffi, I have a few questions for you. 1) how do you spell your name? 2) Now that you seem to be out of a job soon, would you please like to help me with the delicate matter of finding the perfect spot to raise a huge party tent? 3) What time would be convenient for you to come and inspect the site? Can you maybe combine it with your war tribunal court hearing in Haag? 4) By the way, how do you spell Haag? Haag or Hague?

Kindest Regards, Sonja Catani aspiring member in the International Camping Tribunal

VAB, skunk och Twitter

2011-05-17T10:41:00.000+02:00

Varför gillar jag Twitter? Jo man kan få hjälp med det mesta. Kombinera det med internet sökfunktioner och shopping och du är en vinnare.

VAB-dag med snorigt barn. Morgonen börjar med uppror. Nedan ser man hur det artat sig genom lite hjälp av Twitter-kompis och Ebay.

sonjacatani:
-Mamma, jag vill ha en sån där svart och vit!
-En skunk????
-Ja mamma!
-En levande eller ett mjukisdjur?
-Men MAMMMAAAAA, en levande såkart!

sonjacatani:
Twitter-vänner: Vad heter skunk på engelsk? #internetshopping

iCookiedotse:
samma

sonjacatani:
Tack. Vet du var man kan köpa levande sådana?

iCookiedotse:
tror inte du får ha de som husdjur enligt lagen tyvärr. :)

(här följer några minuters paus och så bestämmer sig iCookiedotse att ändå hjälpa mig)

iCookiedotse:
det verkar finnas något som heter tam-skunk. en.wikipedia.org/wiki/Pet_skunk men jag tror ändå att man behöver tillstånd i Sverige.

sonjacatani:
Great! Tack. Sitter precis och söker en på Ebay

(en halv timme senare efter lyckad Ebay-sökning)

sonjacatani:
Har precis mailat till USA: Can you please send this skunk to Sweden? How much will the total be including shipping? Desperate mother with impatient child hanging over shoulder. Need quick answer! Please ship with DHL

iCookiedotse:
haha.. ska bli spännande att följa utvecklingen.

sonjacatani:
Undrar om mina grannar tycker samma sak!

iCookiedotse:
ja det är ju spännande oavsett.. :D Jag poppar popcorn och väntar!

sonjacatani:
jag skall poppa popcorn och föra över till grannen. Dom kan sätta dem i näsan sen när skunken anländer med DHL (358USD)

Lyckligast idag är Cirkusprinsessan trots att hon är hemma från dagis. Skall man se det positivia i allting, så kan man se det som tur att hon har sån snuva, då kan hon sätta popcornen i munnen istället för i näsan när skunken anländer.

Nu skall jag googla skunkmyndighet + tillstånd + import av djur

De bortglömda pojkarna

2011-05-02T08:47:00.001+02:00

Svenskan har idag förärat oss listan på "hetaste namnen" som de så svängigt uttrycker det. DI har tidigare år rapporterat om vårt arvenamns popularitet och själv är jag medveten om namnet Sonjas impopularitet. Även om jag som parentes måste tillstå att en förändring lär vara på gång här. Den extremt hippa och coola PR-tjejen som jag jobbade med för några år sedan, lät meddela att hennes dotter nyligen blev döpt till Sonja och att hennes hippa coola vänner nu också döpt sina barn till Sonja. Jag är helt förundrad. Skall namnet Sonja äntligen få en renässans?

Åter till SvD notisen om "hetaste namnen". På tjejtoppen leder Maja, Alice och Julia. Och på flicktoppen leder Oscar, William och Lucas. Vänta lite! Har svenskan blivit så kvoteringsivriga att de inte ens tillåter killar eller pojkar ha sin egen kategori mera? Borde jag nu börja kalla på alla Oscar, William och Lucas för mina flickvänner?

Blev Prins William då också en prinsessa? Stackars hans fru, pussa på en groda och få en prinsessa.

Resultatet av att gifta sig

2011-04-28T16:37:00.001+02:00

Idag fick jag stränga order att köpa en pojk-Barbie, dvs en Ken docka. "För annars kan inte mina dockor gifta sig!" Jag ansåg att det var totalt felinvesterade 450 kronor, det finns ju redan sexton Barbiedockor som ligger ensamma och bortglömda i en leksakslåda. Kan inte dom gifta sig sinsemellan?

Svar: nej

Fast tjejer kan gifta sig med varandra, det är helt normalt, försöker jag förklara. En nedlåtande blick från baksätet gör att jag förstår att nu kommer det ett sanningens ord strax. Något i stil med att jag är totalt enfaldig som tror att en telefonlur skulle ha en sladd, det heter ju nämligen sladdare och används när batteriet är slut.

Ok, låt höra dagens sanning om giftermål.

Jo, så här är det, det har "Lasse" på dagis berättat. Om två tjejer gifter sig så får dom inga barn. Om en tjej och en kille gifter sig så får dom ett barn. Och om två killar gifter sig så får dom två barn.

Tack Lasse för den. Nu har det investerats i en tvålfager Ken docka och jag anar att hans pojkvän och deras två barn flyttar in ganska snart.

Ps. Visst ser Ken väldigt tjejig ut, jag kunde lika gärna ha klippt håret på någon av Barbie dockorna?

- Posted using BlogPress from my iPad

Sannbedrövad Finländare

2011-04-18T09:31:00.000+02:00

Jag brukar försöka förklara skillnaden mellan att vara finne och finländare. Som finlandssvensk är jag inte finne utan finländare. Finne är, förutom något som tonåringar tampas med, en person med finskt ursprung dvs fenno urgisk. Finländare är man däremot om man är född i Finland eller har finskt medborgarskap, må man då komma från vilken som helst bakgrund, land, folkslag eller härkomst.

Jag har alltid varit stolt över att vara finlandssvensk och kalla mig finländare. Då jag bodde i Finland fanns det mycket att vara stolt över. Det fanns det även de sista tio åren då jag bott i Sverige. Man blir nästan ännu mera patriotisk ju längre borta man bor från sitt ursprungsland. Nu är inte Sverige geografiskt sett så långt borta, men kulturmässigt så finns det många skillnader mellan finnar och svenskar. Som finlandssvensk ramlar man som oftast mellan stolarna och är inte riktigt vara säker var man hör hemma. Då känns det tryggt att komma ihåg att man är finländare, inte finne, inte svensk.

Finlandssvenskarna är alla i mer eller mindre utsträckning invandrare. Vi är 1700 och 1800 talets motsvarighet till 1900 talets turkar i Tyskland, eller greker i Sverige. Vi har bara haft några hundra år mer tid i landet. Nu vill det politiska partiet Sannfinländarna börja göra skillnad på finnar och finländare. Dom vill inte ha invandrare och dom vill ut ur EU. Dom eftersträvar någon konstig förlegad nationalromantisk bild från början av förra seklet. Dom vill halvera antalet invandrare vilket kommer att göra det svårt för den myndighet som hanterar asylfrågor att berättiga sin existens då de skall hantera ETT case per år.

Jag skäms! Jag skäms över att vara finländare. Framförallt skäms jag över de 18.7% av finländarna som röstat på Sannfinländarna.

Enligt en snabb ockulär undersökning av mina Facebook vänners status så ser jag att jag som tur är inte har vänner i den procentenheten. Tvärtom, de kan närmast beskrivas som rabiata över valresultatet. Samtidigt verkar dom vilja ge upp. De flesta planerar att flytta utomlands. Jag hoppas dom flyttar till Sverige, då kan vi i varje fall reta upp några Sverigedemokrater genom att anordna en massinvandring.

Och jag är skitförbannad (förlåt att jag svär) över att Sannfinländarna kallar sig finländare. Dom är inte finländare. Finländare är nämligen en salig blandning av diverse folkslag och består till stor del av invandrare, om än långt bakåt i tiden.

Kan Sannfinländarna inte ens ha haft vett nog att kalla sig Sannidioter när dom nu ändå inte tycks förstå vad en riktig finländare betyder.

Bilden kommer härifrån. Jag behövde inte ens göra ett collage....

Mina dyra hobbyn och ekvationen av GxF=U+4+15+K-1MM

2011-04-17T17:58:00.001+02:00

Så var det då dags för våren igen. Efter en lugn vinter kan den aktiva perioden ta vid. Vänta lite; Vilken lugna vinter? Den där vintern när allt gick i 180 km i timmen utan att bromsa i kurvan, den enda bromsen jag minns var handbromskarusellsnurren som ibland dök upp bara för att pigga upp den redan hisnande färden. Ja just ja, den vintern. Och nu skall man då accellerera för att klara av sommaren.

Våren är fylld av mängder roliga projekt, flest relaterade till jobb, men även privat. Och det är just i den privata sfären jag inser att jag har dyra hobbies. Trädgården nämligen. Inte för att jag överhuvudtaget har grön tumme eller ens gillar trädgårdsarbete särdeles mycket, mest för att den nu finns där och framförallt för att grannarnas finns där häck-i-häck. Det orsakar nämligen stress och prestationsångest hos mig. På något konsigt sätt finns det en ekvation mellan grannarnas fina odlingar och mina utgifter kopplade till ouppnåbara ambitioner.

Ekvationen ser ungefär ut så här: GxF=U+4+15+K-1MM

Om ni inte hängde med i denna avancerade formel så finns nyckeln här: G (grannens plantering) x F (förfallet i min övergivna trädgård) = U (utgifter hos Plantagen för jord i alla dess former) + 4 (4 ekologiska gödsel sorter) + 15 (femton nya blomlökspaket + grönsaks frön) + K (besök hos kiropraktor för sjuk rygg) - 1MM (kostnaden för en mini morot som jag hittade i en blomrabatt och som jag kan skörda istället för att köpa en ny i affären).

Och vad är summan? Ja ungefär exakt 3768 kronor. Svenska riksdaler. Och då har jag inte beräknat bensin till och från Plantagen åtta gånger under en helg minus den inbesparade bensinkostnaden då jag slapp köra till affären och inhandla en minimorot modell 2010. Hur däremot den moroten alls hamnat i min rabatt och lyckats övervintra, samt vart alla den kompisar tagit vägen, är ett mysterium. Skulle jag lösa det så skulle jag eventuellt få stora trädgårdspriset och komma på grön kvist.

- Posted using BlogPress from my iPad

Pollenist - javisst!

2011-04-14T10:23:00.000+02:00

Önskar att den där videungen bara fortsatt sova och så kunde den vakna färdigt utslagen som ett löv (vilket löv, vet jag inte) men hur som helst så önskar jag att ung-jäkeln skulle köra warp speed fastforward över pollenperioden.

Sov, du lilla videung, än så är det vinter.
Skallen känns så mörk o tung, tanken bara slinter
Varför är det pollen-vår, fullt av allergi i år?
Boka tid hos läkarn, nu behövs medikaminter!

I år är jag på grön kvist

2011-04-10T10:49:00.000+02:00

Det är nu det gäller. I år skall jag slå alla med häpnad och visa min gröna tumme, den gröna tummen som egentligen inte alls är grön utan närmare bestämt någon vacker nyans av rött. Röd som i färgen av delikata jordgubbar med namn som Elsanta eller Pegasus. Eller om vi nu skall vara helt ärliga så är min trädgårdstumme mitt i handen och färgen spelar ingen roll, för det mesta som rör framgångrikt trädgårdsarbete är mera fantasi än verklighet i mitt fall.

Tidigare år har jag utmärkt mig för att bl.a. ha det mest konstnärliga äppelträdet. Jag hade dissekerat det helt själv, utan någon som helst hjälp av grannen. Ni vet den grannen som har mängder vackra röda äpplen i augusti medan jag endast kan stoltsera med ett konstnärligt klippt äppelträd. Jordgubbar däremot har jag hur mycket som helst av, mängder, massor, kvantiteter, men de är av en konstig egen art som är vita till färgen (kanske dom heter fragaria albus på latin?). Röda jordgubbar ser jag aldrig röken av. Lösningen till mysteriet torde återfinnas i koppling till förklaringen om vart mina andra grannars blommor försvinner. Det finns nämligen en liten hortikulturell-terrorist inneboende hos mig. Hon är en tvärhand hög och älskar att plocka färgglada blommor och vita jordgubbar. Hon förstår inte skillnaden på mitt och ditt. Hon ser inte heller skillnaden på rött och vitt. Mina grannar är måttligt roade. Jag har ryggskott av att ducka bakom häcken för att undvika deras sura miner.

Jag bestämmer mig för att försöka mig på sallad istället eftersom det är ett känt faktum att inga barn äter sallad, inte ens under hot om att aldrig mera få omogna jordgubbar till efterrätt. På salladsfröpåsen står det nogranna instruktioner om att man skall gräva en ränna och plantera fröna med ett visst mellanrum, sticka ner dem i jorden, vattna före och efter och hjälp så mycket instruktioner jag tror visst jag tappade bort mig. Jag gör istället en liten snabb version som i korthet ser ut som följer; dra en ränna med fingret i jorden, gör en översvämning i den samma, häll ut alla salladsfrön i den och täck med jord, sätt dig på terrassen med ett glas champagne (gärna gjort på en blandning med övervägande pinot noir- och pinot meunier-druvor) och invänta stora vackra smakrika, ekologiska salladshuvuden till samtliga kommande sommarmiddagar. Efter tre veckor hade jag en liten rak skog av något som mest påminde om fyrklöver, likheten med salladsblad kunde inte ens den tvärhandhöga dottern se i sin fantasi, än mindre övertygas till att äta dem. Jag skickar i panik ett sms till Mor för att få råd. Hon replikerar snabbt med instruktioner om att vattna mycket (ny översvämning i rabatten) och att sedan lägga ett täcke över dem till natten. Sagt och gjort, salladsbädden sov gott i en vecka under ett dubbel duntäcke från Hästens.

Grannarna fick ryggskott för att de skrattade så att de vek sig dubbla bakom häcken. Den tvärhandhöga dottern fortsatt på diet av omogna jordgubbar och jag gav mig själv ett löfte om att nästa sommar, då skall jag i varje fall vara på grön kvist, eller så får jag väl istället trösta mig med fyrklöver, lycka och ett glas champagne på terrassen (väl gömd bakom häcken).

Recyklad tid och konsten att kommunicera genom sms

2011-04-07T14:42:00.000+02:00

Idag är en sån där dag näralltinggårihundraåttiokilometeritimmenochdetärsåroligtochtjohoppdärkomdetettnyttjobbpåmailen. Då vill jag blogga om tid, bristen på tid och viljan att skriva mera. Men det hinner jag ju inte. Kommer på att jag de facto skrivit om just det för ca två år sedan (nothing has changed) som gästskribent på en annan blogg. Så jag tar helt kalt och recyklar den texten här. Nu. Idag. Mitt i hundraåttiokilometeritimmenutanhandbromsikurvanochfyjädransvilketroligtlivjaghar -stunden. Och som en extra bonus bara för att jag tror att alla har så mycket extra tid, så lägger jag nog också in följetången om konsten att skriva sms. Idag fungerar nämligen sms bäst om man vill kommunicera med mig. Det påstod jag i varjefall i en artikel publicerad i Dagens Opinins nyhetsbrev idag.

------

Jag hinner tyvärr egentligen aldrig skriva. Eller det är vad jag säger. Att jag inte hinner skriva den där boken som så många frågat när jag skall skriva. Eller skriva den där rapporten eller mailet eller projektplanen eller budgeten. Jag lider av ständig tidsbrist och skulle behöva 48 timmar i dygnet. Jag har kortat ner nattsömnen till 4-5 timmar för att hinna skriva alla jobb mail. Jag överväger att köpa en spikmatta att sova på för att kunna spara in ytterligare en timme. Jag bytte tom jobb för att slippa sitta i bil en timme per dag och inte kunna skriva annat än i rödljusen och i trettio kilometers zonen i Lilljans skogen.

Jag hinner alltså aldrig skriva

Ändå sitter jag här och tänker på minnet av ett förhållande som varade en ansenlig tid, men inte i all oändlighet. Minnet av förhållandet är över 2500 SMS och ett hundratal långa mail. Medeltalet är 10 SMS i dagen, och vi talar inga korta SMS typ "ses vid nio?" eller "jag längtar efter dig". Nehepp, detta är långa långa lidelsefulla SMS som diskuterar vardag, fest, allvar, livet, lyckan, mysterierna, förhållanden och känslor. På iPhone rymdes dom ibland inte ens i ett tusenteckens leverans meddelande. På en Nokia kom dom fram i tretton delar. Nehepp dom var inte korta moderna SMS med små tecken som fördummande skulle symbolisera små skrattande gubbar för att försäkra mottagaren om språknyansen. Dom innehöll inga konstiga förkortningar som LR, ASG eller LOL Dom kunde låta så här (lätt censurerade)

"Hjälp, jag har blivit gammal!!! Ligger hemma en lördag kväll och tycker det skall vara skönt att titta på en film.

Älskade Underbara, varför är jag så ofattbart kär i dig? Fortfarande! Och dessutom känns det som om det bara ökade varje dag istället för att avta. Jag börjar likna prototypen från Albertonis bok som bara planerar livet runt att kunna träffa dig, som bara ser skönheten i omgivningen utifrån din existens, som inte kan annat än relatera alla intryck genom hur du skulle uppleva det.

Har en extremt obehaglig förvarnande känsla av att jag kommer bli grymt sårad och ledsen väldigt snart. Jag har flaggat för detta en tid, kanske lite otydligt som om jag inte var nöjd med situationen, så är det inte, jag älskar situationen. Jag älskar vår set-up, men vad jag förnimmer är att det kommer sluta illa. Som när man haft fantastiskt sex med någon som man vet försvinner, man mår just då som bäst, men vet att nästa dag byts känslan mot melankoli och ledsamhet för att man inte kan uppleva det på nytt. Som att dricka underbar champagne men veta att man kommer ha baksmälla nästa dag och det var sista flaskorna i hela världen man druckit och man kan aldrig få tillbaka dem.

Så känner jag just nu. Du är en Grande Annee 89, sista i världen och jag är rädd att jag ser botten på flaskan och det börjar vittna om ett analkande slut."

Ni förstår min point!!! Nej jag hinner aldrig skriva. Ändå är hela samhället idag uppbyggt runt SMS, mail, bloggar, twitter, facebook och tom gammaldags vykort som jag så älskar att skriva och skicka. Ibland skriver jag avskedsbrev för hand. Lämnar det, stänger dörren bakom mig och värnar om mitt liv och min vardag och vägrar släppa in någon. För jag har ju inte tid! Varken tid för att skriva eller älska.

Sen sitter jag där och funderar över vad som blev kvar? Doften på kudden försvann för länge sedan. Herrskjortan jag stal på en av resorna har tvättats och burits så många gånger att den bara doftar Ariel och Paul Smith Rose och påminner mera om mig själv än honom. Vad har jag då kvar? 2500 arkiverade SMS, ett hundratal e-mail och en lång historia som börjar med "välkommen på cirkusdirektrisens fest" och slutar med "jag kommer aldrig glömma dig, jag älskar dig, men nu kastar jag in handduken".

Jag har 2500 SMS och ett hundratal mail. Tusen och åter tusen små tecken och ord som dokumenterat en kärlekshistoria som inte ens Doris Lessing hade kunnat dikta ihop. Varje nyans, varje break up, varje lyckliga kärleksyttring, varje commitmentfobi rädda bortförklaring, alla tacksamma återkopplingar, alla små utvecklingar i den samstämda kombinationen, det nästan symbiotiska samspelet, mitt plötsliga uppbrott, alla tröstande ord efteråt, alla praktiska funderingar, alla poneringar "what if?", alla förklaringar om att vi mår bäst av att inte välja gemensam lycka. Allting finns dokumenterat och trots att jag aldrig har tid att skriva så har jag ett minne som ingen annan än Antipiratbyrån och tjänstemännen som administrerar IPRED lagen kan uppleva. Ja och självklart han, han Herren med hatten. Herren med hatten som säger att jag borde ta mera tid för att skriva.

Jag återkommer i ämnet skriva SMS.

(här nedan red.anm.)

OM KONSTEN ATT SKRIVA SMS

SMS. Vilken underbar, vidrig men fantastisk uppfinning. Undrar om han gubben på Nokia som uppfann det förstod vad han gjorde? Undrar om någon som hamnat i en tragisk kärlekshistoria på grund av SMS funderat på att sue'a honom? Undrar om han, som så många andra finnar, gjorde självmord när han insåg konsekvenserna av sina handlingar? Konsekvensen av en enkel uppfinning som tagit över en hel världs dagliga kommunikation.

SMS - Short Message Services. Eller kanske SMS - Slut Med Spänning. Eller som jag ser det, med rätta personer på andra sidan dialogen, SMS - Synnerligen Magnifik Sociallivshantering.

Det sista kräver dock rätta personer, förståelse, intuition, intelligens och ett stort mått av klurighet.

"ring mig när du hinner" - NOT good. Ring själv för fan.

"kan jag ringa?" - oh well, du kan väl försöka

"ok" - argh.... Vad tänker karln på??? Och, jo, det är en karl. Bara karlar skriver "ok" och då syftar jag på dom som stavar med K, både ok och annat.

Sen undrar jag om avslutningsfraser är en generationsfråga. Alla 80-talister avslutar med "kram". Jeezus. Vi har precis träffats, han är tjugosexochetthalvt (bara det, man är så ung att man kommer ihåg halva år. Jag måste alltid fråga vilket år vi lever i just nu och sedan göra avancerad huvudmatte baklänges tills jag når mitt födelse år och på så sätt kommer fram till min dagsfärska ålder, på året, inte månaden). Anyway, han är tjugosex (och ett halvt) han skriver "tack för en galen natt med många hyss. Vi ses. Kram". Jag kan inte annat än göra avancerad huvudmatte och undra över i vilket skede ekvationen av natten ledde till "kram". Vadå? Vi har gjort hyss, vi har stulit flaggor och klättrat på tak och dansat halva natten och pratat om grodor och dragit norska skämt och jag har stirrat mig blind på honom och undrat om Orlando Bloom lärt sig svenska. Men "kram", nej dit kom vi aldrig. Hur kan han då skriva "kram"? Jag fattar inte det. Jag kontemplerar avancerad huvudmatte och generationsskillnad och undrar om det stämmer att vissa grodor från Sydamerika gör att man hallucinerar. Men "kram" det skriver man inte. Om inte man är född på 80-talet eller världens vänner sedan tio (låt mig räkna ut det här snabbt) eller minst tjugo år tillbaka i tiden.

Avslutningsfras "kram" går alltså bort. Fettbort som man skulle säga om man var tjugosexochetthalvt.

Avslutningsfras "puss" då? Ja då kommer man in på min nichemarket. 50-talister. Dom pussar till höger och vänster, det betyder, jag är lite kontinental och jag vet minsann var och när man pussar en eller två eller tre gånger på kinden. En man som bott på kontinenten ropar alltid TROIS och pussar självsäkert och världsvant mig tre gånger på kinden. Men det är IRL (förkortning på In Real Life, ofta använd av tjugosexochetthalvt åringar). Jag undrar om han avslutar SMS med "puss puss puss", nu har vi ingen SMS relation så jag skulle inte kunna veta, och i ärlighetens namn undrar jag bara, jag är inte benägen att få ett svar på det. Tillbaka till dom som inte skriker TROIS, utan nöjer sig med att avsluta med singularis "puss". Dom är ganska gulliga, för dom figurerar liksom i Dagens Industri (och då syftar jag definitivt inte på dom artiklarna som berättar sanningen om lurenskojjare) och dom är företagsledare och duktiga och konservativa och bär mörka kostymer och handsydda skjortor med monogram. Ja dom är gulliga, dom har grått hår och använder uttryck som bara finlandssvenskar och dom som är födda på adertonhundratalet (huvudmatte, räkna den du) förstår. Att dom avslutar ett SMS med "puss" är gulligt och underbart. Att dom överhuvudtaget skriver SMS istället för att be sin sekreterare stencilera med karbonpapper ett brev, är gulligt. Då känner man sig lite viktig. Och lite uppvaktad. "puss" är klart godkännt om det kommer från rätt håll. Från fel håll blir det bara fel. Seriöst fel.

Men att skriva SMS är oftast ett fantastiskt sätt att föra fram budskap. Du måste vara tämligen kortfattad, mottagaren kan välja när han eller hon läser det, man kan skicka det när som helst, man kan skicka det vart som helst och bara hoppas att det landar rätt. Man kan skicka SMS till kontakter i telefonboken som är införda under QXPUGÄ utan att medge att man inte har den blekaste blåa aning om vem mottagaren är eller var man träffats eller hur numret hamnat i telefonboken. Man kan bli extremt positivt överraskad när det visar sig vara en han, en han som dessutom ser ut som en ung Sean Connery och det visar sig att man aldrig träffats utan att det var en väninna som svängt om med taxi och tagit numret bara för att snällt införa i cirkusregistret. Att det blev QXPUGÄ istället för unga Sean Connery var bara en minor slip. All's good that ends well. Och det slutade väldigt väl!

Alla blir glada av snälla SMS. Alla lyser upp när mobilen plingar till av det välkända ljudet. Sekunden av anticipation när man tänker, oj, tänk om det är han. Och så kommer det ett adertonhundratals meddelande med "puss" eller ett åttiotals meddelande med "kram" eller andra underbara SMS som gör att du tar fram dem om och om igen och läser dem. Du kommer ihåg dem flera månader. Du upprepar dem till vänner. Du kanske tom uppdaterat till iPhone 3.0 och kopierar och klipper in och vidarebefordrar dem till vänner.

Men sen finns det dom där SMSen, vad menar han NU då??? Akut satellitsamtal till alla vänner.

-ja, men sen skrev jag så här och så svarade han SÅ HÄR. Vad menar han? Vad skall jag svara? Skall jag svara genast eller skall jag vänta till imorgon? Argh!

Oftast har alla vänner bra råd. Alla har fått dom samma SMSen, dom är troligen köpta på internet eller piratkopierade femton gånger om. Då kan det leda till att man måste skicka "över och ut meddelande"

Min bästis är helt i klass för sig på overandout, överochut, meddelanden. Hon skriver dem och skickar dem till mig. Jag kopierar dem och skickar vidare. Över och ut. "Doktor Komplicerad, du må vara världskänd inom din sektor, men du är inte tillgänglig fysiskt eller emotionellt. Vänligen respektera min önskan och kontakta mig inte mera. Over and out"

Hur än man använder SMS eller vad än man tycker om dem, men visst är dom underbara!

Det finns bara ett enda SMS jag hatar, och det är det som aldrig kommer.

Så ship 'em in. Keep them coming. Men skippa smilies.

Skelett och mörka garderoben

2011-04-06T23:19:00.001+02:00

Jaha, jag som brukar säga att jag trivs med att sitta i garderoben. Det är ett samlingsuttryck för att jag trivs med att inte alltid lufta alla mina förehavanden. Exempelvis, ponera att jag hade en fäblesse för att klä mig i pantertights med piska i handen. Ganska ofarligt, men inte direkt så att jag hade lust att dela med mig av den informationen. Då skulle jag säga att jag sitter kvar i garderoben med pantertightsen på. Det var väl bögarna som kom på detta uttryck. Att komma ut ur garderoben. Självklart skall dom komma på alla roligheter och lämna oss kvar med klämkäcka heteroutryck så som ”Lajbans” och ”jag är visst ute på hal is”

Så nu vill jag bara en gång för alla set the record straight: Jag har faktiskt en helt egen mörk garderob. Inte stulen av någon som helst bög, känd eller okänd, utkommen eller outkommen. Där sitter jag titt som tätt och myser av olika anledningar. Dessutom bor alla mina skelett där och dom trivs hyfsat bra också. Brukar fika och klirra med kopparna mot fat och äta små bakverk som lämnar smulor i mina högklackade skor som hör till panter utstyrseln.

Idag har den gemenskapen krashats. Min elektriker har efter att för tre år sedan fått arbetsinstruktionen, fixat den söndriga lampan i mörka garderoben. Jag har ingen mörk garderob mera. Men snälla rara, varför gjorde du det just nu? Precis när alla skelett började att trivas och jag hittat mina egna garderobsorsaker? Why now? Why me? Why my skeletons?

Tror att jag kommer sova med några skelett i exil under min säng, iklädda panthertights.

Dags att ta ett politiskt beslut

2011-04-06T12:15:00.001+02:00

Idag är det då dags igen, att ta ett politiskt beslut. Ett viktigt beslut som skall genomsyras av det jag finner av intresse. Ett beslut som skall baseras på mina värderingar och sanna åsikter.

Ibland gör jag test och svarar på olika valfrågor och så skall en valometer trycka ut en färdig kandidat åt mig. Swossch och där kom den: tad-a-daaa, Sonja Catani, du skall rösta på nummer, tad-a-daaa, 2357. What? Skall jag rösta på en grön vänsterpartist med nykterhetslöfte och ultrakristen tro???

Så blir oftast svaret när jag svarar på svenska valometer frågor. Nu får jag ju inte rösta i svenska riksdagsvalet, utan endast i det finska och schweiziska dito. Dagens politiska beslut gäller alltså finska riksdagsvalet.

Den enda kandidaten jag känner till är Jörn Donner för jag följer honom på Facebook. Han raggar väljare från HIFK’s supportergrupp, motsvarigheten till DIF i Finland. Då jag inte intresserar mig särdeles mycket för ishockey eller fotboll, eller vad dom nu råkar spela (gud vet) så har jag bestämt mig för att Jörn Donner faller bort. Som finlandssvensk måste jag dock vara Folkpartist. Inte som den svenska Folkpartisten, utan Finlandssvenska Folkpartisten (SFP). Svenska Folkpartiet har många valfrågor och alla kandidater är av olika åsikter. Där finns gröna skogsmulle kandidater mot kärnkraftverk sida vid sida med hyperkonservativa knallblåa miljöbovskapitalister. Jörn Donner slåss om sina ishockey (eller var det fotbolls? -fans samtidigt som en gullig gammal dam har som valmanifest att öka antalet stick- och syklubbar. I Finlandsvenska Folkpartiet är nämligen alla välkomna, vare sig deras slogan är ”stick och brinn” eller ”bränd och brun”. Alla är välkomna så länge de är i mot Sannfinnarna som främst förespråkar att sälja Åland till Ryssland i utbyte mot Karelen som förlorades för snart 70 år sedan.

Idag skall jag i varje fall traska upp till finska ambassaden och ge min röst. Har sökt alla listor efter en grön vänstervriden nykter och ultrakristen SFP’are men misslyckats. Har även kommit till slutsatsen att valometern kanske inte har helt rätt då det gäller att fastställa min multipolära personalitets politiska valfråga. Så jag gör istället en deal. I äkta svensk anda. Jag byter min röst mot en väninnas röst. Hon bor i Finland men får bara rösta i svenska riksdagsvalet, jag bor i Sverige och skall rösta i finska valet. Alltså röstar vi för varandra.

Idag röstar jag tydligen på nummer 149 Maria Björnberg-Enckell, Svenska Folkpartiet.

PS. SFP's logo är förstås en gullig nyckelpiga. Och det vet väl alla att en nyckelpiga betyder tur.

Räkor, sill och kossor i trädgården i april

2011-04-01T08:02:00.000+02:00

- Mamma, mamma, det är massor räkor ute i trädgården
- Nej älskling det är nog bara snö
- Mammmaaaaaa, det är räkor, inte snö!

Jag får panik, efter vattenkaoset i nyrenoverade källaren känns inget mera omöjligt. Skulle det så ha flugit en ko förbi fönstret i hagelregn så hade jag varit benägen att finna det helt och fullt normalt. Men räkor kan ju lukta ganska illa när solen hoppeligen äntligen tittar fram så jag inser att jag nog måste gå ut och plocka upp alla räkorna.

- Men här finns inga räkor, var såg du dem?
- April, april, din snälla sill, jag kan lura dig vart jag vill!!!!!

Fatta hur lycklig Cirkusprinsessan var! Hon hade lyckats lura mig ordentligt och samtidigt ge tillbaka för gammal ost (Kavlis räkost?) för den första april förra året lurade jag henne att det stod en älg i trädgården.

Om ej om i vägen vore, kossorna i luften fore. Till mitt försvar säger jag bara att allt är möjligt. Det hade kunnat regna räkor i natt.

Gästbloggare om: Juholt och hans skelett i sängkammaren

2011-03-31T00:06:00.001+02:00

Detta är en gästblogpost! En läsvärd, sannerligen välskriven blogpost. Vid närmare eftertanke tror jag att det aldrig tidigare publicerats en mera välformulerad eller bra text på min blogg!

En god vän, även kallad James Bonds Chef, enligt hans signatur M (feel free att gissa er till vem han är) hade sett mina ilskna inlägg i socialamedier angående Juholtgate och enligt egen utsago blir han "sällan arg eller uppbragd, men kunde inte låta bli att plita ner raderna nedan i sin ilska".

Raderna blev följaktligen ett mail till mig och M har för första gången gått med på att dela med sig av sina ypperliga texter offentligt. Nedan följer alltså mailet, ord för ord, från från MI6's huvudkontor.

En gästblogpost från M, varsågoda!

Idag skäms jag för att jag är svensk, de andra 364 dagarna är jag stolt över att vara svensk!

Jag skäms för att det finns en politiker som är beredd att ställa upp som partiledare och därigenom få chansen, äran och ansvaret att bli statsminister för vårt land, men som tydligen inte vill inse att det vore en skam att ta med sig sin flickvän till möten med andra ledare runt världen. Möten där han skall representera Sverige och där Rikets första dam, Drottningen undantaget, är en bedragerska som i 11 bevisade fall systematiskt har plundrat sin arbetsgivare. En partiledare som inte ens har omdömet att informera sin parti"vänner" att hans flickvän inte bara varit föremålet för en polisutredning, utan även anklagats, befunnit sig skyldig samt erkänt sina brott. En partiledare som tydligen är så makthungrig att han tom är beredd att riskera sitt eget partis status genom att på en direkt fråga från partibrödrarna om han har några lik i garderoben - svarar nej. (Formellt korrekt, men han glömde berätta om skelettet i sängkammaren!)

Jag skäms för att det finns journalister som anser att det viktiga är enbart rapportera om den potentiella partiledaren tillika potentiella statsministern, men ej kan eller vill se att att den person de rapporterar om, inte enbart har som vän, utan lever med någon som är en straffad brottsling. Journalister som av någon anledning inte tycker att det är värt allmänhetens och politikers intresse att få reda på att den person de väljer kan ha någon i sin närhet med en dubiös bakgrund. En person som direkt och indirekt negativt kan påverka omvärldens syn på Sverige. Ett flagrant exempel av på bristande respekt hos dessa journalister för allmänhetens omdöme och rätt till öppen information..

Jag skäms för att de personer som föreslår personer till förtroendeposter inte gör sin hemläxa bättre när de utfrågar samt undersöker en potentiell partiledares handel och vandel samt umgängeskrets.

Jag tror på kärleken och jag hoppas att partiledarens kärlek till sin fästmö består. Tillika kan den förste som ej har gjort något syndfullt kasta den förste stenen. Dock kvarstår faktum, det vore extremt olyckligt om vi en dag fick en bedragerska som, tillsammans med sin ömdömeslöse man, skulle resa runt och representera vårt land i världen. En man som kallar sin sambos 11 svindlerier - 1 misstag

- M

- Posted using BlogPress from my iPad

Bortkastade och –tappade timmar

2011-03-27T11:24:00.001+02:00

Klockan är tio och jag har precis vaknat från drömmar om gul-klädda människor, upplysta vita plattor och borttappade timmar. Var igår på Operans premiär av Don Pasquale, en ganska horribel uppsättning av en i övrigt fin opera. Jag tillåter mig ha dessa åsikter eftersom jag är jag, konservativ och traditionsbunden. Speciellt då det gäller opera. Jag har tidigare beklagat mig över nakna män på opera scenen, eller egentligen gillade jag de nakna männen, jag beklagade mig över scenografin till Orphée. Det skulle jag inte ha gjort om jag hade sett Don Pasquale före. Vad gällde gårdagens premiär var som sagt scenografin, eller skall man säga avsaknaden av scenografi, det som mest störde ögat. Men det värsta var översättningen. För det första vill jag inte alls ha översatta operor. Jag kan i undantagsfall godkänna att Folkoperan envist översätter alla operor, men det skall inte Kungliga Operan göra. En italiensk opera skall vara italiensk. Inte svensk. Och framförallt inte slang-svensk med uttryck som ”kolla där” och jag ”fatt-tt-tt-aa-aaaaa-rrrrrr-r inte nåtttttt”. Tänk er det sjunget i ett vackert libretto.

Nej, det ”fun-kk-kk-a-a-a-a-a-ar iiiiiinnnttteeeee”.

Dessutom var det earth hour igår. Den skulle börja exakt klockan 19:30. Samtidigt som operan började. En timmes mörker i första akten hade definitivt varit bättre. Då hade man kanske bara kunnat njuta av orkesterns musik, sluppit höra slangsvenskan och tvingats se den upplysta vita plattan som var det enda som scenografen tillåtit på scenen (förutom en mängd statister i fula kläder som satt på bänkar och såg ut som om de jobbade på Skatteverket och inväntade sin 11:15 fikapaus). Mitt sällskap envisas med att jag visst hade en egen mörk earth hour timme, för han hade bestämt hört små snarkljud från mitt håll. Det tror jag inte en sekund på, jag tror att det var små cencurljud som uttrycktes varje gång ett nytt slanguttryck hördes från scen.

Så inte nog med att jag tappade bort en hel earth hour timme igår. Jag inser plötsligt nu att klockan inte alls är tio, utan elva. Klockan har digitalt flyttat sig framåt utan hjälp av mig och framförallt utan godkännande från mig. Jag har alltså tappat två dyrbara timmar av mitt liv inom loppet av senaste dygnet.

Det finns inga dåliga dagar, bara dagar du kan göra bättre. Detta är en sådan dag.

PS. bilden är lånad här

Vackra babysar finns på Östermalmshallen

2011-03-25T18:27:00.000+01:00

Efter att ha intervjuat en fantastiskt inspirerande kvinna idag, struttade jag med värme i hjärtat och pigga steg fyllda av Happy-vitaminer till Östermalmstorg för att fira norska väninnans födelsedag. Och framförallt för att beskåda det nyaste rönet inom miraklernas värld, dvs Den Lille.

Den Lille är verkligen helt ofattbart söt. T.om. jag som inte riktigt förstår mig på babysar insåg att detta måste vara bland de sötaste som uppfunnits sedan någon började blanda sockersöta Baileys drinkar.Nu höll vi oss till att fira dagen med ett glas champagne framom ett glas Baileys och även jag vågade till slut hålla Den Lille i famnen. En aningen obekvämt och tämligen fumlande försökte jag mig på att se moderlig ut med detta lilla knytte motsvarande tre mjölkpakets vikt i famnen. Troligen såg jag lika klumpig ut som om jag de facto skulle ha försökt hålla tre lite mjölk samtidigt i händerna. Men jag lyckades lura en KAK-vän som traskade in på Primo Wine Bar att det var min babys. Att jag lyckades med det känns ganska overkligt, framförallt insåg jag att det nu är dags att börja visa sig ute i nattlivet lite oftare. Jag menar, hur skall det gå för mitt rykte som Cirkusdirektris om jag helt och fullt lyckas lura Nedre Östermalm att jag blivit mamma???

En snabb tur till Östermalmshallen för att inhandla krabba och räkor (inspirerade av dagens intervjuoffer som har som dold talang att hon är världsbäst på att dela en krabba) ledde till min fasta övertygelse om att man kan lura människor till vad som helst. Där inne på Lisa Elmqvist satt nämligen en av Sveriges hockey legender, han med tämligen ifrågasatt smak i skor och tofflor. Han klarade knappt av att föra en dialog utan att drunkna i norska väninnans stora ögon, med undantag för korta suktande blickar på Den Lille. Till slut utbrister han hänfört "var får man så där söta babysar?"

I babys disken där borta förstås! Vackra babysar finns på Östermalmshallen.

---
Posted from my iPhone

Är Google vår nya nordisk familjebok?

2011-03-23T17:15:00.000+01:00

Ofta diskuteras Google och dess inverkan i våra liv. Jag är av den bestämda åsikten att Google måste analyseras och genomlysas för att man skall kunna förstå sig på det. I dagens samhälle används Google så som nordisk familjebok användes under första femtio åren under det förra seklet, dvs. som ett allvetande lexikon med svar på alla frågor man kan tänka sig.

Men vilket forum är egentligen bättre då? När jag som 7-åring skulle hålla mitt första föredrag i Granhults Lågstadium i Grankulla så delade vår engagerande och historieälskande fröken (fast det hette inte fröken på finlandssvenska det hette lärarinna, något att ägna en extra sekunds betänketid till?) ut olika historiska personer till alla elever som sedan fick i uppgift att gå hem, slå upp i uppslagsverket om denna personen och med egna ord skriva ett föredrag. Inga problem tänkte jag. Jag skulle skriva om en person som hette Hitler och honom hade jag ju hört om förut. Mina föräldrar som nämligen levt under vinter- och fortsättningskriget och alltid påmindes om Morfars stränga ord ”lita aldrig på ryssen” gömde pengar på lite olika ställen hemma inför den befarade sovjetunionska invaderingen som alla var övertygade om att skulle ske inom kort. Ja de gömde inte bara pengar, vi hade även lager av ärtsoppa, tandkräm och tvättmedel undanstoppade i skafferiet. Just tandkräm är väl väldigt viktigt att ha i lager ifall kommunisterna kommer. Man kan kanske muta sig genom tullen med ett bländande vitt leende? I varje fall gömdes pengar under ”Hitler” i nordisk familjebok, detta var som ett barockt skämt eftersom man ju skämdes så över att Finland tvingats ta hjälp av tyskarna under krigen mot Ryssland.

Sagt och gjort, jag gick hem och slog upp Hitler i nordisk familjebok, ut trillar en liten förmögenhet mutpengar, som kanske i dagens Sverige hade kallats för ”fuck off pengar” av Maria Rankka och Anna Ekelund. Jag läser på om Hitler, skriver ihop ett fem-minuters föredrag som jag med lite pompa och ståt högtidligt avslutar med ”H. häktades han dömdes april 1924 till 5 års fästning men frigavs redan i dec. s. å. H:s inflytande har sedan dess varit obetydligt” och för att verkligen förtydliga budskapet lade jag till med egna ord ”torde inte ha desto större betydelse för världshistorien”. Speciellt stolt var jag över mina sista ord, för det slätade liksom lite över att jag skrivit av delar av föredragets text direkt ur nordisk familjebok, upplaga ett, utgiven nittonhundratjugonio, sid etttusensjuttio.

Ja det är väl meningslöst att påpeka att lärarinna Wistbacka inte var särdeles imponerad vare sig av min research inför föredraget eller mina föräldrars uppsättning åldriga uppslagsverk.

Jag är uppvuxen med nordisk familjebok och trots vissa små missöden som ovan så var det verkligen vår familjs internet. Nu finns ju Google och då ser världen mittiallt annorlunda ut. Information strömmar till från världens alla hörn och allting är tillgängligt. Men hur mycket sanning finns det i informationen? Är Hitler bättre återgiven idag än år 1980 i första klass i Grankulla? Det finns de som på internet påstår att förintelsen aldrig funnits. Det finns även de som påstår att utan Hitler skulle sannolikt varken nazismen eller tredje riket existerat och därmed inte heller förintelsen. Läs Stephen Frys bok som heter Making History, där leker han med tanken på att studenter från Cambridge (eller var det Oxford, jag måste googla det och kolla fakta) reser bakåt i tiden till Braunau am Inn och lägger manliga preventivmedel i brunnen där Hitlers Mor och Far hämtar sitt vatten. Resultatet; Hitler föds aldrig. Men vad som sker är långt värre, världshistorien förändras och en man med samma agenda som Hitler, men mycket mera karisma tar istället över och 1990 ter sig inte alls så som 1990 skulle te sig då studenterna från Cambridge (eller var det Oxford) återvänder till nutiden. Vad skall vi alltså tro på?

Google infiltrerar våra liv med sanningar och fakta, eller åtminstone med åsikter och kommentarer från de som har högst indexering i Googles egensnickrade tupperware demokrati, där mest aktiva och högst upp i pyramiden har mest makt. Alltså är t.ex. Aftonbladet högre indexerat är tex Axess. Betyder det, att det Aftonbladet skriver skulle platsa som en sanning i en sju-årings föredrag i en lågstadieskola?

I dag högst levande personer kan även råka väldigt illa ut i IRL (in real life) utifrån hur Google porträtterar personen i fråga. Ett brinnande aktuellt exempel just nu är är Rick Santorum, den amerikanska Conservative politikern som närt drömmar om att bli president. Det var före han googlade på sitt namn och insåg att han för alltid kommer att förknippas med anala sex problem. Nyfiken? Googla det.

Mera om personer och att äga sitt eget territorium på internet nästa gång. Nu skall jag slå upp geopositioning i nordisk familjebok och se om de kunde ge mig en ledtråd om detta framtidens nyaste rön som inte ens Google riktigt ännu vet vad det är.

Skeden i vacker hand

2011-03-23T15:57:00.000+01:00

Läser på Dagens Industris framsida att deras reporter Mosse Wallén träffat Uri Geller, som vänligt nog böjt en Finnair sked åt honom. Vad säger detta om kvalitén på Finnairs skedar?

Ponera att man hade möjlighet att äta middag med sagda reporter i kväll, skulle man då be honom ta med sig egen sked? Eller skulle det uppfattas som oartigt? Bäst att ta skeden i vacker hand!

PS. Eftersom DI för iPad inte mera är gratis (ilsket fnysljud från någon som avslutade sin prenumeration på papperstidningen i hopp om att kunna läsa densamma gratis i digitalt format) så hade jag ingen bra bild av skeden-Uri-Mosse-fenomenet. Bilden ovan är alltså stulen härifrån.

Världen sett från ett cyber moln – om åldersdiskriminering och att idiotförklara en hel generation

2011-03-22T14:23:00.000+01:00

Väldigt ofta får man läsa eller höra om hur den äldre generationen inte förstår sig på ”allt det här med internet”, hur det anses vara en klyfta mellan generationerna där den yngre dito förslappas och ovetandes traskar rakt ner i bildningens avgrundsliknande stora svarta rymdhål, emedan den äldre stoiskt står kvar och försvarar den gamla skolan och analogins tidevarv. Jag anser att detta är att idiotförklara en hel generation. Att, vad jag nu benämner som den äldre generationen, skulle vara oförmögna att ta till sig cybervärlden och allt vad internet för med sig i kommunikationsväg, är helt absurt och framförallt nedlåtande. Vi talar om en generation som med hjälp av en trästicka med siffror lärt sig räkna ut långa krångliga ekvationer, en generation som genom idogt sökande lyckats hitta litteratur, konst eller politiska ideologier i de mest undangömda biblioteken eller sammanslutningarna. En generation som tvingats hitta de mest innovativa lösningarna för de, som kanske idag kan ses, mest enkla problemen. Hur kan man överhuvudtaget då påstå att den generationen inte skulle lyckas ta till sig pedagogiskt uppbyggd enkel internet-teknik, som t.ex. att det bara behövs fem knapp-tryck och så har man ett eget Twitterkonto eller en blogg. Jämför detta med hur krångligt det kan vara att få det forna statliga televerket att installera en analog telefon i ett hushåll fem kilometer utanför en storstad.

Detta till trots upprepas mantrat om att den äldre generationen inte förstår ”allt det här med internet”. Stämmer det verkligen? Eller kan det egentligen vara så att det finns en grupp människor som är rädda för det nya? Att det är skrämmande att vem som helst kan uttrycka sig hur som helst? Eller är det besvärande att den yngre generationen uttrycker sig om ämnen som kanske inte anses vara fina nog? Men rätta till mig om jag har fel, var inte pop-musik en stor fara för samhället i tiden och visst ansågs Da Vinci vara bland det farligaste som gick i ett par skor (eller ett par sandaler måste han väl ha spatserat runt i)?

Nu upplever jag inte alls att den äldre generationen skulle vara så livrädda för ”allt det här med internet” och inte förstår sig på det. Ta som exempel Olle Wästbergs utomordentliga nyhetsbrev som kommit ut digitalt sedan 1998. Han må vara engagerad och yster som en tonåring, men man kan knappast exkludera honom ur epitetet äldre generationen. Som fd riksdagsledamot, chefsredaktör, svensk generalkonsul i New York och idag generaldirektör för Svenska institutet, kan han väl knappast heller klassas som någon som fördärvar världen genom att kommunicera på internet? Min egen Mor, i dagarna trekvarts sekel gammal, är en av Facebooks trognaste användare. Hon var i tiden journalist och hennes flytt in i atomvärldens tidevarv var då hon på 80-talet införskaffade sig en elektrisk skrivmaskin som kunde radera de tre senaste tecknen. Hon skrev artiklar med karbonpapper mellan bladen. Från detta tog hon ett jättekliv rakt in i det nya årtusendet genom att anamma en MacBook nedärvd från undertecknad. Hon släktforskar på internet och bygger stora virtuella släktträd på Genie. Hon följer intresserat debatten om Sverige Demokraternas motståndare som lagt upp en site www.sverigedemokraterna.de där syftet är att genom avancerad sökordsoptimering stjäla de riktiga Sverige Demokraternas Google-reslutat, samtidigt som de bemöter ”de riktiga Sverigedemokraterna” sakligt. För ja, Google spelar roll. Min gamla Far som knappt förstår hur man startar en tvättmaskin, än mindre kan koppla ihop en dator med en kabel, har hittat en väg runt den rent mekaniska tekniken. Han går till biblioteket och använder internet. Hans standardsvar idag då vi diskuterar livets större eller mindre frågor är ”ja, jag vet Kära Dotter, jag har googlat det”.

Och hur var det med de där fasansfulla kommunikationskanalerna som gjorde att vem som helst fick säga vad som helst? Dessa ungdomar som strör ur sig modebloggar och uttrycker sig i förkortningar som LOL, IRL och WTF. Eller hur var det egentligen? Årets bloggare 2007 var Farmor Gun som är Piratpartist och idag som 72-åring fortfarande bloggar om samhälle, könskrig, demokrati och kulturskillnader. Vad hände här? Hon hör ju till den där äldre generationen som inte förstår sig på internet. Hur ser hennes målgrupp ut då, ifall hennes jämnåriga inte vågar sig ut i det farliga landskapet på internet?

På Twitter följer jag politiker och kulturjournalister, jag följer någon som heter Morfars Pyre och han är allt annat än politiskt korrekt eller stofil-artad, men han är definitivt den äldre generationen. Ni vet den där generationen som inte förstår sig på allt ”det där med internet”.

Jag tror att landet, eller cyber space, är ritat så här: det finns en liten klick människor som inte gillar oss som klickar runt på internet och har åsikter till höger och vänster, eller mitt i blocket om man så vill. De önskar att världen skall se ut som den alltid gjort. De är rädda för förändring och till sitt försvar väcker de ilskna debatter om hur internet kommer att förslappa och förstöra den yngre generationen. De vill inte se nya sätt att kommunicera och de vill framförallt inte att åsikter skall få sprida sig hur som helst. De låter lite som Hemulen i Tove Jansons barnbok för vuxna (Den farliga resan):

”Hemulen sade: allt är fel, nu säger jag rent ut:
Mitt landskap stämmer inte alls med vad det var förut

Fåglar flyger upp och ner
och blåbär är gula
fånigheter vart jag ser
de är ju rent ohemula”

Ja nu råkar ju Hemulen vara en paragrafryttare av värsta sort och förändringar som inte ligger i hans intresse, de måste kritiseras. Men skulle Muminpappan haft tillgång till internet, då hade han säkert sållat sig till den klickande klicken i den äldre generationen, startat en blogg för sina memoarer och kommunicerat med omvärlden, från sin stormdrabbade ö, genom Twitter eller kanske Jaiku.

Så vad kommer att hända med den unga generationen som nu växer upp med ”allt det här med internet”. Jag hoppas att min dotter som snabbast skall lära sig läsa och kunna kasta sig ut på internet! Då kanske hon hittar till bloggen ”Muttaburrasaurus – en dinosaurie i dockskåpet”, en fantastisk blogg skriven av en tonårstjej som odlar ett vackert svenskt språk och säkert kunde lära min dotter att avstå från att använda slanguttryck som ”jag ska ba”, ”eller hur” och ”kolla mamma”. Slanguttryck som hon lär sig i det dagliga analoga samhället.

”Allt det där med internet” är lösningen! Det tar inte bort allmänbildning, språkvård eller kunskap. Det ger oss tvärtom en möjlighet att finna långt mycket mera än vad som var möjligt tidigare. Och framförallt har en helt ny generation, det vill säga den äldre, hittat hit. Därför önskar jag att vissa bakåtsträvare inte idiotförklarar en hel generation genom att säg att de inte förstår ”allt det där med internet”! Det är ju rent ohemult!

Home Coming

2011-03-14T18:01:00.000+01:00

Sista dagen på Sri Lanka firades med ett oförglömligt Home Coming Party. Singalesiska bröllop pågår nämligen inte bara en dag, utan man firar även brudparets hemkomst. Och detta är om möjligt ännu mera spektakulärt än själva bröllopet (som ni kan läsa om här). Home Coming Party börjar med en elefantprocedur där brudparet anländer ridandes på en elefant. Men på just detta Home Coming party är det inte bara en elefant som deltar, utan fem elefanter! Varav två bor på brudparets fantastiska tea estate och de övriga tre har vandrat hela vägen upp med sina elefantskötare. Det tar ca två timmar från Kandy med bil på ringlande vägar att nå Ashburnham Estate, en elefant avklarar säkert samma sträcka på en timme. Bil är nämligen det långsammaste färdmedlet på paradisön.

Efter denna procession så är det allmänt minglande med hela byns samtliga 200 invånare, internationella gäster och förstås ett antal klädbyten för brudparet som generöst bjuder på en enorm lunch och en öppen bar. Speciellt baren uppskattas av byborna som lyckligt hinkar i sig whiskey blandat med Sprite och Coca Cola. Mums. Maten är också mumsig, rice n' curry som gör att vi svettas ännu mera i den 32 gradiga hettan. Ljudnivån stiger, trummorna spelar och alla dansar, med varandra, hand i hand med barnen eller som vissa lokala - dansar ensamma mitt ute bland tebuskarna. Fler klädbyten, gäster traskar ner till vattenfallen och simmar för att kyla ner sig. Traditionella Kandy-dancers anländer och musiken ökar och stämningen bara stiger.

Sen är det dags för nästa procession då elefanterna igen kläs i sina finaste festkläder och alla traskar på ett långt led runt en längre rutt i de bildsköna omgivningarna. Väl tillbaka i den fantastiska solnedgången som får en att tro att himlen byter kläder i färgskala med brudparets kreationer så blir det dags för middag och mera dans. När min trötta chaufför någon gång vid midnatt äntligen lyckas dra mig från festligheterna för att påbörja den långa resan mot Colombo och flygplatsen så är festen fortfarande i full fart.

Det är först nu, på mitt eget Home Coming Party i Bullerbyn 22 timmar senare som jag inser att festen är över för denna gång. Jag längtar redan tillbaka.

---
Posted from my iPad

Holliday Blues och 1.562,978

2011-03-13T06:56:00.001+01:00

Det känns väldigt svårt att anpassa sig till tanken att åka hem igen. Känner ett lätt vemod svepa över mig och landa som ett tungt täcke mitt på magen. Samtidigt tänker jag på henne där hemma som betyder mest för mig i livet, då lättar melankolin och ersätts av fjärilar i magen. Snart får jag krama henne. Jag lapar upp sista dofterna av djungel och ligger första gången ner på en solstol och funderar över de stora frågorna i livet.

Var hör jag hemma? Varifrån kommer jag? Och vart är jag på väg?

Hur kan jag fördela min tid och mitt liv mellan två kontinenter? Hur kan jag ha kakan och äta den, med smultronet på toppen?

Jag måste göra det jag alltid gör när jag behöver reda ut mina flygande och ihoptrasslade tankar - skriva TODO listor.

TODO:
- skriv fler artiklar
- skriv en bok
- gör Appen som kommer förändra livet
- var lycklig
- count your blessings

Ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju...... enmiljonfemhundrasextiotvåtusenniohundrasjuttioåtta

1.562,978

---
Posted from my iPhone

Alla älskar Sister Pushpa

2011-03-13T04:47:00.001+01:00

Jag känner mig ofattbart privilegierad som fått chansen att sitta och pussa på Sister Pushpa även detta år. Vilken fantastisk kvinna. Jag längtar tillbaka.

---
Posted from my iPhone

Äkta kärlek!

2011-03-11T14:30:00.001+01:00

Jag har alltid älskat Sri Lanka, av många orsaker, främst för att det mest betydelsefulla i mitt liv har skett här. Men även för landet, människorna, maten, kulturen, ja allting! Jag kan till och med acceptera alla skrämmande och konstiga djur, jag kan skratta åt hur mycket dom älskar skvaller trots att jag inser att även lilla jag är ett inslag i deras skvallerklubb numera.

Idag har jag fått bevittna ett fantastiskt lokalt bröllop med alla inlag som bör vara närvarande vid dylika. En munk som välsignar brudparet och sedan sitter han bekvämt och dricker kaffe, allt emedan välsignelsen fortsätter två meter ifrån hans lilla fikabord. Själva proceduren att bli lagligt buddhistiskt gifta är ganska lång, men absolut inte tråkig, det är mera som ett cocktailparty. Gästerna minglar runt och försöker få bästa kameravinkeln, allt medan den officiella gudvetvadhanvar-personen fortsätter med långa monologer på sinhala. Brudgummen, som är en kär vän, är klädd enligt egen utsago "like a pumpkin" i enorma röda shoulderpads, en fyrkantig hatt med en liten vindflöjel på toppen. Han är uppstoppad som en michelingubbe och har två dolkar instuckna vid midjan i en enorm kudde. Dessa är kanske där för att begå snabbt självmord ifall han skulle dö av embarrasment för de ofattbart fjantiga Hugh Heffner tofflorna i matchande vinröd nyans med guldbrokader. Framförallt är det mycket blingbling i klädseln, se bara brudgummens ring ovan. Den hade kunnat göra vilken som helst Lady Gaga wannabe svartsjuk. Men bruden däremot kunde inte ha varit vackrare. Det var ingen skillnad hur mycket guld man hängde på henne, hennes skönhet och fantastiska personlighet strålade fortfarande mer än alla julgransdekorationer Harrods skulle kunna uppbära.

Bröllopsceremonin fortsätter med diverse, för mig, otydbara inslag, eller kanske jag skulle tyda dem fel om jag försökte. Men bl.a. bär brudens mamma en sari på huvudet (ja, hon bär självklart även en sari på kroppen också), brudgummen knyter ett lakan runt bruden (den symboliken kan jag gissa mig till), de matar varandra med välsignad mat, bär fram fina smycken, brudgummen draperar bruden i en guldbroderad filt som väger så mycket att jag tror att denna undersköna lilla älvliknande varelse kommer att svimma under tyngden. Gudvetvadhanvar-personen fortsätter sin monolog och en kokosnöt och en machete ligger bakom honom, kanske han kommer klyva första bästa gäst med den om vi närmar oss för mycket i vår jakt på bästa kameravinkel? Eller kanske vi bara får en kokosnöt i skallen. Ljus tänds, rökelse blossar och klockan är bara halv tolv på dagen.

Ett riktigt singalesiskt bröllop är nämligen inte time'at enligt gästernas möjlighet att resa över halva jordklotet eller enligt passande flygtider, utan är helt och hållet styrt av den lokala horoskopens kalender och följaktligen blir allting noggrant bestämt enligt den. Bland annat måste brudgummen och hans fellow fyra pumpkin-bestmen lämna huset 06:18 samma morgon för att ta sig till bröllopet. Detta kan vara en bra tid om man skall färdas hela vägen på en elefant, men nu fanns det de facto en bil och därmed hade de istället bara gått över tröskeln ut ur teaestate-huset för att hedra stjärnorna, för att sedan returnera och äta frukost i lugn och ro. Dock måste tillstås att de verkligen anlände sista biten med elefant och traditionella Kandy dancers till bröllopslokalen. I detta fall flankerade av mängder soldater, inte för att de var oroliga för deras säkerhet, mera för att world cup i cricket spelas här och Australiens cricket team bor på samma hotell.

Tillbaka till bröllopsceremonin, det ges pengar till offergåva (vilket den inhyrda lokala fotografen får gräva fram, eftersom alla andra är i högtidsdräkt och inte har pengar instuckna i sina saris), bröllopstårta skärs, palmlöv bärs av och an, små barn somnar eller börja dansa, gästerna fortsätter mingla. Och sen mittiallt är det över. Man och hustru. Lång lång lunch i skuggan av stora vita böljande tältdukar, fantastisk rice and curry, champagne och många internationella nya kontakter knyts. Flaggorna vajar i vinden nedanför vid Mahaweli floden och tiden flyger lika snabbt som floden forsar fram.

16:18 sharp är det dags för brudparet att ge sig av. Elefanten står parkerad utanför hotellet och efter ett antal försök sitter dom tryggt där uppe på ryggen och strålar av lycka. Scene, cut, and it's a wrap. Brudparet rider iväg i solnedgången. Eller nästan solnedgången, den kunde tyvärr inte påverkas av den lankesiska astrologiska kalendern.

Äkta kärlek finns på Sri Lanka.

---
Posted from my iPhone

Hjältens återkomst

2011-03-10T12:05:00.000+01:00

Jag inser från tidigare mina tidigare blogposts med iaktagelser och reseskildringar att jag nog måste uppfattas som extremt feg. Eftersom jag ser mig själv som en ganska stursk och cool person så bestämmer jag mig för att råda bot på detta och tysta ner möjliga belackare genom att go crocodile hunting. Eller kanske crocodile sighting är ett bättre ord. Tar det närmaste jag kan hitta till likhet med en Crocodile Dundee huvudbonad och sätter mig i det öppna biblioteket. Ganska tryggt byggt ca en meter över vattnet. Hur lång är en mash krokodil? Läser i naturboken som inte nämner något som helst om längden på krokodilerna, men nog nämner att de inte alls är lika farliga som deras saltvattenkrokodilkusiner. Ligger dom med öppen mun så är det mest för att dom försöker svalka sig. (yeah sure...) hur det än må vara så äter dom tydligen mest fisk. Framom turister alltså.

Så jag beställer in en stor portion sashimi utan wasabi och inväntar krokodilerna. Här sitter sannerligen ingen fegis. Kommer en krokodil simmandes så skall jag minsann ha ett foto av den rackaren till bloggen, må den då ha öppen mun fylld med japansk fisk eller inte, nu vill jag vara häftig igen!

---
Posted from my iPhone

Kvinnorna på Sigiryia

2011-03-10T07:31:00.001+01:00

Morgongymnastiken idag bestod av 1202 trappsteg längs med trappor som varierade mellan 2500 år gamla marmortrappsteg, 1500 år gamla granitsteg och the occasional brittiska spiraltrappa från 1939 recyklad från Covent Garden tube station. Mellan varven på spiraltrapporna och trapporna som ringlade längs väggarna på, Sigiriya, detta helt ofattbara world heritage site påmindes jag om mitt kontrollbehov. Höjdskräck är en sak, men kontrollbehov en annan. Benen blev bara gelé när jag kände de rostiga trappstegen kränga under mig, endast fastspända med några bultar och vajrar från andra världskrigets överskottslager. Jag formligen låg som en ödla mot klippväggen och bad till Gud och Buddha och vem som helst i övervåningen om att ge mig tillbaka känseln i benen och inte låta mig dö genom att falla hundratals meter ner i en djungel.

På vissa ställen kan man vila i skuggan i små urgröpta grottor och beskåda de fantastiska väggmålningarna av kungens 500 konkubiner, varav tyvärr bara 18 finns kvar i sin helhet. Diverse munkar har senaste tusenfemhundra åren målat över kvinnorna eftersom det tydligen störde deras koncentration vid bön och meditation.

Väl framme högst uppe, med normala ben och livet i behåll kände man sig ganska mäktig. Att hitta stora simbassänger uppe på detta omöjliga bygge och se utsikten, var väl värt den stora ansträngningen. 32 grader i skuggan trots att det fortfarande var bara tidig morgon. En ganska så blöt heltäckande klädsel för att på något sätt hedra den lokala kulturen kändes en aningen överdriven med tanke på alla nakna kvinnor på vägen och berättelser om deras simuppvisningar i de enorma olympisk storleks bassängerna.

Men där står jag! Svettig, stolt och har precis high five'at guiden som berömde mig så mycket så jag gissade att han blivit mutad till det, eller för att han inte ville avslöja att nedklättringen gick för ännu värre trappor på utsidan om skräcktrapporna.

Då flåsar det förbi mig två finnar i 70-års åldern som nog druckit en och annan Koff- eller Olviöl för mycket i sitt liv. Sammanlagt nästan 300 kg urgiska kroppshyddor flåsar men ser påtagligt obemärkta ut av det som jag redan i mitt stilla sinne börjat kalla ett hjältedåd och heroisk klättring. Mest kände jag för att kasta mig ner för klippan och landa i vallgraven med krokodilerna.

Som en slagen hjälte tvingades jag sedan av den uppmuntrande guiden ta mig ner. Gjorde som man säger åt barn "rumpan före i trappan" och kröp baklänges ned med stängda ögon. Då jag ibland i en kurva måste öppna ögonen så såg jag pigga engelska pensionärer strutta uppåt i innerfilen, till synes totalt opåverkade av den skrangliga brittiska självmordstrappan, värmen eller höjden.

That's British steel for you dear. Om jag bara vore en äkta finne eller en stolt britt, eller ens en halvnaken singalesisk kvinna i en trygg sval grotta.

---
Posted from my iPhone

Wild life survival!

2011-03-09T13:38:00.001+01:00

I en underbar villa nära Sigiriya läser jag instruktioner om lokalt djurliv.

Spring som fan om du möter en vild elefant som ser sur ut. Låt bli att göra getingarna sura. Ser du en krokodil så meddela genast naturspecialisten eftersom dessa (krokodilerna, inte naturspecialisterna) är tämligen ovanliga och då kan flera bli varnade. OBS inte varnade för fara utan varnade i positiv bemärkelse, så att dom kan ta fram kamera och fota krokodilerna.

Yeah sure. Självklart skall jag vid möte med krokodil artigt buga och be herr soon-to-be-Gucci-handväska att vänta snällt i snyggaste modell posen så att han kan bli fotograferad.

Vattenbuffalos behöver man inte bry sig om ifall de inte blir törstiga och försöker dricka ur poolen. Och ormarna är inte så farliga om inte....

Wait CUT CUT CUT!!!!! vilka ormar snackar vi om? Jag hatar ormar. Vill inte ha ormar i paradiset. Vill gömma mig under sängen, men inser att ormarna kanske gömmer sig under sängen och tvingar mig därför att läsa vidare.

Väldigt stolt berättar dom att det bara finns tre giftiga ormar just här. Vad betyder just här? Just här under min säng? Eller just här i området om, låt oss säga ca tusen kilometer i radie? Inklusive ett ormreservat var dom tre ormarna har egna sängar att ligga under. Och menar dom alltså bara tre ormar eller bara tre arter?

Usch, måste läsa vidare.

Ja det är som jag befarade, tre arter. Tre giftiga arter. I ett område lite större än min säng. Men look at the bright side, det är bara tre arter av NITTIOSEX ormarter på Sri Lanka.

Jag ger upp. De kan få behålla sängen. Jag står kvar i poolen och vägrar flytta mig, utgår från att kobran inte kan simma. Strunt det samma om det kommer en vattenbuffel. Jag är på 80-tals party. Sover i vattensäng.

---
Posted from my iPhone

Thalagoya tunga och den fega kommunikatören

2011-03-08T06:37:00.001+01:00

Läste i Michael Ondaatjes bok "Running in the family" om intressanta djur och kräk på Sri Lanka. Både fyrbenta, tvåbenta och de som jag inte ens klarar av att tänka på, dvs de som inte alls har ben utan bara krälar. Thalagoya hamnar i någon egen kategori, den krälar fram på fyra ben och har ett extremt giftigt bett, ja åtminstone om du är en mindre varelse än en halv meter i diameter. En hundraåttiotvåcentimeter lång finlandssvenska behöver nog inte vara alltför rädd. Ändå är jag lite rädd när jag skall krypa fram till stängslet och försöka ta en bild av thalagoyan som ligger blickstilla på andra sidan. Densammas ögon blinkar ilsket och skjuter små pilar av syra blickar på mig. Jag kan riktigt känna hur det skulle svida att bli träffad av densammas vidriga långa giftiga tunga.

Hur långt sträcker sig tungan? Hur lång zoom har jag på kameran? Hur nära vågar jag smyga? Kommer han igenom stängslet om han vill?

I min lilla Sri Lanka bibel "Running in the family" har herr Ondaatje beskrivit hur man traditionellt trodde att en thalagoyas tunga kunde ge barn en oändlig talang i språk och kommunikation ifall en sådan tunga åts rå som liten.

Jag möter stint thalagoyans ilskna blick och dare honom att sticka ut tungan mot mig. Försöker telepatiskt överföra åt honom informationen om att dylik övning skulle kosta honom hans jaktredskap nummer ett, dvs tungan. Fröken Catani skulle nämligen omedelbart hugga av den och äta den till frukost och sedan trallande och extremt vältaligt glida genom livet i kommunikationens fast lane.

I dare you!

Thalagoyan är inte utan orsak lätt fruktad. Han sticker ut tungan och jag formligen flyger fem meter bakåt till tryggheten.

Vem vill egentligen vara vältalig? Inte en fegis som jag i varje fall.

---
Posted from my iPhone

First class train in Sri Lanka

2011-03-07T12:58:00.001+01:00

Traskar glatt fram till den vänstra biljettluckan

- could I have a first class ticket to Galle please?
- sorry mam, no first class
- oh, but it says first class here
- no that's only the Kandy to Nuwara Elyia train

Vi befinner oss ca 5 timmar från båda orterna

- oooooohkeyyyy, just a ticket to Galle then please.
- next counter please, mam

Skyfflar mig en meter mot höger. Mannen bakom gallret gör det samma

- Good morning mam, How can I help you?

Men herregud? Ser alla europeer verkligen så likadanna ut???

- yes Good morning, can I please just pay for a ticket to Galle?
- Galle madam, yes certainly, second or third class?
- ööh, second please
- no problem mam, next counter please

Med extrem entusiasm flyttar sig gubben bakom gallret tillbaka mot vänster.

- Good morning mam, How can I help you?

Skämtar han med mig? Ser inget nedlåtande småleende, bara det normala vackra leende man möts av från alla lankeser. Biter alltså ihop, ler tillbaka

- yes good morning sir, I would, if it's possible, buy a second class ticket to Galle. Not via Kandy, Jaffna, Dambulla or anywhere else. Directly to Galle. Second Class please.
- you want to go to Kandy mam?
- no, no just joking. Please a ticket to Galle.
- second or first class mam?
- I thought you didn't have first class!!!!!
- yes mam we certainly have. From Kandy to Nuwara Eliya
- but I'm nowhere near Kandy or Nuwara Eliya, I'm far far away on the cost. I just want a second class ticket to Galle!!!!! Please!!!!
- yes madam, 100 rupees.

Utmattad

- thank you! When is the train leaving please?
- maybe ten, maybe eleven, not so sure
- ouh.... What's the time now please?
- there's a clock just above you mam.

Den klockan visar kvart, tio och fem minuter före tre....

---
Posted from my iPhone

Lyckan är min! Twice!

2011-03-06T17:52:00.001+01:00

Man får önska sig lycka om man släpper ut en sköldpaddababys i havet.

Idag har jag double whammy.

---
Posted from my iPhone

En egen villa i Bentota - The Villa

2011-03-06T07:38:00.000+01:00

Min tur fortsätter, pga olika omständigheter så kommer mitt nya favorithotell The Villa att vara väldigt privat i några dagar. Nu undrar jag bara hur jag kunde trolla fram ett eget tåg också för dagstripp till Galle.

Abrakadabra!

---
Posted from my iPhone

King Coctail

2011-03-04T08:13:00.001+01:00

Saknar min favorit dryck King Coconut. Undrar om man kan blanda den med champagne? Måste tydligen ta reda på det på plats och ställe.

---
Posted from my iPhone

Lyxvardag

2011-03-02T22:13:00.001+01:00

En helt normal onsdagkväll. Kaviar och... Ja kaviar. Eller egentligen inte den där fiskdoftande kaviaren. Men visst låter det mycket coolare att jag skulle sitta ensam hemma en onsdagkväll och äta äkta rysk eller iransk kaviar, än att berätta att jag sitter ensam hemma och stuff myself med choklad och decaf kaffe.

Men chokladkaviar med silversked ger åtminstone en känsla av lyx. I love it!

Inhibera eller hibernera med framgång?

2011-03-01T22:32:00.000+01:00

Jag använder ofta ordet "inhibera" utan att tänka på det. Jag inhiberar luncher, middagar och jag ber om ursäkt för inhiberade möten. Nöden har i bland ingen lag. Fick idag mail av en väninna som undrar vad ordet "inhibera" betyder. Nu blev jag orolig, jag har användt ordet i tio år i Sverige utan att ens tänka på om det är ett 2000-tals ord eller kanhända en kvarleva från finlandssvenskans storhetstid. Svar: det är en kvarleva från 1700-talet.

Min väninna undrade om jag kanske egentligen menade "hibernera". Nej det menade jag inte. Det finns ingen framgång i denna klumpighet. Tanken var inte att ta överhanden. (föregående var ordlekar från variationer på "hibernera", inte alltså åsikter). Vid snabb googlesökning inser jag att den första svenska (obs inte finlandssvenska) artikeln där ordet "inhibera" de facto används i text, finns på Google reslutat sidan fyra och låter som föjer:

Med PCR-teknik amplifieras specifika nukleinsyrafragment (DNA-fragment). DNA-polymeraset kan dock inhiberas av olika faktorer, exempelvis hemoglobin och proteinkomplex som kan finnas i de kliniska provmaterialen.

Jamen det säger väl allt? Inhibera är ett helt normalt ord användt i helt normalt talspråk.... NOT

PS. Bilden ovan kommer upp på Google sökord "hibernera"

Mina underbara (kriminella) vänner

2011-03-01T21:19:00.000+01:00

För det första vill jag säga att jag har skriftligt godkännande på att lägga upp denna bild.

För det andra vill jag bara berätta att jag har världens roligaste vänner. I kväll har varit ett maratonlopp i telefondialog. Först ringde Hollywood-C och löste lifvets gåtor, sedan ringde äldsta väninnan och berättade att hon läser min blogg trots att hon inte kan använda det där som heter dator eller data eller ADB, men Facebook det kommer hon inte gå med i (kan någon upplysa henne om Twitter?). Och på tal om Facebook, där hittar jag bilden ovan (utan censurerad registreringsplåt) med kommentaren: "Skall jag erkänna?". De flesta av de tiotal kommentarerna låter ungefär så här: "aldrig", "erkänn inte!" "aldrig i livet" Emedan min kriminella väns, mycket mindre kriminella fru kommenterar: "älskling, nej du kan inte beskylla din kompis xxx, ni är inte enäggstvillingar direkt. Men, ett försök kan ju inte kosta mer än några hundra tusen i juristarvoden." Jag hoppas att han erkänner. Annars kanske frun ruttnar och lägger juristarvodet annanstans. Fast å'andra sidan that would never happen. Detta är familjen som grälar offentligt och så frågar mannen högt och ljudligt, men väldigt vekt, om frun snälla kan öppna dörren i negligé i morgon också och låtsas att han är rörmokaren (och nej det hade jag nog inte skriftligt godkännande att skriva)

Kvällen maratonsamtal slutade i varje fall med att min advokat och väninna Miranda från Sex and the City ringde. Vi var rörande överens om att champagne smakar bäst en tisdag kväll och att denna tisdag preskriberas ur almanackan för att vi inte kunde fira den på tremanhand; Miranda från Sex and the City, jag och champagneflaskan - that is! (Kanske iklädda negligéer....)

Tro inte på allt du tänker? Och hundra nya vänner!

2011-02-27T16:51:00.000+01:00

På Konsthallen Magasin 3 har de en ny utställning "Investigations of a Dog". Jag gillar verkligen Magasin 3, hela dispositionen av rummen för utställningarna, det mysiga cafét och den trevliga personalen. Som en väninna sade "här är det kul att hänga". Om hon syftar på coolt att hänga konstverk eller kul att hänga själv, eller med vänner, förtäljer inte historien. Själv har jag förärats ett fint turkost kort var det står 100 vänner. Det betyder att jag mittiallt blir väldans välbemött på muséer och om man läser det finstilta så betyder nog också att jag nu indirekt har hundra vänner och att de hoppas att jag snart skall skänka fantastiska konstverk, eller åtminstone testamentera en Koons hund eller dylikt vid min död. Måtte jag leva länge och hinna köpa en Koons hund innan jag blir upptäckt och utkastad ur gemenskapen.

Gladast idag blev jag dock inte av att titta på Koons utställda gris, utan av Lara Schnitgers roliga verk "Gridlock". Här trängdes one-liners som dröp av ironi, ilska och en smutta humor, allting i färgglada banderoll uppsättningar. Jag menar vem kan låta bli att dra på smilbanden när man läser:
"My other Car is a Broom"
"God is coming and is she pissed"
"Keep your rosaries off my ovaries"
"Why can't I be rich instead of good-looking"

Och till slut min favorit "Oh no, not another learning experience"

---
Posted from my iPhone

Svensk midsommar i februari

2011-02-24T12:22:00.000+01:00

Efter möte med hantverkarna som bor i min källare, så skall jag sitta hemma och skriva klart årsredovisning, power point, två artiklar, en pressrelease och lite annat smått och gott. Jag gillar att sitta hemma och skriva i köket. Jag har vacker utsikt, ingen talar i mitt öra, kaffet är perfekt och printern påminner inte om ett jätte monster som skriker ut skrivna orders om: fyll på papper, fel storlek på pappret, sväng på papper, hålade papper till vänster, fyll på papper igen, byt skrivarvätska, ta ut papper som fastnat i fack B76, fyll på papper har jag ju sagt!!! Nej, bara nöjet av att få använda min egen printer som fungerar felfritt är orsak nog att sitta hemma och skriva.

(Don't even get me started om att slippa kaffemackapären som blinkar digitala order åt mig: toem spillfatet, fyll pae boenaer, fyll pae vatten)

Det enda lilla problemet idag är att det är ungefär +16 grader i mitt kök. Lite så där som svensk midsommar. Det kan bero på att källartaket är nedrivet och isoleringen försvunnen, det kan bero på att elementet slutat fungera efter att hantevrkarna flyttade in, eller det kan bero på att det är -16 grader ute. Jag har tänt värmeljus överallt och undrar om det vore brandfarligt att ställa dem på golvet i en ring runt fötterna för att få lite golvvärme. Fast det är klart, hantverkarna kunde ju få en smärre chock om dom kom in och såg mig inbäddad i två cashmere tröjor, en stor sjal över axlarna, en filt runt benen, yllesockor och sedan en ring med värmeljus runt fötterna. Skulle väl se ut som om jag hade någon konstig andlig seans iklädd svensk midsommar outfit.

Jag har därför kommit på att det bästa sättet att få upp värmen är att ta paus varje halvtimme och lägga mig på badrumsgolvet där golvvärmen står på fullt. När jag nu ändå är där så kan jag ju lika gärna börja sortera alla burkar i badrumsskåpen.

Vilken ypperlig strålande idé att sitta hemma och skriva idag!

---
Posted from my iPhone

All over the place

2011-02-22T23:04:00.001+01:00

På min twitter profil står det under location: "all over the place". Klickar man på kartan så är det tydligen i Montana. Mitt i Montana. Bra att veta nästa gång Far frågar mig var jag är.

---
Posted from my iPhone

Gammelsmurf och min framtid

2011-02-20T22:26:00.000+01:00

Ambitionen är att bli isprinsessa. Eller så var i varje fall min tanke lördag morgon då långfärdskridsko pjäxor inhandlades på min hatbutik nummer ett Alewalds. Sen stod jag först på Brunnsviken och beundrade en annan prinsessas framsteg på skridskor tillsammans med någon som bytt galoscherna mot mera passande skodon, och senare upprepades samma på en isbana på Öfvre. På kvällen skulle mina nya pjäxor installeras på skridskobetten från 1990. Lyckades inte. Ny tur till Alewalds på söndag. Nehej gammaldags bett som håller fast hälen finnes icke och undertecknad isprinsessa in making vågar sig inte på moderniteter. Pjäxor återlämnades och drömmar krasades. Alltså blev det en tur till Östermalms IP var jag än en gång fick halka fram utan skridskor allt emedan Cirkusprinssesan avancerade i skridskoåkning och nästan gjorde piruetter med saltomortaler (åtminstone halv volter med landning på rumpan). Då lyckades GaloschGubben ragga upp en stackars man med gammaldags skridskobett, med påföljd att de samma blev uppköpta för en facibel andrahandskostnad. Lycklig körde jag tillbaka till Alewalds och köpte andra gången under samma helg, samma pjäxor.

Nu jädrans! Nu har jag skridskobett anno 1990, pjäxor som passar och hittar jag bara en skiftnyckel storlek tio och en händig karl så kan jag snart susa fram över isen så som Gammelsmurfen i blått på bilden ovan.

Gammelsmurfen var för övrigt ca 95 år och hans enda care in the world var att rufsa om i det isiga skägget när han kom in i kurvan och saktade upp lite i sin hisnande fart. När jag är 95 så vill jag vara en Gammlesurf, strunt i om jag har skägg eller inte, så länge som jag får vara lika glad och pigg! Och kanske jag tills dess har lärt mig skrinna*

*Skrinna = framföra skridskor på hal is - finlandsvenska

---
Posted from my iPhone

Mysiga bilköer

2011-02-15T14:28:00.000+01:00

Satt i entimmes bilköer idag, långt efter bilkö-tiden. Viss tröst var det vackra vinterlandskapet som tog bort fokus från det faktum att klockan tickade i väg och jag riskerade att bli alvarligt försenad.Det är i sådana situationer som man inte får bli nervös och stressad och sucka åt andra bilister och oroa sig över att det går så långsamt och oftast börja snäsa i telefon och kanske i värsta fall visa internationella fingerhälsningar.

När jag då sitter där och intalar mig att vara lugn så kastar jag en blick genom backspegeln och ser rakt in i bilen bakom. Där sitter två damer och dricker kaffe och äter mazariner och ser ut som om de vore på vilket kafferep som helst. Huvudena gungar och dom skrattar och smackar med läpparna och torkar bort bakverksmulor från halsduken. Var väldigt väldigt väldigt nära att lägga i handbromsen på min bil, lämna den i mittenfilen och klämma in mig i deras baksäte för att joina deras mysiga stund. Troligen hade ett gäng sura BMW och Audi chaufförer kört om våra stillastående bilar och hött med näven och kanske t.o.m visat internationella fingerhälsningar. Men det hade jag inte brytt mig om alls.

Så skall man leva livet. Som damerna i lilla Mazdan i bilköerna. Dricka kaffe och njuta av en stunds samvaro. Och en mazarin förstås.

---
Posted from my iPhone

Nyckeln till Rom och romerska siffror

2011-02-14T17:49:00.000+01:00

En helg i Rom har gett mig nyckeln till många väldigt trevliga händelser. Man kan sammanfatta det som följer:

I. Vädret är väldigt mycket bättre i mellersta Italien än i Stockholm i februari. Vi har haft 15 grader och sol medan vi hört skräckhistorier om minus 15 grader och snökaos i Stockholm

II. I Rom ser man vargar överallt, eller åtminstone en varg, Romulus och Remus uppföderska. Fick även rapport från snökaoset i Sverige var vännerna de små Lilla Hökarna sett en helt tvättäkta varg traskandes över tomten.

III. Tvättäkta kan man hitta i Rom. Tvättäkta affärer med små gulliga Farbröder som egentligen inte vill sälja något, men gärna pratar. Ibland. Inte alltid.

IV. Prata i övrigt. Det gör man hela tiden. Och råkar man traska in på Roms bästa vinaffär Achilli och berätta om sitt champagneintresse så kan det vara att man råkar hamna där varje eftermiddag och få fantastiskt introduktion i Italiensk högklassisk Spumantebonikultur av deras världsbästa sommelier Vera Russo.

V. Detta får ske max tre gånger under en tredagars vistelse, annars riskerar man ruinera sig då man upptäcker andra delikatesser i samma affär.

VI. Har man en brinnande önskan om att gå upp i vikt så är man i rätt stad, delikatesser finns nämligen överallt och speciellt duktiga är goda vännerna på att presentera dessa. Råkar dessutom vännerna ha världens mest gästvänliga hem och trevligaste inställning till gäster så har man verkligen fått sju rätt av sju möjliga, inklusive sjurättersmiddagar. Vilket för oss vidare till siffran sju

VII. Roms sju kullar Aventinen, Capitolium, Caelius, Palatinen, Esquilinen, Quirinale och Viminalen anses vara vackrast vid solnedgången. Vi såg dem dock bara från den fantastiska takterrassen och även på andra sidan gatan.

VIII. Skall man korsa gatan. så skall detta ske i sällskap med Världsfreds-Vännen. Hon traskar nämligen rakt ut i trafiken vid Piazza Venezias fyr-filiga rondell och sträcker resolut ut handen i en stopp gest. Övriga turister, så som undertecknad, står snopet kvar vid trottoarkanten och undrar om hon har en dödslängtan.

VIII. Vilket Världsfreds-Vännen absolut inte har. Hon planerar nästa skede i livet redan nu. Det går ut på att sitta på en terrass i Toscana i en galen violett hatt och låtsas vara en prillig tant. Kommer inte fungera. Däremot lyckas hon med att stanna upp hela Roms trafik genom sitt modiga sätt.

IX. Attraversiamo heter det att korsa en väg på italienska.

X. Det lärde jag mig från Eat, Pray, Love -boken, som för övrigt är mycket bättre som bok än som film.

Precis liksom Rom är mycket bättre i verkliga livet än på film, vilket inte hindrar mig från att nu vilja se filmen Roman Holiday med Audrey Hepburn.

---
Posted from my iPhone

Flat mates

2011-02-13T19:25:00.002+01:00

Financial Times bilaga How to spend it - som jag förövrigt tycker att är ganska bisarr men det kan bero på att jag inte hör till målgruppen eftersom jag varken är Ryss, nyrik, svinrik eller ens i närheten av det - uppmanar idag till att spendera pengar på färgglada herrskor i prisklassen £500. Eftersom jag precis sett mycket häftigare dito i Rom, handgjorda och utan flashiga märken och till mycket facilare priser, så är jag måttligt imponerad.

Eller vad tycker ni om dessa italienare nedan? Visst kunde de grön-gula matcha Carl Bildts blazer med rått-motivet?

För övrigt skulle ägaren till affären idag flyga till Moskva för att ekipera ny- & svinrika ryssar.

Jag kanske borde tona ner min kritik

---
Posted from my iPhone

Kosmonaut, kosmopolit och konstiga djur

2011-02-01T21:25:00.001+01:00

Jag brukar återupprepa min förtjusning över att Axess alltid har teman som passar mitt sinne. Eller inte absolut alltid, någon gång har det gått fel också. Men detta nummer är helt on track, tema: kosmopoliter. Väldigt intressanta artiklar och en strålande ledare skriven av Johan Lundberg.

Jag kom även att tänka på ett av mina första visitkort, det var en orgie i färger, långt långt före de färgglada digitaltryckta visitkortens tidevarv och kostade på den tiden ca 20 kronor per visitkort. Jag hade överträffat mig själv i kreativitet och gett mig titeln Image Manipulator med en totalt space'ad design på kortet var jag även smugit in orden "wannabe kosmonaut" i designen. Till posteljonens förtret hade jag dessutom anglofierat min adress till High Hill Street från det mera svenska Högbergsgatan eller finska Korkeavuorenkatu.

Men posteljonen blev med tiden van med det mesta vad gällde mig och adresser. Något år senare var min väninna Veterinären i Malaysien på Elephant Trans-location, eller kanske var det då hon var i Kruger Park på Artificial Insemination of Hippopotamus, minns inte så noga - på den tiden for och flängde hon runt exotiska ställen i världen där det fanns djur i behov av de mest förundransvärda behandlingarna. Jag menar "Artificial Insemination of Hippopotamus", vilken veterinär - eller flodhäst heller för den delen - anmäler sig frivilligt till det? Och hur fungerar det egentligen? Jag frågade aldrig för då hade det bara kommit en lång litania med utlagda extremt detaljerade förklaringar. Hur som haver, posteljonen var van vid mina konstiga adresser och således kom till slut Veterinärens kort, med motiv av konstigt stort djur i land nära ekvatorn, fram till mig. Trots att det var adresserat till: "Sonja Catani, Bor vid caféet med de jätte stora örfilarna* och har en Dalmatiner valp, Södra Helsingfors, Finland".

Så nu skall jag återuppta min gamla dröm om att vara kosmonaut och flyga över månen. Först läser jag Axess temanummer och undrar över vad som hände med elefanterna i Malaysien, blev även de kosmopoliter efter sin trans-location.

Och för er som mot för modan undrar över ordet *örfilar så är det finlandssvenska för kanelbullar.

---
Posted from my iPhone

Öppna dörrar

2011-01-31T20:00:00.001+01:00

Mittiallt öppnas en ny dörr när man som minst anar det. Själv kom jag hem efter att ha varit först i landsflykt och sedan i stadsflykt i några dagar. Och vad finner jag hemma? Jo en ny dörröppning som känns jätte stor. Och ett nytt temporärt golv mitt mellan hall och vardagsrum. Även om det kunde se ut som ett dansgolv, så skall man nog inte hoppa på det allt för mycket, om man inte vill rasa ner i renoveringsobjektet - källaren.

Men nu finns ingen risk att rent bildligt rasa ner i källaren. Det öppnas nya dörar ständigt, på de mest oväntade ställena och situationerna. Det är bara att se sig om i livet så hittar man nya dörrar som står på vidgavel. Så lycklig!

Hoppas att alla mina vänner också hittar nya dörrar, lösningar och lycka. Och gör ni inte det per automatik så har jag världens bästa hantverkare som kan komma och slå ner en vägg hos er och öppna en ny dörr.

---
Posted from my iPhone

Good old England

2011-01-27T15:58:00.001+01:00

I England visslar fortfarande byggarbetare på tjejer i höga klackar! Det gillar jag.

Otroligt att jag hittat fram trots att jag har noll koll på var jag är, hur jag hamnade här och fortfarande undrar varför British Rails kontrollanter var så fräcka att dom seriöst kastade ut mig på Ilford Street Station bara för att jag saknade en biljett. Även det lyckades jag snacka mig ur med lite svensk "puss o kram".

Äntligen framme på hotellet skrattade dom då jag bad om en karta över Norfolk.
- but why do you want that, mam?
- well so I can find my way back after my meeting!
- but you're in Newcastle darling.

Jag gillar Norfolk, förlåt Newcastle menar jag.

---
Posted from my iPhone

Slumpen är en ren tillfällighet! Eller?

2011-01-25T23:03:00.002+01:00

Ok, nu skall jag berätta en galen sak som hände idag! Denna bloggpost är mycket roligare att läsa om man klickar på alla länkar, det skulle ha blivit för många bilder annars.

Jag gick in på Hedengrens för att snabbt köpa lite böcker (som om jag inte hade tillräckligt många olästa hemma som det är). Gjorde en väldigt snabb scanning av hyllorna på Hedengrens och först ploppade Mikael Anderssons bok Armlös, benlös men inte hopplös fram. Tyckte det var ofattbart konstigt, en slump kanske, eftersom jag bara några dagar innan fått en YouTube länk av en vän i New York med en videofilm av en australiensisk kille Nick Vujicic som har ordspråket: "no arms no legs no worries" Jag var totalt fascinerad av denna underbara kille och mailade YouTube länken till alla vänner.

Nu hittar jag en bok om en svensk kille med en likadan livshistoria. Jag förvånas av denna slump och står och bläddrar så länge i boken så att jag håller på att missa min trevliga lunch och hinner därför inte koncentrera mig fullt ut på de andra böckerna som jag vill köpa. Rycker åt mig fler böcker (skall man synda och köpa böcker så kan man ju lika gärna synda ordentligt!). Alain de Botton, för att jag gillar hans böcker och denna såg ut att vara en ny av honom, plus att jag gillade titeln "Arbetets lust och leda". Sen rycker jag åt mig tre till böcker, fem böcker allt som allt alltså. Bra syndat på några minuter!

När jag kommer hem bläddrar jag förstrött i den tredje boken; Jan Cederquists "Slumpen är ingen tillfällighet" därför att jag inte ens märkt att jag köpt den, jag skulle ju bara egentligen köpa en ny bok av Mario Vargas Llosa. Men slumpen ÄR ingen tillfällighet, och boken är så lättläst och kul att jag glömmer bort Hedengren påsen med Aunt Julia av Mario Vargas Llosa och den sista lilla, lilla boken som bara slank med.

Nu, flera timmar senare, tog jag fram de två sista böckerna, då jag var mitt i min städning med preperations inför "det stora svarta hålet"-bygget som påbörjas i morgon. Jag bara stirrar och stirrar på böckerna bredvid varandra. Men vänta lite är det inte något VÄLDIGT bekant över bokpärmarna???

Ja det är det!!!! Båda böckerna har ju min logga (min logga som jag haft i 1 år!) på pärmen!!!! Se själva. Vad tror ni om detta? Slump? Eller?

Vad säger min favoritbloggerska som delar namn med Marios hjältinna? Vad betyder detta? Är vi elektriska nu? Och titta på titlarna!

Jag kan väl bara konstatera; look for the signs!

Farväl mitt hörn - Part 2

2011-01-25T20:04:00.000+01:00

Jepp, här är det andra hörnet som ryker. På onsdag ersätts nämligen båda hörnen av ett stort hål. Låter inte som en kanon deal, men det är bara om man inte vet vad som finns under ytan, eller ytskiktet, eller parketten, mellangolvet, sågspånen, dagstidningarna från 1907, takbjälkarna, små kvarglömda skatter och allt annat konstigt som kan hittas i källartaket. Det kommer alltså att bli en helt ny våning i huset. Och det blir ju roligt. Så istället för att som nu bara hota med att man är så trött att man rasar ner i källaren, så kan man faktiskt någon gång i vår stå vid en vacker trappa och blicka neråt och rasa ner i källaren helt på riktigt. Och där kommer man bli pigg. Det skall bli bl.a. lekrum och cirkustält. Och Livbojs nya rum. Och hon vill ha en discokula. Det vill jag också ha.

---
Posted from my iPhone

Farväl mitt hörn - Part 1

2011-01-24T21:58:00.001+01:00

Så kom då dagen då jag inser att jag skall ta farväl av min Sean Connery. Eller tja inte riktigt så. Han skall självklart inte flytta, han skall bara byta plats. Nu är det ju så att när jag refererar till "min" Sean Connery så syftar jag på tavlan, inte originalet. Även om fotografiet är originalet, signerat, my most priceless possession. Åh nu blev det tillkrånglat. Lite så där som när jag trodde att jag var med i en spionfilm.

Men detta är mycket okomplicerat. Jag måste ta farväl av mina två hörn. Detta är det första.

---
Posted from my iPhone

Imedeen har räddat min vinter!

2011-01-24T21:49:00.000+01:00

Alla som känner mig väl, vet att jag alltid är på jakt efter den ultimata krämen eller botemedlet mot torr hud. Dessutom är jag varken rädd för medicinska studier eller för att ställa upp som testkanin. För några månader sedan bestämde jag mig för att ge Imedeen en chans (detta efter att jag insett att jag inte vågar mig på att vinterbada) Och nu kommer reklamjinglen - tidelipom - det fungerar! Jag har verkligen aldrig upplevt en vinter då min hud varit så sommarperfekt. Eller till och med bättre än på sommaren. Den har varit Sri Lanka perfekt. När jag är i Sri Lanka är nämligen min hud perfekt! Jag är gjord för det klimatet och helt uppenbarligen även gjord för att äta Imedeen. Jag har till och med blivit av med de tråkiga rynkorna och fått behålla de trevliga, dom rynkorna man samlar på. Den som har mest skrattrynkor då han/hon dör har vunnit.

Och oj vad jag kan skratta nu när jag inte har en så torr hud i ansiktet att den spricker av skrattet.

Ja och sen kanske nån annan kan skratta med mig eftersom jag ju ätit Imedeen för ungefär tio år äldre kvinnor. Men det skrattet bjuder jag på. Är man desperat så är man.

---
Posted from my iPhone

Konstiga bilder

2011-01-24T07:34:00.001+01:00

Ibland blir bilder så konstiga. Vad åt jag fredag kväll?

---
Posted from my iPhone

Hipstery-made T-shirt

2011-01-18T22:01:00.000+01:00

YEIY! Äntligen kom min personifierade, speciellt utvalda t-shirt från Berlin, framtagen av forskare baserat på mina svar och utifrån min personlighet. Jag är så nöjd och lycklig!

Konceptet heter Hipstery och jag hörde om det första gången från favoritbloggerskan som skrev om det HÄR. Hennes t-shirt var så döcool så jag bara inte kunde låta bli att beställa en åt mig själv.... och åt en vän, och åt ett Rådd-djur och oj, nu har jag snart köpt t-shirts för en halv månadslön. Tur att min lön är ett abstrakt begrepp. Hur som haver, på Hipstery får man då svara på ett antal intrikata frågor så som:

Its always splendid fun at the moving picture house. But which armrest belongs to your seat?

The left.

The right.

None.

Both.

---

Your journey of a thousand miles, begins with a single.....

Magic Carpet Ride

Husky Ride

Bicycle Ride

Step

Det är dessutom nya frågor varje gång man beställer. Jag svarade på mina frågor, väntade otåligt i fem dagar inklusive helg och voilá, denna underbara t-shirt damp ner i min postlåda. I ett jätteroligt kuvert. Och dessutom fick jag helgalna svartvita gamla foton, några klistermärken och 3-D glasögon version 1.0. I love it!

Och vad gilar jag min personifierade t-shirt och motivet? Jag älskar den och det. Motivet är som Lilla Prinsen möter Mary Poppins, svävar bland snö och stjärnor. Och t-shirten är en extremt snygg blå färg som jag aldrig själv skulle ha förstått att välja. Materialet är mjukt och bra.

I simply love it!!!! Thank You Hipstery. Greetings from your loyal and returning customer.

Hur många t-shirts kan man äga?

---
Posted from my iPhone

Johnossis grammispris

2011-01-18T17:28:00.000+01:00

Var på lunch hos superentreprenörsväninnan med byns vackraste utsikt och där mitt på köksbordet stod Grammis årets grupp vinnare Johnossis pris.

Hur hänger det ihop? Well you figure it out!

---
Posted from my iPhone

Stock up on bright ideas

2011-01-18T16:27:00.002+01:00

Allt det här med de nya energilamporna har gjort att det är väldigt mörkt hemma hos mig. Jag tycker nämligen extremt illa om energilampornas sken. Det är kallt, blått och allmänt obehagligt. Som lösning har jag användt ugnslampor istället för de fasansfulla blåa energilamporna. Men de finns inte med smal fot. Idag löste det sig. Coop Konsum i Djursholm hade några dammiga gamla lådor med äkta gammaldags lampor! Har köpt hela lagret.

Nu slipper jag tillsvidare starta min nya businessidé om att smuggla vettiga energihungriga glödlampor från gamla öststater.

---
Posted from my iPhone

Hur skall jag slingra eller skida mig ur detta?

2011-01-16T16:16:00.005+01:00

Nån underbar person som vanligtvis ses i galoscher, men ibland sätter på sig terrängskidor, vill absolut att jag skall börja skida. Jag har försökt förklara att jag försökt ett antal vintrar på Djursholms Golfbana, men det fungerar inte. Mina skidor var alltid bakhala, vingliga och fungerade inte. I nerförsbacke står dom stila, i uppförsbacke glider dom fantastiskt bra -baklänges- och på flatmark lutade dom alltid till vänster tills jag ramlade åt just vänster. Ibland höger. Jag fick förnedrad stå på sidan om spåret medan alla pensionärer i Fjällrävenkläder och höga röda strumpor susade förbi och skrek UR SPÅÅÅÅR. Jag hatar att skida. Och jag hatar skidor som inte fungerar. Tog ett stort beslut och gav mina skidor till Stadsmissionen, var övertygad om att dom skulle komma bättre till användning där.

Vad händer? Jo, idag dyker galoschgubben upp med ett par splitternya skidor för nybörjare, med mera fjäll under bottnet än lilla Cirkusprinsessan har på sina skidor. Lyckligt utbrister han "Grattis på namnsdagen". Min namnsdag är 15 maj.... Kan jag låta bli att förnedras ännu mer än detta? Skall jag stå 15 maj på golfbanan med mina fjällade barnskidor i vuxenmodell och ducka för pensionärerna som skriker UR SPÅÅÅR och FOOORE.

HJÄLP! Anyone?

---
Posted from my iPhone

Inga fler krigare

2011-01-16T16:08:00.000+01:00

Nu vill jag inte ha krigare i mitt liv mera. Försvinn. Jag har tagit fram stora svarta feta vattentäta märkpennan och ritat ett stort X över krigare. Försvinn. Bort. Lämna mig i fred.

Om ni går till Ostasiatiska museet och tittar på terracotta armén och ser svarta kryss här och där, då vet ni vem som är skyldig. Oh vad skönt det känns.

---
Posted from my iPhone